1.1  Bakgrund

EU:s utsläppshandelssystem är den viktigaste unionsomfattande politiska åtgärden för att nå utsläppsminskningsmålen. Till tillämpningsområdet för EU:s utsläppshandel hör för närvarande stora industri- och energiproduktionsanläggningar samt luftfarten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Målet med utsläppshandeln är att styra samhällena till att minska sina utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt. Utsläppshandeln har på EU-nivå i hög grad bidragit till att minska utsläppen.  

Europeiska kommissionen antog den 14 juli 2021 det så kallade Fit for 55-paketet (nedan 55 %-paketet). Genom förslagen i paketet genomförs åtagandena enligt EU:s klimatlag om att fram till 2030 minska EU:s nettoutsläpp av växthusgaser med minst 55 procent från 1990 års nivå och uppnå klimatneutralitet på unionsnivå senast 2050. Som en del av 55 %-paketet lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om ändring av EU:s utsläppshandelsdirektiv (COM(2021) 551 final) och ett förslag till direktiv om ändring av utsläppshandelsdirektivet vad gäller luftfarten (COM(2021) 552 final). Dessutom lade kommissionen fram ett förslag om ändring av beslutet om reserven för marknadsstabilitet inom utsläppshandeln (COM(2021) 571 final). De förslag som nämns ovan syftar till uppnåendet av de mål som anges i EU:s klimatlag. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem (nedan omarbetningen av utsläppshandelsdirektivet) publicerades i EU:s officiella tidning den 10 maj 2023. 

Omarbetningen av utsläppshandelsdirektivet syftar till att tillgodose de skärpta minskningsmålen och utsträcka utsläppshandelns genomslag till nya sektorer. Tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet har utvidgats genom att utsläppen från sjötransporterna har inkluderats i utsläppshandeln. På grund av sjötransporternas internationella karaktär fattades, innan kommissionen lade fram 55 %-paket, besluten om åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från sjötransporterna i huvudsak av Internationella sjöfartsorganisationen (International Maritime Organization, IMO). Enligt kommissionens åsikt framskrider dock avtalsförhandlingarna om globala utsläppsminskningar långsamt, och i de internationella sjötransporterna har därför tills vidare inga sådana åtgärder genomförts som i tillräcklig mån stöder uppnåendet av EU:s skärpta mål för utsläppsminskning. 

I och med uppdateringen av utsläppshandelsdirektivet utsträcks utsläppshandelns styrande verkan också till att omfatta ansvarsfördelningssektorn genom att det inrättas en separat utsläppshandel som gäller distributionen av fossila bränslen. 

Genom direktivet genomförs också skyldigheterna enligt Corsia-systemet (The Carbon Offsetting and Reduction Scheme for International Aviation). Vid ICAO:s generalförsamling 2016 beslöt medlemsstaterna om genomförandet av kompensationssystemet Corsia för koldioxidutsläpp från luftfarten. Inom det kompenserar flygbolagen sina ökade utsläpp jämfört med 2019 på rutter mellan stater som ingår i systemet genom köp av utsläppsminskningsenheter, i huvudsak från projekt i andra branscher. Corsia startade den 1 januari 2021 med en frivillig pilotperiod på tre år. På pilotperioden följer en frivillig period, också den på tre år, efter vilken systemet med små undantag blir obligatoriskt på global nivå från den 1 januari 2027. Inom Europeiska unionen genomförs Corsia genom utsläppshandelsdirektivet.  

I samband med omarbetningen inkluderades i utsläppshandelsdirektivet också andra ändringar i de nuvarande kraven på anläggningar, som starkare styr utsläppsminskningarna. Enligt det omarbetade direktivet ska ändringarna i den allmänna utsläppshandeln (inbegripet luftfarten och sjötransporterna), genomförandet av Corsia-systemet samt rapporteringsskyldigheten för distributörer 2024 införlivas i den nationella lagstiftningen senast den 31 december 2023. Enligt utsläppshandelsdirektivet ska den särskilda nya utsläppshandeln för distributörer införas senast den 30 juni 2024. 

1.2  Beredning

Beredningen av EU-rättsakten

Kommissionens förslag till ändring av utsläppshandelsdirektivet (COM(2021) 551 final) antogs den 14 juli 2021. Statsrådet har gett en U-skrivelse U 60/2021 rd och en fortsatt skrivelse om förslaget och Finlands ståndpunkt. Behandlingen av ärendet i riksdagen kopplades till ärendet E 97/2021 rd "Meddelande om 55 %-paketet (”Fit for 55”): nå EU:s klimatmål 2030 för klimatneutralitet". U-skrivelserna behandlades i de relevanta ministerutskotten inom systemet för samordning av EU-ärenden innan de gavs till riksdagen.  

I U-skrivelsen 60/2021 rd. förhöll sig statsrådet i huvudsak positivt till kommissionens förslag till omarbetning av utsläppshandelsdirektivet. Statsrådet ansåg att det för att stärka EU:s utsläppshandel och för att uppnå den av kommissionen föreslagna utsläppsminskningsnivån på -61 procent är ändamålsenligt att skärpa den linjära minskningsfaktorn, göra en engångsminskning av utsläppstaket och stärka reserven för marknadsstabilitet. I den fortsatta skrivelsen stödde Finland kommissionens förslag att Den intagsprocenten för reserven för marknadsstabilitet ligger kvar på 24 % under perioden 2023–2030. Förhandlingsresultatet motsvarar de målsättningarna.  

I fråga om anläggningar ansåg statsrådet i U-skrivelsen att om mekanismen för koldioxidjustering införs bör gratistilldelningen av utsläppsrätter för tillverkning av importerade produkter som omfattas av mekanismen slopas i samma takt som mekanismen införs. Statsrådet förhöll sig också positivt till främjandet av åtgärder för att minska utsläppen från stationära anläggningar som omfattas av gratistilldelningen och införandet av ny koldioxidsnål teknik. I den fortsatta U-skrivelsen förhöll sig Finland preliminärt positivt till förslaget att inkludera avfallsförbränning i tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Förhandlingsresultatet motsvarar de målsättningarna. 

I U-skrivelserna förhöll sig Finland kritiskt till ändring av regeln om avgränsning av tillämpningsområdet för anläggningar som nästan enbart använder biomassa som bränsle samt till energieffektivitetskriteriet som berör gratis tilldelade utsläppsrätter.  

I enlighet med Finlands förhandlingsmål riktas stödet från innovationsfonden också framöver i huvudsak på ett teknologineutralt sätt till de bästa projekten. 

Under förhandlingarna hördes regelbundet den inofficiella arbetsgruppen för lagen om utsläppshandel, som består av intresseorganisationer för anläggningsbranscherna. 

I fråga om sjöfarten har statsrådet utöver U-skrivelserna gett en E-skrivelse E 2/2022 rd, som berör effekter på sjötransporterna av förslagen i kommissionens paket Fit for 55, till riksdagen (E 2/2022 rd). I E-skrivelsen kompletterades konsekvensbedömningarna i U-skrivelserna. Under beredningen av utsläppshandeln för sjöfarten hörde kommunikationsministeriet regelbundet intressegrupper. Innan kommissionen antog direktivförslaget inrättades en inofficiell grupp för uppföljning av utsläppshandeln inom sjötransporter, som fortsatte sin verksamhet under förhandlingarna. 

I U-skrivelsen 60/2021 rd drogs riktlinjer upp för sjöfartens del, enligt vilka utsläppshandeln bör tillämpas på sjötransporter på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt ur utsläppsminskningarnas perspektiv, som beaktar medlemsstaternas konkurrenskraft. Statsrådet stödde att sjötransporterna innefattas i EU:s utsläppshandel, men betonade att särskild vikt under förhandlingarna bör fästas vid effekterna på det finländska marinklustret och den nationella konkurrenskraften. Till den delen är det viktigt att beakta Finlands specifika förhållanden. Vintersjöfartens särskilda omständigheter samt avståndet till andra EU-länder och oceanrutter ökar kostnaderna för maritima transporter i den finländska utrikeshandeln. Detta beaktades i det omarbetade direktivet genom en lättnad för fartyg i isklasserna I A och I AS till och med den 31 december 2030. Statsrådet stödde en geografisk utsträckning för utsläppshandeln enligt kommissionens förslag och enligt det slutliga direktivet, liksom också förslaget att skyldigheterna inom utsläppshandeln successivt ska omfatta sjötransporter.  

I fråga om flygtrafiken antog Kommissionen ett förslag till direktiv om ändring av utsläppshandelsdirektivet vad gäller luftfarten (OCM (2021) 552 final). Direktivets konsekvenser behandlades i kommissionens konsekvensbedömning SWD(2021) 603 final. Statsrådet har gett en U-skrivelse U 58/2021 rd och en fortsatt skrivelse om förslaget och Finlands ståndpunkt. I U-skrivelsen om flygtrafiken stöder statsrådet att utsläppshandeln inom luftfarten effektiveras genom att gratis tilldelning av utsläppsrätter successivt avskaffas och den linjära minskningsfaktorn höjs. Finlands mål i förhandlingarna var att stöda en effektivering av utsläppshandeln för luftfarten. Målet uppnåddes. Statsrådet ansåg att kommissionens förslag om genomförandet av Corsia är en möjlig kompromiss mellan konsekvenser för klimatet och konkurrenskraften. 

Enhällighet uppnåddes i förhandlingarna vid ett trepartsmöte i december, och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem publicerades i EU:s officiella tidning den 10 maj 2023. 

Beredningen av propositionen

Beredningen av denna regeringsproposition inleddes hösten 2021. För genomförandet av utsläppshandelsdirektivet tillsattes en styrgrupp samt fyra arbetsgrupper (anläggningar, sjötransporter, luftfart och ett nytt system för utsläppshandel). Centrala branschvisa intresseorganisationer, andra ministerier samt myndigheter är företrädda i arbetsgrupperna för anläggningar, sjötransporter och luftfart. I samband med beredningen har i synnerhet Ålands företrädare hörts regelbundet, till följd av undantaget för öar gällande sjötransporter. Under beredningen har det dessutom ordnats möten för olika intressentgrupper. I första fasen av genomförandet av utsläppshandelsdirektivet utarbetades separata bedömningspromemorior om anläggningar, sjötransporter och luftfart. I bedömningspromemoriorna presenterades de viktigaste ändringarna i direktivet, alternativa handlingsvägar för att genomföra dem samt konsekvensbedömningar. Bedömningspromemoriorna var ute på remiss i tjänsten utlåtande.fi från den 22 mars till den 30 april 2023. Bedömningspromemoriorna, inkomna remissvar och ett sammandrag över remissvaren är tillgängliga i projektfönstret (https://tem.fi/sv/projekt?tunnus=TEM078:00/2022). För beredningen av förslaget har dessutom en utredning beställts om effekterna av utsläppshandel inom sjötransporter, samt en utredning om effekter av tidigarelagd inkludering av avfallsförbränning i tillämpningsområdet.  

Ett utkast till regeringsproposition har behandlats i arbetsgrupperna och i styrgruppen under våren 2023, före remissrundan. Ett utkast till proposition har varit ute på remiss från den 30 juni till den 11 augusti 2023. Det svenskspråkiga materialet kompletterades för begäran om utlåtande den 16 augusti 2023, och tidsfristen för svenskspråkiga remissvar löpte ut sex veckor efter att begäran om utlåtande kompletterades, det vill säga den 27 september 2023. 

Utlåtanden begärdes av följande instanser: Ab Lillgaard, AFRY AB, Ålands landskapsregering, Arctia Ab, DNV, Eckerö Line Ab Oy, Finlands Näringsliv EK rf, Enemi Oy, FINAS, Finnlines Abp, Gasum Ab, Försörjningsberedskapscentralen, Centralhandelskammaren, Konkurrens- och konsumentverket, Kiwa Inspecta Oy, Konkursombudsmannen, kommunikationsministeriet, Transport- och kommunikationsverket, jord- och skogsbruksministeriet, Sjömanspensionskassan (SPK), Sjömansservicebyrån, Meriteollisuus ry, Skogsindustrin rf, Neste Abp, North European Oil Trade Oy (NEOT), justitieministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, Oy Teboil Ab, försvarsministeriet, Hamnoperatörerna rf, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, St1 Oy, Stena Line, Finlands Skeppsmäklare r.f., Finlands Skeppsbefälsförbund ry, Suomen Luonnonsuojeluliitto, Passagerarfartygsföreningen i Finland ry, Finlands Sjömans-Union FSU rf, Rederierna i Finland rf, Företagarna i Finland rf, Tallink Silja Ab, Teknologiindustrin rf, utrikesministeriet, statsrådets kansli, finansministeriet, Wasaline Nlc Ferry Ab Oy, Viking Line Abp, WWF Finland, Trafikledsverket och miljöministeriet. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen lämnade utlåtande om utkastet till proposition den 20 september 2023(https://vnk.fi/-/paastokauppalain-merkittavyytta-suomelle-pitkalla-aikavalilla-tarkennettava). Utifrån utlåtandet från Rådet för bedömning av lagstiftningen har propositionens betydelse i fråga om Finlands utsläppsminskningsmål och konsekvenserna för företagen kompletterats. 

2.1  Tillämpningsområde

Anläggningar

Enligt det omarbetade utsläppshandelsdirektivet ingår avfallsförbränning i tillämpningsområdet i fråga om kraven på övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp från och med 2024. Utanför tillämpningsområdet faller fortfarande hantering av farligt avfall. Ändringen innebär att anläggningarna årligen ska övervaka, verifiera och rapportera sina koldioxidutsläpp. Kommissionen kommer år 2026 att göra en utvärdering och eventuellt utarbeta ett lagstiftningsförslag om att från och med 2028 inkludera sektorn i systemet fullt ut, inbegripet en möjlighet för medlemsstaterna att fram till 2030 tillämpa ett så kallat opt out-förfarande, dvs. de får besluta att skjuta upp den fulla integreringen av avfallsförbränningsanläggningar i systemet fram till utgången av den pågående handelsperioden. 

Anläggningar som uteslutande använder biomassa som bränsle lämnas i nuläget utanför tillämpningsområdet för utsläppshandeln. I enlighet med det ändrade direktivet ska anläggningar där mer än 95 procent av utsläppen uppkommer vid förbränning av sådan biomassa som uppfyller hållbarhetskriterierna vara undantagna från tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Andelen utsläpp från förbränning av biomassa beräknas på basis av de utsläppsdata som gäller åren 2019–2023, och bedömningen görs i samband med att det ansöks om gratis tilldelning av utsläppsrätter för dessa anläggningar för åren 2026–2030. Anläggningar som uppfyller villkoret fasas ut från tillämpningsområdet från och med 2026. 

I nuläget tillämpas utsläppshandeln på utsläpp från de verksamheter som förtecknas i direktivet. I samband med ändringen har direktivets tillämpningsområde ändrats så att utsläppshandeln i fortsättningen ska tillämpas på de verksamheter som förtecknas i direktivet oberoende av om de orsakar utsläpp eller inte. Det innebär att utsläppshandeln framöver också kan omfatta helt utsläppsfria produktionsformer, såsom produktion av förnybar vätgas. 

I och med ändringarna ska tillämpningsområdet också innefatta transport av växthusgaser för geologisk lagring till en tillåten lagringsplats enligt direktivet om geologisk lagring av koldioxid (nedan CCS-direktivet). Hittills har tillämpningsområdet endast omfattat transport av växthusgaser i rör, och genom den ändring som nu gjorts har också andra transportmetoder inkluderats i tillämpningsområdet.  

Enligt det ändrade direktivet ska i fortsättningen, när man bedömer huruvida en anläggning uppnår tröskelvärdet 20 MW för tillämpningsområdet, dvs. när man fastställer anläggningens sammanlagda tillförda bränsleeffekt, även sådana enheter som uteslutande använder biomassa beaktas. Enligt den tidigare regeln omfattades de inte av utsläppsberäkningen. Ändringen träder i kraft från ingången av 2026. I enlighet med det ändrade direktivet ska medlemsstaten, i det fall att en utsläppsminskningsåtgärd i en anläggning vars verksamhet består av förbränning av bränsle medför att anläggningens sammanlagda tillförda bränsleeffekt faller under tröskelvärdet 20 MW för tillämpningen av direktivet, ge verksamhetsutövaren möjlighet att fortsätta att omfattas av tillämpningsområdet under den innevarande och nästföljande femårsperioden för gratis tilldelning av utsläppsrätter. 

Den nedre gränsen för produktionskapaciteten för vätgas och syntesgas sänks från gränsen 25 ton per dag till gränsen 5 ton per dag, vilket innebär att i fortsättningen även betydligt mindre produktionsenheter än tidigare kommer att omfattas av tillämpningsområdet för utsläppshandeln. I fråga om produktionen av gips och kimrök är det i fortsättningen inte längre den sammanlagda installerade tillförda effekten utan den nedre gränsen för produktionskapaciteten som avgör om produktionen omfattas av tillämpningsområdet. Den nedre gränsen i fråga om gips är 20 ton per dag och i fråga om kimrök 50 ton per dag. 

Definitionen av raffinering av olja har ändrats så att tillämpningsområdet i fortsättningen omfattar sådan raffinering av olja där förbränningsenheter med en sammanlagd tillförd bränsleeffekt på mer än 20 MW används. Tidigare har definitionen omfattat mineraloljeraffinaderier. 

2.2  Gratis tilldelning av utsläppsrätter

2.3  Ändringar som berör alla sektorer

Ändringar som gäller överlämnandet av utsläppsrätter

Tidsfristerna som gäller skyldigheterna inom utsläppshandeln har ändrats så att verksamhetsutövarna / rederierna och luftfartygsoperatörerna i fortsättningen årligen senast den 30 september ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar deras utsläpp under det föregående året, medan tidsfristen enligt det gällande direktivet är den 30 april. Tidsfristen den 30 september gäller också avgiften för överskridande utsläppsrätter. Även den tidsfrist inom vilken de utsläppsrätter som beviljas som gratis tilldelning ska tilldelas verksamhetsutövarna har ändrats från den tidigare tidsfristen den 28 februari och är nu den 30 juni. Bakgrunden till ändringarna är behovet av att i tidtabellen beakta behandlingen av ändringar i den årliga gratis tilldelningen.  

I fortsättningen uppkommer ingen skyldighet att överlämna utsläppsrätter för de utsläpp som har avskilts och använts på ett sådant sätt att de är permanent kemiskt bundna i en produkt och inte frigörs ens efter det att produkten är uttjänt efter sin normala livslängd eller livscykel. Mer detaljerade bestämmelser om CCU-teknikens godtagbarhet kommer att antas genom kommissionens delegerade akt. 

Ändringar som gäller utsläppsrättsmarknaden och reserven för marknadsstabilitet

Mekanismen enligt utsläppshandelsdirektivet, som innebär ingrepp vid exceptionellt snabb stegring av utsläppsrätternas pris, har ändrats så att den i fortsättningen fungerar mer automatiserat och reaktivt i en situation med en plötslig prisökning. Om priset på utsläppsrätter under mer än sex på varandra följande månader är mer än 2,4 gånger så högt som genomsnittspriset på utsläppsrätter under de två föregående åren ska i fortsättningen 75 miljoner utsläppsrätter frigöras från reserven för marknadsstabilitet. För vilken tidsperiod priset på utsläppsrätter fastställs, skyldigheterna för kommissionen samt hur och när det ska rapporteras om ett ärende har också preciserats i direktivet. Mekanismen kan tillämpas endast en gång under en period på 12 månader. 

I utsläppshandelsdirektivet ingår bestämmelser om en ny roll för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). Den ska kontinuerligt övervaka utsläppsrättsmarknadens funktion och transparens och följa upp särskilt prisutvecklingen, handelsvolymerna samt verksamheten och handeln på auktionerna i allmänhet, inklusive positionerna hos dem som är verksamma på marknaden i investeringssyfte. Enligt direktivet ska Esma i fortsättningen samarbeta och utbyta information med andra berörda myndighetsaktörer. Även kommissionens övervaknings- och rapporteringsskyldigheter i anslutning till verksamheten på marknaden har utökats. 

Ändringar har gjorts i funktionen hos reserven för marknadsstabilitet, som reglerar antalet utsläppsrätter som auktioneras ut. I ett särskilt beslut om ändring av reserven för marknadsstabilitet har det bestämts att minskningen av andelen utsläppsrätter som auktioneras ut hålls på 24 % till 2030. I utsläppshandelsdirektivet kvarstår de gränser på 400–833 miljoner ton för reserven som gällt redan tidigare, vilket betyder att när antalet utsläppsrätter som är i omlopp på marknaden befinner sig inom detta variationsintervall, ska inga utsläppsrätter frigöras från reserven eller placeras i reserven från auktioner. När antalet utsläppsrätter som är i omlopp överstiger det nya gränsvärdet 1 096 miljoner utsläppsrätter ska i och med det ändrade direktivet från framtida auktioner också i fortsättningen för en period på 12 månaders dras av det antal utsläppsrätter som motsvarar 24 procent av antal utsläppsrätter i omlopp. När antalet utsläppsrätter som är i omlopp på marknaden överstiger 833, men understiger 1 096 miljoner utsläppsrätter, dras för en period på 12 månader från de utsläppsrätter som auktioneras ut av det antal som överskrider 833 miljoner utsläppsrätter. Med andra ord, när det finns 1 096 miljoner utsläppsrätter i omlopp, dras det antal som ska auktioneras ut av, det vill säga 1 096 Mt - 833 Mt = 263 Mt. 

Vid beräkningen av det totala antalet utsläppsrätter i omlopp beaktas i fortsättningen också utsläppsrätter för luftfart samt de utsläppsrätter som har utfärdats på grund av att sjötransporter inkluderas i utsläppshandeln. Utsläppsrätterna för luftfart och sjötransporter beaktas också vid beräkningen av de utsläppsrätter som ska auktioneras ut från reserven för marknadsstabilitet. Vidare ändras beräkningen av det totala antalet utsläppsrätter som är i omlopp så att endast utsläppsrätter som har utfärdats och som inte har överförts till reserven kommer att beaktas. Ändringen bedöms göra beräkningen av de utsläppsrätter som utfärdats tydligare, och den inverkar inte på de tidigare beräkningarna av det totala antalet utsläppsrätter i omlopp. 

I enlighet med de uppdaterade bestämmelserna begränsas storleken på reserven för marknadsstabilitet till 400 miljoner utsläppsrätter. Enligt de gällande bestämmelserna annulleras från och med 2023 från reserven för marknadsstabilitet de utsläppsrätter vars antal överskrider det antal utsläppsrätter som auktionerats ut föregående år. Ändringen minskar reservens storlek från och med 2024. 

Intäkterna från utsläppshandeln

Medlemsstaterna ska i fortsättningen visa att de använder alla de auktionsintäkter som de har rätt till eller motsvarande belopp till de användningsändamål som anges i direktivet. Tidigare gällde uppmaningen som inte var förenad med någon skyldighet 50 procent av de intäkter som medlemsstaterna hade rätt till. De användningsändamål för auktionsintäkterna som direktivet möjliggör har ändrats och utvidgats jämfört med tidigare. En del av medlemsstaternas auktionsintäkter kommer sannolikt att styras till Europeiska unionens budget som så kallade egna medel. Kommissionen lade den 21 december 2021 fram ett första och den 20 juni 2023 ett andra förslag till rådets beslut om detta. I det andra förslaget föreslår kommissionen ändringar i förhållande till det första förslaget i fråga om grunden för fastställande av egna medel och tidtabellen för att inleda insamlingen. Förhandlingarna om egna medel pågår ännu. 

Innovationsfonden

Enligt det ändrade utsläppshandelsdirektivet utökas innovationsfondens storlek genom att utsläppsrätter styrs till fonden från följande källor: 

– utsläppsrätter som inte tilldelas på grund av att mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna införs, 

– utsläppsrätter som läggs till utsläppstaket när utsläppshandeln utvidgas så att den 2026 omfattar metan- och kvävedioxidutsläpp från sjötransporter och 2027 offshorefartyg med en bruttodräktighet på 5 000 eller mera, 

– 5 miljoner utsläppsrätter som utgörs av utsläppsrätter för luftfart, 

– de intäkter från utsläppsrätter för luftfart som blir över när en aktör upphör med sin verksamhet inom EU-området, samt 

– hälften av de utsläppsrätter som eventuellt inte tilldelas på grund av det energieffektivitetsvillkor som gäller gratis tilldelning eller skyldigheten att upprätta en plan för klimatneutralitet. 

De utsläppsrätter som tilldelats innovationsfonden kommer att auktioneras ut så att merparten auktioneras ut i början av perioden för att säkerställa tillräckliga medel för att främja innovationer och utöka deras antal. 

I och med det ändrade direktivet har innovationsfondens finansieringsobjekt utvidgats. Särskild vikt bör fästas vid att stödja koldioxidsnål teknologi inom sektorer där gratis tilldelning stegvis upphör i och med CBAM. Vidare bör särskild vikt fästas vid projekt som stöder minskning av koldioxidutsläppen inom sjötransportsektorn. Via innovationsfonden kan man i fortsättningen finansiera projekt också genom konkurrensutsatta anbudsförfaranden, såsom differenskontrakt för koldioxid. I enlighet med tidigare bestämmelser hade innovationsfonden före 2030 rätt till intäkter från utauktionering av 450 miljoner utsläppsrätter samt oanvända intäkter i den NER300-finansieringsmekanism som föregick innovationsfonden. 

Moderniseringsfonden och sociala klimatfonden

Den andel utsläppsrätter som styrs till moderniseringsfonden utökas. I enlighet med de gällande bestämmelserna auktioneras 2 procent av det totala antalet utsläppsrätter för 2021–2030 ut till förmån för moderniseringsfonden. I och med det ändrade direktivet auktioneras dessutom 2,5 procent av det totala antalet utsläppsrätter för 2024–2030 ut till förmån för moderniseringsfonden. De medlemsstater vars bruttonationalprodukt per invånare under 2016–2018 har varit mindre än 75 procent jämfört med genomsnittet i EU har genom moderniseringsfonden nytta av denna nya andel. Tretton medlemsstater, inklusive Grekland, Slovenien och Portugal, kommer att ha nytta av den nya finansieringsandelen. I utsläppshandelsdirektivet föreskrivs det också om vissa ändringar i de användningsändamål som kan finansieras genom moderniseringsfonden. 

Enligt det ändrade direktivet kommer intäkterna från utauktionering av 50 miljoner utsläppsrätter att styras till sociala klimatfonden. Dessa utsläppsrätter kommer att auktioneras ut 2025. 

3.1  Anläggningar

Bestämmelser om utsläppshandelssystemet finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, nedan utsläppshandelsdirektivet. EU:s utsläppshandel inleddes 2005 och är den viktigaste EU-omfattande politiska åtgärden för att minska utsläppen av växthusgaser. Utsläppshandeln täcker cirka 45 procent av utsläppen av växthusgaser inom EU. Den målsatta utsläppsminskningen inom utsläppshandeln uppnås genom att det för utsläppen fastställs ett gemensamt, årligen minskande utsläppstak som täcker hela systemet, varefter ett antal utsläppsrätter som motsvarar detta utsläppstak utfärdas. För utsläppsrätterna bestäms det ett marknadspris, utifrån vilket aktörerna bedömer om det är lönsammare för dem att minska sina utsläpp eller att köpa utsläppsrätter för dem. På så sätt genomförs utsläppsminskningar där det är mest kostnadseffektivt.  

Utsläppshandeln delas in i handelsperioder som avspeglar EU:s eftersträvade totala utsläppsminskningsmål för den berörda perioden. Utsläppshandeln inleddes med en första period som omfattade åren 2005–2007 medan den andra perioden omfattade åren 2008–2012 och den tredje perioden 2013–2020. Den nuvarande, fjärde handelsperioden omfattar åren 2021–2030, och under den genomförs Europeiska unionens utsläppsminskningsmål fram till 2030 för den handlande sektorns del. Målet för utsläppsminskningen under perioden 2021–2030 var 43 procent fram till 2030, jämfört med 2005 års nivå. I samband med de ändringar av bestämmelserna som man nu kommit överens om höjdes målet till 62 procent. Mellan handelsperioderna har det också gjorts ändringar i reglerna för utsläppshandeln i syfte att utveckla systemets genomslag och funktion. De viktigaste av dessa är ändringar i metoderna för tilldelning av utsläppsrätter, en fördjupad harmonisering samt en effektivisering av styrningseffekten bland annat genom införandet av reserven för marknadsstabilitet.  

Reglerna för den nu gällande utsläppshandeln är i stor utsträckning harmoniserade på unionsnivå. Utsläppshandeln regleras genom förordningar som Europeiska kommissionen antagit med stöd av utsläppshandelsdirektivet och som nationellt är direkt tillämplig lagstiftning. Förordningar har utfärdats om övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp, utsläppshandelsregistret, auktionering av utsläppsrätter, gratis tilldelning av utsläppsrätter och ändring av antalet fördelade utsläppsrätter. Nationella bestämmelser om den utsläppshandel som gäller anläggningar finns i lagen om utsläppshandel (311/2011). Bestämmelserna i lagen om utsläppshandel har därtill kompletterats genom ett flertal förordningar av statsrådet och arbets- och näringsministeriet som utfärdats med stöd av lagen. De viktigaste bestämmelserna i den gällande lagen om utsläppshandel gäller i fråga om de anläggningar som omfattas av utsläppshandeln tillstånd för utsläpp av växthusgaser och planen för övervakning av utsläpp, reglerna för tilldelning och registrering av utsläppsrätter samt skyldigheter och påföljder. 

Utsläppshandeln för anläggningar omfattar stora industrianläggningar samt anläggningar med en sammanlagd tillförd effekt på mer än 20 MW. I Finland har i systemet även tagits in anläggningar med en effekt på 20 MW eller lägre som producerar fjärrvärme. Utsläppshandeln omfattar sammanlagt cirka 11 000 anläggningar i EU-medlemsstater och i vissa EES-länder. I Finland omfattar systemet cirka 500 anläggningar, vilket täcker något under hälften av Finlands utsläpp av växthusgaser. I tabellen nedan ges en mer detaljerad förteckning över de sektorer med stationära anläggningar som omfattas av systemet i Finland och över utsläppen från dessa sektorer 2022.  

Tabell 2. I utsläppshandeln ingående sektorer med anläggningar samt utsläppen från dessa anläggningar i Finland 2022. 

År 2022 stod de anläggningar som omfattades av utsläppshandeln för cirka 41 procent av Finlands totala utsläpp med totala utsläpp av växthusgaser på 45,8 Mt CO2e Uppgifterna baserar sig på Statistikcentralens snabbestimat av totala växthusgasutsläpp 2022, som publicerades den 31 maj 2023. De totala utsläppen rapporteras exklusive sektorn markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF).. Sedan 2010 har utsläppen inom den nuvarande utsläppshandelssektorn minskat med i genomsnitt cirka 7 procent varje år, och jämfört med 2005 hade utsläppen inom utsläppshandelssektorn minskat med 45 procent fram till 2020. 

De anläggningar som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter ska ha ett av den behöriga myndigheten beviljat tillstånd för utsläpp av växthusgaser. Tillståndet är förenat med skyldigheter att övervaka och rapportera utsläppen samt en skyldighet att årligen till den behöriga myndigheten överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar anläggningens utsläpp under föregående kalenderår. En utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter. Utsläppstillståndet beviljas och planen för övervakning av utsläpp godkänns av utsläppshandelsmyndigheten. 

Metoderna för tilldelning av utsläppsrätter

Utsläppsrätterna tilldelas huvudsakligen genom auktion. Medlemsstaterna säljer över hälften av sina utsläppsrätter genom att auktionera ut dem till verksamhetsutövare och andra marknadsaktörer inom utsläppshandeln. Majoriteten av medlemsstaterna auktionerar ut sina utsläppsrätter via EU:s gemensamma auktionsplattform samtidigt och enligt gemensamma förfaranden. Också Finland deltar i den gemensamma auktionen. Auktionsförfarandet sker genom sluten auktion med enhetlig prissättning. En auktionsförrättare som varje medlemsstat utser tar emot auktionsintäkterna och redovisar intäkterna till staten. I lagen om utsläppshandel finns bestämmelser om auktionering av utsläppsrätter. Auktionsförrättare i Finland är utsläppshandelsmyndigheten, dvs. Energimyndigheten. Närmare bestämmelser om auktionsförfarandet finns i kommissionens auktionsförordning (kommissionens förordning (EU) nr 1031/2010). 

Medlemsstaterna delar ut gratis utsläppsrätter till vissa industrisektorer samt till produktion av fjärrvärme och fjärrkyla. Bakgrunden till detta är en bedömning om att det inom vissa sektorer som omfattas av utsläppshandeln finns en risk för koldioxidläckage. Med koldioxidläckage avses en situation där företagen flyttar eller anlägger produktion utanför Europeiska unionen i syfte att undgå kostnaderna av EU:s utsläppshandelssystem. Kommissionen bedömer risken för koldioxidläckage i enlighet med kriterierna i utsläppshandelsdirektivet. Sektorer som löper risk för koldioxidläckage (sektorerna på den så kallade koldioxidläckagelistan) får som gratis tilldelning 100 procent av den mängd som beräknads enligt reglerna för gratis tilldelning av utsläppsrätter. Andra sektorer som har rätt till gratistilldelning får till en början 30 procent av antalet enligt reglerna för gratis tilldelning, men andelen kommer efter 2026 att sjunka med samma antal till noll 2030. Den sänkta andelen gäller dock inte fjärrvärme eller fjärrkyla. För elproduktion och för avskiljning, lagring och transport av koldioxid beviljas det i regel inte gratis utsläppsrätter. 

Gratis tilldelning fastställs för anläggningar för fem år i sänder. Fördelningsgrunden är uppgifterna om anläggningarnas produktionsnivåer. En annan grund för gratis tilldelning är de 54 riktmärken som beskriver utsläppsintensiteten för olika produktionsprocesser. Riktmärkena fastställs av kommissionen utifrån de 10 procent mest effektiva anläggningarna i EU:s utsläppshandelsystem med beaktande av minimi- och maximigränserna enligt utsläppshandelsdirektivet. Således får alla aktörer lika många utsläppsrätter för den producerade kvantiteten, men det är utsläppsintensiteten i aktörens produktion som avgör hur stor del av anläggningens faktiska utsläpp som i slutändan omfattas av gratis tilldelning. Med hjälp av riktmärkena vill man belöna de mest effektiva anläggningarna samtidigt som man vill säkerställa att det trots det kostnadsskydd som gratistilldelningen ger förblir lönsamt för aktörerna att minska sina utsläpp.  

Riktmärkena inom gratistilldelningen justeras nedåt vart femte år för att de bättre ska återspegla den tekniska utvecklingen. Under tilldelningsperioderna, dvs. under perioden 2021–2025 och 2026–2030, förblir riktmärkesvärdena oförändrade. Under perioden 2021–2025 är samtliga riktmärken minst 3 procent och högst 24 procent lägre än nuvarande, vilket har en sänkande inverkan på antalet gratis tilldelade utsläppsrätter. Bestämmelser om de riktmärken som ska tillämpas under perioden 2021–2025 finns i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/447. Dessutom ändras mängden gratis tilldelning om vissa specialvillkor uppfylls. Mängden gratis tilldelning, dvs. antalet utsläppsrätter som tilldelas gratis, bygger på harmoniserade regler på EU-nivå och medlemsstaterna har inte prövningsrätt i fråga om mottagare eller mängder. För myndighetsuppgifterna i anslutning till gratis tilldelning svarar i Finland Energimyndigheten. 

Marknaden för utsläppsrätter

Utfärdade utsläppsrätter kan fritt köpas och säljas på marknaden för utsläppsrätter. Utsläppsrätternas marknadspris bildas på denna andrahandsmarknad. Handel bedrivs med både spot- och derivatprodukter. Utsläppsrätterna har klassificerats som finansiella instrument sedan 2018. Merparten av handelsvolymen är derivatprodukter och handeln är i hög grad koncentrerad till börsplattformar. Också handel via mäklare, OTC-handel och bilateral handel mellan aktörer bedrivs på marknaden. Utöver verksamhetsutövare som omfattas av skyldigheten enligt utsläppshandeln finns bland aktörerna på marknaden för utsläppsrätter bland annat banker, försäkringsanstalter och andra aktörer som bedriver verksamhet i investeringssyfte. Priset på utsläppsrätter har varierat kraftigt under det gångna årtiondet, och externa chocker såsom konjunkturväxlingar har haft i hög grad påverkat priset. I systemet har det också gjorts strukturella korrigeringar, vilka tillsammans med de skärpta målen för utsläppsminskningarna har bidragit till att priset stigit sedan 2018. År 2022 varierade prisnivån kraftigt, delvis på grund av den energikris som följde på kriget i Ukraina. Under det första halvåret 2023 har auktionspriserna varierat mellan 75 och 100 euro med ett medelpris på ca 87 euro. Clearingpriset på en auktion följer prisnivån på andrahandsmarknaden. 

Reserven för marknadsstabilitet

Reserven för marknadsstabilitet, som finns i anslutning till utsläppshandelssystemet, syftar till att förhindra att det skapas stora, historiskt ackumulerade överskott av utsläppsrätter på utsläppsrättsmarknaden samt till att öka utsläppshandelssystemets förmåga att anpassa sig till eventuella faktorer som orsakar obalans på marknaden. Verksamheten med reserven inleddes 2019 efter att man genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 kommit överens om att införa en sådan. 

I dag fungerar marknadsstabiliseringsreserven så att antalet utsläppsrätter som medlemsstaterna auktionerar ut minskas eller ökas när det totala antalet utsläppsrätter i omlopp på marknaden ligger utanför det på förhand fastställda intervallet (400–833 miljoner utsläppsrätter). Kommissionen beräknar och informerar om antalet utsläppsrätter årligen. Hittills har antalet utsläppsrätter i omlopp varit betydligt större än det övre tröskelvärdet för intervallet, och sedan 2019 har antalet utsläppsrätter som auktioneras ut minskats varje år med ett antal motsvarande 24 procent av antalet utsläppsrätter i omlopp. Vid utgången av 2021 fanns det 1,45 miljarder utsläppsrätter i omlopp. Mellan september 2022 och augusti 2023 kommer 348 miljoner utsläppsrätter att flyttas till marknadsstabilitetsreserven från mängden utsläppsrätter som ska auktioneras ut. Minskningarna i marknadsstabilitetsreserven har sedan 2019 minskat det totala antalet utsläppsrätter som auktioneras ut med cirka 40 procent. Även den kraftiga, tillfälliga marknadsbrist som är en följd av det minskade utbudet är en bidragande orsak till att priset på utsläppsrätter har stigit. 

I enlighet med de regler som gäller reserven återförs ur reserven 100 miljoner utsläppsrätter för auktion, om antalet utsläppsrätter i omlopp sjunker under 400 miljoner. Om antalet utsläppsrätter ligger innanför det fördefinierade intervallet varken överförs det utsläppsrätter till reserven eller frigörs det utsläppsrätter från den. 

Det totala antalet utsläppsrätter i marknadsstabilitetsreserven har begränsats så att antalet utsläppsrätter i reserven från och med 2023 inte får överskrida det antal utsläppsrätter som auktionerats ut året innan. Enligt den kalkyl som kommissionen publicerat fanns det i reserven i december 2021 2,6 miljarder utsläppsrätter. 

3.2  Sjötransporter

På grund av sjötransporternas internationella karaktär fattades, innan kommissionen lade fram 55 %-paket, besluten om åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från sjötransporterna i huvudsak av IMO. Enligt IMO:s initiala växthusgasstrategi som antogs 2018 bör koldioxidintensiteten i de internationella sjötransporterna, dvs. koldioxidutsläppen per transportarbete, minskas med i genomsnitt minst 40 procent fram till 2030 jämfört med 2008 års nivå. Därefter är målet en minskning på 70 procent fram till 2050. Dessutom bör utsläppen av växthusgaser från de internationella sjötransporterna nå sin toppnivå så snart som möjligt och de totala årliga utsläppen senast 2050 minska med minst 50 procent jämfört med 2008 års nivå. Ambitionen är att gradvis eliminera växthusgasutsläppen med beaktande av temperaturmålen i klimatavtalet från Paris. 

Enligt IMO:s bestämmelser måste nästan alla nya frakt- och passagerarfartyg uppfylla kraven i anknytning till energieffektivitetsindexet för nya fartyg EEDI (Energy Efficiency Design Index). Den 1 november 2022 trädde kraven enligt bestämmelserna om koldioxidintensitet samt energieffektivitetsindexet för befintliga fartyg EEI (Energy Efficiency Existing Ship Index) i kraft. Detta paket av metoder för minskning av utsläppen på kort sikt från IMO är dock otillräckligt för att minska de absoluta utsläppen från sjötransporterna i enlighet med IMO:s nuvarande mål.  

IMO:s förhandlingar om globala metoder för utsläppsminskning på medellång och lång sikt pågår fortfarande. Avsikten är att metoderna på medellång sikt ska bestå av en teknisk och en ekonomisk utsläppsminskningsmetod. Som teknisk minskningsmetod har EU-länderna föreslagit en bränslestandard, med vars hjälp man effektivt kan minska utsläppen av växthusgaser från de internationella sjötransporterna. När det gäller det ekonomiska styrmedlet har man framför allt diskuterat införandet av en utsläppsavgift, och det förefaller inte sannolikt att utsläppshandeln väljs som styrmedel. Avsikten är också att IMO:s initiala växthusgasstrategi med minskningsmål ska uppdateras under 2023. Förhandlingsläget är utmanande.  

Inom EU tillämpas Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG, den så kallade MRV-förordningen. Förordningen ålägger bolagen att från och med den 1 januari 2018 övervaka, rapportera och verifiera koldioxidutsläpp från fartyg som omfattas av förordningen. MRV-förordningen utgör underlaget för tillämpningen av utsläppshandeln på sjöfartssektorn, och även den förordningen har i samband med översynerna av utsläppshandelsdirektivet ändrats för att svara mot behoven inom den framtida utsläppshandeln. MRV-förordningen har genomförts nationellt genom miljöskyddslagen för sjöfarten (1679/2009). 

3.3  Luftfarten

Det föreskrivs om handeln med utsläppsrätter inom sjöfarten i utsläppshandelsdirektivet och genom förordningar som Europeiska kommissionen antagit med stöd av det, vilka nationellt utgör direkt tillämplig lagstiftning. Flera av kommissionens förordningar gäller även fasta anläggningar, såsom till exempel förordningarna om övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp, men dessutom finns det förordningar som enbart gäller luftfarten, och också deras antal kommer att öka under de närmaste åren när bestämmelserna om genomförande av det ändrade utsläppshandelsdirektivet preciseras. Här inverkar också behovet av bestämmelser om Corsia-systemet, som ska genomföras genom utsläppshandelsdirektivet. Bestämmelserna om utsläppshandel för luftfarten är i stor utsträckning harmoniserade på unionsnivå. Dessutom har det överenskommits globalt om reglerna för Corsia-systemet inom ICAO, även om EU:s åtgärder för genomförande enligt utsläppshandelsdirektivet inte helt motsvarar de reglerna. Till följd av luftfartens övernationella och globala karaktär har mer vittsyftande lösningar än nationella åtgärder traditionellt ansetts förebygga snedvridning av konkurrensen och främja det globala luftfartssystemets funktion.  

Nationella bestämmelser om utsläppshandeln inom luftfarten finns i lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, och med stöd av den utfärdades också Kommunikationsministeriets förordningar om övervakning och kontroll av koldioxidutsläpp och antalet tonkilometer i luftfart (432/2015) och om utsläppsrätter för luftfart som tilldelas gratis (433/2015).  

Enligt det gällande utsläppshandelsdirektivet tilldelas luftfartygsoperatörerna 82 procent av det totala antalet utsläppsrätter för luftfart gratis med hjälp av en jämförelse på EU-nivå, som baserar sig på det verifierade antalet tonkilometer för 2010. Tre procent av utsläppsrätterna tilldelas gratis nya luftfartygsoperatörer och sådana luftfartygsoperatörer vars trafikvolym har ökat kraftigt ur den s.k. särskilda reserven. Resterande 15 procent av utsläppsrätterna för luftfart auktioneras ut. I praktiken har flygbolagen skaffat en betydligt större andel av utsläppsrätterna på marknaden, eftersom de till följd av det begränsade utsläppstaket för luftfarten har varit tvungna att också köpa utsläppsrätter för allmän utsläppshandel. Före covid-19-pandemin krediterades ca 45 % av luftfartens utsläpp på EU-nivå med utsläppsrätter som tilldelades gratis.  

Till en början var handeln med utsläppsrätter för luftfarten ett halvöppet system, där luftfartygsoperatörerna fick använda utsläppsrätter från den allmänna utsläppshandeln men fasta anläggningar inte fick använda utsläppsrätter för luftfarten. Det tillät att de egentliga utsläppsminskningarna till stor del skedde i fasta anläggningar. Den 1 januari 2021 skedde en övergång till ett öppet system, vilket innebär att också fasta anläggningar har fått använda utsläppsrätter för luftfarten. Finlands intäkter från auktionen för utsläppsrätter för luftfarten (EUAA) uppgick till 6,4 miljoner euro 2022. Utifrån tidigare auktioner kan intäkterna 2023 uppskattas till ca 10 miljoner euro. Under 2020-talet har auktionsintäkterna ökat med prishöjningen på utsläppsrätter. 

Utsläppshandeln för luftfarten gäller alla luftfartygsoperatörer oberoende av nationalitet, vilkas CO2-utsläpp överstiger de tröskelvärden som anges i direktivet inom det ursprungliga tillämpningsområdet för utsläppshandeln (full scope). För luftfartygsoperatörer som bedriver kommersiell luftfart är tröskelvärdet 10 000 CO2t per år, och för luftfartygsoperatörer som bedriver icke-kommersiell luftfart 1 000 CO2t per år. Utifrån uppgifterna om utsläpp 2022 är Finnair den enda luftfartygsoperatör som bedriver kommersiell luftfart som Finland administrerar, och dessutom tre luftfartygsoperatörer från Förenta staterna som bedriver icke-kommersiell luftfart. Finnairs utsläpp 2022 utgjordes till 99,9 % av utsläpp som i utsläppshandeln ska rapporteras till Finland. Under 2022 var kostnaderna för handel med utsläppsrätter för luftfarten för de luftfartygsoperatörer Finland administrerar uppskattningsvis ca 38,4 miljoner euro. Under den utsläppshandelsperiod som inleddes den 1 januari 2021 har Finnair årligen beviljats ca 450 000 gratis utsläppsrätter, medan de icke-kommersiella luftfartygsoperatörer Finland administrerar endast beviljats några tiotal utsläppsrätter. Transport- och kommunikationsverket är behörig myndighet i Finland för handeln med utsläppsrätter för luftfart inom EU.  

Corsia-systemets verksamhet inleddes den 1 januari 2019, när de skyldigheter som berör övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp trädde i kraft. De skyldigheter som berör kompensation av utsläpp trädde i kraft den 1 januari 2021, när den treåriga frivilliga pilotperioden inleddes. I juni 2023 har 115 av ICAO:s medlemsstater, inklusive alla EU:s medlemsstater, meddelat att de deltar i Corsia-systemet. Flygbolagen ska lämna in klimatenheterna för pilotperioden senast den 31 januari 2025. På pilotperioden följer en frivillig period, också den på tre år, efter vilken systemet med små undantag blir obligatoriskt på global nivå från den 1 januari 2027.  

Inom Europeiska unionen genomförs Corsia genom utsläppshandelsdirektivet. Genom kommissionens delegerade förordning 2019/1603/EU ålades luftfartygsoperatörerna att övervaka, rapportera och verifiera sina koldioxidutsläpp som omfattas av Corsia i enlighet med utsläppshandelslagstiftningen. Genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2023/16 ålades medlemsstaterna att underrätta de luftfartygsoperatörer de administrerar om skyldigheterna att kompensera utsläpp enligt Corsia i fråga om CO2-utsläpp under 2021. Genom de ändringar i utsläppshandelsdirektivet som nu föreslås genomförs de resterande skyldigheterna enligt Corsia, såsom att olika systems tillämpningsområden klarläggs och att skyldigheterna att kompensera utsläpp enligt Corsia implementeras i unionsrätten. Transport- och kommunikationsverket är behörig myndighet i Finland för Corsia. 

4.1  De viktigaste förslagen

I denna proposition föreslås det att en ny lag om utsläppshandel stiftas, samtidigt som den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart upphävs. Genom den föreslagna lagen genomförs utsläppshandelsdirektivet i fråga om anläggningar, luftfart och sjötransporter. Genom reformen uppdateras dessutom bestämmelserna och uppmärksammas de ändringar som behövs i förvaltningen och styrningen med anledning av det utvidgade tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Dessutom genomförs genom den föreslagna lagen de bestämmelser om Corsia-systemet som ingår i utsläppshandelsdirektivet, samt en skyldighet att rapportera utsläppen för 2024 inom den nya, separata handeln med utsläppsrätter inom byggnads- och vägtransportsektorerna och de ytterligare sektorerna. 

Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart förblir flera paragrafer till sitt innehåll i stor utsträckning oförändrade, men lagen föreslås bli kompletterad i överensstämmelse med ändringarna i direktivet samtidigt som föråldrad reglering stryks och lagens struktur förtydligas. I propositionen föreslås ändringar i myndigheternas uppgifter till följd av det utvidgade tillämpningsområdet. Avsikten är att Energimyndigheten ska svara för tillsynen över anläggningarna och vara personuppgiftsansvarig, medan Transport- och kommunikationsverket ska svara för tillsynen över luftfarten och sjötransporterna. Påföljderna enligt den gällande lagen kvarstår oförändrade, och dessutom föreslås det att lagen kompletteras med påföljder som berör sjötransporter. I propositionen föreslås det att ändringssökandet ska motsvara huvudregeln i den gällande allmänna lagen, som är lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen görs till följd av den nya lagen om utsläppshandel en teknisk ändring som innebär att 2 § i den lagen uppdateras så att det hänvisas till den nya lagen om utsläppshandel, och samtidigt stryks hänvisningarna till den gamla lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart som upphävs enligt den föreslagna lagen. 

Enligt lagförslaget ska tillämpningsområdet för utsläppshandeln ändras så att det motsvarar det ändrade tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

4.2.2  Konsekvenser för företagen

4.2.2.1  Anläggningar

De viktigaste konsekvenserna för företagen av de föreslagna ändringar som berör anläggningar har att göra med ändringar i tillämpningsområdet för utsläppshandeln samt med kostnadseffekter och administrativ börda för utsläppshandeln till följd av ändrade regler för gratis tilldelning.  

Antalet anläggningar som hör till tillämpningsområdet för utsläppshandeln förutspås öka 2024, i synnerhet till följd av ändringar i tillämpningsområdet som berör vätgas, syntesgas och raffinering av olja. Om gränsen för produktionskapacitet för vätgas och syntesgas sänks från 25 ton per dag till 5 ton per dag, innebär det att ca 16 nya anläggningar för väteproduktion kommer att omfattas av tillämpningsområdet. Den ändring i tillämpningsområdet som berör oljeraffinering, som innebär att också raffinering av annan olja än mineralolja inkluderas i tillämpningsområdet, innebär att uppskattningsvis tio bioraffinaderier kommer att omfattas av tillämpningsområdet. Det är möjligt att också andra branschvisa ändringar i avgränsningen leder till att enskilda anläggningar kommer att höra till tillämpningsområdet. Uppskattningen är förenad med osäkerhet.  

Tillämpningsområdet för utsläppshandeln ändras så att tillämpningsområdet från och med 2024 kommer att innefatta verksamheter i de branscher som anges i bilaga I oberoende av om verksamheten orsakar växthusgasutsläpp eller inte. Ändringen syftar till kostnadseffekter, i synnerhet för produktionen av förnybar väte, som när den ingår i tillämpningsområdet är berättigad till gratis tilldelade utsläppsrätter enligt tilldelningsreglerna för perioden 2026–2030. I nuläget finns preliminära uppgifter om ca 30 anläggningar för produktion av förnybar väte. Det är osäkert om anläggningarna kommer att förverkligas, och tidtabellerna för planering och uppskattat färdigställande varierar avsevärt. Om anläggningsprojekten genomförs, kommer grovt räknat ca 4 anläggningar att omfattas av utsläppshandeln under perioden 2025–2030. Det är sannolikt att minst en anläggning startar 2024. Bedömningarna är förenade med betydande osäkerhet. 

Från 2026 faller anläggningar där mer än 95 % av utsläppen härrör från förbränning av biomassa som konstaterats vara hållbar utanför tillämpningsområdet. Kommissionens bedömning är att omkring 300 anläggningar faller utanför tillämpningsområdet på hela systemets nivå. Enligt en bedömning som gjorts som tjänsteuppgift berör kriteriet i Finland ca 54 anläggningar inom skogsindustri och energiproduktion, vilket är omkring 10 % av det nuvarande antalet anläggningar enligt 2022 års uppgifter. Bedömningen är förenad med betydande osäkerhet. Konsekvenserna av gränsen gällande biomassa behandlats mer ingående i den bedömningspromemoria som gäller handeln med utsläppsrätter för anläggningar.  

Det ändrade utsläppshandelsdirektivet förutsätter att medlemsstaterna erbjuder verksamhetsutövare för anläggningar möjligheten att under en viss tid kvarstå inom tillämpningsområdet för utsläppshandeln, om anläggningens sammanlagda tillförda bränsleeffekt minskar till under 20 MW till följd av en utsläppsminskande åtgärd som verksamhetsutövaren vidtar. Det kan till exempel vara fråga om att en naturgaspanna ersätts med en elpanna med mycket låga utsläpp. Det är möjligt att kvarstå inom tillämpningsområdet antingen till utgången av den pågående eller följande tilldelningsperiod, i praktiken till den 31 december 2030. Eftersom Finland nationellt också innefattat fjärrvärmeanläggningar på 20 MW och mindre i tillämpningsområdet, är bedömningen att villkoret inte innebär att betydligt fler anläggningar omfattas av tillämpningsområdet för utsläppshandeln.  

Inkludering av avfallsförbränningsanläggningar i tillämpningsområdet

I Finland verkar uppskattningsvis 11 avfallsförbränningsanläggningar såsom de definieras i miljöskyddslagen (527/2014), vilka enligt gällande lag om utsläppshandel faller utanför tillämpningsområdet för utsläppshandeln och till följd av den föreslagna ändringen av tillämpningsområdet från den 1 januari 2024 kommer att höra till tillämpningsområdet för utsläppshandeln i fråga om övervakning och rapportering av utsläpp. Anläggningarna finns geografiskt på nio olika orter, och alla utnyttjar energin från avfallsförbränningen för produktion av fjärrvärme och el. Omkring hälften av avfallsförbränningsanläggningarna hör till verksamhetsutövare som också har andra energiproduktionsanläggningar som redan i nuläget omfattas a utsläppshandeln. De verksamhetsutövarna kan antas känna till vad det innebär att höra till tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Dock är omkring hälften av aktörerna inte bekanta med utsläppshandeln på ett praktiskt plan, och på dem ställer ändringen i tillämpningsområdet nya krav. Bland aktörerna finns också till exempel anläggningar som ägs av flera kommuners gemensamma avfallshanteringsbolag. 

Harmoniserade bestämmelser om övervakning av avfallsförbränning kommer att ingå i kommissionens övervakningsförordning. Enligt preliminära uppgifter kommer samma principer att tillämpas på övervakning och rapportering av uppgifter om avfallsförbränningsanläggningar som på de anläggningar som redan ingår i tillämpningsområdet, vilket innebär att minimikraven varierar bland annat beroende på anläggningens storlek och hur stor mängd av respektive bränslefraktion som används. Principen är att kraven på övervakning är striktare för stora anläggningar som orsakar stora utsläpp än för anläggningar med små utsläpp. Kraven på övervakning är också striktare för bränslefraktioner som orsakar stora utsläpp än för fraktioner som endast används i liten utsträckning vid anläggningen. En anläggning som inte uppfyller kraven på övervakning ska ge en godtagbar motivering för detta.  

Verksamhetsutövare för avfallsförbränningsanläggningar ska årligen utarbetas en utsläppsrapport, låta verifiera den samt lämna den till Energimyndigheten senast den 31 mars följande kalenderår. Förfarandet medför en viss administrativ börda för verksamhetsutövaren, samt kostnader för myndighetsbeslut och för kontrollörens arbete. Bördan bedöms vara mer kännbar för aktörer som i nuläget inte har några anläggningar som ingår i tillämpningsområdet.  

Ändringar i gratis tilldelning av utsläppsrätter för anläggningar

Konsekvenserna för företagen av ändringarna i bestämmelserna om gratis tilldelning behandlas mer ingående i den bedömningspromemoria som gäller genomförande av utsläppshandelsdirektivet för anläggningar. De viktigaste konsekvenserna i fråga om gratis tilldelning berör tilläggsvillkoren för gratis tilldelning av utsläppsrätter under tilldelningsperioden 2026–2030 i fråga om energieffektivitetsåtgärder samt planen för klimatneutralitet för de mest utsläppsintensiva anläggningarna. Reglerna om gratis tilldelning ändrar också till följd av införandet av mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna. Dessutom har ändringar gjorts i bestämmelserna i utsläppshandelsdirektivet om de riktmärken som ska tillämpas vid beräkningen av riktmärken.  

Bestämmelserna om genomförande av energieffektivitetsåtgärder eller motsvarande åtgärder för minskade utsläpp kommer att preciseras i kommissionens förordning om gratis tilldelning samt i en särskild delegerad förordning om klimatneutralitetsplaner. Energieffektivitetskriteriet kommer att beröra merparten av alla verksamhetsutövare som hör till tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Eftersom de detaljerade reglerna för kriteriet inte ännu är kända, är kriteriets konsekvenser för företagen osäkra. Klimatneutralitetsplanen kommer att beröra en begränsad mängd anläggningar. Enligt kommissionens bedömning omfattar hela systemet ca 500 anläggningar, som alltså utgör den 10 % av anläggningarna eller delar av dem som är mest utsläppsintensiva. Tills vidare är det inte känt hur många av anläggningarna som finns i Finland; kommissionen kommer att underrätta medlemsländerna sedan den definierat anläggningarna.  

Såväl kravet på energieffektivitet som kravet på klimatneutralitet ökar företagens administrativa börda för utsläppshandeln. Bägge kraven är kopplade till detaljerade bestämmelser om tidtabellerna för beviljande av gratis tilldelning. Trots att kraven berör gratis tilldelning som beviljas för perioden 2026–2030 ska företagen ge Energimyndigheten uppgifter som berör kraven redan i samband med ansökan om gratis tilldelning våren 2024.  

Konsekvenser för produktionen av förnybar vätgas

Genom att också utsläppsfria produktionsformer som hör till tillämpningsområdet införlivas i utsläppshandeln är syftet att skapa ytterligare incitament i synnerhet för produktion av förnybar vätgas. Verksamhetsutövarna bedöms få en ekonomisk fördel av utsläppshandeln, eftersom de har rätt att få gratis tilldelning av utsläppsrätter för sin produktion trots att produktionen inte medför några utsläpp. Incitamentet kan bedömas vara tidsbegränsat, eftersom minskningen av gratis tilldelning för vätgasproduktion inleds 2026 till följd av införandet av mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna. Enligt nuvarande uppgifter förutsätter beviljande av gratis tilldelning att det nuvarande riktmärket för vätgasproduktion ändras så att det ockås kan tillämpas på väte som produceras genom elektrolys. Det föreslås att ändringen görs när riktmärkena uppdateras för tilldelningsperioden 2026–2030. Att höra till tillämpningsområdet för utsläppshandeln bedöms också medföra en viss administrativ börda för verksamhetsutövarna för anläggningarna. I nuläget kan bördans tyngd inte bedömas, eftersom ändringen i övervakningsförordningen är under beredning och det inte är säkert hur kraven på utsläppstillstånd och övervakning kommer att tillämpas på anläggningar som inte orsakar några utsläpp.  

4.2.2.2  Sjötransporter

Sjötransporter är centrala för Finland vid all handel. År 2021 transporterades cirka 91 procent av Finlands exportgods och 75 procent av importgodset med sjötransport. Sjötransporter används i cirka 95 procent av Finlands varuhandel med andra EU-länder.  

Utsläppshandeln beräknas tillämpas på cirka 70 fartyg som seglar under finsk flagg. När man granskar kostnaderna för utsläppshandeln för företag och medborgare som anlitar frakt- och passagerartjänster, är det därför relevant att oberoende av registreringsland granska de fartyg som fraktar passagerare och last i Finland och mellan Finland och andra länder och annars hör till tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Av Finlands totala fraktvolym fraktades 27 % på finska rederiernas fartyg år 2022 (31 % år 2020). Utsläppshandeln tillämpas på alla fartyg som anlöper EU-hamnar, oberoende av flaggstat. 

För utsläppsrätterna uppkommer ett marknadspris, utifrån vilket aktörerna bedömer om det är lönsammare för dem att minska sina utsläpp eller att köpa utsläppsrätter för dem. Inom sjötransporter kan utsläppen minskas genom operativa åtgärder, genom att fartygens energieffektivitet förbättras eller med hjälp av alternativa bränslen och drivmedelteknologier. Beroende på åtgärder kan minskningen av utsläpp kräva investeringar i nuvarande fartyg eller inköp av nya fartyg, eller innebära högre bränslekostnader.  

Kommunikationsministeriet utredde konsekvenserna av utsläppshandeln för logistikkostnaderna i Finland och för Finlands samhällsekonomi innan kommissionen lade fram sitt förslag och förhandlingarna startade. Juha Honkatukia, Heikki Savikko, Joonas Hokkanen, Heikki Rannikko: Merenkulun päästökaupan vaikutukset merenkulun kustannuksiin ja Suomen kilpailukykyyn. Kommunikationsministeriets publikationer 2021:23. E 7/2022 rd Statsrådets E-skrivelse till riksdagen om konsekvenserna av de förslag i paketet Fit for 55 som berör sjötransport. Vid beräkningen av mängden för de utsläpp från sjötransporter som ska inkluderas i utsläppshandeln har man beaktat den utsläppsminskande effekten av FuelEU Maritime-förordningen. Förordningen om användning av förnybara och koldioxidsnåla bränslen för sjötransport (COM(2021) 562 final), den så kallade FuelEU Maritime-förordningen, förpliktar till att minska utsläppen av växthusgaser från den energi som fartygen använder under bränslets livscykel. Utsläppshandeln uppmuntrar i första hand till att utnyttja de metoder för att minska utsläppen som har de lägsta kostnaderna. Uppfyllandet av kraven i FuelEU Maritime-förordningen sänker utsläppen och kostnaderna för utsläppshandeln, men innebär samtidigt en betydande ökning av bränslekostnaderna. De minskande effekterna av utsläppshandeln på utsläppen har inte bedömts. Det bedömdes att utsläppshandeln 2026 omfattar sammanlagt 5 miljoner och 2030 sammanlagt 4,5–5 miljoner ton koldioxidutsläppen från sjötransporter som betjänar Finlands utrikeshandel och passagerartrafik.  

Bedömningen har uppdaterats i fråga om prisuppskattningarna så att de är enhetliga med andra bedömningar i regeringens proposition. För priset på en utsläppsrätt har använts ett antagande om 100 euro per ton koldioxid 2026 och 120 euro per ton koldioxid 2030. Prisutvecklingen för utsläppsrätter är förenad med avsevärd osäkerhet. Med de priser för utsläppsrätter som anges ovan bedöms de årliga kostnaderna för utsläppshandeln år 2026 i fråga om de sjötransporter som betjänar Finlands utrikeshandel och passagerartrafik att uppgå till 400–500 miljoner euro. I kostnaderna ingår kostnaderna av förvärv av utsläppsrätter för Finlands export och import och passagerartrafik. På motsvarande sätt kommer kostnaderna av utsläppshandeln år 2030 i fråga om de sjötransporter som betjänar Finlands utrikeshandel och passagerartrafik att uppgå till 500–600 miljoner euro. Av kostnaderna för utsläppshandeln omfattas uppskattningsvis ca 3 % av den isklassrelaterade lättnad som uppnåddes under förhandlingarna. Kostnaden för drift i is, som inte omfattas av lättnaden, bedöms beroende på vinterns isförhållanden vara ca 0–3 %. De sammanlagda kostnaderna för utsläppshandeln och FuelEU Maritime-förordningen uppskattas för 2026 till 500–600 miljoner euro och för 2030 till 700–1 000 euro. Kostnaderna av energiskattedirektivet har inte beaktats eftersom förhandlingarna framskridit långsamt. Om direktivet antas i enlighet med kommissionens förslag kommer de årliga kostnaderna av direktivet att uppgå till omkring 50 miljoner euro åren 2026 och 2030. I bedömningspromemorian om anslutning till utsläppshandeln för sjötransporter behandlas kostnadsuppskattningarna mer ingående.  

Tabell 3. Mängden för de utsläpp från sjötransporter som ska inkluderas i utsläppshandeln, det uppskattade pris på utsläppsrätter som tillämpas och uppskattning av kostnaderna för utsläppshandeln samt av de sammanlagda kostnaderna för utsläppshandeln och FuelEU Maritime-förordningen för den sjöfart som betjänar Finlands utrikeshandel och passagerare 

	2026	2030
Utsläpp som inkluderas i utsläppshandeln (miljoner ton)	5	4,5–5
Priset på utsläppsrätter (euro/CO2t)	100	120
Kostnad för utsläppshandeln (miljoner euro)	400–500	500–600
Sammanlagd kostnad för utsläppshandeln och FuelEU Maritime-förordningen (miljoner euro)	500–600	700–1000

Kostnaderna av utsläppshandeln och FuelEU Maritime-förordningen kan ställas i relation till bränslekostnaderna för sjötransporterna, kostnaderna för finländska företags transporttjänster eller storleken av rederibranschen. Bränslekostnaderna för Finlands direkta godstransporter i den utrikes fartygstrafiken (export och import) 2021 uppgick enligt bedömningen i Transport- och kommunikationsverkets MERIMA-modell till sammanlagt cirka 800 miljoner euro värderade enligt bunkerpriserna för det året. Om man inkluderar den frakt som transporteras via mellanhamnar uppgick bränslekostnaderna till cirka en miljard euro.1 När samtliga transportmedel beaktas köper eller producerar finländska företag transporttjänster i hemlandet till ett värde av sammanlagt närmare 10 miljarder euro varje år. Dessutom uppkommer logistikkostnader i betydande grad också utomlands (Logistiikkaselvitys 2021). De finländska rederiernas och andra sjöfartsrelaterade näringars omsättning var 2,2 miljarder euro 2020. Finlands utrikeshandel och passagerare betjänas också av utländska rederier och å andra sidan trafikerar en del av de finska rederiernas fartyg annanstans. Rederierna överväger om de överför kostnaderna för utsläppshandeln helt eller delvis till transportkunderna och passagerarna beroende på hur konkurrenssituationen möjliggör det. 

Utsläppshandeln ökar i någon mån aktörernas administrativa börda. Ökningen av den administrativa bördan begränsas av att bolagen enligt MRV-förordningen redan i nuläget är skyldiga att övervaka och rapportera sina utsläpp. De skyldigheter som berör inköp och överlämnande av utsläppsrätter är helt nya. Också fullgörandet av skyldigheterna enligt FuelEU Maritime-förordningen medför en administrativ börda. Vid genomförandet strävas efter att utnyttja gemensamma förfaranden i mån av möjlighet. 

Uppskattningarna av de kostnader som handeln med utsläppsrätter för anläggningar medför för Finlands sjötransporter och samhällsekonomi utarbetades före Rysslands angrepp mot Ukraina. Importen av olja och kemikalier från Ryssland har minskat och lett till att importen ersatts med import från betydligt mer fjärran länder. Detta inverkar på utsläppshandelns sammanlagda kostnader för Finland. I vilken mån detta påverkar kostnaderna av utsläppshandeln beror på hur långvarigt kriget blir och på hur handelsrelationerna ser ut i framtiden. Råoljepriserna, som påverkar kostnaderna för sjötransporter, nådde en mycket hög nivå efter en period med låga priser våren 2020. Under 2022 och i början av 2023 har priserna sjunkit. De höga priserna på fossila bränslen medför merkostnader för sjötransporterna och utrikeshandeln, men de skapar också incitament för grön omställning.  

Åtgärderna för att minska utsläppen från sjötransporterna väntas skapa affärsmöjligheter för Finlands betydande marinkluster och energitekniska branscher när efterfrågan på miljövänliga lösningar ökar. Detta i sin tur kan ha en positiv inverkan på konkurrenskraften och samhällsekonomin. Att sjötransporterna beaktas i EU:s innovationsfond för utsläppshandelssystemet kan vid sidan av EU:s övriga finansieringsmekanismer erbjuda nya möjligheter för Finlands havskluster. 

Enligt bedömningen i en utredning som kommunikationsministeriet beställt Saaripoikkeuksen arviointi, Wuutis Oy, Liikenne- ja viestintäministeriö. 2023. kan undantaget för öar under 2026 utnyttjas för att undvika kostnader på 18,1 miljoner euro, vilket motsvarar anskaffningskostnaden för utsläppsrätter för ruttavsnittet mellan finländska fastlandet och Åland. I utredningen bedömdes konsekvenserna av tillämpning av undantaget samt konsekvenserna av undantaget för öar för rederierna i fråga om kostnaderna för att köpa utsläppsrätter samt konsekvenserna för prissättningen av person- och frakttjänster, tillgängligheten till Åland, rederiernas ekonomi, den åländska samhällsekonomin samt konkurrensläget på transportrutterna mellan Finland och Sverige. I utredningen granskades effekterna av utsläppshandeln på de rutter som omfattas av det eventuella undantaget och på konkurrerande rutter på vilka tillämpningen av undantaget eventuellt kan inverka.  

Lisähinnan arvoksi arvioitiin esimerkiksi reitillä Helsinki-Maarianhamina-Tukholma 5,90 euroa matkustajaa kohden ja reitillä Turku–Maarianhamina– Tukholma 8,00 euroa matkustajaa kohden vuonna 2026.  

I utredningen bedömdes hur merkostnaderna av utsläppshandeln påverkar priset på resor mellan Finland och Sverige (eller mellan Finland och Estland) under antagandet att merkostnaden i sin helhet överförs på personresenärerna. Merkostnaderna fördelas i fråga om kostnaderna för de utsläppsrätter som behövs på olika rutter på olika passagerarantal och utgör en kalkylmässig påslagsfaktor. Det kalkylerade påslaget blev till exempel på rutten Helsingfors – Mariehamn- Stockholm 5,90 euro per passagerare och på rutten Åbo – Mariehamn – Stockholm 8,00 euro per passagerare enligt situationen 2026. 

Enligt bedömningen i utredningen ungefär halveras höjningen av biljettpriserna till följd av utsläppshandeln på de rutter som omfattas av undantaget för öar under den tid undantaget är i kraft, om rederierna överför all nytta av undantaget till biljettpriserna på rutten finländska fastlandet-Åland-Sverige. Rederierna har möjlighet att fördela merkostnaderna av utsläppshandeln inte bara på biljettpriserna, utan också på försäljningen av produkter och tjänster ombord på fartygen och på transportavgifterna för fordon eller på fartyg som inte trafikerar Åland. I relation till de förmånligaste biljettpriserna skulle kostnaderna av utsläppshandeln om de i sin helhet överförs på resenärerna märkbart höja biljettpriserna. I de dyrare serviceklasserna och i säsongspriserna är lägesbilden en annan, likaså jämfört med den penningsumma passagerarna i genomsnitt använder ombord. Merparten av resorna mellan det finländska fastlandet och Sverige är fritidsresor.  

I utredningen gavs en riktgivande bedömning av hur undantaget för öar skulle påverka transportavgiften per fraktenhet. I granskningen har kostnaden för att köpa utsläppsrätter i sin helhet överförts på fraktenheterna. Det kalkylerade påslaget på transportavgifterna varierar beroende på rutten mellan 80 och 150 euro per fraktenhet enligt situationen 2026. Enligt bedömningen i utredningen ungefär halveras höjningen av transportavgifterna per fraktenhet på passagerar-bilfärjorna på rutten finländska fastlandet-Åland-Sverige till följd av tillämpningen av undantaget för öar. Bedömningen utgår från antagandet att rederierna fullt ut överför nyttan av undantaget till fraktpriserna på rutten finländska fastlandet-Åland-Sverige.  

Under sin giltighetstid ger undantaget för öar de rederier som trafikerar ruttavsnitt som omfattas av undantaget ekonomiskt manöverutrymme att genomföra åtgärder för anpassning till utsläppshandeln samt möjlighet att planera fartygens drift och i vilken investeringarnas ordningsföljd enligt var kostnaderna för utsläppshandeln uppkommer antingen genast när den införs eller senare. Sedan undantaget upphört att gälla ska aktörerna på normalt sätt skaffa utsläppsrätter för utsläpp som uppkommer på rutter som omfattats av undantaget. Aktörerna bedömer utifrån marknadspriserna för utsläppsrätter huruvida det är lönsamt att minska utsläppen för att minska kostnaderna för inköp av utsläppsrätter. Eftersom teknologin för minskning av utsläppen från sjötransporter förväntas utvecklas under de närmaste åren, kan ett senareläggande av investeringar i utsläppsminskningar sänka kostnaderna eller göra det möjligt att investera i mognare teknologi eller i sådan teknologi som inte ännu är tillgänglig. 

Utnyttjande av undantaget för öar påverkar i viss mån hur rättvisa transporternas villkor är, samt konkurrensen inom transporterna under undantagets giltighetstid. Konkurrenseffekterna av undantaget för öar beror förutom på utsläppshandelns prishöjande effekt även på andra faktorer som påverkar valet av transportrutt. Ett undantag som enbart gäller rutter och passagerarfartyg som går via Åland snedvrider konkurrensen inom transportrutterna mellan Finland och Sverige och rutterna till den europeiska kontinenten. De konkurrerande rutter som inte omfattas av undantaget trafikeras av såväl sådana rederier som har verksamhet som omfattas av undantaget och av rederier som inte drar någon nytta av undantaget. Exempelvis ro-ro-lastfartyg som transporterar tunga fordon och farligt gods, såsom bränsle, mellan det finländska fastlandet och Åland omfattas inte av undantaget för öar, liksom inte heller fartyg som trafikerar mellan Finland och Sverige utan att anlöpa Åland.  

Undantaget för öar behandlats mer ingående i den bedömningspromemoria som gäller sjöfart.  

4.2.2.3  Luftfarten

De viktigaste konsekvenserna för företagen av de föreslagna ändringar som berör luftfarten har att göra med kostnadseffekter av ändrade regler för gratis tilldelning. Antalet utsläppsrätter som gratis tilldelas luftfartygsoperatörer minskas 2024 med 25 % och 2025 med 50 %. Från och med 2026 tilldelas utsläppsrätter gratis endast på basis av användning av hållbara flygbränslen.  

Av de luftfartygsoperatörer Finland administrerar berör utsläppshandelns konsekvenser i praktiken enbart Finnair, eftersom de andra luftfartygsoperatörerna är mycket små aktörer som bedriver icke-kommersiell verksamhet. Om antalet utsläppsrätter som Finnair tilldelas gratis uppskattas till ca 450 000 och enligt nuvarande pris på ca 85 euro per utsläppsrätt kommer Finnair till följd av ändrade regler om gratis utdelning fram till 2026 att förlora en årlig fördel på ca 40 miljoner euro i utsläppshandeln. Höjningen av den linjära minskningsfaktorn som minskar det sammanlagda antalet utsläppsrätter samt den prognostiserade prishöjningen för utsläppsrätter kommer också därefter att höja luftfartens kostnader för utsläppshandeln, också i det fall att tillämpningsområdet för utsläppshandeln inte utvidgas. 

För perioden 2024–2026 gjordes endast små ändringar i tillämpningsområdet för handeln med utsläppsrätter för luftfart enligt utsläppshandelsdirektivet. Dock bör det noteras att det samtidigt avtalades om framtida övervakning enligt Corsia-systemet och om kriterier för när kommissionen ska föreslå att utsläppshandeln utvidgas till att omfatta flyg som avgår från EES-området. Med beaktande av kriteriernas innehåll och tidpunkten för bedömningen finns det skäl att anse det mycket sannolikt att handeln med utsläppsrätter för luftfarten utvidgas från och med den 1 januari 2027. Kommissionen ska göra en bedömning och anta eventuella förslag till lagstiftning senast den 1 juli 2026, så om inget annat hinner överenskommas om tillämpningsområdet före utgången av 2026 utvidgas handeln med utsläppsrätter för luftfarten den 1 januari 2027 till att omfatta såväl flyg som avgår från som flyg som anländer till EES-området eftersom den tidsbestämda avgränsningen löper ut den 31 december 2026. Dessa eventuella utvidgningar av tillämpningsområdet beror på kommande förhandlingar om EU-lagstiftning, men kostnadseffekten av eventuella utvidgningar är avsevärd och därför behandlas frågan närmare i en bedömningspromemoria om direktivändringarna. Enligt en grov bedömning fördubblas kostnaderna för utsläppshandeln jämfört med 2026 om flyg som avgår från EES-området inkluderas, och tredubblas om tillämpningsområdet omfattar alla flyg som anländer till EES-området. 

Under 2022 var kostnaderna för handel med utsläppsrätter för luftfarten för de luftfartygsoperatörer Finland administrerar uppskattningsvis ca 38,4 miljoner euro. När ändringarna i bestämmelserna om gratis tilldelning i utsläppshandelsdirektivet och i lagen om utsläppshandel genom vilken det genomförs träder i kraft 2024 bedöms den årliga kostnaden för utsläppshandeln bli ca 65 miljoner euro. Kostnaderna för 2025 bedöms bli ca 75–80 miljoner på årsnivå. När nuvarande gratis tilldelning upphör 2026 bedöms den årliga kostnaden bli ca 100–105 miljoner euro. Beroende på tillämpningsområdet och hur mängden transportarbete utvecklas bedöms kostnaden för 2030 bli 115–280 miljoner euro, och 120–325 miljoner euro för 2035. Om priset för utsläppsrätter blir lägre eller högre än prognostiserat, inverkar det också på kostnaderna. Distributionsskyldigheten enligt ReFuelEU Aviation-förordningen sänker kostnaderna för utsläppshandeln i synnerhet efter 2030 eftersom användningen av hållbara flygbränslen i utsläppshandeln huvudsakligen betraktas som utsläppsfri, men å andra sidan leder den till högre bränslekostnader för luftfartygsoperatörerna.  

Enligt förslaget till direktiv har luftfartygsoperatörerna möjlighet att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter på basis av användning av hållbara flygbränslen. Enligt en mycket grov bedömning kan luftfartygsoperatörer som Finland administrerar, i huvudsak Finnair, under perioden 2025–2030 få en fördel på några miljoner per år av mekanismen. Till följd av osäkerhet i fråga om mekanismens konsekvenser och närmare funktionsprinciper samt volymen hållbara flygbränslen som används och priset för dem har detta inte beaktats i de numeriska kostnadsbedömningarna ovan. Mekanismen behandlas mer ingående i en bedömningspromemoria om direktivändringarna. 

För luftfartygsoperatörerna medför Corsia-systemet avsevärt lägre kostnader än utsläppshandeln. Kompensationsskyldigheterna har gällt från den 1 januari 2021, men till följd av den minskning i transportarbete som pandemin medförde har utsläppen inte stigit över 2019 års nivå och det har alltså inte funnits någon grund för kompensation. När luftfarten åter ökar kommer utsläppen och därmed kostnaderna till följd av Corsia att öka. I nuläget är klimatenheternas medelpris under fyra euro, men det förutspås också att det kommer att stiga. Om medelpriset för en klimatenhet utifrån ICAO:s bedömningar antas vara ca 6–8 euro, kan den sammanlagda kostnaden Corsia för internationell luftfart för Finlands del uppskattas till ca 35–50 miljoner euro under perioden 2024–2035. Den sammanlagda kostnaden för Corsia för 12 år motsvarar därmed den nuvarande årskostnaden för utsläppshandeln. 

Vid bedömningen av kostnaderna för flygande och flygbolagens konkurrenskraft är det motiverat att beakta initiativen i 55 %-paketet i vidare mening än enbart utsläppshandeln. Den unionsvida distributionsskyldigheten för hållbara flygbränslen enligt ReFuelEU Aviation-förordningen träder i kraft 2025, och avsikten är att nivån ska höjas kännbart vart femte år. Det kommer att leda till ökade kostnader för flygbolagen samtidigt som kostnaderna för Corsia-systemet ökar. Eventuellt införande av och innehållet i en skatt på flygbränsle som ingår i förslagen till ändring av energiskattedirektivet är öppna frågor, men enligt tidigare bedömningar innebär ett godkännande av direktivet enligt kommissionens förslag vid utgången av övergångsperioden 2033 ytterligare kostnader på mer än 160 miljoner euro för den finländska luftfarten. Om bränsleskatten också införs, kan helheten av de tre initiativen i 55%-paketet och deras inverkan på kostnaderna på ett allmänt plan beskrivas i följande diagram. 

Som helhet kan de ökande klimatåtgärderna bedömas leda till betydande kostnadsökningar för luftfarten under 2020-talet. I en bransch med hård global konkurrens måste de europeiska flygbolagen hitta sätt att täcka de ökande kostnaderna med bevarad konkurrenskraft och lönsamhet. I tabellen nedan beskrivs de uppskattade gemensamma kostnaderna för inledandet av flygtrafiken i 55%-paketet med beaktande av alternativa trafikutvecklingar samt osäkerheten kring genomförandet av bränsleskatten (som antagande utsläppshandelns nuvarande tillämpningsområde). 

Tabell 4. 

År	Nolltillväxt:  ReFuel, tax och ETS	Nolltillväxt:  ReFuel och ETS	1,6 %/år tillväxt:  ReFuel, tax och ETS	1,6 %/år tillväxt:  ReFuel och ETS
2025	137 M€	105 M€	137 M€	105 M€
2030	277 M€	171 M€	300 M€	185 M€
2035	404 M€	260 M€	473 M€	304 M€

5.1  Att låta bli att tillämpa undantaget för öar för sjötransporter

Enligt direktivet får en medlemsstat låta bli att utnyttja det undantag för öar som föreslås i regeringens proposition. Undantaget för öar bedöms påverka utsläppen och sjötransporternas verksamhetsmiljö, och det bedöms få ekonomiska konsekvenser i synnerhet för Åland.  

Tillämpningen av utsläppshandeln kan inverka på tillgängligheten till landskapet Åland, rederiernas ekonomi och verksamhetsmiljö samt samhällsekonomin. Att låta bli att utnyttja undantaget för öar kan stärka dessa effekter. Utsläppshandelns ekonomiska konsekvenser för Åland har utretts i samband med en utredning om eventuellt utnyttjande av undantaget för öar.  

Enligt bedömningen utredningen kan undantaget för öar under 2026 utnyttjas för att undvika kostnader på 18,1 miljoner euro, vilket motsvarar anskaffningskostnaden för utsläppsrätter för ruttavsnittet mellan finländska fastlandet och Åland. Att låta bli att utnyttja undantaget rör öar medför motsvarande merkostnad. Enligt bedömningen i utredningen ungefär halveras höjningen av biljettpriserna till följd av utsläppshandeln på rutterna finländska fastlandet - Åland - Sverige under undantagets giltighetstid. Bedömningen utgår från antagandet att rederierna fullt ut överför nyttan till biljettpriserna på rutten finländska fastlandet - Åland - Sverige. Detsamma gäller för den höjning av transportavgifterna per fraktenhet som utsläppshandeln medför för passagerar-bilfärjor på rutten finländska fastlandet - Åland - Sverige under förutsättning att rederierna överför nyttan av undantaget fullt ut på fraktpriserna på rutten Åland - finländska fastlandet.  

Ett undantag som enbart gäller rutter och passagerarfartyg som går via Åland snedvrider konkurrensen inom transportrutterna mellan Finland och Sverige och rutterna till den europeiska kontinenten. Om undantaget för öar inte utnyttjas, uppkommer ingen snedvridning av konkurrensen. Konkurrenseffekterna av undantaget för öar beror förutom på utsläppshandelns prishöjande effekt även på andra faktorer som påverkar valet av transportrutt. De konkurrerande rutter som inte omfattas av undantaget trafikeras av såväl sådana rederier som har verksamhet som omfattas av undantaget och av rederier som inte alls skulle ha nytta av undantaget. Exempelvis ro-ro-lastfartyg som transporterar tunga fordon och farligt gods, såsom bränsle, mellan det finländska fastlandet och Åland omfattas inte av undantaget för öar, liksom inte heller fartyg som trafikerar mellan Finland och Sverige utan att anlöpa Åland. Sådana fartygs konkurrensläge är mer jämbördigt utan ett undantag för öar. 

I nuläget kan sjöförbindelserna mellan finländska fastlandet och Åland anses goda, trots att rederierna har minskat antalet fartyg på dessa rutter. Utan ett undantag för öar är merkostnaden för utsläppshandeln högre under perioden 2024–2030, och kan eventuellt inverka mer på efterfrågan på resor. Det kan öka sannolikheten för att rederierna ändrar sitt ruttutbud, vilket försvagar landskapets tillgänglighet och konkurrensläge. Också sjöförbindelserna till Sverige är viktiga för Åland, och de kan inte omfattas av undantaget. 

Lastbils- och trailertransporterna till Finland och Sverige blir dyrare, vilket ökar produktionskostnaderna för de företag som är verksamma på Åland och försämrar deras konkurrenskraft, utöver att tillgängligheten eventuellt försämras. Om undantaget för öar inte utnyttjas, orsakar utsläppshandeln de rederier som trafikerar Åland en större tilläggskostnad som i den åländska ekonomins kostnadsstruktur i första hand drabbar kostnaderna för transport av passagerare och gods. Merkostnaden överförs till transporttjänster inom landskapet, hotell- och restaurangtjänster samt tjänster inom handeln. Högre fraktkostnader leder till högre levnadskostnader för landskapets invånare. De åländska rederiernas verksamhetsförutsättningar förändras till följd av utsläppshandeln, och via rederinäringen kan landskapets nationalprodukt och sysselsättning komma att förändras. Transport- och lagersektorn står för en betydande del av den åländska samhällsekonomin. Att låta bli att tillämpa undantaget för öar kan stärka dessa effekter. De merkostnader som följer av utsläppshandeln fördelar sig dock till stor del på sådana resor och transporter mellan Finland och Sverige som inte är direkt knutna till Åland.  

Att inte tillämpa undantaget för öar kan öka utsläppshandelns effekt på minskningen av utsläpp från sjötransporter, eftersom det ekonomiska incitament att minska utsläppen som beror på inköp av utsläppsrätter också berör de rutter som hör till undantagets tillämpningsområde genast när utsläppshandeln införs. De utsläpp som omfattas av undantaget för öar var 2021 uppskattningsvis 0,18 miljoner ton koldioxid. Utsläppen per transportarbete från passagerarfärjorna är höga jämfört med de flesta andra fartygstyper. 

Handlingsmodeller som planeras eller används i andra medlemsstater

I detta skede finns det inga uppgifter om vilka planer andra medlemsstater har på att utnyttja undantaget för öar. Enligt preliminära uppgifter har 11 medlemsländer öar som hör till tillämpningsområdet för undantaget. 

5.2  Att fullt ut inkludera avfallsförbränning i utsläppshandeln

I det ändrade direktivet har avfallsförbränning tills vidare lämnats utanför prisstyrningen inom utsläppshandeln. I direktivet föreskrivs det om en övervaknings- och rapporteringsskyldighet för verksamhetsutövare för avfallsförbränningsanläggningar, och om en skyldighet för kommissionen att senast den 31 juli 2026 lägga fram en rapport om möjligheten att inkludera avfallsförbränningsanläggningar fullt ut, samt vid behov anta ett förslag till ändring av direktivet om att fullt ut inkludera anläggningarna. Kommissionen ska bedöma och eventuellt också inkludera andra avfallshanteringsprocesser i lagstiftningsförslaget, i synnerhet deponi. Förslaget ska innehålla en bedömning av det potentiella behovet av en möjlighet för en medlemsstat att avstå fram till och med den 31 december 2030.  

En alternativ modell för genomförande som har granskats är att avfallsförbränningsanläggningar fullt ut inkluderas i utsläppshandeln redan före 2028. Enligt avgränsningen av direktivets tillämpningsområde faller enheter för förbränning av farligt avfall fortfarande utanför tillämpningsområdet för utsläppshandeln.  

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering ska regeringen utreda om utsläppen från avfallsförbränning kan överföras från ansvarsfördelningssektorn till utsläppshandeln utan att konsumenternas avfalls- eller energikostnader stiger. Det är inte ändamålsenligt att genom ett nationellt beslut inkludera avfallsförbränning i prissättningen snabbare än kommissionen föreslår i samband med genomförandet av de ändringar i utsläppshandelsdirektivet som nu föreslås. Utifrån de utredningar som gjorts i samband med beredningen av regeringens proposition kan inga tydliga fördelar ses med att Finland inför prissättningen två år tidigare än övriga EU-länder.  

I artikel 24 i utsläppshandelsdirektivet ingår en möjlighet till ett så kallat opt in-förfarande, där ett medlemsland nationellt får inkludera sådana verksamheter i utsläppshandelns tillämpningsområde som inte förtecknas i bilaga I till direktivet. Finland tillämpar redan nu den artikeln på värmeanläggningar som på högst 20 MW. Eftersom avfallsförbränning vid den ändring som nu gjorts i direktivet inkluderades i bilaga I till direktivet, är det tills vidare inte säkert om opt in-förfarandet enligt artikel 24 längre är tillämpbart för att fullt ut inkludera avfallsförbränning eller vilket förfarande som annars kan tillämpas.  

Krav på ändringar i avfallsförbränningsanläggningars verksamhet

Verksamhetsutövare för avfallsförbränningsanläggningar är redan nu enligt förslaget till regeringsproposition skyldiga att övervaka anläggningens utsläpp i enlighet med den övervakningsplan de utarbetat, låta verifiera uppgifterna och årligen rapportera sina utsläpp till en myndighet. Om avfallsförbränningsanläggningar inkluderas fullt ut i utsläppshandeln, bör verksamhetsutövarna för anläggningarna dessutom få ett utsläppstillstånd för sina anläggningar av en myndighet samt årligen skaffa och lämna in ett antal utsläppsrätter som motsvarar de rapporterade utsläppen.  

Anläggningarna har då sannolikt rätt att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter för sin värmeproduktion. Gratis tilldelning kan fås för 30 % av den kalkylerade volymen för fjärrvärme och fjärrkyla, och för annan värmeproduktion enligt en andel som minskar linjärt och når noll 2030. 

Konsekvensbedömning av fullskalig inkludering

Utsläppshandelns syfte är att på marknadsvillkor minska utsläppen av växthusgaser genom incitament för anläggningar att vidta åtgärder som minskar utsläppen, och som är förmånligare än utsläppsrätter. Jämfört med andra aktörer i utsläppshandeln försvåras minskningen av växthusgasutsläpp från avfallsförbränning av anläggningarnas roll i avfallshanteringen. Utöver energiproduktion är anläggningarnas syfte att hantera avfall på ett säkert sätt och utnyttja det som energi, och de utgör alltså en del av avfallshanteringen. Anläggningarna har mer begränsade möjligheter att minska mängden avfall som förbränns eller förändra dess kvalitet än konventionella energiproduktionsanläggningar som köper sitt bränsle på marknaden. Enligt en utredning som arbets- och näringsministeriet beställt av Ramboll Finland Oy strävar merparten av avfallsförbränningsanläggningarna dock efter att minska sina utsläpp av växthusgaser oberoende av om anläggningen omfattas av utsläppshandeln eller inte. Inom branschen betraktas avskiljning av koldioxid som det effektivaste sättet att minska utsläppen. Avfallsförbränningsanläggningarna planerar olika CCU-projekt för användning av koldioxid. Avskiljning av koldioxid blir en mer attraktiv metod för utsläppsminskning för avfallsförbränningsanläggningar eftersom verksamhetsutövarna har begränsade möjligheter att påverka sammansättningen hos det avfall de bränner. Inom utsläppshandeln finns i nuläget gällande regler för hur avskiljning, transport och lagring av koldioxid ska beaktas. Reglerna för användning av koldioxid är dock inte ännu klara. Närmare bestämmelser om CCU-teknologins godtagbarhet kommer att antas genom kommissionens delegerade akt. Enligt Rambolls utredning stöder utsläppshandeln dock eventuellt anläggningarna vid genomförandet av dessa projekt.  

Ett möjligt alternativ ur branschens perspektiv är att använda den koldioxid som uppkommer vid avfallsförbränning för tillverkning av förnybara bränslen förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung (RFNBO) baserade på förnybar vätgas. Det föreskrivs om principerna för RFNBO-bränslen i direktivet om förnybar energi, och en preliminär överenskommelse om ändringar i det har nåtts i mars 2023. Närmare bestämmelser om additionalitet hos förnybar el och om definition av minskningen av växthusgasutsläpp genom RFNBO-bränslen kommer att antas i särskilda förordningar om RFNBO-bränslen. Författningarna träder i kraft den 10 juli 2023. Det finns tecken på att en fullskalig inkludering av avfallsförbränningsanläggningar i utsläppshandeln leder till tydligare och eventuellt bättre godtagbarhet för koldioxid från avfallsförbränning vid tillverkning av RFNBO-bränslen, eftersom koldioxidkällor som omfattas av utsläppshandeln får ett förmånligare bemötande när minskningen av växthusgasutsläpp definieras.  

Syftet med ett fullt ut inkludera avfallsförbränning i systemet för utsläppshandel är ockås att bidra till att höja materialåtervinningsgraden och minska andelen avfall i avfallsflödet som går till förbränning. I avfallsdirektivet ställs det upp mål för medlemsstaterna i fråga om materialåtervinning av kommunalt avfall, förpackningsavfall samt bygg- och rivningsavfall. Enligt kommissionens rapport med tidig varning verkar Finland inte nå materialåtervinningsmålen för 2025, som är 55 % för kommunalt avfall och 50 % för plastförpackningsavfall. I rapporten föreslår kommissionen som en av de viktigaste åtgärderna för Finland för att höja materialåtervinningsgraden och minska avfallsförbränningen att införa ekonomiska styrmedel, och som exempel nämns avfallsskatt och utsläppshandel. Finland har inte heller nått det materialåtervinningsmål som ställts upp för bygg- och rivningsavfall för 2020.  

Ur avfallsförbränningens perspektiv är en utmaning för utsläppshandeln dock att avfallet delas in i fossilt och biobaserat avfall, snarare än till exempel enligt huruvida avfallet lämpar sig för materialåtervinning. I och med indelningen i fossilt och organiskt avfall bedöms utsläppshandeln i någon mån stödja åtskiljning av fossila fraktioner såsom plast före förbränningen, men den ger inte motsvarande incentiv för att minska förbränningen av biobaserade avfallsflöden såsom kartong eller bioavfall. Utsläppshandelns styrande verkan på materialåtervinningsgraden och uppkomsten av avfall i allmänhet gör också att avfallshandeln sämre riktas till avfallskedjans senare del som ligger längre från avfallets uppkomstplats. 

Om avfallsförbränningen innefattas i utsläppshandeln, räknas sektorns utsläpp inte längre in i ansvarsfördelningssektorn. Det är dock inte möjligt att exakt bedöma överföringens effekt på ansvarsfördelningssektorn före det är känt hur omräkningen av utsläppskoefficienterna för ansvarsfördelningssektorn genomförs. Det är viktigt enligt vilket års utsläpp från avfallsförbränning omräkningen av utsläppskoefficienterna från ansvarsfördelningssektorn görs. Eftersom utsläppen från avfallsförbränning kontinuerligt ökat i Finland påverkas slutresultatet på ett avgörande sätt av vilken referensfördelning av förverkligade utsläpp som används när utsläppskoefficienterna beräknas. Om de utsläpp från avfallsförbränning som räknas in i Finlands kvot fortsätter öka, stöder överföringen dock ansvarsfördelningssektorns syfte eftersom utsläppsökningen kalkylmässigt sker inom utsläppshandeln och inte inom ansvarsfördelningssektorn.  

Ekonomiska konsekvenser av inkludering i utsläppshandeln

Den viktigaste ekonomiska konsekvensen av fullskalig inkludering av avfallsförbränningssektorn är de kostnader för utsläppsrätter som verksamhetsutövarna för anläggningarna orsakas. I Ramboll Finlands utredning uppskattas kostnaderna för 2028 sammanlagt till 32–44 euro per ton avfall och för 2030 till 33–50 euro per ton avfall, under förutsättning att priset för utsläppsrätter stiger med fem euro per år enligt tabell 3 i denna proposition. Kostnaderna påverkas avsevärt av huruvida målen för materialåtervinningsgraden i avfallssektorn nås. Om så är fallet, uppskattas kostnaderna bli i lägre ändan av skalan. Om materialåtervinningsmålen uppnås är bedömningen att avfallets energiinnehåll förbättras, vilket innebär att något mindre avfall behöver förbrännas för samma energiproduktion.  

Bedömningen är att kostnaderna för utsläppshandeln i betydande mån kommer att överföras på avfallshanteringen i form av portavgifter. En anslutning till utsläppshandeln leder därför till högre avfallshanteringsavgifter för avfallshanteringens kunder. Olika aktörer har olika portavgifter. Beroende på lokalt marknadsläge kan aktörer inom avfallsförbränningen också höja fjärrvärmepriset, eftersom fjärrvärme som produceras med avfall i nuläget varit konkurrenskraftig i förhållande till genomsnittliga produktionskostnader för fjärrvärme i Finland. 

Bedömningen är att kostnadsnivån inte avsevärt påverkar uppnåendet av målen för höjd materialåtervinningsgrad ens i ett läge när kostnaden helt överförs på portavgifterna. Uppfattningen om begränsad styreffekt stöds också av andra utredningar i ämnet. I statsrådets utredning ”Möjligheter att påverka den cirkulära ekonomin och växthusgasutsläpp med olika styrmedel inom avfallsförbränning” (på finska) som blev klar 2021 granskas styreffekten på materialåtervinningsgraden av beskattning av avfallsförbränning. I studien granskas skattenivåerna 20–30 euro per ton avfall. Kostnadseffekten för hushåll konstateras vara marginell, och därför anses den inte skapa incitament för effektivare källsortering av blandavfall. (Statsrådets kansli 2021). Liksom i fråga om materialåtervinningsgraden, förväntas inte heller utsläppshandeln få några betydande konsekvenser för uppkomsten av avfall. Utsläppshandelns effekter berör kedjans senare del långt från avfallets uppkostplats, vilket försvagar dess styreffekt.  

I kostnadsbedömningarna beaktas inte kostnadseffekten av gratis tilldelade utsläppsrätter, vilket innebär att den faktiska kostnadseffekten blir ännu mindre än uppskattat. I kostnadsbedömningen beaktas övriga, närmast administrativa kostnader för utsläppshandeln. De förändringar som krävs i verksamheten bedöms i genomsnitt medföra en liten administrativ börda och små kostnader.  

Med beaktande av den tid administrativa förfaranden kräver och den tid som verksamhetsutövarna bör ges för att anpassa sig till nya bestämmelser är det möjligt att genomföra en fullskalig inkludering till exempel från och med 2025. I det handlingsalternativet inför Finland priseffekten för avfallsförbränningsanläggningar tre år före hela systemet. 

Medlemsstater som inkluderat avfallsförbränningen i utsläppshandeln

I nuläget är Sverige, Danmark och Lettland de medlemsstater som har inkluderat avfallsförbränningsanläggningar i utsläppshandeln. Enligt uppgift är det fråga om olika tolkning av utsläppshandelsdirektivet samt skillnader i nationella tillståndsförfaranden för anläggningar, och därför anser dessa länder att de hör till direktivets tillämpningsområde utan att de särskilt inkluderas genom ett opt in-förfarande. I Sverige har anläggningar som använder kommunalt avfall som bränsle och producerar antingen värme eller el ingått i utsläppshandeln sedan 2013. I Sverige är avfallsförbränning också skattepliktig. Det finns omkring 40 anläggningar som bränner avfall och omfattas av utsläppshandeln. Enligt en utredning som arbets- och näringsministeriet beställt är avfallsförbränningsanläggningarna i Sverige tekniskt jämförbara med motsvarande anläggningar i Finland. Under de senaste tio åren har den svenska avfallsförbränningssektorns utsläpp ökat avsevärt. Det huvudsakliga skälet till utsläppsökningen är att avfallsmängden ökat, till vilket import av avfall är en orsak. Enligt Rambolls utredning har utsläppshandeln haft avsevärd inverkan på kostnaderna för avfallsförbränning i Sverige. Kostnaderna varierade 2017 mellan 370 och 650 SEK per ton (moms 0 %) och 2021 mellan 520 och 860 SEK per ton (moms 0 %). Bakgrunden till de svenska kostnaderna är förutom utsläppshandeln också en skatt på avfallsförbränning (125 SEK per ton 2022), men den huvudsakliga orsaken till avgiftsökningen anses vara de ökande kostnaderna för utsläppsrätter. Från och med 2023 uppbärs inte längre någon skatt på avfallsförbränning i Sverige. Sverige övergav skattet efter Rysslands invasion av Ukraina ändrade förutsättningarna för den europeiska elmarknaden och orsakade mycket högre elpriser än normalt. Syftet med skatten var att på lång sikt uppnå en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering och stöda Sveriges mål att senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Enligt en proposition som den svenska regeringen gav i september 2022 (Fi2022/01588) saknade skatten effektiv styrande verkan, men den inverkade negativt på investeringsbeslut i branschen. 

Dock är det oklart hur kostnaderna för utsläppsrätter i praktiken har påverkat svenska avfallsförbränningsanläggningars portavgifter. En noggrannare bedömning försvåras i synnerhet av att Sverige i nuläget har överkapacitet för avfallsförbränning i förhållande till den årliga avfallsmängd som uppkommer inom landet. Det leder till konkurrens om avfall mellan förbränningsanläggningarna och till import av avfall. Konkurrensläget begränsar utsläppshandelns effekter på avfallsförbränningens utsläpp, eftersom avfallsförbrännarna inte nödvändigtvis helt kan överföra kostnaderna för utsläppshandeln på portavgifterna för avfall. 

I Danmark har den sammanlagda mängden kommunalt avfall som produceras ökat under perioden 2014–2020, men en ökad materialåtervinningsgrad har lett till att andelen och den absoluta mängden kommunalt avfall som bränns minskat. I Danmark var 22 egentliga avfallsförbränningsanläggningar, fyra flerbränslekraftverk som brände avfall och tre specialförbränningsanläggningar (specialanlæg) i drift 2022. Mängden avfall som importeras till Danmark för att brännas varierade något, och ökade mot slutet av perioden. Sedan 2013 har materialåtervinningsgraden för kommunalt avfall i Danmark ökat, vilket kan ha påverkats av att avfallsförbränningen inkluderats i utsläppshandeln. Jämförelsen av utsläppshandelns effekter försvåras av den stora importen av avfall, som ökat under senare år, vilket tyder på att Danmark har överkapacitet för avfallsförbränning. Konkurrensen om avfall kan då minska aktörernas intresse för materialåtervinning och förhindra att kostnaderna överförs på portavgifterna. 

Enligt utredningen omfattas två avfallsförbränningsanläggningar i Lettland av utsläppshandeln. Utsläppshandelns effekter på avfallsförbränningen i Lettland är inte kända. 

6.1  Anläggningar

Inkludering av avfallsförbränning i utsläppshandeln

Branschen motsatte sig utan undantag att avfallsförbränning inkluderas i prissättningen för utsläppshandeln enligt en påskyndad nationell tidtabell. Däremot fick det brett stöd att man framskrider enligt den tidtabell kommissionen fastställer. Fortum Waste Solutions Oy (Fortum), Vanda Energi, Kemiindustrin KI rf, Återvinningsindustrin rf, Lokalkraft rf och Finsk Energiindustri rf stödde i sina remissvar att förbränning av kommunalt avfall inkluderas i EU:s utsläppshandel enligt den tidtabell kommissionen föreslår, det vill säga tidigast från och med 2028. Cirkulärkraft Finland rf och Westenergy motsätter sig en tidigare inkludering genom ett nationellt beslut. Cirkulärkraft Finland rf och Finsk Energiindustri stöder i sina remissvar att ett opt out-alternativ utreds. Opt out innebär att branschen inkluderas i utsläppshandeln från och med 2030. Skogsindustrin rf och Suomen Biokierto ja Biokaasu ry, stöder i princip att avfallsförbränning inkluderas i utsläppshandeln, men betonar att frågan behöver utredas och att utredningsbehovet bör beaktas innan ett beslut fattas. Även Lokalkraft ansåg det vara av vikt att det vid införandet av avfallsförbränning i handeln med utsläppsrätter utförs en noggrann bedömning av dess inverkan på avfallsgenerering och återvinning. 

Flera remissinstanser betonar vikten av jämbördig konkurrens på den inre marknaden. Fortum, Vanda Energi, Kemiindustrin KI rf, Återvinningsindustrin rf och Finsk Energiindustri rf betonade behovet av att avancera i samma takt som de europeiska bestämmelserna, så att inte finländska aktörers konkurrenskraft på den inre marknaden försvagas. I synnerhet aktörer inom avfallsförbränningen ansåg att utsläppshandelns styrande verkan för att höja materialåtervinningsgraden är svag.  

En del aktörer inklusive Fortum betonade i sina remissvar att aktörerna bör garanteras tillräckligt med tid för att planera, finansiera, pilotera och genomföra kloka investeringar för minskning och avskiljning av utsläpp baserat på tillvaratagande av koldioxid. Vidare påpekades det i remissvaren att bestämmelserna på EU-nivå om användning av koldioxid ännu är under arbete. Branschen såg också utsläppshandeln som en osäker metod att höja materialåtervinningsgraden, eftersom avfallsförbränningens roll framför allt ansågs vara slutbehandling av avfall som inte lämpar sig för materialåtervinning. Enligt den synpunkten bör åtgärder som syftar till att höja materialåtervinningsgraden ske genom avfallspolitiska åtgärder tidigt i avfallshanteringskedjan, och prissättning sent i kedjan påverkar inte på ett effektivt sätt mängden avfall som uppkommer eller hur aktivt den materialåtervinns. En del aktörer ansåg att ett tidigarelagt deltagande i utsläppshandeln försvagar förutsättningarna för säker och effektiv avfallshantering till följd av höjda portavgifter för avfall. Flera remissinstanser betonade behovet at att grundligt utreda effekterna på hela avfallshanteringskedjan. 

Klimatpanelen och miljöministeriet stödde att avfallsförbränningen inkluderas i utsläppshandeln så snart som möjligt, och redan före 2028. 

Klimatpanelen ansåg att utsläppshandeln har flera potentiellt positiva effekter för materialåtervinning och avfallshantering. Enligt klimatpanelen är det lättare att skapa incitament för materialåtervinning och främjande av lösningar för cirkulär ekonomi om avfallsförbränningen omfattas av utsläppshandeln. Miljöministeriet bedömde att en inkludering i utsläppshandeln kan minska utsläppen från avfallsförbränning. Bägge remissinstanserna ansåg dessutom att en tidigare inkludering av avfallsförbränningen i utsläppshandeln skapar en mer likvärdig konkurrens mellan energianläggningar på nationell nivå. Miljöministeriet bedömde också att en inkludering av förbränning av kommunalt avfall i utsläppshandeln främjar materialåtervinningen av avfall mer än vad som anges i utkastet, eftersom en högre portavgift kan sporra till utveckling av materialåtervinningsalternativ för avfall som går till förbränning.  

Uteslutning av anläggningar som till mer än 95 % använder biomassa från tillämpningsområdet för utsläppshandel

Enligt EK är det att anläggningar som till mer än 95 % använder hållbar biomassa enligt direktivet utesluts från utsläppshandeln och den gratis tilldelningen en avsevärd försämring. EK ansåg att bestämmelsen avviker från bemötandet för andra branscher, och att den i synnerhet drabbar finländska aktörer. EK ansåg att frågan bör korrigeras när direktivet ses över på nytt 2026. Också Centralhandelskammaren ansåg det viktigt att Finland fortsätter sitt påverkansarbete i fråga om sådana anläggningar i samband med framtida ändringar av utsläppshandelsdirektivet. Miljöministeriet och Lokalkraft rf ansåg att den ändringen är beklaglig, och den överför en del av ansvaret för utsläppsminskning från utsläppshandelssektorn till ansvarsfördelningssektorn. 

Skogsindustrin rf ansåg att det så kallade gränsvärdet på 95 % utgör kortsiktig och motstridig klimatpolitik, och att det är ett exempel på diskriminering och snedvridning av konkurrensen i EU:s klimatpolitik. Skogsindustrin rf ansåg vidare att kommissionens motiveringar för de bestämmelser den föreslagit och som godkänts är lösa, och att fråga om biomassa gör bestämmelserna om eliminering av koldioxid otydliga för verksamhetsutövarna. Lokalkraft rf ansåg att reglerna för undantaget är oklara, t. ex. hur anläggningar som använder biomassa kommer att behandlas i framtiden. 

Finsk Energiindustri rf ansåg att 6 § 4 punkten i lagen, som gäller uteslutandet av anläggningar som till mer än 95 % använder hållbar biomassa som bränsle från utsläppshandelns tillämpningsområde, i föreslagen form innebär en utvidgning av avgränsningen enligt direktivet och ansåg det viktigt att avgränsningen inte utvidgas genom nationell lagstiftning utan att direktivets ordalydelse används i lagen. Lokalkraft ansåg direktivets ordalydelse vara viktig. Vidare ansåg Finsk Energiindustri rf att det vore bra att i motiveringstexten precisera att till den del myndigheten inte för sin bedömning har tillgång till uppgifter om andelen hållbar biomassa bör bolaget har möjlighet att lämna kompletterande uppgifter om andelen hållbar biomassa under den aktuella perioden.  

Såväl Centralhandelskammaren som Klimatpanelen ansåg att konsekvenserna av att anläggningar som till mer än 95 % använder biomassa överförs till ansvarsfördelningssektorn inte har utretts tillräckligt. Centralhandelskammaren påpekar att konsekvensbedömningen inte innehåller någon bedömning av hur detta påverkar fullgörandet av den finländska ansvarsfördelningssektorns skyldigheter eller huruvida den nya ETS2-utsläppshandeln gäller dessa anläggningar. Klimatpanelen föreslog i sitt remissvar en skyndsam bedömning av konsekvenserna av 95-procentsregeln till stöd för diskussioner om ansvarsfördelningssektorn och negativa utsläpp.  

Energimyndigheten föreslog att ordet hållbart fogas till bestämmelsen i enlighet med direktivets ordalydelse. 

Utifrån remissvaren har propositionen ändrats i fråga om 6 § 4 punkten så att den motsvarar direktivets ordalydelse, vilket innebär att termen hållbar biomassa tagits in i punkten i fråga, liksom i direktivet. Det föreslagna tillägget i fråga om möjligheten för bolaget att lämna kompletterande uppgifter om andelen hållbar biomassa har inte gjorts i propositionen. Däremot har till specialmotiveringen fogats en formulering om kommissionens kommande anvisningar, och i utkastet till anvisning föreslås ett sätt att granska biomassans hållbarhet. Också själva gränsvärdet på 95 % följer direkt av direktivet, och det är inte möjligt att avvika från det i nationell lagstiftning. Kommissionen kommer under hösten 2023 att föreslå genomförandebestämmelser, och Energimyndigheten kommer under våren 2024 att fastslå vilka anläggningar som faller inom gränsvärdet på 95 %. Konsekvenserna för ansvarsfördelningssektorn kan bedömas först när sådana uppgifter är tillgängliga. 

Gratis tilldelning

Finlands Näringsliv EK framhöll behovet av att bevilja ett tillräckligt antal gratis utsläppsrätter, att inrätta ett förfarande för gratis tilldelning till aktörer som omfattas av mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna och att utvidga stödet för indirekt kompensation för aktörer som behöver det för stärkt konkurrenskraft. Enligt Kemiindustrin KI rf:s remissvar bör Finland se till att industrin garanteras ett tillräckligt antal gratis utsläppsrätter, och antalet utsläppsrätter för exportinriktad produktion får inte skäras ned när mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna verkställs. Centralhandelskammaren påpekade att ett successivt avskaffande av gratis tilldelning för branscher som omfattas av mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna är utmanande för energiintensiva exportbranscher, eftersom mekanismen inte skyddar europeiska företag på tredjelandsmarknader. 

Suomen Biokierto ja Biokaasu ry ansåg i sitt remissvar att detaljerna gällande gratis tilldelning i samband med inkluderandet av avfallsförbränningen bör preciseras så att de mål som berör klimat och cirkulär ekonomi beaktas. Föreningen påpekade att också ett krav på resurseffektivitet kan beaktas som en förutsättning för gratis tilldelning, vid sidan om energieffektivitet. 

Westenergy Ab ansåg det bra att produktion av vätgas och syntesgas om randvillkoren uppfylls kan få gratis tilldelade utsläppsrätter för viss tid. 

Skogsindustrin rf ansåg i sitt remissvar att det är problematiskt att anläggningar som till mer än 95 % använder biobränslen utesluts från utsläppshandeln, eftersom anläggningarna då kan få en konkurrensfördel om den använder mer än 5 % fossila bränslen och fortfarande omfattas av utsläppshandel och gratis tilldelning. Föreningen såg det också som utmanande att avskaffa gratis utdelning för produkter från skogsindustrin som ingår i koldioxidläckageförteckningen, eftersom marknaden för de produkterna är global.  

Remissvar som gäller avskiljning och användning av koldioxid

Finlands näringsliv EK underströk vikten av aktiv påverkan i EU för att det på EU-nivå ska kunna inrättas ett fungerande förfarande för avskiljande, lagring och återanvändning av koldioxid, och där gottgörelsen är rättvis så att negativa utsläpp beaktas utan dubbelräkning. Centralhandelskammaren stöder de ekonomiska incitament för att främja avskiljning av koldioxid som skapas i utsläppshandelsdirektivet. Utöver Centralhandelskammaren påpekade bland andra Westenergy Ab att bestämmelserna som helhet dock ännu är otydliga. 

Kemiindustrin KI rf ansåg det viktigt att utsläppshandeln beaktar avskiljning av koldioxid så att utsläppen inte räknas dubbelt och att negativa utsläpp beaktas. Vanda Energi Ab framhöll att det i fråga om avskiljning och användning av koldioxid gör säkerställas att det inte skapas incitament för all avfallsförbränning utan att CCU-lösningar bör främjas enbart i fråga om fraktioner som inte lämpar sig för materialåtervinning.  

Skogsindustrin rf påpekade att det att anläggningar som till mer än 95 % använder biomassa inte omfattas av utsläppshandeln innebär att antalet biogena koldioxidkällor som omfattas av utsläppshandeln minskar eftersom de berörda anläggningarna utesluts från ekonomiska incitament.  

Westenergy Ab ansåg det vara ett betydande steg i utvecklingen mot avskiljning och användning av koldioxid att mindre anläggningar för vätgas och syntesgas inkluderas i utsläppshandeln. P2X Solutions Oy ansåg i sitt remissvar att det är viktigt att det på ett för aktörerna förutsägbart och effektivt sätt görs möjligt att använda koldioxid för produktion av RFNBO-bränslen. Bioenergi rf ansåg att det är ett bra förslag att tillåta att koldioxid transporteras för geologisk lagring också på annat sätt än i rör, vilket är viktigt i finländska förhållanden. 

Remissvar som gäller ändringar i fastställandet av en anläggnings effekt

Energimyndigheten understödde att termen nominell tillförd effekt enligt den gällande lagen om utsläppshandel ändras till tillförd bränsleeffekt, vilket gör terminologin mer enhetlig i förhållande till utsläppshandelsdirektivet. Enligt Energimyndigheten gör det tolkningen i fråga om utsläppshandelsanläggningar och tillämpningsområdet mindre utmanande, eftersom det inte alltid med lätthet går att fastställa en nominell värmeeffekt för alla typer av verksamhet. Därmed blir tillämpningspraxis för utsläppshandelsdirektivet mer harmoniserad med andra medlemsländer. 

Finsk Energiindustri rf framförde en avvikande åsikt i fråga om förslaget i utkastet till proposition att ändra definitionen av sammanlagd effekt till att baseras på bränsleeffekt i stället för nuvarande sammanlagd nominell effekt. Finsk Energiindustri rf ansåg att hänvisningen till värmeeffekt i den gällande lagen om utsläppshandel är motiverad och att värmeeffekt bättre motsvarar pannans märkvärde och därmed garanterar entydiga bedömningskriterier. Finsk Energiindustri rf påpekade också att den ändrade definitionen leder till att utsläppshandeln utvidgas. En överföring till utsläppshandeln är en snabb förändring för sådana verksamhetsutövare som till följd av den ändrade definitionen kommer att omfattas av utsläppshandeln och som inte har tidigare erfarenhet av utsläppshandel och som saknar utsläppstillstånd. De anläggningarna, som kommer att omfattas av utsläppshandeln när lagen träder i kraft den 1 januari 2024, är dessutom enligt Finsk Energiindustri rf typiskt sett anläggningar som använder biomassa, vilket innebär att de faller utanför utsläppshandeln den 1 januari 2026 när "95-procentsregeln" börjar tillämpas.  

Lokalkraft rf påpekade att propositionen orsakar oskälig osäkerhet för energiföretag. Enligt Lokalkraft skulle ändringen affektera många små och medelstora energiföretag och deras investeringar. 

Termen bränsleeffekt motsvarar direktivets engelska språkdräkt och de anvisningar kommissionen gett om tolkningen av direktivet, och därför har propositionen inte ändrats utifrån remissvaren.  

6.2  Luftfarten

I remissvaren fästes det vikt vid intäkterna från handeln med utsläppsrätter för luftfart och användningen av dem (PALTA rf, Finavia Abp, Turism- och Restaurangförbundet rf, Finnair Abp. I remissvaren uttalades det stöd för att auktionsintäkterna för luftfart i synnerhet används för att stöda användningen av hållbara flygbränslen, till exempel genom stöd för inköp av hållbara flygbränslen.  

I den del remissvar betonades Finlands tillgänglighet och konkurrenskraft (Företagarna i Finland, Finavia Abp, Turism- och Restaurangförbundet rf, Finnair Abp). Särskild vikt fästes vid Finlands geografiska läge, som innebär att luftfarten har stor betydelse för Finlands tillgänglighet. Enligt remissvaren kan stigande kostnader leda till att Finlands tillgänglighet i persontrafiken försvagas. Vidare bedömdes försvagad tillgänglighet inverka negativt på Finlands konkurrenskraft. Finnair Abp ansåg att Finlands avlägsna läge leder till att bolaget har högre kostnader för utsläppshandel än andra europeiska flygbolag. Enligt Finavia Abp kommer de stigande kostnaderna för utsläppshandeln att bidra till att minska flygtrafikbranschens möjligheter att investera i hållbar omställning.  

I remissvaren fästes det vikt vid att utsläppshandeln eventuellt från och med 2027 utvidgas till att omfatta alla flyg som avgår från EES-området (Finavia Abp, Turism- och Restaurangförbundet rf, Finnair Abp, EK). Remissinstanserna ansåg att en utvidgning av tillämpningsområdet är problematisk. En utvidgning av tillämpningsområdet bedömdes leda till handelspolitiska konflikter mellan Europeiska unionen och andra områden, till att trafik till destinationer utanför EU styrs via knutpunkter utanför EU i stället för inom EU och till snedvridning av konkurrensen samt till att genomförandet av hela det globala Corsia-systemet äventyras. En del remissinstanser meddelade direkt att de motsätter sig att utsläppshandelns tillämpningsområde utvidgas till att omfatta flyg utanför EES-området (Turism- och Restaurangförbundet rf, Finnair Abp, EK).  

I försvarsministeriets utlåtande konstaterades det att militär verksamhet faller utanför tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om utsläppshandel, vilket tillräckligt exakt bör framgå av propositionen. 

I utlåtandena fästes också vikt vid offentliggörandet av uppgifter om luftfart (Finnair Abp). Finnair uppger i sitt remissvar, att om skyldigheten att lämna flygplatsspecifika uppgifter gäller luftfartygsoperatören så kommer Finnair inte att offentliggöra ruttspecifika passageraruppgifter, eftersom de utgör affärshemligheter.  

Finavia Abp ansåg i sitt remissvar att utsläpp av svavel och vattenånga kan rapporteras på ett väldigt tillförlitligt sätt samt kväveoxider med skälig exakthet, men att partikelutsläpp delvis endast kan rapporteras i grova drag och riktgivande. Enligt remissinstansen bör man i samband med framtida översyner av utsläppshandelsdirektivet avstå från att inkludera andra utsläpp än koldioxid och deras effekter i utsläppshandeln. 

Finnair Abp påpekade i sitt remissvar att det finns skillnader i hållbarhetskriterierna för flygbränslen i 34 § i regeringens proposition, som baseras på direktivet om främjande av energi från förnybara energikällor (RED II), och den kommande ReFuelEU-förordningen. För att utnyttja SAF-stödmekanismen krävs det att SAF uppfyller kriterierna enligt RefuelEU Aviation-förordningen. Skillnader i hållbarhetskriterierna kan få negativa, oförutsägbara och icke-önskade effekter på utvecklingen av en enhetlig SAF-marknad. 

6.3  Sjötransporter

Inkluderingen av sjötransporter i utsläppshandeln och dess konsekvenser

Miljöministeriet framförde att det anser det motiverat att sjötransporter inkluderas i utsläppshandelns tillämpningsområde. Kommunikationsministeriet och transport- och kommunikationsverket ansåg att en översyn av lagen om utsläppshandel är nödvändig för genomförandet av unionens omarbetade utsläppshandelsdirektiv. Rederierna i Finland rf stödde EU:s och finska statens mål att främja en grön omställning inom sjöfarten.  

I remissvaren fästes vikt vid sjötransporternas stora betydelse för den finländska nationalekonomin samt vid kostnaderna för att inkludera sjötransporter i utsläppshandeln, som kan inverka på utrikeshandeln (Skogsindustrin rf, Finlands Näringsliv EK, Centralhandelskammaren, Rederierna i Finland rf, Tallink Silja Abp, Arbetsgivarna för servicebranscherna PALTA rf). Också de sammanlagda konsekvenserna av EU:s bestämmelser påpekades, med beaktande av andra författningar i 55 %-paketet som berör sjötransporter. 

Definitioner och tillämpningsområde

Försvarsministeriet ansåg att militär sjöfart för tydlighetens skull bör lämnas utanför tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel. I fråga om tillämpningsområdet för sjötransporter kompletterades 8 § så att utanför lagens tillämpningsområde i enlighet med artikel 2.2 i MRV-förordningen lämnas örlogsfartyg, hjälpfartyg, fiskefartyg, fiskberedningsfartyg, primitivt konstruerade träfartyg, fartyg som inte har mekanisk framdrivning, eller fartyg i statens tjänst som inte används kommersiellt. Det ökar enhetligheten med övrig sjöfartslagstiftning samt förtydligar tillämpningsområdet. 

Kemiindustrin KI rf och Finlands Näringsliv EK fäste vikt vid tillämpningen av utsläppshandeln när ett fartygs frakt lossas eller lastas någon annanstans än i en hamn. Det ansågs finnas en risk för att man undgår utsläppshandeln och att säkerhetsriskerna ökar. Definitionen av anlöpshamn i 2 § 26 punkten påverkar utsläppshandelns tillämpningsområde. Enligt definitionen, som baseras på MRV-förordningen, avser "anlöpshamn" inte överföring från ett fartyg till ett annat någon annanstans än i en hamn. Enligt utsläppshandelsdirektivet är kommissionen skyldig att följa upp genomförandet av direktivet inom sjötransporter och att vid behov föreslå åtgärder för att förhindra kryphål och säkerställa ett effektivt genomförande. I Finland föreskrivs det i 2 a kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten om överföring av skadlig och farlig last samt leverans av bränsle från ett fartyg till ett annat.  

ESL Shipping Oy ansåg att definitionen av rederi i 2 § 26 punkten inte är tillräcklig, och att en enhetlig tolkning av definitionen inom EU bör säkerställas. Avsikten är att tolkningen av definitionen av rederi ska behandlas i kommissionens genomförandeförordning, som är under beredning.  

Undantag för öar

Ålands landskapsregeringen, Rederierna i Finland rf, Tallink Silja Abp, Arbetsgivarna för servicebranscherna PALTA rf och Företagarna i Finland rf understödde tillämpningen av undantaget för öar. Undantaget för öar ansågs sänka kostnaderna ör Åland som är beroende av sjötransporter, och främja Ålands tillgänglighet. Vidare framfördes det att undantaget ger aktörerna inom sjöfarten tid att anpassa sig till utsläppshandeln och att investera i renare teknologi och förbättra försörjningsberedskapen. Kommunikationsministeriet framförde att enligt regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering ska nationellt rörelseutrymme som ligger i Finlands intresse utnyttjas maximalt, och Finland uppfyller skyldigheterna att minska utsläppen utan att de vardagliga kostnaderna stiger eller konkurrenskraften hämmas. 

Finlands klimatpanel, Österbottens förbund, Vasaregionens Utveckling Ab VASEK, Kust-Österbottens företagare, Österbottens handelskammare, Kvarken Ports Ltd och Turism- och Restaurangförbundet rf motsatte sig införandet av ett undantag för öar. Finlands klimatpanel uppgav att införandet av ett undantag för öar försvagar incitamenten att minska utsläppen från sjötransporter och snedvrider marknaden. Också miljöministeriet ansåg att utnyttjandet av ett undantag för öar minskar incitamenten att minska utsläppen. Österbottens förbund, Vasaregionens Utveckling Ab VASEK, Kust-Österbottens företagare, Österbottens handelskammare och Kvarken Ports Ltd ansåg att undantaget snedvrider konkurrensen inom transportrutterna mellan Finland och Sverige och rutterna till den europeiska kontinenten. Turism- och Restaurangförbundet rf ansåg att ett undantag för öar som beviljas rederier är ett betydande nytt stöd, som snedvrider konkurrensen. Centralhandelskammaren ansåg att det vid genomförandet av undantaget bör fästas särskild vikt vid att förhindra snedvridning av konkurrensen. Konkurrens- och konsumentverket hänvisade till sitt tidigare utlåtande, där verket ansåg att det i regel finns orsak att förhålla sig kritiskt till undantag i fråga om utsläppshandelns tillämpningsområde för en viss bransch eller verksamhet. Finansministeriet ansåg i sitt remissvar att det är viktigt att det i propositionen påpekas hur ett undantag för öar leder till snedvridning av konkurrensen. 

Utifrån finansministeriets anmärkning fogades till bedömningen av propositionens konsekvenser för statsekonomin det stöd för fartygsrutter i Kvarken som anges i regeringsprogrammet, trots att det stödet inte ingår i genomförandet av direktivet. 

Myndigheternas uppgifter och den administrativa bördan

I remissvaren ansågs det att den administrativa bördan såväl för aktörer som för myndigheter bör hållas så liten som möjligt. Transport- och kommunikationsverket Traficom fäste i detta avseende vikt vid godkännandet av kontrollörer och vid förfarandena för ändring av planen för övervakning. Bägge ändrades utifrån Traficoms remissvar 

I remissvaren ansågs det viktigt att myndigheterna får tillräckliga resurser för att genomföra utsläppshandeln (Traficom, ESL Shipping Oy). Finansiering behövs för personalresurser och för ändringar i och upprätthållande av myndighetens informationssystem. Också kommunikationsministeriet fäste vikt vid de utökade uppgifter utkastet till regeringsproposition innebär för Transport- och kommunikationsverket och vid de resurser uppgifterna kräver. 

Användning av intäkterna från auktionering av utsläppsrätter

Rederierna i Finland rf, Finlands Näringsliv EK samt Arbetsgivarna för servicebranscherna PALTA rf ansåg att auktionsintäkterna bör användas för att främja utsläppsminskningar i den finländska sjöfartssektorn. Ålands landskapsregeringen ansåg att sjöfarten är en mycket stor del av den åländska näringen och därmed ska det även beaktas i intäktsfördelningen mellan riket och Åland framöver. 

Överföring av kostnader från ett rederi till en annan aktör 

Rederierna i Finland ansåg att överföringen av kostnader från ett rederi till en annan aktör enligt 76 § i lagförslaget inte bör avgränsas till att enbart tillämpas på avtal som slutits efter lagens ikraftträdande. Avgränsningen ströks, eftersom det med beaktande av sjöfartens internationella karaktär är viktigt att aktörerna bemöts likvärdigt i olika medlemsstater.  

MRV-förordningen

ESL Shipping Oy ansåg att upprepandet av MRV-förordningens text i regeringens proposition äventyrar en enhetlig tolkning av MRV-förordningen i medlemsstaterna.  

Övriga påpekanden angående sjötransporter

Finansministeriet, Rederierna i Finland rf, Finlands Näringsliv EK och ESL Shipping Oy fäste vikt vid att utsläppshandeln och IMO:s kommande åtgärder inte får utgöra en överlappande börda. Rederierna i Finland rf, Centralhandelskammaren och Finlands Näringsliv EK framförde också åsikten att påverkan för beaktande av vintersjöfarten bör fortsätta när utsläppshandeln ses över för perioden från 2030 framåt. ESL Shipping Oy ansåg att det är viktigt med tanke på en jämbördig verksamhetsmiljö att alla lastfartyg inom en relativt kort tidsperiod kommer att omfattas av utsläppshandeln. 

Trafikledsverket fäste vikt vid de sammanlagda effekterna av miljöbestämmelserna för sjöfarten på nya handelsfartygs förmåga att gå i is. Enligt Trafikledsverket betonas prestationsförmågan i öppet vatten i stället för förmågan att gå i is vid planeringen av nya isklassade fartyg. Enligt Trafikledsverket leder detta till att behovet av isbrytarassistans ökar betydligt, om man vill bevara nuvarande servicenivå för isbrytning. 

6.4  Övriga

Övergångstider och myndighetsstyrning

I remissvaren betonades den ökande administrativa bördan för aktörerna till följd av att avgränsningar ändras och nya branscher inkluderas. Vidare ansågs ändringarna träda i kraft väldigt snabbt, vilket medför utmaningar för de aktörer som berörs av nya skyldigheter. 

Bioenergi rf ansåg att det vid det nationella genomförandet bör fästas vikt vid att lagens krav är tillräckligt tydliga. Enligt Bioenergi bör det också ses till att i synnerhet nya aktörer som kommer att omfattas av utsläppshandelns tillämpningsområde ska ges tillräcklig tid att förbereda sig för lagens krav, att tillräckliga resurser finns för verkställigheten av lagen och att kraven innebär rimliga administrativa kostnader för aktörerna i förhållande till den nytta som uppnås. 

Skogsindustrin rf, Bioenergi rf och Energiindustrin rf konstaterade att det nationella genomförandet bör undvika en situation där en anläggning från och med 2024 inkluderas i lagens tillämpningsområde och senare utesluts från tillämpningsområdet till exempel till följd av det så kallade gränsvärdet på 95 % biomassa. Energiindustrin rf föreslog att i lagen för skälighetens skull ska tas in en opt-out-möjlighet fram till den 1 januari 2026 för anläggningar som till följd av den ändrade definitionen kommer att omfattas av tillämpningsområdet för utsläppshandeln. 

Westenergy Ab påpekade att en aktör som har rapporteringsansvar för avfallsförbränning från och med 2024 i sina ansökningar ska följa förfarandena enligt MMR-förordningen. En uppdatering av den förordningen pågår dock ännu i nuläget i Europeiska kommissionen, och det är inte säkert när den träder i kraft. I sitt remissvar ansåg Westenergy att tidtabellen för utarbetandet av planer för övervakning är oskäligt strikt och ansåg att den strikta tidtabellen ur ett rättsligt perspektiv försätter verksamhetsutövarna i en orättvis ställning, och att i lagen därför bör tas in en övergångsperiod för ansökningar.  

P2X Solutions Oy stödde en utvidgning av utsläppshandelns tillämpningsområde till att omfatta nya sektorer för att klimatmålen ska nås och nya energilösningar tas i bruk. P2X Solutions framhöll i sitt remissvar att ändringarna i lagen om utsläppshandel bör genomföras så att de inte medför fördröjning eller förfång för genomförandet av de första vätgasprojekten när lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta mindre anläggningar för vätgas och syntesgas än i nuläget. Enligt remissvaret förutsätter detta omfattande myndighetsstyrning i fråga om vilka registreringar och tillstånd som behövs.  

Direktivet känner inte till några sådana övergångsperioder för tillstånd och ansökningar som föreslås i remissvaren, och därför är det inte möjligt att nationellt föreskriva om dem. I propositionens specialmotivering preciseras förfarandet i fråga om tillstånd för anläggningar som kommer att omfattas av tillämpningsområdet från och med 2024.  

Användning av intäkter

I remissvaren fästes vikt vid stigande kostnader till följd av översynen av utsläppshandeln. I fråga om anläggningar fäste EK vikt vid den tydliga skärpningen av utsläppstaket, annulleringen av utsläppsrätter och minskningen i gratis tilldelning. Enligt EK bör den utvecklingen beaktas när ändringar i företagens verksamhets- och investeringsmiljö behandlas i lagstiftning och stödpolitik. EK föreslog att elektrifieringsstödet för elintensiv industri fortsätter under perioden 2026–2030 och att elskatten för serviceföretag sänks. Också Centralhandelskammaren, Kemiindustrin KI rf och Skogsindustrin rf förespråkade att elektrifieringsstödet fortsätter under perioden 2026–2030. I remissvaren betonades åtgärder för att trygga den nationella konkurrenskraften och främja elektrifieringen med beaktande av det stigande priset för utsläppsrätter. Det ansågs också att elektrifieringsstödet främjar skyddet mot koldioxidläckage i olika sektorer. 

Centralhandelskammaren framhöll att ändringarna i utsläppshandeln gör att EU:s innovationsfond växer och ansåg att Finland bör satsa på ett effektivt utnyttjande av de möjligheter innovationsfonden ger för den energiintensiva industrin och transportsektorn. I synnerhet Centralhandelskammaren ansåg att bland annat minskningen av koldioxidutsläppen inom sjötransporter och sektorer som hör till CBAM:s tillämpningsområde bör betonas. 

Den nya utsläppshandeln som berör bränsledistributörer

Rapporteringen för bränsledistributörer som ingår i 33 § i regeringens proposition lägger grunden för en ny särskild utsläppshandel som berör bränsledistributörer. Förslaget till lag om utsläppshandel innehåller bestämmelser om skyldigheten för bränsleleverantörer att övervaka och rapportera utsläppen från användningen av de bränslen de säljer från och med uppgifterna för 2024. 

Bioenergi rf ansåg att det i lagen om utsläppshandel tydligt bör definieras vilka krav enligt lagen som 2024 gäller de nya aktörer som deltar i utsläppshandeln. Enligt remissvaret bör det i regeringens proposition förtydligas om exempelvis 3 kap. samt 5–6 kap. i lagförslaget gäller nya aktörer som deltar i utsläppshandeln, och om några undantag behöver göras i fråga om den nya rapporteringsskyldigheten för utsläppshandeln. I propositionen definieras exakt rapporteringsskyldigheten för utsläpp inom den så kallade nya utsläppshandeln. 

Den nya utsläppshandeln som berör bränsledistributörer och byggnader behandlades i flera remissvar. Utöver 33 § ingår inga bestämmelser om frågan i denna proposition, utan en skild proposition om frågan ges senare.  

Övriga synpunkter

Finlands Näringsliv EK framhöll i sitt remissvar att tillåtandet av utsläppsminskningar som sker utanför EU i utsläppshandeln bör preciseras för perioden 2030–2040. 

Finansministeriet och miljöministeriet lämnade in särskilda lagstiftningstekniska kommentarer, som har beaktats i denna proposition. 

Finansministeriet föreslog i sitt remissvar att regeringens proposition kompletteras i fråga om bedömningen av konsekvenserna för statsekonomin och myndigheternas verksamhet. Dessutom bidrog finansministeriet med några preciseringar bland annat i fråga om EU:s egna medel samt undantaget för öar vid sjötransporter. Propositionen har kompletterats enligt begäran.  

Kommunikationsministeriet framförde i sitt remissvar att enligt regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering ska nationellt rörelseutrymme som ligger i Finlands intresse utnyttjas maximalt, och Finland uppfyller skyldigheterna att minska utsläppen utan att de vardagliga kostnaderna stiger eller konkurrenskraften hämmas. Kommunikationsministeriet fäste i sitt remissvar också vikt vid de utökade uppgifter utkastet till regeringsproposition innebär för Transport- och kommunikationsverket och vid de resurser uppgifterna kräver. 

Miljöministeriet framförde att det i samband med alternativa handelsvägar i kapitel 5.2 är väsentligt att granska konsekvenserna av utökad materialåtervinning för det brännbara avfallets mängd och kvalitet samt för anläggningens verksamhet och utsläpp. 

7.1  Lag om utsläppshandel

Det föreslås att lagen om utsläppshandel delas in i kapitel och att kapitelindelningen ändras jämfört med gällande lag. Syftet med den nya indelningen är att ge lagen om utsläppshandel en tydligare struktur och göra den mer lättläslig. Syftet med den nya indelningen är också att beakta att nya branscher inkluderas i lagen om utsläppshandel, och i mån av möjlighet att tillämpa enhetliga bestämmelser för olika branscher. Lagförslaget består av 18 kapitel. 

1 kap. Lagens syfte samt definitioner 

I 1 kap. i den gällande lagen om utsläppshandel finns allmänna bestämmelser. I kapitlet finns bestämmelser om lagens syfte, tillämpningsområde, sammanräkning av kapaciteten, tillämpningen av lagen på anläggningar som anslutits till ett fjärrvärmenät samt definitioner och verksamhetsutövarens allmänna skyldigheter. Ändringen innebär att det föreslagna kapitlet innehåller bestämmelser om lagens syfte samt tillämpningsområde, som uppdaterats för att motsvara utvidgningar och andra ändringar i det omarbetade direktivet. Jämfört med gällande lag flyttas bestämmelserna om lagens tillämpningsområde till 2 kap. och de allmänna skyldigheterna till 3 kap. Ändringen innebär en tydligare struktur och beaktar det utvidgade tillämpningsområdet. 

1 §.Lagens syfte. Enligt det föreslagna 1 mom. är lagen syfte att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt sätt främja en minskning av koldioxidutsläppen från anläggningar, sjötransporter och luftfart. Det föreslagna 1 mom. motsvarar bestämmelsen om den gällande lagen om utsläppshandel och den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. Enligt det föreslagna 2 mom. genomförs genom lagen delvis de krav enligt utsläppshandelsdirektivet som berör anläggningar, luftfart och sjötransporter. Dessutom tas i lagen in bestämmelser om genomförande av den särskilda rapporteringsskyldigheten inom systemet för handel med utsläppsrätter inom byggnads- och vägtransportsektorerna samt ytterligare sektorer för utsläpp under 2024. De ändringar i utsläppshandelsdirektivet som nämns ovan ska ha införlivats i den nationella lagstiftningen senast den 31 december 2023. Till övriga delar genomförs utsläppshandelsdirektivet genom en regeringsproposition som ges senare, eftersom tidsfristen för övriga ändringar är den 30 juni 2024. 

2 §.Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen med tanke på tillämpningen av lagen. 1, 3, 5 och 13–19 punkten motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel.  

Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen avses med växthusgaser koldioxid, metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkarboner och svavelhexafluorid samt andra gasformiga beståndsdelar i atmosfären, både naturliga och antropogena, som absorberar och återkastar infraröd strålning. 

Enligt 2 punkten i den föreslagna paragrafen avses med utsläpp utsläpp av växthusgaser från källor belägna inom en anläggning eller från ett luftfartyg eller ett fartyg. Jämfört med formuleringen i gällande lag har definitionen kompletterats till att omfatta alla sektorer inom utsläppshandeln, och den motsvarar det ändrade utsläppshandelsdirektivet. [I den finskspråkiga lagtexten görs en ändring av termen som beskriver utsläppskällor i punkt 2; motsvarande ändring görs inte i den svenskspråkiga lagtexten.]  

Enligt 3 punkten i paragrafen avses med mängd som motsvarar ett ton koldioxid eller ett ton koldioxidekvivalenter ett ton koldioxid eller en mängd av någon annan växthusgas som har samma potential för global uppvärmning som ett ton koldioxid. 

Enligt 4 punkten avses i denna lag med utsläppshandel det system som införs i artikel 1 i utsläppshandelsdirektivet och som omfattar de verksamheter som anges i bilaga I till direktivet. I det ändrade utsläppshandelsdirektivet föreskrivs det om två olika utsläppshandelssystem, och därför behöver det klargöras att med utsläppshandel i den föreslagna lagen avses den utsläppshandel som omfattar anläggningar, sjötransporter och luftfart.  

Enligt 5 punkten avses med utsläppsrätt en i utsläppshandelsdirektivet avsedd rätt att i atmosfären släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period. 

I 6 punkten föreskrivs om definitionen av handelsperiod. Det föreslås att definitionen i den gällande lagen om utsläppshandel, i vilken det hänvisas till den period för vilken det gratis tilldelas utsläppsrätter, ändras så att det hänvisas till den period under vilken det totala antalet utsläppsrätter som utfärdas begränsas så att det motsvarar den högsta tillåtna utsläppsnivån inom de sektorer som omfattas av tillämpningsområdet. Ändringen behövs, eftersom handelsperioden 2021–2030 innefattar två perioder för gratis tilldelning.  

Enligt 7 punkten avses med linjär minskningsfaktor den procent med vilken antalet utfärdade utsläppsrätter minskas varje år från och med mitten av handelsperioden 2008–2012, så att det mål för minskning av utsläpp som ställts upp för utsläppshandelssektorn nås. Den linjära minskningsfaktorn är 2,2 procent under perioden 2021–2023, och i övrigt i enlighet med utsläppshandelsdirektivet 4,3 procent under perioden 2024–2027 och 4,4 procent från och med 2028. 

Enligt definitionen i den föreslagna 8 punkten avses med unionsregistret det informationssystem som avses i artikel 19 i utsläppshandelsdirektivet och med vars hjälp varje utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter kan spåras samt efter behov konfidentialiteten för uppgifterna och allmänhetens tillgång till offentliga uppgifter säkerställas. Registret är till exempel jämförbart med värdeandelskontosystemet, som är ett system för förvar och förvaltning av värdepapper i elektronisk form.  

Med reserven för marknadsstabilitet, som definieras i 9 punkten, avses med den reserv som upprättats genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 och till vilken utsläppsrätter som är avsedda att auktioneras ut överförs eller från vilken de överlämnas för auktionering när de gränser för det totala antalet utsläppsrätter i omlopp som anges i beslutet överskrids eller underskrids. Syftet med reserven för marknadsstabilitet är att minska antalet utsläppsrätter som är i omlopp på marknaden för utsläppsrätter, och att dämpa effekten av exempelvis konjunktursvängningar på utsläppsrätternas pris. Utsläppsrätter som ingår i reserven för marknadsstabilitet kommer att annulleras enligt reglerna i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt 10 punkten avses med auktionsplattform en tjänsteleverantör som medlemsstaterna förordnat i enlighet med artikel 26.1 i auktioneringsförordningen och som ansvarar för genomförandet av auktioner för utsläppsrätter och för andra uppgifter som anvisas tjänsteleverantören i artikel 27 i auktioneringsförordningen. Kommissionen konkurrensutsätter auktionsplattformen i samråd med medlemsstaterna. Sedan 2012 har den tyska European Energy Exchange (EEX) varit auktionsplattform.  

Enligt 11 punkten avses med Kyotoprotokollet Kyotoprotokollet till Förenta Nationernas ramkonvention FördrS 13/2005. I bilaga I till klimatkonventionen förtecknas de avdragsslutande parter som enligt Kyotoprotokollet berörs av en kvantitativ utsläppsbegränsning eller en skyldighet att minska utsläpp. 

I den föreslagna 12 punkten definieras projektenhet som en utsläppsminskningsenhet (ERU) som härrör från ett projekt enligt artikel 6 i Kyotoprotokollet (JI) eller en certifierad utsläppsminskning (CER) enligt den mekanism för ren utveckling som definieras i artikel 12 i protokollet (CDM). 

I 13 punkten definieras termen anläggning, som avser en stationär, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I bedrivs, liksom annan därmed direkt förknippad verksamhet som tekniskt eller funktionellt är knuten till denna och som kan påverka utsläpp och föroreningar. 

Enligt 14 punkten avses med förbränning varje oxidation av bränslen, oavsett hur den värme, el eller mekaniska energi som produceras genom denna process används, och all annan direkt därtill anknuten verksamhet, inbegripet rening av rökgaser. 

Enligt 15 punkten avses med verksamhetsutövare en fysisk eller juridisk person som utövar ett faktiskt bestämmande inflytande över verksamheten i en anläggning. 

I 16 punkten definieras en anläggnings produktionskapacitet, varmed avses den produktionsmängd inom den industriella produktionen som en anläggning eller en del av en anläggning kan producera under ett år om den är i drift 24 timmar i dygnet under 365 dagar med full nominell effekt. 

Enligt 17 punkten avses med sektorsövergripande korrigeringsfaktor den faktor som kommissionen anger för varje år med stöd av artikel 10a.5 i utsläppshandelsdirektivet för eventuell minskning av mängden utsläppsrätter som tilldelas gratis. 

Enligt 18 punkten avses med ny deltagare en anläggning som har fått utsläppstillstånd första gången under den period som avses i artikel 3h i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 19 punkten avses med befintlig anläggning en anläggning som har fått utsläppstillstånd första gången senast den dag som avses i definitionen av befintlig anläggning enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

I 20 punkten definieras tilldelningsperiod, vilket avser de femårsperioder som ingår i handelsperioden, av vilka den första börjar den 1 januari 2021 och löper ut den 31 december 2025 och den andra börjar den 1 januari 2026 och löper ut den 31 december 2030. Den gratis tilldelning som beviljas anläggningar beviljas enligt de harmoniserade tilldelningsreglerna alltid särskilt för varje tilldelningsperiod.  

Enligt 21 punkten avses med referensperiod de fem kalenderår som föregår tidsfristen för medlemsländernas lämnande av NIM-uppgifter som berör gratis tilldelning till kommissionen enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning. Det föreskrivs om lämnande av uppgifter i artikel 11 i utsläppshandelsdirektivet. Referensperioden för tilldelningsperioden 2021–2025 omfattar åren 2014–2018, och för tilldelningsperioden 2026–2030 åren 2019–2023.  

Enligt den föreslagna 22 punkten avses med riktmärke de riktmärken som fastställts i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter och som används som grund för beräkningen av de utsläppsrätter som ska tilldelas gratis och som justeras för varje tilldelningsperiod. Kommissionen fastställer de riktmärken som ska tillämpas för respektive tilldelningsperiod utifrån de uppgifter om anläggningar medlemsstaterna lämnar, och antar dem i en särskild genomförandeakt. Utgångspunkten är att referensvärdena fastställs utifrån respektive sektor eller den 10 % av den som har den lägsta utsläppsintensiviteten, och därmed sporrar de till utsläppsminskningar för att den gratis tilldelningen bättre ska motsvara de utsläpp som uppkommer. I utsläppshandelsdirektivet föreskrivs det om gränser för hur mycket respektive referensvärde högst och minst kan ändras på en gång.  

Enligt den föreslagna 23 punkten avses med rederi ett fartygs ägare eller någon annan organisation eller person, som har övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift och som genom att ta på sig detta ansvar har gått med på att överta alla skyldigheter och allt ansvar som följer av de internationella organisationsregler för säker drift av fartyg och förhindrande av förorening som fastställs i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95 (ISM-förordningen). I enlighet med utsläppshandelsdirektivet kan en sådan aktör vara till exempel driftsansvarige eller den som hyr fartyget utan besättning. Definitionen motsvarar definitionen i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt 24 punkten avses med sjötransportverksamhet resor med sådana fartyg med en bruttodräktighet på 5 000 eller mer som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av växthusgasutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG (MRV-förordning) i syfte att transportera passagerare eller frakt i kommersiellt syfte samt sådana fartygs vistelse i en anlöpshamn, samt från och med den 1 januari 2027 även resor med offshorefartyg med en bruttodräktighet på 5 000 eller mer samt sådana fartygs vistelse i en anlöpshamn. Den sjötransportverksamhet som avses inom utsläppshandeln avviker från MRV-förordningens tillämpningsområde på vå vis att MRV-förordningen från och med 2025 också gäller från och med ingången av 2025 omfattar styckegodsfartyg med en bruttodräktighet på 400–5000. Vidare kommer off shore-fartyg med en bruttodräktighet av minst 400 att omfattas av MRV-förordningen från och med den 1 januari 2025. Definitionen av sjötransportverksamhet motsvarar den verksamhet som hör till lagens tillämpningsområde. Termen behöver definieras, eftersom sjötransportverksamhet nämns i 8, 20 och 21 §.  

I 25 punkten definieras anlöpshamn. Definitionen motsvarar utsläppshandelsdirektivet. Eftersom med resa avses en förflyttning av ett fartyg som påbörjas eller avslutas i en anlöpshamn, har definitionen betydelse för vilken del av ett fartygs verksamhet som hör till lagens tillämpningsområde. Med anlöpshamn avses den hamn där ett fartyg lägger till för att lasta eller lossa gods eller där passagerare kan gå ombord eller lämna fartyget och den hamn där ett offshorefartyg lägger till för att avlösa sin besättning, med undantag för uppehåll enbart för att tanka, fylla på varor, avlösa personal på ett annat fartyg än ett offshorefartyg, angöra en torrdocka eller reparera fartyget och dess utrustning, uppehåll i hamn för att fartyget behöver assistans eller befinner sig i en nödsituation, omlastning mellan fartyg utanför hamnen, uppehåll endast för att ta skydd från dåligt väder eller för att detta krävs på grund av sök- och räddningsinsatser samt uppehåll av containerfartyg i en närliggande containeromlastningshamn som anges i den genomförandeakt som antas enligt artikel 3ga.2. Att de uppehåll som nämns ovan inte räknas som hamnanlöp är nödvändigt för att hamnanlöp utanför unionen i kringgående syfte och flyttande av omlastningsverksamhet till hamnar utanför unionen minskar miljönyttan av att kostnader för utsläpp från sjötransportverksamhet räknas in i priserna och kan leda till utsläppsökningar om resan för transporter förlängs i syfte att undgå kraven enligt utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 26 punkten avses med kryssningsfartyg ett passagerarfartyg som inte har lastdäck och som är konstruerat uteslutande för kommersiell transport av passagerare med nattlogi på en sjöresa. Definitionen motsvarar definitionen i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 27 punkten avses med MRV-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av växthusgasutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG. 

Enligt 28 punkten avses med luftfartens icke-koldioxideffekter de effekter på klimatet som uppstår vid förbränning av bränsle genom utsläpp av kväveoxider (NOx), sotpartiklar och oxiderade svavelarter samt effekterna av vattenånga, inklusive kondensstrimmor, från ett luftfartyg vid bedrivande av luftfartsverksamhet som omfattas av lagens tillämpningsområde. Definitionen sammanfaller med den nya definitionen i artikel 3 v i utsläppshandelsdirektivet, som fogats till direktivet eftersom effekterna av sådana utsläpp från och med den 1 januari 2025 kommer att omfattas av skyldigheterna att övervaka, rapportera och verifiera utsläpp. 

Enligt 29 punkten avses med luftfartygsoperatör varje fysisk eller juridisk person som med ett luftfartyg bedriver luftfartsverksamhet som omfattas av utsläppshandeln eller Corsia-systemet eller, om denna person är okänd eller inte utpekas av ägaren till luftfartyget, luftfartygets ägare. Definitionen motsvarar i övrigt gällande lagstiftning, men det föreslås att den utöver utsläppshandeln också ska innefatta Corsia-systemet eftersom den föreslagna lagen också gäller det. Definitionen baserar sig på artikel 2 o i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 30 punkten avses med operatör av kommersiella lufttransporter en operatör som mot ersättning tillhandahåller reguljär och icke-reguljär flygtrafik till allmänheten för transport av passagerare, gods eller post. Definitionen motsvarar gällande lagstiftning och baserar sig på artikel 2 p i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 31 punkten avses med hållbart flygbränsle sådana bränslen som avses i Europaparlamentets och rådets förordning om säkerställande av en jämlik och hållbar flygtrafik enligt artikel 3c.6 i utsläppshandelsdirektivet och som inte härstammar från fossila bränslen. Förordningen har ännu inte publicerats när regeringspropositionen lämnas. Definitionen har samband med möjligheten enligt den föreslagna 65 § att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter för användning av hållbara flygbränslen. Utsläppsrätter som tilldelas gratis enligt artikel 3c.6 i utsläppshandelsdirektivet kan endast fås för användning av sådana hållbara flygbränslen som uppfyller kriterierna enligt den förordning som nämns ovan. 

Enligt 32 punkten avses med Corsia-systemet den marknadsbaserade åtgärd för reglering av koldioxidutsläppen från internationell luftfart som avses i artikel 28b i utsläppshandelsdirektivet. Det är fråga om det system för kompensation av koldioxidutsläpp för luftfart som ICAO antog 2016, som medför skyldigheter att övervaka, rapportera och verifiera utsläpp som trädde i kraft inom EU den 1 januari 2019. Genom de ändringar som nu gjorts i direktivet genomfördes kompensationsskyldigheterna enligt systemet samt avtalades det om tillämpningsområdet för systemet samt dess förhållande till utsläppshandelssystemet. 

Enligt definitionen i 33 punkten avses med reglerad enhet den som i enlighet med 8 § i punktskattelagen frisläpper bränsle för konsumtion. Enligt den föreslagna definitionen är en reglerad enhet typiskt sett en bränsledistributör. 

Enligt den föreslagna 34 punkten avses med kommissionens förordning om införande av MRV-kraven inom Corsia kommissionens delegerade förordning som antagits med stöd av artikel 28c i utsläppshandelsdirektivet. Genom den förordningen (EU 2019/1603) genomfördes inom EU de skyldigheter enligt Corsia-systemet som gäller övervakning, rapportering och verifiering från den 1 januari 2019. Inom Corsia-systemet tillämpas i praktiken i stor utsträckning bestämmelserna om utsläppshandel på de skyldigheterna. 

Enligt den föreslagna 35 punkten avses med kommissionens registerförordning kommissionens förordning (EU) 2019/1122 om upprättande och förande av registret, som antagits med stöd av artikel 19.3 i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt 36 punkten avses med kommissionens övervakningsförordning kommissionens förordning (EU) 2018/2066 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp, som antagits med stöd av artikel 14.1 i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 37 punkten avses med kommissionens rättsakt om gratis tilldelning av utsläppsrätter kommissionens beslut 2011/278/EU om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter, som antagits med stöd av artikel 10a.1 i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 38 punkten avses med kommissionens verifieringsförordning kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2067 om verifiering av rapporter om utsläpp av växthusgaser och ackreditering av kontrollörer, som antagits med stöd av artikel 15 i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt 40 punkten avses med kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/331 om harmoniserade regler för gratis tilldelning av utsläppsrätter, som antagits med stöd av artikel 10a.1 i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt 39 punkten avses med kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1842 om justering av mängden gratis tilldelade utsläppsrätter, som antagits med stöd av artikel 10a.21 i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt 42 punkten avses med kommissionens auktioneringsförordning kommissionens förordning (EU) No 1031/2010 om auktionering av utsläppsrätter, som antagits med stöd av artikel 10.4 i utsläppshandelsdirektivet. 

2 kap. Tillämpningsområde och avgränsningar 

3 §. Lagens allmänna tillämpningsområde. I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Paragrafens syfte är att ge en allmän bild av lagens tillämpningsområde. Tillämpningsområdet anges närmare i författningarna om tillämpningsområdet för respektive verksamhet. Enligt den föreslagna paragrafen tillämpas lagen på handeln med utsläppsrätter för anläggningar, sjötransporter och luftfart samt på Corsia-systemet. Dessutom tillämpas lagen på rapporteringen av utsläppsdata för 2024 inom byggnads- och vägtransportsektorerna och de ytterligare sektorerna. Anläggningar, sjötransporter och luftfart hör enligt direktivet till samma system för utsläppshandel. Genom ändringarna i direktivet inrättas också ett särskilt system för utsläppshandel för byggnads- och vägtransportsektorerna och de ytterligare sektorerna, som är separerat från den nuvarande utsläppshandeln. Det nya systemet för utsläppshandel genomförs nationellt enligt separat tidtabell, med undantag för rapporteringen av utsläpp 2024 om vilka det föreskrivs i den föreslagna lagen. Utsläppshandelsdirektivet innehåller också bestämmelser om Corsia-systemet, som genomförs genom lagförslagen enligt regeringens proposition. Corsia-systemet och handeln med utsläppsrätter för luftfart har sinsemellan kompletterande tillämpningsområden och flera funktionella kontaktytor, såsom bestämmelserna om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp, vilket talar för att systemen behandlas i samma lag. 

4 §.Europeiska unionens lagstiftning. Enligt den föreslagna paragrafen ska lagen tillämpas på genomförandet av Europeiska unionens rättsakter som gäller anläggningar, sjötransporter och luftfart och Corsia-systemet, till den del det inte föreskrivs något annat om genomförandet i någon annan lag. Ingen motsvarande bestämmelse ingår i den gällande lagen. Flera genomförandeförordningar har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet, och iakttagandet av dem förutsätter nationellt genomförande samt tillsyn. En stor del av de genomförandeakter som har samband med direktivändringen är under beredning, och eftersom deras innehåll inte är känt är det ändamålsenligt med tanke på genomförandet av systemet att föreskriva på ett allmänt plan om genomförandet av unionens rättsakter.  

5 §.Anläggningar. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tillämpningsområdet i fråga om utsläppshandeln för anläggningar. Jämfört med gällande lag ändras tillämpningsområdet i fråga om anläggningar väsentligt till följd av ändringarna i direktivet. Dessutom ändras sättet på vilket en anläggnings sammanlagda effekt beräknas. I den gällande lagen definieras en anläggnings sammanlagda effekt utifrån den nominella sammanlagda tillförda effekten. Den definitionsmetoden överensstämmer inte med kommissionens anvisningar i fråga om tillämpningsområdet, och dessutom är definitionsmetoden inte helt tydlig i fråga om anläggningar med ett annat huvudsakligt syfte än värmeproduktion. Ändringen innebär att anläggningens sammanlagda effekt beräknas utifrån den sammanlagda tillförd bränsleeffekten. I övrigt ändras tillämpningsområdet i fråga om anläggningar enligt det ändrade direktivet.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska lagen tillämpas på anläggningar som bedriver verksamheter som anges i bilaga I samt på i bilaga I angivna växthusgaser som härrör från anläggningarna. Bilaga I motsvarar bilaga 1 till utsläppshandelsdirektivet, som gäller tillämpningsområdet. I övrigt ändras tillämpningsområdet i fråga om anläggningar enligt det ändrade direktivet. Enligt gällande lagstiftning tillämpas utsläppshandeln på utsläpp från utsläpp från verksamheten. Det föreslås att tillämpningsområdet för utsläppshandeln ändras så att den tillämpas på de verksamheter som hör till lagens tillämpningsområde oberoende av om de orsakar utsläpp eller inte. Tillämpningsområdet innefattar produktion av vätgas och syntesgas med en produktionskapacitet över 5 ton per dag, medan gränsen för tillämpningsområdet enligt gällande lag går vid 25 ton per dag. I fråga om oljeraffinering ändras tillämpningsområdet så att också raffinering av annan verksamhet än raffinering av mineralolja ingår i tillämpningsområdet. Primärproduktion av aluminium ändras till produktion av primäraluminium eller aluminiumoxid. I fråga om produktion av gips ändras gränsen för tillämpningsområdet från en nominell sammanlagd tillförd effekt över 20 MW till en produktionskapacitet över 20 ton per dag, och i fråga om kimrök från en nominell sammanlagd tillförd effekt över 20 MW till en produktionskapacitet över 50 ton per dag. Tillämpningsområdet föreslås också omfatta transport av växthusgaser för geologisk lagring till en tillåten lagringsplats enligt CCS-direktivet. Enligt gällande lag har tillämpningsområdet endast omfattat transport av växthusgaser i rör, och genom den ändring som nu görs inkluderas också andra transportmetoder i tillämpningsområdet.  

Enligt 2 mom. tillämpas lagen också på en anläggning med en sammanlagd tillförd bränsleeffekt som underskrider den som nämns i punkt x i bilaga I, om det huvudsakliga syftet med anläggningen är att producera värme för ett fjärrvärmenät och den sammanlagda tillförda bränsleeffekten för minst en anläggning som anslutits till samma fjärrvärmenät överskrider 20 megawatt och den anläggningen producerar värme i huvudsak för fjärrvärmenätet. Det föreslås att anläggningens effekt ska definieras utifrån den sammanlagda tillförda bränsleeffekten, medan den enligt gällande lag definieras utifrån den nominella sammanlagda tillförda effekten. I huvudsak motsvarar det föreslagna momentet tillämpningsområdet enligt gällande lag, där värmeproduktionsanläggningar med mindre nominell sammanlagd tillförd effekt nationellt har inkluderats i tillämpningsområdet. Jämfört med gällande lag förutsätts det dock inte längre i den föreslagna bestämmelsen att en förbränningsanläggning över 20 MW ska ha anslutits till fjärrvärmenätet senast den 30 april 2010 och inte heller att Europeiska kommissionen ska godkänna att en värmeanläggning på högst 20 MW som avses i bestämmelsen inbegrips i systemet för handel med utsläppsrätter. Att datumet stryks innebär att likvärdiga anläggningar behandlas likvärdigt i systemet för utsläppshandel. Kommissionens godkännande krävs inte, eftersom arrangemanget där Finland har anslutit anläggningar på högst 20 MW som hör till fjärrvärmenätet till systemet för utsläppshandel redan tidigare har godkänts av kommissionen. 

Enligt 3 mom. tillämpas en anläggning där man i enlighet med villkoren i ett miljötillstånd enligt miljöskyddslagen (527/2014) iakttar de krav som ställs på förbränningsanläggningar för avfall tillämpas endast bestämmelserna i den förslagna lagen om övervakning, anmälan och verifiering av utsläpp. I den gällande lagen har avfallsförbränningsanläggningar lämnats utanför tillämpningsområdet. I enlighet med ändringarna i direktivet föreslås det att avfallsförbränningsanläggningar inkluderas i tillämpningsområdet för utsläppshandeln i fråga om skyldigheterna att övervaka, rapportera och verifiera utsläpp. Verksamhetsutövare för avfallsförbränningsanläggningar behöver inte ansöka om utsläppstillstånd för anläggningen, och de omfattas inte av åtgärder som berör skyldigheten att överlåta utsläppsrätter såsom den lagstadgade tidsfristen för överlämnande av utsläppsrätter eller skyldigheten att öppna ett utsläppsrättskonto. 

I 4 mom. föreskrivs det om definition av en anläggnings verksamhet. Om en anläggning med stöd av 1 eller 2 mom. omfattas av lagens tillämpningsområde, tillämpas denna lag på samtliga enheter inom anläggningen eller inom delar av anläggningen i vilka bränsle förbränns. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel. 

I 5 mom. föreskrivs det om verksamhetsutövarens möjlighet att kvarstå inom tillämpningsområdet när anläggningens sammanlagda tillförda bränsleeffekt är högst 20 MW. I den gällande lagen om utsläppshandel finns ingen motsvarande bestämmelse, och den baserar sig på en ändring i direktivet. I det föreslagna momentet föreskrivs det att om man i syfte att minska växthusgasutsläppen har ändrat verksamheten vid en anläggning så att anläggningens sammanlagda tillförda bränsleeffekt är högst 20 MW och verksamhetsutövaren har meddelat Energimyndigheten att anläggningen fortfarande kommer att omfattas av tillämpningsområdet för utsläppshandeln, ska denna lag i enlighet med verksamhetsutövarens anmälan tillämpas på den berörda anläggningen till och med den 31 december 2025 eller den 31 december 2030. Ändringen innebär att verksamhetsutövarna för vissa anläggningar efter anmälan kan kvarstå i lagens tillämpningsområde på viss tid, trots att anläggningens sammanlagda tillförda bränsleeffekt underskrider effektgränsen för tillämpningsområdet. 

6 §.Avgränsningar av tillämpningsområdet i fråga om anläggningar. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om avgränsningar av tillämpningsområdet i fråga om anläggningar. Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten tillämpas lagen inte på en anläggning eller en del av en anläggning vars huvudsakliga syfte är att undersöka, utveckla eller prova nya produkter eller processer. Enligt den 2 punkten tillämpas lagen inte på en anläggning eller en del av en anläggning där man i enlighet med villkoren i ett miljötillstånd enligt miljöskyddslagen iakttar kraven på förbränningsanläggningar för farligt avfall. Enligt den föreslagna 3 punkten tillämpas lagen inte till och med den 31 december 2025 på en anläggning som förutom vid start eller avstängning av anläggningen eller en förbränningsenhet uteslutande använder biomassa. Enligt den föreslagna 4 punkten tillämpas lagen inte från och med den 1 januari 2026 på en anläggning där de genomsnittliga utsläppen från förbränning av biomassa under perioden 2019–2023 utgör mer än 95 procent av anläggningens totala genomsnittliga utsläpp under den perioden. 1–3 punkten motsvarar gällande lag. Till följd av en ändring i direktivet har 3 punkten avgränsats till att tillämpas till och med den 31 december 2025, varefter avgränsningen av anläggningar som uteslutande använder biomassa från tillämpningsområdet har ändrats så att anläggningar som i genomsnitt till mer än 95 % använder hållbar biomassa faller utanför lagens tillämpningsområde från och med den 1 januari 2026. Ändringen i andelen biomassa granskas enligt den genomsnittliga andelen för perioden 2019–2023. Kommissionen kommer att anta en anvisning för beräkning av andelen 95 % hållbar biomassa. Enligt det utkast till anvisning som kommissionen offentliggjort ska hållbarheten bedömas enligt de regler som vid tidpunkten i fråga gällde för biomassa. Från och med 2023 är ett villkor för nollutsläpp att hållbarhetskriterierna enligt RED II uppfylls, och före 2023 har all biomassa som använts ansetts ha nollutsläpp. 

7 §. Fastställande av en anläggnings kapacitet. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om fastställande av en anläggnings kapacitet med avseende på lagens tillämpningsområde. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande lag, med undantag för det sätt på vilket anläggningens sammanlagda effekt fastställs. Enligt gällande lag fastställs effekten utifrån den nominella sammanlagda tillförda effekten, men enligt den föreslagna lagen ändras detta så att den fastställs utifrån den sammanlagda bränsleeffekten.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs att om det vid en anläggning bedrivs flera i bilaga I nämnda verksamheter som omfattas av samma kategori, avgörs frågan om huruvida verksamheterna omfattas av tillämpningsområdet utifrån den sammanräknade kapaciteten. Bestämmelsen motsvarar gällande lag med undantag för den ändring som motiveras för föregående paragraf. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs att om en anläggning eller en del av en anläggning används i en verksamhet vars tröskelvärde inte i bilaga I uttrycks som förbränningsenheternas sammanlagda tillförda bränsleeffekt, avgörs frågan om huruvida verksamheten omfattas av tillämpningsområdet i första hand utifrån det tröskelvärde för produktionskapacitet som nämns i bilaga I. Lagen tillämpas dock på sådana enheter som förbränner bränsle i anläggningen och som har en sammanlagd tillförd bränsleeffekt som överstiger 20 megawatt också i det fall att anläggningens produktionskapacitet understiger den produktionskapacitet som anges i bilaga I. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs att om frågan huruvida en anläggning ska omfattas av tillämpningsområdet för denna lag avgörs utifrån förbränningsenheternas sammanlagda tillförda bränsleeffekt enligt bilaga I, sammanräknas de tillförda bränsleeffekterna hos samtliga tillhörande tekniska enheter i vilka bränsle förbränns. Vid beräkningen av den sammanlagda tillförda bränsleeffekten ska inte förbränningsenheter med en tillförd bränsleeffekt på mindre än 3 megawatt beaktas.  

Enligt det föreslagna 4 mom. ska vid beräkningen av den sammanlagda tillförda bränsleeffekten till och med den 31 december 2025 inte beaktas sådana förbränningsenheter som förutom vid start eller avstängning av anläggningen eller förbränningsenheten uteslutande använder biomassa. Bestämmelsen har ändrats för att motsvara ändringar i direktivet avseende tillämpningsområdets avgränsning. 

8 §.Sjötransporter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tillämpningsområdet i fråga om utsläppshandeln för sjötransporter. Sjötransporter föreslås bli en ny del av tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel. Lagen tillämpas på sjötransportverksamhet enligt bilaga I till utsläppshandelsdirektivet. I den bilagan hänvisas det till MRV-förordningens tillämpningsområde, med vissa begränsningar.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska lagen tillämpas på fartyg med en bruttodräktighet på 5 000 eller mer i fråga om koldioxidutsläpp, och från och med den 1 januari 2026 även utsläpp av metan och dikväveoxid, som uppkommer i fartygens sjötransportverksamhet under sådana resor för att transportera gods eller passagerare i kommersiellt syfte som avgår från en anlöpshamn inom en EU-medlemsstats jurisdiktion eller ankommer till en sådan anlöpshamn från en medlemsstat eller från ett tredjeland samt då fartygen befinner sig i en anlöpshamn inom en medlemsstats jurisdiktion. Lagens tillämpningsområde avviker från MRV-förordningens tillämpningsområde så att lagen om utsläppshandel enbart tillämpas på fartyg med en bruttodräktighet på minst 5 000. Vidare kommer metan och dikväveoxid att inkluderas i tillämpningsområdet för utsläppshandeln senare än i tillämpningsområdet för MRV-förordningen.  

Enligt 2 mom. ska lagen från och med den 1 januari 2027 även tillämpas på offshorefartyg med en bruttodräktighet på 5 000 eller mer i fråga om sådana koldioxidutsläpp och utsläpp av metan och dikväveoxid som uppkommer under resor som avgår från en anlöpshamn inom en EU-medlemsstats jurisdiktion eller ankommer till en sådan anlöpshamn från en medlemsstat eller från ett tredjeland samt då fartygen befinner sig i en anlöpshamn inom en medlemsstats jurisdiktion. Off shore-fartyg kommer att inkluderas i tillämpningsområdet för utsläppshandeln senare än i tillämpningsområdet för MRV-förordningen. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska kravet på överlämnande av utsläppsrätter tillämpas på 50 % av sådana utsläpp från fartyg som uppkommer under resor som påbörjas i en anlöpshamn inom en EU-medlemsstats jurisdiktion och avslutas i en anlöpshamn utanför en medlemsstats jurisdiktion, eller som uppkommer under resor som påbörjas i en anlöpshamn utanför en EU-medlemsstats jurisdiktion och avslutas i en anlöpshamn inom en medlemsstats jurisdiktion. Kravet på överlämnande av utsläppsrätter tillämpas på 100 % av sådana utsläpp från fartyg som uppkommer under resor som påbörjas och avslutas i en anlöpshamn inom en EU-medlemsstats jurisdiktion, eller som uppkommer då fartygen befinner sig i en anlöpshamn inom en EU-medlemsstats jurisdiktion. Bestämmelser om undantag från skyldigheten att överlämna utsläppsrätter för sjötransporter föreslås ingå i 75 §. 

I 4 mom. lämnas utanför lagens tillämpningsområde i enlighet med artikel 2.2 i MRV-förordningen örlogsfartyg, marinens hjälpfartyg, fiskefartyg, fiskberedningsfartyg, primitivt konstruerade träfartyg, fartyg som inte har mekanisk framdrivning, eller fartyg i statens tjänst som inte används kommersiellt. Bestämmelsens syfte är att säkerställa att lagen om utsläppshandel inte tillämpas exempelvis på fartyg som försvarsmakten använder. 

9 §. Luftfarten. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillämpningsområdet för handeln med utsläppsrätter för luftfart. Enligt 1 mom. fortsätter avgränsningen av utsläppshandeln till flygningar inom EES-området till och med den 31 december 2026. Sedan den tidsbegränsade avgränsningen upphört, utvidgas utsläppshandeln till att omfatta flyg som avgår från och anländer till EES-området, om något annat dessförinnan besluts på EU-nivå. I momentet beaktas också de avtal om samordning av systemen för utsläppshandel med Schweiz och Förenade kungariket som inte beaktas i den gällande lagen. Kommissionens delegerade förordningar om genomförandet av avtalen är för Schweiz del (EU) 2020/1071 som tillämpats sedan den 1 januari 2020 och för Förenade kungarikets del (EU) 2021/1416 som tillämpats sedan den 1 januari 2021. För bägges del föreslås det att flyg som avgår från EES-området till de staterna ska omfattas av handeln med utsläppsrätter för luftfart, men inte flyg som anländer från dem till EES-området eftersom de omfattas av respektive stats eget system för utsläppshandel. I 1 mom. föreslås det också i enlighet med ändringarna i utsläppshandelsdirektivet att det föreskrivs om skyldigheterna gällande övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp från den 1 januari 2025 ska utvidgas till att också omfatta icke-koldioxideffekter. Med icke-koldioxideffekter avses kväveoxid, oxiderade svavelarter samt småpartiklar och vattenånga. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det med samma sakinnehåll som i gällande lag om luftfartygsoperatörer som omfattas av lagens tillämpningsområde. I slutet av momentet nämns för tydlighetens skull och med avvikelse från gällande lag sådana luftfartygsoperatörer för vilka kommissionen har angett Finland som administrerande medlemsstat.  

10 §. Avgränsningar av tillämpningsområdet för handeln med utsläppsrätter för luftfart. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om undantag från tillämpningsområdet för handel med utsläppsrätter för luftfart enligt 9 §. I den gällande lagen finns ett undantag från handeln med utsläppsrätter för luftfart i fråga om EU:s yttersta randområden, men ändringarna i utsläppshandelsdirektivet innebär att avgränsningen i den föreslagna lagen enbart gäller inrikesflyg till de yttersta randområdena, och det föreslås vara i kraft till och med den 31 december 2030. Sådana flyg kan gå mellan ett yttersta randområde och fastlandet i samma medlemsstat eller mellan två yttersta randområden i samma medlemsstat, eller inom ett och samma yttersta randområde. Sådana flyg är till exempel flyg mellan Kanarieöarna och Madeira, men från den 1 januari 2024 är internationella flyg till de yttersta randområdena inte längre befriade från utsläppshandeln. Det innebär att till exempel flyg mellan Helsingfors och Kanarieöarna kommer att omfattas av utsläppshandeln. 

Utanför tillämpningsområdet faller permanent i enlighet med en ändring i utsläppshandelsdirektivet flygningar som på det sätt som avses i artikel 25a.6 i utsläppshandelsdirektivet avgår till eller från flygplatser i de minst utvecklade länderna eller små östater under utveckling enligt Förenta nationernas definition. YK:s förteckning omfattar i nuläget 46 minst utvecklade länder, av vilka 33 finns i Afrika, nio i Asien, en i Karibien (Haiti) och tre östater i Stillahavet. YK:s förteckning omfattar 39 små östater under utveckling, av vilka merparten finns i Stillahavet eller Karibien. Nio stater ingår i bägge förteckningarna. Dessa stater har mycket liten eller ingen betydelse alls för de luftfartygsoperatörer Finland administrerar. Ett undantag är Singapore, som ingår i förteckningen över små östater under utveckling. I samma artikel ingår dock också ett undantag från avgränsningen av tillämpningsområdet, enligt vilket avgränsningen inte gäller stater vars BNP är lika med eller överstiger unionsgenomsnittet eller som enligt den genomförandeakt som antagits enligt artikel 25a.3 omfattas av Corsia-systemet. Också de stater som omfattas av dessa undantag är dock med stöd av artikel 25a.4 befriade från utsläppshandeln till och med den 31 december 2026, och flyg till de staterna ingår inte i tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om utsläppshandel enligt 9 § 1 mom. första meningen. I den föreslagna paragrafen hänvisas till artikel 25a.6 i direktivet, eftersom kommissionens genomförandeförordning som nämns ovan inte ännu utarbetats. 

Det föreslås att tillämpningsområdet, liksom enligt gällande lagstiftning, inte heller ska omfatta flygningar eller luftfartyg som avses i bilaga II till utsläppshandelsdirektivet. Med undantag för sådana flygningar som avses i 2 § 3 mom. i lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart ingår dessa avgränsningar i nuläget i kommunikationsministeriets förordning om utsläppsrätter för luftfart som tilldelas gratis (433/2015), som upphävs när den föreslagna lagen träder i kraft och bestämmelserna samlas i bilagan till lagen om utsläppshandel. Den enda ändringen i bestämmelsernas innehåll är att det maximala antalet sittplatser på de flygningar som sker inom ramen för allmän trafikplikt höjs från 30 000 till 50 000, vilket baseras på en ändring i direktivet.  

11 §. Tillämpningsområdet för Corsia-systemet. Enligt den föreslagna paragrafen ska Corsia tillämpas på koldioxidutsläpp från flygningar från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet till tredjeländer, flygningar från tredjeländer samt flygningar mellan två tredjeländer. Tillämpningen sker på det sätt som avses i artikel 25a punkterna 3, 7 och 8 i utsläppshandelsdirektivet och i kommissionens genomförandeförordningar som antagits med stöd av de punkterna. När det gäller artikel 25a.3 antar kommissionen en genomförandeförordning i vilken de stater utanför EES-området (utom Schweiz) förtecknas, som enligt kommissionens bedömning tillämpar Corsia-systemet på ett godtagbart sätt. Corsia tillämpas på luftfart mellan EES-stater och stater som ingår i förteckningen eller mellan två stater som ingår i förteckningen. Med stöd av artikel 25a.7 och 25a.8 får kommissionen för att förhindra snedvridning av konkurrensen anta genomförandeförordningar för att undanta luftfartygsoperatörer som är registrerade i en EU-stat från kompensationsskyldigheterna enligt Corsia eller för att bevilja dem rätt att använda andra klimatenheter än de som godkänts för Corsia enligt utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 1 mom. tillämpas när det gäller övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp lagen i enlighet med kommissionens förordning om införande av MRV-kraven inom Corsia och på de flygningar som genomförs av dem, dock så att luftfartygsoperatörerna också ska rapportera och verifiera koldioxidutsläpp från flygningar mellan flygplatser i två stater utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I Corsia-MRV-förordningen föreskrivs det om skyldigheten att hänvisa till kommissionens övervakningsförordning, med det undantaget att luftfart mellan trå sådana tredjeländer som nämns ovan enbart berörs av en rekommendation om övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp. Kommissionen har ansett att dess behörighet inte sträcker sig till antagandet av förpliktande rättsakter som gäller luftfart utanför EU. Förfarandet är dock i enlighet med Corsias regler som ICAO godkänt och ICAO:s medlemsstater, såsom Finland, är berättigade att förutsätta det av de luftfartyg de administrerar. Kommissionen har också rekommenderat detta för medlemsstaterna och flera medlemsstater har redan gjort det. Eftersom Finnair redan nu agerar på detta sätt, föreslås det att utvidgningen också ska tas in i den nya lagen om utsläppshandel. 

Enligt 2 mom. ska lagen i fråga om kraven på kompensation av koldioxidutsläpp endast tillämpas på sådana luftfartygsoperatörer som har ett av Finland utfärdat drifttillstånd eller som är registrerade i Finland. I momentet ingår också de gränsvärden för utsläpp från flygningar och luftfartygs massa som överenskommits inom ICAO. Utanför systemet faller också flygningar som avses i bilaga II till lagen, vilket till exempel innefattar flygningar för militära ändamål och humanitära flygningar. 

12 §. Tillämpningsområdet för systemet för handel med utsläppsrätter för byggnads- och vägtransportsektorerna samt ytterligare sektorer. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tillämpningsområdet för systemet för handel med utsläppsrätter för nybyggnations- och vägtransportsektorerna samt ytterligare sektorer.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska lagen tillämpas på rapporteringen av utsläppsuppgifter i fråga om bränslen som år 2024 distribuerats till de sektorer som anges i bilaga III. I den föreslagna lagen föreskrivs det i fråga om det nya systemet för handel med utsläppsrätter enbart om rapporteringsskyldigheten för 2024. Det nya systemet för utsläppshandel genomförs i sin helhet genom en särskild regeringsproposition i ett senare skede. Hänvisningen i den föreslagna paragrafen till bilaga III och innehållet i bilaga III motsvarar de sektorer som anges i bilaga III till utsläppshandelsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om en närmare definition av bränsle. Enligt momentet ska med i 1 mom. avsedda bränslen avses alla energiprodukter som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/96/EG, inbegripet de bränslen som förtecknas i tabell A och tabell C i bilaga I till det direktivet, samt alla andra produkter som är avsedda för användning, bjuds ut till försäljning eller används som motorbränsle eller bränsle för uppvärmning i enlighet med artikel 2.3 i det direktivet, inbegripet för elproduktion. Definitionen av bränsle motsvarar definitionen i direktivet av bränsle i det nya systemet för utsläppshandel. Definitionen innebär att torv, ved och annan biomassa i fast form lämnas utanför tillämpningsområdet.  

3 kap. Allmänna skyldigheter 

I kapitlet föreskrivs det om allmänna skyldigheter för verksamheter som hör till lagens tillämpningsområde. Motsvarande bestämmelser finns i den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. I kapitlet har dessutom enligt det ändrade direktivet tagits in allmänna skyldigheter som berör sjötransporter, och de allmänna skyldigheterna för luftfart har kompletterats enligt Corsia. Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel har i kapitlet strukits de punkter som berör gratis tilldelade utsläppsrätter.  

13 §. Allmänna skyldigheter avseende anläggningar. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om allmänna skyldigheter för verksamhetsutövare för anläggningar. Enligt den föreslagna 1 punkten ska en verksamhetsutövare för en anläggning ansöka om utsläppstillstånd samt godkännande av en plan för övervakning av utsläpp eller av en i artikel 13 i kommissionens övervakningsförordning avsedd standardiserad och förenklad övervakningsplan. Enligt den föreslagna 2 punkten ska en verksamhetsutövare övervaka utsläppen från sin anläggning, årligen utarbeta en utsläppsrapport och se till att rapporten verifieras. Enligt den föreslagna 3 punkten ska en verksamhetsutövare årligen till Energimyndigheten överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de totala utsläpp som anläggningen gett upphov till under det föregående kalenderåret. Enligt den föreslagna 4 punkten ska en verksamhetsutövare till Energimyndigheten anmäla ändringar i anläggningens verksamhet, ändringar som gäller övervakningen av utsläppen samt byte av verksamhetsutövare. De allmänna skyldigheterna enligt den föreslagna paragrafen motsvarar de allmänna skyldigheterna enligt den gällande lagen om utsläppshandel, med undantag för att de skyldigheter som berör beviljandet av gratis tilldelade utsläppsrätter inte ingår i de allmänna skyldigheterna enligt den föreslagna paragrafen. En verksamhetsutövare kan frivilligt ansöka om gratis tilldelade utsläppsrätter, och på ansökan följer krav på övervakning av utsläpp. I ett särskilt kapitel föreskrivs det om gratis tilldelade utsläppsrätter och om skyldigheter som berör dem. 

14 §. Allmänna skyldigheter avseende sjötransporter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om allmänna skyldigheter för rederier. Det föreslås särskilda bestämmelser om skyldigheterna i senare paragrafer i lagen om utsläppshandel. Enligt den föreslagna 1 punkten ska ett rederi övervaka och rapportera sina utsläpp under rapporteringsperioden, lämna in aggregerade utsläppsuppgifter på företagsnivå till Transport- och kommunikationsverket i enlighet med kapitel II i MRV-förordningen samt se till att uppgifterna verifieras i enlighet med kapitel III i den förordningen. Enligt den föreslagna 2 punkten ska ett rederi lämna in en verifierad övervakningsplan till Transport- och kommunikationsverket för godkännande i enlighet med kapitel II i MRV-förordningen. Enligt den föreslagna 3 punkten ska ett rederi årligen till det unionsregister som avses i 69 § överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de totala utsläpp som rederiet gett upphov till under det föregående kalenderåret. Enligt den föreslagna 4 punkten ska ett rederi till Transport- och kommunikationsverket anmäla ändringar i verksamheten och ändringar som gäller övervakningen av utsläppen samt byte av fartygets rederi i enlighet med kapitel II i MRV-förordningen. Utsläppshandeln baserar sig på MRV-förordningen, och därför behöver paragrafen innehålla exakta hänvisningar till MRV-förordningen.  

15 §.Allmänna skyldigheter avseende luftfarten. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om allmänna skyldigheter för luftfartygsoperatörer. Det föreslås särskilda bestämmelser om skyldigheterna i senare paragrafer i lagen om utsläppshandel. Enligt den föreslagna 1 punkten ska en luftfartygsoperatör lämna in en övervakningsplan och betydande ändringar av övervakningsplanen till Transport- och kommunikationsverket för godkännande. Jämfört med gällande lag har bestämmelsen om tidsfristen för inlämnandet överförts till 23 §, där det föreskrivs närmare om ansökan om godkännande av planen. Som betydande ändringar ska i regel inte betraktas till exempel små ändringar i en luftfartygsoperatörs flygplansflotta. Enligt den föreslagna 2 punkten ska en luftfartygsoperatör övervaka luftfartygs utsläpp, årligen utarbeta en utsläppsrapport och se till att rapporten verifieras. Enligt den föreslagna 3 punkten ska en luftfartygsoperatör årligen till det unionsregister som avses i 69 § årligen överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de totala utsläpp från luftfarten som operatören gett upphov till under det föregående kalenderåret. Enligt den föreslagna 4 punkten ska en luftfartygsoperatör annullera ett antal godkända klimatkrediter som motsvarar kompensationskraven i Corsia-systemet och se till att annulleringen verifieras. Jämfört med gällande lagstiftning är detta en ny skyldighet, som följer av genomförandet av Corsia-systemet. Närmare bestämmelser om verifieringen finns i 14 kap. i lagförslaget, och om kompensationskraven i Corsia-systemet i 15 kap. Enligt den föreslagna 15 punkten ska en luftfartygsoperatör till Transport- och kommunikationsverket anmäla ändringar i verksamheten och byte av luftfartygsoperatör.  

4 kap. Myndigheter och deras uppgifter 

16 §. Arbets- och näringsministeriet. Enligt den föreslagna paragrafen svarar arbets- och näringsministeriet för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av den föreslagna lagen. Bestämmelsen motsvarar arbets- och näringsministeriets uppgift enligt gällande lag. 

17 §. Kommunikationsministeriet. Enligt den föreslagna paragrafen svarar kommunikationsministeriet för styrningen, uppföljningen och utvecklingen av handeln med utsläppsrätter för sjötransporter och luftfart samt av Corsia-systemet. I statsrådets interna arbetsfördelning har minskning av utsläpp från trafiken och bestämmelser om det ansetts höra till kommunikationsministeriet. Eftersom det föreslås att bestämmelserna om utsläppshandeln och Corsia-systemet sammanförs i en gemensam lag, anses det motiverat att också klarlägga ministeriernas ansvar i lagen.  

18 §. Energimyndigheten. I paragrafen föreskrivs det om Energimyndighetens uppgifter. Enligt den föreslagna 1 punkten ska Energimyndigheten i fråga om anläggningarna övervaka att den föreslagna lagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas och att de beslut som meddelats med stöd av den iakttas, samt sköta övriga uppgifter som enligt den föreslagna lagen ankommer på myndigheten. Enligt den föreslagna 2 punkten ska Energimyndigheten i fråga om anläggningarna sköta de uppgifter som i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter och i kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter har anförtrotts den behöriga myndigheten och Finland. Enligt den föreslagna 3 punkten ska Energimyndigheten vara i artikel 22 i auktionsförordningen avsedd auktionsförrättare i Finland och i artikel 19 i utsläppshandelsdirektivet avsedd personuppgiftsansvarig med avseende på den nationella registerfunktionen inom ramen för unionsregistret. Enligt den föreslagna 4 punkten ska Energimyndigheten vara i artikel 70 i kommissionens verifieringsförordning avsedd nationell kontaktpunkt för informationsutbyte och samordning av samarbete. Uppgifterna enligt den föreslagna paragrafen motsvarar gällande lag. Dock föreslås det att Energimyndighetens uppgifter utvidgas till följd av att sjötransporter inkluderas i lagen, då uppgifterna enligt 3 punkten utöver anläggningar också föreslås omfatta luftfart och sjötransporter. Jämfört med gällande lag har den föreslagna 4 punkten flyttats från bestämmelserna om verifiering till paragrafen om myndighetens uppgifter. 

19 §. Transport- och kommunikationsverket. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets uppgifter.  

Enligt den föreslagna paragrafen ska Transport- och kommunikationsverket godkänna kontrollörer för luftfart och sjötransporter, i fråga om sjötransporterna övervaka att lagen om utsläppshandel och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas, i fråga om sjötransporterna vara behörig myndighet enligt artikel 18 i utsläppshandelsdirektivet samt i fråga om sjötransporterna vara administrerande myndighet för ett rederi med ansvar för administrationen av ett rederi. Det finns synergivinster med att uppgifterna anvisas Transport- och kommunikationsverket, eftersom verket sedan 2018 har ansvarat för verkställigheten av MRV-förordningen som ligger till grund för övervakningen av utsläpp från sjötransporterna. Skyldigheterna enligt den föreslagna paragrafen motsvarar innehållet i gällande lag i fråga om handeln med utsläppsrätter för luftfart. Nya uppgifter för Transport- och kommunikationsverket till följd av genomförandet av Corsia-systemet är enligt den föreslagna 7 punkten att vara behörig myndighet inom ramen för Corsia-systemet när det gäller luftfarten och enligt den föreslagna 8 punkten att beräkna kompensationskraven i Corsia-systemet, underrätta luftfartygsoperatörerna om dem och säkerställa att kompensationskraven tillgodoses i enlighet med denna lag och utsläppshandelsdirektivet. 

20 §. Administrerande myndighet för ett rederi. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om administrerande myndighet för ett rederi i enlighet med artikel 3gf i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt den föreslagna 1 punkten ska Europeiska kommissionen genom genomförandeakter som antas med stöd av artikel 3gf i utsläppshandelsdirektivet fastställa en förteckning över rederier som bedriver sådan sjötransportverksamhet som omfattas av tillämpningsområdet i enlighet med 8 §, med angivande av den administrerande myndigheten för varje rederi. Transport- och kommunikationsverket är administrerande myndighet för i Finland registrerade rederier. I de genomförandeakter som antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet definieras den administrerande myndigheten för rederier som inte är registrerade i något medlemsland. Enligt artikel 3gf i utsläppshandelsdirektivet ska den administrerande myndigheten för ett rederi som inte är registrerat i en medlemsstat vara den medlemsstat där rederiet hade det största uppskattade antalet hamnanlöp från resor som utfördes av det rederiet under de föregående fyra övervakningsåren och som omfattades av tillämpningsområdet för denna lag. För ett rederi som inte är registrerat i en medlemsstat och som inte utförde någon resa som omfattas av utsläppshandelsdirektivets tillämpningsområde under de föregående fyra övervakningsåren ska den administrerande myndigheten vara den medlemsstat där ett av rederiets fartyg påbörjade eller avslutade sin första resa som omfattas av direktivets tillämpningsområde. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska en administrerande myndighet för ett rederi som enligt den förteckning som upprättats enligt artikel 3gf i utsläppshandelsdirektivet är ansvarig för rederiet behålla detta ansvar oberoende av senare ändringar av rederiets verksamhet eller registrering, till dess att ändringarna återspeglas i en uppdaterad förteckning. Momentet behövs för att det ska vara tydligt för rederiet att medlemsstaten är administrerande myndighet när rederiets verksamhet eller registrering ändras. Vidare klarläggs det i momentet hur länge Transport- och kommunikationsverket är ansvarigt för ett rederi vars verksamhet eller registrering har förts på ett sådant sätt att det påverkar valet av administrerande myndighet. I artikel 3gf.2 i utsläppsdirektivet föreskrivs det om tidtabellen för uppdatering av förteckningar som fastställs genom kommissionens genomförandeakter. 

5 kap. Plan för övervakning av utsläpp 

I det föreslagna kapitlet sammanförs bestämmelser om planer för övervakning av utsläpp. Syftet med det nya kapitlet är att göra lagen tydligare än gällande lag. I den gällande lagen om utsläppshandel ingår bestämmelserna om planer för övervakning av utsläpp i bestämmelserna om utsläppstillstånd. Eftersom utsläppstillstånd enbart berör anläggningar har bestämmelserna i den föreslagna lagen förts till ett särskilt kapitel. 

21 §. Plan för övervakning av utsläpp. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att utarbeta en plan för övervakning av utsläpp samt om ansökan om godkännande av den hos myndigheten. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare utarbeta en plan för övervakning av utsläpp för en anläggning som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag och ansöka om godkännande av planen hos Energimyndigheten. Det föreslagna momentet motsvarar kravet enligt gällande lag att utarbeta en övervakningsplan och ansöka om godkännande av den. 

Enligt 2 mom. ska ett rederi eller en luftfartygsoperatör utarbeta en övervakningsplan och ansöka om godkännande av den hos Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelser om övervakningsplaner för sjötransporter finns i kapitel II i MRV-förordningen samt i rättsakter som antagits med stöd av MRV-förordningen.  

Enligt 3 mom. finns bestämmelser om utarbetandet av och innehållet i planen för övervakning av utsläpp i fråga om anläggningar i kommissionens övervakningsförordning, i fråga om sjötransporter i MRV-förordningen och de delegerade akter som antagits med stöd av den samt i fråga om luftfart i kommissionens förordning om införande av MRV-kraven inom Corsia. Det föreslagna momentet motsvarar gällande bestämmelser, men har kompletterats med en hänvisning till förordningarna om sjötrafik och om införande av MRV-kraven inom Corsia. 

I 4 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt det föreslagna momentet får närmare bestämmelser om innehållet i planen för övervakning av utsläpp och om genomförandet av kommissionens övervakningsförordning till den del som gäller planen för övervakning av utsläpp utfärdas genom förordning av statsrådet.  

22 §. Standardiserad och förenklad övervakningsplan för anläggningar. Enligt det föreslagna 1 mom. kan en verksamhetsutövare hos Energimyndigheten ansöka om godkännande av en i artikel 13.1 i kommissionens övervakningsförordning avsedd standardiserad och förenklad övervakningsplan för en i artikel 47.2 i den förordningen avsedd anläggning med låga utsläpp, om anläggningen med stöd av artikel 19.3 i den förordningen endast har bränsle- eller materialmängder av kategorin mindre omfattning eller ringa omfattning. Energimyndigheten ska godkänna eller avslå den standardiserade och förenklade planen för övervakning av utsläpp på basis av en förenklad riskbedömning enligt artikel 13.2 i den förordningen.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska en godkänd standardiserad och förenklad plan för övervakning av utsläpp betraktas som en i 21 § 1 mom. avsedd godkänd plan för övervakning av utsläpp. Vad som i denna lag föreskrivs om planer för övervakning av utsläpp ska tillämpas på standardiserade och förenklade planer för övervakning av utsläpp. 

I det föreslagna 3 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Det föreslås att närmare bestämmelser om utförande av en förenklad riskbedömning av en standardiserad och förenklad plan för övervakning av utsläpp samt om de omständigheter som ska granskas i fråga om anläggningens verksamhet och övervakningsmetoderna för utsläpp inom ramen för den förenklade riskbedömningen ska få utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. Den föreslagna paragrafen motsvarar den gällande lagen. I fråga om förenklad riskbedömning av standardiserade och förenklade planer för övervakning av utsläpp gäller arbets- och näringsministeriets förordning (80/2021). Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna ska den förordningen förbli i kraft. 

23 §. Ansökan om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp. I den föreskrivna paragrafen föreskrivs det om ansökan om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp. Enligt det föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare och en luftfartygsoperatör till ansökan om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp foga behövliga uppgifter om anläggningen eller luftfartygsoperatören, dess verksamhet samt utsläppskällorna. I fråga om anläggningar motsvarar det föreslagna momentet gällande lag. Enligt ändringarna i utsläppshandelsdirektivet och enligt lagen som motsvarar dem är luftfartygsoperatörer inte längre skyldiga att övervaka sina tonkilometrar. Enligt gällande lag, och enligt etablerad praxis också med stöd av det föreslagna momentet, får luftfartygsoperatörer utarbeta en plan för övervakning av utsläpp som omfattar alla luftfartyg som är i drift hos luftfartsoperatören.  

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska ett rederi till ansökan om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp foga behövliga uppgifter enligt MRV-förordningen och kommissionens delegerade akter som antagits med stöd av den.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska verksamhetsutövaren lämna in ansökan om godkännande av övervakningsplanen på en av Energimyndigheten fastställd blankett minst sex månader innan verksamheten enligt planerna ska inledas vid anläggningen. Den föreslagna tidsfristen motsvarar tidsfristen enligt den gällande lagen om utsläppshandel. Tidtabellen för den föreslagna lagens ikraftträdande innebär att det inte är möjligt att ansöka om godkännande av planer för övervakning för nya anläggningar som hör till lagens tillämpningsområde och omfattas av utsläppshandeln sex månader före den 1 januari 2024, när de kommer att omfattas av den. För sådana anläggningar är det tillräckligt att ansökningarna gör hos Energimyndigheten vid en tidpunkt som anges särskilt. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska rederiet lämna in ansökan om godkännande av övervakningsplanen på det sätt som Transport- och kommunikationsverket särskilt fastställer senast den 1 april 2024. Om lagen om utsläppshandel tillämpas på rederiets fartyg för första gången efter den 1 januari 2024, ska ansökan lämnas in senast inom tre månader från fartygets första anlöp i en hamn under en medlemsstats jurisdiktion. Fartyg på vilka lagen om utsläppshandel tillämpas första gången efter den 1 januari 2024 kan vara till exempel offshore-fartyg, nya fartyg eller fartyg som trafikerar även utanför EU. Tidsfristerna för inlämnandet av övervakningsplanen är desamma som enligt artikel 6 i MRV-förordningen.  

Enligt det föreslagna 5 mom. ska luftfartygsoperatören lämna in ansökan om godkännande av övervakningsplanen på en av Transport- och kommunikationsverket fastställd blankett minst fyra månader innan luftfartsverksamheten enligt planerna ska inledas. Tidsfristen motsvarar gällande lag men den kopplas till det planerade inledandet av luftfartsverksamheten och inte till handelsperiodens början, vilket bättre motsvarar den praktiska verksamheten och omfattar situationer när planen ändras. Som en av Transport- och kommunikationsverket fastställd blankett enligt det föreslagna 5 mom. anses utöver en formbunden blankett också andra sätt att lämna uppgifter som Transport- och kommunikationsverket godkänner.  

Enligt det föreslagna 6 mom. kan en plan för övervakning av utsläpp gälla en enhet bestående av en anläggning på en och samma plats. Av särskilda skäl kan en plan för övervakning av utsläpp gälla en del av en enhet bestående av en anläggning på en och samma plats. Om flera verksamhetsutövare har lämnat in en gemensam ansökan om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp, svarar de solidariskt för att kraven på övervakning av utsläpp uppfylls. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel, men momentets ordalydelse har preciserats i förhållande till gällande lag så att den mer exakt beskriver alternativen, hur till exempel verksamheter på samma plats i likhet med utsläppstillståndet kan fördelas mellan fler än en övervakningsplan. 

Enligt det föreslagna 7 mom. ska verksamhetsutövaren, rederiet och luftfartygsoperatören när de ansöker om godkännande av planen för övervakning av utsläpp ange vem som svarar för kontakten med den myndighet som beslutar om godkännande av planen. Förslaget motsvarar den gällande skyldigheten för en verksamhetsutövare för en anläggning att meddela Energimyndigheten vem som svarar för kontakten. Ingen motsvarande bestämmelse finns i den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, men skyldigheten behövs och därför föreslås det att den också ska gälla luftfartygsoperatörer. Skyldigheten att uppge vem som hos rederiet svarar för kontakten baserar sig på artikel 6 i MRV-förordningen, enligt vilken kontaktpersonens kontaktuppgifter ska ingå i övervakningsplanen. 

24 §. Godkännande av en plan för övervakning av utsläpp. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om godkännande av övervakningsplanen. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen om utsläppshandel. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om vilken myndighet som ska godkänna övervakningsplanen samt för tidsfristen för godkännandet. Energimyndigheten ska i fråga om anläggningar och Transport- och kommunikationsverket ska i fråga om luftfarten fatta beslut om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp senast två månader från den dag då ansökan och eventuella kompletteringar av den lämnades in till myndigheten eller verket. Det förslagna momentet motsvarar tidsfristen enligt den gällande lagen om utsläppshandel, som inleds den dag då ansökan eller, om ansökan kompletterats, kompletteringar av den lämnades in. Ingen motsvarande bestämmelse finns i den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, men det föreslås att den också ska gälla Transport- och kommunikationsverket när det fattar beslut om godkännande av övervakningsplaner för luftfartygsoperatörer. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket senast den 6 juni 2025 fatta beslut om godkännande av planerna för övervakning av utsläpp från sjötransporter. Detta gäller ansökningar som enligt 23 § 4 mom. ska lämnas in senast den 1 april 2024 på det sätt som Transport- och kommunikationsverket fastställt. Om lagen om utsläppshandel tillämpas på ett fartyg för första gången efter den 1 januari 2024, ska Transport- och kommunikationsverket godkänna övervakningsplanen inom fyra månader från det berörda fartygets första anlöp i en hamn under en medlemsstats jurisdiktion. Tidsfristerna är desamma som enligt artikel 6 i MRV-förordningen.  

Enligt det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp och om villkoren för godkännande i kommissionens övervakningsförordning, kommissionens förordning om införande av MRV-kraven inom Corsia, MRV-förordningen och i de delegerade akter som kommissionen antagit med stöd av artikel 6 i MRV-förordningen. Beredningen av delegerade förordningar pågår vid tidpunkten för föredragningen av regeringspropositionen. 

25 §. Ändring av en plan för övervakning av utsläpp. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ändring av övervakningsplaner, anmälan om ändringar i verksamheten och bedömning av ändringens betydelse i förhållande till ändring av övervakningsplanen. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om ändring av övervakningsplaner i den gällande lagen om utsläppshandel. Bestämmelser om skyldighet att anmäla ändringar i planer för luftfart finns i nuläget i kommunikationsministeriets förordning om övervakning och kontroll av koldioxidutsläpp och antalet tonkilometer i luftfart (432/2015), och avsikten är att den ska upphävas när den nya lagen om utsläppshandel träder i kraft. Enligt förordningen ska ändringar i nuläget utan dröjsmål anmälas till Transport- och kommunikationsverket, men enligt förslaget ska samma anmälningsförfarande som för anläggningar iakttas. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare och en luftfartygsoperatör till den myndighet som godkänt övervakningsplanen på förhand anmäla alla ändringar som påverkar planen. Anmälan ska göras på en blankett som fastställts av den myndighet som godkänt planen. Verksamhetsutövaren för en anläggning ska anmäla ändringar i verksamheten på Energimyndighetens blankett. Som en av Transport- och kommunikationsverket fastställd blankett anses utöver en formbunden blankett också andra sätt att lämna uppgifter som Transport- och kommunikationsverket godkänner. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att om den ändring som verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören anmäler är en i kommissionens övervakningsförordning avsedd betydande ändring, ska den myndighet som godkänt övervakningsplanen ändra det beslut som gäller planen. Om ändringen inte är en i övervakningsförordningen avsedd betydande ändring, ska den myndighet som godkänt övervakningsplanen utan dröjsmål informera den verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör som anmält ändringen om saken. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandet enligt lagen om utsläppshandel, men bestämmelsen har preciserats så att om ändringen inte är betydande ska myndigheten utan dröjsmål informera den verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör som anmält ändringen om saken. I nuläget föreskrivs det inte om saken i lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. Förfarandet motsvarar kraven på behandling av ändringar i övervakningsplanen enligt artikel 15 i övervakningsförordningen. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att om det i kommissionens övervakningsförordning förutsätts att en plan för övervakning av utsläpp ändras, ska den myndighet som godkänt övervakningsplanen uppmana den verksamhetsutövare eller den luftfartygsoperatör som lämnat in planen att ansöka om ändring av planen. Enligt det föreslagna 5 mom. finns bestämmelser om ändring av ett rederis plan för övervakning av utsläpp i MRV-förordningen och i de delegerade akter som kommissionen antagit med stöd av artikel 7 i MRV-förordningen. Kommissionen har tills vidare inte antagit några sådana delegerade akter. 

6 kap. Utsläppstillstånd för anläggningar 

I det föreslagna kapitlet föreskrivs det om utsläppstillstånd för verksamhetsutövare för anläggningar. Det föreslagna kapitlet motsvarar bestämmelserna om utsläppstillstånd i den gällande lagen om utsläppshandel. I den föreslagna lagen ingår de krav som berör utsläppstillstånd i ett särskilt kapitel, till skillnad från den gällande lagen där bestämmelserna om utsläppstillstånd och övervakningsplaner ingår i samma kapitel. Ändringen i kapitlens innehåll har gjorts eftersom utsläppstillstånd enbart krävs av anläggningar. Till följd av en ändring i direktivet krävs inget utsläppstillstånd av de avfallsförbränningsanläggningar som införlivas i tillämpningsområdet, vilket framgår av paragrafen om tillämpningsområde i fråga om anläggningar i den föreslagna lagen. 

26 §. Utsläppstillstånd. Enligt den föreslagna lagen ska en anläggning som omfattas av lagens tillämpningsområde ska ha ett av Energimyndigheten beviljat utsläppstillstånd. Ett utsläppstillstånd beviljas tills vidare eller av särskilda skäl för viss tid. Ett beslut om beviljande av utsläppstillstånd kan beviljas för viss tid, till exempel för en anläggnings vars tillstånd enligt miljöskyddslagen beviljats för viss tid. Den föreslagna paragrafen motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel.  

27 §. Ansökan om utsläppstillstånd. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ansökan om utsläppstillstånd, ansökans innehåll, övriga förutsättningar för tillstånd samt tidsfristen för ansökan. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om förutsättningar för beviljande av utsläppstillstånd i den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövaren ansöka om utsläppstillstånd hos Energimyndigheten. Till ansökan ska fogas för tillståndsprövningen nödvändiga uppgifter om anläggningen, dess verksamhet och utsläppskällorna samt en plan för övervakning av utsläppen. Dessutom ska en redogörelse för att anläggningens verksamhet får utövas med stöd av bestämmelserna om miljöskydd lämnas in till Energimyndigheten. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska ansökan lämnas in på en av Energimyndigheten fastställd blankett minst sex månader innan verksamheten enligt planerna ska inledas vid anläggningen. Tidtabellen för direktivets ikraftträdande innebär att det inte är möjligt att ansöka om tillstånd för nya anläggningar som enligt den föreslagna lagen omfattas av utsläppshandeln sex månader före den 1 januari 2024, när de ska inkluderas. För sådana anläggningar är det tillräckligt att ansökningarna gör hos Energimyndigheten vid en tidpunkt som anges särskilt. 

Enligt det föreslagna 3 mom. får bestämmelser om det närmare innehållet i ansökan får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. 

28 §. Villkor för beviljande av utsläppstillstånd. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om villkor för beviljande av utsläppstillstånd. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om förutsättningar för beviljande av utsläppstillstånd i den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 1 mom. är ett villkor för beviljande av utsläppstillstånd att anläggningens plan för övervakning av utsläpp och de planerade åtgärderna för rapportering av utsläpp är tillräckliga och adekvata. Ett ytterligare villkor är att anläggningens verksamhetsutövare får utöva verksamheten med stöd av bestämmelserna om miljöskydd. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan utsläppstillstånd beviljas trots att ett beslut om tillstånd enligt miljöskyddslagen inte har vunnit laga kraft. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att de eventuella besvärsprocesserna i anslutning till tillstånd enligt miljöskyddslagen inte automatiskt hindrar verksamhetsutövaren från att få utsläppstillstånd för sin anläggning. 

29 §.Beslut om beviljande av utsläppstillstånd. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om beslut om beviljande av utsläppstillstånd samt om tidsfristen för det och om dess innehåll.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten fatta beslut om beviljande av utsläppstillstånd senast två månader från den dag då ansökan och eventuella kompletteringar av den lämnades in. Den föreslagna tidsfristen motsvarar tidsfristen för beslut enligt den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan ett utsläppstillstånd gälla en enhet bestående av en anläggning på en och samma plats. Av särskilda skäl kan ett utsläppstillstånd gälla en del av en enhet bestående av en anläggning på en och samma plats. Om flera verksamhetsutövare har ansökt om ett gemensamt utsläppstillstånd, ansvarar de solidariskt för att skyldigheterna enligt tillståndet fullgörs. Verksamhetsutövarna ska när de ansöker om tillstånd ange vem som svarar för kontakten med myndigheterna. I det föreslagna momentet har ordalydelsen preciserats i förhållande till gällande lag så att den mer exakt beskriver alternativen, hur till exempel verksamheter på samma plats i likhet med övervakningsplanen kan fördelas på flera utsläppstillstånd och mellan fler än en verksamhetsutövare.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska ett beslut om godkännande av ett utsläppstillstånd innehålla uppgifter om verksamhetsutövaren, utsläppen, anläggningens verksamhet samt anläggningens produktionskapacitet eller sammanlagda tillförda bränsleeffekt. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel i fråga om vilka uppgifter som ska ingå i ett beslut om godkännande av ett utsläppstillstånd, men i stället för den sammanlagda tillförda effekten ska den sammanlagda tillförda bränsleeffekten uppges. 

30 §.Ändring av ett utsläppstillstånd. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ändring av ett utsläppstillstånd, om anmälning av ändringar till myndigheten samt om myndighetens bedömning av ändringarna. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om ändring av utsläppstillstånd i den gällande lagen om utsläppshandel. Jämfört med gällande lag preciseras i den föreslagna paragrafen Energimyndighetens förfarande när en anmäld ändring inte är betydande. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare till Energimyndigheten på förhand anmäla alla sådana ändringar i en anläggnings verksamhet eller kapacitet som kan förutsätta att utsläppstillståndet ändras. Anmälan ska göras på en av Energimyndigheten fastställd blankett. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Energimyndigheten bedöma hur betydande ändringen är, och om den ändring som verksamhetsutövaren anmält är betydande ska Energimyndigheten ändra beslutet om beviljande av utsläppstillstånd. Om ändringen inte är betydande ska Energimyndigheten utan dröjsmål informera verksamhetsutövaren om detta.  

7 kap. Övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp 

I det föreslagna 7 kap. föreskrivs det om verksamhetsutövares, rederiers och luftfartygsoperatörers allmänna skyldighet att övervaka sina utsläpp, krav på att låta verifiera utsläppen, påvisande av hållbarhet samt rapporteringsskyldigheten inom systemet för handel med utsläppsrätter för nya byggnader, vägtransporter och ytterligare sektorer för 2024. Till följd av en ändring i utsläppshandelsdirektivet har i kapitlet tagits in nya paragrafer jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel. 

31 §. Skyldighet att övervaka, rapportera och låta verifiera utsläpp. Enligt det föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare, ett rederi och en luftfartygsoperatör på ett heltäckande, samstämmigt, tillförlitligt och exakt sätt övervaka utsläppen från anläggningen, fartyget eller luftfartsverksamheten och upprätta en utsläppsrapport över dem för varje kalenderår i enlighet med denna lag och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den, kommissionens övervakningsförordning, MRV-förordningen, kommissionens förordning om införande av MRV-kraven inom Corsia, den godkända planen för övervakning av utsläpp och villkoren i utsläppstillståndet för anläggningen. Verksamhetsutövaren, rederiet och luftfartygsoperatören ska se till att utsläppsrapporten verifieras. I fråga om anläggningar motsvarar det föreslagna momentet övervakningsskyldigheten enligt lagen om utsläppshandel. Det föreslås att i momentet inkluderas övervakningsskyldigheter till följd av genomförandet av Corsia-systemet.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska en verksamhetsutövare till Energimyndigheten och en luftfartygsoperatör ska till Transport- och kommunikationsverket lämna in en utsläppsrapport om utsläppen under varje kalenderår samt en för utsläppsrapporten utfärdad verifieringsrapport senast den 31 mars året efter kalenderåret. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska ett rederi till Transport- och kommunikationsverket från och med 2025 för varje sådant fartyg som rederiet ansvarar för lämna in en utsläppsrapport om utsläppen under kalenderåret och en utifrån utsläppsrapporten utfärdad verifieringsrapport samt aggregerade utsläppsuppgifter på företagsnivå senast den 31 mars året efter kalenderåret. Bestämmelsen baserar sig på artikel 11a i MRV-förordningen. Enligt artikel 11a.3 i den ändrade MRV-förordningen får den administrerande myndigheten kräva att rederierna lämnar sådana aggregerade utsläppsuppgifter på företagsnivå som avses i 2 punkten före utgången av mars, men tidigast den 28 februari. Den föreslagna paragrafen upphäver inte rätten enligt MRV-förordningen för den administrerande myndigheten att kräva att aggregerade utsläppsuppgifter på företagsnivå lämnas tidigare. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om en ny MRV-skyldighet som berör luftfartsoperatörer. Från och med 2025 ska luftfartsoperatörer övervaka luftfartens icke-koldioxideffekter och årligen rapportera dem till Transport- och kommunikationsverket i enlighet med kommissionens genomförandeförordning som antagits med stöd av artikel 14.5 i utsläppshandelsdirektivet. Med icke-koldioxideffekter avses kväveoxid, oxiderade svavelarter samt småpartiklar och vattenånga. Avsikten är att i kommissionens genomförandeförordning precisera sättet och tidtabellen för genomförande av skyldigheten. Vid tiden för utarbetandet av regeringens proposition har förordningen inte ännu antagits, men det är sannolikt att rapporteringen första gången ska ske under 2026 och gälla utsläpp under 2025. 

32 §. Offentliggörande av uppgifter om luftfart. Den föreslagna paragrafens syfte är att genomföra den nya artikel 14.6 enligt direktivändringen som gäller handel med utsläppsrätter för luftfart i fråga om offentliggörande av uppgifter om luftfart, vilket syftar till ökad transparens i fråga om luftfarten och dess utsläpp. Ingen motsvarande bestämmelse finns i gällande lagstiftning.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Europeiska kommissionen årligen offentliggöra de uppgifter om luftfart som anges i artikel 14.6 i direktivändringen som gäller handel med utsläppsrätter för luftfart och som översänts till kommissionen eller medlemsstaten med stöd av kommissionens övervakningsförordning eller förordningen om införande av MRV-kraven inom Corsia. Enligt direktivet delas uppgifterna in i uppgifter per luftfartyg och uppgifter per luftfartygsoperatör, och uppgiftskategorierna kan till exempel vara utsläpp, totalt antal flygningar samt antalet kompensationsskyldigheter enligt Corsia-systemet och antalet använda utsläppsenheter. Skyldigheten att lämna uppgifter bestäms enligt kommissionens övervakningsförordning och kommissionens förordning om införande av MRV-kraven inom Corsia. Ansvaret gäller i huvudsak luftfartygsoperatörer. Eventuella ändringar i de förordningar som nämns ovan inverkar till exempel på vilka slags uppgifter som ska lämnas och på den närmare definitionen av dem. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan en luftfartygsoperatör begära att Transport- och kommunikationsverket inte offentliggör de i 1 mom. avsedda uppgifterna på luftfartygsoperatörsnivå, om luftfartygsoperatören anser att dess luftfartsverksamhet uppfyller de kriterier som avses i artikel 14.6. Enligt direktivet om handel med utsläppsrätter för luftfart är en förutsättning att en luftfartygsoperatör trafikerar under särskilda omständigheter, som kan vara ett mycket begränsat antal flygrutter eller i fråga om Corsia-systemet att operatören trafikerar ett mycket begränsat antal par av stater som omfattas av kompensationskrav eller ett mycket begränsat antal par av stater som inte omfattas av kompensationskrav. I begäran ska det motiveras varför offentliggörandet av uppgifterna kunde orsaka luftfartygsoperatören ekonomisk skada. Transport- och kommunikationsverket kan efter att ha bedömt begäran föreslå att kommissionen offentliggör de i 1 mom. avsedda uppgifterna eller en del av dem på en mer generell nivå. Kommissionen fattar det slutliga beslutet i ärendet.  

33 §.Rapporteringsskyldighet inom systemet för handel med utsläppsrätter inom byggnads- och vägtransportsektorerna samt ytterligare sektorer. Enligt den föreslagna paragrafen ska en reglerad enhet senast den 30 april 2025 till Energimyndigheten i enlighet med övervakningsförordningen rapportera uppgifter om utsläpp för 2024. Den föreslagna paragrafen är ny och baserar sig på en ändring i direktivet samt på det nya system för utsläppshandel som inrättats enligt den. Eftersom inga ändringar i övervakningsförordningen ännu har antagits för rapportering inom det nya systemet för utsläppshandel, är inga närmare uppgifter tillgängliga om vilka krav som ställs på rapportering av utsläpp.  

34 §.Påvisande av hållbarhet. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om påvisande av hållbarhet. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om påvisande av hållbarhet i den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, med undantag för det föreslagna 3 mom.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att om en verksamhetsutövare i sin utsläppsrapport vid beräkningen av de sammanlagda utsläppen från en anläggning uppger noll som emissionsfaktor för flytande biobränslen eller biomassabränslen som använts vid förbränning i anläggningen, ska de flytande biobränslena och biomassabränslena uppfylla hållbarhetskriterierna i lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen (393/2013) och verksamhetsutövaren ska visa detta på det sätt som anges i den lagen. Med flytande biobränslen och biomassabränslen ska avses flytande biobränslen och biomassabränslen enligt den lagen. Bestämmelserna om förutsättningar för nollemission finns i kommissionens övervakningsförordning. En förutsättning för att flytande biobränslen och biomassabränslen ska anses hållbara är att de uppfyller hållbarhetskriterierna RED II enligt övervakningsförordningen. Nationellt har bestämmelserna om hållbarhet enligt RED II genomförts i hållbarhetslagen.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att om ett rederi eller en luftfartygsoperatör i sin utsläppsrapport vid beräkningen av de sammanlagda utsläppen från ett fartyg eller ett luftfartyg uppger noll som emissionsfaktor för biobränslen eller biogaser som förbrukats i fartyget eller luftfartyget, ska dessa bränslen uppfylla hållbarhetskriterierna i lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen och rederiet eller luftfartygsoperatören ska visa detta i enlighet med den lagen.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att om en luftfartygsoperatör i sin utsläppsrapport uppger noll som emissionsfaktor för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung förädlade med användning av väte från förnybara källor, ska dessa bränslen uppfylla hållbarhetskriterierna i lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen och luftfartygsoperatören ska visa detta i enlighet med den lagen. Det föreslagna momentet är nytt och baserar sig på ändringar angående luftfart i utsläppshandelsdirektivet. Enligt direktivet är ett villkor fr att ett bränsle som avses i momentet ska anses hållbart att det uppfyller villkoren enligt artikel 25 i RED II tills bestämmelser om påvisande av hållbarhet antagits i övervakningsförordningen. Eftersom RED II har genomförts nationellt i hållbarhetslagen ska påvisande av hållbarhet enligt det föreslagna momentet ske enligt hållbarhetslagen. Om kommissionen i övervakningsförordningen går in för ett annat förfarande än påvisande av hållbarhet enligt RED II, bör 3 mom. uppdateras i enlighet därmed.  

35 §. Bedömning av utsläppsmängden i en situation där ett fel förekommit. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om uppskattning av mängden utsläpp i en situation där övervakning eller verifiering utförts på fel sätt. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen om utsläppshandel i fråga om uppskattning av mängden utsläpp i en situation där ett fel förekommit. 

Enligt den föreslagna paragrafen ska Energimyndigheten i fråga om anläggningar och Transport- och kommunikationsverket ska i fråga om rederier och luftfartygsoperatörer göra en bedömning med en uppskattning av de verkningar som felaktig eller bristfällig övervakning eller verifiering kan ha haft på de totala utsläppsmängderna i det fall att kraven enligt 31 § på att övervaka utsläpp, upprätta och lämna in en utsläppsrapport eller verifiera en utsläppsrapport inte har iakttagits. Bestämmelser om uppskattning av mängden utsläpp finns i fråga om anläggningar och luftfart i kommissionens övervakningsförordning och i fråga om sjötransporter i rättsakter som antagits med stöd av MRV-förordningen.  

36 §. Bemyndigande att utfärda förordning. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om bemyndigande att utfärda förordning. Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel har bemyndigandet att utfärda förordning ändrats från att gälla en förordning av arbets- och näringsministeriet till en möjlighet för statsrådet att utfärda en förordning, eftersom den föreslagna lagens tillämpningsområde också omfattar verksamheter som inte hör till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Enligt den föreslagna paragrafen får närmare bestämmelser om verkställandet av de förordningar av kommissionen som nämns i 31 § 1 mom. samt om övervakningen av utsläpp och utsläppsrapporten. Enligt artikel 14.1 i utsläppshandelsdirektivet ska kommissionen anta genomförandeakter med närmare bestämmelser bland annat om hur förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen ska redovisas på ett sätt som säkerställer att sådana utsläpp redovisas.  

8 kap. Ändring av verksamhetsutövares, rederiers och luftfartygsoperatörers verksamhet 

I det föreslagna 8 kap. föreskrivs det om verksamhetsutövares, rederiers och luftfartygsoperatörers skyldigheter vid ändringar i verksamheten. I kapitlet sammanförs bestämmelser i den gällande lagen om utsläppshandel om byte av verksamhetsutövare, konkurs samt upphörande av en anläggnings verksamhet. 

37 §. Byte av verksamhetsutövare. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet när verksamhetsutövaren för en anläggning byts ut helt eller delvis.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att om en ny verksamhetsutövare träder i stället för en verksamhetsutövare som beviljats utsläppstillstånd, ska den nya verksamhetsutövaren anmäla detta till Energimyndigheten på förhand eller senast utan dröjsmål efter bytet av verksamhetsutövaren. Energimyndigheten ska med anledning av anmälan fatta beslut om överföring av utsläppstillståndet, planen för övervakning av utsläpp och vid behov övervakningsmetodplanen till den nya verksamhetsutövaren. Beslutet ska fattas inom 30 dagar från den dag då anmälan och behövliga utredningar lämnades till Energimyndigheten eller från en senare tidpunkt efter bytet av verksamhetsutövaren som verksamhetsutövarna kommit överens om. Det föreslagna momentet motsvarar bestämmelsen om byte av verksamhetsutövare i den gällande lagen om utsläppshandel, med undantag för att till momentet har fogats en formulering om överföring av övervakningsmetodplanen till den nya verksamhetsutövaren. Tillägget berör situationer när den verksamhetsutövare som beviljats utsläppstillstånd har tilldelats gratis utsläppsrätter för den aktuella anläggningen. En förutsättning för gratis tilldelning är att övervakningsskyldigheten enligt övervakningsmetodplanen uppfylls. Bestämmelser om registrering av gratis tilldelning på den nya verksamhetsutövaren finns i den föreslagna 61 §. Det föreslagna momentet har också förtydligats i fråga om tidpunkten för anmälan samt en annan tidpunkt som verksamhetsutövarna har kommit överens om. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att om endast en del av anläggningens verksamhet som ingår i utsläppstillståndet övergår till en i 1 mom. avsedd ny verksamhetsutövare, ska bestämmelserna om beviljande och ändring av ett utsläppstillstånd samt om godkännande och ändring av en plan för övervakning av utsläpp iakttas. Energimyndigheten ska med anledning av anmälan fatta beslut om beviljande och ändring av ett tillstånd och beslut om godkännande och ändring av en plan för övervakning av utsläpp inom 30 dagar från den dag då anmälan och behövliga utredningar och planer lämnades in till myndigheten eller från en senare tidpunkt efter bytet av verksamhetsutövaren som verksamhetsutövarna har kommit överens om. Det föreslagna momentets ordalydelse har preciserats så att det motsvarar 1 mom. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs att den i 1 mom. avsedda nya verksamhetsutövaren i fråga om en anläggning som denne har bestämmande inflytande över svarar för alla verksamhetsutövarens skyldigheter som anges i denna lag samt för uppfyllandet av de av Energimyndigheten fastställda tillståndsvillkoren och kraven på övervakning av utsläpp från den dag då utsläppstillståndet och planen för övervakning av utsläpp har överförts eller utsläppstillståndet har beviljats och planen för övervakning av utsläpp godkänts. Ordalydelsen i det föreslagna 3 mom. har ändrats så att hänvisningarna till paragrafer i den gällande lagen har strukits till följd av paragrafändringar i den föreslagna lagen och terminologin har preciserats så att det talas om överföring av utsläppstillståndet och planen för övervakning av utsläpp, vilket bättre motsvarar det faktiska förfarandet och innehållet i Energimyndighetens beslut. 

38 §. Byte av rederi eller luftfartygsoperatör. I paragrafen föreskrivs det om situationer när ett rederi eller en luftfartygsoperatör byts ut. 

I 1 mom. föreskrivs det att om ett rederi eller en lyftfartygsoperatör byts, ska det nya rederiet eller den nya luftfartygsoperatören utan dröjsmål anmäla detta till Transport- och kommunikationsverket. Transport- och kommunikationsverket ska med anledning av anmälan fatta beslut om överföring av planen för övervakning av utsläpp till det nya rederiet eller den nya luftfartygsoperatören. För luftfartens del finns inga bestämmelser om saken i den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, men den föreslagna bestämmelsen innebär ingen faktisk förändring jämfört med nuläget eftersom det föreskrivs om saken i kommissionens övervakningsförordning. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ansvarar det nya rederiet i fråga om fartygen under dess ansvar för de i 14 § och i MRV-förordningen föreskrivna skyldigheterna i enlighet med kapitel II i MRV-förordningen.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ansvarar den nya luftfartygsoperatören i fråga om luftfartygen under dess ansvar för de i 15 § föreskrivna skyldigheterna och för uppfyllandet av kraven på övervakning av utsläpp från den dag då planen för övervakning av utsläpp justerades eller planen för övervakning av utsläpp godkändes. Momentet baserar sig på en motsvarande bestämmelse i kommissionens övervakningsförordning, och den medför ingen faktisk förändring i förhållande till nuläget. 

39 §. Verksamhetsutövares, rederiers eller luftfartygsoperatörers konkurs. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ansvar efter en konkurs. Den föreslagna paragrafen motsvarar skyldigheterna gentemot konkursboet enligt den gällande lagen om utsläppshandel. Bestämmelserna i paragrafen har utsträckts till att också omfatta rederiers och luftfartygsoperatörers konkurs. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att efter det att en verksamhetsutövare, ett rederi eller en luftfartygsoperatör har försatts i konkurs svarar konkursboet för en anläggnings del för skyldigheterna enligt 13 § 2 och 3 punkten, för ett rederis del för skyldigheterna enligt 14 § 1 och 3 punkten och för en lyftfartygsoperatörs del för skyldigheterna enligt 15 § 2 och 3 punkten. Konkursboet ska dessutom för en verksamhetsutövares del lämna in en i enlighet med 31 § upprättad och verifierad separat rapport till Energimyndigheten samt för en luftfartygsoperatörs eller ett rederis del lämna in en i enlighet med 31 § upprättad och verifierad separat rapport till Transport- och kommunikationsverket om till vilka delar utsläppen under det föregående kalenderåret uppkommit efter försättandet i konkurs.  

Enligt det föreslagna 2 mom. är konkursboet skyldigt att i enlighet med 73 § överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de verifierade utsläpp som uppkommit efter det att verksamhetsutövaren, luftfartygsoperatören eller rederiet försattes i konkurs. Utsläppsrättskontot är belagt med överlåtelseförbud så länge konkursboet eller anläggningens nya verksamhetsutövare fullgör skyldigheten att överlämna utsläppsrätter i fråga om utsläpp som uppkommit före konkurstidpunkten. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska förvaltaren av konkursboet inom 30 dagar från konkursens början underrätta Energimyndigheten om att en verksamhetsutövare försatts i konkurs och Transport- och kommunikationsverket om att en luftfartygsoperatör eller ett rederi försatts i konkurs. 

40 §. Återkallande av en anläggnings utsläppstillstånd och av beslut om en plan för övervakning av utsläpp. I paragrafen föreskrivs det om förfarandena för godkännande av utsläppstillstånd och plan för övervakning för utsläpp för anläggningar när någon av förutsättningarna enligt 2 eller 3 mom. uppfylls. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak bestämmelserna om återkallande av en anläggnings utsläppstillstånd och beslut om en plan för övervakning av utsläpp i den gällande lagen om utsläppshandel.  

Enligt det föreslagna 1 mom. anses en anläggning har upphört med sin verksamhet i de fall som anges i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Verksamhetsutövaren för anläggningen ska genast göra en anmälan till Energimyndigheten om att verksamheten har upphört. Det är viktigt att få information om att verksamheten har upphört så snart som möjligt, eftersom gratis tilldelade utsläppsrätter enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter inte får registreras på en anläggning som upphört med sin verksamhet för tiden efter att verksamheten upphört. Om Energimyndigheten genast får information om att verksamheten upphört undviks också återkrav av eventuella överlopps tilldelade utsläppsrätter. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det också om tidsfristen för att meddela om att två eller fler anläggningar har slagits samman och om att ett miljötillstånd som gäller en anläggnings verksamhet har upphört att gälla med stöd av 88 § i miljöskyddslagen eller ett miljötillstånd har återkallats med stöd av 93 § i miljöskyddslagen.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Energimyndigheten återkalla ett utsläppstillstånd, om det miljötillstånd som gäller anläggningens verksamhet har upphört att gälla med stöd av 88 § i miljöskyddslagen eller har återkallats med stöd av 93 § i miljöskyddslagen, verksamheten vid anläggningen har upphört på det sätt som avses i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter, anläggningens tillstånd har slagits samman med ett annat tillstånd eller anläggningen faller utanför tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel till följd av att dess utsläpp till mer än 95 % uppkommer vid förbränning av biomassa som uppfyller hållbarhetskriterierna. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel, men momentet har preciserats i fråga om sammanslagning av två eller flera tillstånd och 4 punkten har fogats till det till följd av en ändring i direktivet. 

Enligt det föreslagna 3 mom. får Energimyndigheten återkalla ett utsläppstillstånd, om tillståndshavaren väsentligt har brutit mot sina skyldigheter som gäller årligt överlämnande av utsläppsrätter eller övervakning, anmälan och verifiering av utsläpp, och trots uppmaning från Energimyndigheten inte har fullgjort sina skyldigheter. Tillståndet får också återkallas, om tillståndshavaren trots uppmaning från Energimyndigheten inte har anmält att en anläggning utvidgats eller att verksamheten upphört eller minskat eller andra sådana ändringar av verksamheten eller av övervakningen av utsläpp som kan förutsätta att utsläppstillståndet eller planen för övervakning av utsläpp ändras. 

Enligt det föreslagna 4 mom. kan ett ärende som gäller återkallande av utsläppstillstånd inledas av verksamhetsutövaren eller Energimyndigheten. Om en anläggnings utsläppstillstånd återkallas, återkallas också godkännandet av anläggningens plan för övervakning av utsläpp. 

Enligt det föreslagna 5 mom. ska en avfallsförbränningsanläggnings övervakningsplan återkallas, om villkoren i 2 mom. uppfylls. 

9 kap. Det totala antalet utsläppsrätter och utfärdande av utsläppsrätter 

I det föreslagna kapitlet föreskrivs det om det totala antalet utsläppsrätter, om Finlands andel av utsläppsrätterna samt om utfärdande av utsläppsrätter. I det föreslagna kapitlet föreskrivs det ockås om auktionering av utsläppsrätter samt om användning av intäkterna från auktionering av utsläppsrätter. Bestämmelserna om det totala antalet och utfärdande i det föreslagna kapitlet 3 kap. i den gällande lagen om utsläppshandel. Bestämmelserna om auktionering i det föreslagna kapitlet motsvarar 6 kap. i den gällande lagen, med undantag för paragrafen om användning av intäkterna från auktionering. Bestämmelserna om intäkterna från auktionering har också förenklats, och överlappningar med förfarandet enligt auktionsförordningen har strukits.  

41 §. Det totala antalet utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om det totala antalet utsläppsrätter i systemet för handel med utsläppsrätter. Bestämmelsen är informativ, och dess syfte är att klargöra hur det totala antalet utsläppsrätter uppkommer i systemet samt vilka mål för utsläppsminskning som ställs upp för handeln med utsläppsrätter.  

Enligt det föreslagna 1 mom. motsvarar det totala antalet utsläppsrätter inom Europeiska unionen den maximala mängd växthusgasutsläpp som ingår i tillämpningsområdet för utsläppshandeln inom de sektorer för anläggningar, sjöfart och luftfart som omfattas av tillämpningsområdet. Enligt det ändrade direktivet är målet att utsläppen inom utsläppshandelssektorn 2030 ska vara 62 % lägre än referensåret 2005, när utsläppshandeln inleddes. För anläggningarnas del utgör utsläppsminskningsåtagandet under perioden 2021–2030 en linjär sträcka där ändpunkten är målet 2030 och utgångsläget anges enligt de genomsnittliga utsläppen 2016–2018. Enligt det ändrade utsläppshandelsdirektivet ökar det totala antalet utsläppsrätter 2024 med 78,4 miljoner, när sjötransporter införlivas i systemet. Enligt det ändrade utsläppshandelsdirektivet minskas det totala antalet utsläppsrätter 2024 med 90 miljoner och 2026 med 27 miljoner. Under 2026 och 2027, när utsläppshandeln utvidgas till att omfatta icke-koldioxideffekter av sjötransporter och offshore-fartygs resor, ökar det totala antalet utsläppsrätter i samma förhållande. Det totala antalet utsläppsrätter för luftfart är antalet utsläppsrätter som beviljats luftfartygsoperatörer 2023 plus antalet utsläppsrätter som det året hade beviljats luftfartygsoperatörerna enligt det tillämpningsområde som gäller från och med 2024 minus den linjära minskningsfaktorn. Definitionen av det totala antalet för luftfart ändrades när utsläppshandelsdirektivet uppdaterades, även om den tidigare definitionen som baseras på de genomsnittliga utsläppen för perioden 2024–2026 inverkar på det totala antalet utsläppsrätter för 2023 som ligger till grund för det totala antalet utsläppsrätter för luftfart. Europeiska kommissionen fastställer och offentliggör det totala antalet utsläppsrätter inom utsläppshandeln i enlighet med artikel 9 i utsläppshandelsdirektivet. Det totala antalet utsläppsrätter ska dessutom justeras i enlighet med artikel 9a i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska det totala antal utsläppsrätter som utfärdas varje år minska i enlighet med en linjär minskningsfaktor enligt artikel 9 i utsläppshandelsdirektivet. Den linjära minskningsfaktorn är densamma för alla sektorer. Från och med 2021 är den linjära minskningsfaktorn 2,2 %. Den linjära minskningsfaktorn skärps i enlighet med det ändrade utsläppshandelsdirektivet till 4,3 % under perioden 2024–2027 och till 4,4 % från och med 2028, för att systemet ska uppnå en utsläppsminskning på 62 % fram till 2030.  

42 §.Utfärdande av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om utfärdande av utsläppsrätter. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelsen i lagen om utsläppshandel om metoder för tilldelning av utsläppsrätter för handelsperioden 2021–2030. 

Enligt det föreslagna 1 mom. är huvudregeln att utsläppsrätter utfärdas genom auktion, om de inte direkt gratis tilldelas anläggningars verksamhetsutövare eller överförs till reserven för marknadsstabilitet, annulleras i enlighet med artikel 3gb i utsläppshandelsdirektivet om färre utsläppsrätter överlämnas jämfört med de verifierade utsläppen från sjötransporter för 2024 och 2025, eller annulleras i enlighet med artikel 12.3-e i utsläppshandelsdirektivet, om färre utsläppsrätter för utsläppen från isklassfartyg överlämnas jämfört med de verifierade utsläppen. Undantag från auktionsförfarandet förekommer också om utsläppsrätter annulleras av en medlemsstat om elproduktionskapacitet på medlemsstatens territorium stängs eller annulleras av en medlemsstat för att fullgöra utsläppsminskningsåtaganden för sektorer utanför utsläppshandeln, det vill säga i ansvarsfördelningssektorn.  

Enligt det föreslagna 2 mom. utfärdas utsläppsrätter enligt enhetliga metoder i alla länder som deltar i utsläppshandeln. I regel utfärdas utsläppsrätter genom auktionering enligt auktionsförordningen, om inte de undantag som beskrivs i 1 mom. ska tillämpas på dem.  

43 §. Finlands andel av det totala antalet utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det hur Finlands andel av det totala antalet utsläppsrätter bestäms. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelsen i lagen om utsläppshandel om metoder för tilldelning av utsläppsrätter för handelsperioden 2021–2030. 

Enligt det föreslagna 1 mom. bestäms Finlands andel av det totala antal utsläppsrätter som ska auktioneras ut i enlighet med artiklarna 3d.1 och 10.2 i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt det föreslagna 2 mom. minskas Finlands andel av det totala antal utsläppsrätter som ska auktioneras ut, om statsrådet beslutar att annullera utsläppsrätter för att fullgöra utsläppsminskningsåtagandet för en sektor utanför utsläppshandeln eller att annullera utsläppsrätter med anledning av stängning av elproduktionskapacitet. I ansvarsfördelningsförordningen finns bestämmelser om annullering av utsläppsrätter för uppnående av målen för utsläppsminskning i den icke-handlande sektorn, den så kallade ansvarsfördelningssektorn. Finland har beslutat att utnyttja möjligheten under handelsperioden 2021–2030. 

44 §. Auktionering av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om auktionering av utsläppsrätter. I den gällande lagen om utsläppshandel finns bestämmelser om auktionering i 6 kap. Flera av bestämmelserna i 6 kap. i den gällande lagen ingår inte i den föreslagna lagen, eller så har de förenklats eftersom detaljerade bestämmelser om auktionering och deltagande i auktioner finns i kommissionens auktionsförordning. I den föreslagna paragrafen ändras inte förfarandena eller ansvarsförhållandena i fråga om auktionering enligt den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Finlands andel av det totala antal utsläppsrätter som auktioneras ut auktioneras ut på en auktionsplattform som väljs gemensamt av kommissionen och medlemsstaterna i Europeiska unionen. Energimyndigheten auktionerar ut Finlands andel av de utsläppsrätter som ska auktioneras ut på den gemensamma auktionsplattformen. Den auktionsplattform medlemsländerna och kommissionen gemensamt väljer svarar för att ordna auktionerna. Bestämmelser om genomförande av auktioner och om fysiska och juridiska personers rätt att lägga bud finns i auktionsförordningen. De gemensamma förfaranden som beskrivs ovan tillämpas såväl för utsläppsrätter för anläggningar och sjötransporter som för utsläppsrätter för luftfart.  

Enligt 2 mom. tar Energimyndigheten i egenskap av finländsk auktionsförrättare emot Finlands auktionsintäkter och redovisar intäkterna till staten. 

45 §. Användning av auktionsintäkter. Den föreslagna paragrafen är ny jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. Till följd av en ändring i direktivet skärps bestämmelsen om användning av intäkter så att medlemsstaterna ska använda alla intäkter från auktionering eller motsvarande belopp till åtgärder som främjar den gröna omställningen enligt artikel 10.3 i direktivet. Ett undantag från skyldigheten utgör intäkter eller motsvarande belopp som en medlemsstat använder för stöd enligt artikel 10.6 i utsläppshandelsdirektivet. I Finland tillämpas under perioden 2021–2025 ett elektrifieringsstöd för energiintensiv industri enligt den artikeln. Tidigare uppmanades medlemsländerna att använda 50 % av intäkterna eller ett motsvarande belopp för åtgärder som främjar den gröna omställningen, men det fanns ingen direkt skyldighet.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Finland använda sina intäkter från auktionering av utsläppsrätter eller motsvarande belopp för de syften som nämns i bilaga IV. I bilaga IV förtecknas användningsändamål för intäkter från auktionering enligt det ändrade direktivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska kommissionen informeras om användningen av intäkterna eller motsvarande belopp. Skyldigheten att informera om användningen av intäkterna grundar sig på artikel 10.3 i utsläppshandelsdirektivet.  

10 kap. Utsläppsrätter som tilldelas verksamhetsutövare gratis under handelsperioden 2021–2030 

I kapitlet föreskrivs det om de utsläppsrätter som tilldelas gratis under handelsperioden 2021–2030 samt om skyldigheter för dem som får dem. I den gällande lagen om utsläppsrätter finns bestämmelser om utsläppsrätter som tilldelas gratis i flera kapitel och fördelade på bestämmelser som ska tillämpas under olika tilldelningsperioder. I den föreslagna lagen föreskrivs det inte längre om de utsläppsrätter som tilldelats gratis under handelsperioder som redan löpt ut.  

46 §. Reglerna för gratis tilldelning av utsläppsrätter. Under handelsperioden 2021–2030 tilldelas verksamhetsutövarna utsläppsrätter enligt de fullt harmoniserade metoder för tilldelning som föreskrivs i artikel 10a i utsläppshandelsdirektivet. I paragrafen föreskrivs det om sektorer för anläggningar enligt direktivet samt om de andelar gratis tilldelade utsläppsrätter som ska beviljas dem. De sektorsvis föreskrivna andelarna beskriver antalet gratis utsläppsrätter som en anläggning som tillhör sektorn eller en del av den får i förhållande till det antal som beräknas enligt artikel 10a i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten tilldelas utsläppsrätter gratis sektorer eller delsektorer enligt kommissionens delegerade beslut (EU) 2019/708 som är utsatta för risk för koldioxidläckage. De sektorerna anses vara särskilt utsatta för risk för koldioxidläckage, och det antal utsläppsrätter som tilldelas produktion vid anläggningarna inom de sektorerna motsvarar 100 % av det antal de är berättigade till enligt beräkningsformeln.  

Enligt den föreslagna 2 punkten tilldelas utsläppsrätter gratis till 30 procent till fjärrvärmeproduktion enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Sektorer som inte förtecknas i koldioxidläckagelistan är inte berättigade till 100 % gratis tilldelning enligt beräkningsformlen, men fjärrvärmeproduktion är berättigad till en jämn andel under den fjärde handelsperioden. Enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter avses med fjärrvärme distribution av mätbar värme för uppvärmning eller kylning av utrymmen eller produktion av tappvarmvatten, via ett nät, till byggnader eller anläggningar som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem, med undantag av mätbar värme som används vid tillverkning av produkter och därmed förknippad verksamhet eller produktion av elektricitet.  

Enligt den föreslagna 3 punkten är andelen utsläppsrätter som tilldelas gratis till produktion inom andra sektorer eller delsektorer än produktion inom sektorer på koldioxidläckagelistan eller fjärrvärmeproduktion 30 procent åren 2021–2025, och från och med 2026 minskas andelen årligen med jämna andelar så att inga utsläppsrätter tilldelas gratis 2030.  

Enligt de harmoniserade reglerna om gratis tilldelning tilldelas inga utsläppsrätter gratis för elproduktion. Ett undantag utgör el som produceras från processgaser från industrin, vilket syftar till en effektiv avskiljning av processgaser. Enligt den föreslagna 4 punkten kan utsläppsrätter tilldelas gratis till elproduktion endast för el som produceras från processgaser i befintliga anläggningar. 1-4 punkten i det föreslagna 1 mom. motsvarar gällande lag, men språkdräkten har ändrats så att innehållet är tydligare.  

Enligt den föreslagna 5 punkten tilldelas utsläppsrätter gratis till 30 procent till och med den 31 december 2025 till avskiljningsanläggningar, rörsystem och lagringsanläggningar för koldioxid endast för fjärrvärmeproduktion enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Den föreslagna punkten motsvarar en ändring i utsläppshandelsdirektivet enligt vilken bestämmelserna om gratis tilldelning för avskiljning och lagring av koldioxid upphävs från den 1 januari 2026. Enligt gällande lag får inga gratis tilldelade utsläppsrätter beviljas för processer för avskiljning, med det undantag som beskrivs ovan. I kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter finns detaljerade bestämmelser om gratis tilldelning för avskiljning, lagring och transport a koldioxid.  

Enligt det föreslagna 2 mom. påverkas grunderna för tilldelning av utsläppsrätter utom av det föreslagna 1 mom. också av huruvida det är fråga om en anläggning för produktion av produkter enligt bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/956 om inrättande av en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen, den så kallade CBAM-förordningen. För produktion av sådana produkter ska antalet utsläppsrätter minska så att 97,5 procent tilldelas 2026, 95 procent 2027, 90 procent 2028, 77,5 procent 2029 och 51,5 procent 2030. Enligt artikel 10a.1a i det ändrade utsläppshandelsdirektivet ska ingen gratis tilldelning ges till produktion av de varor som förtecknas i bilaga I till CBAM-förordningen. I utsläppshandelsdirektivet föreskrivs det dock om en övergångsperiod, under vilken andelen gratis tilldelade utsläppsrätter minskas successivt så att producenter, konsumenter och näringsidkare kan anpassa sig till det nya systemet. Minskningen av andelen gratis tilldelade utsläppsrätter ska genomföras genom tillämpning av en motsvarande faktor för andelen utsläppsrätter som gratis tilldelas de sektorer som omfattas av mekanismen för koldioxidjustering vid gränserna, samtidigt som den mekanismen successivt införs. I enlighet med prissättningen enligt CBAM-förordningen eller en prissättning för utsläppsrätter som tillämpas i ursprungslandet anses risken för koldioxidläckage för produktionen av de varor som förtecknas i bilaga I vara förhindrad genom åtgärder som motsvarar gratis tilldelning. Minskningen av gratis tilldelning ska beräknas varje år som den genomsnittliga andelen av efterfrågan på gratis tilldelning för produktionen av de varor som förtecknas i bilaga I till CBAM-förordningen. Förslaget motsvarar inte tilldelningsandelarna enligt den gällande lagen om utsläppshandel, och ändringen grundar sig på en ändring i utsläppshandelsdirektivet. 

47 §. Beräkning av det antal utsläppsrätter som tilldelas gratis. I paragrafen föreskrivs det om beräkning av det antal utsläppsrätter som gratis tilldelas anläggningar. Beräkningsgrunderna motsvarar de harmoniserade beräkningsreglerna enligt artikel 10a i utsläppshandelsdirektivet. Enligt det föreslagna 1 mom. ska det antal utsläppsrätter som tilldelas anläggningar gratis beräknas med hjälp av de riktmärken som kommissionen har fastställt och godkänt för tilldelningsperioden i fråga. Det föreslagna momentet motsvarar förfarandet för beräkning av antalet utsläppsrätter enligt gällande lag. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att om det sammanlagda antal utsläppsrätter som tilldelas i alla de länder som tillämpar EU:s system för utsläppshandel når upp till det maximala tillåtna antalet under tilldelningsperioden, ska det antalet som tilldelas justeras med en sektorsövergripande korrigeringsfaktor i enlighet med artikel 10a.5 i utsläppshandelsdirektivet så att det maximala tillåtna antalet inte överskrids, och det ska säkerställas att utsläppsrätterna utfärdas genom auktion och tilldelas gratis i det förhållande som anges i utsläppshandelsdirektivet. Kommissionen beslutar om den sektorsöverskridande korrigeringsfaktorn behöver tillämpas och beräknar värdet på de sektorsöverskridande korrigeringsfaktorer som tillämpas för respektive år under tilldelningsperioden. Den korrigeringsfaktor som tillämpas är lika stor för alla anläggningar oberoende av bransch, och den tillämpas på alla antalet utsläppsrätter för alla anläggningar. Ett undanta utgör enligt artikel 10a.5 i det omarbetade utsläppshandelsdirektivet anläggningar vilkas utsläpp av växthusgaser är lägre än genomsnittsprestandan för de 10 % som utgör de mest effektiva anläggningarna för respektive riktmärke undantas från tillämpningsområdet. På de anläggningarna tillämpas inte korrigeringsfaktorn. Kommissionen fastställer vilka anläggningar som ska undantas och underrättar medlemsstaterna.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska det antal utsläppsrätter som beräknas för produktion av värme eller kyla med sådan kraftvärme som avses i artikel 10a.4 i utsläppshandelsdirektivet minskas till och med den 31 december 2025 med den linjära minskningsfaktorn, med undantag för de år då antalet utsläppsrätter minskas med den sektorsövergripande korrigeringsfaktorn. Den aktuella punkten i utsläppsdirektivet upphävs från och med den 1 januari 2026, och därför tillämpas denna regel i den gällande lagen om utsläppshandel endast till utgången av tilldelningsperioden 2021–2025.  

Enligt det föreslagna 4 mom. finns bestämmelser om beräkningen av antalet utsläppsrätter i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter och i kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter. Momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel. Gratis tilldelning av utsläppsrätter har i stor utsträckning harmoniserats mellan medlemsländerna, och det finns nästan inget nationellt manöverutrymme. Kommissionen spelar en central roll för övervakningen av tilldelningen av utsläppsrätter och det totala antalet som helhet.  

48 §. Minskning av gratis tilldelning av utsläppsrätter under tilldelningsperioden 2026–2030. I paragrafen föreskrivs det om situationer när antalet utsläppsrätter ska minskas, om största tillåtna minskning samt om dess varaktighet. Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel är den föreslagna paragrafen helt ny, och den grundar sig på en ändring i utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska befintliga anläggningars verksamhetsutövare som omfattas av den i 6 § i energieffektivitetslagen föreskrivna skyldigheten att genomföra en obligatorisk energibesiktning eller den i 7 § i den lagen föreskrivna skyldigheten att införa ett certifierat energiledningssystem iaktta rekommendationerna i besiktningsrapporten eller energiledningssystemet. Om verksamhetsutövaren inte visar att rekommendationerna har uppfyllts, minskas det antal utsläppsrätter som tilldelas gratis med 20 procent. Antalet utsläppsrätter minskas dock inte om verksamhetsutövaren visar att något av de villkor som anges i artikel 22a i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter uppfylls. Villkoren är till exempel att återbetalningstiden för de rekommenderade investeringarna överstiger tre år, eller att verksamhetsutövaren vid anläggningen har vidtagit andra åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser. Syftet med ändringen i utsläppshandelsdirektivet är att ge i synnerhet stora energianvändare ytterligare incitament att på ett kostnadseffektivt sätt minska sina utsläpp. Enligt 6 § i den gällande energieffektivitetslagen är energibesiktningen obligatorisk för stora företag. I 7 § i den lagen föreskrivs om situationer när ett företag kan befrias från obligatorisk energibesiktning. En verksamhetsutövare som ansöker om gratis tilldelning för tilldelningsperioden 2026–2030 ska med ansökan lämna Energimyndigheten uppgifter för bedömning av kravet. Närmare bestämmelser om detaljerade bestämmelser och förfaranden som gäller kravet kommer att antas i kommissionens förordning om gratis tilldelning.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska befintliga anläggningars verksamhetsutövare som omfattas av den i artikel 10a.1 femte stycket i utsläppshandelsdirektivet föreskrivna skyldigheten att upprätta en plan för klimatneutralitet upprätta en plan för klimatneutralitet enligt artikel 10b.4 i utsläppshandelsdirektivet och lämna in den till Energimyndigheten. I kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter kommer det att föreskrivas att planen för klimatneutralitet ska lämnas i samband med ansökan om gratis tilldelning. Det kommer att föreskrivas om planens innehåll och form samt om offentliggörandet av den i kommissionens genomförandeförordning om planer för klimatneutralitet, som är under beredning. Om verksamhetsutövaren inte uppfyller den skyldighet som nämns ovan, övriga villkor enligt artikel 22b i förordningen om gratis tilldelning av utsläppsrätter eller de villkor enligt kommissionens genomförandeförordning som berör planer för klimatneutralitet, minskas det antal utsläppsrätter som tilldelas gratis med 20 procent. Syftet med ändringen av utsläppshandelsdirektivet är att ytterligare öka incitamentet att minska utsläppen av växthusgaser vid anläggningar med hög utsläppsintensitet av växthusgaser. Skyldigheten gäller de 20 % av anläggningarna som har den högsta utsläppsintensiteten enligt riktmärket för respektive produkt för tilldelningsperioden 2026–2030. Närmare bestämmelser om planen för klimatneutralitet kommer att ingå i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter samt i den genomförandeförordning om planerna som nämns ovan. 

Enligt det föreslagna 3 mom. får den sammanlagda minskning av antalet utsläppsrätter som görs med stöd av 1 och 2 mom. vara högst 20 procent. Det föreslagna momentet motsvarar det ändrade utsläppshandelsdirektivet, och genom det säkerställs att den gratis tilldelningen högst kan minska med högst 20 % även om minskningar enligt både 1 och 2 mom. tillämpas på verksamhetsutövaren.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att om verksamhetsutövarna visar att de har iakttagit de rekommendationer som avses i 1 mom. efter det att beslutet om gratis tilldelning av utsläppsrätter har meddelats, ska minskning av antalet utsläppsrätter inte tillämpas från och med kalenderåret efter det att rekommendationerna har iakttagits. Det föreslagna momentet är nytt och baserar sig på en ändring av kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter som är under beredning. Syftet är att sporra verksamhetsutövarna till att minska utsläppen av växthusgaser också i situationer när verksamhetsutövaren inte ännu när förordningen om gratis tilldelning av utsläppsrätter antas har iakttagit alla rekommendationer. Iakttagandet av rekommendationerna bedöms då på nytt is samband med att rapporterna om årlig verksamhetsnivå lämnas in, första gången våren 2026. Minskningen av antalet utsläppsrätter tillämpas inte längre från och med det kalenderår under tilldelningsperioden som följer på det år när åtgärderna enligt rekommendationerna slutförts i sin helhet. Bestämmelser om hur minskningen slutar tillämpas och iakttagandet av rekommendationerna verifieras kommer att finnas i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter och i kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

Enligt det föreslagna 5 mom. får närmare bestämmelser om den plan som avses i 2 mom. och om godkännande av den utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. Det närmare innehållet i planen för klimatneutralitet beror på innehållet i kommissionens genomförandeförordning och kan behöva preciseras i nationella bestämmelser, till exempel i fråga om lämnandet av planen för klimatneutralitet till Energimyndigheten. 

49 §. Ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ansökan om utsläppsrätter, om tidsfristen för ansökan samt om vilka uppgifter ansökan ska innehålla. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna i den gällande lagen om utsläppshandel om ansökan om utsläppsrätter för handelsperioden 2021–2030 och bilagorna till ansökan, med undantag för möjligheten att förlänga tidsfristen för ansökan som för tilldelningsperioden 2026–2030. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövaren för en anläggnings del lämna in ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter och bilagor till Energimyndigheten. Innan gratis tilldelade utsläppsrätter kan beviljas ska verksamhetsutövaren ha ett av Energimyndigheten beviljat, giltigt utsläppstillstånd för anläggningen. Därför förutsätts det att utsläppstillståndet har trätt i kraft innan ansökan om gratis tilldelning lämnas in. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska en befintlig anläggnings ansökan som gäller tilldelningsperioden 2026–2030 lämnas in senast den 30 april 2024. Energimyndigheten kan med stöd av kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter fatta beslut om förlängning av tidsfristen längst till och med den 28 juni 2024. Jämfört med den gällande lagen har beslutsfattandet om förlängning av tidsfristen överförts från arbets- och näringsministeriet till Energimyndigheten. Ett beslut om förlängning av tidsfristen innebär ingen politisk prövning, utan baserar sig på kommissionens förordning om gratis tilldelning där det föreskrivs om tidsfrister för ansökan om gratis tilldelning.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att om en anläggning har beviljats utsläppstillstånd efter den 30 april 2024 och anläggningen inleder sin verksamhet senast den 30 juni 2024, ska den ansökan som gäller anläggningen lämnas in senast den 28 juni 2024. Enligt förordningen om gratis tilldelning av utsläppsrätter ska uppgifterna för ansökan om gratis tilldelning för sådana befintliga anläggningar lämnas som en del av den nationella förteckningen till kommissionen i enlighet med artikel 14 i förordningen.  

Enligt det föreslagna 4 mom. finns bestämmelser om tidsfristen för inlämnande av ansökan om gratis tilldelning för nya deltagare i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

Enligt det föreslagna 5 mom. ska verksamhetsutövare som har ett gemensamt utsläppstillstånd eller som gemensamt har ansökt om utsläppstillstånd lämna in en gemensam ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Det föreslagna momentets innehåll motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 6 mom. finns bestämmelser om de handlingar och uppgifter som ska fogas till ansökan och om verifiering av uppgifterna i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter och i kommissionens verifieringsförordning. De handlingar och uppgifter som ska fogas till ansökan ska lämnas in på en blankett som fastställts av Energimyndigheten.  

Enligt det föreslagna 7 mom. får närmare bestämmelser om innehållet i och verifieringen av handlingar och uppgifter samt om tidsfristen för inlämnande av ansökan om gratis tilldelning för nya deltagare och om ansökningsförfarandet utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.  

50 §. Beslut om det preliminära antalet utsläppsrätter. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om utsläppshandel om beslut om preliminärt antal utsläppsrätter samt om villkor som berör det. Enligt det föreslagna 1 mom. fattar Energimyndigheten beslut om det preliminära antal utsläppsrätter som tilldelas verksamhetsutövaren för en befintlig anläggning gratis baserat på uppgifter om anläggningens verksamhet och de harmoniserade riktmärken som ska användas vid beräkningen. En förutsättning för beslutet är att kommissionen inte har avslagit ansökan om att anläggningen ska föras in i förteckningen över de anläggningar som tilldelas utsläppsrätter gratis.  

I 2 mom. föreskrivs det att Energimyndigheten fattar beslutet efter det att kommissionen har godkänt de riktmärken som ska användas vid beräkningen av antalet utsläppsrätter. 

51 §. Beslut om tilldelning av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tilldelning av utsläppsrätter samt om ändring av antalet utsläppsrätter, till följd av ändringar i EU-rättsakter. Paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten gratis fatta beslut om det antal utsläppsrätter som tilldelas verksamhetsutövaren för en befintlig anläggning och en ny deltagare.  

I 2 mom. föreslås det att Energimyndigheten ska fatta beslutet efter det att kommissionen har fattat beslut om den sektorsövergripande korrigeringsfaktor som ska tillämpas respektive år under den aktuella tilldelningsperioden.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Energimyndigheten vid behov ändra det antal utsläppsrätter som tilldelas, om ändringar av utsläppshandelsdirektivet eller av kommissionens rättsakter som antas med stöd av det kräver att antalet ändras.  

52 §. Övervakningsskyldigheten i anslutning till utsläppsrätter som tilldelas gratis. I paragrafen föreskrivs det om verksamhetsutövares övervakningsskyldighet i anslutning till utsläppsrätter som tilldelas gratis, och syftet är att säkerställa att de uppgifter om anläggningars produktion som används vid beräkningen av gratis tilldelning är så noggranna och riktiga som möjligt. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen om utsläppshandel och skyldigheterna enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning. Bestämmelserna om övervakning är i stor utsträckning harmoniserade inom utsläppshandeln.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare som ansöker om eller tar emot gratis tilldelning av utsläppsrätter inom anläggningen i fråga på det sätt som anges i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter övervaka de uppgifter som utgör grund för tilldelningen av utsläppsrätter. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska verksamhetsutövaren utarbeta en övervakningsmetodplan för övervakningen av anläggningens verksamhet. Bestämmelser om innehållet i övervakningsmetodplanen finns i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

Enligt det föreslagna 3 mom. får närmare bestämmelser om övervakningen av de uppgifter som avses i 1 mom. utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. 

53 §. Godkännande av övervakningsmetodplanen. I paragrafen föreskrivs det om inlämnande av övervakningsmetodplanen samt om tidtabellen för detta och om förutsättningarna för godkännande. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen om utsläppshandel. Bestämmelserna om innehållet i övervakningsmetodplanen och om godkännande av den har harmoniserats genom kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Verksamhetsutövaren ska lämna in övervakningsmetodplanen till Energimyndigheten för godkännande. Övervakningsmetodplanen ska lämnas in på en blankett som fastställts av Energimyndigheten. Bestämmelser om tidsfristerna för inlämnande av övervakningsmetodplanen och om förutsättningarna för godkännande finns i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

54 §.Ändring av övervakningsmetodplanen. I paragrafen föreskrivs det om ändring av övervakningsmetodplanen, om verksamhetsutövarens skyldigheter i anslutning till detta samt om Energimyndighetens bedömning av ändringens betydelse. Paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen om utsläppshandel, men i paragrafen preciseras Energimyndighetens förfarande när den ändring verksamhetsutövaren anmäler inte är betydande.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövaren ändra övervakningsmetodplanen när de villkor som anges i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter uppfylls. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska verksamhetsutövaren anmäla ändringar till Energimyndigheten på förhand. Om en ändring är betydande i den mening som avses i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter, ska Energimyndigheten ändra beslutet om övervakningsmetodplanen. Om en ändring inte är betydande i den mening som avses i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter, ska Energimyndigheten utan dröjsmål informera verksamhetsutövaren om detta. I det föreslagna 2 mom. preciseras förfarandet i fråga om icke-betydande ändringar så, att Energimyndigheten utan dröjsmål ska informera verksamhetsutövaren om ändringen inte är betydande och att beslutet om övervakningsmetodplanen inte behöver ändras. Preciseringen motsvarar rådande praxis, men bestämmelsen är tydligare än i den gällande lagen. 

Enligt det föreslagna 3 mom. får närmare bestämmelser om i 1 mom. avsedd ändring av övervakningsmetodplanen utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. 

55 §. Rapportering och anmälan om förändringar i verksamheten. I paragrafen föreskrivs det om verksamhetsutövarens årliga rapporteringsskyldighet i fråga om gratis tilldelade utsläppsrätter samt om anmälning av andra förändringar. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen och förfarandena enligt kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövaren varje år upprätta en rapport om uppgifterna om en anläggnings produktion på det sätt som förutsätts i kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter och se till att rapporten verifieras. Bestämmelser om innehållet i den årliga rapporten om produktionsuppgifter och om krav på den finns i kommissionens förordning om gratis tilldelning och i kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska rapporten för respektive kalenderår tillsammans med den verifieringsrapport som gäller den lämnas in till Energimyndigheten senast den 31 mars följande år. Tidsfristen motsvarar tidsfristen för inlämnande av rapporten enligt kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska verksamhetsutövaren också anmäla andra förändringar i en anläggnings verksamhet till Energimyndigheten i enlighet med kraven i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter och kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter. Förändringar ska anmälas till Energimyndigheten på förhand. 

56 §.Ändring av det antal utsläppsrätter som tilldelas gratis. I paragrafen föreskrivs det om ändring av det antal utsläppsrätter som tilldelas gratis och om skäl till detta. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandet enligt den gällande lagen om utsläppshandel och förfarandena enligt kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

Enligt paragrafen ska Energimyndigheten gratis fatta beslut om ändring av antalet utsläppsrätter som tilldelas en anläggning, om anläggningens eller delanläggningens verksamhetsnivå har förändrats eller om det har skett någon annan förändring i anläggningens eller delanläggningens verksamhet som påverkar antalet utsläppsrätter. Inverkan på antalet utsläppsrätter av ändringarna i verksamhetsnivån bedöms på det sätts som förutsätts i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter och i kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter. Huvudregeln är att om en delanläggnings genomsnittliga verksamhetsnivå har ökat eller minskat med mer än 15 % jämfört med den historiska verksamhetsnivån, ska antalet utsläppsrätter som tilldelas gratis för den aktuella tilldelningsperioden ändras med motsvarande procentsats. Den genomsnittliga verksamhetsnivån ska fastställas som det aritmetiska medeltalet av två års verksamhetsnivå, som mäts för två hela kalenderår under vilka verksamheten bedrivits. För en befintlig anläggning ska det första året för vilket verksamhetsnivån beräknas vara det första året av respektive tilldelningsperiod. För nya deltagare beräknas inte den genomsnittliga verksamhetsnivån för de tre första kalenderåren av verksamhet. Om verksamhetsnivån under den aktuella tilldelningsperioden åter ändrar och ändringen ligger inom ett variationsintervall på 5 % över de 15 % som nämns ovan, ska antalet utsläppsrätter som tilldelas gratis inte ändras. Om en senare förändring dock överstiger det variationsintervall på 5 % inom vilket den tidigare anpassningen skedde (t.ex. 20–25 %, 25–30 % etc.), ska anpassningen för tilldelningsperioden vara densamma som den genomsnittliga procentuella förändringen i verksamhetsnivån.  

57 §. Sammanslagningar och delningar. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet när anläggningar fusioneras eller delas. Den föreslagna paragrafen motsvarar förfarandena enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter. 

Enligt 1 mom. ska verksamhetsutövare utan dröjsmål på det sätt som föreskrivs i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter lämna Energimyndigheten uppgifter om de anläggningar som uppstått till följd av sammanslagning eller uppdelning. Skyldigheten gäller oberoende av om den anläggning som är ett resultat av fusionen eller delningen är en befintlig anläggning i utsläppshandeln eller en ny deltagare. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Energimyndigheten fatta beslut om det antal utsläppsrätter som tilldelas sammanslagna eller uppdelade anläggningar gratis. Kommissionen bedömer alla fall som gäller fusion eller delning innan Energimyndigheten fattar sitt beslut. 

58 §. Avstående från gratis tilldelning av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om avstående från gratis tilldelning av utsläppsrätter samt om ansökan och beslut om avstående. Paragrafen motsvarar gällande lag, men till den fogas ett förbud enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter mot att återkalla ansökan om avstående under samma tilldelningsperiod. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövaren för att avstå från gratis tilldelning av utsläppsrätter lämna in en ansökan till Energimyndigheten. Närmare bestämmelser om rätten att helt eller delvis avstå från gratis tilldelning av utsläppsrätter finns i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Energimyndigheten fatta beslut om ändring av antalet utsläppsrätter utifrån den ansökan som avses i 1 mom. Innan beslutet fattas ska Energimyndigheten underrätta kommissionen, som övervakar det totala antalet utsläppsrätter, om ändringen av antalet utsläppsrätter. Antalet utsläppsrätter som tilldelas gratis ändras den 1 januari efter att ansökan gjorts. Ett beslut om avstående från utsläppsrätter som tilldelas gratis är i kraft till utgången av den aktuella tilldelningsperioden, och enligt kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter har verksamhetsutövaren inte rätt att återta sin ansökan under samma tilldelningsperiod. Det föreslås att förbudet mot återkallande av ansökan fogas till lagen om utsläppshandel, eftersom avståendet från utsläppsrätter får konsekvenser som består till utgången av tilldelningsperioden.  

59 §. Registrering av gratis tilldelning av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om registrering av gratis tilldelade utsläppsrätter på en anläggnings konto, samt om registrering av utsläppsrätter när en anläggning upphör med sin verksamhet eller avbryter sin verksamhet tills vidare. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten varje år senast den 30 juni registrera antalet utsläppsrätter enligt beslutet om tilldelning av utsläppsrätter på kontot för anläggningen i fråga i unionsregistret. Kontot är utsläppstillståndsspecifikt. Om en anläggnings utsläppstillstånd är gemensamt för flera verksamhetsutövare ska verksamhetsutövare genom ömsesidiga avtal komma överens om vem som har rätt att använda kontot. Förfarandet motsvarar gällande lag, men det föreslås att tidsfristen för registreringen ändras i enlighet med utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får inga utsläppsrätter registreras för en anläggning som upphört med sin verksamhet. Bestämmelsen motsvarar artikel 10a.19 i utsläppshandelsdirektivet. Energimyndigheten fattar beslut om att utsläppsrätter inte längre ska registreras. Närmare bestämmelser om villkoren för när en anläggning ska anses ha upphört med sin verksamhet och om hur registreringen av utsläppsrätter upphör finns i kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Enligt kommissionens gällande förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter anses en anläggning har upphört med sin verksamhet, om dess utsläppstillstånd har återkallats, om anläggningen inte längre uppnår tröskelvärdena för verksamheter som förtecknas i bilaga I om tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet eller om anläggningen inte har någon verksamhet och det är tekniskt omöjligt att återuppta verksamheten. Enligt ett utkast till förordning om ändring av kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter ska bestämmelsen om upphörande av verksamhet preciseras så att utsläppsrätter inte längre får registreras för det aktuella kalenderåret från och med dagen efter den dag när anläggningens verksamhet upphört.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att om en anläggning avbryter sin verksamhet tills vidare kan Energimyndigheten från och med det år som följer på avbrytandet, i enlighet med kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter, upphöra med registreringen av det antal utsläppsrätter som enligt beslutet om tilldelning av utsläppsrätter ska registreras årligen. Energimyndigheten fattar beslut om att utsläppsrätter inte längre ska registreras. 

60 §. Registrering av ändrat antal utsläppsrätter. I den ändrade paragrafen föreskrivs det om registrering av ändrat antal utsläppsrätter samt om tidsfristen för registrering. Förfarandet enligt paragrafen motsvarar gällande lag med den skillnaden att de bestämmelser som berör tidigare handelsperioder stryks och att ordalydelsen ändras så att den mer exakt motsvarar de harmoniserade reglerna för gratis tilldelning.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om registrering av utsläppsrätter när antalet utsläppsrätter som tilldelas en anläggning gratis minskar. Om det antal utsläppsrätter som tilldelas en anläggning gratis minskar till följd av en ändring i verksamhetsnivån och det inte är möjligt att inom den föreskrivna tidsfristen för registreringen, senast den 30 juni, fatta ett beslut om ändring av antalet utsläppsrätter, ska Energimyndigheten trots 59 § så snart som möjligt efter det att beslutet om minskning av antalet utsläppsrätter har fattats på anläggningens konto registrera de utsläppsrätter som tilldelas anläggningen gratis det året. Bestämmelsen behövs eftersom registreringen av det ändrade antalet gratis tilldelade utsläppsrätter förutsätter att kommissionen godkänner antalet utsläppsrätter, och det kan förutspås att den tid som reserverats för handläggning av ändringar mellan rapporteringen av årliga uppgifter och registreringen av utsläppsrätter kanske inte är tillräcklig för den nationella handläggningen av ändringarna och för kommissionens godkännande.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om registrering av utsläppsrätter när antalet utsläppsrätter som tilldelas ökar. Energimyndigheten kan, om kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter tillåter det, på anläggningens konto senast den 30 juni registrera det antal utsläppsrätter som tilldelas gratis enligt det gällande beslutet och så snart som möjligt efter det att beslutet om ökning av antalet utsläppsrätter har fattats registrera skillnaden mellan det antal utsläppsrätter som registrerats på kontot och det ökade antalet utsläppsrätter. Inom tidsfristen registreras då det antal utsläppsrätter som anges i det gällande beslutet om tilldelning. Skillnaden mellan det antal utsläppsrätter som redan registrerats och det utökade antalet registreras så snart som möjligt efter beslutet om ändring. Ändring av antalet utsläppsrätter förutsätter kommissionens godkännande, vilket kan ta flera månader. Det är inte ändamålsenligt att skjuta upp registreringen av det antal utsläppsrätter som redan beviljats när flera utsläppsrätter är att vänta.  

61 §. Registrering av utsläppsrätter när verksamhetsutövaren byts. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om registrering av gratis tilldelade utsläppsrätter för en ny verksamhetsutövare samt om förutsättningarna och tidpunkten för registreringen. Bestämmelsen motsvarar delvis gällande lag, men tidpunkten för registreringen preciseras för att bättre motsvara förfarandet enligt lagen.  

När en anläggnings verksamhetsutövare byts, ska de utsläppsrätter som tilldelats anläggningen i fråga och som ska registreras varje år registreras på den nya verksamhetsutövarens konto för anläggningen i fråga i unionsregistret från och med det att Energimyndigheten har fattat beslut om överföring av utsläppstillståndet, övervakningsplanen och övervakningsmetodplanen till den nya verksamhetsutövaren i enlighet med 37 § 1 mom. 

62 §.Återlämnande och återkrav av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om återlämnande och återkrav när för många utsläppsrätter tilldelats. Bestämmelsen ändras i förhållande till gällande lag så att verksamhetsutövaren i stället för genom ett avtal primärt ska återlämna utsläppsrätterna på Energimyndighetens uppmaning, varefter myndigheten bestämmer att de ska återkrävas. I övrigt motsvarar den föreslagna paragrafen gällande lag.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en verksamhetsutövare på vars konto i unionsregistret det har registrerats fler utsläppsrätter än vad verksamhetsutövaren enligt kommissionens rättsakt om gratis tilldelning av utsläppsrätter, kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter eller kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter är berättigad till utan dröjsmål återlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar det överskjutande antalet utsläppsrätter på Energimyndighetens uppmaning.  

Energimyndigheten ska fatta beslut om återkrav av ett överskjutande antal utsläppsrätter, om verksamhetsutövaren har låtit bli att återlämna det antal utsläppsrätter som i enlighet med 1 mom. ska återlämnas. Genom beslutet kan det antingen bestämmas att utsläppsrätterna ska återlämnas eller att de ska kvitteras. Energimyndigheten kan kvittera de överskjutande utsläppsrätterna mot det antal som ska tilldelas gratis, om förfarandet inte förhindras i kommissionens förordning av gratis tilldelning av utsläppsrätter eller kommissionens registerförordning. Det har föreslagits att till kommissionens förordning ska fogas en bestämmelse enligt vilken den behöriga myndigheten om en verksamhetsutövare inte lämnar in det överskjutande antal utsläppsrätter som tilldelats ska anvisa den nationella administratören för unionsregistret att dra av det antalet utsläppsrätter från det antal verksamhetsutövaren senare tilldelas. Ändringen av förordningen om gratis tilldelning av utsläppsrätter är ännu under behandling, och därför är det i nuläget inte säkert om bestämmelsen kommer att träda i kraft. 

63 §. Tidsfrist för återkrav och preskriptionstid. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om återkrav och för tidsfristen för det samt om preskriptionstiden för återkrav. Paragrafen motsvarar gällande lag.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten fatta beslut om återkrav av utsläppsrätter utan dröjsmål efter det att Energimyndigheten har fått kännedom om att en verksamhetsutövare blivit tilldelad fler utsläppsrätter än vad denna är berättigad till och om att denna inte har fullgjort Energimyndighetens uppmaning att utan dröjsmål återlämna dem.  

Enligt det föreslagna 2 mom. får åtgärder för återkrav av utsläppsrätter får inte längre vidtas när tio år har förflutit från det att utsläppsrätterna registrerades. 

Enligt det föreslagna 3 mom. får närmare bestämmelser om förfarandet för återkrav av utsläppsrätter och om tidsfristerna utfärdas genom förordning av statsrådet. 

11 kap. Gratis tilldelning av utsläppsrätter till luftfartygsoperatörer 

I det föreslagna kapitlet föreskrivs det om gratis tilldelning av utsläppsrätter till luftfartygsoperatörer. Bestämmelserna om förfarandet för tilldelning samt ansökan om utsläppsrätter i den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart har motsvarande innehåll. I kapitlet har bestämmelserna om reglerna för gratis tilldelning ändrats i förhållande till den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, till följd av ändringar i direktivet. 

64 §.Reglerna för gratis tilldelning av utsläppsrätter för luftfart. Enligt det föreslagna 1 mom. är den kalkylerade andel som de utsläppsrätter som tilldelas luftfartygsoperatörer gratis utgör av det totala antalet utsläppsrätter för luftfart 85 procent 2024 och 2025, av vilket 25 procent överförs till auktion 2024 och 50 procent 2025. Från och med 2026 tilldelas luftfartygsoperatörer gratis utsläppsrätter endast på basis av den användning av hållbara flygbränslen som avses i 65 §. Genom bestämmelsen genomförs nedkörningen av gratis tilldelning av utsläppsrätter för luftfart enligt utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Europeiska kommissionen fastställa det antal utsläppsrätter som ska auktioneras ut respektive år samt det antal utsläppsrätter för luftfart som ska tilldelas gratis.  

65 §. Gratis tilldelning av utsläppsrätter för användning av hållbara flygbränslen. Enligt det föreslagna 1 mom. kan en luftfartygsoperatör i enlighet med artikel 3c.6 i utsläppshandelsdirektivet fram till utgången av 2030 varje år ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter för luftfart på basis av användningen av hållbara flygbränslen under det föregående året. Genom gratis utsläppsrätter minskas prisskillnaden mellan hållbara och fossila flygbränslen så att ju mer hållbart ett bränsle anses vara enligt den artikel i direktivet som anges ovan, desto större relativ andel av prisskillnaden täcks av gratis utsläppsrätter (70 % för avancerade biobränslen och grönt väte samt 95 % för syntetiska bränslen av icke-biologiskt ursprung). Prisskillnaden täcks i sin helhet, om hållbart bränsle tankas på flygplatser som är belägna på öar som är mindre än 10 000 km2 eller i ett av de yttersta randområdena eller på flygplatser som till följd av att de har mindre än 800 000 passagerare per år inte omfattas av distributionsskyldigheten för förnybart flygbränsle enligt ReFuelEU Aviation-förordningen. Flygbränslet ska höra till tillämpningsområdet för ReFuelEU Aviation-förordningen. Dessutom ska flygbränslet ha använts för en flygning som omfattas av handeln med utsläppsrätter för luftfart, som inte är en överljudsflygning. Om efterfrågan på gratis tilldelade utsläppsrätter överstiger antalet utsläppsrätter som reserverats för året i fråga, minskas tilldelningen på ett enhetligt sätt mellan luftfartygsoperatörerna. De utsläppsrätter som tilldelats gratis dras av från det antal utsläppsrätter som auktioneras ut. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Europeiska kommissionen varje år offentliggöra det föregående årets uppgifter om prisskillnaden mellan fossila flygbränslen och hållbara flygbränslen samt antar rättsakter om beräkningen av prisskillnaderna mellan bränslen och om fördelningen av utsläppsrätter. 

66 §.Ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter för luftfart. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det såväl om den allmänna gratis tilldelningen av utsläppsrätter för luftfart för 2024 och 2025 som om den gratis tilldelning som har samband med hållbara flygbränslen och som är i kraft till utgången av 2030. Enligt det föreslagna 1 mom. görs ansökan om i 64 § avsedda utsläppsrätter som tilldelas gratis genom att en rapport om en luftfartygsoperatörs utsläpp under det föregående året från de flygningar som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag lämnas in till Transport- och kommunikationsverket senast den 31 mars 2024. Här avses den årliga utsläppsrapport som hör till skyldigheterna gällande utsläppshandeln enligt 31 §. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska ansökan om i 65 § avsedda utsläppsrätter som tilldelas gratis göras genom att en utsläppsrapport som avses i 1 mom. lämnas in till Transport- och kommunikationsverket senast den 31 mars respektive år. I ansökan ska även beaktas de närmare bestämmelser om användningen av hållbara flygbränslen som finns i artikel 3c.6 i utsläppshandelsdirektivet och som utfärdats med stöd av den artikeln.  

67 §.Beslut om tilldelning av utsläppsrätter för luftfart som tilldelas gratis. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket utan dröjsmål efter det att verket har fått de uppgifter som avses i 64 § 2 mom. av Europeiska kommissionen fatta beslut om det antal utsläppsrätter för luftfart som tilldelas luftfartygsoperatörer gratis. Förslaget motsvarar gällande lag med det undantaget att verket inte ska fatta beslut inom tre månader utan dröjsmål efter det att verket har fått uppgifter om kommissionens beslut om gratis tilldelning.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket utan dröjsmål efter det att verket har fått de uppgifter som avses i 65 § 2 mom. av Europeiska kommissionen fatta beslut om det antal i 65 § 1 mom. avsedda utsläppsrätter för luftfart som tilldelas gratis.  

68 §. Registrering av gratis tilldelning av utsläppsrätter för luftfart. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten senast den 30 juni respektive år på en luftfartygsoperatörs depåkonto registrera det antal utsläppsrätter för luftfart som tilldelats gratis med stöd av 64 §. Förslaget motsvarar gällande lag, utom i fråga om tidsfristen. När utsläppshandelsdirektivet omarbetades ändrades tidsfristen från den 28 februari till den 30 juni. 

I det föreslagna 2 mom. ingår en bestämmelse om registrering av utsläppsrätter vid användning av hållbara flygbränslen. Energimyndigheten ska utan dröjsmål registrera det antal utsläppsrätter som tilldelats gratis med stöd av 65 § på luftfartygsoperatörens depåkonto efter att ha fått kännedom om Transport- och kommunikationsverkets i 65 § 2 mom. avsedda beslut. 

I det föreslagna 3 mom. ingår motsvarande förbud som i gällande lag mot att registrera utsläppsrätter i utsläppshandelsregistret i samband med återkallande av en luftfartygsoperatörs organisations drifttillstånd eller operativa licens. Transport- och kommunikationsverket ska utan dröjsmål underrätta Energimyndigheten om en sådan ändring som nämns ovan. 

I det föreslagna 4 mom. ingår en motsvarande bestämmelse som i gällande lag om skyldigheten för luftfartygsoperatören att utan dröjsmål anmäla bytet till Transport- och kommunikationsverket och även till Energimyndigheten, som registrerar de årliga utsläppsrätterna på den nya luftfartygsoperatörens depåkonto i registret. 

12 kap. Unionsregistret 

I kapitlet föreskrivs det om utsläppshandelsregistret och om förande av det. Det föreslagna kapitlet motsvarar 8 kap. i den gällande lagen om utsläppshandel. 

69 §. Förande av unionsregistret. I paragrafen föreskrivs det om förande av register, om Energimyndighetens uppgifter som nationell administratör för registret, om registeruppgifter enligt Kyotoprotokollet och om iakttagandet av kommissionens registerförordning. 

Enligt det föreslagna 1 mom. bokförs innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter noggrant i unionsregistret. Energimyndigheten är nationell administratör för registrets nationella del och svarar för den årliga registreringen av de utsläppsrätter som tilldelas gratis. Energimyndigheten kan anlita utomstående för uppgifter som anknyter till administreringen registret. Det föreslagna momentet motsvarar Energimyndighetens nuvarande uppgifter, som dock till följd av det utvidgade tillämpningsområdet också föreslås omfatta uppgifter som berör utsläppsrättskonton för sjötransporter. 

Enligt det föreslagna 2 mom. är registret också nationellt register för bokföring av utsläppsenheter enligt Kyotoprotokollet, om inte något annat föreskrivs i kommissionens registerförordning. Energimyndigheten är nationell administratör för registret enligt Kyotoprotokollet. 

Enligt det föreslagna 3 mom. iakttas i fråga om upprättande och förande av registret och i fråga om registerfunktionerna kommissionens registerförordning. I registerförordningen föreskrivs det bland annat om uppgiftsfördelningen mellan registrets centrala administratör Europeiska kommissionen och de nationella administratörerna. Kommissionen ansvarar för utveckling och upprätthållande av registret, medan de nationella administratörerna administrerar respektive nationella del av unionsregistret och de konton och kontoinnehavare som omfattas av den egna statens jurisdiktion, samt vid behov handhar funktioner som berör kontona. På brottsbekämpning och på förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism inom ramen för registret tillämpas kommissionens registerförordning och de bestämmelser som det hänvisas till i den. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel. 

70 §.Unionsregistrets koppling till kommissionens registersystem. I paragrafen föreskrivs det om registrets nationella dels koppling till kommissionens register, dels om kontroll av registret. 

Enligt det föreslagna 1 mom. är de nationella registerfunktionerna kopplade till kommissionens registersystem som genomför automatiska kontroller av alla transaktioner i registersystemet för att säkerställa att årsregistreringen av de utsläppsrätter som tilldelas gratis och överlåtelsen och annulleringen av utsläppsrätter sker i överensstämmelse med bestämmelserna. Det föreslagna momentet motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om utsläppshandel om registrets koppling till kommissionens register och om kontroller. 

Enligt det föreslagna 2 mom. består registersystemet av elektroniska databaser som innehåller gemensamma uppgifter med hjälp av vilka årsregistreringen av de utsläppsrätter som tilldelas gratis och innehavet, överlåtelsen och annulleringen av dem följs. Dessutom säkerställs det att överlåtelserna inte strider mot skyldigheterna enligt Kyotoprotokollet. Det föreslagna momentet motsvarar gällande lag. 

71 §. Krav som gäller unionsregistret och bokföringen av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om registreringar i registret samt om behandlingen av uppgifter i samband med dem. 

Enligt det föreslagna 1 mom. finns bestämmelser om årsregistreringen av de utsläppsrätter som tilldelas gratis och om registrering av innehavet, överlåtelsen och annulleringen av utsläppsrätter och projektenheter samt om allmänhetens rätt att bekanta sig med de uppgifter som ingår i registret och om uppgiftssekretessen i kommissionens registerförordning. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får bestämmelser om genomförandet av kommissionens registerförordning vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet. 

13 kap. Innehav av och skyldighet att överlämna utsläppsrätter 

I det föreslagna 13 kap. föreskrivs om innehav av och skyldighet att överlåta utsläppsrätter. Det föreslagna kapitlet motsvarar i huvudsak 9 kap. i den gällande lagen om utsläppshandel om registrering, överlämnande och annullering av utsläppsrätter samt deras giltighet.  

72 §. Innehav och överlåtelse av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om innehav och registrering av utsläppsrätter samt om överlåtelse av utsläppsrätter. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan en fysisk eller juridisk person inneha utsläppsrätter. I registret bokförs på separata konton utsläppsrätterna för varje sådan person till vars konto utsläppsrätter tilldelas gratis eller till eller från vilken utsläppsrätter överlåts. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan utsläppsrätter överlåtas mellan personer inom Europeiska unionen. Utsläppsrätter kan överlåtas mellan personer inom Europeiska unionen och personer i tredjeländer, om utsläppsrätterna enligt tredjeländernas utsläppshandelssystem har erkänts vara förenliga med det förfarande som avses i artikel 25 i utsläppshandelsdirektivet. 

73 §. Skyldighet att överlämna utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att överlämna utsläppsrätter och om tidsfristen för den. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövare, rederier och luftfartygsoperatörer varje år senast den 30 september till det register som avses i 69 § överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de utsläpp som varje verksamhetsutövares anläggning eller varje rederi eller luftfartygsoperatör har gett upphov till under det föregående kalenderåret och som har verifierats i enlighet med 10 kap. I fråga om anläggningar och luftfart motsvarar momentet gällande lagstiftning med undantag för tidsfristen för överlåtelse av utsläppsrätter, som vid omarbetningen av utsläppshandelsdirektivet ändrades från den 30 april till den 30 september.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om tidtabellen för rederiers successiva överlämnande av utsläppsrätter under den inledande fasen av systemet för handel med utsläppsrätter. Enligt det föreslagna 2 mom. ska de utsläppsrätter som nämns i 1 mom. ska i fråga om rederiers fartyg överlämnas enligt följande: 40 % av de verifierade utsläpp som rapporterats för 2024 och som omfattas av kravet på överlämnande i 1 mom., 70 % av de verifierade utsläpp som rapporterats för 2025 och som omfattas av kravet på överlämnande i 1 mom. och 100 % av de verifierade utsläpp som rapporterats för 2026 och varje år därefter och som omfattas av kravet på överlämnande i 1 mom. Det föreslagna momentet motsvarar artikel 3gb i utsläppshandelsdirektivet. 

74 §. Undantag från skyldigheten att överlämna utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om undantag från skyldigheten att överlämna utsläppsrätter. Undantaget tillämpas på anläggningar, luftfart och sjötransporter.  

Enligt det föreslagna 1 mom. gäller skyldigheten att överlämna utsläppsrätter enligt 73 § 1 mom. inte för utsläpp som verifierats som avskilda och transporterade för permanent lagring till en anläggning och som har giltigt tillstånd i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och 2008/1/EG samt förordning (EG) nr 1013/2006. Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel innebär det föreslagna momentet att också att ingen skyldighet att överlämna utsläppsrätter uppkommer när utsläpp transporteras sjövägen och lagras. 

Enligt det föreslagna momentet gäller skyldigheten att överlämna utsläppsrätter enligt 73 § 1 mom. inte heller för sådana utsläpp som anses ha avskilts och använts på ett sådant sätt att de är permanent kemiskt bundna i en produkt så att de inte kommer ut i atmosfären vid normal användning, inklusive vid normal verksamhet som äger rum efter det att produkten är uttjänt. Närmare bestämmelser om permanent kemisk bindning i en produkt finns i den delegerad akt som kommissionen antar med stöd av artikel 12 i utsläppshandelsdirektivet. 

75 §.Undantag från rederiers skyldighet att överlämna utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tidsbegränsade undantag från rederiers skyldighet att överlämna utsläppsrätter. Alla undantag enligt den föreslagna paragrafen tillämpas på utsläpp som uppkommer till och med utgången av 2030.  

I den föreslagna 1 mom. 1 punkten föreskrivs om det så kallade undantaget för öar enligt direktivet. Enligt den punkten behöver utsläppsrätter inte överlämnas för resor som utförs av andra passagerarfartyg än kryssningsfartyg mellan en hamn som omfattas av Finlands jurisdiktion och en hamn på en ö som omfattas av Finlands jurisdiktion och har färre än 200 000 invånare, samt verksamhet inom en hamn i samband med sådana resor. Med passagerarfartyg avses fartyg som transporterar mer än 12 passagerare, och alltså också ro-ro-passagerarfartyg. Ön får inte ha landsvägs- eller järnvägsförbindelse till fastlandet. Sådana resor som uppfyller villkoren och som trafikeras av fartyg med en bruttodräktighet över 5 000 är i praktiken vissa resor mellan hamnar på Åland och hamnar i övriga Finland. Utsläppsrätter behöver inte heller överlämnas med stöd av artikel 12.3-d andra stycke i utsläppshandelsdirektivet till följd av resor mellan en i den av kommissionen offentliggjorda förteckningen införd hamn på en ö som omfattas av en annan medlemsstats jurisdiktion och har färre än 200 000 invånare och en hamn i samma medlemsstat, samt verksamhet inom en hamn i samband med sådana resor. Hänvisningen till den av kommissionen offentliggjorda förteckningen behövs, eftersom andra medlemsländers undantag för öar också tillämpas på finländska fartyg som i andra medlemsländer trafikerar rutter som omfattas av undantaget. 

I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om ett undantag för resor som utförs med passagerarfartyg inom ramen för ett gränsöverskridande avtal om allmän trafik eller en gränsöverskridande allmän trafikplikt. Med stöd av artikel 12.3-c i utsläppshandelsdirektivet antar kommissionen en genomförandeakt om undantaget. Enligt direktivet får två medlemsstater begära att undantaget ska tillämpas. Skyldigheten att lämna in utsläppsrätter uppkommer då inte med avseende på utsläpp som äger rum till följd av resor som utförs med passagerarfartyg eller ro-ro-passagerarfartyg inom ramen för ett gränsöverskridande avtal om allmän trafik eller en gränsöverskridande allmän trafikplikt som anges i den gemensamma begäran, vilka förbinder de två medlemsstaterna, och till följd av verksamhet inom en hamn från sådana fartyg i samband med sådana resor. Tillämpning av undantaget får endast begäras av två medlemsstater av vilka den ena inte har någon landgräns med andra medlemsstater och av vilka den andra medlemsstaten geografiskt ligger närmast den förstnämnda medlemsstaten. Finland kan inte i egenskap av medlemsstat göra en sådan begäran, eftersom Finland inte uppfyller förutsättningarna för undantag enligt direktivet. Företaget tillämpas på finländska fartyg som trafikerar sådana resor. 

I den föreslagna 1 mom. 3 punkten föreskrivs i enlighet med artikel 12.3-b i utsläppshandelsdirektivet om undantag för EU:s yttersta randområden. Med yttersta randområden avses yttersta randområden enligt artikel 249 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Vid tidpunkten för beredningen av regeringens proposition fanns nio yttersta randområden, som omfattade fem transoceana områden som hör till Frankrike, Portugal och Spanien. I Finland finns inga sådana yttersta randområden som avses i FEUF. Undantaget tillämpas dock också på finländska fartyg som trafikerar sådana rutter. Enligt det föreslagna undantaget uppkommer ingen skyldighet att överlämna utsläppsrätter vid resor mellan en hamn i ett yttersta randområde i en medlemsstat och en annan hamn i samma medlemsstat, inbegripet resor inom samma yttersta randområde och mellan yttersta randområde i samma medlemsstat, samt verksamhet inom en hamn i samband med sådana resor. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om lättnad för isklassfartyg. Enligt momentet får rederier överlämna 5 procent färre utsläppsrätter än deras verifierade utsläpp annars hade förutsatt. Lättnaden berör utsläpp från isklassfartyg till och med utgången av 2030. Fartyget ska ha isklass I A eller I A Super i Transport- och kommunikationsverkets isklassregister som upprätthålls med stöd av 7 § 1 mom. i lagen om fartygs isklasser och isbrytarassistans (1121/2005) eller en isklass som motsvarar isklass I A eller I A Super i enlighet med Transport- och kommunikationsverkets motsvarighetsförteckning som upprätthålls med stöd av 4 § 2 mom. i den lagen. Rederiet beslutar om ibruktagande av undantaget från skyldigheten att överlämna utsläppsrätter. Kommissionen ska anta en delegerad akt om det föreslagna undantaget för isklassfartyg och om den successiva beräkningsgrunden för infasningen enligt 73 § 2 mom. Enligt artikel 3gb i direktivet ska infasningen beräknas efter att kravet på överlämnande enligt artikel 12 beräknats. I artikel 12 i direktivet ingår undantag i enlighet med den föreslagna 75 §.  

Enligt det föreslagna 3 mom. får de utsläppsrätter som överlämnas inte vara sådana att överlämnandet av dem förhindras med stöd av kommissionens registerförordning för att verksamhetsutövarnas, luftfartygsoperatörernas och rederiernas skyldigheter i den medlemsstat som utfärdat utsläppsrätterna håller på att förfalla i enlighet med artikel 12.3a i utsläppshandelsdirektivet. Bestämmelserna i 5 § i lagen om beräknande av laga tid (150/1930) tillämpas inte på tidsfristen. Momentets innehåll motsvarar den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. 

Enligt det föreslagna 4 mom. får de utsläppsrätter som en anläggnings verksamhetsutövare överlämnat i fråga om utsläpp som orsakats under handelsperioden 2013–2020 inte vara sådana utsläppsrätter som utfärdats för handeln med utsläppsrätter för luftfart. 

Enligt det föreslagna 5 mom. kan verksamhetsutövare, rederier och luftfartygsoperatörer fullgöra sina skyldigheter enligt 1 mom. genom att överlämna utsläppsrätter som den behöriga myndigheten i Finland eller i någon annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har utfärdat eller auktionerat ut eller utsläppsrätter som har utfärdats i ett tredjeland, om tredjelandets utsläppsrätter har erkänts i enlighet med artikel 25 i utsläppshandelsdirektivet. 

76 §.Överföring av kostnader från ett rederi till en annan aktör. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om de situationer i vilka en annan aktör än ett rederi i enlighet med ett avtalsarrangemang i sista hand ansvarar för inköpen av bränsle eller fattar beslut om den last som fartyget transporterar eller om fartygets rutt eller hastighet. Enligt den föreslagna paragrafen har rederiet då rätt att få ersättning av den aktören för de kostnader som orsakas av överlämnandet av utsläppsrätter. Den föreslagna paragrafen grundar sig på utsläppshandelsdirektivet. Paragrafens syfte är att den som ansvarar för de beslut som påverkar ett fartygs utsläpp av växthusgaser, det vill säga den som ansvarar för inköpen av bränsle eller driften av fartyget, ska ansvara för kostnaderna. Paragrafens syfte är att främja iakttagandet av principen att förorenaren betalar och att göra utsläppshandeln mer verkningsfull. Rederiets rätt att få ersättning för kostnaderna påverkar inte rederiets skyldigheter enligt lagen om utsläppshandel. 

77 §.Utsläppsrätternas giltighet. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om utsläppsrätternas giltighet. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om utsläppsrätternas giltighet i den gällande lagen om utsläppshandel, som baserar sig på utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt den föreslagna paragrafen är utsläppsrätter som utfärdats den 1 januari 2013 eller därefter giltiga tills vidare. Från och med den 1 januari 2021 ska till utsläppsrätterna fogas en anteckning om under vilken tioårsperiod från och med den 1 januari 2021 de har utfärdats. Utsläppsrätterna är giltiga för de utsläpp som uppkommer från och med den aktuella tioårsperiodens första år.  

78 §.Annullering av utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om annullering av utsläppsrätter efter överlämnandet samt om möjligheten för fysiska och juridiska personer att annullera utsläppsrätter. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelsen om annullering i 54 § i den gällande lagen om utsläppshandel. Det föreslagna 2 mom. har preciserats jämfört med gällande lag så att möjligheten för fysiska och juridiska personer att själva annullera utsläppsrätter nämns utöver möjligheten att be Energimyndigheten annullera dem. I praktiken sköter innehavaren primärt annulleringen själv, om inte kontoinnehavaren är förhindrad och därför ber myndigheten att annullera dem för sin räkning. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska utsläppsrätter som har överlämnats annulleras efter överlämnandet. Bestämmelser om annullering av utsläppsrätter finns i kommissionens registerförordning. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan en fysisk eller juridisk person på vars konto i registret utsläppsrätterna finns annullera utsläppsrätterna eller skriftligen be Energimyndigheten annullera dem för personens räkning. Energimyndigheten ska utan dröjsmål annullera utsläppsrätterna. 

14 kap. Verifiering 

I det föreslagna 14 kap. föreskrivs om verifiering. Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel har i kapitlet sammanförts alla bestämmelser som berör verifiering, och de har preciserats i fråga om förfarandena. I kapitlet ingår också bestämmelser som med stöd av den gällande lagen om utsläppshandel ingått i arbets- och näringsministeriets förordning, eftersom det föreslagna kapitlet också föreslås gälla sjötransporter och luftfart.  

79 §.Kontrollör. I den föreskrivna paragrafen föreskrivs det om minimibehörighetskraven för kontrollörer enligt bilaga V till utsläppshandelsdirektivet samt MRV-förordningen och delegerade rättsakter som antagits med stöd av den. Paragrafens ordalydelse motsvarar 58 § i den gällande lagen i fråga om fullgörandet av kontrollörens uppgifter. Jämfört med gällande lag föreslås det dock att sådana bestämmelser som ingår i kommissionens direkt tillämpbara verifieringsförordning stryks i denna paragraf.  

I enlighet med bilaga V till utsläppshandelsdirektivet ska kontrollören enligt 1 mom. vara funktionellt och ekonomiskt oberoende och utföra sina uppgifter på ett korrekt, objektivt och professionellt vis. Kontrollören ska ha kunskap om bestämmelserna, metoderna, normerna och riktlinjerna i fråga om övervakning och verifiering av utsläppshandeln samt de krav enligt lagstiftning, regler och administrativa förfaranden som är relevanta för de verksamheter som verifieras. Enbart kunskap om bestämmelserna är dock inte tillräckligt, utan det krävs en djupare förståelse för hur bestämmelserna ska tillämpas. Kontrollören ska i synnerhet känna till utsläppskällor inom sitt ackrediteringsområde och metoder för att fastställa, sammanställa, rapportera och kalkylera mätetal för dem.  

Enligt det föreslagna 2 mom. finns närmare bestämmelser om de krav som ställs på kontrollörer inom utsläppshandeln i kommissionens verifieringsförordning och i delegerade bestämmelser i MRV-förordningen. Närmare bestämmelser i fråga om anläggningar och luftfart finns i kommissionens verifieringsförordning, och i fråga om sjötransporter i kapitel III i MRV-förordningen.  

80 §.Ansökan om godkännande av kontrollör. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om godkännande av kontrollör, om vilket myndighet som beslutar om godkännandet samt om ansökans innehåll. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska godkännande av en kontrollör för handeln med utsläppsrätter för anläggningar ska sökas hos Energimyndigheten. Ansökan ska lämnas in på en blankett som har godkänts av Energimyndigheten. I ansökan ska anges inom vilket ackrediteringsområde enligt bilaga I till kommissionens verifieringsförordning godkännande söks samt de övriga uppgifter som Energimyndigheten förutsätter. Förfarandet enligt det föreslagna 1 mom. motsvarar det nuvarande förfarandet för godkännande av kontrollör. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska godkännande av en kontrollör för handeln med utsläppsrätter för luft- och sjöfart sökas hos Transport- och kommunikationsverket. Ansökan ska lämnas in på en blankett som har godkänts av Transport- och kommunikationsverket. I ansökan ska anges de uppgifter som Transport- och kommunikationsverket förutsätter. För sjötransporter har en övervaknings- och rapporteringsskyldighet enligt MRV-förordningen gällt sedan 2018. I enlighet med artikel 16 i MRV-förordningen har kontrollörerna godkänts av det nationella ackrediteringsorganet. Det föreskrivs om det nationella ackrediteringsorganet i 7 kap. 14 b § i miljöskyddslagen för sjöfarten, Ackrediteringstjänsten FINAS är nationellt ackrediteringsorgan. Det föreslås att förfarandet för godkännande av kontrollörer för sjötransporter ändras i lagen om utsläppshandel, så att förfarandet blir enhetligt med andra sektorer som hör till tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel. Förfarandena bör vara enhetliga för olika sektorer som omfattas av utsläppshandeln. Systemet för handel med utsläppsrätter är gemensamt, och kontrollen av utsläpp samt av kontrollplanen och utsläppsrapporterna spelar en viktig roll för dess tillförlitlighet. Betydelsen av att säkerställa kontrollörens behörighet ökar när kontroll- och rapporteringsskyldigheten ligger till grund för systemet för handel med utsläppsrätter. I nuläget finns bestämmelser om godkännande av kontrollör för luftfart i kommunikationsministeriets förordning om övervakning och kontroll av koldioxidutsläpp och antalet tonkilometer i luftfart (432/2015), som upphävs när den föreslagna lagen träder i kraft och bestämmelserna tas in i lagen om utsläppshandel. 

Till ansökan om godkännande av en kontrollör ska fogas ett ackrediteringsbeslut från Säkerhets- och kemikalieverkets ackrediteringsenhet med bilagor, av vilket framgår att sökanden uppfyller kraven enligt 79 §. Om det är fråga om en kontrollör som ackrediterats eller certifierats i någon annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska till ansökan fogas ett ackrediteringsbeslut eller certifieringsintyg från ackrediteringsenheten i staten i fråga, av vilket framgår att sökanden uppfyller kraven enligt 79 §. Av ackrediteringsbeslutet eller certifieringsintyget ska framgå vilka ackrediteringsområden som kontrollören har konstaterats vara behörig på. 

81 §. Godkännande av kontrollör. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om godkännande av kontrollör, om vilken myndighet som beslutar om godkännandet samt om krav på godkännande för kontrollörer som ackrediterats i ett annat EU-land. Uppgiften som kontrollör ska anses vara en offentlig förvaltningsuppgift. En registrerad juridisk person som fullgör en offentlig förvaltningsuppgift i Finland ska vara utsedd och godkänd för uppgiften av en myndighet, och en myndighet ska övervaka fullgörandet av uppgiften.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att i fråga om anläggningar godkänner Energimyndigheten och i fråga om rederier och luftfartygsoperatörer godkänner Transport- och kommunikationsverket en finsk sammanslutning eller stiftelse eller en del av en sådan som kontrollör, om det har visats att kraven enligt 79 § uppfylls i enlighet med lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005). Uppfyllelsen av kraven konstateras i ackrediteringsbeslutet, i vilket också de ackrediteringsområden fastställs inom vilka kontrollören har visat sig vara behörig att verifiera utsläppskällor. 

En medlemsstat ska godkänna en kontrollör som ackrediterats i ett annat medlemsland och vars behörighet har kontrollerats av en annan medlemsstats ackrediteringsorgan som framgångsrikt genomgått kollegial granskning. Enligt det föreslagna 2 mom. ska en kontrollör som är ackrediterad i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet jämställas med en kontrollör som avses i 1 mom., om kontrollören är en sammanslutning eller stiftelse eller en del av en sådan och uppfyller kraven enligt 79 § och om förfarandet vid ackrediteringen motsvarar förfarandet enligt lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att av beslutet om godkännande av en kontrollör av handeln med utsläppsrätter för anläggningar och luftfart ska framgå de ackrediteringsområden inom vilka sökanden kan vara kontrollör. Beslutet om godkännande är i kraft tills vidare. Energimyndigheten och Transport- och kommunikationsverket ska föra en offentlig förteckning över de kontrollörer som godkänts i Finland. I förhållande till den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart innebär förslaget att beslutet om godkännande av kontrollören är i kraft tills vidare, i stället för fem år som enligt gällande lag. Femårsperioden har baserat sig på femårsperioden för ackrediteringsbeslutet. Tidsbegränsningen har inte ansetts nödvändig. Fortsättningsvis ska kontrollören anmäla om förutsättningarna för godkännandet ändrat, såsom till exempel om beslutet om ackreditering inte längre är i kraft, och då ska den myndighet som fattat beslut om godkännandet ändra beslutet. Ändringens syfte är att minska antalet administrativa beslut som berör kontrollörens verksamhet. 

82 §.Ändring av kontrollörens verksamhet. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ändring av kontrollörens verksamhet och om kontrollörens skyldighet att underrätta myndigheten om det. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en kontrollör till den myndighet som fattar beslut om godkännande av kontrollören anmäla alla sådana ändringar i sin verksamhet som kan inverka på villkoren för godkännandet. Anmälan ska göras omedelbart efter det att kontrollören fått kännedom om dem, dock senast inom sex månader från det att situationen förändrades. Sådana ändringar kan till exempel vara ändringar i kontrollörens organisation eller att viktiga sakkunniga lämnar kontrollörens tjänst. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan den myndighet som har fattat beslut om godkännande av en kontrollör ändra beslutet om godkännande av kontrollören utifrån de uppgifter som avses i 1 mom. Den myndighet som har fattat beslut om godkännande kan dessutom ändra beslutet i fråga om ackrediteringsområdet. På ändring av ackrediteringsområdet tillämpas vad som i 81 § föreskrivs om godkännande av kontrollör.  

83 §.Kontrollör som ska användas. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om den kontrollör som ska användas samt om rätten för kontrollören att kontrollera de lokaler kontrollen gäller. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövaren, luftfartygsoperatören och rederiet vid verifieringen av utsläppsrapporten använda en kontrollör som har godkänts i Finland med stöd av denna lag. 

Verksamhetsutövaren ska dessutom vid verifieringen av referensdatarapporter, datarapporter för nya deltagare och rapporter om årlig verksamhetsnivå, samt luftfartygsoperatören även vid verifieringen av annulleringen av Corsia-klimatkrediter, använda en kontrollör som uppfyller kraven enligt lagen. Det föreslagna momentet motsvarar kravet enligt den gällande lagen om utsläppshandel, men har kompletterats med en skyldighet för rederier samt med en skyldighet enligt Corsia-systemet. 

84 §.Kontrollörens uppgifter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om kontrollörens uppgifter samt om andra skyldigheter som föreskrivs för skötseln av förvaltningsuppgifter.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en kontrollör utföra sina uppgifter med iakttagande av vad som föreskrivs i kommissionens verifieringsförordning, kommissionens övervakningsförordning, kommissionens förordning om gratis tilldelning av utsläppsrätter, kommissionens rättsakt om justering av gratis tilldelning av utsläppsrätter och MRV-förordningen och i denna lag samt vad som föreskrivs eller bestäms med stöd av denna lag.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska på dem som är anställda hos en kontrollör tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppgifter som avses i 1 mom. 

Enligt det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om skadeståndsansvar i skadeståndslagen (412/1974). 

85 §. Platsbesök. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om platsbesök, om facilitering av dem, om verifiering utan platsbesök och om virtuella platsbesök. I fråga om sjötransporter kommer bestämmelser att ingå i författningar som utfärdas med stöd av MRV-förordningen.  

Det föreslagna 1 mom. innebär att verksamhetsutövaren, luftfartygsoperatören och rederiet ska ge kontrollören tillträde till alla lokaler och utrymmen i verksamhetsutövarens, luftfartygsoperatörens eller rederiets besittning som inte är avsedda för boende av permanent natur och som är föremål för verifieringen samt lämna kontrollören alla uppgifter som behövs för verifieringen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om en kontrollörs platsbesök under verifieringsprocessen i artikel 21 i kommissionens verifieringsförordning.  

Enligt det föreslagna 3 mom. föreskrivs det i artikel 31 i kommissionens verifieringsförordning om ansökan om tillstånd för verifiering av en anläggnings utsläpp och årliga verksamhetsnivåer utan besök på plats samt om Energimyndighetens bedömning och om beslut om behovet av platsbesök. Ansökan ska göras på en av Energimyndigheten fastställd blankett senast den 31 oktober året före verifieringen.  

Enligt det föreslagna 4 mom. finns bestämmelser om förutsättningarna för virtuella besök på plats och om den behöriga myndighetens tillstånd i kommissionens verifieringsförordning. 

86 §. Verifieringsrapport. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om att kontrollören ska upprätta en verifieringsrapport, om kraven på den samt om bevaring av de uppgifter som använts för verifieringen. 

Enligt det föreslagna 1 mom. har en kontrollör till uppgift att upprätta en verifieringsrapport om verifieringen av utsläppsrapporten, referensdatarapporten, datarapporten för ny deltagare och rapporten om årlig verksamhetsnivå. Kontrollören har till uppgift att i enlighet med artikel 13 i MRV-förordningen och de delegerade akter som antagits med stöd av den upprätta ett rederis verifieringsrapport om verifieringen av utsläppsrapporten och de aggregerade utsläppsuppgifterna på företagsnivå.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska av verifieringsrapporten för en anläggning eller luftfartygsoperatör framgå de omständigheter som är väsentliga med tanke på verifieringen i enlighet med kraven i kommissionens verifieringsförordning, och rapporten ska lämnas in på en blankett som godkänts av Energimyndigheten eller Transport- och kommunikationsverket.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska av verifieringsrapporten för och utlåtandet om ett rederi framgå de omständigheter som är väsentliga med tanke på verifieringen i enlighet med kraven i MRV-förordningen och rapporten ska lämnas in på en blankett som godkänts av Transport- och kommunikationsverket. Som en av Transport- och kommunikationsverket godkänd blankett anses utöver en formbunden blankett också andra sätt att lämna uppgifter som Transport- och kommunikationsverket godkänner. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska kontrollören bevara de uppgifter som avses i artikel 42 i kommissionens verifieringsförordning, verifieringsrapporten och den interna verifieringsdokumentationen i tio år från tidpunkten för utfärdandet av verifieringsrapporten. 

87 §. Anmärkning, varning och återkallande av beslut om godkännande av kontrollör. I paragrafen föreskrivs det om möjligheten för myndigheten att ingripa i en kontrollörs verksamhet samt om skälen till detta. Paragrafen motsvarar förfarandet vid försummelse av kontrollörens verksamhet enligt den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan den myndighet som har godkänt en kontrollör ge kontrollören en anmärkning eller varning, om kontrollören inte uppfyller de krav som ställts upp för godkännande av en kontrollör eller handlar väsentligt i strid med denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den, kommissionens verifieringsförordning, MRV-förordningen eller villkoren i beslutet om godkännande.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan den myndighet som har godkänt kontrollören återkalla godkännandet, om det i kontrollörens verksamhet framkommit väsentliga och allvarliga brister eller försummelser och den anmärkning eller varning som getts kontrollören inte har lett till att bristerna eller försummelserna i verksamheten korrigerats inom den av myndigheten utsatta tidsfristen. 

15 kap. Skyldighet att kompensera koldioxidutsläpp i Corsia-systemet 

I det föreslagna 15 kap. föreskrivs det om skyldighet att kompensera koldioxidutsläpp i Corsia-systemet. Det föreslagna kapitlet är nytt i förhållande till den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, och det baserar sig på ändringar i direktivet. 

88 §. Beräkning av kompensationskraven avseende utsläpp av koldioxid. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om fastställande av och information till den luftfartygsoperatör skyldigheterna berör om kompensationskraven avseende utsläpp av koldioxid enligt Corsia-systemet för internationell luftfart som hör till denna lags tillämpningsområde. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket varje år i Corsia-systemet beräkna luftfartygsoperatörernas kompensationskrav avseende det föregående årets utsläpp av koldioxid i fråga om flygningar enligt kommissionens förordning som antagits med stöd av artikel 25a.3 i utsläppshandelsdirektivet och informera varje luftfartygsoperatör om beräkningen. Transport- och kommunikationsverket ska dessutom beräkna kompensationskraven för Corsia-systemets treårsperiod och informera varje luftfartygsoperatör om beräkningen senast den 30 november året efter utgången av treårsperioden. I kommissionens förordning som antagits med stöd av artikel 25a.3 i utsläppshandelsdirektivet förtecknas de stater utanför EES-området (utom Schweiz), som enligt kommissionens åsikt tillämpar Corsia-systemet på det sätt som avses i utsläppshandelsdirektivet. Corsia tillämpas på flygningar mellan de stater som ingår i förteckningen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket vid beräkningen av kompensationskraven iaktta de bestämmelser om beräkningen av kraven som finns i de rättsakter som antagits med stöd av artikel 25a.7 och 25a.8 i utsläppshandelsdirektivet. De artiklarna ger kommissionen rätt att anta genomförandeförordningar i situationer när konkurrensen inom luftfarten kan snedvridas för att en stat utanför EES-området tillämpar Corsia med lindrigare villkor än vad som avses i utsläppshandelsdirektivet eller tillåter användning av andra klimatenheter än de som definieras i direktivet. I sådana situationer kan kommissionen bevilja luftfartygsoperatörer befrielse från kompensationskraven eller rätt att använda andra klimatenheter än de som avses i artikel 11a i direktivet. 

89 §.Luftfartygsoperatörernas kompensationskrav avseende utsläpp av koldioxid. Enligt det föreslagna 1 mom. ska en luftfartygsoperatör som omfattas av tillämpningsområdet för Corsia-systemet annullera ett antal Corsia-klimatkrediter som motsvarar kompensationskraven i 88 §. Annulleringen ska göras senast den 31 januari det andra året efter utgången av Corsia-systemets treårsperiod. I enlighet med 88 § ska Transport- och kommunikationsverket varje år informera varje luftfartygsoperatör om kompensationskravet för föregående år, men luftfartygsoperatörerna är skyldiga att uppfylla kompensationskraven först efter treårsperioden enligt systemet. Ett antal klimatenheter som motsvarar kompensationskravet ska första gången annulleras senast den 31 januari 2025 för perioden 2021–2023, och följande gång senast den 31 januari 2028 för perioden 2024–2027. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska de Corsia-klimatkrediter som används för kompensationskraven uppfylla kraven i artikel 11a i utsläppshandelsdirektivet och i de rättsakter som antagits med stöd av den artikeln. Kraven på godkända klimatenheter enligt utsläppshandelsdirektivet motsvarar inte de kriterier som godkänts i ICAO, eftersom tilläggskrav som gäller enskilda projekt och de länder där projekten finns ställs upp i artikel 11a i direktivet. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska luftfartygsoperatören se till att annulleringen verifieras med hjälp av en godkänd kontrollör som avses i 83 § och lämna in en av kontrollören fastställd rapport om annulleringen till Transport- och kommunikationsverket inom tre månader från utgången av den tidsfrist som avses i 1 mom. Transport- och kommunikationsverket godkänner rapporten, om den uppfyller kraven i denna paragraf. 

16 kap. Tillsyn och påföljder 

I det föreslagna 16 kap. föreskrivs det om tillsyn och påföljder. Påföljderna kvarstår i motsvarande form som i den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. Till påföljderna har fogats påföljder enligt utsläppshandelsdirektivet för sjötransporter, och dessutom har påföljderna uppdaterats för att motsvara ansvarsfördelningen mellan Energimyndigheten och Transport- och kommunikationsverket.  

90 §.Tillgång till information och rätt att utföra inspektioner. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tillgång till information och rätt att utföra inspektioner.  

Enligt det föreslagna 1 mom. har Energimyndigheten och Transport- och kommunikationsverket trots sekretessbestämmelserna rätt att för tillsynen och för verkställigheten av denna lag få nödvändiga uppgifter ur datasystemet för miljövårdsinformation och av verksamhetsutövare, rederier, luftfartygsoperatörer och kontrollörer. Det föreslagna momentet motsvarar Energimyndighetens rätt att få uppgifter enligt den gällande lagen om utsläppshandel. Enligt den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart gäller Energimyndighetens och Transport- och kommunikationsverkets rätt att få uppgifter luftfartygsoperatörer och kontrollörer, och enligt förslaget utvidgas myndigheternas rätt att få uppgifter i någon mån. 

Enligt det föreslagna 2 mom. har arbets- och näringsministeriet trots sekretessbestämmelserna rätt att av Energimyndigheten få de uppgifter som är nödvändiga för verkställigheten av denna lag och för uppföljningen av verkställigheten. Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel har arbets- och näringsministeriets rätt att få uppgifter begränsats väsentligt. Rätten att få uppgifter enligt den gällande lagen följer det föreslagna 1 mom. Den föreslagna ändringen baserar sig på en förändring av arbets- och näringsministeriets uppgift, som innebär att ministeriet inte längre fattar några beslut med stöd av den föreslagna lagen utan enbart svarar för styrning och utveckling vid verkställigheten av lagen.  

Enligt det föreslagna 3 mom. har kommunikationsministeriet trots sekretessbestämmelserna rätt att av Transport- och kommunikationsverket få de uppgifter som är nödvändiga för verkställigheten av denna lag och för uppföljningen av verkställigheten. I den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart ingår ingen motsvarande rätt att få uppgifter. Den föreslagna rätten att få uppgifter baserar sig på kommunikationsministeriets uppgift att svara för styrningen och utvecklingen av handeln med utsläppsrätter för sjötransporter och luftfart.  

Enligt det föreslagna 4 mom. har Energimyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att av de kontoinnehavare och de kontoombud som avses i kommissionens registerförordning utan ogrundat dröjsmål få de uppgifter och utredningar som myndigheten begär och som behövs för skötseln av uppgifterna enligt 7 kap. 1 § 4 mom. i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017). Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 5 mom. har Energimyndigheten och Transport- och kommunikationsverket för tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de bestämmelser som utfärdats med stöd av den rätt att utföra inspektioner i lokaler och utrymmen som verksamhetsutövaren, rederiet eller luftfartygsoperatören besitter och som inte är avsedda för boende av permanent natur. Verksamhetsutövaren, rederiet och luftfartygsoperatören ska på begäran för den myndighet som utför inspektionen visa upp handlingar och datasystemsregistreringar och ordna tillträde till anordningar och utrustning som kan ha betydelse vid tillsynen över att denna lag eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av den följs. Den tjänsteman som utför inspektionen har rätt att avgiftsfritt ta kopior av de handlingar som ska granskas och utskrifter av de registreringar som finns i datasystem. Rätten att utföra inspektioner enligt det föreslagna 5 mom. motsvarar bestämmelserna i den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. 

Enligt det föreslagna 6 mom. är kontrollörerna trots sekretessbestämmelserna skyldiga att lämna varandra de uppgifter som behövs för samarbetet mellan dem och lämna Energimyndigheten och Transport- och kommunikationsverket de uppgifter som behövs för tillsynen. Det föreslagna momentet motsvarar rätten att få uppgifter av en kontrollör enligt den gällande lagen om utsläppshandel. 

91 §. Rätt att lämna ut information till myndigheter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om Energimyndighetens och Transport- och kommunikationsverkets rätt att lämna ut information till andra myndigheter. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om utlämnande av information till myndigheter i den gällande lagen om utsläppshandel. I den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart finns ingen motsvarande paragraf. Paragrafen behöver utvidgas till att också omfatta Transport- och kommunikationsverket, eftersom myndighetsansvaret enligt den föreslagna lagen förutsätter motsvarande rätt att lämna ut uppgifter för skötseln de andra myndigheters uppgifter som nämns nedan. 

Enligt den föreslagna paragrafen har Energimyndigheten och Transport- och kommunikationsverket utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) trots sekretessbestämmelserna rätt att lämna ut information till Finansinspektionen, Centralkriminalpolisen och Centralen för utredning av penningtvätt, Statistikcentralen och skattemyndigheten för skötseln av deras uppgifter.  

92 §. Avgift för överskriden utsläppsrätt. I den föreskrivna paragrafen föreskrivs det om en avgift för överskriden utsläppsrätt som ska påföras vid underlåtelse att överlämna utsläppsrätter, samt om vilken myndighet som ska påföra avgiften. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten ålägga en verksamhetsutövare att till staten betala en avgift för överskriden utsläppsrätt, om verksamhetsutövaren inte senast den 30 september överlämnar ett antal utsläppsrätter som motsvarar verksamhetsutövarens utsläpp under det föregående kalenderåret. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel med undantag för det ändrade datumet, som baserar sig på en ändring i direktivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket ålägga en luftfartygsoperatör eller ett rederi att till staten betala en avgift för överskriden utsläppsrätt, om luftfartygsoperatören eller rederiet inte senast den 30 september överlämnar ett antal utsläppsrätter som motsvarar luftfartygsoperatörens eller rederiets utsläpp under det föregående kalenderåret. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart med undantag för det ändrade datumet, som baserar sig på en ändring i direktivet. 

Enligt det föreslagna 3 mom. är överskridningsavgiften 100 euro per ton koldioxidekvivalenter för vilket utsläppsrätter inte har överlämnats. Den avgift för överskriden utsläppsrätt som tillämpas på de utsläppsrätter som utfärdats den 1 januari 2013 eller därefter ska höjas i enlighet med förändringarna i det europeiska konsumentprisindexet. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart och baserar sig på överskridningsavgiftens belopp enligt direktivet. 

93 §.Verkställande av överskridningsavgiften. Enligt den förslagna paragrafen är överskridningsavgiften direkt utsökbar. Om uttaget av den ska det föreskrivas i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Verkställandet av överskridningsavgiften sköts av Rättsregistercentralen. Det föreslagna momentet motsvarar bestämmelserna om verkställande av överskridningsavgiften i den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. 

94 §. Övriga påföljder som gäller försummelse att överlämna utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om övriga påföljder som gäller försummelse att överlämna utsläppsrätter, som åläggs utöver den överskridningsavgift som förutsätts i utsläppshandelsdirektivet. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna i den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsutövare, rederier och luftfartygsoperatörer överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de i 92 § 1 och 2 mom. avsedda utsläpp som överskrider de överlämnade utsläppsrätterna. Överlämnandet ska göras senast i samband med att utsläppsrätterna för följande år överlämnas. I fråga om överlämnande och annullering av utsläppsrätter följs bestämmelserna i 73 och 78 §. Enligt det föreslagna momentet preciseras skyldigheten att överlämna utsläppsrätter trots den överskridningsavgift som avses i 92 § samt sätts en ny tidsfrist ut för överlämnande av utsläppsrätter som inte överlämnats. Till övriga delar gäller kraven enligt lagen om utsläppshandel för överlämnandet av utsläppsrätter. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Energimyndigheten årligen offentliggöra uppgifter om de verksamhetsutövare som inte har överlämnat utsläppsrätter i enlighet med 73 §. Uppgifterna ska strykas i samband med det årliga offentliggörandet, om verksamhetsutövaren har överlämnat utsläppsrätterna.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket årligen offentliggöra uppgifter om de rederier och luftfartygsoperatörer som inte har överlämnat utsläppsrätter i enlighet med 73 och 75 §.  

Enligt det föreslagna 4 mom. ska Energimyndigheten kvitta de utsläppsrätter som finns på kontot för en verksamhetsutövare, ett rederi eller en luftfartygsoperatör som försatts i konkurs, om verksamhetsutövaren, rederiet, luftfartygsoperatören eller konkursboet inte senast den 30 september överlämnar ett antal utsläppsrätter som motsvarar utsläppen under det föregående kalenderåret eller kalenderåren före det, till den del det finns utsläppsrätter för kalenderåren i fråga som inte överlämnats. Från depåkontot kvittas i första hand ett antal utsläppsrätter som motsvarar de utsläpp som uppkommit efter konkursens början. 

Enligt det föreslagna 5 mom. kan Energimyndigheten låta bli att kvitta de utsläppsrätter som under kalenderåret i fråga har registrerats på en verksamhetsutövares, ett rederis eller en luftfartygsoperatörs konto, om konkursboet fortsätter att bedriva verksamhetsutövarens, rederiets eller luftfartygsoperatörens verksamhet. 

95 §. Förbud mot att överlåta utsläppsrätter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om förbud mot att överlåta utsläppsrätter. I fråga om anläggningar motsvarar den föreslagna paragrafen gällande bestämmelser.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten förbjuda en verksamhetsutövare och Transport- och kommunikationsverket ska förbjuda ett rederi eller en luftfartygsoperatör att överlåta utsläppsrätter, om verksamhetsutövaren, rederiet eller luftfartygsoperatören inte senast den 31 mars har lämnat in en verifierad rapport, som konstaterats vara tillfredsställande, om det föregående årets utsläpp. Det förbud som meddelas en verksamhetsutövare gäller en enskild anläggning. Förbudet gäller tills vidare, till dess att det föregående årets utsläppsmängd har beräknats på ett tillförlitligt sätt. Primärt aktualiseras utsläppshandelsmyndighetens bedömning av utsläppsmängden i en situation där ett fel förekommit enligt 35 §. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får den som försätts i konkurs inte överlåta utsläppsrätter från det konto som varit i den i konkurs försatta aktörens besittning förrän konkursboet eller den aktör som kommit i dess ställe har överlämnat ett antal icke-överlämnade utsläppsrätter som motsvarar utsläppen för tiden före konkursen och under konkurstiden. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan myndigheten på ansökan av konkursboet bestämma att begränsningen av överlåtelse ska gälla endast de icke-överlämnade utsläppsrätterna för de föregående kalenderåren samt utsläpp som uppkommit under kalenderåret. 

Enligt det föreslagna 4 mom. kan ett förbud mot överlåtelse gälla utsläppsrätter för att trygga återkrav av överskjutande utsläppsrätter som tilldelats gratis enligt 62 §. Ett förbud mot att överlåta utsläppsrätter som har meddelats i syfte att trygga ett återkrav kan gälla alla de utsläppsrätter som verksamhetsutövaren har på sitt depåkonto eller en del av dem. 

96 §. Administrativt tvång. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om administrativt tvång. Paragrafen motsvarar bestämmelsen om administrativt tvång i den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan Energimyndigheten i fråga om verksamhetsutövare och Transport- och kommunikationsverket i fråga om luftfartygsoperatörer eller rederier ålägga den som bryter mot denna lag eller mot en bestämmelse som utfärdats med stöd av den att rätta till sin försummelse eller annars fullgöra sin skyldighet. Andra skyldigheter än skyldigheten att överlämna utsläppsrätter kan förenas med vite eller hot om att verksamheten avbryts helt eller delvis eller att en åtgärd som lämnats ogjord utförs på den försumliges bekostnad. Det föreslagna administrativa tvånget berör inte överlåtelse av utsläppsrätter, för vilket påföljden enligt utsläppshandelsdirektivet är överskridningsavgift, och i samband med den skjuts tidsfristen för överlämnande av utsläppsrätter fram till följande år. Det föreslagna administrativa tvånget berör andra försummelser, såsom försummelse av rapportering eller verifiering. 

Enligt det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om vite, hot om avbrytande och hot om tvångsutförande i viteslagen (1113/1990). 

97 §. Utsläppshandelsförseelse. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om utsläppshandelsförseelse. I fråga om anläggningar motsvarar den föreslagna paragrafen den gällande lagen om utsläppshandel. Till sitt innehåll motsvarar paragrafen den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, med undantag för att tillämpningsområdet för utsläppshandelsförseelse utvidgas till att också omfatta skyldigheter enligt Corsia-systemet och byte av luftfartygsoperatör. I den föreslagna paragrafen ingår också en ny bestämmelse om vilka myndigheter som ska göra anmälan för förundersökning samt om grunderna för undantag från anmälningsskyldigheten. 

När utsläppshandeln utvidgas till att också beröra sjötransporter kan bestämmelsen om utsläppshandelsförseelse också komma att tillämpas på aktörer inom sjöfarten, som uppfyller rekvisitet för förseelsen. Kriminaliseringen av förseelser som begås av aktörer inom sjöfarten är också motiverad för att genomföra sanktionsskyldigheten enligt utsläppshandelsdirektivet och för att säkerställa ett likvärdigt bemötande av aktörer inom olika sektorer. Merparten av rekvisiten enligt det föreslagna i 97 § 1 mom. blir dock inte aktuella inom sjöfarten, eftersom de substansskyldigheter som anges i paragrafen uteslutande berör andra sektorer. Sjötransporter berörs endast av den i 1 punkten nämnda skyldigheten enligt 21 § att ansöka om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp, den i 2 punkten nämnda skyldigheten enligt 38 § att anmäla byte av rederi, de i 4 punkten nämnda skyldigheterna enligt 31 § att övervaka utsläpp (31 § 1 mom.) och lämna in uppgifter (31 § 3 mom.), de i 4 punkten nämnda skyldigheter enligt 39 § som berör rederiers konkurs, den i 6 punkten nämnda skyldigheten enligt 86 § att upprätta en verifieringsrapport och den i 6 punkten nämnda skyldigheten enligt 90 § 5 mom. att på begäran visa upp de handlingar och datasystemregistreringar som nämns i den bestämmelsen. Enligt det föreslagna 1 mom. 1 punkten ska det betraktas som utsläppshandelsförseelse om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar att ansöka om utsläppstillstånd enligt 26 § eller om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp enligt 21 § eller av en standardiserad och förenklad plan för övervakning av utsläpp enligt 22 §. Jämfört med gällande lag har 1 punkten i fråga om utsläppstillstånd uppdaterats så att den motsvarar terminologin i lagförslaget och paragrafhänvisningen har uppdaterats; vidare har bestämmelsen preciserats i fråga om övervakningsplaner så att paragrafhänvisningar har tagits in för att specificera vad ansökningsskyldigheten gäller.  

Enligt den föreslagna 2 punkten ska det betraktas som utsläppshandelsförseelse om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar att göra en anmälan om ändring av utsläppstillstånd, upphörande av en anläggnings verksamhet eller byte av verksamhetsutövare, rederi eller luftfartygsoperatör eller anmäler felaktiga uppgifter. Det föreslås också bli straffbart att underlåta att anmäla att en anläggningsmiljötillstånd har upphört eller återkallats eller att lämna felaktiga uppgifter. Jämfört med gällande lag har paragrafhänvisningarna uppdaterats i 2 punkten. Dessutom utvidgas straffbarheten för brott mot anmälningsplikten i fråga om byte av verksamhetsutövare eller lämnandet av felaktiga uppgifter till att på samma sätt också gälla anmälan om byte av rederi och luftfartygsoperatör. 

Enligt den föreslagna 3 punkten ska det betraktas som utsläppshandelsförseelse om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar in felaktiga uppgifter för beslut om gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt 50 och 51 §. Jämfört med gällande lag har 3 punkten preciserats genom att till den har fogats paragrafhänvisningar och ordalydelsen har preciserats. Det är viktigt att verksamhetsutövaren anmäler korrekta uppgifter såväl för det preliminära som för det slutliga beslutet om gratis tilldelning av utsläppsrätter. De utsläppsrätter som beviljas i det slutliga beslutet baserar sig på de uppgifter verksamhetsutövaren lämnar och som behövs för kommissionens NIMs-förfarande och för Energimyndighetens preliminära beslut. Dessutom använder kommissionen de antal utsläppsrätter som framgår av de preliminära besluten för att bedöma behovet av att exempelvis tillämpa en sektorsövergripande korrigeringsfaktor, som vid behov beaktas i det slutliga beslutet om tilldelning. 

Enligt den föreslagna 4 punkten ska det betraktas som utsläppshandelsförseelse om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar att lämna in en rapport eller anmälan enligt 55 § för minskning av antalet utsläppsrätter. Den föreslagna punktens innebörd motsvarar4 punkten i den gällande lagen i fråga om förfarandet för handelsperioden 2013–2020 enligt 33 §. Bestämmelsens syfte är att förtydliga och säkerställa att en minskning i en anläggnings produktion efter beslutet om gratis tilldelning eller andra korrekta uppgifter som leder till minskning av antalet utsläppsrätter för anläggningen anmäls till Energimyndigheten.  

Enligt den föreslagna 5 punkten ska det betraktas som utsläppshandelsförseelse om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar att upprätta en rapport enligt 31 § eller lämnar felaktiga uppgifter i rapporten eller försummar att lämna in en verifieringsrapport. I fall av konkurs är också konkursboet skyldigt att lämna in en verifierad separat rapport enligt 39 §. Att försumma att lämna in en sådan rapport och en verifierad rapport om den eller att lämna felaktiga uppgifter kriminaliseras, eftersom uppgifterna väsentligt påverkar till vilken del skyldigheten att lämna in utsläppsrätter anses höra till gäldenären eller konkursboet. Jämfört med gällande lag har bestämmelsen uppdaterats med nya paragrafhänvisningar, och samtidigt har textens ordalydelse förtydligats.  

Enligt den föreslagna 6 punkten ska det betraktas som utsläppshandelsförseelse om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar att visa upp handlingar och registreringar enligt 90 § 5 mom. 

Enligt den föreslagna 7 punkten ska det betraktas som utsläppshandelsförseelse om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar att lämna uppgifter enligt 57 § om sammanslagning av anläggningar eller delning av en anläggning. 

Enligt det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om påföljderna för försummelse av de övervaknings- och rapporteringsskyldigheter i fråga om sjöfart som avses i artiklarna 8–11, 11 a och 12 i MRV-förordningen i 13 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009). Enligt den paragrafen i miljöskyddslagen för sjöfarten kan den som bryter mot de övervaknings- och rapporteringsskyldigheten som nämns ovan för miljöskyddsförseelse i sjöfart dömas till böter.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Energimyndigheten för förundersökning göra en anmälan om en i 1 mom. avsedd gärning eller försummelse som myndigheten observerat, när gärningen eller försummelsen hänför sig till en verksamhetsutövares skyldigheter enligt denna lag. Transport- och kommunikationsverket ska för förundersökning göra en anmälan om en i 1 och 2 mom. avsedd gärning eller försummelse som verket observerat, när gärningen eller försummelsen hänför sig till en luftfartygsoperatörs eller ett rederis skyldigheter enligt denna lag. Anmälan behöver dock inte göras, om gärningen med hänsyn till omständigheterna ska anses vara ringa och om inte allmänintresset ska anses kräva att åtal väcks. Det föreslagna momentet är nytt jämfört med gällande lagstiftning om utsläppshandel. Paragrafens syfte är för det första att förtydliga att myndigheten primärt är skyldig att anmäla förseelser enligt paragrafen som den upptäcker, samt för det andra att föreskriva om de förutsättningar under vilka en anmälan inte behöver göras. Syftet är också att förtydliga tillsynsmyndigheternas ansvar. En motsvarande bestämmelse om myndighetens anmälningsplikt finns också i 188 § i miljöskyddslagen. 

98 §. Avvisningsbeslut för ett rederi. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om beslut om avvisning av fartyg. Ett avvisningsbeslut ska basera sig på utsläppshandelsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 1 mom. får Transport- och kommunikationsverket utfärda ett avvisningsbeslut för ett rederi, om rederiet under två eller flera på varandra följande rapporteringsperioder har underlåtit att uppfylla dess i 73 och 75 § stadgade skyldighet att överlämna utsläppsrätter och om andra verkställighetsåtgärder inte har lett till att kraven uppfylls. Enligt det förfarande som ska iakttas i förvaltningsärenden ska Transport- och kommunikationsverket ge rederiet möjlighet att bli hört före avvisningsbeslutet utfärdas. Europeiska kommissionen, Europeiska sjösäkerhetsbyrån, övriga medlemsstater och den berörda flaggstaten ska underrättas om avvisningsbeslutet. Transport- och kommunikationsverket ska omedelbart undanröja avvisningsbeslutet när rederiet har fullgjort de skyldigheter för vars tryggande beslutet utfärdades, det vill säga när rederiet har överlämnat utsläppsrätterna enligt lagen om utsläppshandel eller något annat medlemslands nationella lag genom vilken utsläppshandelsdirektivet har genomförts.  

I 2 mom. föreskrivs det om villkoren för att Transport- och kommunikationsverket ska få låta bli att utfärda ett avvisningsbeslut. För att ett avvisningsbeslut inte ska utfärdas ska rederiet lägga fram ett giltigt skäl till att utsläppsrätter inte överlämnats. Vidare ska rederiet ha vidtagit sådana åtgärder för att rätta till situationen som Transport- och kommunikationsverket har godkänt, det vill säga det ska ha uppfyllt sin skyldighet att överlämna utsläppsrätter. I utsläppshandelsdirektivet anges inga motsvarande villkor, men enligt direktivet ska påföljderna vara proportionella. Momentets syfte är att precisera i vilka situationer Transport- och kommunikationsverket får låta bli att utfärda ett avvisningsbeslut.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om hur det ska förfaras med ett sådant rederis fartyg för vilket det utfärdats ett avvisningsbeslut. Transport- och kommunikationsverket ska vägra tillträde till alla finska hamnar för ett sådant rederis utländska fartyg för vilket det i Finland eller i ett annat EU-land har utfärdats ett avvisningsbeslut. Om ett fartyg hos ett rederi som meddelats ett avvisningsbeslut i Finland eller i något annat EU-land seglar under finsk flagg och anlöper en finsk hamn eller iakttas i en finsk hamn, ska Transport- och kommunikationsverket stoppa fartyget. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska ett avvisningsbeslut inte begränsa tillämpningen av internationella sjörättsliga regler för fartyg i nödsituationer. 

99 §. Beslut om kvarhållande av fartyg. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om beslut om kvarhållande av fartyg. Ett beslut om kvarhållande ska basera sig på utsläppshandelsdirektivet. Ett beslut om kvarhållande avviker från ett beslut om avvisande så att ett beslut om kvarhållande föreläggs ett fartyg som seglar under finsk flagg och som befinner sig i en finsk hamn. Fartyget avvisas då inte, utan det bestäms att det ska hålla kvar. 

Enligt det föreslagna 1 mom. får Transport- och kommunikationsverket utfärda ett beslut om kvarhållande för ett fartyg som befinner sig i en finsk hamn och som seglar under finsk flagg, om fartygets rederi under två eller flera på varandra följande rapporteringsperioder har underlåtit att uppfylla dess i 73 och 75 § stadgade skyldighet att överlämna utsläppsrätter och om andra verkställighetsåtgärder inte har lett till att kraven uppfylls. Enligt det förfarande som ska iakttas i förvaltningsärenden ska Transport- och kommunikationsverket ge rederiet möjlighet att bli hört före ett beslut om kvarhållande utfärdas. Europeiska kommissionen, Europeiska sjösäkerhetsbyrån och övriga medlemsstater ska underrättas om beslutet om kvarhållande. Transport- och kommunikationsverket ska omedelbart undanröja beslutet om kvarhållande när rederiet har fullgjort de skyldigheter för vars tryggande beslutet utfärdades, det vill säga när rederiet har överlämnat utsläppsrätterna enligt lagen om utsläppshandel eller något annat medlemslands nationella lag genom vilken utsläppshandelsdirektivet har genomförts. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om villkoren för att Transport- och kommunikationsverket ska få låta bli att utfärda ett beslut om kvarhållande. Villkoren är desamma som i fråga om avvisningsbeslut enligt 98 §. 

Enligt det föreslagna 3 mom. är följderna av beslut om kvarhållande och avvisningsbeslut i praktiken desamma. Transport- och kommunikationsverket ska stoppa ett fartyg som seglar under finsk flagg och för vilket det har utfärdats ett beslut om kvarhållande. Transport- och kommunikationsverket ska vägra tillträde till alla finska hamnar för ett utländskt fartyg för vilket det i en annan medlemsstat har utfärdats ett beslut om kvarhållande. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska ett beslut om kvarhållande inte begränsa tillämpningen av internationella sjörättsliga regler för fartyg i nödsituationer. 

100 §.Verksamhetsförbud för en luftfartygsoperatör. Enligt den föreslagna paragrafen får Transport- och kommunikationsverket begära att Europeiska kommissionen beslutar om ett verksamhetsförbud för en luftfartygsoperatör som inte iakttar kraven i 15 §, om andra verkställighetsåtgärder inte har lett till att kraven uppfylls. Den föreslagna paragrafens innehåll motsvarar den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart.  

101 §.Myndigheternas avgiftsbelagda prestationer. Enligt den föreslagna paragrafen får myndigheterna ta ut en avgift för tillstånd, anmälningar, godkännanden och andra ärenden som omfattas av den föreslagna lagen. Bestämmelser om avgiftsbelagda prestationer och om de avgifter som ska tas ut för dem finns i lagen om grunderna för avgifter till staten. Den föreslagna paragrafen motsvarar den gällande lagen.  

17 kap. Sökande av ändring och verkställande av beslut 

I det föreslagna 17 kap. föreskrivs det om sökande av ändring och om verkställande av beslut. I fråga om sökande av ändring föreslås flera ändringar jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart.  

102 §. Sökande av ändring. I den förslagna paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring. 

Enligt det föreslagna 1 mom. får omprövning begäras i ett beslut av en kontrollör. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen. Det föreslagna momentet motsvarar bestämmelsen om sökande av ändring i en kontrollörs beslut i den gällande lagen om utsläppshandel. 

Enligt det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Ändring i beslut enligt den föreslagna lagen söks hos förvaltningsdomstolen enligt allmän lag. Det föreslagna momentet avviker från den gällande lagen om utsläppshandel så att det inte föreslås att beslut om tilldelning av utsläppsrätter och om ändring av antalet utsläppsrätter som tilldelas gratis enligt förslaget inte ska behandlas skyndsamt. Skyndsam behandling motiverades i tiden med att det låg i verksamhetsutövarnas intresse, när de beslut som nämns ovan fattades i ett och samma beslut som gällde alla verksamhetsutövare. Skyndsam behandling av besvären motiverades med tryggandet av flera verksamhetsutövares intressen. Enligt den gällande lagen, och också enligt den föreslagna lagen, fattas individuella beslut för varje verksamhetsutövare, och därför finns det inte längre någon grund för skyndsam behandling. 

Enligt det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om sökande av ändring i en avgift som utsläppshandelsmyndigheten har tagit ut för en offentligrättslig prestation i lagen om grunderna för avgifter till staten. Det föreslagna momentet motsvarar den gällande lagen om utsläppshandel. 

103 §. Verkställighet av beslut. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om verkställighet av beslut.  

Enligt den föreslagna paragrafen ska ett beslut som har fattats med stöd av 22, 24, 25, 29, 30, 37, 38, 51, 53, 54, 56, 59, 67, 69, 81, 82 och 95 § i denna lag och artikel 69 i kommissionens övervakningsförordning iakttas trots ändringssökande, om inte den myndighet som fattat beslutet eller förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Ett beslut som kommissionen har fattat med stöd av artikel 70 i övervakningsförordningen ska, då utsläppsmängden korrigeras nedåt i beslutet, iakttas trots ändringssökande, om inte den myndighet som fattat beslutet eller förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Enligt den föreslagna paragrafen är beslut om beviljande av förmåner för verksamhetsutövare, rederier och luftfartygsoperatörer samt beslut som främjar fullgörandet av utsläppshandelsskyldigheter vid rätt tidpunkt direkt verkställbara. Till dem hör beslut om godkännande och ändring av planer för övervakning, beslut om utsläppstillstånd och ändring av dem, beslut om byte av verksamhetsutövare, flygbolag eller luftfartsoperatör, beslut om godkännande av och ändringar i övervakningsmetodplanen, beslut om gratis tilldelning eller ändring i den samt beslut om godkännande av kontrollör och ändring av godkännandet i fråga om ackrediteringsområdet. Beslut om att avsluta eller avbryta registrering av utsläppsrätter och förbud mot överlåtelse av utsläppsrätter får också verkställas genast. Anläggningar som omfattas av utsläppshandeln och är berättigade till gratis tilldelning har rätt gratis tilldelning för den tid den hör till systemet. När en anläggning upphör med sin verksamhet, upphör också dess rätt till gratis tilldelade utsläppsrätter. Omedelbar verkställighet bidrar till att utsläppsrätter inte registreras utan orsak och gör det möjligt att avsluta registreringen vid en så korrekt tidpunkt som möjligt. Eftersom ett förbud mot överlåtelse av utsläppsrätter har karaktären av säkringsåtgärd, kan genomförandet av beslutet äventyras om det verkställs först sedan det vunnit laga kraft. Jämfört med den gällande lagen om utsläppshandel stryks bestämmelsen om verkställighet av beslut om utsläppsrätter som tilldelas gratis och deras antal, enligt vilken förvaltningsdomstolen inte får förbjuda eller avbryta verkställigheten eller bestämma något annat i fråga om verkställigheten. Förbudet som ingår i den gällande lagen om utsläppshandel baserade sig på ett förfarande där gratis tilldelade utsläppsrätter årligen tilldelades genom ett beslut som gällde alla verksamhetsutövare. Avbrytande av verkställigheten av beslutet hade då hindrat andra verksamhetsutövare än den som sökt ändring från att få sina gratis tilldelade utsläppsrätter. Förfarandet har avskaffats, och därför har också bestämmelsen om verkställighet av beslut uppdaterats. Bestämmelsen om verkställighet av beslut har ändrats i förhållande till den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. Enligt den gällande lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart ska alla beslut av Energimyndigheten och Transport- och kommunikationsverket tillämpas direkt, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.  

18 kap. Ikraftträdandebestämmelser 

I det föreslagna 18 kap. föreskrivs det om den föreslagna lagens ikraftträdande, om tillämplig lag i fråga om myndighetsbeslut som meddelats med stöd av den lag som föreslås upphävas samt om övergångsbestämmelser som gäller förordningar. 

104 §. Ikraftträdande. Enligt det föreslagna 1 mom. träder lagen i kraft den 1 januari 2024. Ikraftträdandet motsvarar tidsfristen för genomförande av utsläppshandelsdirektivet. Enligt det föreslagna 2 mom. upphävs den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. 

105 §.Myndighetsbeslut som meddelats med stöd av den upphävda lagen. Enligt det föreslagna 1 mom. ska ett myndighetsbeslut eller myndighetstillstånd som meddelats med stöd av de upphävda lagarna och som gäller när denna lag träder i kraft iakttas. De förvaltningsbeslut Energimyndigheten fattat med stöd av den upphävda lagen om utsläppshandel, till exempel om utsläppstillstånd och godkännande av planer för övervakning av utsläpp, ska iakttas efter den nya lagens ikraftträdande. Likaså ska förvaltningsbeslut som Transport- och kommunikationsverket fattat med stöd av den upphävda lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart, till exempel om godkännande av planer för övervakning av utsläpp, iakttas. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska beslut som meddelats med stöd av 4, 5 och 7 kap. i den upphävda lagen behandlas och avgörs i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag. De beslut som nämns ovan berör gratis tilldelade utsläppsrätter under tilldelningsperioden 2013–2020 samt tillämpningen av projektenheter under samma tilldelningsperiod. 

106 §. Anhängiga ärenden. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om behandling av förvaltningsärenden som är anhängiga när lagen träder i kraft. Enligt 1 mom. ska ärenden som gäller en anläggning som deltar i utsläppshandeln, och till exempel en ansökan om ändring av dess plan för övervakning av utsläpp, avgöras i enlighet med den upphävda lagen. Därmed kan alla ansökningar som berör anläggningar som redan deltar och som blivit anhängiga före denna lag trätt i kraft behandlas likvärdigt trots att en del av besluten hinner fattas under 2024. Ärenden som berör nya anläggningar som hör till tillämpningsområdet för utsläppshandeln ska avgöras enligt denna lag. I praktiken ansöker till exempel nya anläggningar om utsläppstillstånd och om godkännande av planer för övervakning redan under 2023 för att de ska kunna inleda verksamheten enligt planen för övervakning genast sedan lagen trätt i kraft. 

Enligt 2 mom. ska den nya lagen tillämpas också på sådana ärenden som är anhängiga när lagen träder i kraft, som fullföljdsdomstolen senare återförvisar för att behandlas på nytt i sin helhet. Om ett återförvisningen gäller ett beslut som fattats med stöd av 4, 5 eller 7 kap. i lagen, behandlas och avgörs det dock i enlighet med de bestämmelser som gällde vid denna lags ikraftträdande. 

107 §. Övergångsbestämmelse som gäller vissa förordningar. I den föreslagna paragrafen finns en övergångsbestämmelse som gäller vissa förordningar. Enligt den föreslagna paragrafen förblir följande författningar som utfärdats med stöd av den upphävda lagen i kraft: arbets- och näringsministeriets förordning om förenklad riskbedömning av standardiserade och förenklade planer för övervakning av utsläpp (80/2021), arbets- och näringsministeriets förordning om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp vid anläggningar (759/2020), arbets- och näringsministeriets förordning om övervakning av uppgifterna om utsläppsrätter som tilldelas gratis under handelsperioden 2021–2030 (1079/2019), och statsrådets förordning om ansökan om utsläppsrätter som tilldelas gratis till befintliga anläggningar i utsläppshandeln för handelsperioden 2021–2030 (359/2019). Förslaget innebär att de övriga förordningar som utfärdats med stöd av den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart upphävs. 

7.2  Lag om ändring av 2 § i lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen.

2 §.Lagens samband med annan lagstiftning. Den föreslagna ändringen i 1 mom. innebär att hänvisningarna till den gällande lagen om utsläppshandel och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart stryks och att en hänvisning till den föreslagna nya lagen om utsläppshandel fogas till momentet. Den föreslagna ändringen är av teknisk art. 

33 §. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter. I och med den föreslagna ändringen ändras hänvisningen i 3 punkten till lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart till en hänvisning till den nya lagen om utsläppshandel. I och med ändringen av hänvisningen gäller utlämnandet av uppgifter också uppgifter som lämnats ut för Transport- och kommunikationsverkets tillsynsuppgifter i fråga om sjötrafiken. 

10.1  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2024 och avses bli behandlad i samband med den. I propositionen ges myndigheterna nya och utvidgade uppgifter, vilket leder till att deras resursbehov ökar.