7.1
Socialvårdslagen
Tjänster som ges i hemmet som helhet. I 19 § i den gällande lagen finns bestämmelser om hemservice och de stödtjänster som ingår i den. I 4 mom. finns dessutom en bestämmelse om barnfamiljers rätt att få hemservice. I 20 § i den gällande lagen föreskrivs om hemvård, som avser den helhet som bildas av hemservice och de hemsjukvårdsuppgifter som omfattas av 25 § i hälso- och sjukvårdslagen.
Det föreslås att den ovan beskrivna strukturen för regleringen förnyas helt och hållet så att den nuvarande 19 § delas upp i tre paragrafer. I den föreslagna 18 a § föreskrivs det om barnfamiljers rätt till hemservice, i 19 § om stödtjänster som avskiljs från den nuvarande hemservicen till en egen helhet, och i 19 a § om hemvård. Hemvården ska omfatta vård och omsorg enligt klientens individuella behov samt andra element som huvudsakligen motsvarar den nuvarande hemservicen (utom stödtjänster och hemservice för barnfamiljer). I hemvård föreslås ingå hemsjukvård enligt klientens individuella behov.
En ny socialservice som stöder boende hemma är trygghetsservice, som det föreskrivs om i 19 b §.
Till lagen fogas också nya bestämmelser om planering av hembesök och tillhandahållande av hemvård (46 b §) samt tryggande av tillräcklig personal inom hemvården (49 b §).
Boendeservicen som helhet. Boendeservice är enligt 21 § i den gällande lagen tillfälligt boende, stödboende, serviceboende och serviceboende med heldygnsomsorg.
För att förtydliga bestämmelserna om boendeservice föreslås det att varje form av boendeservice ska regleras i en separat paragraf. Innehållet i bestämmelserna om tillfälligt boende och stödboende ändras i huvudsak inte. I 21 § i den föreslagna lagen föreskrivs det om tillfälligt boende och i 21 a § om stödboende. Innehållet i det nuvarande så kallade vanliga serviceboendet förnyas och dess benämning ändras till gemenskapsboende. Bestämmelser om detta finns i 21 b §. De nuvarande bestämmelserna om serviceboende med heldygnsomsorg preciseras och benämningen föreslås på finska bli ändrad från ”tehostettu palveluasuminen” till ympärivuorokautinen palveluasuminen. Den svenska benämningen serviceboende med heldygnsomsorg ändras inte. Bestämmelser om detta finns i 21 c §. I den nya 46 c § föreskrivs det om sammanslagning av gemenskapsboende och serviceboende med heldygnsomsorg.
De föreslagna bestämmelserna svarar på det stödbehov med anknytning till boende som avses i 11 § 2 punkten i socialvårdslagen. Avsikten är inte att ändra de utgångspunkter enligt vilka socialvårdens ansvar för att ordna boende bestäms. I detaljmotiveringen till 11 § i den regeringsproposition (RP 164/2014 rd) som ledde till att socialvårdslagen stiftades beskrivs saken bland annat som följer: ”Med behovet av stöd för ordnande av boende avses situationer där en person saknar bostad eller riskerar att förlora den, inte kan bo i den eller där det råder betydande brister i personens boendeförhållanden. Stöd behövs eftersom personen inte själv eller med hjälp av de bostadsmyndigheter som primärt ansvarar för ordnandet av boendet förmår ordna skäliga boendeförhållanden åt sig eller rätta till bristerna i sina boendeförhållanden. --- Socialvårdens ansvar för ordnande av boendet är avsett att aktualiseras i sista hand så att personen själv primärt ansvarar för ordnandet av boendet. Inom socialvården är frågan om boende i allmänhet kopplad till och underkastad andra omständigheter samt åtgärder och interventioner som verkställs på grund av dem. Avsaknad av bostad eller dess olämplighet kan dock leda till flera centrala problem ur socialvårdens perspektiv, och därför borde ordnande av boende ingå i socialvårdens åtgärdsutbud.”
3 §.Definitioner. Enligt definitionen i 1 mom. 1 punkten avses med socialservice kommunal socialservice och stödtjänster som ingår i den. Av motiven till regeringens proposition om socialvårdslagen (RP 164/2014 rd) framgår att stödtjänster avser sådana stödtjänster som ingår i hemservicen om vilka föreskrivs i 19 § 3 mom. i den gällande lagen. I den föreslagna lagen är stödtjänsterna separat socialservice och inte tjänster som hör till hemservicen. Definitionen av socialvård ändras så att den motsvarar bestämmelserna i den föreslagna lagen. I bestämmelsen görs dessutom en terminologisk ändring som förutsätts i lagen om ordnande av social- och hälsovård.
I 1 mom. 7 punkten definieras begreppet verksamhetsenhet, som förekommer i 47 § 1 och 2 moment samt 49 a § 3 moment i lagförslaget. Definitionen är formulerad så att den motsvarar definitionen i 3 § 3 punkten i äldreomsorgslagen utan hänvisningen till äldre personer. Till följd av tillägget behöver det göras en teknisk ändring i momentets 6 punkt så att punkten i slutet av punkten ändras till ett komma.
14 §. Socialservice som möter stödbehoven. I 1 mom. räknas upp den socialservice som det föreskrivs närmare om i de senare paragraferna i lagen. Förteckningen ändras så att den motsvarar bestämmelserna i den föreslagna lagen. Ändringarna och tilläggen ingår i punkterna 5–12 i den föreslagna bestämmelsen.
18 a §.Barnfamiljers rätt till hemservice. Bestämmelser om hemservice finns i 19 § i den gällande lagen, vars 4 mom. innehåller en bestämmelse om barnfamiljers rätt till hemservice. Barnfamiljer har rätt att få sådan hemservice som är nödvändig för att trygga familjens omsorgsuppgift, om det på grund av omständigheter som anges i 19 § 2 mom. inte är möjligt att trygga barnets välfärd utan hemservice. Dessa orsaker är sjukdom, förlossning, skada eller någon annan liknande funktionsnedsättande orsak samt en särskild familje- eller livssituation.
Innehållet i hemservice framgår av 19 § 1 mom. i den gällande lagen. Med hemservice avses enligt momentet att fullgöra eller bistå vid fullgörandet av uppgifter och funktioner som hör till boende, vård och omsorg, upprätthållande av funktionsförmågan, vård och fostran av barn, uträttande av ärenden samt till det övriga dagliga livet. Som stödtjänster som enligt 19 § 3 mom. ingår i hemservicen tillhandahålls måltids-, klädvårds- och städservice och tjänster som främjar socialt umgänge.
Den subjektiva rätt som föreskrivs i 19§ 4 mom. i gällande lag gäller hemservice och de stödtjänster som ingår i den, men inte sådan hemsjukvård som hör till hemvård enligt 20 §. Barnfamiljers möjlighet till hemsjukvård bestäms således på samma grunder som motsvarande möjlighet för andra klientgrupper.
Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om hemservice för barnfamiljer som en egen helhet. Bestämmelserna motsvarar bättre än för närvarande de ursprungliga mål med bestämmelserna, som framgår av motiveringen till den regeringsproposition som ledde till att socialvårdslagen stiftades. Enligt dem är ett centralt mål med hemservice för barnfamiljer är att stärka familjens egna resurser, vilket sker genom att familjen handleds i barn- och hemvård samt stärks i hanteringen av vardagen. Enligt motiveringen är syftet med bestämmelserna att stärka tillgången till stöd för barn och barnfamiljer med problem i ett tidigt skede. I motiveringen konstateras det att man genom ändamålsenligt och tillräckligt stöd kan förhindra att problemen förvärras och anhopas, och därigenom kan man minska behovet av annan särskild service eller barn- och familjespecifikt barnskydd.
Av 1 mom. framgår syftet med och innehållet i hemservicen för barnfamiljer. Det är fråga om en servicehelhet som tryggar och stärker familjens funktionsförmåga i vardagen och vars innehåll och mål bestäms utifrån familjens individuella behov. Den omfattar på samma sätt som för närvarande vård och omsorg (1 punkten). Avsikten är att vård och omsorg vid behov i första hand ska ges familjens barn. Den vård och omsorg som ges en vuxen i familjen som en del av hemservicen för barnfamiljer kan dock vara nödvändig för att trygga välbefinnandet hos barnen i familjen till exempel i en situation då föräldern tillfälligt är oförmögen att ta hand om dem på grund av sitt insjuknande. En vuxen i familjen kan till exempel på grund av en långvarig sjukdom också få hemvård enligt 19 a § samtidigt som hemservice för barnfamiljer. Vård och fostran av barn hör i första hand till uppgifterna för de vuxna i familjen, men de ska vid behov få stöd och handledning för dessa uppgifter av en anställd inom hemservicen (2 punkten). Hjälp av en anställd inom hemservicen kan dessutom behövas i de dagliga sysslorna i hemmet, som likaså i princip hör till de vuxna i familjen. I 3 punkten nämns särskilt uppgifter som rör tillagning av måltider, klädvård och att hålla hemmet snyggt och i 4 punkten andra uppgifter som hör till det dagliga livet. Hjälp med uppgifter som hör till det dagliga livet kan vara till exempel stöd och handledning i skötseln av ärenden utanför hemmet.
I 2 mom. föreskrivs om förutsättningarna för en barnfamilj att få hemservice, vilka till sitt sakinnehåll motsvarar de nuvarande bestämmelserna. Det är fråga om en subjektiv rättighet som föreskrivits för att trygga barnets välfärd och som gäller nödvändig hemservice. En förutsättning för att få service är att behovet av service beror på förlossning, sjukdom, skada eller någon annan liknande funktionsnedsättande orsak eller av en särskild familje- eller livssituation.
Utöver hemservice enligt den föreslagna paragrafen kan det i en barnfamilj också behövas stödtjänster som avses i 19 § i lagförslaget, till exempel måltids-, klädvårds- och städtjänster. De ordnas för medlemmar i barnfamiljer på samma grunder som för andra klienter.
19 §.Stödtjänster. Paragrafens 1 mom. innehåller en definition av stödtjänster. Det centrala syftet med stödtjänsterna är att i klientens hem skapa och upprätthålla förutsättningar för att han eller hon ska klara av de dagliga sysslorna så självständigt som möjligt. Ett ytterligare mål är att erbjuda ett innehåll som ger välbefinnande i klientens liv.
I 2 mom. ingår en förteckning över stödtjänster. Stödtjänster enligt det gällande 19 § 3 mom. är måltids-, klädvårds- och städservice och tjänster som främjar socialt umgänge. Samma tjänster ingår också i 1–3 och 5 punkten i det föreslagna 2 mom., dock så att också främjande eller stödjande av delaktighet nämns i samband med socialt umgänge. Socialt umgänge innebär olika former av social verksamhet, såsom dagverksamhet samt gemensamma utflykter och kulturella hobbyer. Socialt umgänge kan stärka känslan av delaktighet hos dem som deltar, men främjande och stödjande av delaktighet innebär också något annat. Det gör det till exempel möjligt för en enskild person att delta i samhället. Främjande av delaktighet ingår i definitionen av socialservice (3 § 1 punkten i socialvårdslagen). Dessutom nämns det i 11 §, där det föreskrivs om för vilka stödbehov socialservice ska ordnas.
Uträttandet av ärenden nämns i 19 § 1 mom. i den gällande lagen som en uppgift som hör till hemservicen. Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom. 4 punkt hör uträttandet av ärenden till stödtjänsterna.
Enligt 2 mom. 6 punkten kan stödtjänsterna omfatta även annan service som stöder boende hemma. Förteckningen över stödtjänster är således inte uttömmande på samma sätt som för närvarande, utan den som ordnar tjänsterna kan i stödtjänsterna inkludera även andra tjänster än de som nämns särskilt i 2 mom. I praktiken har kommunerna ordnat till exempel sådana idrottsinstruktörstjänster för hemvårdsklienter som inte omfattas av det nuvarande begreppet stödtjänster.
I 3 mom. föreskrivs om förutsättningarna för att få stödtjänster. De är exakt likadana som förutsättningarna för hemvård enligt 19 a § 3 mom. i lagförslaget. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak 19 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt nämnda bestämmelse tillhandahålls hemservice på grund av sjukdom, förlossning, skada eller av någon annan funktionsnedsättande orsak eller i en särskild familje- eller livssituation. I den föreslagna paragrafen nämns dock inte sådan nedsättning av funktionsförmågan som följer av en förlossning och som flyttas till 18 a §, som gäller barnfamiljer. Till förteckningen över orsaker som nedsätter funktionsförmågan fogas för tydlighetens skull ett omnämnande av hög ålder, även om det i sak ingår i ”någon annan liknande funktionsnedsättande orsak” som avses i den gällande bestämmelsen. Ändringen är motiverad eftersom nedsatt funktionsförmåga på grund av hög ålder i praktiken är den vanligaste grunden för att få stödtjänster och hemvård. Ingen av de orsaker som räknas upp i 3 mom. utgör i sig en grund för att få stödtjänster eller hemvård. För att få dessa tjänster krävs alltid att orsaken i fråga orsakar nedsatt funktionsförmåga och behov av hjälp till följd av detta.
I samband med bedömningen av servicebehovet utreds om personens funktionsförmåga är nedsatt av de orsaker som avses i lagen så att förutsättningarna för att få stödtjänster eller hemvård uppfylls. Behovet av stödtjänster och hemvård, liksom även av all annan socialservice, ska utredas i samband med bedömningen av servicebehovet i enlighet med 36–37 §. Resultatet av utredningen ska antecknas i klientplanen i enlighet med 39 §. Ett förvaltningsbeslut om beviljande av service ska fattas i enlighet med 45 §.
19 a §.Hemvård. Av 1 mom. framgår syftet med hemvård: det säkerställs att en person klarar av de funktioner som hör till det dagliga livet i sitt hem och sin boendemiljö. Omnämnandet av boendemiljö innebär att servicen inte nödvändigtvis begränsar sig enbart till att ges inom klientens hem, utan den kan också sträcka sig till det område som omger hemmet.
I 2 mom. 1–3 punkten räknas upp de sätt att tillhandahålla hemvård som i huvudsak motsvarar de nuvarande sätten att tillhandahålla hemservice: vård och omsorg, verksamhet som främjar och upprätthåller funktionsförmågan och växelverkan samt annan verksamhet som stöder personens förmåga att klara sig på egen hand. I förteckningen ingår inte vård och fostran av barn, som i reviderad form flyttas till 18 a § om hemservice för barnfamiljer. Dessutom blir uträttandet av ärenden eller bistående vid dem en del av stödtjänsterna.
Begreppet ”vård och omsorg” bildar en helhet som omfattar omsorg om klientens individuella grundläggande behov, såsom tillgången till näring, tvättning och annan personlig hygien samt av- och påklädning, Det kan också innefatta uppgifter inom hälso- och sjukvården, såsom läkemedelsförsörjning och åtgärder som hänför sig till observation av klientens hälsotillstånd.
Omnämnandet av upprätthållande av funktionsförmågan i den gällande bestämmelsen ändras till ”verksamhet som främjar och upprätthåller funktionsförmågan och växelverkan”. Växelverkan innebär att klienten bemöts på ett sätt som inte begränsar sig enbart till så snabba fysiska vårdåtgärder som möjligt. I främjandet och upprätthållandet av funktionsförmågan kan ingå till exempel att göra hemsysslor tillsammans med klienten.
Annan verksamhet som stöder en persons förutsättningar att klara sig på egen hand kan omfatta till exempel hjälp eller stöd för en klient när han eller hon vistas utomhus eller uträttar ärenden utanför hemmet samt använder redskap för elektronisk kommunikation med beaktande av klientens dataskydd.
Verksamhet som stöder och upprätthåller funktionsförmågan och växelverkan samt annan verksamhet som stöder personens förmåga att klara sig på egen hand kan också omfatta sådan verksamhet som är stödtjänster enligt 19 § i lagförslaget, om de ordnas separat från hemservicen.
Enligt 2 mom. 4 punkten omfattar hemvård även hemsjukvård. Hemsjukvården omfattar också hemsjukhusvård, som enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen är tidsbunden, effektiviserad hemsjukvård. Hemsjukvård ordnas också fortsättningsvis som en hälso- och sjukvårdstjänst separat från hemvården.
I fråga om enskilda klienter består hemvården som helhet av en eller flera av de funktioner som nämns i 2 mom. och som bestäms enligt klientens individuella behov. Målen för och innehållet i hemvården varierar beroende på vad som har orsakat klientens nedsatta funktionsförmåga och behovet av hemvård. För vissa klientgrupper kan hemvården vara ett mellanskede i rehabiliteringen till ett självständigt liv och för en del föregår den en oavbrutet nedsatt funktionsförmåga som leder till ett behov av vård dygnet runt.
I 3 mom. föreskrivs om förutsättningarna för att få hemvård. De är exakt de samma som förutsättningarna för att få stödtjänster som beskrivs i samband med 19 § 3 momentet i den föreslagna lagen.
I samband med bedömningen av servicebehovet utreds om personens funktionsförmåga är nedsatt av de orsaker som avses i lagen så att förutsättningarna för att få hemvård uppfylls. Behovet av hemvård, liksom även av all annan socialservice, ska utredas i samband med bedömningen av servicebehovet i enlighet med 36–37 §. Resultatet av utredningen ska antecknas i klientplanen i enlighet med 39 §. Ett förvaltningsbeslut om beviljande av service ska fattas i enlighet med 45 §. Äldre klienters servicebehov ska utredas i enlighet med 15, 15 a och 15 b § i äldreomsorgslagen och en serviceplan göras upp i enlighet med 16 § i den lagen.
Enligt den sista meningen i 3 mom. ska hemvård ordnas enligt personens behov oberoende av tid på dygnet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fråga om hemvård i den gällande lagen. Hemvårdsbesök ska också göras nattetid, om klienten i samband med bedömningen av servicebehovet har ett konstaterat behov av vård och omsorg nattetid. Om klienten behöver många hemvårdsbesök vid olika tider på dygnet, möter hemvård inte nödvändigtvis klientens servicebehov på bästa möjliga sätt. Serviceboende med heldygnsomsorg enligt 21 c § i lagförslaget kan då vara ett bättre alternativ. Om klienten dock bedöms klara sig med hjälp av hemvård, finns det skäl att inkludera hembesök nattetid i klientplanen. En klient inom hemvården kan utöver regelbundna hembesök nattetid också ha ett akut behov av hjälp som är oberoende av tiden på dygnet. Sådana behov kan tillgodoses med den trygghetsservice som avses i 19 b § i lagförslaget.
19 b §.Trygghetsservice. I 10 h § i lagen om ändring av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (1201/2020) nämns trygghetstjänster som en service som stöder boendet. Före det har trygghetstjänster inte varit nämnda i socialvårdslagarna. Endast i motiveringen till den regeringsproposition som ledde till att socialvårdslagen stiftades nämns trygghetstjänster. I sitt betänkande om ändringen av klientavgiftslagen (ShUB 39/2020 rd) förutsätter social- och hälsovårdsutskottet att det i lagarna om respektive tjänster finns bestämmelser om grunderna för och innehållet i tjänsterna. Därför är det nödvändigt att föreskriva om trygghetsservice i socialvårdslagen.
Behovet av reglering har lyfts fram också utifrån tillsynsmyndigheternas iakttagelser. Kommunerna har från år till år i allt högre grad erbjudit olika slags trygghetsservice, i synnerhet som stöd för äldre personers möjligheter att klara sig hemma. På detta sätt kan deras behov av att bli klienter inom service dygnet runt senareläggas. Äldre personer och deras anhöriga har också på eget initiativ skaffat olika slags trygghetsservice direkt av serviceproducenterna. Det har ansetts behövligt med reglering i synnerhet för att klienterna inom trygghetsservice befinner sig i en sårbar ställning, och servicens funktionsduglighet kan ha en avgörande betydelse för deras liv och hälsa. Dessutom har utbudet av skyddsutrustning i hemmet och anknytande tjänster utvecklats och blivit mycket mångsidigare under de senaste åren. Det är viktigt att det av lagen framgår de specialvillkor som servicen ska uppfylla för att den ska kunna tillhandahållas som sådan socialservice som välfärdsområdet ordnar.
Med avvikelse från bestämmelserna i klientavgiftslagen ska trygghetsservicen vara en självständig socialservice och inte en del av stödtjänsterna. Med avvikelse från klientavgiftslagen ändras den finska benämningen från ”turvapalvelu” till turva-auttamispalvelu, på svenska föreslås benämningen vara trygghetsservice. På finska beskriver den nya benämningen servicens viktigaste innehåll bättre än ”turvapalvelu”, som kan leda tankarna till bevakningsverksamhet. I lagförslag 3 i propositionen föreslås behövliga ändringar i 10 h § i klientavgiftslagen.
Paragrafens 1 mom. innehåller en definition av trygghetsservice. Till trygghetsservicen som helhet hör trygghetsutrustning och mottagning dygnet runt av larm som kommer via den, bedömning av behovet av hjälp samt ombesörjande av att klienten får den hjälp som han eller hon behöver oberoende av tid på dygnet.
Avsikten är att det inom välfärdsområdet som myndighetsarbete ska göras en bedömning av klientens servicebehov och utarbetas en serviceplan för klienten samt fattas ett förvaltningsbeslut om beviljande av trygghetsservice innan servicen i fråga börjar ges. Enligt 9 § 1 mom. i lagen om välfärdsområden får ett välfärdsområde, om inte något annat föreskrivs genom lag, producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. Oberoende av hur servicen produceras är den bedömning av hjälpbehovet från fall till fall som ingår i trygghetsservice inte myndighetsverksamhet som inbegriper utövning av offentlig makt, utan så kallad faktisk verksamhet inom den service som myndigheten beviljar. I detta avseende skiljer den sig från bedömningen av behovet av brådskande hjälp, om vilken det föreskrivs i 36 § 1 mom. i den gällande lagen.
I 2 mom. föreskrivs om kriterierna för kvaliteten på trygghetsservicen. Välfärdsområdet ansvarar i egenskap av den som ordnar servicen i förhållande till klienten för kvaliteten på trygghetsservicen på samma sätt som på andra tjänster som området också ansvarar för att ordna. Välfärdsområdet ska enligt 41 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård på grundval av sitt organiseringsansvar styra och övervaka de privata tjänsteproducenterna och deras underleverantörer fortlöpande när tjänster produceras.
De tre första punkterna i 2 mom. gäller trygghetsutrustning. I samband med bedömningen av servicebehovet bör man tillsammans med klienten bedöma om trygghetsservice lämpar sig för klienten samt vilka kriterier trygghetsutrustningen ska uppfylla för att den ska lämpa sig för klientens bruk. Det finns en stor mängd trygghetsutrustning och det uppstår ständigt nya alternativ. De mest typiska alternativen är trygghetsarmband och trygghetstelefon samt olika system som baserar sig på rörelsedetektorer.
Enligt 1 punkten ska klienten få tillgång till trygghetsutrustning som är anpassad till hans eller hennes individuella behov. I 2 punkten förutsätts att det säkerställs att klienten kan använda utrustningen. Avsikten är att klienten ska få handledning och rådgivning både i samband med ibruktagandet av utrustningen och vid behov också därefter.
Enligt 3 punkten ska att trygghetsutrustningen uppfylla de kvalitetskrav som ställs på den bland annat i Europeiska unionens lagstiftning eller i den nationella lagstiftningen. Utrustningen ska också fortlöpande fungera på ett sätt som motsvarar dess syfte. Detta förutsätter att utrustningen installeras och underhålls på behörigt sätt samt att det ses till att eventuella funktionsstörningar i utrustningen upptäcks och avhjälps utan dröjsmål.
I 2 mom. 4 och 5 punkten finns bestämmelser om den yrkeskompetens som krävs av personer som tillhandahåller trygghetsservice. Enligt 4 punkten bedöms behovet av hjälp av en för uppgiften lämplig yrkesutbildad person inom social- och hälsovården. Lämpliga yrkesbeteckningar kan vara socialarbetare, socionom, geronom, sjukskötare eller närvårdare. Det är viktigt att den som bedömer behovet av hjälp har basuppgifter om klientens situation till hjälp i bedömningen. För att garantera klientens säkerhet och servicens kvalitet föreskrivs det i 5 punkten att också den som ger hjälp ska vara en för uppgiften lämplig yrkesutbildad person inom social- och hälsovården. Kompetensen och yrkesskickligheten hos den som kommer för att hjälpa är av stor betydelse, eftersom de klienter som omfattas av trygghetsservice ofta befinner sig i en sårbar ställning på många sätt. Yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården har de bästa förutsättningarna att också se till att klienten hänvisas till behövlig hjälp efter en akut situation. Med tanke på fortsatta åtgärder är det också av betydelse att hjälpsituationerna registreras på behörigt sätt.
I 2 mom. 6 punkten förutsätts att det säkerställs att informationen om klientens eventuella behov av vård och omsorg efter hjälpsituationen utan dröjsmål styrs till klientens egen kontaktperson, som ska utses för klienten i enlighet med 42 §. Dessutom ska informationen styras till en aktör som vid behov har beredskap att ta omedelbart ansvar för klientens situation. I de mest kritiska situationerna innebär det att man kontaktar nödcentralen. I avtalet mellan välfärdsområdet och serviceproducenten skulle det vara bra att skriva in vilken instans eller vilka personer som utöver klientens egen kontaktperson ska informeras om klientens situation.
I 3 mom. föreskrivs om förutsättningarna för att få trygghetsservice. Trygghetsservice ska ordnas för personer vars funktionsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom, hög ålder, skada eller av någon annan motsvarande orsak och som behöver servicen på grund av otrygghet till följd av nedsatt funktionsförmåga.
21 §.Tillfälligt boende. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om tillfälligt boende. Enligt den sista meningen i det gällande 21 § 1 mom. ordnas tillfälligt boende för personer som behöver kortvarig, brådskande hjälp, till exempel nödinkvartering. Behov av brådskande hjälp vid tillfällig inkvartering kan uppkomma exempelvis vid en eldsvåda eller en omfattande evakuering av befolkningen när personen inte själv kan ordna sin inkvartering. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak den gällande regleringen. Eftersom paragrafen gäller välfärdsområdets skyldighet att ordna boende, framgår det tydligare än för närvarande av dess ordalydelse att en person uttryckligen behöver välfärdsområdets hjälp med att ordna boende.
Ordnande av bostad för bostadslösa och andra personer som behöver en bostad är även efter social- och hälsovårdsreformen i huvudsak en uppgift som de kommunala bostadsmyndigheterna ansvarar för.
Enligt tillämpningsguiden för socialvårdslagen (https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/80392) är ordnande av tillfälligt boende en typisk del av boendeservicen inom socialvården och nämns därför särskilt i 21 § i socialvårdslagen. Enligt guiden har ordnandet av tillfälligt boende samband med olika krissituationer och målet är alltid att en flytt till en mer permanent boendeform. Skyldigheten att ordna tillfälligt boende omfattar såväl en skyldighet att sörja för att kommunen har tillräckligt med serviceformer för att ordna tillfälligt boende som en skyldighet att se till att personer som behöver hjälp har möjlighet att vid behov få brådskande hjälp. I tillfälligt boende som ges som så kallad nödinkvartering kan också ingå mat och annan akut hjälp.
21 a §.Stödboende. Paragrafens 1 moment utgör en definition av stödboende. Det motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak den andra meningen i 21 § 2 mom. i den gällande lagen, enligt vilken det med stödboende avses att boendet stöds genom social handledning och annan socialservice. Den sociala handledningen ska fortfarande ingå i innehållet i stödboende och ska således ges till alla klienter inom stödboendet. Annan socialservice nämns inte längre separat i paragrafen. Avsikten är att det för klienter inom stödboende ska ordnas annan socialservice, såsom stödtjänster, hemvård eller till exempel social rehabilitering, i enlighet med bestämmelserna om dessa tjänster, om tjänsterna visar sig vara behövliga utifrån en bedömning av klientens servicebehov.
I 2 mom. föreskrivs om för vem stödboende ordnas. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak den första meningen i 21 § 2 mom. i den gällande lagen, enligt vilken stödboende ska ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt eller vid övergången till självständigt boende. Liksom i den föreslagna 21 § framgår det också av denna bestämmelse att verksamhetsskyldigheten gäller ett välfärdsområde i egenskap av serviceanordnare.
Stödboende ordnas för närvarande mestadels för andra klientgrupper än äldre personer. Klienterna är till exempel unga som får eftervård inom barnskyddet, personer med lätt utvecklingsstörning samt rehabiliteringsklienter inom missbrukarvården och mentalvården. Boendet ordnas huvudsakligen i hyresbostäder som hör till det normala bostadsbeståndet.
21 b §.Gemenskapsboende. Enligt 21 § 4 mom. i den gällande lagen avses med serviceboende boende och service som ordnas i en servicebostad. Servicen omfattar vård och omsorg enligt klientens behov, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan, måltids-, klädvårds-, bad- och städservice samt tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge. Enligt 21§ 3 mom. i socialvårdslagen ska serviceboende ordnas för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg.
I paragrafen föreslås det att bestämmelserna om serviceboende revideras helt och hållet. Benämningen serviceboende ändras till gemenskapsboende för att den bättre ska motsvara det nya innehållet i verksamheten. Den mest betydande principiella förändringen jämfört med den nuvarande regleringen är att boende och service ordnas separat. I praktiken har man redan tidigare i allt högre grad förfarit på detta sätt.
I paragrafens 1 mom. definieras begreppet gemenskapsboende. Det är fråga om boende som ordnas av välfärdsområdet. Det innebär att boendet ordnas utifrån en bedömning av klientens servicebehov, en serviceplan och ett förvaltningsbeslut om ordnande av gemenskapsboende. Till sin karaktär kan det också vara fråga om något annat boendearrangemang, såsom att en person på egen hand söker sig till ett seniorhus för att bo där. Då är det dock inte fråga om sådant gemenskapsboende som avses i paragrafen. Gemenskapsboende ska ordnas i en tillgänglig och trygg boendeenhet där klienten förfogar över en bostad som motsvarar hans eller hennes behov.
Liksom i det nuvarande serviceboendet baserar sig innehavet av en bostad även i gemenskapsboende på ett hyresavtal enligt lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995) som den boende ingår med bostadens ägare. Ägaren kan vara en aktör inom den privata eller den offentliga sektorn. När man bedömer om en bostad motsvarar en persons behov bör man fästa uppmärksamhet vid bostadens tillgänglighet, utrustningsnivå och storlek, vilket bland annat påverkas av om klienten flyttar dit ensam eller till exempel tillsammans med sin make eller maka. Enligt 30 § 3 mom. i socialvårdslagen kan utgångspunkten när socialvård tillhandahålls vara att makar och sambor samt andra familjemedlemmar har möjlighet att bo tillsammans. Enligt 14 § 2 mom. i äldreomsorgslagen ska äldre makar och sambor ges möjlighet att bo tillsammans.
Till gemenskapsboende hör att de boende erbjuds verksamhet som främjar socialt umgänge. Detta förutsätter att det i boendeenheten finns lokaler som lämpar sig för de boendes gemensamma bruk. Välfärdsområdet ansvarar för att det i en boendeenhet erbjuds verksamhet som främjar socialt umgänge, men genomförandet av verksamheten kan ges i uppdrag till exempel åt organisationer eller privata serviceproducenter. Innehållet i verksamheten bör planeras utifrån klienternas önskemål.
Service enligt klientens individuella behov ska ordnas som socialservice som är separat från gemenskapsboende. Servicebehoven hos olika klientgrupper kan avvika från varandra i fråga om tjänsternas mål, innehåll och mängd. Vissa klienter kan behöva stödtjänster som underlättar det dagliga livet och hemvård som skräddarsytts enligt deras behov. Då är det ofta fråga om en äldre klient och målet är att hans eller hennes funktionsförmåga ska bevaras så länge som möjligt, och då kan behovet av dygnetruntservice skjutas upp. För vissa klienter är det viktigt att utöver eller i stället för ovannämnda tjänster få till exempel social handledning eller social rehabilitering. Till exempel för personer med nedsatt funktionsförmåga som hänför sig till mental hälsa eller användning av berusningsmedel kan gemenskapsboende vara ett mellanskede i övergången till självständigt boende.
För klienter i gemenskapsboende kan också ordnas närståendevård enligt lagen om stöd för närståendevård. När det gäller det nuvarande serviceboendet anses det inte vara möjligt, eftersom det i motiveringen till den regeringsproposition (RP 131/2005 rd) som ledde till att lagen om stöd för närståendevård stiftades konstateras att stöd för närståendevård inte ska kunna beviljas om den vårdbehövande bor i en verksamhetsenhet inom social- och hälsovården. Bakgrunden till detta kan ha varit tanken att stödet för närståendevård inte är en ändamålsenlig serviceform för äldre makar när de bor tillsammans i en bostad som hör till serviceboende, och de med varandras hjälp klarar sig med mindre service än utan den andras stöd. Detta kan vara utgångspunkten också i fråga om klienter i gemenskapsboende. I många andra situationer kan vård som genomförs med stöd för närståendevård också komplettera serviceurvalet för klienter i gemenskapsboende. Beviljandet av stöd för närståendevård till klienter i gemenskapsboende kan bidra till att det blir lättare att få hemvårdspersonalen att räcka till. Beviljandet av stöd för närståendevård ska dock alltid basera sig på den vårdbehövandes individuella behov och på vårdarens frivillighet.
I den föreslagna paragrafen fastställs inte på vilket sätt tjänster som ordnas för klienter inom gemenskapsboende ska ordnas. Tjänster kan således produceras av till exempel en eller flera privata eller offentliga tjänsteproducenter utanför enheten. Tjänsterna kan också delvis eller helt genomföras också med hjälp av enhetens egna anställda.
Produktion av gemenskapsboende är sådan anmälningspliktig socialservice som avses i 11 § i lagen om privat socialservice. Tillsynen över privat socialservice ska gälla främst hur ändamålsenliga lokalerna i boendeenheten är. Om den tillståndsmyndighet som avses i lagen konstaterar att de lokaler som är avsedda för boende och social verksamhet är ändamålsenliga, ska den föra in boendeenheten i det register över tillhandahållare av privat service som avses i 25 § i den lagen. Den service som ska ordnas för klienter i gemenskapsboende ska i fråga om registrering och övervakning bilda en helhet som är separat från gemenskapsboende.
I 2 mom. finns bestämmelser om förutsättningarna för att få gemenskapsboende, vilka till sitt sakinnehåll i huvudsak motsvarar de nuvarande förutsättningarna för att få serviceboende. Gemenskapsboende ska ordnas för en person som behöver sådant boende som avses i 1 mom. och som ordnas av välfärdsområdet på grund av att hans eller hennes funktionsförmåga är nedsatt på grund av hög ålder, sjukdom eller av någon annan liknande orsak. Med sjukdom avses både fysiska och psykiska sjukdomar. Dessutom förutsätts det att personens behov av vård och omsorg har ökat till följd av nedsatt funktionsförmåga.
21 c §.Serviceboende med heldygnsomsorg. Den föreslagna bestämmelsen ersätter bestämmelserna om serviceboende med heldygnsomsorg i 21 § i den gällande lagen.
Av 21 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen framgår att skillnaden mellan vanligt serviceboende och serviceboende med heldygnsomsorg endast är att serviceboende med heldygnsomsorg ges personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. I bägge formerna av boendeservice har tjänsternas innehåll definierats lika, men i serviceboende med heldygnsomsorg ordnas tjänster enligt klientens behov dygnet runt.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen definieras begreppet serviceboende med heldygnsomsorg. Till skillnad från gemenskapsboende bildar boende och tjänster i serviceboende med heldygnsomsorg en fast helhet.
I ett vårdhem, servicehem eller någon annan motsvarande boendeenhet som producerar serviceboende med heldygnsomsorg ska det finnas personal på plats dygnet runt. Om det i en boendeenhet tillhandahålls serviceboende med heldygnsomsorg huvudsakligen för äldre personer, bestäms personaldimensioneringen enligt bestämmelserna om saken i äldreomsorgslagen. Boendeenheten ska vara tillgänglig och trygg. Dessutom ska det i boendeenheten finnas tillgång till social verksamhet som ordnas för de boende. Varje klient ska ha en bostad som motsvarar hans eller hennes behov.
I 2 mom. föreskrivs det om innehållet i serviceboende med heldygnsomsorg. Det omfattar vård och omsorg enligt personens individuella behov oberoende av tid på dygnet, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan, måltider, klädvård, städning samt verksamhet som främjar delaktighet och socialt umgänge. Innehållet i serviceboende med heldygnsomsorg motsvarar innehållet i serviceboende och serviceboende med heldygnsomsorg enligt 21 § 5 mom. i den gällande lagen.
Den sista meningen i det föreslagna 2 mom. kompletterar innehållet i serviceboende med heldygnsomsorg och motsvarar 21 § 5 mom. i den gällande lagen med en något annan ordalydelse. Respekt för integriteten hör enligt 30 § i den gällande lagen till de centrala principerna för socialvården, och främjandet av delaktighet nämns bland annat i 2 § som beskriver lagens syfte. Trots detta har man särskilt velat betona dessa frågor i samband med serviceboende med heldygnsomsorg, eftersom dess klienter på grund av sin nedsatta funktionsförmåga är särskilt sårbara. De kan också behöva mycket hälso- och sjukvårdstjänster. De aktörer som ansvarar för ordnandet av hälso- och sjukvård ansvarar också för de hälso- och sjukvårdstjänster som ordnas för klienter inom serviceboende med heldygnsomsorg. En verksamhetsenhet som producerar serviceboende med heldygnsomsorg ska dock för sin del se till att klienternas behov av medicinsk rehabilitering och andra hälso- och sjukvårdstjänster förmedlas till den aktör som ordnar dessa tjänster och att klienten har en faktisk möjlighet att få de tjänster som står till buds.
I 3 mom. föreskrivs om förutsättningarna för att få serviceboende med heldygnsomsorg. En förutsättning är för det första att personen behöver en sådan bostad som avses i det föreslagna 1 mom. Avsikten är att ordnandet av bostad ska ingå i serviceboende med heldygnsomsorg. Det är dock möjligt att personen på eget initiativ skaffar sig en bostad på en plats där det ordnas serviceboende med heldygnsomsorg. I så fall kan personen bli klient i serviceboendet med heldygnsomsorg, om hans eller hennes funktionsförmåga kräver det. I den föreslagna 46 c § föreskrivs närmare om tillhandahållande av boendeservice i objekt som omfattar olika boende- och serviceformer.
En annan förutsättning för erhållande av serviceboende med heldygnsomsorg är att personen dagligen oberoende av tid på dygnet behöver fortlöpande vård och omsorg eller krävande yrkesinriktad vård. Det räcker att personen har behov av antingen fortlöpande vård och omsorg eller krävande yrkesinriktad vård. Förutsättningarna för att få serviceboende med heldygnsomsorg kan uppfyllas även om personen inte har regelbundet behov av hjälp nattetid, om hans eller hennes dagliga behov av omsorg är stort och fortlöpande.
En tredje förutsättning för erhållande av serviceboende med heldygnsomsorg är att vård och omsorg eller krävande yrkesinriktad vård inte kan ordnas eller att det inte ligger i personens intresse att den ordnas som hemvård, närståendevård, familjevård eller på något annat sätt. I samband med bedömningen av servicebehovet bör det särskilt noga övervägas om detta villkor uppfylls, så att de för vilka denna service är det bästa alternativet kan få serviceboende med heldygnsomsorg.
Enligt 4 mom. ordnas serviceboende med heldygnsomsorg långvarigt eller kortvarigt. Kortvarigt serviceboende med heldygnsomsorg kan vara tillfälligt eller regelbundet återkommande. Tillfälligt serviceboende med heldygnsomsorg kan behövas till exempel efter en sjukhusperiod eller efter en rehabiliteringsperiod på en institution. Regelbundet återkommande serviceboende med heldygnsomsorg kan vara ett bra alternativ till exempelvis till avlösarservice under närståendevårdarens ledigheter.
22 §. Service på en institution. Till 1 mom. fogas för tydlighetens skull ett omnämnande av att med service på en institution inom socialvården avses vård, omsorg och rehabilitering som ordnas i någon annan enhet än en enhet som tillhandahåller serviceboende med heldygnsomsorg.
46 a §.Ledning av socialvården. I paragrafen föreskrivs om den yrkeskompetens som krävs av personer som arbetar med olika ledningsuppgifter inom socialvården. Paragrafens 1 mom. gäller huvudsakligen administrativa uppgifter inom socialvården eller social- och hälsovården, 2 mom. ledningen av socialarbetet och 3 mom. andra ledningsuppgifter inom socialvården som innefattar styrning av klientarbetet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., i vilket det föreskrivs om det viktigaste ansvaret för den person som avses i 3 mom. Föreståndaren svarar för att verksamhetsenheten har personal enligt det nya 3 mom. som föreslås i 49 a §. Enligt den bestämmelsen ska personalens antal, utbildning och uppgiftsstruktur motsvara antalet klienter vid verksamhetsenheten och deras servicebehov. Föreståndaren ska dessutom ansvara för att de lagstadgade krav som ställs på klientarbete iakttas i enhetens klientarbete.
Föreståndaren för verksamhetsenheten svarar inom ramen för sina befogenheter för sina skyldigheter i fråga om personalen och klientarbetets lagenlighet. Dessa skyldigheter för föreståndaren innebär att föreståndaren kan bli tvungen att agera utifrån krav som kommer från olika håll och är delvis motstridiga. De krav som ställs i lagen kan förutsätta till exempel sådana ekonomiska satsningar som verksamhetsenhetens föreståndare inte har behörighet att besluta om. I sista hand är det således den aktör som ansvarar för den ekonomiska resursfördelningen i verksamheten som ansvarar för att förpliktelserna fullgörs. Verksamhetsenhetens föreståndare ska se till att den aktör som ansvarar för den ekonomiska resursfördelningen har aktuell information om eventuella behov av tilläggsresurser.
Föreståndaren ska också se till att egenkontroll genomförs i enhetens dagliga verksamhet och att personalens välbefinnande i arbetet stöds.
46 b §. Planering av hembesök och tillhandahållande av hemvård. Ett av huvudsyftena med den föreslagna lagen är att främja att hemvårdsklienter får de tjänster de behöver så högklassigt utförda som möjligt. En mångsidig bedömning av servicebehov enligt den gällande lagen, en serviceplan som baserar sig på bedömningen samt ett beslut om beviljande av service som beaktar planen är en grundläggande förutsättning för att den kommunala socialservicen (från och med 1.1.2023 välfärdsområdets socialservice) ska räcka till. För att säkerställa att tjänsterna är tillräckliga förutsätts dessutom att det praktiska genomförandet av hemvården är välfungerande.
Syftet med den föreslagna paragrafen är att främja tillräcklig personal inom hemvården genom att uppmuntra till noggrann planering av hembesök och utnyttjande av teknik vid tillhandahållandet av hemvård. Om det trots dessa metoder visar sig att antalet anställda är otillräckligt, ska bestämmelserna i 49 b § i den föreslagna lagen tillämpas för att korrigera situationen.
Det är fråga om en helhet av bestämmelser som gäller tjänsternas kvalitet. Utöver offentliga serviceproducenter produceras hemvård av ett stort antal serviceproducenter av olika storlek och med olika klientkrets. Köpare kan utöver välfärdsområden vara till exempel välfärdsområdesklienter som använder servicesedel eller klienter som köper tjänster privat utan välfärdsområdets medverkan. I samband med beredningen har det bedömts att en reglering som syftar till en tillräcklig hemvård bör gälla all hemvård. Detta är motiverat i synnerhet med tanke på en klar tillämpning, eftersom samma serviceproducent kan ha klientrelationer som baserar sig på olika grunder. Enhetliga bestämmelser har betydelse också med tanke på likabehandlingen av klienter och arbetstagare. Bestämmelser som är oberoende av hur servicen produceras är utgångspunkten också i lagen om privat socialservice. Enligt motiveringen till den regeringsproposition som ledde till att den nämnda lagen stiftades (RP 302/2010 rd) är avsikten att samma kvalitativa krav ska tillämpas på privat socialservice som på socialservice någon annanstans i socialvårdslagstiftningen.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om planeringen av hembesök som hör till hemvården samt av arbetsuppgifterna och arbetstiderna för de arbetstagare som genomför dem. Planeringen och genomförandet av hembesök underlättas i hög grad om man vid arbetsenheten utnyttjar ett för ändamålet lämpligt system för verksamhetsstyrning samt den mobilapplikation som arbetstagarna har till sitt förfogande för detta. För närvarande används system för verksamhetsstyrning av över 70 procent av verksamhetsenheterna inom hemvården. I kvalitetsrekommendationen rekommenderas att de bör införas på bred front, och att den information som fås från dem utnyttjas i ledningen för att trygga ett gott åldrande och förbättra servicen 2020–2023.
Syftet med styrningen av verksamheten och de system som används för den är å ena sidan att säkerställa att det reserveras tillräckligt med tid för tillhandahållandet av service för varje klient och å andra sidan att se till att arbetstagarnas arbetstid inriktas på motsvarande sätt och att det reserveras tillräckligt med tid för indirekta uppgifter såsom resor. Genom verksamhetsstyrning kan man underlätta tillämpningen av teammodellerna inom hemvården. Syftet med en organisering i team är att öka personalens möjligheter att påverka sitt eget arbete och utnyttjandet av deras egen sakkunskap och kompetens och därigenom förbättra arbetshälsan. Modellen gör också verksamheten mer klientorienterad när teamens klientantal är begränsat, vilket gör det möjligt att genom verksamhetsstyrning rikta samma arbetstagare till samma klienter. Arbetstagarna lär sig känna sina klienter väl och kan således bättre svara mot klienternas vårdbehov. Enligt 1 punkten ska hembesök i princip planeras så att klienten får hemvård det antal timmar som han eller hon beviljats i förvaltningsbeslutet om servicen eller som avtalats i avtalet om anskaffning av servicen. Förvaltningsbeslutet lämpar sig som sådant som grund för de tjänster som välfärdsområdet producerar. Klientens rätt till hemvård bestäms enligt förvaltningsbeslutet också när välfärdsområdet helt eller delvis ordnar tjänster för sin klient genom att skaffa dem av en privat serviceproducent eller genom att ge klienten en servicesedel. I avtalet mellan välfärdsområdet och serviceproducenten specificeras då antalet servicetimmar som skaffas hos serviceproducenten i fråga. Om klienten eller till exempel en anhörig till klienten skaffar hemvård direkt av en serviceproducent, bestäms antalet servicetimmar enligt avtalet mellan klienten eller dennes anhöriga och serviceproducenten.
Klientens faktiska behov av hemvård kan dock variera och det motsvarar inte alltid det antal timmar som antecknats i beslutet eller avtalet. Därför ska det i bestämmelsen tas in ett förbehåll enligt vilket antalet servicetimmar ska överensstämma med beslutet eller avtalet, om inte något annat följer av klientens förändrade omständigheter. Klienten kan till exempel överraskande tas in för sjukhusvård, varvid hemvård inte behövs. Behovet av hemvård kan också öka på grund av en plötslig försämring av klientens funktionsförmåga. Om förändringen i omständigheterna visar sig vara långvarig, är det bra att ändra beslutet eller avtalet så att det motsvarar den nya situationen. Med tanke på planeringen av hembesök kan en plötslig ökning av servicebehovet vara problematisk. Klienten kan inte under några omständigheter lämnas utan sådan oundgänglig omsorg som tryggas i grundlagen. Om servicen baserar sig på ett avtal mellan kommunen och en privat serviceproducent, bör serviceproducenten utan dröjsmål underrätta välfärdsområdet om klientens situation. Det skulle underlätta fastställandet av det slutliga kostnadsansvaret mellan kommunen och den privata serviceproducenten om man i serviceavtalet beredde sig på plötsliga förändringar i servicebehovet.
Enligt 8 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), nedan klientlagen, ska klientens önskemål och åsikt beaktas i första hand när socialvård lämnas. Klientens åsikt om tidpunkten för hembesök kan dock inte i enlighet med 8 § i den nämnda lagen vara en primär omständighet som ska beaktas när helheten av hembesök planeras. Därför föreskrivs det i 1 momentets 2 punkt att klientens önskemål och faktiska behov i mån av möjlighet ska beaktas när tidpunkten för och innehållet i hembesöken bestäms. Vid planeringen av hembesök måste man samordna olika klienters önskemål och även andra synpunkter. I samband med en omsorgsfull bedömning av servicebehovet och serviceplanering tillsammans med klienten går man igenom de hembesök som behövs för att tillhandahålla klientens tjänster, besökens längd och placering så att de bäst tillgodoser klientens behov. Att planera in tidpunkterna för hembesök i enlighet med klientens faktiska behov kan i bästa fall främja en framgångsrik fördelning av personalens arbetsinsats. Verksamhetsstyrningen kan utnyttjas för att periodisera klienternas hembesök enligt planerna så att endast de besök och åtgärder som måste göras på morgonen förläggs till de första timmarna på morgonen som i allmänhet är de mest brådskande. På så sätt kan arbetet fördelas jämnare över hela arbetsskiftet och man kan minska på känslan av stress i arbetet. Eftersom den tidpunkt som innehåller flest tvingande arbetsuppgifter vanligen också definierar behovet av skötare för hela arbetsskiftet, kan en utjämning av arbetsuppgifterna också säkerställa att plötsliga förändringar kan hanteras bättre. En jämnare fördelning av besöken skulle också göra det lättare att inrikta arbetstagarnas arbetstid på en begränsad klientgrupp, vilket skulle göra det möjligt att begränsa antalet arbetstagare som besöker klienten.
Enligt 3 punkten ska hembesök samt arbetstagarnas dagliga arbetsuppgifter och arbetstider planeras så att kompetensen hos den arbetstagare som genomför eller deltar i hembesök motsvarar den kompetens som krävs för de uppgifter som ingår i hembesöket. Klientarbetet inom hemvården förutsätter i regel kompetensen hos en yrkesutbildad person inom social- och hälsovården. I social- och hälsovårdsministeriets rekommendation om omsorgsassistenter har det skrivits in att omsorgsassistenter i regel kan anlitas vid enheter för serviceboende med heldygnsomsorg, där det på grund av verksamhetens enhetskaraktär är möjligt att fördela arbetet mellan den personal som arbetar under samma arbetsskift och att situationen i fråga om hemvården är en annan när klientens behov bör tillgodoses på ett mer övergripande sätt för att antalet arbetstagare som besöker klienten ska hållas begränsat. I hembesök kan dock ingå även sådana uppgifter för vilka det även räcker med utbildning som omsorgsassistent. Detta kan vara fallet i synnerhet om omsorgsassistenten utöver sin utbildning har fått en stark introduktion i hemvårdsuppgifter och om han eller hon vid utförandet av uppgifterna kan få handledning av en yrkesutbildad person inom social- och hälsovården. Omsorgsassistentens kompetens kan, beroende på klientens behov när det gäller att tvätta sig, klä på sig och äta, också lämpa sig för hemvård till exempel i situationer där det i hembesöket inte ingår ansvar för klientens läkemedelsbehandling. Även utomhusvistelse med klienten för att upprätthålla klientens funktionsförmåga kan lämpa sig väl som uppgift för en omsorgsassistent. Om det samtidigt behövs två arbetstagare vid ett hembesök, kan den ena av dem i vissa fall också vara en omsorgsassistent.
Enligt 4 punkten ska hembesök samt arbetstagarnas dagliga arbetsuppgifter och arbetstider planeras så att en så stor del som möjligt av arbetstagarens arbetstid används till arbete hos eller med klienten. En del av arbetstiden för en arbetstagare inom hemvården går oundvikligen till annat arbete än sådant som utförs hos klienten. Till exempel kontakter i samband med skötseln av klientens ärenden, registrering av klientuppgifter samt restider från ett objekt till ett annat kan kräva en betydande del av arbetstagarens arbetstid. Också för dessa uppgifter bör reserveras tillräckligt med tid vid planeringen av arbetstagarens arbetstid. Inom en arbetsenhet vore det bra att i samarbete med ledningen och arbetstagarna kritiskt utvärdera de rutiner som används och utveckla verksamheten så att andelen arbete som utförs hos klienten i mån av möjlighet kan ökas. I synnerhet den känsla av ensamhet som äldre klienter upplever kan lindras, om en arbetstagare inom hemvården kan tillbringa mer tid hos klienten än tidigare till exempel genom att i samband med hembesöket även sköta en del av de kontakter och anteckningar som gäller klienten. Inom den tid som fastställs för klienten i servicebeslutet ska man också beakta till exempel kontroll och skötsel av apoteksärenden samt övrig skötsel av ärenden och kommunikation som klienten behöver. Numera gör arbetsredskapen det möjligt att utföra dessa åtgärder hemma hos klienten tillsammans med klienten, vilket innebär att klienten är delaktig i behandlingen av sina egna ärenden. Ibruktagandet av systemet för verksamhetsstyrning eller utvecklandet och effektiviseringen av det system som används skulle vara till hjälp vid genomförandet av den föreslagna bestämmelsen.
Enligt 5 punkten ska hembesök samt arbetstagarnas dagliga arbetsuppgifter och arbetstider planeras så att arbetstagaren har möjlighet att genomföra hembesök med beaktande av sina yrkesetiska skyldigheter. Bestämmelser om yrkesetiska skyldigheter finns i 4 § 2 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården och i 15 § 2 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Dessutom föreskrivs det i 46 § 1 mom. i socialvårdslagen om skyldigheten för socialvårdspersonalen att agera så att den socialservice som ges till klienten tillhandahålls är högklassig. De yrkesetiska skyldigheterna riktar sig direkt till enskilda arbetstagare. Den etiska belastningen av arbetet uppstår när arbetstagaren vill iaktta sina yrkesetiska förpliktelser och ge sina klienter en god vård och omsorg, men inte har möjlighet till det till exempel på grund av tidsbrist eller organiseringen av arbetet. Den etiska belastningen av arbetet försämrar arbetstagarens ork i arbetet, vilket också inverkar på kvaliteten på servicen för klienterna. I värsta fall kan det leda till långa sjukledigheter för arbetstagaren, förtida pensionering eller strävan att söka sig till uppgifter inom någon annan bransch. Den föreslagna bestämmelsen förpliktar arbetsgivaren att organisera och anvisa resurser för arbetet så att arbetstagarna kan sköta sitt arbete med iakttagande av de yrkesetiska förpliktelserna. En enskild arbetstagares uppgift ska till exempel inte vara att fatta beslut om att inte göra hembesök hos en klient eller ge den service som klienten behöver.
Enligt 2 mom. kan hembesök delvis genomföras via ett datanät som så kallade distansbesök. En förutsättning är att de lämpar sig för klienten, vilket bör utredas i samband med bedömningen av servicebehovet. Dessutom förutsätts det att distansbesöket till sitt innehåll motsvarar klientens servicebehov. Enligt den ovan nämnda kvalitetsrekommendationen kan distansbesök göras för att påminna om och övervaka att klienten tar sina läkemedel, följa upp och övervaka kostvanorna, påminna om munhygien, kontrollera hur klienten mår och/eller stöda och träna rörelseförmågan. Distansbesök kan inte helt ersätta fysiska klientbesök, men med hjälp av dem kan man delvis minska den restid som går åt till hembesök och därigenom öka den andel av arbetstagarnas arbetstid som används till det direkta klientarbetet.
I 2 mom. finns dessutom bestämmelser om utnyttjande av även andra tekniska lösningar som en del av hemvårdshelheten. Enligt förslaget ska man vid genomförandet av hemvården kunna utnyttja teknik för att främja klientens säkerhet, välbefinnande och förmåga att klara sig hemma samt för att underlätta arbetet för arbetstagarna. På marknaden finns till exempel läkemedelsrobotar som vägleder hemvårdsklienterna att ta läkemedel i rätt dos och vid rätt tidpunkt. Roboten påminner med hjälp av ljud klienten om att det är dags att ta ett läkemedel och om läkemedlet inte tas, sparas det i robotens lager och personalen får besked om saken. Om en robot doserar ett läkemedel och meddelar klienten att det ska tas, behöver en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården inte göra ett hembesök hos hemvårdsklienten enbart för att dela ut läkemedel. Med hjälp av tekniken kan man befria arbetstagarna från rutinmässiga och ofta också tunga arbetsuppgifter till att bemöta klienterna direkt. En förutsättning för användningen av teknik är att det kan ske med respekt för klientens integritet. Det är befogat att utreda teknikens möjligheter att tillgodose äldre klienters servicebehov i samband med bedömningen av servicebehovet.
Innan distansbesök inom hemvården eller andra tekniska lösningar inleds är det viktigt att se till att klienten ges tillräcklig handledning i användningen av behövliga anordningar.
Paragrafens 3 mom. gäller skyldigheten att vidta åtgärder i sådana situationer då bristen på personal framkommer vid planeringen av hembesök. Hembesök ska i princip planeras så att klienten får det antal servicetimmar som han eller hon beviljats i beslutet om servicen eller som avtalats i avtalet om anskaffning av servicen. Antalet klienter vid verksamhetsenheten och antalet timmar hemvård som klienterna behöver kan variera i en eller annan riktning på mycket kort sikt. Det att personalen är otillräcklig i förhållande till klienternas behov kan framgå redan när arbetstagarnas arbetsskiftsförteckning planeras eller först i samband med fördelningen av de dagliga uppgifterna. I båda fallen ska den person som ansvarar för planeringen av hembesök omedelbart vidta de åtgärder som står till buds för att trygga en tillräcklig personal. Vid verksamhetsenheterna vore det bra att komma överens om en gemensam praxis enligt vilken man agerar vid plötsliga förändringar i personalbehoven. Om någon annan person än föreståndaren för verksamhetsenheten ansvarar för planeringen av hembesöken, ska han eller hon omedelbart underrätta föreståndaren om ett sådant underskott i personalen som inte har kunnat avhjälpas.
46 c §.Sammanslagning av gemenskapsboende och serviceboende med heldygnsomsorg. I paragrafen föreskrivs om möjligheten att inom samma funktionella helhet genomföra olika flexibla och mångsidiga boende- och servicelösningar. Målet är att främja utvecklingen och ökningen av sådana boendeformer som gör det möjligt för en människa att leva resten av sitt liv i sitt eget hem, där han eller hon får mer service i takt med att servicebehovet ökar.
Enligt 1 mom. kan gemenskapsboende och serviceboende med heldygnsomsorg tillhandahållas i lokaler som hör till samma byggnadshelhet. Denna helhet kan enligt 2 mom. också omfatta vanliga bostäder där de boende ännu inte har behov av tjänster på grund av nedsatt funktionsförmåga.
I 3 mom. föreskrivs det om övergången från gemenskapsboende eller vanligt boende till serviceboende med heldygnsomsorg för boende i ett bostadsobjekt. Ändringen ska i mån av möjlighet genomföras så att den boende inte behöver flytta till en annan bostad för att få tjänster inom serviceboende med heldygnsomsorg.
När den boendes funktionsförmåga blir så nedsatt att han eller hon behöver övergå från gemenskapsboende eller vanligt boende till serviceboende med heldygnsomsorg, ska det för honom eller henne göras en bedömning av servicebehovet och utarbetas en serviceplan samt utifrån dessa fattas ett förvaltningsbeslut som gäller beviljande av serviceboende med heldygnsomsorg. Enligt 30 § 2 mom. i socialvårdslagen ska i första hand klientens intresse beaktas när det bedöms om tjänsterna inom serviceboende med heldygnsomsorg kan ges i klientens nuvarande hem eller om det finns något väsentligt skäl för klienten att flytta till en annan bostad med tanke på hans eller hennes intresse. Det räcker inte enbart med att arrangemanget är den mest praktiska lösningen ur tjänsteproducentens synvinkel. Vid bedömningen ska också beaktas bestämmelsen i 30 § 3 mom. i socialvårdslagen, enligt vilken utgångspunkten när socialvård tillhandahålls ska vara att makar och sambor samt andra familjemedlemmar har möjlighet att bo tillsammans.
Avsikten är att det på dimensioneringen av personalen ska tillämpas äldreomsorgslagens bestämmelser om numerisk minimidimensionering av dygnetruntvård till den del serviceboende med heldygnsomsorg för äldre personer ordnas i bostadsobjektet. Minimiantalet anställda ska motsvara det aktuella antalet klienter i serviceboende med heldygnsomsorg. I övrigt förutsätts det inte att det i bostadsobjektet finns personal som anställts separat för de boendes tjänster. Tjänsterna ska ordnas separat till exempel i enlighet med bestämmelserna om hemvård och stödtjänster. Samma personal kan utnyttjas i tjänster för alla invånare, men man måste kunna visa att den lagstadgade dimensioneringen av serviceboende med heldygnsomsorg förverkligas och att klienterna i gemenskapsboende får de tjänster som de har beviljats.
47 §.Egenkontroll. I 47 § 1 mom. i den gällande lagen föreskrivs det om att en verksamhetsenhet inom socialvården ska göra upp en plan för egenkontroll och om att planen ska vara offentligt framlagd. Det föreskrivs dessutom om att genomförandet av planen ska följas upp och om utveckling av verksamheten utifrån respons som samlas in från klienterna och personalen. Verksamhetsenheten ska göra upp en plan för egenkontroll för att säkerställa socialvårdens kvalitet, säkerhet och ändamålsenlighet. I 2 mom. finns en bestämmelse om bemyndigande att utfärda förordning.
Ett viktigt mål med lagförslaget är att i synnerhet trygga en tillräcklig personal inom hemvården. Därför föreskrivs det i andra meningen i 1 mom. att planen för egenkontroll också ska användas för kontinuerlig uppföljning av att den personal som deltar i klientarbetet är tillräcklig. Den första meningen i momentet motsvarar den första meningen i den gällande paragrafen.
Bestämmelser om uppföljningen av hur planen genomförs finns i 2 mom. Bestämmelsen motsvarar i sak nuvarande reglering.
I 3 mom. föreskrivs det om utvecklande av servicen, vilket ska ske på basis av uppföljning av att personalen är tillräcklig samt på samma sätt som för närvarande utifrån den respons som regelbundet inhämtas från klienterna och personalen.
I 4 mom. föreskrivs det om offentliggörande av planen för egenkontroll och av uppgifter om uppföljningen av genomförandet av planen. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak bestämmelsen om offentliggörande av programmet för egenkontroll i 40 § 3 momentet i lagen om ordnande av social- och hälsovård.
Paragrafens 5 mom. innehåller en bestämmelse om bemyndigande att utfärda förordning. Momentet motsvarar 2 mom. i gällande paragraf.
Enligt paragrafens 6 mom. ska på egenkontrollen dessutom tillämpas 40 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård.
49 a §.Personal. Till paragrafen föreslås bli fogat ett nytt 3 mom. som gäller den personal som deltar i klientarbetet vid en verksamhetsenhet som producerar socialservice som ordnas av välfärdsområdet. Personalen ska till antalet, utbildningen och uppgiftsstrukturen motsvara antalet klienter och deras servicebehov. En motsvarande bestämmelse ingår i 20 § i äldreomsorgslagen. Enligt 4 § i lagen om privat socialservice ska antalet anställda vara tillräckligt med avseende på servicebehovet och antalet klienter.
49 b §.Tryggande av tillräcklig personal inom hemvården. I 46 b § i lagförslaget föreskrivs det om planering av hembesök och om andra åtgärder med hjälp av vilka hemvårdspersonalens arbetstid så väl som möjligt kan fås att räcka till för de hembesök som hör till verksamhetsenhetens klienter. Om det i samband med planeringen framgår att genomförandet av hembesök äventyras på grund av otillräcklig personal, ska de personer som ansvarar för planeringen omedelbart vidta de åtgärder som står till buds och informera föreståndaren för verksamhetsenheten om saken. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om skyldigheten för föreståndaren för en verksamhetsenhet och den aktör som ansvarar för enhetens personalpolitik att se till att personalen är tillräcklig. Dessa personer är naturligtvis redan på basis av sin ställning skyldiga att se till att personalen är tillräcklig, men om den särskilt skrivs in i lag blir skyldigheten synligare än tidigare för alla som berörs av saken på ett eller annat sätt.
Enligt 1 mom. ska verksamhetsenhetens föreståndare omedelbart efter att ha fått informationen ovan vidta de åtgärder som står till buds för att avhjälpa bristen på personal. Föreståndaren ska också se till att informationen om bristen förmedlas till en sådan aktör inom organisationen som har befogenhet att besluta om verksamhetsenhetens personalpolitik och ekonomiska resurser, om han eller hon inte själv har en sådan ställning.
Enligt 2 mom. är det i sista hand den aktör som svarar för verksamhetsenhetens personalpolitik som omedelbart ska vidta åtgärder för att trygga en tillräcklig personal, om bristen inte annars kan avhjälpas.
Ikraftträdande. Det föreslås att lagen träder i kraft den 1 januari 2023.
I de bifogade lagar som ingår i propositionen har gjorts de ändringar som propositionen förutsätter. I det fall att det i någon annan lag hänvisas till bestämmelser som ändrats genom den föreslagna lagen, anses dessa hänvisningar enligt ikraftträdandebestämmelsen i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i den föreslagna lagen.
Övergångsbestämmelsen gäller hemservice och stödtjänster som ingår i hemservice enligt 19 §, hemvård enligt 20 § och boendeservice enligt 21 § i gällande lag. Övergångsbestämmelsen innebär att förvaltningsbeslut som gäller dessa tjänster och som fattats innan lagen trätt i kraft inte behöver ändras så att de överensstämmer med den nya lagen omedelbart efter lagens ikraftträdande. På de tjänster som avses i besluten ska dock tillämpas den nya lagens bestämmelser om tjänsternas innehåll. Avsikten är att förvaltningsbesluten ska ersättas med nya beslut i takt med att det blir motiverat på grund av en översyn av klienternas servicebehov.
7.2
Lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre
3 a §.Personer som deltar i det direkta klientarbetet i serviceboende med heldygnsomsorg. I denna proposition föreslås det att långvarig vård av äldre personer vid enheter för institutionsvård inom socialvården ska upphöra helt efter en övergångsperiod. Frågan behandlas närmare i 14 och 14 a §. På grund av ändringen stryks omnämnandet av långvarig institutionsvård i paragrafens rubrik och i det inledande stycket.
Enligt 1 mom. 11 punkten får utöver yrkesutbildade personer även hemhjälpare, vårdbiträden och omsorgsassistenter delta i det direkta klientarbetet i heldygnsvård. Det finns ingen utbildning för uppgifter som hemhjälpare och vårdbiträde till skillnad från för uppgifter som omsorgsassistent. Anordnare av yrkesutbildning erbjuder utbildning för uppgifter som omsorgsassistent. Utbildningen består av några delar av yrkesexamina. De riksomfattande kraven på utbildning har nyligen omdefinierats mellan de berörda ministerierna och andra sakkunniga, och det rekommenderas att de iakttas i social- och hälsovårdsministeriets kommuninfo från oktober 2020 (11/2020). I heldygnsvården för äldre personer har svårighetsgraden i arbetet ökat, eftersom klienternas behov allt längre tillgodoses med hemvårdstjänster före en övergång till heldygnsvård. I arbetet behövs således mer yrkeskompetens än tidigare, men å andra sidan råder det brist på utbildad personal till följd av förändringen i åldersstrukturen. I den regeringsproposition (RP 4/2020 rd) som ledde till att det utfärdades bestämmelser om personaldimensioneringen inom dygnetruntvård fastslogs att uppgifterna för personer som fått utbildning som omsorgsassistenter ska integreras i personalstrukturen.
Personer med benämningarna hemhjälpare och vårdbiträde arbetar fortfarande vid verksamhetsenheter som tillhandahåller dygnetruntvård för äldre personer. Därför togs benämningarna in i 1 mom. 11 punkten. Målet var dock att man inte längre ska anställa nya arbetstagare under benämningarna hemhjälpare och vårdbiträde, utan att de ska ersättas med tjänster som omsorgsassistenter när de nuvarande tjänsterna blir lediga. Enligt den uppföljning som Institutet för hälsa och välfärd gjorde i november 2020 verkar antalet omsorgsassistenter ha ökat något sedan 2018, men samtidigt har också antalet andra assisterande arbetstagare ökat.
I propositionen föreslås det att 1 mom. 11 punkten ändras så att benämningarna vårdbiträde och hemhjälpare stryks i förteckningen över de benämningar som ska räknas in i dimensioneringen för att förbättra kvaliteten på servicen. Arbetstagare som deltar i det direkta klientarbetet ska i fortsättningen ha åtminstone utbildning som omsorgsassistent. Genom en övergångsbestämmelse säkerställs att de som för närvarande arbetar under benämningarna hemhjälpare eller vårdbiträde inte ska behöva sägas upp.
Enligt 4 mom. får en anställd vid verksamhetsenheten inte utan utbildning i läkemedelsbehandling delta i uppgifter inom läkemedelsbehandling eller genomföra läkemedelsbehandling. Bestämmelsen upphävs i 3 a § och en bestämmelse om samma sak fogas till 20 § 1 mom. Ändringen innebär att det krävs utbildning i läkemedelsbehandling i all sådan socialservice för äldre personer som inbegriper läkemedelsbehandling.
5 §.Plan för att stödja den äldre befolkningen. Innehållet i den gällande paragrafen ersätts med 1 mom. i den föreslagna paragrafen. I momentet föreskrivs om att varje kommun som en del av den välfärdsberättelse och välfärdsplan som avses i 6 § 3 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska utarbeta en plan för främjande av den äldre befolkningens välbefinnande och hälsa. Bestämmelsen innehåller liknande skyldigheter som kommunerna har enligt 5 § som nu föreslås bli ändrad.
I 2 mom. föreskrivs om att varje välfärdsområde som en del av den välfärdsberättelse och välfärdsplan som avses i 7 § 3 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska utarbeta en plan för främjande av den äldre befolkningens välbefinnande och hälsa. Ett av målen med propositionen är att främja mångfalden i äldre personers boende och service. Utöver boende hemma och enheter för boendeservice som tillhandahåller service dygnet runt behöver det skapas mångsidiga, flexibla och gemensamma boende- och servicehelheter som stöder bevarandet av funktionsförmågan. För att målet ska nås krävs det att frågan beaktas också i kommunernas och välfärdsområdenas strategiska planering. Bestämmelser om detta finns i 3 mom., enligt vilket de planer som avses i 1 och 2 mom. också ska innehålla mål, åtgärder och samarbete som gäller prognostisering av den äldre befolkningens boendebehov och utvecklande av boendet. Åldersvänliga bostäder och boendemiljöer stöder möjligheterna att bo hemma. Därför är det viktigt att kommunerna förbereder sig på den äldre befolkningens boendebehov med hjälp av planläggning och även andra sådana medel som står till kommunens förfogande.
12 §.Tjänster som främjar välbefinnandet. I 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det om kommunens skyldighet att ordna rådgivningstjänster som stöder den äldre befolkningens välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om kommunens skyldighet att tillhandahålla den äldre befolkningen hälsokontroller, mottagningar och hembesök. I 3 mom. föreslås bestämmelser om uppgifter som ingår i de tjänster som avses i 1 och 2 mom. Den föreslagna paragrafens 1–2 moment motsvarar motsvarande bestämmelser i den gällande lagen, förutom att de uttryck som avser en kommun ändras så att det avser ett välfärdsområde.
Till paragrafen föreslås bli fogat ett nytt 4 mom. som gäller inkludering av prognostisering av boendet i rådgivningstjänsterna. Rådgivningen ska uppmuntra den äldre befolkningen att förutse sina framtida boendebehov och genomföra sådana boendelösningar som så bra som möjligt stöder förmågan att klara sig på egen hand också när funktionsförmågan har försämrats i takt med stigande ålder och behovet av service har ökat. I samband med rådgivningen skulle det vara bra att sprida information om till exempel understöd som beviljas för reparation av en bostad och som kan sökas hos Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA). Syftet med ARA:s reparationsunderstöd är att förbättra möjligheterna för äldre personer och personer med funktionsnedsättning att bo hemma.
14 §.Principer för långvarig vård och omsorg. Det föreslås att omnämnandet i 1 mom. om att vården och omsorgen får ges som långvarig institutionsvård endast på de grunder som anges i denna lag stryks som obehövligt. Bestämmelser om förutsättningarna för långvarig institutionsvård finns i sin helhet i 14 a §.
14 a §.Förutsättningar för långvarig institutionsvård. Enligt 1 mom. kan långvarig vård av äldre personer efter övergångsperioden inte längre ges vid en verksamhetsenhet för sådan service på en institution som avses i 22 § i socialvårdslagen. Med nämnda enheter avses här ålderdomshem och motsvarande enheter där miljön och tillvägagångssätten är institutionellt genomförda.
Målet att begränsa långvarig institutionsvård av äldre personer har eftersträvats genom styrning av rekommendationskaraktär redan innan äldreomsorgslagen stiftades. En av de huvudsakliga målsättningarna med äldreomsorgslagen var att föra över tyngdpunkten inom social- och hälsovårdstjänster för äldre personer från vård på institution till tjänster som utförs i hemmet och i en hemlik boendemiljö (RP 160/2012 rd, s. 20). Långvarig vård och omsorg får enligt det ursprungliga 14 § 1 mom. ges som institutionsvård endast om det finns medicinskt motiverade skäl eller om det annars är motiverat för att en äldre person ska ha ett värdigt liv och få en säker vård. Förutsättningarna för långvarig institutionsvård skärptes genom en lag (1351/2014) som trädde i kraft vid ingången av 2015. Då fogades till lagen en ny 14 a §, enligt vilken en förutsättning för långvarig institutionsvård är att det finns medicinskt motiverade skäl eller skäl som anknyter till klient- eller patientsäkerheten. Därefter har långvarig institutionsvård vid en enhet inom socialvården eller på en hälsovårdscentrals bäddavdelning kunnat ordnas för äldre personer endast på dessa grunder.
Enligt 2 mom. kan långvarig sluten vård ordnas på hälsocentralens bäddavdelning endast om det finns medicinska skäl eller skäl som har samband med patientsäkerheten. Klientsäkerhet som anknyter till socialvård nämns inte längre som en förutsättning för långvarig institutionsvård.
Enligt övergångsbestämmelsen ska ändringen tillämpas först vid ingången av 2028. På så sätt får serviceanordnaren gott om tid att anpassa sitt servicesystem efter den föreslagna ändringen.
15 b §.Utredning av förutsättningarna för långvarig institutionsvård. Enligt förslaget kan långvarig institutionsvård av en äldre person under de förutsättningar som anges i 14 a § ges endast vid en enhet inom hälso- och sjukvården. Till den föreslagna paragrafens 1 mom. fogas för tydlighetens skull en hänvisning till 14 a §. Uttrycket med kommunen i 1 mom. ändras så att det avser välfärdsområdet.
16 §.Serviceplan. Enligt paragrafens 1 mom. ska det för en äldre person i regel alltid utarbetas en serviceplan utan ogrundat dröjsmål efter det att servicebehovet har utretts.
I 2 mom. föreskrivs det om innehållet i serviceplanen samt om klientens och hans eller hennes närståendes deltagande i utarbetandet av planen. Enligt bestämmelsen ska det i planen bestämmas hurdan helhet av social- och hälsovårdstjänster som behövs för att stödja den äldre personens välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand och för att garantera att han eller hon får en god vård.
I synnerhet när det gäller hemvården har det på sistone visat sig att det antal timmar inom hemvården som planerats och beviljats äldre personer inte alltid har varit tillräckligt. Denna syn har framförts i samband med beredningen av regeringspropositionen av bland annat företrädare för klienter, hemvårdsarbetare och privata serviceproducenter.
Det föreslås att det till 2 mom. fogas en precisering av innehållet i serviceplanen, enligt vilken tjänsterna ska planeras så att de till sin omfattning, sitt innehåll och tidsmässigt motsvarar den äldre personens behov. Preciseringen gäller tjänster som tryggar vård och omsorg samt upprätthållande av funktionsförmågan. Med dessa avses i lagförslag 1 i första hand stödtjänster enligt 19 §, hemvård enligt 19 a §, trygghetsservice enligt 19 b §, gemenskapsboende enligt 21 b § och serviceboende med heldygnsomsorg enligt 21 c §. Vid planeringen av tjänsternas innehåll är det bra att till exempel fastställa om klientens behov av hemvård delvis kan tillgodoses bland annat genom distanskontakter och med hjälp av olika tekniska lösningar. Bestämmelser om dessa sätt att ordna hemvård finns i 46 b § 2 mom. i förslaget till socialvårdslag.
Vid planeringen av tidtabellen för stjänsterna är det fråga om klientens individuella behov att iaktta sin egen dygnsrytm och hur detta kan beaktas när klientens tjänster tillhandahålls. Till denna del hänför sig bestämmelsen till 46 b § 1 mom. i lagförslag 1.
En precisering av innehållet i serviceplanen bör beaktas också vid bedömningen av klientens behov av hembesök nattetid. Enligt den sista meningen i 19 a § 3 mom. i lagförslag 1 ska hemvård ordnas enligt personens behov oberoende av tid på dygnet.
Till den andra meningen i 1 mom. fogas den äldre personens egna kontaktperson till de personer med vilka man ska rådgöra i samband med utarbetandet av serviceplanen.
17 §.Egen kontaktperson. Enligt 42 § i socialvårdslagen ska en egen kontaktperson utses för socialvårdsklienten för den tid klientrelationen pågår. En egen kontaktperson behöver inte utses om det för klienten redan har utsetts en annan arbetstagare som ansvarar för servicen eller om det av någon annan orsak är uppenbart onödigt att utse en egen kontaktperson. Ursprungligen föreskrevs det i 17 § i äldreomsorgslagen om en ansvarig arbetstagare som var avsedd att utses för äldre personer som bor hemma och som behöver mycket stöd och tjänster. Bestämmelsen upphävdes genom en lag (1346/2016) som trädde i kraft vid ingången av 2017.
Den egna kontaktpersonen har i uppgift att främja genomförandet av 38 § 2 och 3 mom. i socialvårdslagen samt att vid behov också sköta andra uppgifter som föreskrivs i den lagen. I motiveringen till den regeringsproposition som ledde till att socialvårdslagen stiftades (RP 164/2014 rd) konstateras det om den egna kontaktpersonens uppgifter: ”Den egna kontaktpersonen ska sköta sina uppgifter enligt klientens individuella behov. För vissa klienter kan den egna kontaktpersonens viktigaste uppgift vara att klienten vet vem han eller hon kan kontakta om något händer eller om klienten behöver information om sin egen service. Den egna kontaktpersonen ska stödja klienten i uppnåendet av klientens egna mål och de mål som uppställts i klientplanen och som påverkar stödbehovet samt för att stärka och utnyttja klientens egna resurser. Det senare förutsätter att personens fysiska, psykiska och kognitiva resurser identifieras, och denna identifiering baserar sig ofta på utredning av stödbehovet. Den egna kontaktpersonen kan också följa upp hur servicen och stödåtgärderna påverkar och motsvarar klientens stödbehov. Den egna kontaktpersonen kan även ge klienten rådgivning och handledning i sökandet av service och stöd. Beroende på klientens behov kan den egna kontaktpersonenen även åläggas andra uppgifter enligt överenskommelse.”
I den föreslagna paragrafen preciseras uppgifterna för den egna kontaktperson som utses för äldre personer så att de motsvarar de ovan beskrivna bestämmelserna i socialvårdslagen och motiveringarna till dem särskilt med beaktande av äldre personers individuella behov. Den egna kontaktpersonen ska vid behov ge råd och stöd till sin äldre klient, följa upp hur hans eller hennes serviceplan genomförs och förändringar i servicebehovet samt kontakta serviceanordnaren och serviceproducenten för att säkerställa tillgången till tjänster och tjänsternas kvalitet.
18 §.Beslut om beviljande av socialservice samt rätt till service. I 1 mom. föreskrivs det om beslutsfattande som gäller socialservice som en äldre person brådskande behöver och om att den service som har beviljats ska ordnas utan dröjsmål. Paragrafens 2 mom. gäller beviljande av annan än brådskande socialservice och verkställande av beslut. Beslutet ska fattas utan ogrundat dröjsmål efter det att en skriftlig eller muntlig ansökan har inkommit. En äldre person har rätt att få de tjänster som beviljats utan ogrundat dröjsmål och senast tre månader från det att beslutet fattades.
Enligt huvudregeln i 45 § 2 mom. i socialvårdslagen ska ett beslut om socialservice verkställas senast inom tre månader från det att ärendet inletts. Tiden kan vara längre än detta om utredningen av ärendet av något särskilt skäl kräver en längre handläggningstid eller om verkställigheten fördröjs av något annat särskilt skäl som hänger samman med klientens behov. Någon motsvarande möjlighet till flexibilitet ingår inte i 18 § 2 mom. i den gällande äldreomsorgslagen.
De ovan beskrivna bestämmelserna i socialvårdslagen och äldreomsorgslagen står delvis i strid med varandra. I en sådan situation ska enligt 2 § i socialvårdslagen de bestämmelser tillämpas som bäst tillgodoser klientens intresse. Bestämmelsen i 45 § 2 mom. i socialvårdslagen om tidpunkten för verkställandet av ett beslut om socialservice är ur klientens synvinkel positivare än 18 § 2 mom. i den gällande äldreomsorgslagen. Därför måste också beslut om service som beviljats äldre personer verkställas inom den tidsfrist som anges i 45 § 2 mom. i socialvårdslagen.
För att undvika de oklarheter som förekommit i praktiken föreslås det att 2 mom. ändras så att det i fråga om tidsfristen för verkställandet av beslutet motsvarar 45 § 2 mom. i socialvårdslagen.
Till paragrafens 3 mom. fogas en hänvisning till 14 a § om förutsättningar för långvarig institutionsvård. Även denna bestämmelse ska således beaktas när det fattas beslut om socialservice.
20 §.Personal. I paragrafen föreskrivs det om personalen vid en verksamhetsenhet och om säkerställande av att personalen är tillräcklig. De allmänna bestämmelserna i 1 mom. gäller i huvudsak alla verksamhetsenheter där det produceras socialservice för äldre personer. Momentets första mening motsvarar 1 mom. i den gällande paragrafen och den andra meningen 4 mom.
Den sista meningen i 1 mom. gäller kravet på utbildning i läkemedelsbehandling, som för närvarande regleras i 3 a § 4 mom. i den gällande lagen när det gäller vård dygnet runt. Den föreslagna bestämmelsen gäller all socialservice som inbegriper läkemedelsbehandling och som ordnas för äldre personer. De arbetstagare som deltar i genomförandet av läkemedelsbehandling ska ha sådan tillräcklig utbildning och kompetens i läkemedelsbehandling som uppgiften kräver. Utbildningen förvärvas i samband med eller utöver de studier som lett till yrket. Tillräcklig kompetens är att kontinuerligt upprätthålla de kunskaper och färdigheter som förvärvats genom utbildningen. Arbetsgivaren ska i sista hand bedöma om arbetstagarens utbildning och kompetens i läkemedelsbehandling är tillräcklig för varje uppgiftshelhet. Vid bedömningen kan man utnyttja social- och hälsovårdsministeriets handbok om säker läkemedelsbehandling (Säker läkemedelsbehandling. Handbok för upprättande av plan för läkemedelsbehandling, Social- och hälsovårdsministeriet 2021:6).
Paragrafens 2 mom. gäller personalen vid verksamhetsenheter som tillhandahåller tjänster dygnet runt. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak 20 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen tillämpas på serviceboende med heldygnsomsorg som avses i 21 c § i lagförslag 1. Enligt övergångsbestämmelsen ska den dessutom tillämpas på långvarig institutionsvård inom socialvården för äldre personer till dess att denna serviceform slopas i servicemenyn efter en övergångsperiod.
Paragrafens 3 mom. gäller hemvårdspersonal. Hembesök ska planeras i enlighet med 46 b § i förslaget till socialvårdslag och en tillräcklig personal ska tryggas i enlighet med 49 b § i samma lagförslag.
21 §.Ledning. I 1 mom. föreskrivs om ansvaret för föreståndaren för en verksamhetsenhet som producerar tjänster för äldre personer.
Föreståndaren svarar för att de allmänna principer i 13 § som styr genomförandet av tjänster, de principer i 14 § som styr genomförandet av långvarig vård och omsorg samt de skyldigheter i 19 § som gäller tjänsternas kvalitet iakttas i klientarbetet.
Det föreslås att det till 1 mom. för tydlighetens skull fogas ett omnämnande enligt vilket föreståndaren för en verksamhetsenhet också svarar för att verksamhetsenheten har en personal som överensstämmer med 20 § i lagförslaget. Denna skyldighet, liksom även andra skyldigheter som föreskrivits för föreståndaren för en verksamhetsenhet, innebär att föreståndaren kan bli tvungen att handla utifrån delvis motstridiga krav från olika håll. De krav som ställs i lagen kan förutsätta till exempel sådana ekonomiska satsningar som verksamhetsenhetens föreståndare inte har behörighet att besluta om. Därför föreslås att det till 1 mom. fogas ett förbehåll om att föreståndaren för en verksamhetsenhet ska svara för sina skyldigheter enligt momentet inom ramen för sin behörighet. I sista hand är det således den aktör som ansvarar för den ekonomiska resursfördelningen som ansvarar för att förpliktelserna fullgörs. Verksamhetsenhetens föreståndare ska se till att den aktör som ansvarar för den ekonomiska resursfördelningen har aktuell information om eventuella behov av tilläggsresurser.
I 2 mom. föreskrivs det om innehållet i ledningen av en verksamhetsenhet. Ledningen ska stödja en klientinriktad helhet av tjänster, främjandet av ett rehabiliterande arbetssätt, samarbetet mellan olika myndigheter och yrkesgrupper samt utvecklandet av verksamhetsmetoder. Orken och välbefinnandet i arbetet för den personal som utför klientarbete är utsatt för hård press i och med att antalet äldre klienter och deras vårdbehov ständigt ökar. Därför är det viktigt att också arbetstagarnas välbefinnande i arbetet beaktas när det gäller ledningen. Det föreslås att ett omnämnande om detta fogas till 2 mom.
23 §.Egenkontroll. Enligt 1 mom. ska föreståndaren för en verksamhetsenhet se till att det vid verksamhetsenheten ordnas egenkontroll i syfte att säkerställa att servicen är högkvalitativ, säker och tillbörlig. I samma moment föreskrivs också om utarbetandet av en plan för egenkontroll och om att planen ska hållas offentligt framlagd. I 1 mom. föreskrivs dessutom om uppföljning av genomförandet av planen och utveckling av tjänsterna utifrån de synpunkter som regelbundet inhämtas från klienterna och personalen.
Det föreslås att det nuvarande 1 mom. ersätts med nya 1–4 mom. I det reviderade 1 mom. betonas genomförandet av egenkontroll som en del av verksamhetsenhetens dagliga verksamhet. I 1 mom. föreskrivs dessutom på motsvarande sätt som i 47 § 1 mom. i förslaget till socialvårdslag att planen för egenkontroll ska användas också för kontinuerlig uppföljning av att den personal som deltar i klientarbetet är tillräcklig.
I 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande lagstiftningen om utarbetandet av en plan för egenkontroll och uppföljningen av hur planen genomförs.
I 3 mom. föreskrivs det om utvecklande av servicen, vilket ska ske på basis av uppföljning av att personalen är tillräcklig samt på samma sätt som för närvarande utifrån den respons som regelbundet inhämtas från klienterna och personalen. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 47 § 3 mom. i förslaget till socialvårdslag.
I 4 mom. föreskrivs det om offentliggörande av planen för egenkontroll och av uppgifter om hur planen genomförts. Bestämmelsen motsvarar 47 § 4 mom. i lagförslag 1.
Paragrafens 5 mom. motsvarar 2 mom. i den gällande paragrafen.
Hänvisningsbestämmelsen i 6 mom. motsvarar 47 § 6 mom. i lagförslag 1.
24 a §.Uppföljning av tjänsternas kvalitet. Arbetsgruppen för reform av servicen för äldre personer utarbetade en plan för hur uppföljningen av servicen ska utvecklas. Uppföljningen planerades bli gjord som en del av den undersökning av situationen för äldreomsorgen som Institutet för hälsa och välfärd (THL) gjort. Genom undersökningen har man följt upp genomförandet av äldreomsorgslagen från och med det år då lagen trädde i kraft 2013. Undersökningen har omfattat både verksamhetsenheter för heldygnsvård och för hemvård. I den har man följt utvecklingen av personaldimensioneringen, verksamhetsenheternas verksamhetspraxis och ledning genom en enkät till kommuner och verksamhetsenheter som producerar privata tjänster. Enligt arbetsgruppens plan ska Institutet för hälsa och välfärd dessutom i fortsättningen regelbundet genomföra den riksomfattande enkäten om klientnöjdhet, när den tidigare har genomförts som en pilotundersökning. Institutet för hälsa och välfärd har planerat att till en början samla in uppgifter om personalens tillräcklighet två gånger per år. I och med att informationssystemen utvecklas kan uppgifterna senare inhämtas i en ännu mer uppdaterad form. Enkäten om klientnöjdhet och en enkät om uppföljningen av verksamhetsmetoderna och ledningen görs turvis vartannat år.
Enligt arbetsgruppens förslag ska det vid den fortsatta beredningen säkerställas att det finns ett tillräckligt författningsunderlag när det gäller skyldigheten för Institutet för hälsa och välfärd att samla in uppgifter, skyldigheten för informationsproducenterna att lämna ut uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd, uppgifternas offentlighet och utlämnande av uppgifter till tillsynsmyndigheterna.
De frågor som beskrivs ovan har utretts i samband med beredningen av regeringspropositionen. Den föreslagna bestämmelsen innehåller de bestämmelser som behövs för uppföljningen. Tilläggsbestämmelser verkar inte behövliga till den del det är fråga om skyldigheten för Institutet för hälsa och välfärd att lämna ut uppgifter till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). Med stöd av 6 § i lagen som gäller Valvira (669/2008) är Institutet för hälsa och välfärd trots sekretessplikten skyldigt att på begäran avgiftsfritt lämna Valvira de uppgifter som är nödvändiga för att verket ska kunna utföra sina uppgifter.
Paragrafens 1 mom. innehåller informativa hänvisningar till 2 § i lagen om Institutet för hälsa och välfärd (668/2008), där det föreskrivs om Institutet för hälsa och välfärds uppgifter, till 5 §, där det föreskrivs om institutets rätt att få uppgifter, och till 5 c §, där det bland annat föreskrivs om kommunernas och privata serviceproducenters skyldighet att lämna uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd. Bestämmelserna om denna helhet reviderades i samband med att lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården (552/2019, lagen om sekundär användning) stiftades.
Den uppföljning som avses i den föreslagna paragrafen hör till den uppgiftshelhet som föreskrivs i 2 § 1 mom. 2 punkten i lagen om Institutet för hälsa och välfärd. Enligt bestämmelsen ska institutet undersöka, följa, utvärdera, utveckla och styra verksamheten inom social- och hälsovården och ge experthjälp som behövs för att genomföra sådan politik och tillämpa sådana tillvägagångssätt och sådan praxis som främjar välfärd och hälsa. Den rätt att få uppgifter som det föreskrivs om i 5 § i lagen om Institutet för hälsa och välfärd gäller de uppgifter som institutet har enligt 2 § 1 mom. 1–3 samt 4 och 4 d-punkten i den lagen. För skötseln av sina uppgifter har institutet rätt att trots sekretessplikten avgiftsfritt få nödvändiga uppgifter bland annat av myndigheter som ordnar social- och hälsovård samt privata producenter av social- och hälsovårdstjänster. Bestämmelser om detta finns i 5 § 1 mom. 1 punkten. I underpunkterna a–n räknas de typer av uppgifter upp som Institutet för hälsa och välfärd har rätt att få. Av betydelse med tanke på den uppföljning som avses i den föreslagna paragrafen är särskilt de uppgifter om serviceanordnare och serviceproducent som nämns i underpunkt c, de uppgifter om kvaliteten på åtgärder och tjänster som nämns i underpunkt j samt de uppgifter om personal och andra resurser som använts för tjänsterna samt kostnaderna för dessa resurser som nämns i underpunkt m. Uppgifterna är uppräknade enligt uppgiftstyp och inte mer detaljerat på variabelnivå. Avsikten har varit att göra det möjligt för Institutet för hälsa och välfärd att i enlighet med sina respektive uppgifter, som i praktiken har olika tyngd, besluta om behövliga uppgifter och hur de ska samlas in. Detta syfte framgår av motiveringen till den regeringsproposition som ledde till stiftandet av lagen om sekundär användning (RP 159/2017 rd).
Kommunerna, välfärdsområdena och privata producenter av social- och hälsovårdstjänster är skyldiga att lämna Institutet för hälsa och välfärd de uppgifter som institutets rätt att få uppgifter gäller (5 c § 1 mom.). Institutet för hälsa och välfärd fattar ett förvaltningsbeslut om nya insamlingar av uppgifter som ska genomföras på basis av uppgiftsskyldigheten och om utvidgning av insamlingar av uppgifter (5 c § 2 mom.). Institutet för hälsa och välfärd är skyldigt att innan institutet fattar beslut samråda med organisationer som företräder uppgiftslämnarna samt höra dataombudsmannen (5 d §).
Institutet för hälsa och välfärd kan således i enlighet med de ovan beskrivna bestämmelserna begära och få de uppgifter om personaldimensioneringens utveckling samt verksamhetsenheternas verksamhetspraxis och ledning som behövs för undersökningen om situationen för äldreomsorgen.
Enligt 2 mom. ska Institutet för hälsa och välfärd genomföra en riksomfattande klientenkät vartannat år. Klientenkäterna kan anses höra till institutets uppgifter enligt 2 § 1 mom. 2 punkten i lagen om Institutet för hälsa och välfärd. Med hjälp av enkäterna är det viktigt att få en så tillförlitlig bild som möjligt av den kvalitet på tjänsterna som äldre klienter upplever. Det är frivilligt för äldre klienter att svara på enkäten, men för att enkäten ska kunna genomföras kan det behövas medverkan av serviceproducenten och verksamhetsenheten. Enligt förslaget är verksamhetsenheten skyldig att se till att klienten har möjlighet att besvara enkäten. Bestämmelsen gäller klienter som får regelbunden hemvård och långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. En del av dem kan svara självständigt på enkäten och en del kan behöva hjälp med att besvara enkäten. Till exempel en anhörig, den egna kontaktpersonen, en volontär eller en anställd vid verksamhetsenheten kan hjälpa klienterna.
Institutet för hälsa och välfärd publicerade i början av 2021 enligt verksamhetsenhet uppgifter om hur personaldimensioneringen inom heldygnsvård har genomförts. Det ansågs att uppgifterna kunde offentliggöras utan att sekretessplikten i fråga om uppgifter som har samband med näringsverksamhet kränks. Bestämmelser om sekretessplikten finns i 24 § 20 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, offentlighetslagen). Enligt den är sekretessbelagda myndighetshandlingar, om inte något annat föreskrivs särskilt, handlingar som innehåller uppgifter om en privat företags- eller yrkeshemlighet. Sekretessbelagda är dessutom handlingar som innehåller uppgifter om någon annan motsvarande omständighet som har samband med privat näringsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra ekonomisk skada för näringsidkaren. Sekretessbelagda är dock bland annat inte sådana uppgifter som gäller näringsidkarens skyldigheter och skötseln av dem. Uppföljningsuppgifter om personaldimensioneringen dygnet runt beskriver hur den skyldighet som föreskrivs för verksamhetsenheterna i äldreomsorgslagen har uppfyllts. De verkar således falla utanför sekretessplikten även i det fall att de annars kan anses vara sekretessbelagda.
I 3 mom. föreskrivs att utöver uppgifterna om vårdpersonalen dygnet runt kan Institutet för hälsa och välfärd för varje enskild verksamhetsenhet publicera även andra uppgifter som beskriver tjänsternas kvalitet och som institutet har beslutat samla in i enlighet med 5 c och d § i lagen om Institutet för hälsa och välfärd.
Ett av huvudsyftena med regeringens proposition är att förbättra personalens tillräcklighet inom hemvården. Institutet för hälsa och välfärd har till uppgift att följa upp hur målet uppnås i fråga om hemvården av äldre till exempel i samband med undersökningen om situationen för äldreomsorgen. Avsikten är att Institutet för hälsa och välfärd ska fatta ett beslut enligt vilket institutet bland de verksamhetsenheter som tillhandahåller hemvård samlar in bland annat uppgifter om hur väl enheterna har lyckats genomföra planerade hembesök hos sina klienter. Dessa uppgifter ska publiceras tillsammans med andra uppgifter som beskriver tjänsternas kvalitet enligt verksamhetsenhet, vilket ger en jämförbar helhetsbild av kvaliteten på tjänsterna vid de olika verksamhetsenheterna.
Uppgifter som beskriver tjänsternas kvalitet skulle vara till nytta bland annat för offentliga serviceanordnare som skaffar tjänster vid bedömningen av hur de tjänster som olika verksamhetsenheter tillhandahåller motsvarar klienternas individuella behov. Detsamma gäller för de enskilda personer som skaffar tjänster till exempel mot servicesedel eller med egen finansiering. Offentliggörandet av uppgifter enligt verksamhetsenhet kan också sporra verksamhetsenheterna att sinsemellan konkurrera om tjänsternas kvalitet också på något annat sätt än med antalet anställda. Offentliggörandet av uppgifter per enhet underlättar också tillsynen över verksamhetsenheterna i efterhand. Utifrån de uppgifter som Institutet för hälsa och välfärd publicerat kan tillsynsmyndigheterna effektivare än för närvarande rikta behövliga tillsynsåtgärder till de verksamhetsenheter där det förekommer avvikelser i tjänsternas kvalitet.
De föreslagna bestämmelserna kan innebära att de uppföljningsrapporter som Institutet för hälsa och välfärd offentliggör innehåller uppgifter som omfattas av företagshemligheter. Bestämmelserna om detta i 24 § i offentlighetslagen tillämpas, om inte något annat föreskrivs särskilt. Sekretessplikten åsidosätts när det i 3 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs om rätt för Institutet för hälsa och välfärd att trots bestämmelserna om företagshemligheter offentliggöra uppföljningsrapporter som baserar sig på de uppgifter institutet samlat in separat för varje serviceanordnare och verksamhetsenhet. Med uppgifter separat för varje serviceanordnare avses uppgifter som beskriver välfärdsområdenas svar. Publikationer som baserar sig på uppgifter som Institutet för hälsa och välfärd samlat in har inte innehållit sådana uppgifter där enskilda klienter ens indirekt skulle ha kunnat identifieras. Till denna del har Institutet för hälsa och välfärd som en statistikmyndighet följt principen i 11 § 3 mom. i statistiklagen (280/2004). Den uppföljning som föreskrivs i den föreslagna paragrafen hör inte till Institutet för hälsa och välfärds uppgifter som statistikmyndighet. Därför föreslås att det i 3 mom. tas in en bestämmelse som skyddar klienternas integritet. Enligt den får uppföljningsrapporterna inte innehålla sådan information på basis av vilken en klient vid verksamhetsenheten direkt eller indirekt kan identifieras.
Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.
Bestämmelserna om upphörande av långvarig institutionsvård inom socialvården ska dock tillämpas först efter övergångsperioden, det vill säga från och med den 1 januari 2028. Detta gäller 3 a § 1 mom., 14 § 1 mom. samt 14 a och 15 b § i den föreslagna lagen.
Genom en övergångsbestämmelse som hänför sig till 3 a § 1 mom. 11 punkten i den föreslagna lagen säkerställs att de som arbetar under benämningarna hemhjälpare eller vårdbiträde inte behöver sägas upp när lagen träder i kraft. De kan fortfarande sköta uppgifter som inbegriper direkt klientarbete så länge deras arbetsavtals- eller tjänsteförhållande fortgår.
Bestämmelsen i 20 § 2 mom. om den personaldimensionering som ska iakttas vid verksamhetsenheter för serviceboende med heldygnsomsorg ska fram till den 31 december 2027 tillämpas också på sådana verksamhetsenheter inom socialvården där det produceras långvarig institutionsvård för äldre personer.
Institutet för hälsa och välfärd ska efter ikraftträdandet av lagen första gången 2024 genomföra en sådan klientenkät som avses i 24 a § 2 mom. i den föreslagna lagen.
7.3
Lag om klientavgifter inom social- och hälsovården
I lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården görs de ändringar som följer av lagförslag 1. Behovet av ändringar beror på de ändringar som föreslås i socialvårdslagen och som gäller service som ges i hemmet och boendeservice.
4 §. Avgiftsfri socialservice. I paragrafen görs en teknisk ändring som behövs med anledning av de ändringar som föreslås i 14 § 1 mom. i socialvårdslagen.
7 b §.Långvarig service. Hänvisningen i 1 mom. 1 punkten till serviceboende med heldygnsomsorg som avses i 21 § 4 mom. i den gällande socialvårdslagen ändras till en hänvisning till serviceboende med heldygnsomsorg som avses i 21 c § i lagförslag 1.
Uttrycket med kommun i det inledande stycket i 2 mom. ändras så att det avser ett välfärdsområde. I 2 mom. 1 punkten hänvisas till 21 § i den gällande socialvårdslagen, och punkten gäller annan boendeservice än serviceboende med heldygnsomsorg. Denna övriga boendeservice är tillfälligt boende, stödboende och så kallat vanligt serviceboende. I lagförslag 1 i propositionen föreskrivs det om varje form av boendeservice i en egen paragraf. I fråga om tillfälligt boende gäller 21 § och i fråga om stödboende 21 a § i lagförslaget. Benämningen serviceboende ändras till gemenskapsboende som omfattas av 21 b § i lagförslag 1. Hänvisningen i den föreslagna 2 mom. 1 punkten begränsas till att gälla endast stödboende. Tillfälligt boende lämpar sig inte begreppsmässigt för definitionen av långvarig service. I den bestämmelse som ska ändras nämns inte heller gemenskapsboende, eftersom de långvariga tjänster som en klient i gemenskapsboende behöver ordnas separat från boendet, främst som hemvård. I sådana fall bestäms långvarig service enligt 2 mom. 2 punkten i den föreslagna paragrafen.
Hänvisningen i 2 mom. 2 punkten till 19 och 20 § i den gällande socialvårdslagen ändras till en hänvisning till hemservice för barnfamiljer som avses i 18 a § och till hemvård som avses i 19 § i lagförslag 1.
7 c §.Avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård. Det föreslås en ändring av den finska paragrafens rubrik och 1–3 mom. till följd av att begreppet ”tehostettu palveluasuminen” ändras till ympärivuorokautinen palveluasuminen. Begreppet serviceboende med heldygnsomsorg ändras inte. Dessutom ändras uttrycken med kommun i paragrafen så att de avser välfärdsområde.
Utöver de tekniska ändringarna föreslås att ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen för att trygga klientens ställning och genom vilket det förhindras att en i 2 mom. avsedd avgift som bestäms på basis av makarnas sammanräknade månadsinkomster blir större för klienten än vad den skulle vara beräknad på basis av klientens månadsinkomster enligt 1 mom. Om den avgift enligt 2 mom. som bestäms på basis av makarnas sammanräknade månadsinkomster blir större än den avgift som på basis av klientens månadsinkomster bestäms enligt 1 mom., får hos klienten enligt det föreslagna 5 mom. tas ut högst en avgift som motsvarar den avgift som bestäms enligt 1 mom.
Genom den lag om ändring av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (1201/2020), som trädde i kraft vid ingången av juli 2021, föreskrevs bland annat om bestämmande av avgift för serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård. Vid verkställigheten av lagen har det framkommit att när avgiften för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård eller långvarig sluten vård bestäms på det sätt som avses i 7 c § 2 mom. utifrån makarnas sammanräknade inkomster och avdragen från dem, kan klientens avgift till följd av det beräkningssätt som föreskrivs i lagen bli större än den avgift enligt 1 mom. som bestäms enbart på basis av klientens egna månadsinkomster och avdragen från dem. En sådan situation kan uppstå, om skillnaden mellan makarnas inkomster är mindre än det sammanlagda beloppet av avdragen från de inkomster som ligger till grund för bestämmandet av avgiften. Syftet med ändringen av klientavgiftslagen har dock inte varit att den avgift som bestäms på basis av makarnas sammanräknade inkomster i något fall ska bli större för klienten än den avgift som bestäms enbart på basis av klientens egna månadsinkomster. Genom det föreslagna tillägget till 5 mom. säkerställs att det vid bestämmandet av avgiften inte uppstår en situation av detta slag som är ofördelaktig för klienten. I praktiken ska kommunerna och i fortsättningen välfärdsområdena när det gäller makar göra jämförelsekalkyler över storleken på den avgift som baserar sig på klientens egna inkomster och storleken på den avgift som baserar sig på makarnas sammanräknade inkomster, och som högst ta ut den lägre avgiften av dessa. Den föreslagna ändringen gäller i synnerhet klienter inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. För klienter inom serviceboende med heldygnsomsorg görs utöver de avdrag som avses i 10 c § också de avdrag från inkomsterna som avses i 10 d § när avgiften bestäms. Avdrag har en minskande inverkan på avgiftens storlek.
Det föreslagna 5 mom. avses träda i kraft genast efter det att den föreslagna lagen har antagits och blivit stadfäst. Bestämmelserna om avgifter för makar granskas mer ingående i det fortsatta arbetet med reformen av klientavgiftslagen.
10 b, 10 c, 10 d, 10 e och 10 f §. Det föreslås att paragraferna ändras så att den finska termen för serviceboende med heldygnsomsorg ändras från ”tehostettu palveluasuminen” till ympärivuorokautinen palveluasuminen. Dessutom ändras uttrycken med en kommun i 10 d och 10 e § så att de avser ett välfärdsområde och rubriken i 10 f § så att den motsvarar de ändringar som föreslås i socialvårdslagen.
10 g §.Avdrag från inkomsterna vid fortgående och regelbunden service i hemmet. Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar de ändringar som föreslås i socialvårdslagen, men i övrigt förblir paragrafen oförändrad till sitt sakinnehåll. Paragrafen innehåller bestämmelser om avdrag från klientens inkomster vid bestämmandet av klientavgiften för fortgående och regelbunden service i hemmet. Fortgående och regelbunden service i hemmet definieras i 7 b § 2 mom. och bestämmelser om den avgift som tas ut för servicen finns i 10 e §. Med fortgående och regelbunden service i hemmet avses service som varar i minst två månader. Fortgående och regelbunden service i hemmet, såsom hemsjukvård eller hemsjukhusvård enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen eller hemvård enligt den föreslagna 19 a § i socialvårdslagen kan också fås av personer som bor i stödboende enligt den föreslagna 21 a § i socialvårdslagen och personer som bor i gemenskapsboende enligt den föreslagna 21 b § i socialvårdslagen. En klient i stödboende och gemenskapsboende betalar utöver sina boendekostnader en klientavgift enligt klientavgiftslagen för social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls honom eller henne med stöd av hälso- och sjukvårdslagen, socialvårdslagen eller någon annan lag, såsom fortgående och regelbunden service i hemmet.
I den andra meningen i 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det om avdrag av de faktiska boendeutgifter som anges i 10 c § 3 mom. från klientens inkomster vid bestämmandet av den avgift som avses i 10 e § för en klient som övergår till långvarig boendeservice. Det föreslås att den andra meningen i 1 mom. preciseras och ändras så att den motsvarar de föreslagna ändringarna i socialvårdslagen. Den föreslagna andra meningen i 1 mom. gäller en klient som använder en bostad som avses i 10 c § 3 mom., det vill säga en ägar-, hyres- eller bostadsrättsbostad. När klienten i fråga övergår till stödboende eller gemenskapsboende där han eller hon får fortgående och regelbunden service i hemmet, ska de faktiska boendeutgifterna enligt 10 c § 3 mom. dras av från klientens inkomster när den avgift som avses i 10 e § och som tas ut för fortgående och regelbunden service i hemmet bestäms. De nämnda faktiska boendeutgifterna beaktas under den tid för arrangemang som avses i 10 c § 3 mom. 1–3 punkten från och med den dag då klienten övergår till stödboende eller gemenskapsboende. Enligt 10 c § 3 mom. är tiden sex månader i fråga om ägarbostäder, i fråga om hyresbostäder hyresgästens uppsägningstid och i fråga om bostadsrättsbostäder tre månader.
Vid övergången till stödboende eller gemenskapsboende tryggar bestämmelserna den tid under vilken klienten till exempel kan säga upp sin hyresbostad eller bostadsrättsbostad eller sälja eller hyra ut sin ägarbostad. Om klienten under denna tid får fortgående och regelbunden service i hemmet i stödboende eller gemenskapsboende, ska de faktiska boendeutgifterna enligt 10 c § 3 mom. dras av från klientens inkomster när den avgift som tas ut för fortgående och regelbunden service i hemmet bestäms. Om klienten börjar få fortgående och regelbunden service i hemmet vid en senare tidpunkt än vid övergången till stödboende eller gemenskapsboende, kan boendeutgifterna beaktas till den del det ännu återstår lagstadgad tid för arrangemang räknat från flyttningsdagen.
Bestämmelserna gäller klienter som övergår till stödboende eller gemenskapsboende direkt från sitt hem samt också klienter som övergår till stödboende eller gemenskapsboende till exempel från kortvarig sluten vård eller någon annan kortvarig service och som fortfarande innehar en bostad avsedd för hans eller hennes bostadsbruk. Om klienten övergår från långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård eller långvarig sluten vård till stödboende eller gemenskapsboende där klienten börjar få fortgående och regelbunden service i hemmet, beaktas inte avdrag för boendeutgifter på nytt när avgiften bestäms, eftersom klienten är berättigad till avdrag för sina boendeutgifter enligt 10 c § 3 mom. när han eller hon övergår till nämnda långvariga service. Däremot kan boendeutgifterna för klienten i fråga beaktas vid bestämmandet av den avgift som tas ut för fortgående och regelbunden service i hemmet till den del det eventuellt ännu återstår sådan tid för arrangemang som avses i 10 c § 3 mom. 1–3 punkten.
Det föreslås att även 2 mom. ändras så att det motsvarar ändringarna i socialvårdslagen. Momentet gäller klienter inom stödboende eller gemenskapsboende som får fortgående och regelbunden service i hemmet. När den avgift som avses i 10 e § bestäms för klienten i fråga ska underhållsbidrag inte dras av från hans eller hennes inkomster, om bidragstagaren är den make med vilken klienten i fråga har levt i gemensamt hushåll omedelbart innan stödboendet eller gemenskapsboendet började.
10 h §.Tjänster som stöder boendet. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar innehållet i 1 mom. Uttrycket med kommunen i 1 mom. ändras så att det avser välfärdsområdet.
Den gällande paragrafens 1 mom. gäller stödtjänster och motsvarande tjänster i samband med boendeservice, dock inte serviceboende med heldygnsomsorg. De ändringar som föreslås i bestämmelserna om boendeservice beskrivs i samband med 7 b § 2 mom. På grund av dessa ändringar kommer uttrycket ”i samband med boendeservice” i den aktuella bestämmelsen endast att avse tillfälligt boende och stödboende i fortsättningen.
I 1 mom. i den gällande paragrafen räknas de tjänster upp för vilka den avgift som avses i bestämmelsen får tas ut. Dessa tjänster är måltids-, klädvårds-, bad-, städ- och trygghetstjänster samt tjänster som främjar socialt umgänge. Det föreslås att momentet till denna del ändras så att det motsvarar de bestämmelser om tjänsternas innehåll som föreslås i socialvårdslagen. I momentet hänvisas till 19 § 2 mom. i lagförslag 1, enligt vilket stödtjänster är måltids-, klädvårds- och städtjänster, uträttande av ärenden, tjänster som främjar eller stöder delaktighet och socialt umgänge samt andra tjänster som stöder boende hemma. De trygghetstjänster som avses i den gällande bestämmelsen ersätts med en hänvisning till 19 b § i lagförslag 1, där det föreskrivs särskilt om trygghetsservice. I det föreslagna momentet ingår också en hänvisning till 21 b § i 2 mom. i lagförslag 1, där det föreskrivs om verksamhet som främjar socialt umgänge i gemenskapsboende.
I 2 mom. ändras den finska termen ”tehostettu palveluasuminen” till ympärivuorokautinen palveluasuminen. Ändringen påverkar inte den svenska termen serviceboende med heldygnsomsorg.
14 §.Uppbärande av inkomster, ersättningar eller fordringar till välfärdsområret. På finska föreslås det en ändring av hänvisningen i 1 och 3 mom. till följd av att begreppet ”tehostettu palveluasuminen” ändras till ympärivuorokautinen palveluasuminen. Begreppet serviceboende med heldygnsomsorg ändras inte. Dessutom ändras uttrycken med kommun i paragrafen så att de avser välfärdsområde.
Ikraftträdande. Det föreslås att lagen träder i kraft den 1 januari 2023.
Det föreslagna nya 7 c § 5 mom. träder dock i kraft den 1 april 2022 eller så snart den föreslagna lagen har antagits och blivit stadfäst. Bestämmelsen hänför sig inte till de ändringar som föreslås i klientavgiftslagen med anledning av ändringarna i socialvårdslagen, utan genom den tryggas det att klientens intresse tillgodoses när avgiften för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård bestäms. Därför är det motiverat att bestämmelsen träder i kraft så snart som möjligt efter det att lagen har stadfästs.