7.1
Lagen om ändring av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation
2 §.Tillämpning av vissa bestämmelser. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. med bestämmelser om den lagstiftning som ska tillämpas på de aktörer som avses i lagens 247 a §. I enlighet med artikel 18 i direktivet om nät- och informationssäkerhet ((EU) 2016/1148) ska en leverantör av internetbaserade marknadsplatser, sökmotortjänster och molntjänster anses stå under jurisdiktionen i den medlemsstat där leverantören har sitt faktiska verksamhetsställe. En aktör som avses i 247 a § anses ha sitt verksamhetsställe i en medlemsstat om den har sin huvudsakliga hemort i medlemsstaten i fråga. I paragrafen föreslås det också bestämmelser om skyldigheten för tjänsteleverantörer som inte är etablerade i Europeiska unionen att utse en företrädare.
Enligt direktivet om nät- och informationssäkerhet är direktivets definitioner av internetbaserade marknadsplatser, internetbaserade sökmotorer och molntjänster specifika för direktivet och påverkar inte andra instrument. Aktörerna i fråga tillhandahåller också sådana informationssamhällets tjänster som avses i 3 § 1 mom. 29 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. På dem tillämpas alltså i första hand 175 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation till den del deras verksamhet granskas som en del av regleringen om tillhandahållande av informationssamhällets tjänster.
I paragrafens 1 mom. görs språkliga ändringar.
3 §.Definitioner. Det föreslås att definitionen av audiovisuellt program i 1 punkten preciseras så att med det avses en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster. Ett programs form och innehåll förutsätts inte längre vara jämförbara med en televisionssändnings form och innehåll. Ett program kan till exempel vara ett videoklipp. Definitionen motsvarar artikel 1.1 b i direktivet.
Det föreslås att definitionen av audiovisuell innehållstjänst ändras så att den motsvarar direktivet. Med audiovisuell innehållstjänst, som i direktivet kallas audiovisuell medietjänst, avses både en tjänst och en särskiljbar del av en tjänst, vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla allmänheten televisionsprogram eller beställ-tv i kommersiellt syfte. Tjänsteleverantörerna förutsätts dessutom ha redaktionellt ansvar för de program de tillhandahåller. I fråga om redaktionellt ansvar hänvisas i direktivet till en situation där tjänsteleverantören gör ett val av vilka program som visas i tjänsten och där tjänsteleverantören utövar faktisk kontroll av hur innehållet organiseras.
Enligt skäl 3 i ingressen till direktivet bör direktivet förbli tillämpligt endast på de tjänster vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla program i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte. Kravet avseende huvudsakligt syfte bör dock anses uppfyllt om tjänsten har audiovisuellt innehåll och en audiovisuell form som kan särskiljas från tjänsteleverantörens huvudsakliga verksamhet, till exempel fristående delar av nättidningar som innehåller audiovisuella program eller användargenererade videor, om dessa delar kan anses möjliga att särskilja från den huvudsakliga verksamheten. Med stöd av skäl 3 i ingressen anses en tjänst dock inte vara en audiovisuell innehållstjänst, om det medieinnehåll som tillhandahålls i tjänsten endast kompletterar den huvudsakliga verksamheten och är nära förknippat med den, såsom till exempel videoinnehåll som visas i en separat del av nättidningarna och som hör samman med innehållet i textform. Som en tjänst som kompletterar den huvudsakliga verksamheten betraktas till exempel sådant nyhetsmaterial i en separat del av nättidningarna som stöder nyhetsmaterial som publicerats i textform. Definitionen av audiovisuella innehållstjänster motsvarar artikel 1.1 a i direktivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 2 b-punkt med en definition av nät med mycket hög kapacitet. Med det avses enligt förslaget ett kommunikationsnät som helt består av fiberoptiska element eller som har kapacitet att under normala högtrafikförhållanden leverera liknande nätprestanda när det gäller tillgänglig ned- och upplänksbandbredd, resiliens, felrelaterade parametrar samt fördröjning och jitter. Som en förbindelse som helt består av fiberoptiska element kan betraktas ett bredbandsnät där den optiska fibern sträcker sig till husfördelaren, det vill säga en så kallad FTTB-förbindelse (Fibre to the Building), samt ett bredbandsnät där den optiska fibern sträcker sig ända till bostadslägenheten eller lokalen, det vill säga en så kallad FTTH-förbindelse (Fibre to the Home). Det är möjligt att betrakta förbindelsen som liknande oavsett om de egenskaper som slutanvändaren upplever varierar av orsaker som beror på slutanvändarens terminalutrustning eller annan utrustning som används för att koppla samman nätet med anslutningspunkten. Definitionen ska inte vara bunden till en viss teknik och det är inte av betydelse för dess tillämplighet huruvida nätet byggs med fast eller trådlös teknik, utan det är nätprestandan som är avgörande. Berec fastställer riktlinjer för de krav som ett nät ska uppfylla för att det ska betraktas som ett nät med mycket hög kapacitet. Definitionerna i riktlinjerna hänför sig i synnerhet till ned- och upplänksbandbredd, resiliens, felrelaterade parametrar samt fördröjning och jitter. Berec ska anta riktlinjerna senast den 21 december 2020 och uppdatera dem senast den 31 december 2025. Genom denna punkt genomförs artikel 2.2 och artikel 82 i kodexdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 7 a-punkt med en definition av användargenererad video. Med användargenererad videoavses en uppsättning av i huvudsak rörliga bilder med ljud som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan användare. Definitionen motsvarar artikel 1.1 ba i AVMS-direktivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 10 a-punkt med en definition av slutanvändare. Med slutanvändare avses en fysisk eller juridisk person som inte tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Definitionen motsvarar direkt definitionen i artikel 2.14 i kodexdirektivet. Den föreslagna ändringen förtydligar den nuvarande term som redan används i lagen. Definitionen av slutanvändare används i 7–11 kap. och 7 a kap., som gäller överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik på grund av betydande marknadsinflytande eller på någon annan grund, samt i 30 kap., som gäller radioutrustnings överensstämmelse med kraven och marknadskontroll.
Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 11 a-punkt med definitioner av mikroföretag och små företag. Mikroföretag och små företag ska uppfylla villkoren för små och medelstora företag i kommissionens rekommendation om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (2003/361/EG) med senare ändringar. För närvarande ska ett mikroföretag ha färre än tio anställda och dess årsomsättning eller balansomslutning ska vara mindre än 2 miljoner euro. Enligt rekommendationen ska ett litet företag ha färre än 50 anställda och dess årsomsättning eller balansomslutning ska vara mindre än 10 miljoner euro.
Det föreslås att det till paragrafen som en ny 12 a-punkt fogas en definition av trådlös accesspunkt med kort räckvidd, varmed avses utrustning i ett trådlöst lokalt nät (RLAN) som möjliggör mobil bredbandskommunikation eller kommunikation i ett trådlöst lokalt nät eller utrustning med litet täckningsområde i ett mobilnät, inklusive ledningar som behövs för ibruktagandet.
Det föreslås att det till paragrafen som en ny 27 a-punkt fogas en definition av lämnande av information i varaktig form.Med detta avses lämnande av information personligen antingen skriftligt eller elektroniskt så att mottagaren kan bevara och återge informationen i oförändrad form. Definitionen motsvarar på det sätt som förutsätts i kodexdirektivet definitionen i 6 kap. 8 § 2 punkten i konsumentskyddslagen.
Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 32 a-punkt med en definition av företag som är verksamt på grossistmarknaden.För att definitionen ska vara uppfylld förutsätts det att ett företag inte självt bedriver eller planerar att bedriva verksamhet på någon detaljistmarknad och i fråga om vilket inte heller ett företag som hör till samma i 6 § i bokföringslagen (1336/1997) avsedda koncern eller ett företag som samma slutliga ägare har i 5 § i bokföringslagen avsett bestämmande inflytande i bedriver eller planerar att bedriva sådan verksamhet. Företaget får inte heller vara skyldigt att handla med ett annat företag som är verksamt på detaljistmarknaden genom ett avtal om ensamrätt eller något annat avtal som de facto avser ensamrätt. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 80.1 i kodexdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen som en ny 36 a-punkt fogas en definition av videodelningsplattformstjänst. Med videodelningsplattformstjänst avses enligt artikel 1.1 aa i AVMS-direktivet en tjänst, där tjänsten, en särskiljbar del av tjänsten eller en väsentlig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leverantören av videodelningsplattformen saknar redaktionellt ansvar, via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2002/21/EG. Av en videodelningsplattformstjänst förutsätts det dessutom att leverantören av videodelningsplattformen bestämmer hur innehållet i användargenererade videor och program ska presenteras, taggas, sekvenseras och i övrigt organiseras genom algoritmer, automatiserade metoder eller på annat sätt.
Det förutsätts uttryckligen att en tjänsteleverantör enligt definitionen saknar redaktionellt ansvar. Såsom konstateras ovan i fråga om definitionen av audiovisuell innehållstjänst hänvisas det med redaktionellt ansvar till en situation där tjänsteleverantören gör ett val av det innehåll som ska visas i tjänsten och utövar faktisk kontroll av hur innehållet organiseras. Om till exempel en tidning väljer det innehåll som ska visas i en separat del av sin nättidning och utövar faktisk kontroll av hur innehållet organiseras i sin tjänst, kan tidningen anses ha det redaktionella ansvar för innehållet i tjänsten som avses i AVMS-direktivet. I fråga om den tjänst som tillhandahålls i den separata delen av nättidningen är det då inte fråga om att tillhandahålla en videodelningsplattformstjänst.
I enlighet med skäl 5 i ingressen till direktivet omfattar definitionen av videodelningsplattformstjänst också en social medietjänst om tillhandahållandet av program och användargenererade videor utgör en väsentlig funktion i tjänsten. Tillhandahållandet av program och användargenererade videor kan anses utgöra en väsentlig funktion i den sociala medietjänsten om det audiovisuella innehållet inte endast är underordnat eller utgör en mindre del av verksamheten i den sociala medietjänsten. Kommissionen utfärdar närmare riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet om väsentlig funktion i definitionen av en videodelningsplattformstjänst. Om en särskiljbar del av en tjänst utgör en videodelningsplattformstjänst ska endast den delen omfattas av regleringen om videodelningsplattformstjänster, och endast med avseende på program och användargenererade videor.
Definitionen av videodelningsplattformstjänst ska enligt skäl 6 i ingressen till direktivet inte omfatta icke-ekonomisk verksamhet, såsom tillhandahållande av audiovisuellt innehåll på privata webbplatser och hos icke-kommersiella intressegrupper. Regleringen är inte heller tillämplig på videoklipp som är inbäddade i det redaktionella innehållet i digitala versioner av nyhetstidningar och magasin och rörliga bilder såsom GIF-bilder.
Leverantör av videodelningsplattform. Enligt definitionen i den nya 36 b-punkten är en leverantör av en videodelningsplattform en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en ovannämnd videodelningsplattformstjänst.
Definitionen av teleföretag motsvarar definitionen i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (RP 221/2013 rd). Med teleföretag avses även i fortsättningen en aktör som tillhandahåller nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, det vill säga bedriver allmän televerksamhet. Till denna del ändras inte området för regleringen.
Definitionen av kommunikationstjänst förblir i huvudsak densamma som i den gällande lagen (RP 221/2013 rd). I och med kodexdirektivet föreslås det dock vissa direktivenliga preciseringar av definitionen av kommunikationstjänst. Genom preciseringen av definitionen genomförs artikel 2.4 i kodexdirektivet.
Med kommunikationstjänst avses alltjämt en tjänst som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av meddelanden i kommunikationsnät samt överförings- och sändningstjänster i masskommunikationsnät. Med kommunikationstjänst avses dessutom interpersonella kommunikationstjänster. Tillägget preciserar definitionen av kommunikationstjänst. Tillägget motsvarar definitionen av interpersonella kommunikationstjänster i artikel 2.5 i kodexdirektivet. Interpersonella kommunikationstjänster möjliggör interaktiv målgruppskommunikation via kommunikationsnät mellan personer som bestäms av de personer som deltar. Med detta avses dock inte en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst.
Kommunikationstjänst används i lagen som ett överbegrepp som omfattar all överföring av målgruppskommunikation och masskommunikation. Det finns många olika typer av kommunikationstjänster och nya uppstår i och med den tekniska utvecklingen.
Med överföring av meddelanden avses åtgärder för kontroll av överföring eller styrning av meddelanden mellan olika element i kommunikationsnätet. Överföringen kan gälla hela överföringskedjan från en användare till en annan eller endast en del av kedjan.
Vid tolkningen har överföring som uppfyller definitionen av en kommunikationstjänst ansetts minst vara hantering av en e-postserver som är ansluten till internet eller hantering av samtal med intelligenta nätverkstjänster, så kallade IN-funktioner. När det gäller interpersonella kommunikationstjänster är överföring av meddelanden inte ett kriterium i kodexdirektivet för att en viss tjänst ska vara en interpersonell kommunikationstjänst. Definitionen omfattar också andra tjänster som möjliggör kommunikation. Från slutanvändarnas perspektiv är det inte viktigt om en tjänsteleverantör själv överför signalerna eller om kommunikationen sker till exempel via en internetaccesstjänst.
Exempelvis genomförandet av en interpersonell kommunikationstjänst enligt principen med ett icke-hierarkiskt nät kan leda till att tjänsteleverantören inte har tillgång till all information som överförs i tjänsten. Trots detta kan det vara fråga om en kommunikationstjänst.
Utgångspunkten för definitionen av begreppet kommunikationstjänst är neutralitet i fråga om teknik och ersättning. Definitionen omfattar alltså i relativt stor utsträckning både traditionella och nya tjänster samt tjänster på synnerligen varierande nivåer när det gäller deras samhälleliga betydelse.
Enligt definitionen i det nya kodexdirektivet avses med elektronisk kommunikationstjänst en internetanslutningstjänst, en nummerbaserad eller nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst och en tjänst som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster och för utsändningstjänster.
I praktiken har lagens omfattande definition av kommunikationstjänst redan i den gällande lagen i huvudsak innehållit de ovan nämnda typerna av tjänster, men särskilt i fråga om kommunikationen mellan maskiner har situationen delvis varit mångtydig. Med kommunikation mellan maskiner avses till exempel styrning och fjärravläsning av elmätare eller fuktmätare i fastigheter. De dataöverföringstjänster som tillhandahålls ovan nämnda tjänster ska också räknas som kommunikationstjänster. Dataöverföringsförbindelsen till exempelvis mobilnätet kan ordnas med ett SIM-kort. Andra exempel på terminalutrustning som utnyttjar maskin till maskin-anslutningar är larm, försäljningsautomater och fordonsterminaler.
Det föreslås att det också tas in en egen närmare definition av nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst, eftersom den omfattas av krav som delvis avviker från den övriga televerksamheten. Bland annat behöver det inte göras någon televerksamhetsanmälan enligt 4 § om ett teleföretag endast tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster.
Trots att definitionen av begreppet kommunikationstjänst är avsedd att vara omfattande, har de förpliktelser som gäller kommunikationstjänster genom olika bestämmelser i lagen begränsats så att regleringen gäller olika typer av tjänster på ett med avseende på målsättningarna ändamålsenligt sätt. Exempelvis i fråga om kommunikationstjänster som hänför sig till kommunikation mellan maskiner tillämpas inte bestämmelserna i avdelning V om konsumenters och abonnenters rättigheter.
Avsikten med den ovan föreslagna preciseringen av tillämpningsområdet är inte att i övrigt ändra definitionen av begreppet kommunikationstjänst. Innehållstjänster ska inte heller i fortsättningen höra till kategorin nät- eller kommunikationstjänster. Som exempel på innehållstjänster kan nämnas tjänster som tillhandahålls via telefonnummer eller textmeddelandenummer mot tilläggsavgift, också i sådana fall då de debiteras via telefonräkningen, internetsidors eller diskussionsforums innehåll eller publikationer i sociala medier och likaså videor som tillhandahålls på internet, programutbud på lineär tv, radioprogramutbud, beställ-tv-tjänster eller annat betal-tv-innehåll.
Enligt den nya 11 b-punkten avses med nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst en kommunikationstjänst som inte använder allmänt tilldelade nummerresurser, det vill säga ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner. Genom dessa tjänster är det inte möjligt att kommunicera med ett eller flera nummer i nummerplanerna. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 2.6 i kodexdirektivet.
En nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst är en underkategori till kommunikationstjänsten. Tjänsten är avsedd för ett direkt interpersonellt informationsutbyte. De personer som inleder eller deltar i kommunikationen bestämmer vem eller vilka som ska vara mottagare av kommunikationen. En nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst kan tillhandahållas på samma sätt som en kommunikationstjänst, antingen mot ersättning eller utan motprestation.
Med nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster avses i praktiken till exempel sådana tjänster av typen Whatsapp eller Messenger som är avsedda för snabb kommunikation mellan personer och som fungerar via internet. Dessa tjänster fungerar dock inte på basis av numrering, såsom till exempel traditionella telefon- och röstkommunikationstjänster samt SMS-meddelanden.
Definitionen är ny och den motsvarar definitionen i kodexdirektivet. Det föreslås att det tas in en definition av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, eftersom det i och med kodexdirektivet kommer att göras ändringar i regleringen av olika typer av tjänster. Ett teleföretag som tillhandahåller enbart nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster behöver till exempel inte göra en televerksamhetsanmälan enligt 4 § eller betala informationssamhällsavgift. Även när det gäller användarnas rättigheter har teleföretag som tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster avvikande förpliktelser.
Till paragrafen fogas det en ny 43 a-punkt. Enligt förslaget avses med mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser ett mobilnät som fungerar i ett frekvensområde för vilket harmoniserade villkor för tillgång och effektiv användning har fastställts genom tekniska genomförandeåtgärder i enlighet med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets radiospektrumbeslut (nr 676/2002/EG).
Det föreslås att det till lagen fogas bestämmelser som endast gäller de ovannämnda mobilnäten i enlighet med kodexdirektivet. Enligt kodexdirektivet avses med harmoniserat radiospektrum (harmoniserade radiofrekvenser) ett radiospektrum för vilket harmoniserade villkor för tillgång och effektiv användning har fastställts genom tekniska genomförandeåtgärder i enlighet med artikel 4 i radiospektrumbeslutet. Enligt artikel 4 i beslutet ska kommissionen för radiospektrumkommittén lägga fram tekniska genomförandeåtgärder i syfte att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. På ovan nämnda grunder har beslut fattats om frekvensområdena 700 megahertz, 800 megahertz, 900 megahertz, 1800 megahertz, 1500 megahertz, 2000 megahertz, 2600 megahertz, 3600 megahertz och 26 gigahertz.
I fråga om deövriga definitionerna föreslås det inga ändringar och definitionerna motsvarar definitionerna i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (RP 221/2013 rd).
4 §. Anmälningsplikt som gäller bedrivande av verksamhet.Det föreslås att lagens bestämmelse om anmälningsplikt ändras så att också sådana leverantörer av videodelningsplattformar som är etablerade i Finland ska göra en anmälan till Transport- och kommunikationsverket innan verksamheten inleds.
I artikel 2.5b och i artikel 28b.6, som är tillämplig på leverantörer av videodelningsplattformar, i AVMS-direktivet förutsätts det att medlemsstaterna ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leverantörer av audiovisuella innehållstjänster och videodelningsplattformar under deras jurisdiktion och ange på vilka av punkterna i direktivet deras jurisdiktion baseras. Förteckningarna och eventuella uppdateringar av dem ska lämnas till kommissionen. I praktiken ska Transport- och kommunikationsverket lämna förteckningarna till kommissionen.
Utöver utvidgningen av kretsen av anmälningspliktiga anses AVMS-direktivet inte medföra några ändringar i bestämmelserna om anmälningsplikt. Med beaktande av bestämmelserna i direktivet ska Transport- och kommunikationsverket dock i fortsättningen allt noggrannare bedöma tjänsteleverantörernas faktiska etablering och grunderna för bestämmande av jurisdiktionen. Verket ska i varje enskilt fall ha aktuell information om de tjänsteleverantörer som omfattas av verkets behörighet. Informationen behövs inte bara för skötseln av verkets tillsynsuppgifter utan också för fullgörandet av anmälningsplikten till kommissionen. Transport- och kommunikationsverket får med stöd av 4 § 3 mom. i lagen också meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas i anmälan. I föreskriften ska det bland annat vara möjligt att ålägga den som tillhandahåller audiovisuella innehållstjänster och videodelningsplattformar att i anmälan specificera den grund på vilken Finlands jurisdiktion är baserad.
Det föreslås dessutom att bestämmelsen ändras så att verksamhet som gäller tillhandahållande av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster enligt 3 § 1 mom. 11 b-punkten i lagen ska undantas från anmälningsplikten på det sätt som förutsätts i artikel 12.2 i kodexdirektivet. Den föreslagna begränsningen av skyldigheten att anmäla televerksamhet medför inga betydande ändringar jämfört med nuläget, eftersom det i registret över televerksamhetsanmälningar endast finns ett begränsat antal aktörer som tillhandahåller enbart nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Till företag som inte omfattas av anmälningsplikten hör till exempel sådana leverantörer av e-posttjänster som inte bedriver annan televerksamhet.
Anmälningsplikten innebär fortsättningsvis varken rättigheter eller skyldigheter för aktörerna, utan målsättningen är att trygga myndigheternas och aktörernas tillgång till information om de verksamhetsutövare som omfattas av anmälningsplikten. När det gäller utövande av televerksamhet är det enligt skäl 42 i kodexdirektivet inte motiverat att förhindra tillhandahållandet av nät eller tjänster på grund av att en televerksamhetsanmälan inte gjorts eller på grund av att den är ofullständig. För att trygga myndigheternas möjligheter att få information är det dock viktigt att skyldigheten att anmäla televerksamhet i princip gäller alla aktörer som bedriver allmän televerksamhet.
Artikel 12.4 i kodexdirektivet innehåller en förteckning över de uppgifter som medlemsstaterna får kräva i anmälan. Enligt direktivets bestämmelse och skäl 43 får medlemsstaterna inte ställa några ytterligare eller separata krav på anmälan. Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation offentliggör i enlighet med artikel 12.4 i direktivet riktlinjer för anmälningsmallen. Närmare föreskrifter om anmälningarnas innehåll och form och om hur de ska lämnas in till Transport- och kommunikationsverket får alltjämt meddelas i en föreskrift av Transport- och kommunikationsverket. Föreskriften ska överensstämma med direktivet och den anmälningsmall som organet offentliggjort.
4 a §. Skyldighet att lämna uppgifter för leverantörer av audiovisuella innehållstjänster. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 4 a § med bestämmelser om de uppgifter som leverantörer av audiovisuella innehållstjänster åtminstone ska hålla tillgängliga för tjänstemottagarna. Till sådana uppgifter hör enligt bestämmelsen tjänsteleverantörens namn, geografiska adress i etableringsstaten, e-postadress eller webbadress samt annan sådan kontaktinformation som gör det möjligt att nå leverantören snabbt, direkt och effektivt. Tjänsteleverantören ska dessutom ge mottagarna tillgång till uppgift om den medlemsstat under vars jurisdiktion tjänsteleverantören lyder samt uppgift om behöriga regleringsmyndigheter. Med behöriga myndigheter avses de centrala regleringsmyndigheter som har behörighet att utöva tillsyn över audiovisuella innehållstjänster som omfattas av AVMS-direktivet. Uppgifter ska lämnas åtminstone om Transport- och kommunikationsverket, Konkurrens- och konsumentverket och Nationella audiovisuella institutet. På tjänsteleverantörens webbplats kan det till exempel finnas en länk till tillsynsmyndighetens webbplats.
Utöver de minimiuppgifter som direktivet förutsätter ska leverantörer av audiovisuella innehållstjänster också hålla uppgifter om ägarstrukturen tillgängliga för tjänstemottagarna. Insynen i mediernas ägandeförhållanden är direkt kopplad till yttrandefriheten. Med tanke på de audiovisuella innehållstjänsternas speciella natur och deras påverkan på människors åsiktsbildning har användarna ett legitimt intresse av att veta vem som har ansvaret för tjänsternas innehåll. För att stärka yttrandefriheten och främja mediepluralism är det viktigt att användarna har smidig och direkt tillgång till uppgifter om leverantörer av audiovisuella innehållstjänster, och därför föreslås det att det i lagen tas in bestämmelser om offentliggörande av uppgifter om ägande.
Uppgifterna om ägarstrukturen ska lämnas med tillräcklig noggrannhet. Åtgärderna ska på det sätt som förutsätts i direktivet respektera de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom skyddet för privat- och familjelivet för de verkliga ägarna och förmånstagarna. Uppgifter om enskilda personers ägande ska anges på allmän nivå, till exempel som en procentuell andel, så att privatpersoners namn eller andra identifieringsuppgifter inte nämns i dem.
Tjänstemottagarna ska hela tiden på ett enkelt sätt ha direkt tillgång till uppgifterna. Skyldigheten kan fullgöras till exempel genom att uppgifterna publiceras på tjänsteleverantörens webbplats. Bestämmelsen motsvarar artikel 5.1 och 5.2 i AVMS-direktivet.
5 §.Förteckning över anmälningar. Till bestämmelsen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket ska förmedla mottagna televerksamhetsanmälningar på elektronisk vägtill Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. Organet upprätthåller en unionsdatabas med de televerksamhetsanmälningar som har överförts till de behöriga myndigheterna. Genom momentet genomförs artikel 12.4 i kodexdirektivet. I enlighet med direktivet ska Transport- och kommunikationsverket vidarebefordra de televerksamhetsanmälningar som gjorts före den 21 december 2010 till organet senast den 21 december 2021. Enligt skäl 42 i ingressen till direktivet är syftet med databasen att stödja en effektiv gränsöverskridande samordning, särskilt för alleuropeiska operatörer.
6 §.Verksamhet som kräver nätkoncession. I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. Enligt det föreslagna momentet krävs det ingen nätkoncession för tillhandahållande av lokala nättjänster i liten skala i ett sådant mobilnät där det bedrivs allmän televerksamhet inom ett begränsat område, om nättjänsten tillhandahålls inom det frekvensområde som anvisats för sådan användning i en statsrådsförordning som utfärdats med stöd av 95 § 1 mom.
Syftet med förslaget är att inom ett visst frekvensområde som anges i statsrådets frekvensförordning möjliggöra lokal televerksamhet i liten skala för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand. Transport- och kommunikationsverket kan redan för närvarande bevilja nyttjanderätt till frekvenser genom radiotillstånd för sådana nät där gruppen av användare är avgränsad på förhand. I båda fallen är det fråga om sådan småskalig verksamhet inom ett begränsat område som inte har någon stor inverkan på kommunikationsmarknaden.
Bestämmelsen ska tillämpas i situationer där verksamhetens omfattning och den inverkan som beviljandet av en enskild nyttjanderätt har på den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden inte förutsätter koncession som beviljas av statsrådet. Avsikten är att göra det möjligt att bedriva lokal allmän televerksamhet i liten skala inom ett begränsat geografiskt område endast med stöd av ett radiotillstånd som Transport- och kommunikationsverket beviljat. Enligt den gällande lagen krävs det för utövande av sådan verksamhet både nätkoncession som beviljats av statsrådet och radiotillstånd som beviljats av Transport- och kommunikationsverket.
Det är fråga om en undantagsbestämmelse som motsvarar bestämmelsen om masskommunikationsnät i den gällande paragrafens 3 mom. Enligt momentet krävs det inte koncession för tillhandahållande av nättjänster i digitala markbundna masskommunikationsnät, om televisionssändaren, med beaktande av den plats där den används, har en så liten strålningseffekt att verksamheten endast sträcker sig till ett begränsat område.
Nätkoncession som beviljas av statsrådet är ett onödigt tungt förfarande för lokal verksamhet i liten skala i ett nät inom ett begränsat område, det vill säga småskalig verksamhet. Tillstånd ska beroende på situationen på ett flexibelt sätt kunna sökas för frekvensområden som fastställts på förhand i en förordning av statsrådet. Nätkoncessioner som beviljas av statsrådet ska förklaras lediga att sökas separat. Verksamheten i lokala nät förutsätter inte samma politiska överväganden som koncessioner som beviljas för riksomfattande mobilnät. Dessutom ryms det med tanke på användningen av frekvenserna flera lokala nät inom samma geografiska område, vilket innebär att det inte finns samma brist på frekvenser som i fråga om de riksomfattande näten.
I förfarandet med radiotillstånd kan Transport- och kommunikationsverket tillämpa bestämmelsen i 41 § 4 mom. i den gällande lagen om att radiotillstånd ska beviljas sökande vilkas verksamhet bäst främjar lagens syften enligt 1 §, om radiotillstånd på grund av det knappa antalet frekvenser kan beviljas endast en del av sökandena. Om radiotillståndet kan få avsevärda följder för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden ska radiotillståndet enligt 40 § 2 mom. i den gällande lagen dessutom beviljas av statsrådet i stället för av Transport- och kommunikationsverket. I propositionen föreslås det att lagen även ändras så att äventyrande av den nationella säkerheten är en sådan situation där statsrådet beviljar radiotillstånd i stället för Transport- och kommunikationsverket. Saken upp i motiveringen till den föreslagna 40 §.
Nätkoncession som beviljas av statsrådet krävs inte om nättjänsten tillhandahålls inom det frekvensområde som anvisats för sådan användning genom förordning av statsrådet. Således kan statsrådet besluta för vilka frekvensområden Transport- och kommunikationsverket kan bevilja tillstånden i fråga.
Med lokal verksamhet i liten skala avses en tjänst som tillhandahålls en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, dock inte en stor grupp av användare eller på riksomfattande nivå, utan ett begränsat antal användare inom ett begränsat område. Verksamheten ska alltså vara småskalig. En sådan nättjänst kan tillhandahållas till exempel i en hamn, i en läroanstalt, på ett fabriksområde eller på ett avgränsat bostadsområde, såsom i en by eller en stadsdel.
Eftersom det är fråga om småskalig verksamhet kan användningen av näten inte jämföras med affärsverksamheten i riksomfattande mobilnät. Det väsentliga är alltså att det är fråga om småskalig verksamhet som bedöms från fall till fall utifrån område och nätets användningsändamål.
Största delen av de lokala näten kommer även i fortsättningen att vara nät som har en avgränsad grupp användare och som inte är anslutna till de riksomfattande teleföretagens nät.
Bestämmelserna om informationssäkerhet och funktionssäkerhet i lagen och olika föreskrifter gäller också nättjänster som tillhandahålls en grupp av användare som inte avgränsats på förhand. På teleföretagen tillämpas dessutom alla de lagstadgade förpliktelser som gäller dem och som inte är beroende av om verksamheten förutsätter en nätkoncession som beviljats av statsrådet, utan av om det är fråga om allmän televerksamhet. En del av de tillämpliga förpliktelserna ska dock enligt till exempel 243 § 2 mom. i lagen anpassas till antalet användare av näten och tjänsterna, till det geografiska området och till deras betydelse för användarna.
Ändringen avses träda i kraft tidigare, samtidigt som de ändringar som görs på grund av AVMS-direktivet. Till exempel när det gäller frekvensområdet 26 GHz fattades det våren 2020 beslut om att reservera en del av frekvensområdet för lokala nät, och därför är det ändamålsenligt att den föreslagna ändringen träder i kraft så snart som möjligt.
7 a §.Förfarandet för sakkunnigbedömning. Till lagen fogas en ny 7 a § om förfarandet för sakkunnigbedömning. I paragrafen föreslås bestämmelser om statsrådets skyldigheter i anslutning till det förfarande för sakkunnigbedömning av koncessionsprocesserna i EU:s medlemsstater som huvudsakligen baserar sig på frivillighet och som ordnas av gruppen för radiospektrumpolitik.
Gruppen för radiospektrumpolitik (Radio Spectrum Policy Group) är kommissionens rådgivande högnivågrupp. Gruppen bistår och ger råd till kommissionen i frågor som gäller radiospektrumpolitiken. Syftet med gruppen är särskilt att stödja utvecklingen av Europeiska unionens radiospektrumpolitik. Gruppen består av företrädare för de organ som ansvarar för medlemsstaternas strategiska radiospektrumpolitik. Från Finland har gruppen medlemmar från kommunikationsministeriet och Transport- och kommunikationsverket.
Inom ramen för förfarandet för sakkunnigbedömning diskuterar medlemsstaterna de nationella förfarandena för beviljande av nätkoncessioner. Syftet med förfarandet för sakkunnigbedömning är bland annat att utbyta bästa praxis. Förfarandet för sakkunnigbedömning gäller enligt direktivet beviljande av nyttjanderätter till sådana harmoniserade frekvensområden som har harmoniserats för trådlöst bredband inom Europeiska unionen.
Syftet med förfarandet för sakkunnigbedömning är att på frivillig basis främja en mer enhetlig användning av radiofrekvenser i Europeiska unionen. Förfarandet för sakkunnigbedömning främjar utbytet av bästa praxis mellan medlemsstaterna och insynen i de nationella koncessionsförfarandena.
Gruppen för radiospektrumpolitik sammankallar på begäran av den nationella koncessionsmyndigheten eller i undantagsfall på eget initiativ ett forum för sakkunnigbedömning för att förhandsgranska en medlemsstats nationella förslag till åtgärder. Forumet för sakkunnigbedömning ordnas innan nätkoncessioner beviljas av den nationella myndigheten. Förfarandet för sakkunnigbedömning är inte ett formellt villkor för den nationella koncessionsprocessen. Diskussionen med andra medlemsstater ska bygga på den information om åtgärdsförslaget som tillhandahålls av den behöriga myndighet som begärt behandlingen, i Finlands fall kommunikationsministeriet. Forumet för sakkunnigbedömning består av medlemmarna i gruppen för radiospektrumpolitik.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska kommunikationsministeriet underrätta Europeiska kommissionens grupp för radiospektrumpolitik om Finlands avsikt att i ett förfarande enligt 8 § bevilja nätkoncession för ett frekvensområde som har harmoniserats för mobilnät inom Europeiska unionen. Till dessa frekvensområden hör för närvarande frekvensområdena 700 megahertz, 800 megahertz, 900 megahertz, 1800 megahertz, 1500 megahertz, 2000 megahertz, 2600 megahertz, 3600 megahertz och 26 gigahertz. För största delen av ovannämnda frekvenser har det i Finland beviljats nätkoncessioner som är i kraft till utgången av 2033.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska kommunikationsministeriet samtidigt meddela om det begär att gruppen ordnar sakkunnigbedömning. Förslaget motsvarar artikel 35.1 i direktivet. Om sakkunnigbedömning ordnas på begäran av kommunikationsministeriet eller undantagsvis på initiativ av gruppen för radiospektrumpolitik, ska kommunikationsministeriet enligt det föreslagna 2 mom. motivera hur beviljande av nätkoncession enligt 1 mom. främjar Europeiska unionens allmänna och frekvenspolitiska mål. Förslaget motsvarar artikel 35.1 och 35.4 i direktivet.
Enligt artikel 35 i direktivet får gruppen för radiospektrumpolitik i undantagsfall också själv ta initiativ till att sammankalla ett forum för sakkunnigbedömning, om gruppen anser att det nationella förslaget till åtgärder på ett betydande sätt äventyrar den nationella myndighetens förmåga att uppnå de allmänna mål som anges i kodexdirektivet. Till sådana mål hör till exempel en effektiv användning av frekvenserna, främjande av nyttjanderätten till och anläggningen av kommunikationsnät med hög kapacitet, förutsebarhet vid beviljande av nyttjanderätter till radiofrekvenser och främjande av konkurrensen. Gruppen för radiospektrumpolitik fastställer och offentliggör objektiva kriterier som gör det möjligt för gruppen att i undantagsfall sammankalla forumet för sakkunnigbedömning. Forumet för sakkunnigbedömning sammankallas en gång under det nationella förberedelseförfarandet, såvida inte den nationella koncessionsmyndigheten begär att forumet sammankallas igen.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan kommunikationsministeriet be gruppen för radiospektrumpolitik lämna ett utlåtande om ministeriets utredning. Det föreslagna momentet motsvarar artikel 35.4 och 35.9 i direktivet.
Med Europeiska unionens allmänna mål och de frekvenspolitiska målen avses hur förslaget till åtgärd främjar utvecklingen av den inre marknaden, det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster samt konkurrens, ökar fördelarna för konsumenterna samt säkerställer en effektiv användning av radiofrekvenser och investeringsvillkoren för dem som använder frekvenser.
8 §.Beviljande av nätkoncession. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. med bestämmelser om samarbete med andra EU-medlemsstater och gruppen för radiospektrumpolitik. Momentet motsvarar artikel 37 i direktivet.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan statsrådet samarbeta med Europeiska unionens medlemsstater och Europeiska kommissionens grupp för radiospektrumpolitik vid beredningen av beviljande av nätkoncession. Statsrådet beviljar dock alltid nätkoncession i enlighet med 8, 10 och 11 § i denna lag.
Enligt direktivet ska medlemsstaterna om de så önskar kunna överväga gemensamma koncessionsförfaranden. Den nationella koncessionsmyndigheten kan till exempel med beaktande av det eventuella intresse som framförts av företag på marknaden samarbeta eller komma överens om gemensamma mål med andra medlemsstater i Europeiska unionen.
Enligt direktivet får två eller flera medlemsstater samarbeta för att bevilja nätkoncessioner till exempel genom att gemensamt fastställa de gemensamma aspekterna av ett koncessionsförfarande eller vid behov till och med genom att samarbeta i koncessionsförfarandet.
I direktivet beskrivs de omständigheter som medlemsstaterna kan beakta vid utformningen av samarbetet. Enligt direktivet kan de behöriga nationella myndigheterna om de så önskar till exempel inleda nationella koncessionsförfaranden i enlighet med en gemensamt fastställd tidsplan. Det kan vid behov också anges gemensamma förfaranden för beviljandet av frekvenser. Vid behov kan gemensamma eller jämförbara koncessionsvillkor anges. Enligt direktivet ska den gemensamma processen vara öppen även för andra medlemsstater fram till dess att den har genomförts.
I Finland tillämpas alltid bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation på alla koncessioner som beviljats av statsrådet samt på de förfaranden och villkor som gäller koncessionerna. Detta gäller även sådana koncessioner som eventuellt har beviljats i samarbete med andra medlemsstater. På grund av den finländska kommunikationsmarknadens särdrag är det rätt osannolikt att den föreslagna bestämmelsen om samarbete kommer att tillämpas.
11 §. Beviljande av nätkoncession genom auktion. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet.
Syftet med de föreslagna ändringarna är att möjliggöra sådana bestämmelser om frekvensauktioner som tydligare möjliggör användning av olika auktionsmodeller. I Finland har man tills vidare i alla frekvensauktioner använt en elektronisk så kallad Simultaneous Multiround Auction-modell, nedan SMRA, det vill säga en auktion med stigande priser och samtidiga bud. SMRA-modellen är en av de vanligaste auktionsmodellerna vid auktioner med flera produkter och det finns också olika varianter av den.
I Europa har man under det senaste årtiondet använt sig också av andra auktionsmodeller för auktion av frekvenser, såsom Combinatorial Clock Auction, nedan CCA-modellen. Till skillnad från SMRA-modellen tillåter CCA-modellen också bud på paket och den lämpar sig bättre för auktioner där frekvenser säljs i flera frekvensområden. Till skillnad från i SMRA-modellen betalar vinnaren i CCA-modellen inte själv sitt eget bud, utan alternativkostnaden för sin vinst. Två andra auktionsmodeller, som använts något mera sällan, är Sealed Bid Combinatorial Auction och Clock Auction med olika varianter.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska statsrådet bevilja koncession enligt 8 § 2 mom. till det företag eller den organisation som vid auktionen har lagt det vinnande budet på ett frekvensband eller frekvensbandpar, om det inte finns särskilt vägande skäl att misstänka att den nationella säkerheten uppenbart äventyras om koncession beviljas. I en del av de auktionsmodeller som används allmänt är det högsta budet inte det vinnande budet. Enligt det föreslagna momentet ska koncession alltså inte beviljas den som lagt det högsta budet, utan den som lagt det vinnande budet. Syftet med förslaget är att göra regleringen flexiblare och tydligare i och med att det blir möjligt att använda fler auktionsmodeller än för närvarande. Till övriga delar motsvarar momentet den gällande bestämmelsen.
Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande 2 mom. Enligt momentet ordnas auktionen av Transport- och kommunikationsverket. Auktionen ska ordnas så att den är opartisk, klar, öppen för insyn och icke-diskriminerande samt teknik- och tjänsteneutral.
I paragrafens gällande 3 mom. förtecknas sådana omständigheter gällande en enskild auktion som det föreskrivs om genom förordning av statsrådet. Till momentet fogas ett omnämnande av budens bindande verkan. Till övriga delar motsvarar momentet den gällande bestämmelsen. Enligt det föreslagna 3 mom. utfärdas bestämmelser om antalet frekvensband eller frekvensbandpar som beviljas, om maximiantalet frekvenser som beviljas per företag och organisation, om den tillämpade auktionsmodellen, om budets bindande verkan samt om utgångspriset för de frekvenser som auktioneras ut genom förordning av statsrådet. I och med ändringen blir det möjligt att använda fler auktionsmodeller än för närvarande, eftersom det i respektive auktion är möjligt att från fall till fall tillämpa den mest ändamålsenliga auktionsmodellen med beaktande av egenskaperna hos de frekvenser som ska beviljas. Exempelvis i CCA-auktionsmodellen är alla givna bud inte bindande.
I 4 och 6 mom. i den gällande paragrafen finns det bestämmelser om vissa sådana detaljer i auktionsförfarandet som det inte är nödvändigt att föreskriva om i paragrafen och som kan hindra användningen av vissa auktionsmodeller.
Det föreslagna 4 mom. motsvarar gällande 5 mom. Enligt momentet förklarar Transport- och kommunikationsverket auktionen avslutad efter den budrunda då inga nya bud har lagts på något frekvensbandpar eller frekvensband.
12 §.Närmare föreskrifter om auktionsförfarandet. Det föreslås att 6 punkten i paragrafen ändras så att det föreskrivs om det vinnande budet i stället för om det högsta budet. Förslaget hänför sig till den föreslagna ändringen av 11 § som syftar till att på ett tydligare sätt göra det möjligt att använda olika auktionsmodeller. Hur det vinnande budet fastställs i auktionen beror på den auktionsmodell som används.
14 §.Auktionsförfarandets offentlighet. Det föreslås att paragrafens 1 mom. upphävs. Enligt momentet är namnet på de företag och organisationer som anmält sig till en auktion och andra uppgifter som lämnats i samband med anmälan inte offentliga förrän auktionsförfarandet har avslutats. Bestämmelsen i fråga kom till när det ännu inte fanns någon nämnvärd erfarenhet av frekvensauktioner i Finland. Sekretessen var huvudsakligen avsedd att minska risken för förbjudet samarbete mellan deltagarna.
Efter att regleringen trädde i kraft har det ordnats fyra frekvensauktioner i Finland. Utifrån de frekvensauktioner som ordnas i Finland står det klart att det inte är nödvändigt att avvika från offentlighetsprincipen på det sätt som anges i bestämmelsen. Antalet deltagare i de finländska frekvensauktionerna har varit begränsat och på grund av den finländska kommunikationsmarknadens struktur är det lätt att sluta sig till vilka företag som deltagit i frekvensauktionerna.
Sekretessen för uppgifterna om deltagarna har inte påverkat uppnåendet av de ursprungliga målen för bestämmelsen i Finland. Om uppgifterna om dem som deltar i en auktion behandlas i enlighet med offentlighetsprincipen ökar öppenheten och insynen i auktionerna och sannolikt det allmänna intresset för auktionerna. Upphävandet av bestämmelsen äventyrar inte konfidentialiteten hos affärsstrategin i de företag som deltar i frekvensauktionen, eftersom det i 2 mom. alltjämt föreskrivs att bud som läggs vid en auktion är sekretessbelagda.
16 §.Villkor för nätkoncession. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande 1 mom. Enligt 1 mom. beviljar statsrådet nätkoncession för viss tid, högst 20 år.
I 2 mom. föreskrivs om giltighetstiden för en nätkoncession som beviljats för mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser i Europeiska unionen. Förslaget motsvarar artikel 49.2 i direktivet. Enligt det föreslagna 2 mom. beviljar statsrådet för minst 15 år nätkoncession för mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser. Harmoniserade radiofrekvenser behandlas ovan i motiveringen till lagens 3 §.
Syftet med bestämmelsen är enligt direktivet att säkerställa en effektiv användning av frekvenserna samt företagens förutsättningar för investeringar och innovationer. För att uppnå detta säkerställs det att koncessionerna har tillräckligt lång giltighetstid. Enligt direktivet ska giltighetstiden för en koncession vara tillräckligt lång så att gjorda investeringar kan täckas.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska nätkoncession kunna beviljas för kortare tid än 15 år i ett begränsat geografiskt område där trådlösa bredbandsnät med hög hastighet inte finns tillgängliga eller där utbudet av sådana nät är begränsat. En koncession för kortare tid ska också kunna beviljas för specifika kortvariga projekt, för alternativ användning av radiofrekvenser som avviker från den harmoniserade användning av frekvensområdet som fastställts av Europeiska unionen eller för att säkerställa att nätkoncessionerna löper ut samtidigt i ett eller flera frekvensområden. De ovan nämnda grunderna för undantag från tidsfristen på 15 år överensstämmer med vad som föreskrivs i direktivet.
Med ett specifikt kortvarigt projekt avses till exempel en händelse eller förberedelser för den eller ett tillfälligt nät innan det egentliga nät som är under uppbyggnad blir färdigt. Med användning av frekvenser som avviker från den harmoniserade användning av frekvensområdet som fastställts av Europeiska unionen avses en sådan alternativ användning av frekvenserna som avviker från det harmoniserade användningsändamålet för frekvenserna i unionen.
Paragrafens 3 mom. motsvarar gällande 2 mom. Enligt momentet kan teleföretagets geografiska verksamhetsområde samt nätets täckningsområde anges i en nätkoncession.
Paragrafens 4 mom. motsvarar i huvudsak gällande 3 mom. Enligt förslaget fogas det till momentet en ny 6 punkt, enligt vilken koncessionen kan förenas villkor som gäller mobilnäts nättekniska överföringshastighet. Genom den föreslagna ändringen kan man säkerställa att den som tillhandahåller kommunikationstjänster inom det täckningsområde för nätet som anges i nätkoncessionen har möjlighet att tillhandahålla slutanvändaren åtminstone en viss överföringshastighet. Med nätteknisk överföringshastighet avses den hastighet som mobilnätet tekniskt sett ska kunna överföra.
Statsrådet kan således i de nätkoncessioner som det beviljar fastställa överföringshastigheten för bredband som tillhandahålls i nätet, det vill säga den hastighet som mobilnätet i fråga tekniskt sett ska kunna överföra. Det villkor som gäller överföringshastigheten kommer i praktiken att inverka på nätets basstationstäthet och nätets förmedlingskapacitet. När man överväger att ställa ett villkor ska man beakta de kostnader för byggande och underhåll av nätet som detta medför. Villkoret kan också ställas regionalt endast för sådana områden där det finns behov av reglering av överföringshastigheten i nätet till exempel på grund av ett stort antal användare.
De gällande nätkoncessionerna innehåller villkor som gäller nätets täckning, men de har hittills inte innehållit några villkor som gäller nätets överföringshastighet. Det är också möjligt att ålägga koncessionshavaren krav som gäller nätets kvalitet med stöd av 1 punkten i momentet. För tydlighetens skull föreslås det dock att bestämmelser om den nättekniska överföringshastigheten ska finnas i en egen punkt.
Det villkor som gäller nättekniken förpliktar nätkoncessionshavaren när ett nät i enlighet med nätkoncessionen byggs upp och underhålls inom det täckningsområde som anges i koncessionen. Villkoret gäller inte företag som tillhandahåller sina tjänster i nätet och förpliktar inte företaget att tillhandahålla slutanvändaren en viss överföringshastighet.
Enligt 4 mom. 1 punkten kan koncessionen förenas med krav som främjar de syften som föreskrivs i 1 §. Enligt 2 punkten kan koncessionen förenas med villkor som kompletterar kraven enligt 243 § eller tekniska föreskrifter som Transport- och kommunikationsverket meddelat med stöd av 244 §, och som gäller kommunikationsnätens tekniska egenskaper eller ett effektivt utnyttjande av frekvenserna. Enligt 3 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller den mängd kapacitet som ska reserveras för en innehavare av programkoncession eller samarbete mellan innehavare av programkoncession i frågor som gäller fördelning av kapacitet eller elektroniska programguider. Enligt 4 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller sändningsteknik och kodning av sändningar. Enligt 5 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller koncessionshavarens skyldighet att i sin verksamhet avhjälpa störningar som orsakas annan radiokommunikation som uppfyller föreskrivna krav och att ersätta kostnaderna för avhjälpandet av störningarna. Enligt den nya 6 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller mobilnäts nättekniska överföringshastighet inom täckningsområdet.
Enligt det förslagna 5 mom. får koncessionsvillkoren inte hindra gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser. Med gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser avses en situation där fler än ett teleföretag eller en användare av radiosändare använder samma frekvenser inom samma geografiska område. Frekvenserna kan utnyttjas gemensamt antingen i användarnas gemensamma nät eller i användarnas egna separata nät. Förslaget motsvarar artikel 47.2 i direktivet. Gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser kan främja en effektiv användning av frekvenserna och utbyggnaden av nät i synnerhet i glesbygden. Den föreslagna bestämmelsen hindrar dock inte att koncessionsmyndigheten reglerar det gemensamma utnyttjandet och inte heller att konkurrenslagstiftningen tillämpas.
Paragrafens 6 mom. motsvarar gällande 4 mom. Enligt momentet kan nätkoncession för tillhandahållande av nättjänster i ett markbundet masskommunikationsnät beviljas på villkor att koncessionshavaren för sin del sörjer för att Rundradion Ab samt innehavare av programkoncession enligt 22 § i denna lag och i 3 § 1 mom. i landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet (Ålands författningssamling 2011:95) får tillgång till den kapacitet de behöver för verksamheten.
Paragrafens 7 mom. motsvarar gällande 5 mom. Enligt momentet ska statsrådet genom de koncessionsvillkor som avses i paragrafen se till att de utövare av televisions- och radioverksamhet som nämns i 6 mom. i alla situationer får tillgång till den kapacitet som de behöver för verksamheten.
17 a §.Förlängning av nätkoncession. Till lagen fogas en ny 17 a § med bestämmelser om förlängning av en nätkoncession i enlighet med artikel 49.2–49.4 i kodexdirektivet. Bestämmelsen ska tillämpas endast på nätkoncessioner för mobilnät som använder harmoniserade frekvenser. Harmoniserade frekvenser behandlas ovan i motiveringen till 3 §.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska statsrådet senast två år före utgången av nätkoncessionens giltighetstid enligt 16 § 1 eller 2 mom. besluta om huruvida nätkoncessionens giltighetstid kan förlängas. Enligt förslaget till 310 § ska koncessionshavaren och företrädare för teleföretag och användare ges tillfälle att yttra sig inom tre månader innan ett beslut meddelas. Det är i praktiken fråga om en förlängning av nätkoncessionen så att endast koncessionsperiodens längd ändras. I fråga om övriga koncessionsvillkor tillämpas bestämmelserna i 17 och 17 b § om ändring eller förnyande av en nätkoncession.
När statsrådet överväger att förlänga en nätkoncession ska det beakta målet att främja långsiktiga investeringar i näten. Enligt direktivet ska det säkerställas att regleringen är förutsebar för innehavare av nätkoncessioner under en period på minst 20 år vad gäller villkoren för investering. Tillräckliga villkor för investering säkerställs så att nätkoncessionen i enlighet med det föreslagna 16 § 2 mom. i regel är i kraft i minst 15 år och så att koncessionen i enlighet med den föreslagna 17 a § i regel förlängs med minst fem år, om de föreskrivna villkoren är uppfyllda. Den maximitid på 20 år som anges i 16 § 1 mom. hindrar inte att en nätkoncession förlängs med fem år, även om förlängningen leder till att den totala giltighetstiden för nätkoncessionen överstiger 20 år.
Enligt förslaget till 2 mom. ska statsrådet förlänga giltighetstiden för en nätkoncession, om det inom statsrådet inte har inletts ett sådant återkallande av en nätkoncession som avses i 19 § eller om ett förfarande som gäller tillsynsbeslut eller tvångsmedel enligt 42 kap. inte har inletts vid Transport- och kommunikationsverket på grund av koncessionshavarens betydande eller upprepade försummelse enligt 330 §. En förlängning av giltighetstiden för nätkoncessionen får enligt förslaget till 2 mom. inte heller försvåra uppnåendet av de mål som anges i 1 § eller i strid med allmänintresset försvåra uppnåendet av mål som hänför sig till tryggande av människoliv, allmän ordning och säkerhet samt försvaret.
Med de mål som anges i 1 § avses i enlighet med artikel 49 i kodexdirektivet främjande av konkurrensen på kommunikationsmarknaden, av en effektiv användning av frekvenserna, av högkvalitativa och snabba trådlösa bredbandsförbindelser samt av utvecklingen av trådlös kommunikationsteknik nationellt och inom Europeiska unionen. Med uppnåendet av till allmänintresset hänförliga mål som avser tryggande av människoliv, allmän ordning och säkerhet samt försvaret avses tillgången till den frekvenskapacitet som myndigheterna och försvarsmakten eventuellt behöver. Det är således fråga om en helhetsbedömning som statsrådet gör och där statsrådet beaktar de ovannämnda kommunikationspolitiska målen.
Om de villkor som anges i 2 mom. inte uppfylls och statsrådet inte förlänger nätkoncessionen för ett teleföretag, tillämpas lagens 7 §. Om nätkoncessionen inte förlängs, förklarar statsrådet nätkoncessionen ledig att sökas, om det är ändamålsenligt med tanke på en teknisk och effektiv användning av frekvenserna.
17 b §.Förnyande av nätkoncession. Till lagen fogas en ny 17 b § med bestämmelser om förnyande av en nätkoncession för mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser i enlighet med artikel 50 i kodexdirektivet. När en nätkoncession förnyas är det fråga om att bevilja en ny nätkoncession till samma koncessionshavare när giltighetstiden för koncessionshavarens nätkoncession håller på att gå ut. Nätkoncessionen kan beviljas utan att den förklaras ledig att sökas i enlighet med lagens 7 §. Alla villkor för nätkoncessionen kan bedömas på nytt i samband med bedömningen av om en nätkoncession ska förnyas. Förnyandet av nätkoncessionen skiljer sig till denna del från en förlängning av nätkoncessionen, där endast nätkoncessionens giltighetstid förlängs i enlighet med den föreslagna 17 a §.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska statsrådet inom en skälig tid eller på begäran av en nätkoncessionshavare tidigast fem år före utgången av nätkoncessionens giltighetstid besluta om huruvida en nätkoncession som beviljats ett mobilnät som använder harmoniserade frekvenser kan förnyas för en viss tid, om inte förnyandet har förbjudits i samband med beviljandet av nätkoncessionen. Harmoniserade frekvenser inom Europeiska unionen behandlas ovan i motiveringen till den föreslagna 3 §. Förslaget motsvarar artikel 50.1 i direktivet.
Förnyandet av koncessionen bedöms på initiativ av antingen statsrådet eller koncessionshavaren. Beslutet ska fattas inom en tid som är skälig med tanke på koncessionshavaren, till exempel minst ett år innan nätkoncessionen upphör att gälla.
Enligt förslaget till 310 § ska koncessionshavaren och företrädare för teleföretag och användare ges tillfälle att yttra sig inom 30 dagar innan ett beslut meddelas. Nätkoncessionen förnyas naturligtvis inte mot koncessionshavarens vilja.
Vid bedömningen av förnyandet av nätkoncessionen ska statsrådet beakta bland annat Europeiska unionens allmänna kommunikationspolitiska mål, behovet av att främja konkurrensen, en effektiv användning av frekvenserna och en störningsfri användning av dem samt eventuell annan efterfrågan på frekvenserna på marknaden samt hur koncessionshavaren har iakttagit villkoren i sin nätkoncession.
Vid bedömningen av förnyandet av nätkoncessionen ska statsrådet således beakta i vilken mån förnyandet främjar uppnåendet av både målen i Europeiska unionens regelverk och de nationella målen. Vid granskningen ska dessutom beaktas hur koncessionshavaren har uppfyllt villkoren för nätkoncessionen. Statsrådet ska göra en ändamålsenlighetsprövning där det granskar hur förnyandet av nätkoncessionerna påverkar konkurrensen på marknaden, en effektiv användning av frekvenserna och de olägenheter som orsakas slutanvändarna av ett eventuellt avbrott i den etablerade verksamheten.
Enligt direktivet avses med målen i Europeiska unionens regelverk bland annat att främja tillgången till och ibruktagandet av mycket snabba bredbandsnät samt konkurrensen. Med detta avses också säkerställande av effektiv användning av radiofrekvenser, förutsebarhet i regleringen, teknikneutralitet, främjande av investeringar och innovationer, beaktande av nationella förhållanden, förhindrande av störningar samt öppenhet, opartiskhet, transparens, icke-diskriminering och proportionalitet i förfarandena vid beviljande.
Koncessionerna ska alltid förnyas för viss tid. Bestämmelsen ska i enlighet med den föreslagna övergångsbestämmelsen tillämpas på nätkoncessioner som beviljats efter lagens ikraftträdande. Om statsrådet inte förnyar nätkoncessionen, tillämpas lagens 7 §. Då ska statsrådet förklara en nätkoncession ledig att sökas, om det är ändamålsenligt med tanke på en teknisk och effektiv användning av frekvenserna.
18 §. Överföring av nätkoncession. Det föreslås att paragrafens 5 och 6 mom. ändras. I paragrafen föreslås dessutom ett nytt 9 mom. Förslagen motsvarar artikel 51 i kodexdirektivet.
Det föreslås att paragrafens 5 mom. preciseras. Om det bestämmande inflytandet förändras genom ett företagsförvärv som enligt konkurrenslagen ska anmälas till Konkurrens- och konsumentverket eller som enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer ska anmälas till kommissionen, ska koncessionsmyndighetens beslut meddelas inom två månader från den dag då avgörandet om företagsförvärvet vann laga kraft. Syftet med den föreslagna ändringen är att förtydliga att koncessionsmyndighetens beslut också i fråga om förhandsbeslut meddelas först när Konkurrens- och konsumentverkets eller kommissions avgörande om företagsförvärvet har vunnit laga kraft.
Det föreslås att 6 mom. ändras så att överföring av en nätkoncession är huvudregeln på det sätt som förutsätts i direktivet och att koncessionshavarens begäran om överföring av en nätkoncession får avslås endast av vissa angivna skäl. Bestämmelsen gäller endast nätkoncessioner som beviljats genom auktionsförfarande och utgör ett undantag från huvudregeln i 1 mom. enligt vilken en nätkoncession inte får överföras. Dessutom ska det i enlighet med direktivet föreskrivas att iakttagande av koncessionsvillkoren är en förutsättning för att överföringen av en nätkoncession ska godkännas.
Eftersom överföringen av en nätkoncession alltjämt kräver statsrådets godkännande, ska koncessionshavaren alltid omedelbart underrätta statsrådet om sina planer på att överföra en nätkoncession.
Enligt den föreslagna 6 mom. 1 punkten ska statsrådet på begäran av en nätkoncessionshavare överföra en nätkoncession som beviljats i ett auktionsförfarande enligt 11 §, om statsrådet inte har särskilt vägande skäl att misstänka att överföringen hindrar konkurrensen eller uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Punkten motsvarar i huvudsak den gällande bestämmelsen.
Enligt den föreslagna 2 punkten ska statsrådet på begäran av en nätkoncessionshavare överföra en nätkoncession, om den nya nätkoncessionshavaren förbinder sig att iaktta koncessionsvillkoren som sådana och statsrådet inte har några skäl att misstänka att den nya koncessionshavaren inte kan iaktta villkoren.
Bestämmelsen om tidpunkten för statsrådets beslutsfattande ska alltjämt motsvara den gällande lagen.
Enligt det föreslagna 9 mom. ska statsrådet offentliggöra information om överförbara nätkoncessioner, det vill säga nätkoncessioner som beviljats genom auktionsförfarande. Exempelvis på kommunikationsministeriets webbplats kan det föras en uppdaterad förteckning över nätkoncessioner som beviljats genom auktionsförfarande.
20 §.Uthyrning av nyttjanderätt till frekvenser.
Paragrafens1 mom. motsvarar gällande bestämmelse. Enligt momentet kan en koncessionshavare vars koncession har beviljats i ett sådant auktionsförfarande som avses i 8 § 2 mom. hyra ut nyttjanderätten till de frekvenser som koncessionen avser till ett annat företag eller en annan organisation. Koncessionshavaren ska dock alltjämt svara för de skyldigheter som följer av koncessionen och tillhörande radiotillstånd enligt 39 § och frekvensreservering enligt 44 §.
Det föreslås att det i 2 mom. föreskrivs att godkännande av uthyrning av frekvenser som avses i en nätkoncession är huvudregeln på det sätt som förutsätts i direktivet och att koncessionshavarens begäran om uthyrning av frekvenser får avslås endast av vissa angivna skäl. Eftersom uthyrning av frekvenser fortfarande kräver myndighetens godkännande, ska koncessionshavaren alltid omedelbart underrätta statsrådet eller, i de situationer som anges i 4 mom., Transport- och kommunikationsverket om sin avsikt att hyra ut nyttjanderätten till de frekvenser som koncessionen avser till ett annat företag.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska statsrådet på ansökan av koncessionshavaren godkänna att nyttjanderätten till frekvenser hyrs ut till ett annat företag, om statsrådet inte har särskilt vägande skäl att misstänka att uthyrningen uppenbart äventyrar den nationella säkerheten eller hindrar konkurrensen och om uthyraren förbinder sig att svara för att villkoren i nätkoncessionen iakttas. Det skäl som gäller den nationella säkerheten motsvarar den gällande bestämmelsen. Förslaget motsvarar artikel 51 i direktivet.
Det föreslagna 3 mom. om tidpunkten för statsrådets beslutsfattande motsvarar den gällande bestämmelsen. Enligt momentet ska statsrådet besluta om godkännandet inom två månader från det att ansökan kom in.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs om situationer där beslutet om uthyrning av frekvenser fattas av Transport- och kommunikationsverket i stället för av statsrådet. Enligt det föreslagna 4 mom. fattar Transport- och kommunikationsverket beslutet om godkännande, om frekvenser hyrs ut för tillhandahållande av lokala nättjänster i liten skala i ett mobilnät som fungerar inom ett begränsat område. I övriga fall ska uthyrning av frekvenser fortfarande godkännas av statsrådet. Transport- och kommunikationsverkets behörighet att godkänna uthyrning av frekvenser är alltså begränsad till vissa situationer. Det är inte fråga om sådan uthyrning av nyttjanderätt till frekvenser som kan påverka till exempel kommunikationsmarknadens allmänna utveckling eller konkurrensläget.
Med lokala nättjänster i liten skala avses både sådana nättjänster som avses i 6 § 4 mom. och sådan verksamhet som kan bedrivas med stöd av radiotillstånd i enlighet med 39 §. I 6 § 4 mom. föreskrivs det om en nättjänst som tillhandahålls en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, dock inte en stor grupp av användare eller på riksomfattande nivå, utan ett rätt begränsat antal användare inom ett begränsat område. Med stöd av 39 § kan Transport- och kommunikationsverket bevilja radiotillstånd för lokal verksamhet där gruppen av nätanvändare har avgränsats på förhand.
Enligt förslaget till 5 mom. ska Transport- och kommunikationsverket godkänna uthyrning av nyttjanderätt i enlighet med 2 mom. Transport- och kommunikationsverket ska besluta om godkännandet inom en månad från det att ansökan kom in eller överföra ärendet till statsrådet för behandling. Transport- och kommunikationsverket ska således godkänna uthyrning i situationer där det inte finns särskilt vägande skäl att misstänka att uthyrningen uppenbart äventyrar den nationella säkerheten eller hindrar konkurrensen och om uthyraren förbinder sig att svara för att villkoren i nätkoncessionen iakttas. Om godkännandet av ansökan kan ha konsekvenser för den nationella säkerheten eller konkurrensen på marknaden ska ärendet avgöras av statsrådet. Verket ska alltså överföra ärendet till statsrådet för behandling. När det gäller den nationella säkerheten är behörighetsfördelningen mellan statsrådet och Transport- och kommunikationsverket således densamma som i den föreslagna 40 §.
25 §. Beviljande av programkoncession. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket ska bevilja programkoncession. Genom ändringen av 1 mom. 3 punkten utvidgas Transport- och kommunikationsverkets rättsliga prövning vid beviljande av digitala programkoncessioner så att programkoncession i princip beviljas, om det utöver de omständigheter som redan förutsätts i bestämmelsen inte heller finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Som massmedium erbjuder televisionen och radion en kanal för sådana brott som avses i bestämmelsen. När det gäller förutsättningarna för beviljande av koncession i anslutning till 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen är det av betydelse om domstolen tidigare har konstaterat att sökanden gjort sig skyldig till en offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte. Genom tillägget genomförs artikel 6.1 b i AVMS-direktivet.
26 §. Beviljande av programkoncession för televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset. I 26 § 3 mom. föreslås en ny 8 punkt. Programkoncession ska beviljas för televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset, om den dagliga sändningstiden för programutbudet är minst åtta timmar i det digitala markbundna masskommunikationsnätet. En utövare av televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset kan på grund av sin ställning förutsättas tillhandahålla ett fullskaligt televisionsprogramutbud. Syftet med programutbud som sänds med stöd av en programkoncession som tjänar allmänintresset är att trygga yttrandefriheten, pluralistisk kommunikation och ett mångsidigt televisionsutbud. För att uppnå dessa mål ska det programutbud som tjänar allmänintresset också vara tillräckligt täckande och omfattande tidsmässigt och därmed betjäna många olika slag av publik.
28 §.Kortvarig programkoncession. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket ska bevilja programkoncession för kortvarig televisions- och radioverksamhet i ett digitalt markbundet masskommunikationsnät. På motsvarande sätt som i fråga om förslaget gällande 25 § innebär ändringen av 1 mom. att Transport- och kommunikationsverkets rättsliga prövning vid beviljande av digitala kortvariga programkoncessioner utvidgas så att programkoncession i princip beviljas, om det inte finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Bestämmelsen motsvarar artikel 6.1 b i AVMS-direktivet.
30 §.Överföring av programkoncession. Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., enligt vilket koncessionsmyndigheternas befogenhet bestäms i enlighet med 25 § 3 mom. Om ett avgörande som gäller programkoncession kan få betydande konsekvenser för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden, ska koncession beviljas av statsrådet. Om ett koncessionsärende har överförts till statsrådet ska statsrådet avgöra ärendet inom två månader från det att ärendet överfördes. Bestämmelsen ändras således så att den motsvarar rådande praxis i fråga om koncessionsmyndigheternas befogenhet. Samtidigt förtydligas befogenheten mellan Transport- och kommunikationsverket och statsrådet i fråga om avgöranden som gäller förändringar i det bestämmande inflytandet. Statsrådet har meddelat sådana förhandsbeslut om förändringar i det bestämmande inflytandet som har ansetts ha betydande konsekvenser för utvecklingen av kommunikationsmarknaden. Tidsfristen för statsrådets avgörande gällande förändringar i det bestämmande inflytandet börjar löpa när ansökningarna och behövliga bilagor överförs från Transport- och kommunikationsverket till statsrådet för behandling. Statsrådet ber innehavaren av programkoncession komplettera ansökan efter tidpunkten för överföringen, om det behövs med tanke på behandlingen av ärendet.
Dessutom föreslås det att 5 mom. preciseras. Om det bestämmande inflytandet förändras genom ett företagsförvärv som enligt konkurrenslagen ska anmälas till Konkurrens- och konsumentverket eller som enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer ska anmälas till kommissionen, ska koncessionsmyndighetens beslut meddelas inom två månader från den dag då avgörandet om företagsförvärvet vann laga kraft. Syftet med ändringen är att förtydliga att koncessionsmyndighetens beslut också i fråga om förhandsbeslut meddelas först när Konkurrens- och konsumentverkets eller kommissions avgörande om företagsförvärvet har vunnit laga kraft.
32 §.Återkallande av programkoncession. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket kan återkalla en koncession helt eller delvis. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ändras så att koncessionen kan återkallas även om innehavaren av programkoncession upprepade gånger och allvarligt har brutit bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Bestämmelsen motsvarar artikel 6.1 b i AVMS-direktivet. I paragrafen har dessutom gjorts språkliga preciseringar.
36 §. Beviljande av programkoncession för analog radioverksamhet. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket ska bevilja programkoncession för analog radioverksamhet. I 1 mom. 3 punkten föreslås ett motsvarande tillägg som i 25 och 28 §, det vill säga att programkoncession ska beviljas sökanden, om det inte finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen.
39 §.Radiotillstånd. Det föreslås att paragrafens 2 mom. upphävs. Dessutom föreslås det att paragrafens 3 och 7 mom. ändras.
I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristerna för beviljande av radiotillstånd. Det föreslås att bestämmelserna om tidsfristerna flyttas från 39 § till 40 §, där det också föreskrivs om andra omständigheter i anslutning till beviljande av radiotillstånd.
Det föreslås att 3 mom. ändras. I 3 mom. föreskrivs om grunderna för befrielse från tillstånd för radiosändare. Enligt det gällande momentet behövs det inte något radiotillstånd för innehav och användning av en radiosändare, om radiosändaren fungerar endast på en samfrekvens som Transport- och kommunikationsverket har fastställt för den och om dess överensstämmelse har säkerställts på det sätt som föreskrivs i lagen.
Det är tekniskt svårt att tillämpa kravet på att en radiosändare får fungera endast på en samfrekvens som fastställts för den när det gäller de multifrekvenssändare som för närvarande finns tillgängliga på marknaden och i vilka den som använder eller säljer sändaren kan programmera in de tillåtna frekvenser som ska användas. Det föreslås att momentets ordalydelse ändras så att kravet på tillstånd för radiosändare är beroende av på vilka frekvenser sändaren används. Om sändaren används endast på en samfrekvens, behövs inget tillstånd för användningen av sändaren. Om sändaren används också på andra frekvenser än en samfrekvens krävs det tillstånd för användningen. Enligt det föreslagna 3 mom. behövs det inte något radiotillstånd för innehav och användning av en radiosändare, om radiosändaren används endast på en samfrekvens som Transport- och kommunikationsverket har fastställt för den och om dess överensstämmelse har säkerställts på det sätt som föreskrivs i lagen.
Det föreslås att 7 mom. ändras så att tillstånd inte behövs för sådana radiosändare som försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet använder på de frekvensområden som fastställts för enbart försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk. Enligt den gällande bestämmelsen behöver försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet inte radiotillstånd för innehav och användning av radiosändare som är avsedda enbart för militärt försvar. Det föreslås att momentet ändras så att försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet inte behöver radiotillstånd för innehav och användning av radiosändare, om radiosändaren endast används på de frekvensområden som fastställts enbart för försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk i föreskrifter som Transport- och kommunikationsverket meddelat med stöd av 96 § 1 mom.
Syftet med den föreslagna ändringen är att klarlägga de situationer där försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet inte behöver något radiotillstånd för de radiosändare de använder. Den gällande bestämmelsen har konstaterats vara oklar i synnerhet i situationer där försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet innehar eller använder radiosändare av samma typ som de som allmänt innehas och används av andra användare av radioutrustning. Radiosändare och radiosystem som är avsedda för militärt försvar kan fungera också på sådana frekvensområden som inte har anvisats enbart för försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk och på vilka även andra frekvensanvändare är verksamma.
Av skäl som hänför sig till administrationen av frekvenserna och i syfte att trygga en störningsfri användning av frekvenserna har det också funnits ett behov av att styra användningen av försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets radiosändare och radiosystem för enbart militärt försvar inom andra frekvensområden än de som de enbart använder. Styrningen har genomförts genom att med stöd av 96 § bevilja nyttjanderätter till frekvenser för radiosändare och radiosystem som används av försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet. Det är dock juridiskt tydligt att genomföra denna styrning med radiotillstånd.
Med tanke på försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets radiosändare och radiosystem ändrar det föreslagna förfarandet inte situationen jämfört med nuläget eller förpliktar till att ansöka om nyttjanderätter till frekvenser i större utsträckning än för närvarande. I praktiken beviljas försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet radiotillstånd i stället nyttjanderätt till frekvenser. Med stöd av radiotillståndet kan försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets radiosändare eller radiosystem använda motsvarande frekvensområde som enligt den tidigare nyttjanderätten. Liksom för närvarande är det också möjligt att med ett enda tillstånd bevilja radiotillstånd för all radioutrustning och alla radiosystem som använder ett frekvensområde.
Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets radiosändare ska också efter den föreslagna ändringen mestadels vara befriade från radiotillstånd. I fråga om sekretessen i anslutning till radiotillstånd som ska beviljas tillämpas bestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Således innebär den föreslagna ändringen inte heller några ändringar i informationssäkerheten i fråga om försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets radiosändare. För radiotillstånd som beviljas tas inte heller ut någon sådan frekvensavgift som avses i kommunikationsministeriets förordning om administrativa frekvensavgifter och övriga avgifter som tas ut för Transport- och kommunikationsverkets frekvensförvaltningsprestationer (1150/2018), utan endast, på motsvarande sätt som för närvarande, den frekvensförvaltningsavgift för militär radiokommunikation som anges i förordningen. Den föreslagna ändringen ökar alltså inte försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets kostnader.
40 §.Beviljande av radiotillstånd. Det föreslås att paragrafen ändras. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande 1 mom. Enligt momentet beviljas radiotillstånd av Transport- och kommunikationsverket. I ansökan ska de uppgifter lämnas som Transport- och kommunikationsverket begär och som behövs för handläggningen av ansökan.
I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristerna för beviljande av radiotillstånd. Bestämmelsen motsvarar 39 § 2 mom. i den gällande lagen. Det lämpar sig dock bättre att föreskriva om saken i 40 §, där det föreskrivs om andra omständigheter i anslutning till beviljande av radiotillstånd.
Enligt det föreslagna momentet ska radiotillstånd för radiofrekvenser som har anvisats för att användas av elektroniska kommunikationstjänster beviljas inom sex veckor från det att Transport- och kommunikationsverket fått in alla dokument som behövs för att avgöra ärendet. Transport- och kommunikationsverket kan förlänga tidsfristen på sex veckor med högst åtta månader, om det behövs för att säkerställa att ansökningsförfarandet är opartiskt, skäligt, klart och öppet för insyn, för komplettering av ansökningarna eller av andra särskilda skäl. En förlängning av tidsfristen ska meddelas offentligt.
Paragrafens 3 mom. motsvarar i huvudsak gällande 2 mom. Det föreslås att momentet ändras så att äventyrande av den nationella säkerheten är en sådan situation där statsrådet beviljar radiotillstånd i stället för Transport- och kommunikationsverket. Enligt den gällande lagen beviljar statsrådet radiotillstånd i stället för Transport- och kommunikationsverket endast i situationer där beviljandet av radiotillstånd kan få avsevärda följder för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden.
Med äventyrande av den nationella säkerheten avses till exempel. verksamhet som hotar människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner, en främmande stats verksamhet som kan skada Finlands internationella relationer, ekonomiska intressen eller andra viktiga intressen, eller utländsk underrättelseverksamhet. Med verksamhet som hotar den nationella säkerheten avses i princip verksamhet som inte i första hand riktar sig mot en viss individ utan mer allmänt mot samhället och den mänskliga gemenskapen. Situationer som hänför sig till äventyrande av den nationella säkerheten är sannolikt ytterst sällsynta. De kan dock vara förenade med politisk eller annan samhälleligt mer omfattande prövning, som förutsätter ett på ändamålsenlighetsprövning baserat beslut av statsrådet. Den nationella säkerheten behandlas också i motiveringen till 41 §.
Om beviljandet av ett enskilt radiotillstånd kan påverka den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden, ska Transport- och kommunikationsverket enligt det föreslagna 3 mom. höra och samarbeta med kommunikationsministeriet när det bereder tillståndsbeslutet. Om beviljandet av radiotillståndet kan få avsevärda följder för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden eller uppenbart avsevärda följder för den nationella säkerheten ska radiotillståndet beviljas av statsrådet.
Det föreslagna 4 mom. motsvarar gällande 3 mom. Enligt momentet beviljas radiotillstånd för högst tio år åt gången. Radiotillstånd för radiosändare som används för televerksamhet som kräver nätkoncession enligt 6 § eller för utövande av digital televisions- och radioverksamhet enligt 22 § eller analog radioverksamhet enligt 34 § beviljas dock för högst 20 år åt gången.
Det föreslagna 5 mom. motsvarar gällande 4 mom. Enligt momentet beviljar Transport- och kommunikationsverket på ansökan en aktör som fått koncession i ett auktionsförfarande enligt 11 § eller som fått en sådan koncession genom överföring radiotillstånd efter det att koncessionshavaren har betalat den första posten av den koncessionsavgift som avses i 287 §.
Det föreslagna 6 mom. motsvarar gällande 5 mom. Enligt momentet får radiotillstånd för i 34 § 2 mom. avsedd verksamhet som pågår i högst tre månader beviljas på nytt för samma eller delvis samma täckningsområde och till samma verksamhetsutövare eller för tillhandahållande av huvudsakligen samma programutbud tidigast två månader från det att det föregående radiotillståndet upphörde att gälla. Vad som föreskrivs ovan gäller dock inte verksamhet som är tillfällig eller av annan orsak inte är fortlöpande eller regelbunden.
Det föreslagna 7 mom. motsvarar gällande 6 mom. Enligt momentet beviljas radiotillstånd för sådan i 34 § 2 mom. avsedd radioverksamhet i liten skala som utövas på ett begränsat område för högst ett år åt gången.
Det föreslagna 8 mom. motsvarar gällande 7 mom. Enligt momentet ska radiotillstånd för i 34 § 2 mom. avsedd verksamhet beviljas om det inte finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot denna lag eller att sökanden gör sig skyldig till hets mot folkgrupp enligt 11 kap. 10 § i strafflagen eller grov hets mot folkgrupp enligt 10 a § i det kapitlet.
41 §.Förutsättningar för beviljande av radiotillstånd och frekvensreservering. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras. Enligt förslaget ska det vara möjligt att låta bli att bevilja radiotillstånd även i situationer där det finns skäl att misstänka att den nationella säkerheten uppenbart äventyras om radiotillstånd beviljas den som ansökt om det. Begreppet nationell säkerhet behandlas ovan i motiveringen till 40 §.
För närvarande har det i lagen inte föreskrivits någon möjlighet för tillståndsmyndigheten att bedöma vilka konsekvenser beviljandet av radiotillstånd har för den nationella säkerheten. Ett enskilt ärende som gäller radiotillstånd kan med stöd av den gällande lagstiftningen inte heller på grund av aspekter i anslutning till den nationella säkerheten överföras till statsrådet för avgörande. Därför föreslås ovan en ändring också i lagens 40 §.
Enligt den föreslagna 4 punkten ska radiotillstånd eller frekvensreservering beviljas om Transport- och kommunikationsverket inte har grundad anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelser, föreskrifter eller med radiotillståndet förenade villkor som gäller radiokommunikation eller uppenbart äventyrar den nationella säkerheten.
Bland annat när det gäller beviljande och överföring av nätkoncessioner och uthyrning av frekvenser finns det redan i den gällande lagen bestämmelser enligt vilka ett positivt förvaltningsbeslut av statsrådet förutsätter att saken uppenbart inte äventyrar den nationella säkerheten. Syftet med bestämmelserna har varit att svara på förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön också i fråga om kommunikationsnäten.
Det är viktigt att kommunikationsnäten fungerar på ett säkert och tillförlitligt sätt med tanke på informationssamhällets vitala funktioner. Även annan radiokommunikation än sådan som har samband med koncessionspliktig telekommunikation och digital masskommunikation kan vara sådan betydande kommunikation.
Situationer där beviljandet av radiotillstånd kan äventyra den nationella säkerheten är mycket sällsynta. Den nationella säkerheten kan äventyras till exempel om radiosändaren innehas av ett företag i fråga om vilket man har en stark misstanke om att företaget har för avsikt att skada Finlands säkerhetsintressen. Det kan till exempel vara fråga om markstationer för satelliter eller radaranläggningar.
42 §.Tillståndsvillkor. Det föreslås att 2 mom. ändras. Enligt momentet kan det i tillståndsvillkoren för radiosändare som medför stora risker för störningar bestämmas att sändaren inte får tas i bruk förrän Transport- och kommunikationsverket utifrån en granskning har godkänt ibruktagandet. Föreskrifter om vilka typer av radiosändare som anses medföra stora risker för störningar samt närmare föreskrifter om granskningsförfarandet och om inställning av sändarna och andra liknande förutsättningar för godkännande av ibruktagandet meddelas av Transport- och kommunikationsverket.
Eftersom radioutrustningens överensstämmelse med kraven har harmoniserats genom radioutrustningsdirektivet (2014/53/EU) är ett sådant nationellt förfarande för förhandsgranskning som det föreskrivs om i momentet inte längre möjligt. Därför föreslås det att momentet ändras så att det i villkoren för radiotillstånd för radiosändare som medför stora risker för störningar inte längre kan bestämmas om ett förfarande för förhandsgranskning. Det föreslås att momentet ändras så att det i tillståndsvillkoren kan bestämmas att radiosändaren inom sex månader från ibruktagandet ska granskas på ansökan av tillståndshavaren.
Bestämmelsen gäller också granskning av en sändare som medför stora risker för störningar och vars egenskaper har ändrats under tillståndets giltighetstid. Det är fråga om en särskild granskningsskyldighet och inte en granskning som ingår i Transport- och kommunikationsverkets tillsynsuppgift. Det är nödvändigt att i lagen hålla kvar möjligheten att granska sändare som medför stora risker för störningar, eftersom de ofta består av en sådan helhet av stationsutrustning som inför användningen ska ställas in och riktas i enlighet med bestämmelserna och villkoren i radiotillståndet. Tillståndshavaren ansvarar själv för dessa åtgärder, och därför måste Transport- och kommunikationsverket kunna granska de gjorda inställningarna. Vid granskningar i enlighet med de gällande bestämmelserna har man ofta upptäckt fel och brister i inställningarna.
45 §.Beviljande av frekvensreservering. Det föreslås att paragrafens 2 och 3 mom. ändras. Enligt momentet beviljar Transport- och kommunikationsverket utan ansökan frekvensreservering till innehavare av nätkoncession som avses i 6 § och till innehavare av programkoncession som avses i 34 §, räknat från det att koncessionen träder i kraft. Det föreslås att momentet ändras så att skyldigheten att utan ansökan bevilja frekvensreservering för analog radioverksamhet till innehavare av programkoncession som avses i 34 § stryks. Omnämnandet av analog radioverksamhet ska därigenom strykas också i 3 mom.
Med frekvensreservering avses en möjlighet att på förhand reservera de frekvenser som behövs för en radiosändare eller ett radiosystem. Anskaffningen av en radiosändare eller ett helt radiosystem samt planeringen och genomförandet av ett radiosystem förutsätter i vissa fall, innan ett beslut om anskaffningen fattas, säkra förhandsuppgifter om de frekvenser som Transport- och kommunikationsverket kommer att anvisa för utrustningen i radiotillståndet.
I analog radioverksamhet finns det inget motsvarande behov av frekvensreservering, eftersom de frekvenser som behövs i praktiken reserveras för koncessionshavaren när den programkoncession som behövs för verksamheten beviljas. I programkoncessionen anges de frekvenshelheter och områden där koncessionshavaren har rätt att bedriva analog radioverksamhet. Utöver programkoncession ska den som bedriver analog radioverksamhet ha ett radiotillstånd enligt 39 § för innehav och användning av den radiosändare eller radiostation som används i verksamheten. Enligt 41 § 3 mom. kan ett sådant radiotillstånd inte beviljas om sökanden inte har behövlig programkoncession. Därför kan radiotillstånd för de berörda frekvenserna beviljas endast innehavaren av programkoncessionen i fråga, och det behövs ingen separat frekvensreservering för planering eller anskaffnings av en radiostation.
Dessutom har den gällande bestämmelse som föreslås bli ändrad visat sig vara oändamålsenlig med tanke på de frekvensförvaltningsavgifter som tas ut för radiotillstånd. Man har på kort tid varit tvungen att ta ut en avgift för både frekvensreservering och radiotillstånd hos aktörerna.
51 §. Marknadsdefinition. Den föreslagna paragrafen gäller marknadsdefinition som utförs av Transport- och kommunikationsverket. Paragrafen motsvarar till innehållet i huvudsak 51 § i den gällande lagen. För att förtydliga tillämpningen av lagen fogas till paragrafen en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande samt till kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader. Enligt det föreslagna momentet ska Transport- och kommunikationsverket så noggrant som möjligt beakta kommissionens riktlinjer och rekommendation vid definitionen av relevanta nyttighetsmarknader och geografiska marknader. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket analysera marknader som inte ingår i kommissionens rekommendation, men för vilka det i Finland har ålagts skyldigheter enligt denna lag på grundval av tidigare marknadsanalyser enligt 52 § samt andra marknader, på vilka det finns tillräckliga skäl att anse att de tre kriterier som anges i kommissionens marknadsrekommendation är uppfyllda. Med de tre kriterierna avses de kriterier som ska uppfyllas för att en marknad ska kunna utses till en marknad som omfattas av förhandsreglering. För det första krävs det att det finns stora och icke tillfälliga hinder för marknadsinträde. Enligt det andra kriteriet tenderar marknadsstrukturen inte att utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens. Det tredje kriteriet är att tillämpningen av den allmänna konkurrensrätten inte i sig räcker till för att avhjälpa dessa marknadsmisslyckanden. I kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader anges det vilka produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt denna lag i enlighet med 53 eller 54 §.
Kommissionen ska samråda med de nationella regleringsmyndigheterna när den bereder rekommendationen och beakta Berecs yttrande i ärendet. Kommissionen inkluderar produkt- och tjänstemarknaderna i rekommendationen om den anser att det finns stora och icke tillfälliga strukturella, rättsliga eller regulatoriska hinder för marknadsinträde, om det finns en marknadsstruktur som inte tenderar att utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens inom den tillämpliga tidshorisonten eller om enbart tillämpning av konkurrenslagstiftningen inte räcker för att avhjälpa störningar på marknaden.
Kommissionen ska se över rekommendationen senast den 21 december 2020 och regelbundet därefter. Dessutom föreslås att det till paragrafen fogas en bestämmelse om att Transport- och kommunikationsverket vid behov ska beakta resultatet av en geografisk kartläggning som avses i 51 a §. Genom paragrafen genomförs artikel 64.3 i kodexdirektivet.
51 a §. Geografisk kartläggning av kommunikationsnät. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 51 a § som gäller geografiska kartläggningar och prognoser i anslutning till kommunikationsnät. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket minst vart tredje år göra en geografisk kartläggning av bredbandsnätens täckning. Maximitiden mellan de geografiska kartläggningarna är den maximitid som följer av kodexdirektivet. Denna maximitid begränsar inte Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att göra kartläggningar oftare än detta. För närvarande samlar verket årligen in uppgifter om till exempel tillgången till bredband, och avsikten är inte att genom paragrafen ändra nuvarande praxis till denna del. För att uppgifterna ska kunna utnyttjas för de syften som avses i den föreslagna paragrafen är det viktigt att uppgifterna är så aktuella som möjligt. Exempelvis tre år gamla uppgifter skulle sannolikt inte vara tillräckligt tillförlitliga till exempel vid en analys av det rådande marknadsläget.
Enligt artikel 22.1 i kodexdirektivet ska den första geografiska kartläggningen göras senast den 21 december 2023. I enlighet med nuvarande praxis kommer Transport- och kommunikationsverket dock att göra följande kartläggning redan före 2023. Berec antar riktlinjer för att bidra till en enhetlig tillämpning av geografiska kartläggningar och prognoser senast den 21 juni 2020. Transport- och kommunikationsverket ska utnyttja riktlinjerna vid utarbetandet av den geografiska kartläggningen. Syftet med bestämmelsen är möjliggöra att Transport- och kommunikationsverket, andra myndigheter och användare av bredbandsförbindelser har tillräckliga uppgifter om den lokala och regionala tillgången till bredband samt att teleföretag har uppgifter om andra teleföretags utbud av förbindelser. Dessutom främjar insamlingen och offentliggörandet av uppgifter sannolikt investeringar i bland annat nät med mycket hög kapacitet. Genom momentet genomförs artikel 22.1 och 22.7 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket i den geografiska kartläggningen inkludera en prognos över tillgången till bredbandsnät. Den prognos som verket utarbetat ska särskilt innehålla investeringsplaner som hänför sig till nät med mycket hög kapacitet under den tidsperiod som verket bestämmer. Prognoserna ska gälla perioder på högst tre år. Om Transport- och kommunikationsverket beslutar att utarbeta en prognos, ska verket av företag och andra myndigheter begära relevant information om deras avsikt att anlägga nya nät samt att bygga ut eller förbättra befintliga nät i den utsträckning sådan information finns tillgänglig och kan lämnas genom rimliga åtgärder. Verket ska vid utarbetandet av prognosen beakta tjänsteleverantörernas investeringsplaner vid den tidpunkt då uppgifterna samlas in samt de ekonomiska utsikterna på telemarknaden. Genom momentet genomförs artikel 22.1 i kodexdirektivet.
Transport- och kommunikationsverket kan begära de uppgifter som behövs för utarbetandet av kartläggningar och prognoser i enlighet med bestämmelserna om myndigheternas allmänna rätt att få information i 315 §. I 315 § föreslås dessutom ett bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela föreskrifter om de uppgifter som ska samlas in med stöd av den föreslagna paragrafen.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket identifiera sådana enskilda och noggrant definierade områden inom vilka det, enligt de uppgifter som samlats in i enlighet med det föreslagna 1 mom. och enligt den prognos som eventuellt utarbetats, inte planeras att ett nät med mycket hög kapacitet anläggs under den tidsperiod som prognosen omfattar. Transport- och kommunikationsverket kan identifiera sådana områden också när det inte planeras att befintliga nät förbättras eller byggs ut så att deras prestanda stiger till nedladdningshastigheter på minst 100 megabit per sekund.
Verket ska offentliggöra dessa områden. Transport- och kommunikationsverket kan begära att företag och myndigheter inom en skälig och tillräcklig tidsfrist meddelar sin avsikt att anlägga nät med mycket hög kapacitet i de områden som identifierats. Om ett företag eller en myndighet på basis av en sådan begäran meddelar sina avsikter, kan Transport- och kommunikationsverket ålägga andra företag att meddela motsvarande avsikter eller planer att göra sådana betydande förbättringar eller utbyggnader av det befintliga nätet som innebär att nätets prestanda höjs till nedladdningshastigheter på minst 100 megabit per sekund i det identifierade området. Verket ska meddela ett företag som uttryckt sitt intresse om det finns eller sannolikt kommer att finnas ett kommunikationsnät i området. Transport- och kommunikationsverket ska meddela om ett befintligt eller sannolikt framtida nät, oberoende av om nätets nedladdningshastigheter överstiger eller understiger 100 megabit per sekund.
Verket ska iaktta ett effektivt, opartiskt, öppet och icke-diskriminerande förfarande. Enligt kodexdirektivet kommer förfarandet att skapa insyn för aktörer som har uttryckt intresse för att anlägga nät med mycket hög kapacitet, eftersom de kan bedöma hur stor konkurrensen sannolikt kommer att vara i områdena i fråga. Genom momentet genomförs artikel 22.2–22.4 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska myndigheterna beakta resultaten av den geografiska kartläggningen och prognosen samt de identifierade områdena när de utarbetar nationella bredbandsplaner, beviljar offentligt stöd för byggande av bredbandsnät, fastställer täckningsskyldigheter som är knutna till nätkoncessioner och granskar tillgången till tjänster som omfattas av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
Det föreslås att momentet skrivs så att det gäller alla myndigheter som sköter uppgifter som räknas upp i momentet, i stället för att myndigheterna i fråga uttryckligen nämns i momentet. Detta gör det möjligt att tillämpa momentet oförändrat också när de myndigheter som beviljar offentligt stöd byts. Utöver de lagstadgade uppgifterna kan myndigheterna till övriga delar besluta i vilka uppgifter de utnyttjar uppgifterna enligt denna paragraf. I lagens 318 § anges under vilka förutsättningar Transport- och kommunikationsverket får lämna ut uppgifter som samlats in med stöd av den föreslagna paragrafen till andra myndigheter samt till kommissionen. Genom momentet genomförs artikel 22.5 i kodexdirektivet.
52 §. Marknadsanalys och beslut om betydande marknadsinflytande. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om de marknadsanalyser som Transport- och kommunikationsverket gör. Enligt gällande 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket i syfte att klarlägga konkurrensläget regelbundet göra en marknadsanalys av relevanta grossist- och detaljistmarknader. Regelbundna marknadsanalyser ger Transport- och kommunikationsverket möjlighet att reagera på förändringar på marknaden. Därtill ger en på förhand fastställd tidsplan marknadsaktörerna visshet om regleringsförhållandena. Enligt det föreslagna momentet ska Transport- och kommunikationsverket även i fortsättningen regelbundet göra marknadsanalyser. På grund av kodexdirektivet föreslås det dock att cykeln för marknadsanalyserna ändras. I fortsättningen ska Transport- och kommunikationsverket göra marknadsanalysen senast tre år efter det att kommissionen utfärdat en marknadsrekommendation, om det är fråga om marknader som inte definierats tidigare, och med högst fem års mellanrum, om det är fråga om marknader som definierats tidigare. Tidsfristen på fem år kan förlängas med högst ett år, om Transport- och kommunikationsverket begär det av kommissionen minst fyra månader innan tidsfristen löper ut och kommissionen inte förbjuder detta inom en månad från det att begäran lämnades.
Denna tidtabell tillämpas under förutsättning att det inte sker sådana förändringar i marknadsförhållandena som kräver en ny marknadsanalys enligt en snabbare tidtabell. Enligt direktivet ska Transport- och kommunikationsverket anses ha iakttagit tidsfristen på fem år, om verket minst vart femte år till kommissionen lämnar in en anmälan som innehåller en ny bedömning av marknadsdefinitionen och av betydande inflytande på marknaden. Till momentet fogas dessutom en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande, vilka Transport- och kommunikationsverket ska beakta så noggrant som möjligt när det gör marknadsanalysen. Tillägget ändrar inte nuläget, eftersom Transport- och kommunikationsverket redan nu beaktar riktlinjerna när det gör marknadsanalyser. I och med att hänvisningen fogas till lagen förtydligas dock tillämpningen av bestämmelsen. Transport- och kommunikationsverket kan vid behov i enlighet med 308 § samarbeta med Konkurrens- och konsumentverket när det gör en marknadsanalys. Genom momentet genomförs artikel 67.1 och 67.5 i kodexdirektivet.
I paragrafen föreslås ett nytt 2 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket kan be Berec om bistånd med att göra marknadsanalysen, om Transport- och kommunikationsverket anser att det inte kan göra analysen inom den tidsfrist som anges i 1 mom. Berec kan ge sådant bistånd till exempel genom att för ärendet inrätta en arbetsgrupp bestående av företrädare för andra nationella regleringsmyndigheter. Om Transport- och kommunikationsverket får bistånd av Berec vid beredningen av marknadsanalysen, ska Transport- och kommunikationsverket i enlighet med 82 § lämna in en anmäla till kommissionen om sitt förslag till åtgärd inom sex månader från tidsfristen enligt 1 mom. Genom momentet genomförs artikel 67.6 i kodexdirektivet.
I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. med bestämmelser om de nya villkor som ska vara uppfyllda för att Transport- och kommunikationsverket på marknaden i fråga ska kunna införa skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande. Enligt villkoren kan skyldigheter införas om det finns stora och icke tillfälliga strukturella, rättsliga eller regulatoriska hinder för marknadsinträde, om marknadsstrukturen inte tenderar att utvecklas i riktning mot en effektiv konkurrens inom den relevanta tidsperioden och om enbart tillämpning av konkurrenslagstiftningen inte räcker för att avhjälpa störningar på marknaden. Alla villkor måste vara uppfyllda för att skyldigheter i samband med betydande marknadsinflytande ska kunna införas. Transport- och kommunikationsverket ska beakta situationen i fråga om infrastrukturbaserad konkurrens och andra förutsättningar för konkurrens bakom hindren för marknadsinträde när det bedömer om det finns en marknadsstruktur som tenderar att utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens. Genom momentet genomförs artikel 67.1 och 67.3 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska Transport- och kommunikationsverket anse att de villkor som avses i 3 mom. uppfylls automatiskt, om den marknad som granskas hör till de marknader som förtecknas i kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader, om inte verket särskilt konstaterar att ett eller flera av de villkor som avses i 3 mom. inte uppfylls. Genom momentet genomförs artikel 67.1 och 67.3 i kodexdirektivet.
I paragrafen föreslås ett nytt 5 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket vid marknadsanalysen ska bedöma marknaden ur ett framtidsorienterat perspektiv. Bedömningen ska utgå från en situation där marknaden inte alls är reglerad. Om marknadens funktion bedöms utifrån en situation där marknaden regleras av bestämmelser om betydande marknadsinflytande, blir marknadsanalysens slutsatser om konkurrensproblemen otillförlitliga. I momentet tas den in en fyra punkter lång förteckning över saker som Transport- och kommunikationsverket ska beakta vid bedömningen. För det första ska Transport- och kommunikationsverket beakta sådana utvecklingstrender på marknaden som påverkar sannolikheten för effektiv konkurrens. Transport- och kommunikationsverket ska också beakta alla relevanta konkurrensbegränsningar på grossist- och slutkundsnivå, oberoende av om sådana begränsningar utgör en del av den relevanta marknaden eller inte. Också annan reglering eller andra åtgärder som gäller den relevanta marknaden eller den närliggande detaljistmarknaden ska beaktas i marknadsanalysen. Åtgärderna kan vara till exempel i 55 § avsedda skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samt skyldigheter enligt lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur (276/2016).
Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket beakta de skyldigheter som införts för andra relevanta marknader på grund av betydande marknadsinflytande. Om de omständigheter som avses i detta moment enligt Transport- och kommunikationsverket inte kan motivera skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande, får sådana skyldigheter inte åläggas. Genom momentet genomförs artikel 67.2 och 67.3 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 6 mom. gäller sådan analys av en gränsöverskridande marknad som görs av Berec. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket tillsammans med en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, det vill säga en EES-stat, begära att Berec gör en sådan analys. Analysen ska också göras på kommissionens begäran. Begäran ska vara motiverad och innehålla stöddokumentation som visar att analysen behövs. Efter analysen får kommissionen anta beslut om fastställande av gränsöverskridande marknader i enlighet med principerna i konkurrenslagstiftningen. När kommissionen fattar beslut ska den ta största möjliga hänsyn till Berecs analys och samråda med berörda parter. Genom momentet genomförs artikel 65.1 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 7 mom. motsvarar till sitt innehåll delvis gällande 52 § 2 mom., där det föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att utarbeta marknadsanalysen i samarbete med regleringsmyndigheten i en annan EES-stat, om det är fråga om gränsöverskridande marknader. Momentet föreslås inte bli ändrat till denna del, men i momentet preciseras att Transport- och kommunikationsverket i samarbete med regleringsmyndigheten i den andra EES-stat inte bara ska göra en marknadsanalys utan även besluta om de skyldigheter som i enlighet med 53, 53 a eller 54 § ska införas, ändras eller upphävas på grund av betydande marknadsinflytande.
Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket ha möjlighet att gå till väga på detta sätt också när kommissionen inte har fattat något beslut om gränsöverskridande marknader, men marknadsförhållandena i länderna i övrigt är tillräckligt enhetliga. Marknadsförhållandena ska vara tillräckligt enhetliga för att gagnas av ett samordnat åläggande av skyldigheter. Marknadsförhållandena kan vara enhetliga till exempel i form av liknande kostnader, marknadsstrukturer eller teleföretag eller vid gränsöverskridande efterfrågan på marknaden.
Till paragraftexten fogas dessutom en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande, som Transport- och kommunikationsverket och regleringsmyndigheten i den andra EES-staten ska beakta så noggrant som möjligt. Om Transport- och kommunikationsverket utför en marknadsdefinition eller ålägger skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande gemensamt med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten, ska verket också höra kommissionen och Berec i enlighet med 82 och 83 § gemensamt med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten.
I paragrafen föreslås ett nytt 8 mom. med bestämmelser om fastställande av gränsöverskridande efterfrågan. Gränsöverskridande efterfrågan kan uppstå till exempel i situationer där slutanvändarens verksamhetsställen finns i flera olika medlemsstater eller i andra situationer där det uppstår gränsöverskridande efterfrågan från en eller flera slutanvändare, men marknaden har definierats endast nationellt eller regionalt. Enligt det föreslagna momentet kan Transport- och kommunikationsverket tillsammans med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten begära att Berec gör en analys av en eventuell gränsöverskridande efterfrågan från slutanvändare. En motsvarande begäran kan också lämnas av kommissionen eller marknadsaktörerna. En begäran kan lämnas, om den som lämnar begäran har upptäckt allvarliga problem med tillgodoseendet av efterfrågan på de marknader som förtecknas i den rekommendation av kommissionen som avses i 51 §. Begäran ska åtföljas av en motivering och tillräcklig stöddokumentation. Efter att ha mottagit en sådan begäran ska Berec genomföra en analys av gränsöverskridande efterfrågan från slutanvändare avseende produkter och tjänster som tillhandahålls på en eller flera marknader som förtecknas i kommissionens rekommendation. Analysen får dessutom inbegripa sådana produkter och tjänster som tillhandahålls på marknader som har definierats på olika sätt i olika EES-stater, om dessa produkter och tjänster är utbytbara mot de produkter och tjänster som tillhandahålls på en av de marknader som förtecknas i rekommendationen.
Berecs analys begränsar inte Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att på det sätt som avses i 7 mom. göra en marknadsanalys gemensamt med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten och inte heller den marknadsdefinition som avses i 51 §. Om Berec utifrån analysen utfärdar riktlinjer om gemensamma strategier, ska Transport- och kommunikationsverket beakta dem så noggrant som möjligt när det inför sådana skyldigheter som avses i 53, 53 a och 54 §.
Berec kan utfärda riktlinjer om organet anser att gränsöverskridande efterfrågan är betydande, men inte i tillräcklig utsträckning möts genom utbud. I riktlinjerna fastställs gemensamma tillvägagångssätt avseende hur de nationella regleringsmyndigheterna kan möta den konstaterade gränsöverskridande efterfrågan. I riktlinjerna får det till exempel ges vägledning för harmoniseringen av de tekniska specifikationerna av tillträdesprodukter i grossistledet som kan möta sådan konstaterad gränsöverskridande efterfrågan. Berec ska samråda med berörda aktörer och samarbeta med kommissionen när riktlinjerna utfärdas. Genom momentet genomförs artikel 66 i kodexdirektivet.
I det föreslagna 9 mom. föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets beslut att bestämma att ett företag är ett företag med betydande marknadsinflytande. Momentet motsvarar till sitt innehåll i huvudsak gällande 3 mom. För att förtydliga lagen fogas till momentet en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket ska tillämpa kommissionens riktlinjer när det bedömer dels huruvida konkurrensen är effektiv på en viss marknad, dels huruvida ett företag har ett betydande inflytande på marknaden. I kommissionens riktlinjer behandlas utöver nuvarande marknader även bedömningen av nya framväxande marknader. Kommissionen ska samråda med Berec vid utarbetandet av riktlinjerna och regelbundet se över riktlinjerna med beaktande av EU-domstolens rättspraxis, ekonomiskt tänkande och marknadserfarenheterna.
Vidare flyttas bestämmelsen om närliggande marknader från det gällande 3 mom. till ett nytt 10 mom. I fortsättningen ska endast vissa i 8–10 mom. avsedda skyldigheter kunna åläggas relevanta marknader närliggande marknader, och därför är det för att förtydliga tillämpningen av lagen ändamålsenligt att möjligheten att ålägga dessa närliggande marknader skyldigheter överförs till ett eget moment. Genom de föreslagna 9 och 10 mom. genomförs artiklarna 63 och 67.4 i kodexdirektivet.
I det föreslagna 11 mom. föreskrivs om situationer där Transport- och kommunikationsverket ska ändra eller återkalla ett beslut om betydande marknadsinflytande. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 5 mom. Enligt det tillägg som föreslås ska ställningen som ett företag med betydande marknadsinflytande upphävas om de villkor som anges i 3–5 mom. inte är uppfyllda. Tidigare har Transport- och kommunikationsverket varit skyldigt att upphäva ett företags ställning som ett företag med betydande marknadsinflytande endast om företaget inte längre har sådant betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket ska ges befogenhet att säkerställa att ett företag med betydande marknadsinflytande på behörigt sätt meddelar de parter som berörs av att skyldigheterna upphävs om att skyldigheterna upphävs. För att säkerställa detta kan Transport- och kommunikationsverket sätta ut en tidsfrist för meddelandet samt fastställa särskilda villkor och övergångsperioder i samband med meddelandet. När Transport- och kommunikationsverket fastställer villkoren ska verket i den mån det är möjligt ta hänsyn till sådana avtal mellan dem som tillhandahåller och dem som ansöker om nyttjanderätt som ingåtts på basis av de ålagda skyldigheterna. Sådana avtal kan innehålla övergångsperioder eller andra villkor som tryggar rättigheterna för den som ansöker om nyttjanderätt för en viss tid. Transport- och kommunikationsverket ska dessutom ta hänsyn till den praktiska möjligheten för marknadsaktörer att utnyttja eventuellt kommersiellt tillträde i grossistledet eller saminvesteringserbjudanden. I de övergångsarrangemang som Transport- och kommunikationsverket fastställer ska hänsyn också tas till omfattningen av och tidpunkten för tillsynen över befintliga avtal, när övergångsperioden börjat. Dessutom korrigeras paragrafhänvisningarna i momentet så att de motsvarar de övriga ändringar som föreslås i propositionen. Genom momentet genomförs artikel 67.3 i kodexdirektivet.
53 §. Skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga företag med betydande marknadsinflytande de skyldigheter som avses i denna lag. Behörigheten att ålägga skyldigheter motsvarar möjligheterna att införa skyldigheter enligt artikel 68.3 i kodexdirektivet. Enligt artikel 68.3 i kodexdirektivet får de nationella regleringsmyndigheterna införa andra tillträdesskyldigheter än de som anges i kodexdirektivet endast i exceptionella situationer och med kommissionens samtycke. Momentet motsvarar paragrafens gällande 1 mom., men på finska förenhetligas ordalydelsen i momentet med ordalydelsen i bestämmelserna om annat betydande marknadsinflytande så att ordet velvoite byts ut mot velvollisuus. Genom momentet genomförs artiklarna 67.4 och 68.2–68.4 i kodexdirektivet.
Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Bestämmelsen gäller sådana företag med betydande marknadsinflytande vars betydande marknadsinflytande i enlighet med 52 § 10 mom. har ansetts sträcka sig till en till den relevanta marknaden närliggande marknad. Genom bestämmelsen begränsas de skyldigheter som kan åläggas en närliggande marknad, eftersom den enligt bestämmelsen endast kan åläggas skyldigheter enligt 68–71 och 74 §. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 63.3 i kodexdirektivet.
I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket, när det överväger att ålägga skyldigheter enligt 1 och 2 mom., ska bedöma om de skyldigheter som ålagts med stöd av 55 §, kommersiella erbjudanden om nyttjanderätt eller skyldigheter som tidigare ålagts med stöd av 53, 53 a eller 54 § räcker till för att trygga slutanvändarnas intressen. Vid bedömningen av om de kommersiella avtalen är tillräckliga ska man granska de nya utvecklingstendenserna på marknaden, vilka kan inverka på konkurrensdynamiken på marknaden. Sådana kommersiella avtal kan vara till exempel saminvesteringsavtal. Transport- och kommunikationsverket ska dock ha möjlighet att ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldigheter i enlighet med denna paragraf, om ett företag med betydande marknadsinflytande till exempel säger upp ett kommersiellt avtal eller om villkoren i avtalet inte i tillräcklig utsträckning tryggar slutanvändarnas intressen. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 73.2 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 4 mom. motsvarar i huvudsak 2 mom. i den gällande lagen. Det föreslås dock att momentet ändras så att det i fortsättningen hänvisas inte bara till 1 mom. utan också till 2 mom. som gäller vissa marknader närliggande marknader. I förteckningen i momentet över de omständigheter som Transport- och kommunikationsverket ska beakta när det ålägger skyldigheter görs dessutom några ändringar i enlighet med kodexdirektivet. Transport- och kommunikationsverket ska när det beaktar investeringar som gjorts och risker som tagits av företag med betydande marknadsinflytande särskilt beakta investeringar i nät med mycket hög kapacitet. Transport- och kommunikationsverket ska säkerställa att villkoren för de skyldigheter som hänför sig till överlåtelse av nyttjanderätt till ny infrastruktur återspeglar de omständigheter som ligger till grund för investeringsbeslutet, med beaktande av till exempel kostnaderna för idrifttagande, den förväntade utnyttjandeandelen för de nya produkterna och tjänsterna samt de förväntade prisnivåerna för slutkunderna. När Transport- och kommunikationsverket bedömer behovet av att trygga konkurrensen på lång sikt, ska verket särskilt beakta en ekonomiskt effektiv konkurrens inom infrastrukturen och investeringsmodeller som stöder en hållbar konkurrens, såsom modeller som baserar sig på saminvesteringar. Dessutom åläggs Transport- och kommunikationsverket en skyldighet att beakta den förväntade tekniska utveckling som påverkar planeringen och förvaltningen av nätet samt behovet av att säkerställa teknikneutralitet som gör det möjligt för parterna att planera och förvalta sina egna nät. Förteckningen i momentet är riktgivande och Transport- och kommunikationsverket ska således beakta alla sådana omständigheter som gör att verket kan bedöma om de skyldigheter som åläggs är ändamålsenliga och proportionerliga. Genom momentet genomförs artikel 68.1 och 68.4 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 5 mom. motsvarar gällande 3 mom.
Det föreslagna 6 mom. motsvarar i huvudsak 4 mom. i den gällande lagen. I momentet föreskrivs om de villkor på vilka Transport- och kommunikationsverket ska ändra sitt beslut om skyldigheter som åläggs företag med betydande marknadsinflytande. Till momentet fogas en hänvisning till det nya 2 mom. så att grunderna för ändring även i fortsättningen gäller situationer där ett företag med betydande marknadsinflytande har ålagts skyldigheter på relevanta marknader närliggande marknader. Genom momentet genomförs artikel 67.6 i kodexdirektivet.
53 a §.Skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om de skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga ett företag med betydande marknadsinflytande som är verksamt endast på grossistmarknaden. Ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden kan i princip åläggas endast tillträdesskyldigheter enligt 56 § 3 mom., samtrafikskyldigheter enligt 61 §, tekniska skyldigheter enligt 67 §, icke-diskrimineringsskyldigheter enligt 68 § samt sådana skyldigheter att tillämpa en rättvis och rimlig prissättning som avses i 71 § 2 mom. 3 punkten.
Det är möjligt att ålägga skyldigheter, om det är motiverat på basis av en marknadsanalys och en förhandsbedömning av verksamheten i ett företag med betydande marknadsinflytande som är verksamt endast på grossistmarknaden. Ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden definieras i 3 §. Genom momentet genomförs artikel 80.1 och 80.2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket ändra ett sådant beslut som avses i 1 mom., om det sker betydande förändringar i de omständigheter som beslutet grundade sig på. I synnerhet ska beslutet ändras, om företaget inte längre kan betraktas som ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden. De företag som avses i 1 mom. ska utan oskäligt dröjsmål underrätta Transport- och kommunikationsverket om betydande förändringar. Genom momentet genomförs artikel 80.3 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket dessutom ändra ett beslut som avses i 1 mom., om verket på basis av de villkor som ett företag med betydande marknadsinflytande som är verksamt endast på grossistmarknaden erbjuder sina kunder bedömer att det har uppstått eller sannolikt kommer att uppstå konkurrensproblem som påverkar användarna negativt samt vid behov genom sitt beslut utöver de skyldigheter som avses i 1 mom. ålägga företaget skyldigheter enligt 56 § 1 och 2 mom., 69–71 och 74 §. Genom momentet genomförs artikel 80.4 i kodexdirektivet.
54 §. Skyldigheter för företag med betydande inflytande på detaljistmarknaden. Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket för att uppnå de mål som avses i 1 mom. och för att skydda slutanvändarnas intressen dessutom ålägga ett företag med betydande inflytande på detaljistmarknaden en skyldighet att iaktta de maximipriser som Transport- och kommunikationsverket har fastställt, en kostnadsorienterad prissättning, prissättningen på motsvarande marknader eller skyldigheter i fråga om övervakningen av prissättningen. Företag med betydande marknadsinflytande kan åläggas skyldigheter på detaljistmarknaden endast om inga av de skyldigheter som åläggs på grossistmarknaden är tillräckliga för att åtgärda problem som upptäckts på marknaden. Tröskeln för åläggande av skyldigheter på detaljistmarknaden är således hög och åläggandet kan anses vara en exceptionell åtgärd. Genom momentet genomförs artikel 83.2 i kodexdirektivet.
Eftersom ett nytt moment fogas till paragrafen föreslås det som en teknisk ändring att gällande 3 mom. blir ett nytt 4 mom. och gällande 4 mom. ett nytt 5 mom.
55 §. Skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Utgångspunkten för kodexdirektivet är att avtal om nyttjanderätter och samtrafik mellan teleföretag ska ingås på kommersiell basis. Transport- och kommunikationsverket ska dock, om kommersiella förhandlingar misslyckas, ha befogenhet att i slutanvändarnas intresse säkerställa adekvat tillträde, samtrafik och interoperabilitet för tjänster. Transport- och kommunikationsverket kan i enlighet med det föreslagna 1 mom. säkerställa möjligheten för olika aktörers nät att nå varandra till exempel genom att ålägga teleföretag som kontrollerar tillträdet till slutanvändarna proportionerliga skyldigheter.
Detta kan behövas i synnerhet i situationer där det på marknaden ännu finns stora skillnader i förhandlingsstyrka mellan olika företag och där vissa företag är beroende av andra företag. Transport- och kommunikationsverket ska säkerställa att alla teleföretag, oavsett storlek och affärsmodell, kan bedriva samtrafik enligt skäliga villkor, i syfte att säkerställa slutanvändarnas möjligheter att nå varandra. Dessutom ska det i särskilda situationer vara möjligt att ålägga även andra än teleföretag skyldigheter, om det uttryckligen föreskrivs om saken i 7 a kap.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom sitt beslut ålägga även andra teleföretag än teleföretag med betydande marknadsinflytande bland annat skyldigheter som gäller nyttjanderätt och samtrafik. Med skyldigheter som ålagts på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande avses i denna lag skyldigheter som kan åläggas vilket teleföretag som helst oberoende av om företaget har en betydande marknadsställning eller inte.
Det föreslagna momentet motsvarar i huvudsak 1 mom. i den gällande paragrafen. För att förtydliga lagens struktur föreslås det att de bestämmelser på basis av vilka det är möjligt att ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap. Som en följd av detta föreslås det att bestämmelsens hänvisningar ändras i momentet. Även i fortsättningen ska momentet innehålla en förteckning över de bestämmelser enligt vilka Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Förutsättningarna för åläggande av skyldigheter framgår av den bestämmelse som det hänvisas till i 1 mom. Gemensamt för dem är ofta att det med tanke på slutanvändarnas intressen är nödvändigt att ålägga skyldigheten. I första hand ska teleföretag och andra företag på kommersiella grunder och i enlighet med de förfaranden som allmänt ska tillämpas och som Transport- och kommunikationsverket bestämmer avtala om samtrafik och nyttjanderätt. De skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna momentet begränsar inte åläggandet av skyldigheter som åläggs med stöd av 53, 53 a och 54 §. Genom momentet genomförs artikel 61.1 och 61.2 i kodexdirektivet.
Vid beredningen av ett beslut enligt det föreslagna 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket bedöma om enbart kommersiella avtal räcker för att möjliggöra samtrafik eller nyttjanderätt. Om de kommersiella avtalen inte är tillräckliga för att avhjälpa de problem som upptäckts, ska Transport- och kommunikationsverket bedöma om problemen kan avhjälpas genom ett beslut enligt det föreslagna 1 mom. Transport- och kommunikationsverket ska i sin bedömning beakta nuläget på marknaden, den förutsebara marknadsutvecklingen samt till exempel de skyldigheter som ålagts med stöd av 53, 53 a och 54 §. Innan beslut meddelas ska Transport- och kommunikationsverket ge kommissionen, Berec och andra EES-staters regleringsmyndigheter tillfälle att yttra sig i ärendet i enlighet med 82 §. Före anmälan till kommissionen ska Transport- och kommunikationsverket när det ålägger skyldigheter enligt 1 mom. höra teleföretag och användare i enlighet med lagens 310 §.
I det föreslagna 3 mom. åläggs Transport- och kommunikationsverket en skyldighet att utvärdera resultaten av de skyldigheter och villkor som har ålagts med stöd av 1 mom. fem år efter det att skyldigheterna har ålagts. I övrigt motsvarar momentet det gällande momentet. Transport- och kommunikationsverket ska ändra eller återkalla de skyldigheter som ålagts med stöd av 1 mom., om det sker betydande förändringar i de omständigheter som utgör förutsättningar för åläggandet av skyldigheten. Transport- och kommunikationsverket ska meddela resultatet av utvärderingen i enlighet med förfarandena i 82, 83 och 310 §. Genom momentet genomförs artikel 61.5 i kodexdirektivet.
55 a §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 55 a §. I paragrafen samlas de skyldigheter i anslutning till överlåtelse av nyttjanderätt som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Samtidigt förenhetligas bestämmelserna om befogenhet att ålägga skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande så att de motsvarar bestämmelserna i kodexdirektivet. Det föreslås att den gällande 57 §, som gäller åläggande av skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt, upphävs.
Enligt den föreslagna paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 55 § ålägga teleföretag och andra ägare av ledningar och kablar en skyldighet att på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överlåta nyttjanderätt till ledningar och kablar samt tillhörande faciliteter i byggnader eller fram till den i beslutet angivna första koncentrations- eller distributionspunkten utanför byggnaden, om parallell anläggning av ledningar och kablar är ekonomiskt ineffektivt eller fysiskt omöjligt. Med parallell anläggning avses i detta sammanhang i första hand utbyggnad av överlappande nät. Transport- och kommunikationsverket kan ställa sådana villkor särskilt på rimlig begäran. För att tillgodose slutanvändarnas intressen och trygga konkurrensen kan Transport- och kommunikationsverket ålägga alla ägare av ledningar och kablar skyldigheter oberoende av om de är teleföretag eller inte. I Finland ägs fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät i allmänhet av husbolaget eller de boende själva, varför det för en effektiv tillämpning av bestämmelsen är viktigt att skyldigheter vid behov kan åläggas även till exempel bostadsaktiebolag.
När Transport- och kommunikationsverket överväger åläggandet av skyldigheter ska verket bedöma både den nuvarande replikerbarheten och eventuella tekniska och ekonomiska hinder för replikerbarhet i framtiden. Skyldigheter kan åläggas endast om de är motiverade och proportionella för att åstadkomma en hållbar konkurrens på den relevanta marknaden, eftersom åläggandet av skyldigheter kan försvaga investeringsincitamenten och stärka dominerande aktörers ställning. Det faktum att det redan finns flera överlappande infrastrukturer i byggnaden räcker inte som bevis på att näten är replikerbara. Åläggandet av tillträdesskyldigheter i enlighet med det föreslagna momentet utesluter eller begränsar inte skyldigheterna enligt 111 § att överlåta nyttjanderätten till ledig kapacitet i en fastighets eller en fastighetsgrupps interna kommunikationsnät, utan gör det möjligt att ålägga en särskild tillträdesskyldighet utöver tillämpningen av 111 §, om det är nödvändigt. De skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket ålägger i enlighet med detta moment ska vara förenliga med eventuella beslut som fattats med stöd av 111 § 2 mom.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket förena skyldigheten enligt 1 mom. med bestämmelser om nyttjanderätt till ledningar och kablar samt tillhörande faciliteter och tjänster, om öppenhet och icke-diskriminering, om fördelning av kostnaderna för nyttjanderätt samt om eventuell anpassning för att beakta riskfaktorer.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga skyldighet att överlåta nyttjanderätt bortom den första koncentrations- eller distributionspunkten, om de ekonomiska eller fysiska hindren för parallell anläggning av ledningar och kablar är så stora och bestående att den skyldighet som ålagts enligt 1 mom. inte räcker till för att förhindra att konkurrensen minskar avsevärt ur slutanvändarnas synvinkel i den nuvarande marknadssituationen eller i den marknadssituation som håller på att uppstå. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldighet att överlåta nyttjanderätt på rättvisa och skäliga villkor till en punkt som är tillräckligt nära slutanvändarna för att vara kommersiellt lönsam. Skyldigheterna kan utsträckas endast till en punkt så nära slutanvändarna som möjligt till vilken ett tillräckligt antal slutanvändare kan anslutas. Skyldigheterna enligt det föreslagna momentet kan behövas särskilt i områden där ibruktagandet av alternativ infrastruktur är mer riskfyllt ur företagsekonomisk synvinkel, till exempel i glesbygden. Därför skulle skyldigheter sannolikt åläggas mer sällan i områden med många hushåll.
När Transport- och kommunikationsverket fastställer punkten ska det så långt som möjligt beakta Berecs riktlinjer och välja koncentrations- eller distributionspunkt i enlighet med dem. Ju närmare slutanvändarna är, desto mer kan det anses gagna konkurrensen om infrastruktur och anläggningen av nät med mycket hög kapacitet. Därför ska Transport- och kommunikationsverket i första hand ålägga skyldigheter i enlighet med 1 mom. Transport- och kommunikationsverket kan förena skyldigheten med aktiva eller virtuella tillträdesskyldigheter om det är berättigat av tekniska och ekonomiska skäl. Transport- och kommunikationsverket kan inkludera dessa skyldigheter i skyldigheten att överlåta nyttjanderätt, om nyttjanderätt till passiva nätelement skulle vara ekonomiskt ineffektivt eller fysiskt omöjligt att genomföra och om verket anser att tillträdesskyldighetens syften inte nås utan skyldigheter som gäller aktiva och virtuella tillträdesskyldigheter.
Vid bedömningen av replikerbarheten ska Transport- och kommunikationsverket göra en marknadsutredning som innehåller en tillräcklig ekonomisk bedömning av marknadsförhållandena utifrån vilken kriterierna för åläggande av skyldigheter enligt det föreslagna momentet kan bedömas. Med marknadsutredning avses inte en marknadsanalys enligt 52 §, och de skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna momentet förutsätter inte att företaget har betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket ska dock vid behov beakta de skyldigheter som har ålagts på grund av betydande marknadsinflytande och undersöka om åläggandet av skyldigheter kan stärka ställningen för ett företag som anses ha betydande marknadsinflytande.
Berec offentliggör relevanta riktlinjer senast den 21 december 2020. I riktlinjerna fastställs den första koncentrations- och distributionspunkten samt en punkt bortom den första koncentrations- eller distributionspunkten till vilken ett tillräckligt stort antal slutanvändare kan anslutas för att ett effektivt företag ska kunna undanröja mycket betydande hinder för parallell anläggning. I riktlinjerna fastställs dessutom vilka typer av anläggning av nät som kan betraktas som nya, vilka projekt som kan betraktas som små och vilka ekonomiska eller fysiska hinder för parallell anläggning som är nya och bestående.
Enligt det föreslagna 4 mom. får Transport- och kommunikationsverket inte ålägga skyldigheter enligt 3 mom., om ett företag som bedriver verksamhet endast på grossistmarknaden i enlighet med den föreslagna 53 a § tillhandahåller andra teleföretag ett motsvarande alternativ genom vilket teleföretagen kan få nyttjanderätt till andras ledningar, kablar eller tillhörande faciliteter på rättvisa, icke-diskriminerande och skäliga villkor.
Enligt det föreslagna 5 mom. kan Transport- och kommunikationsverket med avvikelse från 4 mom. genom sitt beslut ålägga skyldigheter enligt 3 mom., om ett nät som innehas av ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden är offentligt finansierat.
Enligt det föreslagna 6 mom. kan Transport- och kommunikationsverket tillämpa 4 mom. också på sådana teleföretag som tillhandahåller nyttjanderätt till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och skäliga villkor.
Transport- och kommunikationsverket får inte ålägga skyldigheter enligt 3 mom., om skyldigheterna skulle äventyra den ekonomiska och finansiella hållbarheten för anläggningen av ett nytt nät. Möjligheten att anlägga ett nytt nät kan äventyras till exempel i fråga om små lokala bredbandsprojekt.
Genom det föreslagna 7 mom. lämnas sådan verksamhet i säkerhetsnät som avses i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät utanför paragrafens tillämpningsområde. Enligt momentet får Transport- och kommunikationsverket inte ålägga ägare av ledningar och kablar en skyldighet enligt 1 och 3 mom. i den föreslagna paragrafen om ledningarna och kablarna i fråga används i sådan verksamhet i säkerhetsnät som avses i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (10/2015).
Genom paragrafen genomförs artikel 61.3 i kodexdirektivet.
55 b §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt till elektroniska programguider och programmeringsgränssnitt. I paragrafen föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att ålägga skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt till elektroniska programguider (EPG, electronic programme guide) och programmeringsgränssnitt (API, application programming interface). Bestämmelsen motsvarar 57 § 1 mom. 2–3 punkten i den gällande lagen. Det föreslås att skyldigheterna på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap., och därför föreslås det att bestämmelsen flyttas från den gällande paragrafen till den nya 55 b §. Dessutom ska paragrafen förenhetligas med ordalydelsen i direktivet, vilket innebär att det i fortsättningen utöver digitala televisions- och radiosändningar hänvisas till tilläggstjänster till dem. Tilläggstjänster kan vara till exempel programrelaterade tjänster som särskilt utformats för att förbättra tillgängligheten för slutanvändare med funktionsnedsättning samt programrelaterade uppkopplade tv-tjänster. Genom paragrafen genomförs artikel 61.2 d i kodexdirektivet.
55 c §. Skyldigheter som gäller gemensamt utnyttjande av passiv infrastruktur och lokala roamingavtal på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. I den föreslagna 55 c § föreskrivs om möjligheten att på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande ålägga skyldigheter som gäller gemensamt utnyttjande av passiv infrastruktur i anslutning till tillhandahållande av trådlöst bredband samt lokala roamingavtal.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 55 § på basis av någon annan omständighet än betydande marknadsinflytande ålägga ett teleföretag skyldighet att gemensamt utnyttja passiv infrastruktur och skyldighet att ingå lokala avtal om roaming. Med passiv infrastruktur avses här en del av ett nät som är avsedd att rymma andra delar av nät utan själv blir en aktiv del av ett nät. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet, om det är direkt behövligt för att tillhandahålla lokala tjänster som baserar sig på användningen av radiofrekvenser och om det inte är möjligt för andra företag att få nyttjanderätt till motsvarande infrastruktur på rättvisa och skäliga villkor. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet endast om det i ett område finns oöverstigliga ekonomiska eller fysiska hinder för att på marknadsvillkor ta i bruk den infrastruktur som används för att tillhandahålla nät eller tjänster som kräver radiofrekvenser, och slutanvändarna därför har mycket begränsade möjligheter att få tillträde till nätet eller använda tjänsterna. Syftet med det gemensamma utnyttjandet av passiv infrastruktur enligt det föreslagna momentet är att maximera tillgången till förbindelser med mycket hög kapacitet överallt. I synnerhet kan det vara behövligt att ålägga skyldigheter i glesbygdsområden och andra områden där det i praktiken inte är möjligt att anlägga nät parallellt, vilket innebär att slutanvändarna skulle riskera att bli utan förbindelser. Att ålägga skyldigheter som gäller gemensamt utnyttjande av passiv infrastruktur kan i enlighet med skäl 158 till kodexdirektivet betraktas vara en prioriterad åtgärd i förhållande till ingående av lokala roamingavtal.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket vid åläggandet av de skyldigheter som avses i 1 mom. beakta behovet av att maximera bredbandsförbindelserna i Europeiska unionen, längs de viktigaste trafikvägarna och i särskilda områden, utbudet av tjänster för användarna och tjänsternas kvalitet, effektiv användning av radiofrekvenser, den tekniska genomförbarheten i fråga om gemensamt utnyttjande och därmed förbundna villkor, konkurrensen på infrastruktur- och tjänstenivå, teknisk innovation och skapande av incitament för att ta i bruk infrastrukturen.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga tillträdesskyldigheter enligt 1 mom. också till aktiv infrastruktur, det vill säga en del av ett nät som innehåller aktiva delar av nätet, om skyldigheterna enligt 1 mom. inte räcker till för att avhjälpa situationen. I en sådan situation kan Transport- och kommunikationsverket flexibelt välja den skyldighet om gemensamt utnyttjande eller den tillträdesskyldighet som bäst lämpar sig för situationen och som är proportionerlig och motiverad i situationen.
Enligt det föreslagna 4 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga skyldigheter enligt 1 mom. endast om möjligheten att ålägga skyldigheter tydligt har konstaterats vid beviljande av nätkoncession enligt 6 § 1 mom. eller av radiotillstånd enligt 39 § 1 mom. I praktiken ska möjligheten meddelas till exempel i meddelandet om ledigförklaring av nätkoncessioner.
I samband med avgörande av tvister enligt 314 § kan enligt det föreslagna 5 mom. Transport- och kommunikationsverket påföra den som fått nyttjanderätt till infrastruktur enligt 1 mom. en skyldighet att på det område som omfattas av skyldigheten enligt 1 mom. ge den som innehar infrastruktur rätt till gemensamt utnyttjande av de radiofrekvenser som den som fått nyttjanderätt har rätt att använda. Genom paragrafen genomförs artikel 61.4 i kodexdirektivet.
55 d §. Samtrafikskyldighet på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Enligt den föreslagna paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 55 § ålägga ett teleföretag som administrerar användarnas förbindelser till ett kommunikationsnät samtrafikskyldighet och skyldighet att tillhandhålla interoperabla tjänster. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll den gällande 62 §. Det föreslås att skyldigheterna på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap., och därför föreslås det att bestämmelsen flyttas från den gällande paragrafen till den nya 55 d §. Syftet med att skilja mellan skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande och skyldigheter som åläggs på grund av betydande marknadsinflytande är att förtydliga lagens struktur och underlätta tillämpningen av den. Dessutom förtydligas momentet genom att det förenhetligas med ordalydelsen i kodexdirektivet. Med slutanvändares möjlighet att nå varandra avses även i fortsättningen konnektivitet mellan näten så att det säkerställs att tjänsterna för användarna fungerar. Genom momentet genomförs artiklarna 61.2 a och 61.2 b i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga en sådan skyldighet som avses i 1 mom. 2 punkten att tillhandahålla interoperabla tjänster även för leverantörer av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, om tjänsten är betydande i fråga om omfattning och användarkrets. Med betydande avses i princip att en betydande del av slutanvändarna ska använda tjänsten som huvudsaklig tjänst eller som enda kommunikationsform till exempel i stället för nummerberoende kommunikationstjänster. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en sådan skyldighet endast i motiverade fall där Europeiska kommissionen har godkänt genomförandeåtgärder i saken och det är nödvändigt för att säkerställa slutanvändarnas möjlighet att nå varandra och interoperabiliteten hos interpersonella kommunikationstjänster, om interoperabiliteten annars skulle äventyras. Genom momentet genomförs artiklarna 61.2 c och 61.2 ii i kodexdirektivet.
Skyldigheten enligt det föreslagna 2 mom. kan åläggas endast leverantörer av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Skyldigheten kan dock gälla sådana tjänsters interoperabilitet med nummerberoende tjänster. Med nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster avses enligt den föreslagna 11 a-punkten i 2 § en kommunikationstjänst som inte använder allmänt tilldelade nummerresurser, det vill säga ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner. För närvarande är nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster bland annat WhatsApp och Facebook Messenger, genom vilka användarna kan sända meddelanden som liknar textmeddelanden eller ringa samtal, men som dock inte fungerar med hjälp av ett eller flera nummer i nummerplaner. De nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänsterna förväntas öka i framtiden, vilket kan leda till brister i interoperabiliteten mellan olika kommunikationstjänster och hindra vissa aktörer från att komma in på marknaden. Det föreslagna momentet gör det möjligt för Transport- och kommunikationsverket att ålägga sådana aktörer skyldighet att tillhandahålla interoperabla tjänster, om detta anses nödvändigt för att säkerställa slutanvändarnas möjligheter att nå varandra.
Skyldigheter kan dock åläggas endast om alla villkor i lagen uppfylls, vilket innebär att det endast är möjligt om kommissionen godkänner genomförandeåtgärder i saken. Kommissionen får godkänna genomförandeåtgärder endast om slutanvändarnas möjlighet att nå varandra är hotad i minst tre av Europeiska unionens medlemsstater. När kommissionen godkänner genomförandeåtgärderna ska den så noggrant som möjligt beakta Berecs yttrande, som ska innehålla en faktabaserad bedömning av marknadsläget i Europeiska unionen. Kommissionen kan anta genomförandeåtgärder om den på grundval av Berecs yttrande och annat material anser att de nationella regleringsmyndigheterna bör överväga regleringsåtgärder. Genom genomförandeåtgärderna preciseras arten av och tillämpningsområdet för de skyldigheter som eventuellt åläggs. Genomförandeåtgärderna ska godkännas genom ett granskningsförfarande i kommissionens kommunikationskommitté. I kommunikationskommittén ingår företrädare för Europeiska unionens medlemsstater.
Efter det att kommissionens genomförandeåtgärder har antagits ska Transport- och kommunikationsverket bedöma om det är nödvändigt och motiverat att ålägga skyldigheter enligt 2 mom. på nationell nivå för att säkerställa slutanvändarnas möjligheter att nå varandra. En nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst kan anses vara betydande i fråga om omfattning och användarkrets, om tjänsteleverantörens geografiska täckning och antalet slutanvändare uppnår en kritisk massa för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra. Skyldigheter kan vanligen inte åläggas sådana leverantörer av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster vars tjänster används av ett litet antal slutanvändare eller vars geografiska täckning är begränsad.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket förena skyldigheten enligt 2 mom. med proportionella skyldigheter som gäller offentliggörande, tillåtelse till användning, ändring och spridning av relevanta uppgifter som lämnats av myndigheter och andra tjänsteleverantörer samt skyldighet att använda europeiska eller internationella standarder och specifikationer. Standarderna kan vara exempelvis europeiska eller internationella standarder. Kommissionen ska offentliggöra en förteckning över standarder och specifikationer för tillhandahållande av tjänster, tekniska gränssnitt och nätfunktioner. Transport- och kommunikationsverket ska uppmuntra användningen av dessa standarder och specifikationer endast i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa interoperabilitet för tjänster och för att öka användarnas valmöjligheter. Genom momentet genomförs artikel 61.2 i i kodexdirektivet.
55 e §. Samlokalisering och gemensamt utnyttjande Det föreslås att den föreslagna bestämmelsen om samlokalisering och gemensamt utnyttjande flyttas från 58 § i den gällande lagen till 55 e § i det nya 7 a kap. eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande föreslås bli samlade i samma kapitel. Den föreslagna paragrafens 1 mom. motsvarar 58 § 1 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 44.1 i kodexdirektivet.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter som gäller samlokalisering och gemensamt utnyttjande. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket ålägga en skyldighet enligt 1 mom. om byggandet eller placeringen inte annars kan ordnas på ett tillfredsställande sätt och till rimlig kostnad. Hindren för byggande eller placering kan hänföra sig till exempel till miljön, folkhälsan, den allmänna säkerheten eller målen för stads- och regionplaneringen.
Möjligheten att utnyttja system eller egendom gemensamt antas minska de miljökostnader som föranleds av anläggningen av kommunikationsnät. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter enligt 1 mom. till exempel i situationer där utrymmet under jord är överanvänt eller ett naturligt hinder måste överskridas. Transport- och kommunikationsverket ska samordna olika krav när det ålägger skyldigheter. En förutsättning är dessutom att skyldigheten inte oskäligt hindrar eller begränsar nätföretagets eget utnyttjande. Det föreslås att det till paragrafen fogas en uttrycklig förutsättning att de skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket ålägger ska vara opartiska, öppna, icke-diskriminerande och proportionerliga. Transport- och kommunikationsverket ska höra alla berörda parter innan skyldigheten åläggs i enlighet med 310 §. Det föreslagna 2 mom. motsvarar till övriga delar 58 § 2 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 44 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 3 mom. motsvarar 58 § 3 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 44.1 i kodexdirektivet.
55 f §. Prissättning av samtalsterminering i telefonnät. I paragrafen begränsas Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldigheter vid prissättning av nyttjanderätt och samtrafik enligt 71 § när det gäller prissättningen av samtalsterminering i telefonnät, det vill säga så kallade termineringspriser. I regel ska maximipriserna för samtalsterminering fastställas enhetligt i Europeiska unionen genom kommissionens genomförandeakt. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga prissättningsskyldigheter i fråga om ersättningar som tas ut för samtalsterminering i telefonnät endast när kommissionen inte fastställer pristak och villkoren enligt det föreslagna 2 mom. uppfylls.
Syftet med den föreslagna ändringen är att förebygga konkurrensproblem inom terminering av röstsamtal i grossistledet. Kommissionens analys av utbytbarhet i utbuds- och efterfrågeledet visar att det varken i dag eller inom en nära framtid finns några ersättande produkter eller tjänster för terminering av röstsamtal i grossistledet som skulle begränsa viljan och möjligheten att höja priserna över kostnadsnivån. Hittills har Europeiska unionens medlemsstater själva ålagt prissättningsskyldigheter i fråga om samtalsterminering. Genom den föreslagna 55 f § genomförs artiklarna 75.1 och 75.2 i kodexdirektivet.
I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om ett undantag från Transport- och kommunikationsverkets befogenhet enligt 71 § att ålägga teleföretag prissättningsskyldigheter. Teleföretagen ska i fortsättningen prissätta samtalsterminering enligt 65 § 3 mom. i enlighet med kommissionens delegerade akt som avses i artikel 75 i kodexdirektivet. I akten kommer det att fastställas maximipriser för terminering av röstsamtal i mobila och fasta nät på unionsnivå. Kommissionen får genom en delegerad akt fastställa maximipriser för terminering av röstsamtal i både fasta och mobila nät eller endast för en av dessa. De fastställda maximipriserna ska gälla alla teleföretag som tillhandahåller tjänster för terminering av röstsamtal i fasta eller mobila nät. Kommissionen ska anta akten senast den 31 december 2020 och vart femte år bedöma behovet av de maximipriser som anges i den delegerade akten. I den delegerade akten föreskrivs också om de situationer eller särskilda omständigheter under vilka en särskild övergångsperiod kan tillämpas på maximipriserna. En eventuell övergångstid på 12 månader kan vara möjlig till exempel med beaktande av den nuvarande prissättningen av terminering av röstsamtal i Finland, som är högre än i resten av Europa.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om den situation där kommissionen på basis av femårsgranskningen beslutar att inte fastställa gemensamma unionsomfattande maximipriser för termineringsavgifter för antingen fasta nät eller mobilnät. I detta fall kan Transport- och kommunikationsverket utifrån en marknadsanalys bedöma om det i Finland finns behov av att ålägga teleföretagen skyldigheter i fråga om termineringspriserna. Om Transport- och kommunikationsverket ålägger prissättningsskyldigheter i fråga om dessa priser, ska verket iaktta de principer, kriterier och parametrar som anges i statsrådets förordning. Innan beslut om skyldigheter fattas ska Transport- och kommunikationsverket höra kommissionen, Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation och regleringsmyndigheterna i de övriga EES-länderna i enlighet med de föreslagna 82 och 83 § samt företrädare för teleföretag och användare i enlighet med 310 §.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket årligen till kommissionen och Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation rapportera om tillämpningen av prissättning av samtalsterminering. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 75.3 i kodexdirektivet.
56 §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på grund av betydande marknadsinflytande. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om de skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga företag med betydande marknadsinflytande. Den gällande 56 § har gjort det möjligt att ålägga liknande skyldigheter, men det föreslås att det till paragrafen fogas nya skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga genom sitt beslut. Dessutom ska en del av skyldigheterna prioriteras framför andra eventuella skyldigheter.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 53 eller 53 a § ålägga företag med betydande marknadsinflytande en skyldighet att överlåta rimlig nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur. Till den byggnadstekniska infrastrukturen kan höra till exempel byggnader, ingångar till byggnader, ledningar i byggnader, master, antenner, torn, andra stödkonstruktioner, kabelkanaler, kabelbrunnar, tomma rör och kabelskåp. Förteckningen i momentet är inte uttömmande. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet, om det behövs för utvecklingen av en hållbar konkurrensmarknad eller för tillgodoseendet av slutanvändarnas intressen. När Transport- och kommunikationsverket fastställer en skyldighet ska verket fastställa värdet av tillgångarna i den byggnadstekniska infrastruktur som är föremål för nyttjanderätten med hjälp av det regleringsmässiga redovisningsvärdet efter ackumulerade avskrivningar vid beräkningstidpunkten, indexerat med ett lämpligt prisindex, till exempel konsumentprisindex, och undantaget de tillgångar som är helt avskrivna, under en period av minst 40 år, men som fortfarande är i användning
Momentet motsvarar i huvudsak gällande 1 mom. 3 punkten, men i det föreslagna momentet utvidgas möjligheten att bevilja nyttjanderätt också till bland annat tomma rör. I fortsättningen ska överlåtelse av nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur vara den primära tillträdesskyldigheten i förhållande till andra skyldigheter som åläggs. Enligt kodexdirektivet bör åtgärder för nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur prioriteras, eftersom de i allmänhet leder till en mer hållbar konkurrens även inom infrastruktursektorn. Tillgången till byggnadsteknisk infrastruktur förväntas ha mycket positiva effekter på konkurrensdynamiken på marknader i efterföljande led och bör därför utnyttjas som en självständig primär skyldighet och inte bara som en kompletterande korrigerande åtgärd i förhållande till andra skyldigheter. Enligt kodexdirektivet har beviljande av nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur som kan användas för ett elektroniskt kommunikationsnät stor betydelse för en framgångsrik utbyggnad av nya nät, med tanke på de höga kostnaderna för att dubblera dem och de betydande besparingar som kan göras om de kan återanvändas. Samma mål eftersträvas också genom lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur, där det föreskrivs om de villkor under vilka en nätaktör är skyldig att överlåta nyttjanderätt till sin fysiska infrastruktur eller att samtycka till en annan nätaktörs begäran om sambyggnad av fysisk infrastruktur och sambyggnad av nät. Eftersom lagstiftningen om sambyggnad och samutnyttjande ger nätaktörer olika grunder för att vägra bevilja nyttjanderätt enligt lag, behöver Transport- och kommunikationsverket ges befogenhet att genom sitt beslut förelägga specifika korrigeringsåtgärder för sådana situationer där ett företag med betydande marknadsinflytande äger tillgångar i byggnadsteknisk infrastruktur. Genom momentet genomförs artikel 72.1 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga en skyldighet enligt 1 mom. också i fråga om infrastruktur som enligt en marknadsanalys enligt 52 § inte utgör en del av den relevanta marknaden, om verket anser att skyldigheten är behövlig och står i rätt proportion till de mål som anges i 1 §. Syftet med lagen är enligt 1 § att främja utbudet och användningen av elektroniska kommunikationstjänster samt att säkerställa att kommunikationsnät och kommunikationstjänster på skäliga villkor är tillgängliga för alla i hela landet. Syftet är också att trygga en effektiv och störningsfri användning av radiofrekvenser samt att främja konkurrensen och säkerställa att kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna är tekniskt utvecklade, håller god kvalitet, är driftsäkra och trygga samt har förmånliga priser. Lagen syftar också till att trygga den elektroniska kommunikationens konfidentialitet och att värna om integritetsskyddet. Syftet med bestämmelsen är att komplettera den skyldighet att bevilja nyttjanderätt som åläggs med stöd av lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur samt med stöd av 1 mom. Gemensamt utnyttjande av befintlig byggnadsteknisk infrastruktur kan anses vara ett viktigt medel för att öka konkurrensen på marknader i efterföljande led och även för att sänka kostnaderna för att bygga ett nät. Genom momentet genomförs artikel 72.2 i kodexdirektivet.
I 3 mom. föreskrivs om de skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt som Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 53 eller 53 a § kan ålägga ett företag med betydande marknadsinflytande, om de skyldigheter som ålagts enligt 1 mom. inte i tillräcklig utsträckning främjar konkurrensen och slutanvändarnas intressen. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. Momentet ändras dock så att de skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt som åläggs enligt momentet är sekundära i förhållande till de skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna 1 mom. Med stöd av momentet är det möjligt att ålägga företag med betydande marknadsinflytande en skyldighet att överlåta också annan rimlig nyttjanderätt till kommunikationsnät eller till tillhörande tjänster eller tillhörande faciliteter som har samband med kommunikationsnät eller kommunikationstjänster. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet att överlåta nyttjanderätt om det behövs för utvecklingen av en hållbar konkurrensmarknad inom detaljhandeln eller för att trygga slutanvändarnas intressen. I momentet ges också en förteckning över sådana skyldigheter som nyttjanderätten kan innehålla.
Förteckningen motsvarar i huvudsak förteckningen i det gällande 1 mom. Den förenhetligas dock med förteckningen enligt artikel 73 i kodexdirektivet, så i momentet nämns i fortsättningen också möjligheten att ålägga skyldighet att överlåta nyttjanderätt till aktiva eller virtuella nätelement och tjänster, att avstå från att återkalla redan beviljad nyttjanderätt till faciliteter, att med god vilja förhandla med företag som begär nyttjanderätt och att tillhandahålla vissa tjänster i grossistledet till tredje part för återförsäljning. Förteckningen är dock inte uttömmande, eftersom skyldigheten att överlåta nyttjanderätt även i fortsättningen kan innehålla en skyldighet att överlåta någon annan rimlig nyttjanderätt enligt 1 mom. som kan jämställas med de nyttjanderätter som avses i 1–10 punkten. Genom momentet genomförs artiklarna 73.1 och 73.2 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 4 mom. gäller de villkor som kan förenas med den skyldighet att överlåta nyttjanderätt som avses i den föreslagna paragrafen. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 2 mom. Momentet ska dock ändras så att skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt i fortsättningen också ska kunna förenas med villkor som gäller ärlighet och rimlighet, utöver att det även i fortsättningen ska vara möjligt att förena dem med villkor som gäller tidsfrister. Dessutom ändras hänvisningarna i momentet så att de gäller 1–3 mom., som enligt förslaget ska gälla skyldigheter vid beviljande av nyttjanderätt. Genom momentet genomförs artikel 73.1 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 5 mom. motsvarar i huvudsak det gällande 3 mom. Till momentet fogas dock en hänvisning också till de skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna 3 mom., så att hänvisningen även i fortsättningen ska gälla alla de skyldigheter som avses i den föreslagna paragrafen.
57 §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att paragrafen upphävs eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap. och förenhetligas med bestämmelserna i kodexdirektivet. Det föreslås att det i fortsättningen föreskrivs i 55 a och 55 b § om skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande.
58 §. Samlokalisering och gemensamt utnyttjande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap.
59 §. Eget bruk eller eget rimligt framtida behov. Det föreslås att hänvisningarna till 57 § stryks eftersom det föreslås att den paragrafen upphävs. I övrigt motsvarar innehållet i paragrafen den gällande lagen.
60 §. Förhandlingsskyldighet. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket Transport- och kommunikationsverket ska ha befogenhet att meddela närmare föreskrifter om de förfaranden som ska tillämpas allmänt för beviljande av nyttjanderätt och samtrafik. Enligt artikel 61.1 i kodexdirektivet ska de nationella regleringsmyndigheterna offentliggöra de förfaranden som är tillämpliga för beviljande av nyttjanderätt och samtrafik. Ett ändamålsenligt sätt att på nationell nivå införa sådana förfaranden är genom föreskrifter, som Transport- och kommunikationsverket vid behov kan meddela. I föreskrifterna kan det fastställas förfaranden som hänför sig till de avtal om nyttjanderätter och samtrafik som teleföretag ingår på kommersiell basis, det vill säga närmast till de förhandlingar om samtrafik som avses i denna paragraf. Föreskrifterna ska dock inte gälla situationer där Transport- och kommunikationsverket ålägger skyldigheter som gäller överlåtelse av nyttjanderätt eller samtrafik med stöd av de föreslagna 53–55 eller 53 a §. Syftet med de allmänna förfarandena är att främja tillräckliga nyttjanderätter, samtrafik och tjänsternas interoperabilitet, vilket i sin tur kan främja uppnåendet av de mål som anges i 1 § genom ökad hållbar konkurrens och effektiva investeringar.
Det finns stora skillnader i de finländska teleföretagens ställning på marknaden och i deras förhandlingspositioner. Syftet med de harmoniserade förfarandena är att säkerställa att företagen, oavsett storlek och affärsmodell, har tillgång till nyttjanderätter, samtrafik och interoperabilitet för tjänsterna på skäliga villkor. När Transport- och kommunikationsverket fastställer förfarandena ska det också beakta små och medelstora företags behov av nyttjanderätter, samtrafik och interoperabilitet för tjänsterna i synnerhet i geografiskt avgränsade områden. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket i den mån det är möjligt meddela anvisningar om tillämpningen av harmoniserade förfaranden.
61 §. Samtrafikskyldighet på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att 1 mom. ändras i fråga om paragrafhänvisningen. I momentet hänvisas det till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. I övrigt motsvarar momentet det gällande 1 mom.
Det föreslås att 2 mom. ändras. I momentet stryks Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldighet att göra tjänster interoperabla med andra teleföretags tjänster. I fortsättningen kan sådana skyldigheter åläggas endast på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande i enlighet med den föreslagna 55 d §. Skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande kan dock åläggas också företag med betydande marknadsinflytande. Enligt det föreslagna 2 mom. får Transport- och kommunikationsverket förena den samtrafikskyldighet som avses i 1 mom. med villkor som gäller, ärlighet, rimlighet och tidsfrister. Genom momentet genomförs artikel 73.1 i kodexdirektivet.
Paragrafens 3 mom. motsvarar till sitt innehåll det gällande 3 mom.
62 §. Samtrafikskyldighet på andra grunder. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap.
65 §.Ersättning för användning av telefonnät. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 65 § i den gällande lagen med undantag för en ändring av 1 mom. Genom ändringen främjas kontakten med olika aktörer via mobiltelefoner och ändras regleringen så att den motsvarar det ursprungliga syftet, vilket var att ge den som ringer möjlighet till samtal till standardpris utan avgift för fjärrsamtal. Det föreslås att 1 mom. ändras så att accesspriset för riksomfattande abonnentnummer i fortsättningen inte får prissättas separat, vilket innebär att priserna för riksomfattande abonnentnummer i fortsättningen bestäms enligt abonnemangsavtalet och betalas endast till ett belopp som motsvarar den normala mobilsamtalsavgiften eller lokalsamtalsavgiften. Den föreslagna ändringen anses vara motiverad, eftersom det veterligen inte finns några egentliga kostnadsbaserade skäl till att riksomfattande abonnentnummer är klart dyrare än inrikessamtal. I och med den föreslagna ändringen är det i fortsättningen möjligt att tillämpa separat prissättning av samtalsoriginering endast på avgiftsfria nummer eller servicenummer, som närmare definieras i Transport- och kommunikationsverkets föreskrift (32 M). Eftersom en ändring av prissättningen av riksomfattande abonnentnummer kräver att teleföretagen och aktörerna både uppdaterar avtal och söker nya finansieringskällor, är det motiverat att i lagens ikraftträdandebestämmelser föreslå ett senare ikraftträdandedatum för tillämpningen av bestämmelsen.
67 §. Tekniska skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt. Enligt den föreslagna paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket i anslutning till skyldigheten att överlåta nyttjanderätt enligt 56 § och samtrafikskyldigheten enligt 61 § ålägga företag med betydande marknadsinflytande tekniska skyldigheter eller skyldigheter som gäller nyttjande av överlåtelseskyldigheten. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 67 § i den gällande lagen. I fortsättningen kan Transport- och kommunikationsverket dock ålägga sådana skyldigheter endast för företag med betydande marknadsinflytande, och i momentet slopas därför möjligheten att med stöd av paragrafen ålägga tekniska skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap. På finska föreslås dessutom tekniska ändringar i paragrafen genom vilka ordet velvoite byts ut mot velvollisuus i syfte att förenhetliga lagen. Detta påverkar inte den svenska språkdräkten. Genom paragrafen genomförs artikel 73.3 i kodexdirektivet.
68 §. Skyldigheter i fråga om icke-diskriminering. Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport - och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 53 eller 53 a § ålägga ett teleföretag med betydande marknadsinflytande icke-diskrimineringsskyldighet när det gäller överlåtelse av nyttjanderätt eller för samtrafik. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. I fortsättningen kan Transport- och kommunikationsverket med stöd av den föreslagna 68 § ålägga icke-diskrimineringsskyldigheter endast för företag med betydande marknadsinflytande, och i momentet slopas därför möjligheten att ålägga icke-diskrimineringsskyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap. Dessutom föreslås det att momentet ändras i fråga om paragrafhänvisningen och att det hänvisas till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. Genom momentet genomförs artikel 70.1 i kodexdirektivet.
Också i det föreslagna 2 mom. stryks hänvisningarna till skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande, eftersom 2 mom. i fortsättningen endast gäller situationer där skyldigheter åläggs på grund av betydande marknadsinflytande. I övrigt motsvarar momentet det gällande 2 mom. Genom momentet genomförs artikel 70.2 i kodexdirektivet.
69 §. Skyldighet att offentliggöra information. Det föreslagna 1 mom. gäller Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att ålägga företag skyldighet att offentliggöra information. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. Med stöd av det gällande momentet har skyldighet att offentliggöra information kunnat åläggas företag både på grund av betydande marknadsinflytande och på andra grunder. I fortsättningen kan skyldighet att offentliggöra information enligt momentet åläggas endast på grund av betydande marknadsinflytande, eftersom det föreslås att de skyldigheter som åläggs på andra grunder samlas i ett nytt 7 a kap. I momentet hänvisas det i fortsättningen till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden.
I momentet förslås dessutom att förteckningen över de skyldigheter att offentliggöra information som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga genom sitt beslut förenhetligas med ordalydelsen i kodexdirektivet. Förteckningen är riktgivande och begränsar således inte åläggandet av andra skyldigheter att offentliggöra information. I fortsättningen kan Transport- och kommunikationsverket ålägga ett teleföretag skyldighet att offentliggöra information som är relevant för överlåtelse av nyttjanderätt eller för samtrafik, såsom bokföringsuppgifter, villkor för tillhandahållande och användning, tekniska specifikationer, nätets egenskaper och nuvarande utveckling, prislistor samt ingångna avtal, till den del som de inte innehåller företagshemligheter eller konfidentiell information. De uppgifter som offentliggörs kan också innehålla sådana villkor som ändrar rätten att använda tjänsterna när ett företag med betydande marknadsinflytande ersätter sin befintliga infrastruktur med ny infrastruktur. Eftersom det inte är fråga om en uttömmande förteckning, kan Transport- och kommunikationsverket i sitt beslut fastställa vilka uppgifter som ska offentliggöras, hur detaljerade de ska vara och hur de ska offentliggöras. Genom momentet genomförs artiklarna 69.1 och 69.3 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga ett teleföretag en skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande om nyttjanderätt eller samtrafik, om företaget har ålagts icke-diskrimineringsskyldighet i enlighet med 68 §. Referenserbjudandet ska vara så specificerat att de som ber om nyttjanderätt inte blir tvungna att betala för produkter som inte är nödvändiga med tanke på den tjänst som tillhandahålls. Momentet motsvarar till övriga delar det gällande 2 mom., men hänvisningen till skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande stryks, eftersom 69 § i fortsättningen inte ska tillämpas på skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Genom momentet genomförs artikel 69.2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket ålägga ett företag att offentliggöra ett referenserbjudande också när företaget har ålagts skyldighet att överlåta nyttjanderätt till ett kommunikationsnät eller en del av det. Det föreslagna momentet motsvarar till sitt huvudsakliga innehåll det gällande 3 mom. Till momentet fogas dock en hänvisning till Berecs riktlinjer om minimikriterierna för ett referenserbjudande, som Transport- och kommunikationsverket ska beakta så noggrant som möjligt. Berec utfärdar riktlinjerna senast den 21 december 2020 och uppdaterar dem i takt med att tekniken och marknaden utvecklas. Genom momentet genomförs artikel 69.4 i kodexdirektivet.
71 §.Skyldigheter vid prissättning av nyttjanderätt och samtrafik. Artikel 74 i kodexdirektivet innehåller bestämmelser om skyldigheter för företag med betydande marknadsinflytande i fråga om priskontroll och kostnadsredovisning.
I 4 mom. föreskrivs om maximitiden för det maximipris som Transport- och kommunikationsverket har fastställt. Det föreslås att maximitiden ändras så att det i fortsättningen kan fastställas för högst fem år åt gången. Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 52 § 1 mom., enligt vilken Transport- och kommunikationsverket ska göra en marknadsanalys med högst fem års mellanrum, när det är fråga om en marknad som definierats redan tidigare. Det är ändamålsenligt att cyklerna för marknadsanalyser och den maximala längden på skyldigheterna i fråga om prissättning inte är motstridiga sinsemellan. På finska ändras dessutom det i momentet använda ordet velvoite till velvollisuus i syfte att förenhetliga paragrafen. Detta påverkar inte den svenska språkdräkten. I övrigt motsvarar momentet det gällande 4 mom.
Jämfört med texten i det gamla tillträdesdirektivet 2002/19/EG nämner artikel 74 i det nya kodexdirektivet särskilt behovet av att främja konkurrensen och slutanvändarnas intressen på lång sikt när det gäller anläggning av nästa generations nät, särskilt nät med mycket hög kapacitet. För att uppmuntra företag att investera även i nästa generations nät bör de nationella regleringsmyndigheterna ta hänsyn till de investeringar som görs av företaget.
På grund av det som sägs ovan föreslås det att 5 mom. 5 punkten ändras så att det i bestämmelsen om rimlig avkastning särskilt nämns de risker som är förenade med teleföretagets investering. Enligt den föreslagna 5 punkten ska prissättningsskyldigheterna och det reglerade priset garantera teleföretaget en rimlig avkastning på det kapital som bundits i den reglerade verksamheten med beaktande av de risker som är förenade med investeringen. Det faktum att man i det reglerade priset tar hänsyn till de risker som är förenade med vissa nya nätinvesteringar främjar anläggningen av nya nät med större kapacitet på det sätt som avses i artikel 74.1 i direktivet.
72 §. Prissättningsskyldighet som inte är baserad på betydande marknadsinflytande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap.
74 §. Kostnadsberäkningssystem. Det föreslås att 1 mom. ändras i fråga om paragrafhänvisningen och att det hänvisas till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. Om ett företag med betydande marknadsinflytande har ålagts skyldighet att iaktta en kostnadsorienterad prissättning enligt 71 §, behövs det för tillsynen över den kostnadsorienterade prissättningsskyldigheten i praktiken att företaget använder ett kostnadsberäkningssystem.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att Transport- och kommunikationsverket som en del av ett beslut som gäller betydande marknadsinflytande kan kräva att kostnaderna ska fördelas enligt huvudkategori i kostnadsberäkningssystemet, när det behövs för tillsynen över den prissättningsskyldighet som ålagts företaget. I praktiken hänför sig de krav som verket fastställt för kostnadsberäkningssystemet till tillsynen över den kostnadsorienterade prissättningen, i synnerhet i fråga om reglerade produkter eller tjänster. I praktiken får ett företag med betydande marknadsinflytande alltså fortsättningsvis välja kostnadsberäkningssystem (till exempel SAP eller Oracle), men verket kan i ett beslut gällande betydande marknadsinflytande ställa krav på att kostnaderna ska fördelas enligt huvudkategori i systemet i fråga.
I artikel 74.4 i kodexdirektivet föreskrivs att om det krävs att ett kostnadsredovisningssystem införs för att möjliggöra priskontroll, ska de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att en beskrivning av kostnadsredovisningssystemet görs tillgänglig för allmänheten av vilken åtminstone kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen framgår. I enlighet med bestämmelsen i direktivet föreslås det att 3 mom. ändras så att Transport- och kommunikationsverket ges befogenhet att utfärda närmare allmänna föreskrifter om fördelningen av kostnaderna enligt huvudkategori och om reglerna för kostnadsfördelningen. Vid beredningen av föreskrifterna ska Transport- och kommunikationsverket höra teleföretag och andra aktörer som kan påverkas av föreskriften i fråga.
75 §. Tillsyn över kostnadsberäkningssystemet. Det föreslås att 1 mom. ändras så att företaget ska offentliggöra en berättelse över granskningen av kostnadsberäkningssystemet, vilket motsvarar ordalydelsen i artikel 74.4 i kodexdirektivet. Företaget ska endast på begäran lämna en berättelse över granskningen till Transport- och kommunikationsverket. Den senare föreslagna ändringen hänför sig inte till genomförandet av kodexdirektivet, utan genomförs på nationell nivå.
Med hänvisning till bestämmelsen i artikel 74.4 föreslås det att 3 mom. upphävs. Kodexdirektivet förutsätter inte att den behöriga myndigheten offentliggör en berättelse om hur kostnadsberäkningssystemen tillämpas och inte heller enligt Transport- och kommunikationsverkets utredning finns det längre något allmänt behov av den berättelse som verket upprättat.
77 §. Skyldighet att anmäla ägarbyte. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om anmälningsskyldighet för företag med betydande marknadsinflytande när de planerar ägarbyte av sitt lokala nät eller av en betydande del av det. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. Till momentet fogas dock en bestämmelse enligt vilken ett företag med betydande marknadsinflytande ska anmäla en sådan avsikt till Transport- och kommunikationsverket minst tre månader i förväg. Ägarbytet kan genomföras antingen genom att det lokala nätet eller en del av det överförs till en separat affärsenhet som inrättats av företaget med betydande marknadsinflytande eller till en separat juridisk person under ett annat ägarskap. Tidigare har det krävts att anmälan ska göras i förskott och utan dröjsmål. Ett företag med betydande marknadsinflytande åläggs dessutom skyldighet att anmäla till Transport- och kommunikationsverket om ändringar i fråga om företagets avsikt samt om resultatet av ägarbytet. Genom momentet genomförs artikel 78.1 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan ett företag med betydande marknadsinflytande vid ett ägarbyte enligt 1 mom. i ett förfarande enligt 81 a § erbjuda godtagbara och tillräckligt detaljerade åtaganden beträffande de villkor för nyttjanderätt som ska tillämpas på företagets nät för att säkerställa en faktisk och icke-diskriminerande nyttjanderätt. Syftet med åtagandena är att trygga en faktisk och icke-diskriminerande nyttjanderätt för tredje parter med hjälp av de åtaganden som företaget med betydande marknadsinflytande självt har utarbetat i stället för att Transport- och kommunikationsverket ålägger företaget skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande. Erbjudandet om åtaganden ska vara tillräckligt detaljerat och innehålla bland annat uppgifter i fråga om tidtabellen för genomförande och varaktighet så att Transport- och kommunikationsverket kan bedöma om åtagandena är tillräckliga. Transport- och kommunikationsverket ska bedöma om villkoren för åtagandena är tillräckliga genom ett marknadstest enligt den föreslagna 81 a §. Genom momentet genomförs artiklarna 78.1 och 78.2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket, efter att ha tagit emot anmälan, göra en ny marknadsanalys enligt 52 § av den relevanta marknaden för kommunikationsnätet, om överlåtelsen har betydande inverkan på marknaden. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 2 mom. I momentet föreslås dock ett tillägg enligt vilket Transport- och kommunikationsverket vid sin marknadsanalys ska beakta de åtaganden enligt 2 mom. som ett företag med betydande marknadsinflytande har gjort. Transport- och kommunikationsverket ska bedöma konsekvenserna av det planerade ägarbytet och höra andra företag i enlighet med 310 § 1 mom. Genom momentet genomförs artikel 78.2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 4 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga det nät som är föremål för ägarbyte skyldigheter enligt 53 §, om de åtaganden som avses i 3 mom. inte är tillräckliga med hänsyn till lagens syften. Detta innebär att om de åtaganden som företag med betydande marknadsinflytande har gjort uppfyller villkoren i denna paragraf och i den föreslagna 81 a § och de är tillräckliga för att främja lagens syften, har de företräde framför de skyldigheter som åläggs på grund av betydande marknadsinflytande. Genom momentet genomförs artikel 78.3 i kodexdirektivet.
80 §. Konfidentiell information mellan teleföretag I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om konfidentiell information mellan teleföretag. Det föreslagna 1 mom. motsvarar i huvudsak det gällande 80 § 1 mom. För att förtydliga tillämpningen av lagen utvidgas konfidentialiteten dock till att gälla all information som fås i samband med förhandlingar om överlåtelse av nyttjanderätt enligt 7, 7 a, 8 och 10 kap. och om samtrafik enligt 9 kap., oberoende av om informationen har erhållits före, under eller efter förhandlingarna. Informationen ska vara konfidentiell också när förhandlingarna inte leder till överlåtelse av nyttjanderätt eller till samtrafik. Bestämmelsehänvisningarna i momentet ändras samtidigt så att de motsvarar de ändringar som föreslås i denna proposition. Genom momentet genomförs artikel 60.2 i kodexdirektivet.
81 a §. Åtagandeförfarande i fråga om företag med betydande marknadsinflytande.Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket på ansökan av ett företag med betydande marknadsinflytande besluta att åtaganden som ett företag med betydande marknadsinflytande gjort i anslutning till nyttjanderättsvillkor eller investeringsvillkor ska vara helt eller delvis bindande. Sådana åtaganden kan gälla samarbetsarrangemang som hänför sig till bedömningen av åläggandet av skyldigheter enligt 53 §, saminvesteringsavtal enligt den föreslagna 81 b §, ägarbyten enligt den föreslagna 77 § eller andra motsvarande omständigheter. Syftet med momentet är att säkerställa att ett företag med betydande marknadsinflytande som en del av marknadsanalysen kan erbjuda åtaganden genom vilka det själv strävar efter att avhjälpa konkurrensproblem på marknaden och därigenom eventuellt undvika de skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket ålägger på grund av betydande marknadsinflytande. Att åtaganden erbjuds begränsar dock inte Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att vid behov och om villkoren i denna lag uppfylls ålägga företag skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande. Genom momentet genomförs artikel 79.1 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket utifrån företagets ansökan utföra ett marknadstest särskilt i fråga om de villkor som är förenade med åtagandet. Med marknadstest avses inte en marknadsanalys enligt 53 § utan ett enklare förfarande med hjälp av vilket Transport- och kommunikationsverket kan bedöma om villkoren i åtagandet uppfyller de förutsättningar som anges i denna lag. Utöver marknadstestet ska Transport- och kommunikationsverket göra en separat marknadsanalys enligt 53 §, om verket bestämmer att åtagandena är bindande. Transport- och kommunikationsverket ska i enlighet med 310 § 1 mom. ge intressentgrupper och i synnerhet parter som åtagandet gäller tillfälle att yttra sig om marknadstestet, villkoren för åtagandet samt om en eventuell marknadsanalys. Efter hörandet och med beaktande av de synpunkter som framförts ska Transport- och kommunikationsverket meddela företaget med betydande marknadsinflytande sina preliminära slutsatser om huruvida åtagandet uppfyller villkoren i denna lag. Ett företag med betydande marknadsinflytande kan göra ändringar i sitt åtagande på basis av Transport- och kommunikationsverkets anmälan. Transport- och kommunikationsverket behöver inte utföra ett marknadstest, om ett åtagande från ett företag med betydande marknadsinflytande inte klart uppfyller villkoren eller förutsättningarna enligt denna paragraf. Genom momentet genomförs artikel 79.2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket vid bedömningen av samarbetsarrangemang som gäller bedömning av lämpliga och proportionerliga skyldigheter enligt 53 § särskilt beakta bevis för att de erbjudna åtagandena är rättvisa och rimliga, om de erbjudna åtagandena är öppna för alla marknadsaktörer, huruvida nyttjanderätt ges snarast möjligt på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor innan detaljisttjänster börjar tillhandahållas och de erbjudna åtagandenas tillräcklighet för att möjliggöra en hållbar konkurrens och främja gemensam anläggning av nät med mycket hög kapacitet för att trygga slutanvändarnas intressen. Genom momentet genomförs artikel 79.2 i kodexdirektivet.
I enlighet med det föreslagna 4 mom. ska åtagandet från ett företag med betydande marknadsinflytande innehålla uppgifter som är tillräckligt detaljerade för utförandet av den bedömning som avses i 3 mom. Åtagandet ska bland annat innehålla tidtabellen för åtagandet och dess omfattning och varaktighet. Cyklerna för marknadsanalyser enligt den föreslagna 53 § begränsar inte möjligheten för företag med betydande marknadsinflytande att bestämma varaktigheten av sina åtaganden. Genom momentet genomförs artikel 79.1 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 5 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom sitt beslut bestämma att arrangemangen enligt 1 mom. ska vara bindande för en viss tid, om de uppfyller de villkor som anges i den föreslagna paragrafen och någon annanstans i denna lag. Åtagandena kan bestämmas vara bindande till exempel för den tidsperiod för vilken de erbjuds. Åtaganden enligt 81 b § som gäller saminvesteringar kan dock bestämmas vara bindande minst sju år. Transport- och kommunikationsverket ska bedöma om åtagandena ska fortsätta att vara bindande när tidsfristen för dem löper ut. Genom momentet genomförs artiklarna 78.4, 79.3 och 79.4 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 6 mom. ska Transport- och kommunikationsverket när det gör en marknadsanalys enligt 52 § beakta de åtaganden som verket har bestämt att ska vara bindande i enlighet med den föreslagna paragrafen. De åtaganden som har gjorts bindande utesluter inte möjligheten att ålägga företag med betydande marknadsinflytande sådana skyldigheter som avses i 53 §. Åtagandena ska dock beaktas när man gör en marknadsanalys, där man bör bedöma hur åtagandena påverkar utvecklingen samt hur ändamålsenligt det är att införa eller upprätthålla de skyldigheter som åläggs med stöd av 53 § vid en tidpunkt då åtagandena gäller. Genom momentet genomförs artikel 79.3 i kodexdirektivet.
81 b §.Saminvesteringar i nät med mycket hög kapacitet. Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket i ett förfarande enligt 81 a § fatta beslut om att ett saminvesteringsavtal som ingås mellan ett företag med betydande marknadsinflytande och ett eller flera andra teleföretag och som gäller ett nät med mycket hög kapacitet bestående av fiberoptiska element fram till slutanvändarnas lokaler eller basstationen ska vara bindande, om avtalet uppfyller villkoren i den föreslagna paragrafen. Transport- och kommunikationsverket får inte ålägga skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande enligt 53, 53 a och 54 § i fråga om nät enligt ett bindande saminvesteringsavtal.
Syftet med det föreslagna momentet är att ett företag med betydande marknadsinflytande ska kunna undvika skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande i fråga om ett fiberoptiskt nät som det har byggt i samarbete med ett eller flera andra teleföretag som en saminvestering. Även om det i paragrafen i enlighet med kodexdirektivet föreskrivs om flera villkor för saminvesteringsarrangemang, får de som deltar i saminvesteringen besluta om den affärsmodell som behövs för att genomföra saminvesteringen. En saminvestering kan således genomföras till exempel genom medägarskap, långsiktig riskdelning genom saminvestering eller genom upphandlingsavtal som innehåller särskilda strukturella rättigheter. Exempelvis kommersiella koncessioner betraktas dock inte som sådana saminvesteringsavtal som avses i denna paragraf, eftersom de begränsar sig till uthyrning av kapacitet och inte är av strukturell karaktär. Syftet med den föreslagna paragrafen är att i betydande grad jämna ut kostnader och risker mellan olika teleföretag samt att främja små företags investeringar på ekonomiskt lönsamma villkor också i områden där den infrastrukturbaserade konkurrensen inte nödvändigtvis annars skulle vara effektiv. Detta kan i sin tur främja en hållbar konkurrens på lång sikt. Denna lags bestämmelser om saminvesteringar begränsar inte tillämpningen av lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur. Genom momentet genomförs artiklarna 76.1 och 76.2 i kodexdirektivet.
Enligt 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket dessutom i motiverade fall ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldigheter enligt 8 – 10 kap. på grund av betydande marknadsinflytande, om verket konstaterar att åläggandet av skyldigheter är nödvändigt för att lösa betydande konkurrensproblem på marknaden på grund av dessa marknaders särdrag. Transport- och kommunikationsverket ska beakta bindande åtaganden om saminvestering i de marknadsanalyser som avses i 52 §. Ett behov av att ålägga skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande kan uppstå till exempel när det finns flera marknader i efterföljande led som inte har samma grad av konkurrens. Genom momentet genomförs artikel 76.2 i kodexdirektivet.
En saminvestering enligt det föreslagna momentet ska basera sig på ett erbjudande om saminvestering som ett företag med betydande marknadsinflytande har lagt fram och på ett saminvesteringsavtal som ingås mellan saminvesterare utifrån erbjudandet. I 3 mom. föreskrivs om de villkor som ett erbjudande om saminvestering åtminstone ska uppfylla för att Transport- och kommunikationsverket ska kunna göra ett saminvesteringsavtal bindande i enlighet med 1 mom. Förteckningen är inte helt uttömmande, eftersom Transport- och kommunikationsverket kan överväga att fastställa ytterligare kriterier i den mån de behövs för att säkerställa potentiella investerares tillträde till saminvesteringar med beaktande av lokala förhållanden och marknadsstrukturen. Förslaget ska dock uppfylla minst samtliga åtta villkor som räknas upp i det föreslagna momentet.
I enlighet med det första villkoret ska erbjudandet om saminvestering vara öppet för alla teleföretag på ett icke-diskriminerande sätt när som helst under nätets livstid. Kravet på icke-diskriminerande villkor innebär i detta sammanhang inte att alla saminvesterare ska få exakt samma villkor, utan att villkoren ska kunna motiveras utifrån opartiska, öppna, icke-diskriminerande och förutsebara kriterier. Villkoren kan variera till exempel beroende på antalet linjer för slutanvändarna enligt åtagandet. Vid fastställandet av den ekonomiska ersättning som ska lämnas av saminvesterarna bör det beaktas att de som deltar i en saminvestering i ett tidigt skede är villiga att ta de största riskerna och satsar kapital tidigare. Därför kan det vara motiverat att tillämpa en ersättning som ökar med tiden på de saminvesterare som deltar i en saminvestering först i ett senare skede. I enlighet med det andra villkoret bör erbjudandet göra det möjligt för saminvesterare i nätet att på ett effektivt och hållbart sätt konkurrera sinsemellan på marknader i efterföljande led. I enlighet med det tredje villkoret ska saminvesterare på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor få nyttjanderätt till hela kapaciteten i det nät som är föremål för saminvestering.
Enligt det fjärde villkoret ska erbjudandet till sina villkor vara sådant att saminvesterare kan delta i saminvesteringen med en värde- och tidsmässigt flexibel andel som kan ökas i framtiden. Erbjudandena ska göra det möjligt för olika saminvesterare att genom olika åtaganden delta i saminvesteringar och att vid behov öka åtagandena. Detta gör det till exempel möjligt för mindre saminvesterare med begränsade resurser att delta i saminvesteringar på en rimlig miniminivå. I enlighet med det femte villkoret ska saminvesterarna få ömsesidiga rättigheter på rättvisa och skäliga villkor till det nät som är föremål för saminvestering efter det att nätet tagits i bruk. Villkoren ska anges i erbjudandet om saminvestering och i det avtal som ingås på basis av erbjudandet.
Enligt det sjätte villkoret ska det i erbjudandet på förhand fastställas en färdplan för saminvesteringsprojektet. Information om de etappmål som ingår i färdplanen ska ges på ett icke-diskriminerande sätt. Enligt det sjunde villkoret ska de rättigheter som förvärvats vid en saminvestering i enlighet med villkoren i erbjudandet kunna överföras vidare med samma rättigheter. Det företag som får rättigheter ska iaktta alla skyldigheter som den ursprungliga saminvesteraren har enligt avtalet om gemensamma rättigheter. Enligt det åttonde villkoret ska ett företag med betydande marknadsinflytande göra erbjudandet om saminvestering i god tro. Uppfyllandet av villkoren ska bedömas genom ett marknadstest enligt den föreslagna 81 a §. Genom momentet genomförs artiklarna 76.1 och 76.2 samt bilaga IV i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska ett företag med betydande marknadsinflytande offentliggöra erbjudandet om saminvestering i god tid och i fråga om andra än i 53 a § avsedda företag som är verksamma endast på grossistmarknaden minst sex månader innan nätet tas i bruk. Ett erbjudande om saminvestering ska offentliggöras på företagets webbplats så att det är lätt att upptäcka och är tillgängligt. Dessutom ska detaljerade uppgifter om erbjudandet lämnas utan dröjsmål. Sådana uppgifter kan vara till exempel saminvesteringsavtalets rättsliga form och eventuellt de väsentliga delarna av saminvesteringsinstrumentets styrningsregler. Genom momentet genomförs artikel 76.1 och bilaga IV i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 5 mom. kan ett företag med betydande marknadsinflytande i erbjudandet inkludera skäliga villkor som hänför sig till företagens ekonomiska förutsättningar att delta i saminvestering. Sådana villkor kan bland annat vara villkor enligt vilka potentiella saminvesterare till exempel ska visa sin förmåga att göra etappvisa betalningar eller godkänna en strategisk plan utifrån vilken planer på medellång sikt utarbetas. Villkoren enligt det föreslagna momentet får dock inte stå i strid med den föreslagna 3 mom. 1 punkten, enligt vilken ett saminvesteringsavtal ska vara öppet för alla teleföretag på ett icke-diskriminerande sätt. Genom momentet genomförs bilaga IV i kodexdirektivet.
I det föreslagna 6 mom. föreskrivs om situationer när ett fiberoptiskt nät som byggs genom saminvestering ersätter ett tidigare nät som innehas av ett företag med betydande marknadsinflytande, till exempel ett kopparnät. Då ska företag som inte deltar i saminvesteringen få tillträde till det nät som är föremål för saminvesteringen på samma villkor i fråga om kvalitet, hastighet och möjlighet att nå slutanvändarna som i det gamla nätet innan det ersattes med det nya nät som är föremål för saminvesteringen och vilka Transport- och kommunikationsverket fastställer genom ett beslut enligt 1 mom. Transport- och kommunikationsverket kan förena ett beslut enligt 1 mom. med villkor som gör det möjligt att på ett icke-diskriminerande sätt anpassa nyttjanderättens art med beaktande av utvecklingen på detaljistmarknaden och bevarandet av incitament till saminvesteringar. När villkor ställs bör man väga dels behovet hos dem som ansöker om nyttjanderätt att få nyttjanderätt till ett nät med mycket hög kapacitet och till delar av det på villkor som är öppna för insyn och icke-diskriminerande, dels den risk som saminvesterarna bär för gjorda investeringar. Dessutom bör man bedöma den allmänna konkurrenssituationen på detaljistmarknaden. Genom momentet genomförs artikel 76.1 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 7 mom. ska Transport- och kommunikationsverket beakta Berecs riktlinjer när det bedömer ett saminvesteringsåtagande. Genom momentet genomförs artikel 76.4 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 8 mom. kan Transport- och kommunikationsverket till ett saminvesteringsavtal foga en skyldighet för företag med betydande marknadsinflytande att årligen lämna försäkran om överensstämmelse. Enligt 303 § 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket utöva tillsyn över efterlevnaden av beslut som meddelats med stöd av denna paragraf. Genom momentet genomförs artikel 76.3 i kodexdirektivet.
81 c §. Utbyte eller avveckling av ett befintligt nät som innehas av ett företag med betydande marknadsinflytande. Enligt det föreslagna 1 mom. ska ett företag med betydande marknadsinflytande i god tid anmäla till Transport- och kommunikationsverket innan det avser att avveckla eller byta ut sitt befintliga nät eller delar av det med ett nytt nät, inklusive den befintliga infrastruktur som behövs för driften av ett kopparnät. Anmälan ska lämnas elektroniskt till Transport- och kommunikationsverket. Syftet med momentet är att för sin del främja överföringen av ärenden med myndigheter från pappershandlingar till elektroniska handlingar. I första hand är målet att anmälan ska göras på Transport- och kommunikationsverkets elektroniska blankett. Skyldigheten att uträtta ärenden elektroniskt fullgörs dock vid behov också genom en ansökan som lämnats in per e-post. Genom momentet genomförs artikel 81.1 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska anmälan göras sex månader före den dag då avvecklingen eller utbytet enligt planerna ska inledas. Det finns dock situationer där ett företag med betydande marknadsinflytande inte själv kan fastställa en tidsplan för avveckling av sitt befintliga nät. När tidsplanen för att avveckla eller byta ut nätet bestäms av orsaker som inte beror på företaget, ska anmälan till Transport- och kommunikationsverket göras utan dröjsmål. Genom momentet genomförs artikel 81.1 i kodexdirektivet.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om de uppgifter som ett företag med betydande marknadsinflytande åtminstone ska inkludera i sin anmälan enligt 1 mom. Uppgifterna ska vara tillräckliga för att Transport- och kommunikationsverket utifrån dem ska kunna bedöma om skyldigheter som åläggs med stöd av denna paragraf behövs. Enligt momentet ska till anmälan fogas tillräckliga uppgifter om det företag med betydande marknadsinflytande som planerar utbytet eller avvecklingen, om det nät som ska avvecklas eller nedmonteras samt om de planerade åtgärderna. Sådana uppgifter är i synnerhet företagets basuppgifter, den planerade tidpunkten för åtgärderna, nätets geografiska täckning, antingen fastighetsspecifikt som geografisk information eller på en karta som visar exakta områden, antalet användare av nätet, hyrda accessnät samt kapacitetsprodukter och användare av dem, anslutningstypen för det nät som ska avvecklas eller bytas ut, tillgången till alternativa eller ersättande produkter och deras egenskaper samt uppgift om huruvida det är fråga om en leverantör av eller ett område för samhällsomfattande tjänster. I momentet föreslås dessutom ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordningar med närmare bestämmelser om innehållet i och lämnande av elektronisk anmälan.
Enligt det föreslagna 4 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom sitt beslut ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldigheter att tillämpa en transparent tidsplan samt villkor som gäller uppsägnings - eller övergångstider eller andra villkor vid utbyte eller avveckling av nätet, om detta behövs för att trygga konkurrensen och tillgodose slutanvändarnas intressen. I momentet föreskrivs dessutom en tidsfrist för Transport- och kommunikationsverket enligt vilken verket ska ålägga eventuella skyldigheter i anslutning till utbyte av befintlig infrastruktur minst två månader före den planerade nedmonteringen, om teleföretaget har meddelat om det nät som ska nedmonteras eller avvecklas minst sex månader före den planerade åtgärden. Det bör noteras att ett företag med betydande marknadsinflytande endast kan avvika från tidsfristen på sex månader i en situation där tidsplanen för avveckling eller utbyte av nätet fastställs av orsaker som inte beror på företaget självt. Utgångspunkten är således att Transport- och kommunikationsverket ska ha fyra månader på sig att behandla anmälan om avveckling eller utbyte. Genom momentet genomförs artikel 81.2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 5 mom. kan Transport- och kommunikationsverket dessutom genom sitt beslut säkerställa att det finns tillgång till alternativa produkter av minst samma kvalitet som ger nyttjanderätt till den förnyade nätinfrastruktur som ersätter de tidigare nätelementen, om detta behövs för att trygga konkurrensen och slutanvändarnas intressen. Om det nät som ska avvecklas eller bytas ut inte har varit i verkligt bruk krävs inte tillgång till alternativa produkter för att trygga konkurrensen och slutanvändarnas intressen.
Vid en bedömning av om konkurrensen och slutanvändarnas intressen tryggas bör det beaktas att konkurrensdynamiken på en viss marknad och tillgången till tjänster för slutanvändarna också påverkas av andra tjänster än de som hör till marknaden i fråga. Vid bedömningen bör man därför också fästa uppmärksamhet vid tillgången till trådlöst bredband i områden där den befintliga infrastrukturen håller på att avvecklas. Vid bedömningen av om eventuella skyldigheter ska åläggas ska Transport- och kommunikationsverket bedöma om skyldigheterna är rimliga också med tanke på företag med betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket ska till exempel bedöma om det inom det koncentratorsområde som ska avvecklas endast finns enstaka förbindelser. Vid bedömningen av om det nät som ska nedmonteras har varit i bruk ska det bedömas både om tillträdesprodukten har varit i bruk och om teleföretaget självt har erbjudit slutanvändarna förbindelser genom den. Genom momentet genomförs artikel 81.2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 6 mom. kan Transport- och kommunikationsverket upphäva de skyldigheter som ålagts med stöd av 53, 53 a och 54 § i fråga om de delar av ett nät som enligt anmälan ska avvecklas eller bytas ut, om den som tillhandahåller nyttjanderätten har fastställt lämpliga villkor för migreringen genom att tillhandahålla en alternativ tillträdesprodukt av minst samma kvalitet som gör det möjligt att nå samma slutanvändare som den befintliga infrastrukturen, eller på annat motsvarande sätt, och har iakttagit de förutsättningar och förfaranden som anges i denna paragraf och som Transport- och kommunikationsverket har fastställt med stöd av den föreslagna paragrafen. Nätägarna bör dock kunna avveckla befintliga nät. Genom momentet genomförs artikel 81.2 i kodexdirektivet.
82 §. Yttrande om marknadsdefinitioner, marknadsanalyser och betydande marknadsinflytande. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets samarbete med kommissionen, Berec och övriga EES-stater samt om kommissionens vetorätt i Transport- och kommunikationsverkets utkast till beslut. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 82 § i den gällande lagen. Paragrafen ska dock förenhetligas med ordalydelsen i kodexdirektivet för att underlätta och förtydliga tillämpningen av bestämmelsen.
I det föreslagna 1 mom. utvidgas Transport- och kommunikationsverkets skyldighet att utöver kommissionen och Berec även höra de övriga EES-staterna. Dessutom utvidgas skyldigheten att höra parter till att omfatta skyldigheter som i enlighet med 55 § åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Åtgärder som negativt påverkar handeln mellan EES-staterna kan till exempel vara åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt påverkar formerna av handel mellan EES-staterna på ett sätt som kan skapa hinder för den inre marknaden.
Sådana åtgärder kan dessutom vara åtgärder som har omfattande konsekvenser för företag eller användare i andra EES-stater eller åtgärder som påverkar konsumentpriserna i andra EES-stater eller möjligheterna för ett företag som är etablerat i en annan EES-stat att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster eller gränsöverskridande tjänster eller åtgärder som inverkar på marknadsstrukturen och tillträdet till marknaden. Transport- och kommunikationsverket ska ge kommissionen, Berec och övriga EES-stater tillfälle att yttra sig efter det att Transport- och kommunikationsverket har hört berörda parter i enlighet med den föreslagna 310 §. Transport- och kommunikationsverket ska ha möjlighet att i vilket skede av beredningen som helst återkalla sitt åtgärdsförslag. I 1 mom. utvidgas dessutom skyldigheten att höra parter till att gälla beslut enligt 55 § gällande företag på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samt beslut om upphävande av skyldighet enligt 270 §. I övrigt motsvarar momentet 82 § 1 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artiklarna 32.2 och 32.3 i kodexdirektivet.
Det föreslås att 2 mom. förenhetligas i enlighet med ordalydelsen i direktivet så att det framgår att kommissionen kan begära att Transport- och kommunikationsverket skjuter upp ett beslut med två månader, om kommissionen anser att det föreslagna beslutet skapar hinder för den inre marknaden. I övrigt motsvarar momentet 82 § 2 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 32.4 i kodexdirektivet.
I syfte att förtydliga tillämpningen av lagen fogas till det föreslagna 3 mom. en hänvisning till 310 § om särskild skyldighet att höra parter. I momentet utvidgas dessutom Transport- och kommunikationsverkets skyldighet att utöver kommissionen även underrätta Berec om ett ändrat beslut. Genom momentet genomförs artiklarna 32.7–32.9 i kodexdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket ska ge kommissionen, Berec och de övriga medlemsstaterna tillfälle att yttra sig enligt 1 mom. tillsammans med regleringsmyndigheten i en annan EES-stat, om marknadsdefinitionen har utförts tillsammans med regleringsmyndigheten i en annan EES-stat i enlighet med 52 § 7 mom. Det är ändamålsenligt att det ordnas endast ett samråd om marknadsanalysen i stället för i två separata förfaranden, om Transport- och kommunikationsverket gör marknadsanalysen i samarbete med en annan EES-stat.
83 §. Yttrande om företags skyldigheter när det gäller betydande marknadsinflytande. Paragrafen gäller hörande av kommissionen och Berec i fråga om sådana skyldigheter som kommissionen i princip inte har vetorätt över. Paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande 83 §, men det görs några preciseringar i den. Till paragrafen fogas dessutom en bestämmelse enligt vilken kommissionen har vetorätt i fråga om några skyldigheter.
Till det föreslagna 1 mom. fogas ett omnämnande enligt kodexdirektivet om att Transport- och kommunikationsverket har skyldighet enligt 1 mom. att ge kommissionen och Berec tillfälle att yttra sig också när verket planerar att ändra eller upphäva skyldigheter enligt 1 mom. Paragrafhänvisningarna i momentet ändras så att de motsvarar de övriga ändringar som föreslås i denna proposition. I övrigt motsvarar momentet det gällande 1 mom. Genom momentet genomförs artikel 33.1 i kodexdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket så noggrant som möjligt ska beakta de yttranden som avses i 1 mom. Detta gäller i synnerhet situationer där kommissionen inte har meddelat att ett beslutsförslag enligt 1 mom. skapar hinder för den inre marknaden eller att kommissionen hyser tvivel om att beslutsförslaget är förenligt med EU-rätten. Genom momentet genomförs artikel 33.5 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 3 mom. motsvarar till sitt innehåll det gällande 2 mom., det föreslagna 4 mom. det gällande 3 mom. och det föreslagna 5 mom. det gällande 4 mom.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. som innebär ett undantag från huvudregeln enligt vilken paragrafen endast gäller sådana situationer där kommissionen inte har vetorätt. Enligt den föreslagna paragrafen har kommissionen vetorätt i situationer där Transport- och kommunikationsverket i enlighet med 55 a § 3 mom. planerar att ålägga tillträdesskyldighet bortom den första koncentrations- eller distributionspunkten eller i enlighet med 81 b § fatta beslut som gäller teleföretags saminvesteringar i nät med mycket hög kapacitet. Möjligheten enligt 55 a § 3 mom. att ålägga skyldigheter är en ny skyldighet som kan åläggas endast i exceptionella situationer, om det inte räcker att tillträdesskyldigheten utsträcks till endast den första koncentrations- eller distributionspunkten. Nya bestämmelser som föreslås i denna proposition är också bestämmelserna om åtaganden som gäller saminvesteringar och om beslut som i vissa situationer fattas utifrån dem om att i fråga om ny infrastruktur inte ålägga skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande.
Enligt kodexdirektivet bör kommissionen för att förbättra en konsekvent regleringspraxis kunna kräva att den nationella regleringsmyndigheten drar tillbaka sitt förslag till åtgärder som gäller saminvestering, om kommissionen och Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation hyser tvivel om åtgärdens förenlighet med målen i unionsrätten och kodexdirektivet. Av effektivitetsskäl ska Transport- och kommunikationsverket kunna lämna in en enda anmälan till kommissionen om ett förslag till åtgärd som avser ett system för saminvestering som uppfyller de relevanta villkoren. Genom momentet genomförs artikel 33.5 i kodexdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 7 mom. som gäller situationer där Transport- och kommunikationsverket planerar att ålägga, ändra eller upphäva en skyldighet på grund av betydande marknadsinflytande tillsammans med regleringsmyndigheten i en annan EES-stat. I en sådan situation ska regleringsmyndigheterna tillsammans höra kommissionen, Berec och övriga EES-stater. Bestämmelser om åläggande av skyldigheter i samarbete med en annan stat föreslås i 52 § 7 mom.
84 §. Förfarandet i brådskande fall. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om under vilka förutsättningar Transport- och kommunikationsverket kan avvika från skyldigheten att höra parter enligt 82 och 83 §. Eftersom det föreslås att det till 83 § 1 mom., i enlighet med kodexdirektivet, fogas en skyldighet att också höra regleringsmyndigheterna i de övriga EES-länderna, bör undantagen från skyldigheten enligt det föreslagna momentet utsträckas till att gälla också hörande av dessa. Också Transport- och kommunikationsverkets skyldighet enligt 2 mom. att utan dröjsmål informera om åtgärder enligt 1 mom. föreslås bli utvidgad till att gälla skyldighet att informera också regleringsmyndigheterna i de övriga EES-staterna. Det föreslagna momentet motsvarar till övriga delar 84 § i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 32.10 i kodexdirektivet.
85 §.Utseende av leverantörer av samhällsomfattande tjänster. I paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om hur teleföretag kan åläggas skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i fråga om telefonitjänster och internetaccesstjänster. Det föreslås ett tillägg i 2 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket vid utseende av teleföretag till leverantörer av samhällsomfattande tjänster också ska beakta resultaten av de geografiska kartläggningar som avses i 51 a §. Ändringen motsvarar artikel 86.1 i kodexdirektivet. I praktiken ska Transport- och kommunikationsverket när det i enlighet med 2 mom. utser ett företag till leverantör av samhällsomfattande tjänster vid behov i sin analys beakta de planer på utbyggnad av bredbandsnätet i olika geografiska områden som anmälts i enlighet med 51 a §.
Regleringen om samhällsomfattande tjänster är ett skyddsnät för basservice i situationer där tillgången till röstkommunikationstjänster och internetaccesstjänster inte kan säkerställas med hjälp av det kommersiella utbudet. Planer på utbyggnad av nätet påverkar också den regionala kommersiella tillgången.
Till övriga delar motsvarar paragrafens innehåll 85 § i den gällande lagen. Med undantag för de nämnda preciseringarna ska en leverantör av samhällsomfattande tjänster utses på samma sätt som tidigare.
Enligt 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket ändra sitt beslut som avses i 2 mom. om det sker betydande förändringar i de omständigheter som ligger till grund för beslutet. Bestämmelser om minimihastigheten för en ändamålsenlig internetförbindelse enligt 87 § utfärdas genom förordning. I praktiken ska Transport- och kommunikationsverket efter det att förordningen har utfärdats ändra beslutet om leverantörer av samhällsomfattande tjänster, om det till exempel sker förändringar i minimihastigheten.
86 §.Skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster för allmänna telefonitjänster. Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster för allmänna telefonitjänster. I 1 mom. ersätts ordet abonnent, som syftar på samtliga juridiska personer, med mikroföretag i enlighet med det nationella handlingsutrymme som artikel 84.5 i kodexdirektivet medger. Enligt kodexdirektivet får medlemsstaterna utöka tillämpningsområdet för de samhällsomfattande tjänsterna till att omfatta mikroföretag, små och medelstora företag samt organisationer som drivs utan vinstsyfte.
Mikroföretag är företag definierade i Europeiska kommissionens rekommendation om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (2003/361/EG) med senare ändringar. Ett mikroföretag har färre än tio anställda. Dessutom får endera företagets årsomsättning uppgå till högst 2 miljoner euro eller balansomslutning till högst 2 miljoner euro.
Mikroföretag har en ställning jämförbar med konsumenter. Större företag än detta omfattas inte av tillämpningsområdet för paragrafen. I praktiken har beslut om samhällsomfattande tjänster som gäller företag större än mikroföretag inte fattats.
I 2 mom. föreslås ett tillägg enligt vilket ett abonnemang för samhällsomfattande tjänster med allmänna telefonitjänster ska vara tillgängligt även utan obligatoriska tilläggstjänster eller ytterligare faciliteter. Genom bestämmelsen säkerställs att abonnenter av abonnemang för samhällsomfattande tjänster, om de så önskar, också får tillgång till enbart en röstkommunikationstjänst utan andra paketerade tjänster. Andra eventuella tjänster kan då inte fogas som villkor för att få tillgång till ett abonnemang för samhällsomfattande tjänster. Genom förslaget genomförs artikel 88.1 i kodexdirektivet.
Till övriga delar motsvarar den föreslagna paragrafen 86 § i den gällande lagen.
87 §. Skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster för internetaccesstjänster. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 87 § i den gällande lagen.
I 1 mom. görs en ändring motsvarande den i 86 § så att tillämpningsområdet ändras till att gälla användare och mikroföretag i stället för alla abonnenter.
I 2 mom. föreslås preciseringar genom vilka artikel 84.3 i kodexdirektivet genomförs. I momentet föreslås ett tillägg enligt vilket de tjänster som definieras i bilaga V till kodexdirektivet ska vara tillgängliga via abonnemanget. I bilaga V till kodexdirektivet fastställs att en adekvat internetanslutningstjänst via bredband ska stödja följande tjänster: e-post, sökmotorer som kan söka och finna alla typer av information, grundläggande nätbaserade verktyg för utbildning och fortbildning, nätbaserade tidningar eller nyheter, köp eller beställning av varor eller tjänster på nätet, arbetssökning och arbetssökningsverktyg, yrkesmässigt arbete i nätverk, internetbank, användning av e-tjänster som erbjuds av offentlig sektor, sociala medier och snabbmeddelanden samt telefonsamtal och videosamtal av standardkvalitet.
Enligt 3 mom. får bestämmelser om minimihastigheten för en ändamålsenlig internetförbindelse som används för samhällsomfattande tjänster utfärdas genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet att utfärda förordning föreslås bli ändrat. Förordningen ska utfärdas av statsrådet i stället för av kommunikationsministeriet. Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i lag. Utgångspunkten för behörighetsfördelningen mellan statsrådet och ministerierna är den att statsrådet utfärdar förordningar om vittsyftande och principiellt viktiga ärenden samt om andra ärenden vars betydelse kräver det. Ministeriet kan ges bemyndigande att utfärda förordning främst i mer tekniska ärenden som har mindre samhällelig och politisk betydelse. En internetförbindelse kan betraktas som en nödvändig nyttighet. Internetförbindelsens funktion, hastighet och kvalitet bestämmer i praktiken hur medborgarna kan delta i informationssamhället och använda webbtjänster. En ändamålsenlig hastighet för internetaccesstjänster kan anses vara en fråga av principiell, samhällelig och politisk betydelse, och då ska statsrådet utfärda förordningen. Statsrådets förordning kan utfärdas samtidigt och i samma förordning som den förordning som gäller särskilda behov hos personer med funktionsnedsättning (nuvarande förordning 1247/2014) som avses i 86 § 4 mom.
Innan förordningen utfärdas ska Transport- och kommunikationsverket vid behov utarbeta en rapport om marknaden för dataöverföringstjänster, vilken överföringshastighet som de flesta användare och abonnenter har och den tekniska utvecklingsnivån samt göra en bedömning av bestämmelsernas ekonomiska konsekvenser för teleföretagen. I praktiken ska man efter ändringen av 2 mom. också beakta förteckningen över tjänster i bilaga V till kodexdirektivet och bedöma med vilken överföringshastighet tjänsterna ska vara tillgängliga.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket i rapporten också beakta den rapport om bästa praxis till stöd för fastställandet av en adekvat internetanslutningstjänst via bredband som utarbetats av Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. Det föreslagna tillägget motsvarar artikel 84.3 i kodexdirektivet. Enligt artikeln ska samarbetsorganet senast den 21 juni 2020 lämna en rapport om medlemsstaternas bästa praxis till stöd för definitionen av den adekvata internetanslutningstjänsten via bredband. Rapporten ska uppdateras regelbundet.
Kommissionen har i artikel 116 i kodexdirektivet getts befogenhet att anta delegerade akter om anpassning av bilagan för att ta hänsyn till den tekniska och sociala utvecklingen eller till förändringar av efterfrågan på marknaden.
88 §. Övriga rättigheter och skyldigheter som avser tillhandahållande av abonnemang. I paragrafen föreskrivs om andra rättigheter och skyldigheter som gäller tillhandahållande av abonnemang för samhällsomfattande tjänster. Enligt paragrafen kan en leverantör av samhällsomfattande tjänster tillhandahålla samhällsomfattande tjänster via flera abonnemang, om detta inte medför extra kostnader för användaren eller abonnenten. Tillämpningsområdet för 1 mom. ändras till att gälla användare och mikroföretag i stället för alla abonnenter.
I 3 mom. föreskrivs om rätten för en leverantör av samhällsomfattande tjänster att vägra ingå avtal, om användaren eller abonnenten har åtalats eller under det senaste året dömts för störande av post- och teletrafik och brottet har begåtts med hjälp av ett teleföretags abonnemang eller om abonnenten har obetalda, förfallna och ostridiga skulder för användningen av ett annat abonnemang som leverantören tillhandahållit. Det föreslås att tillämpningsområdet för 1 mom. ändras så att det gäller användare och mikroföretag i stället för alla abonnenter.
91 §. Leverantörens skyldighet att informera om sina samhällsomfattande skyldigheter samt att tillhandahålla samhällsomfattande produkter och tjänster. I 1 mom. föreskrivs om skyldighet för leverantörer av samhällsomfattande tjänster att på ett ändamålsenligt sätt informera om sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Leverantörer av samhällsomfattande tjänster ska också tillhandahålla samhällsomfattande produkter och tjänster.
I 2 mom. föreskrivs att en leverantör av samhällsomfattande tjänster ska offentliggöra information och material om de samhällsomfattande produkter och tjänster som den tillhandahåller, så att de är lättillgängliga för abonnenterna och användarna.
Det föreslås att paragrafen upphävs. Syftet med regleringen har varit att säkerställa att de produkter som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna i praktiken är tillgängliga för konsumenterna och att information fås om dem. Regleringen har i synnerhet varit tillämplig i en situation där konsumenter erbjuds separata samhällsomfattande produkter vid sidan av andra produkter.
För närvarande har praxis varit att de samhällsomfattande tjänsterna fungerar som skyddsnät i problemsituationer. Kommersiella lösningar är de primära alternativen för genomförande. I problemsituationer som gäller förbindelser kontaktar Transport- och kommunikationsverket teleföretagen för att hitta en lösning. I största delen av kundkontakterna hittas en lösning utan ett egentligt utseende av en leverantör av samhällsomfattande tjänster i enlighet med 85 §. De geografiska områden som avses i 85 § och för vilka en leverantör av samhällsomfattande tjänster på förhand har utsetts genom beslut av verket finns i första hand i Lappland. Det föreslagna upphävandet av paragrafen påverkar inte utseendet av dessa leverantörer av samhällsomfattande tjänster.
Det finns mycket få i enlighet med lagen egentliga abonnemang för samhällsomfattande tjänster i bruk. För närvarande kontaktas Transport- och kommunikationsverket på årsnivå några tiotal gånger i anslutning till bredband för samhällsomfattande tjänster. Dessutom finns allmänt tillgänglig information om samhällsomfattande tjänster också till exempel på Transport- och kommunikationsverkets webbplats.
Således anses skyldigheterna som gäller marknadsföring och information inte vara ändamålsenliga metoder för att säkerställa tillgången och det föreslås att regleringen till denna del ska förenklas.
91 a §.Skyldighet att anmäla överlåtelse av nät. Den föreslagna paragrafen är ny. I paragrafen föreskrivs om förfarandet i situationer där ett teleföretag som i enlighet med 85 § utsetts till leverantör av samhällsomfattande tjänster överlåter ett nät eller den del av ett nät som är nödvändigt för tillhandahållandet av de samhällsomfattande tjänsterna till en juridisk person som är fristående från leverantören av samhällsomfattande tjänster. I en sådan situation är teleföretaget skyldigt att göra en anmälan till Transport- och kommunikationsverket.
En situation som leder till anmälan kan uppstå till exempel på grund av företagsköp, förändring i bestämmanderätten eller av någon annan motsvarande orsak. Ett företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster kan formulera anmälan fritt.
En ändring i situationen för ett teleföretag som är skyldigt att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster kan inverka på det utseende av företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster som görs i enlighet med 85 §, särskilt i fråga om vilket teleföretag som har de bästa förutsättningarna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
I 2 mom. föreskrivs det att efter anmälan kan Transport- och kommunikationsverket ändra, återkalla eller ålägga skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster på det sätt som anges i 85 §. Transport- och kommunikationsverket ska granska skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, om marknadsläget klart har förändrats. Också till exempel en situation där nättjänsten åtskiljs från tillhandahållandet av röstkommunikationstjänster och internetaccesstjänster kan inverka på skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster kräver i praktiken både nät- och tjänsteverksamhet.
Paragrafen motsvarar artikel 86.5 i kodexdirektivet.
93 §.Nettokostnaderna för samhällsomfattande tjänster. I paragrafen föreskrivs om beräkning och ersättning av nettokostnaderna för de samhällsomfattande tjänsterna på begäran av ett teleföretag som är skyldigt att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Med nettokostnader avses de kostnader för tjänsteproduktionen som leverantören av samhällsomfattande tjänster inte kan täcka med intäkterna från tjänsterna. Om tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster utgör en oskälig ekonomisk belastning för företaget, kan nettokostnaderna ersättas. Under den nuvarande lagstiftningens tid har det inte funnits krav på beräkning av nettokostnaderna, och därför har paragrafen inte tillämpats direkt. Vid beräkningen av nettokostnaderna ska också de principer för beräkningen som anges i bilaga VII till kodexdirektivet beaktas.
I 2 och 4 mom. föreslås preciseringar som gäller insynen i beräkningen av nettokostnaderna samt rapporteringen. Ändringarna motsvarar direkt artikel 91 i kodexdirektivet. Enligt den föreslagna ändringen av 2 mom. ska principerna för beräkning av nettokostnaderna, inklusive detaljerade uppgifter om de metoder som ska användas, vara allmänt tillgängliga. Skyldigheten gäller Transport- och kommunikationsverket, som till exempel på sin webbplats eller på något annat motsvarande sätt ska göra beräkningen av nettokostnaderna allmänt tillgänglig, om en kostnadsberäkning ska göras. Ändringen syftar till större öppenhet när det gäller beräkningen av nettokostnaderna.
I 4 mom. föreskrivs det om rapportering av beräkningen av nettokostnaderna. Om Transport- och kommunikationsverket beräknar nettokostnader i enlighet med 1 och 2 mom., ska verket offentliggöra en årsrapport som innehåller detaljerade uppgifter om de kostnaderna för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och specificera alla berörda företags andelar, inklusive eventuella marknadsfördelar som ett företag har kunnat få på grund av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
95 §.Statsrådsförordning om frekvensanvändningen och om en frekvensplan. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet.
Paragrafens1 mom. motsvarar det gällande 1 mom. Enligt momentet fastställs de allmänna principerna för användning av frekvenser enligt 3 mom. genom förordning av statsrådet. Vid utfärdandet av bestämmelser om användningen av frekvenser för tillhandahållande av kommunikationstjänster ska teknik- och tjänsteneutralitet iakttas.
Paragrafens2 mom. motsvarar det gällande momentet. Enligt momentet får dock i den förordning som avses i 1 mom. avvikelse göras från nät- och kommunikationstjänsternas teknikneutralitet för att undvika skadliga störningar, för att skydda folkhälsan mot elektromagnetiska fält och för att säkerställa tjänsternas tekniska kvalitet, gemensamt utnyttjande av frekvenser eller mål av allmänt intresse. Från tjänsteneutraliteten får avvikelse göras för att garantera säkerhet för människors liv, för att främja social, regional eller geografisk sammanhållning, för att undvika ineffektivt utnyttjande av frekvenser och för att främja kulturell och språklig mångfald samt mediemångfald.
Enligt 3 mom. 1 punkten ska statsrådet fastställa en frekvensplan för de frekvensområden som är avsedda för televerksamhet som kräver nätkoncession enligt 6 § 1 och 2 mom. och för allmän televerksamhet enligt 6 § 4 mom. Genom det föreslagna nya 6 § 4 mom. blir det möjligt att tillhandahålla begränsade lokala nättjänster utan koncession, men genom förordning av statsrådet föreskrivs om de frekvensområden där sådan verksamhet kan utövas med stöd av radiotillstånd. Till övriga delar motsvarar momentets 1 punkt den gällande 1 punkten.
Paragrafens 3 mom. 2–5 punkten motsvarar de gällande punkterna. Enligt momentets 2–5 punkt fastställs genom förordning av statsrådet en frekvensplan för frekvensområden för sådan koncessionspliktig televisions- och radioverksamhet som avses i 22 och 34 §, frekvensområden som avses i 96 § 5 mom., frekvensområden för verksamhet som avser produktutveckling, testning och undervisning, samt frekvensområden för sådan allmännyttig televisions- och radioverksamhet som avses i 7 § i lagen om Rundradion Ab.
Paragrafens4 mom. motsvarar det gällande 4 mom. Innan statsrådet fastställer frekvensplanen ska enligt momentet teleföretag, Rundradion Ab och andra användargrupper inom frekvensområdena ges tillfälle att yttra sig om planen. Statsrådet ska se över planen, om fler frekvensområden kan anvisas för sådan allmännyttig eller koncessionspliktig verksamhet som avses i 3 mom. eller om en aktör som avses i momentet framställer en motiverad begäran om översyn.
I artikel 45 i kodexdirektivet föreskrivs om tillåtande av alternativ användning av harmoniserade frekvenser. Enligt artikel 45.3 ska medlemsstaten underrätta kommissionen och de övriga medlemsstaterna om sitt beslut i ärendet. Eftersom de allmänna principerna för användningen av frekvenserna fastställs i den förordning av statsrådet som avses i 95 §, ska kommunikationsministeriet enligt det föreslagna 5 mom. underrätta Europeiska kommissionen och Europeiska unionens medlemsstater om det genom en förordning av statsrådet som avses i 1 mom. tillåts en alternativ användning som avviker från användningsändamålet för de radiofrekvenser som harmoniserats inom Europeiska unionen inom det frekvensområde som avses i 3 mom.
Enligt Europaparlamentets och rådets radiospektrumbeslut nr 676/2002/EG lägger kommissionen fram tekniska genomförandeåtgärder för radiospektrumkommittén i syfte att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. Enligt artikel 53.2 i kodexdirektivet ska användningen av sådana frekvensområden som är harmoniserade för mobilnät och för vilka harmoniserade villkor för tillgång och effektiv användning har fastställts genom kommissionens tekniska genomförandeåtgärder i enlighet med radiospektrumbeslutet möjliggöras så snart som möjligt och senast 30 månader efter kommissionens beslut.
Enligt artikel 53.3 i kodexdirektivet får en medlemsstat förlänga tidsfristen för ibruktagande i den mån det är nödvändigt, om den alternativa användningen av frekvensbandet grundar sig på ett mål av allmänt intresse som syftar till att skydda människoliv eller främja kulturell och språklig mångfald. Enligt artikeln kan tidsfristen förlängas också när frekvenserna inte samordnats med ett tredjeland och användningen av frekvenserna skulle leda till skadliga störningar. Dessutom kan tidsfristen enligt direktivet förlängas på grund av nationell säkerhet och försvar eller force majeure. Medlemsstaten ska se över en sådan förlängning minst vartannat år.
Enligt artikel 53.4 får den föreskrivna tidsfristen förlängas med högst 30 månader om frekvenserna inte har samordnats mellan medlemsstaterna och användningen av frekvenserna skulle leda till skadliga störningar eller om det föreligger behov av att säkerställa en teknisk migrering av den befintliga användningen bort från frekvenserna. Enligt kodexdirektivet ska en medlemsstat underrätta både kommissionen och en annan medlemsstat vars frekvensanvändning kan påverkas av uppskovet.
Enligt det föreslagna 6 mom. ska användningen av harmoniserade radiofrekvenser inom Europeiska unionen möjliggöras så snart som möjligt eller senast 30 månader efter de tekniska genomförandeåtgärderna på frekvensområdet enligt radiospektrumbeslutet. I praktiken innebär bestämmelsen att statsrådet ska föreskriva om användningen av frekvensområdet i frekvensförordningen och så snart som möjligt förklara de koncessionspliktiga frekvenserna för frekvensområdet enligt förordningen lediga att sökas i enlighet med 7 §.
Statsrådet kan avvika från den tidsfrist som föreskrivs i momentet om den alternativa användningen av frekvensområdet grundar sig på det mål av allmänt intresse som avses i 2 mom. 2 a- och 2 d-punkten. Från tidsfristen kan undantag göras också om frekvenserna inte har samordnats med ett tredjeland och användningen av frekvenserna skulle leda till skadliga störningar. Dessutom kan tidsfristen enligt förslaget förlängas på grund av den nationella säkerheten, försvaret eller ett oöverstigligt hinder.
Enligt det föreslagna 7 mom. kan den tidsfrist som avses i 6 mom. skjutas upp med högst 30 månader, om frekvenserna inte har samordnats med en medlemsstat i Europeiska unionen och användningen av frekvenserna skulle leda till skadliga störningar eller om det föreligger behov att säkerställa teknisk migrering av befintliga användare av frekvenserna.
Enligt det föreslagna 8 mom. ska statsrådet se över sådana avvikelser som avses i 6 mom. minst vartannat år. Statsrådet ska således med jämna mellanrum bedöma grunden för avvikelsen och huruvida frekvenserna kan tas i bruk för ett harmoniserat användningsändamål inom Europeiska unionen. Enligt momentet ska statsrådet underrätta om sådana avvikelser som avses i 6 och 7 mom. till kommissionen och den medlemsstat i Europeiska unionen vars frekvensanvändning kan påverkas.
96 §.Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter om frekvensanvändningen. Det föreslås att 6 mom. ändras. Syftet med ändringen är att göra det lättare att använda frekvenserna gemensamt genom att tillåta smärre störningar och begränsningar för en ändamålsenlig användning av frekvensområdet.
Enligt det föreslagna 6 mom. kan Transport- och kommunikationsverket i syfte att främja gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser eller av någon annan grundad anledning, för ett sådant frekvensområde som avses i en statsrådsförordning som utfärdats med stöd av 95 § 1 mom. eller för ett sådant frekvensområde som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av 1 mom. i denna paragraf, tillåta också annan radiokommunikation än sådan som det är avsett för, om denna radiokommunikation inte mer än i ringa omfattning begränsar frekvensområdets användning för dess primära ändamål och inte leder till skadliga störningar i den primära radiokommunikationen. Med en skadlig störning avses en störning som allvarligt försämrar, hindrar eller upprepade gånger stör radiokommunikation. En ringa begräsning av den primära användningen är till sin karaktär sporadisk eller tillfällig och förhindrar endast tillfälligt den primära användningen. Enligt det gällande momentet får inte ens mindre störningar eller begränsningar orsakas den radiokommunikation som är avsedd för det primära ändamålet.
Främjandet av gemensamt utnyttjande av frekvenser ökar effektiviteten i frekvensanvändningen. Den föreslagna ändringen möjliggör en smärre begränsning av det ursprungliga användningsändamålet för frekvenserna och användningen av frekvenserna i enlighet med förordningen och medger en liten störningsrisk i anslutning till detta, om detta främjar en effektiv användning av frekvenserna. Den föreslagna ändringen försämrar i praktiken inte kvaliteten på och smidigheten i radiokommunikationen enligt det primära användningsändamålet.
99 §. Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter om numrering. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 99 § i den gällande lagen. I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket ska lämna uppgifter om nummerområden som också kan användas utanför finskt territorium till Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. Organet bistår på begäran de nationella myndigheterna i samordningen av deras verksamhet i syfte att säkerställa en effektiv förvaltning av de nummer som får användas utanför Finlands territorium i Europeiska unionen. Organet inrättar en databas över dessa nummer. Transport- och kommunikationsverket kommer i enlighet med artikel 93.4 i kodexdirektivet att fastställa området för icke-geografiska nummer i en numreringsföreskrift.
100 §.Numreringsbeslut. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 100 § i den gällande lagen. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. vars syfte är att främja sund konkurrens inom sektorn för elektronisk kommunikation. Till paragrafen föreslås bli fogat ett nytt 6 mom. med ett förbud för teleföretag att diskriminera andra teleföretag i fråga om nummer och prefix som behövs för användningen av deras tjänster. Genom det föreslagna 6 mom. genomförs artikel 93.3 i kodexdirektivet. Dessutom föreslås en teknisk ändring i 3 mom., enligt vilket Transport - och kommunikationsverket ska fatta beslut om beviljande av nummer eller prefix (numreringsbeslut) inom tre veckor från mottagandet av ansökan. Termen beviljande återspeglar bättre myndighetens beslut jämfört med termen tilldelning i den gällande lagen.
102 §. Nummerportabilitet. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 102 § i den gällande lagen. Nummerportabilitet anses vara en viktig faktor som underlättar konsumenternas valmöjligheter och ökar den faktiska konkurrensen. Som ett nytt 2 mom. föreslås en rätt för abonnenten att överföra ett telefonnummer som gäller i minst en månad från uppsägningsdagen, om inte abonnenten meddelar att han eller hon avstår från denna rätt. I det föreslagna momentet föreskrivs också att abonnentens avtal om det nummer som ska överföras automatiskt upphör när överföringsprocessen slutförs. Trots att avtalet för det nummer som ska överföras upphör innebär det inte att det att avtalsåtagandena mellan det överlåtande teleföretaget och abonnenten upphör. Porteringsförfarandet ska ledas av det teleföretag som tar emot numret, vilket i praktiken är tillvägagångssättet också för närvarande. Om det är tekniskt möjligt bör teleföretaget främja ett trådlöst byte av SIM-parametrar (eSIM). Både det överlämnande och det mottagande teleföretaget ska informera abonnenten om hur porteringsförfarandet framskrider under hela processen. Genom det föreslagna 2 mom. genomförs kraven i artikel 106.3 och 106.6 i kodexdirektivet.
103 §. Tekniska föreskrifter om nummerportabilitet. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 103 § i den gällande lagen. Enligt skälen i kodexdirektivet bör de behöriga myndigheterna kunna föreskriva den globala processen för portering av nummer. För att abonnentens intressen ska kunna skyddas under hela porteringsförfarandet, dock utan att göra porteringsförfarandet mindre attraktivt, föreslås det att Transport- och kommunikationsverkets bestämmanderätt i fråga om nummerportabilitet utvidgas genom en ändring av 2 mom. Transport- och kommunikationsverkets förskrifter kan i fortsättningen också gälla det överlämnande och det mottagande teleföretagets uppgifter vid byte av tjänsteleverantör samt detaljerad information om porteringsförfarandet till abonnenten. Genom den föreslagna ändringen av 2 mom. genomförs möjligheten enligt artikel 106.6 i kodexdirektivet att bestämma om det allmänna bytes- och porteringsförfarandet för nummer.
106 §.Tillämpningsområde och bestämmelsernas tvingande natur. Det föreslås att 1 mom. ändras så att avvikelse från bestämmelserna i avdelning V inte får göras till nackdel för abonnenten, om inte något annat följer av 2 mom. I 2 mom. specificeras de bestämmelser i avdelningen som är dispositiva i fråga om andra avtalsförhållanden än de som gäller konsumenter, vilket innebär att de ska tillämpas endast om parterna inte har kommit överens om något annat. Den föreslagna ändringen innebär ingen ändring innehållsmässigt, utan den gör endast tillämpningen av bestämmelsen tydligare när det gäller andra avtalsförhållanden än de som gäller konsumenter, eftersom det har förekommit oklarheter vid tillämpningen av regleringen i sådana situationer.
Med konsument avses i propositionen en fysisk person som använder tjänster huvudsakligen för något annat ändamål än näringsverksamhet. Begreppet konsument motsvarar begreppet i 1 kap. 4 § i konsumentskyddslagen (38/1978). I fråga om avtalsförhållanden som gäller konsumenter ska bestämmelserna i avdelning V alltid vara tvingande och ett avtalsvillkor som avviker från miniminivån på konsumentskyddet till nackdel för konsumenten är ogiltigt. I fråga om andra avtalsförhållanden än de som gäller konsumenter är regelverket tvingande, om inte något annat föreskrivs i 2 mom. Avdelningen innehåller dessutom många bestämmelser som i enlighet med den uttryckliga ordalydelsen ska tillämpas endast på avtalsförhållanden mellan företaget och konsumenter och som därför inte tillämpas på avtalsförhållanden som gäller företag. En del av bestämmelserna, som är tvingade också i fråga om avtalsförhållanden som gäller företag, är i princip nödvändiga för genomförandet av kodexdirektivet.
I 2 mom. specificeras på det beskrivna sättet de bestämmelser som ska tillämpas på avtal som ingås med andra än konsumenter endast om inget annat har avtalats. Momentet motsvarar till sitt innehåll huvudsakligen det gällande 2 mom. Där nämns dock inte längre bestämmelserna om dröjsmål och fel till den del det i propositionen föreslås att bestämmelserna i fråga endast ska tillämpas på avtal som ingås med konsumenter samt avtal som med stöd av det föreslagna 3 mom. dispositivt ingås med mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar.
Enligt 3 mom. ska vissa bestämmelser som tillämpas på avtal som ingås med konsumenter också tillämpas på avtal som ingås med mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar, om inget annat har överenskommits. Mikroföretag och små företag definieras i den föreslagna 3 § 11 a-punkten. Med dem avses mikroföretag och små företag enligt definitionen i Europeiska kommissionens rekommendation 2003/361/EG. Ett mikroföretag är ett företag som har färre än 10 anställda och en årsomsättning eller en balansomslutning som uppgår till högst 2 miljoner euro. Ett småföretag är enligt kommissionens rekommendation ett företag som har färre än 50 anställda och en årsomsättning eller en balansomslutning som uppgår till högst 10 miljoner euro. Med icke-vinstdrivande sammanslutningar avses enligt skäl 259 i kodexdirektivet rättsliga enheter som inte genererar någon vinst för sina ägare eller medlemmar. Icke-vinstdrivande sammanslutningar är vanligtvis välgörenhetsorganisationer eller andra allmännyttiga organisationer. Enligt momentet ska bestämmelserna i 106 b §, 108 a § 1 och 3 mom., 109 § 2 mom., 112 § 1 mom. samt 113 §, 118 § 2 mom., 119 § och 121–124 § tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar, om inget annat har överenskommits. Genom bestämmelsen genomförs artiklarna 102.2, 105.2 och 107.4 i kodexdirektivet.
106 a §.Begränsningar av tillämpningsområdet. Den föreslagna paragrafen är ny och där föreskrivs i huvudsak om de begränsningar av tillämpningsområdet för bestämmelserna i avdelningen som är nödvändiga för genomförandet av kodexdirektivet.
Enligt 1 mom. tillämpas, med undantag för bestämmelsen om icke-diskriminering i 107 § 2 mom., bestämmelserna i avdelningen inte på sådana mikroföretag som tillhandahåller enbart nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. De ska dock innan avtal ingås underrätta abonnenten om att denna avdelning inte tillämpas på dem, med undantag av det nämnda undantaget. Genom momentet genomförs artikel 98 i kodexdirektivet.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om begränsningar i tillämpningen av bestämmelserna i avdelningen när det gäller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Enligt momentet ska 109 § 2–5 mom. samt 114 och 116 § inte tillämpas på dessa kommunikationstjänster. Genom momentet genomförs begränsningen av tillämpningsområdet i artikel 105 i kodexdirektivet.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs, i enlighet med kodexdirektivet, om begränsningar i tillämpningen av bestämmelserna i avdelningen när det gäller överföringstjänster som används maskin till maskin-tjänster. Med överföringstjänster som används för maskin till maskin-tjänster avses överföringstjänster i anslutning till tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster i enlighet med kodexdirektivet. Sådana är enligt artikel 2.4 c i kodexdirektivet tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster. Bestämmelserna i 106 b §, 107 § 3 och 4 mom., 109 § 2 och 4 mom., 112 § 1 mom. och 113 § ska inte tillämpas på överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster.
Det föreslagna 4 mom. motsvarar till innehållet 106 § 3 mom. i den gällande lagen.
106 b §.Information som ska ges innan avtal ingås och sammanfattning av avtalet. Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om den information och den sammanfattning av avtalet som ska ges konsumenten innan ett avtal ingås. Genom paragrafen genomförs artikel 102.1–102.3 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska teleföretaget innan ett avtal om kommunikationstjänster ingås med en konsument ge konsumenten den information som avses i 2 kap. 8 a § 1 mom. eller 6 kap. 9 § i konsumentskyddslagen. I den nämnda 2 kap. 8 a § i konsumentskyddslagen föreskrivs om information som ska lämnas innan ett avtal ingås om annan än hemförsäljning och distansförsäljning av konsumtionsnyttigheter. En kommunikationstjänst är en sådan konsumtionsnyttighet som avses i konsumentskyddslagen. Den nämnda 9 § gäller information som ska lämnas innan ett avtal ingås vid hemförsäljning och distansförsäljning. På motsvarande sätt ska i fråga om avtal om kommunikationstjänster med stöd av den nu föreslagna paragrafen lämnas den information r som anges antingen i 2 kap. 8 a § eller i 6 kap. 9 § i konsumentskyddslagen, beroende av om det är fråga om hemförsäljning eller distansförsäljning eller någon annan försäljningssituation, såsom försäljning i ett teleföretags affärslokaler.
Enligt det nämnda 2 kap. 8 a § 1 mom. i konsumentskyddslagen ska en näringsidkare i fråga om annan försäljning av konsumtionsnyttigheter än hem- och distansförsäljning innan ett avtal om konsumtionsnyttigheter ingås ge konsumenten följande information: konsumtionsnyttighetens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig med beaktande av nyttigheten och mediet, näringsidkarens namn och geografiska adress samt telefonnummer, konsumtionsnyttighetens totalpris inklusive skatter, eventuella leveranskostnader som inte ingår i totalpriset eller, om dessa kostnader rimligen inte kan beräknas i förväg, uppgift om att sådana kostnader kan uppstå, villkor för betalning, leverans och andra villkor för fullgörande av avtal samt praxis om reklamation liksom omnämnande av lagstadgat ansvar för fel i fråga om varorna, kundassistens, annan produktservice som gäller efter försäljningen och garanti samt villkoren för dem. För att skyldigheten i fråga om fel i varan ska fullgöras räcker det med ett omnämnande av allmän karaktär om felansvaret i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, och teleföretag förutsätts inte redogöra för innehållet i lagens bestämmelser om felansvar.
Dessutom ska konsumenten vid behov informeras om avtalets löptid eller om avtalet löper tills vidare eller förnyas automatiskt, villkoren för avslutning, det vill säga uppsägning eller hävning, av avtalet, till exempel uppsägningstiden. I 109 § i propositionen föreslås det att ett tidsbundet avtal kan fortsätta automatiskt, men efter att avtalet har övergått till att fortsätta automatiskt kan det sägas upp på samma sätt som ett avtal som gäller tills vidare.
Konsumentskyddslagens 2 kap. 8 a § 1 mom. 8 punkt gäller avtal om digitalt innehåll. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation gäller 15 kap. dock inte elektroniskt innehåll, vilket innebär att punkten i fråga inte är relevant i fråga om avtal om kommunikationstjänster, med undantag för bestämmelserna om avtalspaket enligt den föreslagna 108 a § i de fall då det i paketet ingår innehållstjänster.
I 6 kap. 9 § i konsumentskyddslagen föreskrivs om den information som ska ges konsumenten innan ett hemförsäljnings- eller distansförsäljningsavtal ingås. Om ett avtal om kommunikationstjänster således ingås vid hemförsäljning eller distansförsäljning, ska konsumenten ges den information som avses i paragrafen i fråga. Hemförsäljningsavtal definieras i 6 kap. 6 § i konsumentskyddslagen. Med hemförsäljningsavtal avses bland annat ett avtal som ingås eller för vilket konsumenten lämnar ett anbud någon annanstans än i näringsidkarens affärslokaler då parterna samtidigt är närvarande. Med distansförsäljningsavtal avses enligt 6 kap. 7 § i konsumentskyddslagen ett avtal om konsumtionsnyttigheter som ingås med stöd av ett organiserat system för försäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans, utan att parterna är samtidigt närvarande och med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskommunikation. Medel för distanskommunikation är till exempel telefon, post, television och datanät.
Med stöd av 6 kap. 9 § 1 mom. i konsumentskyddslagen ska konsumenten vid hemförsäljning och distansförsäljning utöver den nämnda informationen också informeras bland annat om de kostnader som uppstår när ett medel för distanskommunikation används för att ingå avtalet, om en högre taxa än normaltaxa debiteras för detta och om villkor, tidsfrister och förfaranden för utövande av ångerrätten samt om förekomsten av uppförandekoder.
Den förhandsinformation som krävs enligt konsumentskyddslagen beskrivs närmare i regeringens proposition om ändring av konsumentskyddslagen och av 88 § i elmarknadslagen (RP 157/2013 rd).
Enligt det föreslagna 1 mom. ska uppgifterna ges på ett klart och begripligt sätt och i varaktig form. Med varaktig form avses i enlighet med 3 § 27 a-punkten lämnande av information antingen skriftligt eller elektroniskt, så att mottagaren kan bevara och återge informationen i oförändrad form. Om ett teleföretag t.ex. vid telefonförsäljning inte kan ge konsumenten information i varaktig form, ska det enligt 1 mom. tillhandahålla konsumenten informationen i ett dokument som är lätt att ladda ner. Teleföretaget ska då uttryckligen uppmärksamma konsumenten på att dokumentet finns tillgängligt och på vikten av att ladda ned det för dokumentation, framtida användning och oförändrad återgivning. Ett dokument som ett teleföretag tillhandahåller konsumenten ska enligt skäl 261 i kodexdirektivet vara lätt att öppna och ta del av på enheter som vanligen används av konsumenterna. Uppgifterna ska också kunna lagras på de sätt som konsumenten allmänt använder för att uppgifterna vid behov ska kunna återges senare.
Regleringen avviker från den allmänna regleringen i konsumentskyddslagen såtillvida att förhandsuppgifterna i fråga om avtal om kommunikationstjänster enligt den föreslagna bestämmelsen alltid ska lämnas i varaktig form eller, om detta inte är möjligt, tillgängliggöras för konsumenten i ett dokument som är lätt att ladda ner, såväl vid traditionell försäljning som vid distans- och hemförsäljning. I 2 kap. 8 a § i konsumentskyddslagen förutsätts inte att informationen lämnas i varaktig form och enligt 6 kap. 12 § 1 mom. i den lagen måste informationen vid distansförsäljning inte absolut lämnas i varaktig form innan ett avtal ingås och vid hemförsäljning ska förhandsinformation med stöd av 6 kap. 11 § i konsumentskyddslagen ges på papper och endast med konsumentens samtycke i annan varaktig form. I fråga om avtal om kommunikationstjänster ska informationen således med avvikelse från den allmänna regleringen i konsumentskyddslagen alltid lämnas i varaktig form eller, om detta inte är möjligt, i ett dokument som tillgängliggörs för konsumenten och som är lätt att ladda ner. Genom bestämmelsen genomförs artikel 102.1 första och andra stycket i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. får för att genomföra bilaga VIII i kodexdirektivet närmare bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas innan ett avtal om kommunikationstjänster ingås utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om de informationskrav som ingår i den nämna bilagan till kodexdirektivet. Lämnandet av sådana relevanta uppgifter i enlighet med statsrådets förordning, som är noggrannare och mer detaljerade samt i vissa fall mer styrande än kraven enligt konsumentskyddslagen, uppfyller samtidigt i enlighet med skäl 258 i ingressen i kodexdirektivet motsvarande informationskrav enligt konsumentskyddslagen. De beskrivna informationskraven enligt konsumentskyddslagen och informationskraven enligt den förordning av statsrådet som ska utfärdas leder således inte till att överlappande uppgifter lämnas i handlingar och avtalshandlingar som föregår ingåendet av avtalet.
Enligt 3 mom. ska de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. på begäran ges i en form som lämpar sig för personer med funktionsnedsättning med iakttagande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster, nedan tillgänglighetsdirektivetför produkter och tjänster. Avsnitt III i bilaga I till tillgänglighetsdirektivet för produkter och tjänster innehåller allmänna tillgänglighetskrav för elektroniska kommunikationstjänster. Enligt avsnittet ska den information som avses i 1 och 2 mom. kunna uppfattas med mer än ett sinne. Som ett exempel på att kravet uppfylls nämns i tillgänglighetsdirektivet för produkter och tjänster en situation där teleföretaget lämnar en blind person uppgifter i form av en sådan elektronisk fil som kan läsas av en dator med skärmläsningsprogram. Informationen ska också presenteras på ett begripligt sätt och på ett sätt som användaren kan uppfatta. Vidare ska informationen göras tillgänglig i textformat som kan användas för att skapa alternativa stödjande format som kan presenteras på olika sätt och kan uppfattas med mer än ett sinne. Informationen ska också presenteras i ett typsnitt med lämplig storlek och form, med tillräcklig kontrast samt justerbart avstånd mellan bokstäver, rader och stycken.
I 4 mom. föreslås det att teleföretaget innan ett avtal ingås avgiftsfritt ska ge konsumenten en lättläst sammanfattning av avtalet. Sammanfattningen ska vara koncis och innehålla de viktigaste delarna av informationskraven enligt 1 mom. Viktiga delar är teleföretagets namn, adress och kontaktuppgifter, kontaktuppgifter för eventuella klagomål, om dessa är olika, samt de viktigaste egenskaperna hos varje tjänst som tillhandahålls. I fråga om en avgiftsbelagd elektronisk kommunikationstjänst är också priset på aktivering av en tjänst samt eventuella återkommande eller konsumtionsbaserade avgifter en viktig uppgift. Viktiga uppgifter, som också ska framgå av sammanfattningen av avtalet, är också avtalets giltighetstid samt villkoren för förnyande och uppsägning av avtalet samt uppgifter om i vilken utsträckning produkterna och tjänsterna har planerats för slutanvändare med funktionsnedsättning.
Kommissionen antog den 17 december 2019 genomförandeförordningen (EU) 2019/2243 om fastställande av en mall för avtalssammanfattning som ska användas av tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972. Ett teleföretag ska enligt 4 mom. göra en sammanfattning av avtalet med hjälp av den mall som fastställs i kommissionens genomförandeförordning. För att uppfylla kraven enligt momentet ska teleföretagen således använda mallen i genomförandeförordningen. Detta gör det lättare för konsumenterna att jämföra olika kommunikationstjänster och minskar också teleföretagens kostnader för att uppfylla kraven.
Om det är tekniskt omöjligt att ge en sammanfattning av avtalet innan avtalet ingås, som kan vara fallet till exempel vid telefonförsäljning, ska den enligt momentet ges utan dröjsmål efter det att avtalet ingåtts. Då träder avtalet i kraft först när konsumenten efter att ha fått sammanfattningen av avtalet har bekräftat att denne godkänner avtalet. För att avtalet ska träda i kraft krävs det således i dessa fall en uttrycklig reaktion från konsumenten genom vilken konsumenten godkänner avtalet. Bestämmelsen kompletterar den ångerrätt konsumenten med stöd av konsumentskyddslagen har vid hemförsäljning och distansförsäljning.
Sammanfattningen av avtalet och den informationsom avses i det föreslagna 1 mom. blir i enlighet med artikel 102.4 i kodexdirektivet en integrerad del av avtalet och får inte ändras såvida inte avtalsparterna uttryckligen enas om detta. Detta motsvarar de allmänna avtalsrättsliga principerna.
Enligt det föreslagna 106 § 3 mom. ska paragrafen i fråga också tillämpas på avtal om kommunikationstjänster som ingås med mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar, om de inte uttryckligen har kommit överens om något annat. Med stöd av 106 a § 3 mom. ska paragrafen inte tillämpas på överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster.
107 §. Avtalsvillkor och offentliggörande av uppgifter.Paragrafen motsvarar delvis den gällande paragrafen, men den föreslås bli ändrad i enlighet med kraven i artiklarna 99, 102 och 103 i kodexdirektivet. Ändringarna hänför sig huvudsakligen till att det i kodexdirektivet inte i detalj föreskrivs om villkoren för avtal om kommunikationstjänster till skillnad från i det gällande direktivet om samhällsomfattande tjänster, utan i kodexdirektivet ligger tyngdpunkten på kravet att konsumenten innan ett avtal ingås ska få detaljerad information om avtalet i stället för på reglering av avtalet. Detta motsvarar även förhållningssättet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, nedan direktivet om konsumenträttigheter. Det föreslås att paragrafens rubrik ska ändras så att den bättre motsvarar den föreslagna paragrafen.
I 1 mom. görs en ändring i den finska språkdräkten som inte påverkar den svenska språkdräkten, där pluralformen konsumenter redan används. Pluralformen konsumenter tydliggör att det uttryckligen är fråga om ett kollektivt konsumentskydd, inte skydd av enskilda avtalsförhållanden. Transport- och kommunikationsverket utövar tillsyn över avtalsvillkorens allmänna skälighet med stöd av 303 och 336 §. Verkets behörighet är till denna del parallell med konsumentombudsmannens. Bestämmelsen berättigar inte Transport- och kommunikationsverket att ta ställning till ett tvistemål som gäller ett enskilt avtal.
I momentet föreslås inte längre bestämmelser om teleföretagets skyldighet att för avtal om kommunikationstjänster som ingås med konsumenter upprätta standardavtalsvillkor och skyldighet att tillämpa dem när avtal ingås med konsumenter. I kodexdirektivet förutsätts i motsats till direktivet om samhällsomfattande tjänster inte att teleföretaget ska använda standardavtalsvillkor i avtal om kommunikationstjänster som ingås med konsumenter. Om ett teleföretag emellertid använder standardavtalsvillkor, ska dessa offentliggöras enligt artikel 103 i och bilaga IX till kodexdirektivet. Det föreslås att bestämmelser om detta tas in i 3 mom. Eftersom avtal om kommunikationstjänster vanligen är massavtal finns det dock skäl att anta att teleföretagen även i fortsättningen huvudsakligen använder standardavtalsvillkor när de ingår avtal om kommunikationstjänster. I så fall ska teleföretagen offentliggöra de standardavtalsvillkor som de tillämpar.
Eftersom det i kodexdirektivet inte föreskrivs om avtalsvillkor utan om krav på förhandsinformation, innehåller det föreslagna 1 mom. inte heller längre någon uttrycklig bestämmelse om att avtalsvillkoren ska avfattas på ett klart och begripligt språk. Förhandsuppgifterna ska däremot enligt det föreslagna 106 b § 1 mom. ges på ett klart och begripligt sätt och i regel i varaktig form. Förhandsuppgifterna blir en del av avtalet, om inte avtalsparterna uttryckligen kommer överens om något annat.
Enligt 107 § 2 mom. får teleföretag inte på abonnenterna tillämpa olika villkor som grundar sig på nationalitet, bosättningsort eller etableringsort, om inte olika villkor är objektivt motiverade. Momentet är nytt och genom det genomförs artikel 99 om icke-diskriminering i kodexdirektivet. Således är det i princip förbjudet att tillämpa olika villkor till exempel på grund av boningsort. Om olika villkor dock objektivt sett är motiverade, är det tillåtet att tillämpa olika villkor. Olika villkor kan tillämpas till exempel när skillnaderna i villkoren grundar sig på objektivt motiverade skillnader i kostnader eller risker.
I 3 mom. anges vilka uppgifter som teleföretaget ska offentliggöra. Genom momentet genomförs artikel 103.1 i kodexdirektivet. Det är viktigt för abonnenterna att få öppna, aktuella och jämförbara uppgifter om utbud och tjänster på en konkurrensutsatt marknad. Skyldigheten att offentliggöra uppgifter gör det för sin del möjligt för abonnenterna att göra ett välgrundat val mellan de olika kommunikationstjänster som erbjuds.
Enligt det föreslagna momentet ska ett teleföretag på motsvarande sätt som enligt den gällande lagen offentliggöra de standardavtalsvillkor som det använder – om teleföretaget använder standardavtalsvillkor – samt prislistorna för kommunikationstjänster. Till det föreslagna momentet fogas som nya uppgifter som ska offentliggöras uppgifter om tillgången till och användningen av nödtjänster samt information om produkter och tjänster riktade till personer med funktionsnedsättning. Om företaget tillhandahåller nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster ska företaget i fråga om dessa tjänster offentliggöra information om tillgången till nödtjänster samt om tillgången till lokaliseringsuppgifter om abonnemangsinnehavare och begränsningarna av tillgången. Tillhandahåller företaget nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster ska företaget i fråga om dessa tjänster offentliggöra information om huruvida det är möjligt att använda nödtjänster i den aktuella kommunikationstjänsten. Dessutom ska teleföretaget offentliggöra uppgifter om produkter och tjänster som är riktade till personer med funktionsnedsättning. Med detta avses i synnerhet lämnande av detaljerad information om hur produkterna och tjänsterna lämpar sig för användare med funktionsnedsättning.
I den gällande lagen har det inte ålagts någon allmän skyldighet att offentliggöra uppgifter om tillgången till nödtjänster, utan teleföretagen har endast varit tvungna att informera sina abonnenter om det har skett förändringar i tillgången. Motsvarande gäller uppgifter om produkter och tjänster som är riktade till personer med funktionsnedsättning.
Paragrafens 4 mom. motsvarar delvis till sitt innehåll 2 mom. i den gällande paragrafen. Enligt momentet ska de uppgifter som avses i 3 mom. offentliggöras så att användarna enkelt och kostnadsfritt har tillgång till dem. Uppgifterna ska också uppdateras regelbundet. Dessutom ska uppgifterna också offentliggöras i en form som lämpar sig för personer med funktionsnedsättning med iakttagande av tillgänglighetsdirektivet för produkter och tjänster. Kraven enligt tillgänglighetsdirektivet för produkter och tjänster har beskrivits i detaljmotiveringen till 106 b §.
108 §.Avtal om kommunikationstjänster. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 1 och 4 mom. i den gällande paragrafen. Den föreslagna paragrafen innehåller inte bestämmelser om innehållet i ett avtal om kommunikationstjänster som i de gällande 2 och 3 mom., eftersom bestämmelserna om avtalsvillkor i kodexdirektivet har ersatts med bestämmelser om uppgifter som ska lämnas innan avtalet ingås.
108 a §. Paket av tjänster som tillhandahålls av teleföretag.. Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs artikel 107 i kodexdirektivet. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om försäljning av tjänster eller tjänster och tillhörande terminalutrustning i ett paket, när en av de sålda tjänsterna är en internetförbindelse eller en allmän nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst. Även om de tjänster som ett teleföretag säljer i form av paket ofta gagnar konsumenterna, kan det till följd av sådana paket vara svårare eller dyrare att byta det teleföretag som tillhandahåller tjänsterna, och dessa paket ökar också risken för att det ska uppstå situationer där en konsument inte kommer loss från avtalet eller avtalen. Om olika lagstiftning om uppsägning av avtal och byte av tjänster tillämpas på avtalsförbindelser som gäller anskaffning av terminalutrustning som ingår i olika tjänster eller paket, vore det svårt för konsumenterna att utöva sina rättigheter enligt bestämmelserna för att byta ut hela paketet eller delar av det mot konkurrerande anbud.
I det föreslagna 1 mom. föreskrivs att om ett teleföretag levererar internetaccesstjänster eller nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster till konsumenter tillsammans med andra tjänster eller terminalutrustning, det vill säga som paket, tillämpas på paketets alla tjänster och terminalutrustning vissa centrala bestämmelser i denna lag vilka gäller sammanfattning av avtalet, offentliggörande av uppgifter samt uppgifter om avtalets längd och uppsägning och byte av tjänster.
Bestämmelserna i denna lag, vilka gäller sammanfattning av avtalet (106 b § 4 mom.), offentliggörande av uppgifter (107 § 3 och 4 mom.), avtalets längd och uppsägning (109 § 1, 2 och 4 mom., 114 § 4 mom., 116 § 2, 6 och 7 mom.) samt byte av tjänsteleverantör (110 a § 1 mom.) ska i tillämpliga delar tillämpas på alla delar av tjänstepaketet, också på terminalutrustning och andra tjänster såsom digitalt innehåll eller digitala tjänster och de elektroniska kommunikationstjänster som inte direkt hör till tillämpningsområdet för de paragrafer som nämns i momentet. På andra frågor som överenskommits i avtal som ingår i teleföretagets paket och som inte regleras av de bestämmelser som nämns i 1 mom., tillämpas däremot bestämmelserna i avtalet i fråga.
På samtliga delar i ett paket som tillhandahålls av ett teleföretag ska bestämmelserna om sammanfattning av avtalet i 106 b § 4 mom. tillämpas. I fråga om paketet ska i sammanfattningen av avtalet nämnas, beroende på vad som är lämpligt, också terminalutrustningens typ och tjänster, exempelvis tv-kanalpaket, beställvideotjänster eller andra medietjänster. I fråga om paket där överföringstjänster för televisionssändningar och likande tjänster ingår kan man beskriva tv-kanalpaketens typ, om alla kanaler som ingår i ett paket inte kan anges. Bestämmelser om sammanfattning av avtalet när det gäller teleföretags paket finns i kommissionens genomförandeförordning om fastställande av en mall för avtalssammanfattning.
På alla delar i ett paket som tillhandahålls av ett teleföretag tillämpas i tillämpliga delar bestämmelserna om offentliggörande av uppgifter i 107 § 3 och 4 mom., enligt vilka teleföretag ska offentliggöra sina standardavtalsvillkor, prislistor samt information om tillgången till nödtjänster.
Bestämmelserna om avtalets längd och uppsägning tillämpas på samtliga delar av paket som tillhandahålls av teleföretag. I 109 § 2 mom. ingår två olika maximala längder för tidsbegränsade avtal. Dessa tillämpas på de tjänster som ingår i paket som tillhandahålls av teleföretag. I enlighet med bestämmelserna tillämpas bestämmelsen om högst 24 månaders tidsbegränsade avtal exempelvis på hyresavtal för terminalutrustning, tv-kanalpaket samt beställvideotjänster som ingår i ett teleföretags paket, trots att dessa tjänster inte annars omfattas av tillämpningsområdet för denna lag. Tidsbegränsningen för avtal som ingår i ett paket kan vara olika i fråga om exempelvis ett avtal om ett mobiltelefonabonnemang (högst 12 månader) och betal-tv-tjänster (högst 24 månader). Enligt 109 § 4 mom. ska teleföretaget underrätta konsumenten om ett tidsbegränsat avtal för tjänster som ingår i paketet fortsätter automatiskt efter avtalsperiodens utgång.
Enligt 114 § 4 mom. ska teleföretaget underrätta konsumenten om ändringar i avtalsvillkoren i fråga om tjänster som ingår i paketet och konsumentens rätt att säga upp avtalet senast en månad innan de ändrade villkoren träder i kraft.
Konsumenten har vidare med stöd av 116 § 2 mom. rätt att säga upp ett avtal som ingår i ett paket om teleföretaget meddelar att det ändrar avtalsvillkoren till nackdel för konsumenten, om inte ändringen av avtalsvillkoren beror direkt på ändringar i lagstiftningen. Om konsumenten i detta fall har rätt att säga upp ett avtal som ingår i ett paket, får teleföretaget inte hos konsumenten ta ut avgifter som hänför sig till outnyttjad avtalstid, med undantag för ersättning för terminalutrustning som ingår i avtalet och som kvarstår i abonnentens besittning.
På samtliga delar i ett paket som tillhandahålls av ett teleföretag, exempelvis kommunikationstjänster, ska 110 a § 1 mom. tillämpas. Enligt momentet är när konsumenten byter leverantör av internetaccesstjänster det överlämnande och det mottagande teleföretaget skyldigt att säkerställa att tjänsten fortsätter med undantag för avbrott i högst ett dygn, om inte detta är tekniskt omöjligt, och företagen ska informera abonnenten om hur bytesförfarandet framskrider.
I artikel 107 i kodexdirektivet definieras inte närmare paket av tjänster som tillhandahålls av teleföretag. Enligt skäl 283 i kodexdirektivet bör ett paket anses föreligga i situationer där paketets tjänster och terminalutrustning tillhandahålls eller säljs till konsumenter av samma teleföretag inom ramen för samma eller ett närbesläktat eller anknytande avtal och en av de tjänster som teleföretaget säljer är en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst. Det kan anses att de tjänster som utgör paketet ska ha nära anknytning till en internetaccesstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst som tillhandahålls av ett teleföretag. I alla avtal ska parterna vara desamma. Om till exempel en affär för hushållsmaskiner säljer en terminalutrustning till en konsument som samtidigt tecknar ett avtal om en mobilanslutning med ett teleföretag som butiksinnehavaren erbjuder, är den föreslagna paragrafen inte tillämplig.
Enligt artikel 2 i kodexdirektivet avses med terminalutrustning enligt definitionen i artikel 1 i kommissionens direktiv 2008/63/EG om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning. Terminalutrustning som avses i paragrafen är till exempel smarttelefon, surfplatta och bredbandsmodem i fasta nät. När terminalutrustning hyrs av ett teleföretag ska de bestämmelser som nämns i 1 mom. tillämpas i tillämpliga delar. Begreppet nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst definieras i artikel 2 i kodexdirektivet.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska de bestämmelser i denna lag som det hänvisas till också tillämpas på sådana tjänster som ingår i ett paket som levereras till en konsument vilka inte omfattas av tillämpningsområdet för de bestämmelser i denna lag som det hänvisas till i momentet, eller som överhuvudtaget inte omfattas av tillämpningsområdet för denna lag. Detta är fallet till exempel i en situation där ett teleföretag har ingått ett avtal med en konsument om tillhandahållande av internetaccesstjänster eller nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster och dessutom också levererar betal-tv-tjänster till konsumenten genom samma avtal eller genom separata avtal.
Enligt skäl 283 i kodexdirektivet kan paket som består av en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst omfatta andra tjänster, såsom nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, linjära sändningstjänster, maskin till maskin-tjänster, beställ-tv, beställvideo eller terminalutrustning.
Om konsumenten enligt lag har rätt att före utgången av den överenskomna avtalsperioden häva vilket som helst avtal som ingår i ett paket som avses i 1 mom. på den grunden att en del av paketet inte har varit förenlig med avtalet eller inte har levererats, har konsumenten i enlighet med det föreslagna 2 mom. rätt att häva paketets alla delar. Bestämmelser om exempelvis konsumentens rätt att häva ett avtal om kommunikationstjänster som ingår i ett paket finns i 117 § 1 mom. i denna lag. I övrigt finns bestämmelser om konsumentens rätt att häva ett avtal i konsumentskyddslagen.
Enligt det föreslagna 3 mom. får det nya avtalet inte förlänga det ursprungliga avtalets giltighetstid i det fallet att ett teleföretag har ingått ett avtal med en konsument om tillhandahållande av en internetaccesstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst och konsumenten av teleföretaget skaffar en tilläggstjänst eller terminalutrustning som hänför sig till det tidigare avtalet, om inte konsumenten och teleföretaget uttryckligen kommer överens om något annat.
Avtalspaket i enlighet med den föreslagna paragrafen, som avses i artikel 107 i kodexdirektivet, har delvis lämnats utanför det nya direktivet om digitala tjänster (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster).
Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområde i 106 § 3 mom. ska 1 och 3 mom. också tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar, om de inte har kommit överens om något annat.
De föreslagna 108 a § 1 och 2 mom. ska tillämpas först på avtal som ingås från och med den dag lagen träder i kraft. Detta eftersom en retroaktiv tillämpning av 1 och 2 mom. skulle innebära en retroaktiv tillämpning av vissa bestämmelser i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation på avtal (exempelvis avtal om betal-tv-tjänster), på vilka bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation inte har tillämpats tidigare.
I enlighet med 108 a § 3 mom. i det fallet att en konsument, ett mikroföretag, ett småföretag eller en icke-vinstdrivande sammanslutning efter lagens ikraftträdande skaffar en tilläggstjänst eller terminalutrustning som hänför sig till ett sådant tidigare avtal som avses i momentet, får det nya avtalet inte förlänga det ursprungliga avtalets giltighetstid, om inte parterna kommer överens om något annat.
Genom den föreslagna paragrafen samt tillämpningsbestämmelsen i 106 § 3 mom. genomförs artikel 107 i direktivet. Det nationella handlingsutrymme som föreskrivs i artikel 107.5 föreslås inte bli utnyttjat. Enligt det nationella handlingsutrymmet skulle medlemsstaterna på i 1 mom. avsedda teleföretags paketerbjudanden även få tillämpa andra rättigheter som föreskrivs för slutanvändare i direktivet än de som för genomförande av direktivet nu föreslås i 1 mom.
109 §.Giltighetstiden för avtal om kommunikationstjänster. Innehållet i 1 mom. motsvarar till innehållet den gällande paragrafen.
I 2 mom. föreskrivs om den maximala längden på tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster när avtalet ingås med en konsument. Enligt momentet får teleföretag ingå högst 24 månaders tidsbegränsade avtal med konsumenter. Med avvikelse från detta får ett tidsbegränsat telefonabonnemangsavtal för mobilnät som ingås med en konsument vara högst 12 månader långt. Den kortare maximala längden på högst 12 månader för tidsbegränsade avtal gäller endast telefonabonnemang. På andra abonnemang till kommunikationsnätet som saluförs, inklusive abonnemang för pekplattor samt trådlösa bredbandsabonnemang som är fast installerade i byggnader, ska den maximala tiden på 24 månader tillämpas. Till telefonabonnemang till mobilnätet hör i allmänhet också en internetförbindelse, men även då är det fråga om ett telefonabonnemang på vilket den maximala tiden på 12 månader ska tillämpas. Genom dessa bestämmelser genomförs artikel 105.1 i kodexdirektivet. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen ska dessa bestämmelser om maximitiden för tidsbegränsade avtal tillämpas på avtal om kommunikationstjänster som ingås efter lagens ikraftträdande. Den föreslagna kortare maximitiden för telefonabonnemangsavtal för mobilnät ska således inte tillämpas på avtal som är i kraft vid lagens ikraftträdande, utan de ska vara i kraft den tid som överenskommits i avtalet.
Paragrafens 2 mom. ska med stöd av 106 § 3 punkten också tillämpas på avtal om kommunikationstjänster som ett teleföretag ingår med mikroföretag, små företag eller icke-vinstdrivande sammanslutningar. Enligt det föreslagna 3 mom. har ett teleföretag rätt att av konsumenten ta ut avgifter som grundar sig på ett avtal först från den tidpunkt då förbindelsen kan användas. Exempelvis i fråga om mobila kommunikationstjänster innebär detta att det inte får tas ut avgifter som baserar sig på avtal av konsumenten innan den nummeröverföring som avses i 102 § genomförs. Konsumenten ska således alltid ha möjlighet att utan kostnad återkalla en begäran om nummeröverföring innan den har verkställts. Momentet gäller både avtal om kommunikationstjänster som gäller tills vidare och avtal om kommunikationstjänster som är tidsbegränsade.
Det föreslås att 4 mom., som gäller fortsättande av tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster, ändras så att det motsvarar artikel 105.3 i kodexdirektivet. I en situation när ett tidsbegränsat avtal fortsätter automatiskt efter avtalsperiodens utgång, kan abonnenten i enlighet med det föreslagna momentet därefter säga upp avtalet så att det upphör två veckor efter uppsägningen. Detta innebär också att om teleföretaget vill förlänga ett tidsbegränsat avtal med ett nytt tidsbegränsat avtal så måste företaget ingå ett nytt skriftligt avtal med abonnenten. Då ska abonnenten före det nya tidsbegränsade avtalet ingås ges bland annat en sådan sammanfattning av avtalet som avses i 106 b § på samma sätt som innan ett avtal om kommunikationstjänster annars ingås.
Teleföretaget ska också i god tid innan ett tidsbundet avtal upphör att gälla underrätta abonnenten om att avtalet fortgår automatiskt och om sätten att säga upp avtalet. Samtidigt ska teleföretaget också ge abonnenten råd om förmånligare priser. Informationen ska i enlighet med det föreslagna momentet ges i varaktig form. Med detta avses i enlighet med 3 § 27 a-punkten lämnande av information skriftligen eller elektroniskt, så att mottagaren kan spara och återge den i oförändrad form.
I 5 mom. föreskrivs om teleföretagets skyldighet att erbjuda konsumenten en tjänst där konsumenten utan dröjsmål kan kontrollera datumet för när hans eller hennes tidsbegränsade telefonabonnemangsavtal för mobilnätet löper ut. Tjänsten ska vara kostnadsfri och enkel att använda för konsumenten. Det väsentliga är att konsumenten vid köp av ett nytt telefonabonnemang till mobilnätet vid försäljningstillfället snabbt kan kontrollera om hans eller hennes nuvarande abonnemang är tidsbegränsat eller löper tills vidare och, om det är fråga om ett tidsbegränsat avtal, när avtalet upphör. Att tjänsten är enkel att använda kräver att den genomförs så att kunderna kan använda den i stor utsträckning. För närvarande kan till exempel teknik som baserar sig på textmeddelanden uppfylla det krav på att det ska vara enkelt att använda som anges i momentet. Momentet innehåller ett bemyndigande med stöd av vilket Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om hur tjänsten tekniskt ska genomföras. Transport- och kommunikationsverket ska regelbundet, med beaktande av den tekniska utvecklingen, bedöma aktualiteten hos en föreskrift som utfärdats med stöd av momentet.
110 a §. Byte av leverantör av internetaccesstjänster. Paragrafen är ny och genom den föreskrivs om byte av leverantör av internetaccesstjänster. Genom paragrafen genomförs artikel 106 i kodexdirektivet. Den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller inga bestämmelser om internetaccesstjänsternas kontinuitet vid byte. Kommunikationsverket har dock utfärdat en rekommendation om praxis mellan operatörerna i bredbandsprocesserna (rekommendation 209/2015 S, på finska), som också innehåller rekommendationer om beställning av byte samt om uppsägning genom fullmakt. Bestämmelserna i kodexdirektivet motsvarar till många delar den praxis som redan iakttas vid byte av leverantör av internetaccesstjänster.
Enligt 1 mom. är det överlämnande och det mottagande teleföretaget skyldigt att säkerställa att tjänsten fortsätter i en situation där abonnenten byter leverantör av internetaccesstjänster. Under tiden bytet av tjänsteleverantör pågår, får tjänsten enligt momentet vara ur bruk högst en arbetsdag räknat från den överenskomna överföringsdagen. Ett undantag från skyldigheten att säkerställa kontinuiteten är dock situationer där kontinuiteten tekniskt sett är omöjlig att genomföra. Tjänsteleverantörerna ska också ge abonnenterna tillräcklig information om hur processen för byte av tjänst framskrider, både före och efter bytet av tjänsteleverantör. Eftersom avsikten också enligt kodexdirektivet är att det ska finnas ett enda kontaktpunkt för kunden, ska det mottagande teleföretaget leda bytesprocessen i enlighet med nuvarande praxis. Således behöver kunden i regel endast kontakta det mottagande teleföretaget. Det mottagande och överlämnande teleföretaget ska samarbeta i god tro i bytesprocessen.
Genom 2 mom. bemyndigas Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare tekniska föreskrifter om internetaccesstjänsters kontinuitet och om bytesförfarandet vid byte av tjänsteleverantör. I föreskrifterna ska bytesprocessens tekniska genomförbarhet och behovet av att för abonnenten säkerställa kontinuiteten i tjänsten beaktas. Bestämmelserna kan för det första gälla det tekniska genomförandet av processen för byte av leverantör av internetaccesstjänster. Genom föreskrifterna säkerställs för sin del att bytet sker effektivt och enkelt ur abonnenternas synvinkel, vilket krävs enligt artikel 106.1 i kodexdirektivet.
Transport- och kommunikationsverket får också meddela närmare föreskrifter om det överlämnande och det mottagande teleföretagets uppgifter vid byte av tjänsteleverantör. Föreskrifterna om uppgifter gäller i enlighet med 2 mom. tekniska föreskrifter i anslutning till internetaccesstjänsters kontinuitet och till bytesförfarandet. De ansluter i synnerhet till teleföretagets skyldighet enligt 1 mom. att säkerställa att tjänsten fortsätter vid byte av leverantör av internetaccesstjänster. I Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter kan det också föreskrivas närmare om hur abonnenten ska informeras om hur bytesprocessen framskrider i olika skeden av processen. Dessutom kan bestämmelserna gälla andra med ovan beskrivna omständigheter jämförbara tekniska villkor för kontinuitet i internetaccesstjänster.
Enligt 3 mom. upphör ett avtal om abonnentens internetaccesstjänst med det teleföretag som överlämnar tjänsten automatiskt när förfarandet för byte av tjänst har slutförts. Internetaccesstjänsten behöver således inte sägas upp separat. Dock innebär 3 mom. också att det överlämnande teleföretaget ska fortsätta att tillhandahålla sin internetaccesstjänst på de tidigare villkoren tills den mottagande tjänsteleverantörens tjänster aktiveras. I praktiken är redan nu när kunden byter leverantör av internetanslutningstjänster ett nytt avtal om internetanslutningstjänster i många fall samtidigt ett meddelande om uppsägning av ett gammalt avtal.
112 §.Limit, förhandsbetalning och säkerhet. Det föreslås att 1 mom. ändras så att teleföretags och konsumenters rätt att fastställa en skälig limit i euro utvidgas till att gälla kommunikationstjänster i allmänhet, med undantag för överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster. Enligt den gällande lagen gäller rätten endast telefonabonnemang. Enligt artikel 102.5 i kodexdirektivet ska teleföretagen erbjuda konsumenterna en funktion för övervakning och kontroll av användningen av internetanslutningstjänster och interpersonella kommunikationstjänster, om tjänsten faktureras utifrån förbrukning i volym eller tid. Genom momentet genomförs konsumentens rätt att kontrollera användningen av sina kommunikationstjänster. Därför föreslås det att momentets tillämpningsområde utvidgas på motsvarande sätt som i artikel 102.5 i kodexdirektivet. Med stöd av 106 a § 3 mom. ska momentet inte tillämpas på överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster.
113 §. Teleföretagets informationsskyldighet. I 133 § i den gällande lagen föreskrivs det om användarens rätt att hålla sig informerad om de avgifter som användningen orsakar och bestämmelsen har gällt allmän telefonitjänst i mobilnätet. Bestämmelsen flyttas till 15 kap. som gäller kommunikationstjänster och dess tillämpningsområde utvidgas i enlighet med artikel 102.5 i kodexdirektivet till att gälla internetaccesstjänster och interpersonella kommunikationstjänster när tjänsten faktureras utifrån användningen i tid eller volym. På grund av begränsningen gäller den alltså inte till exempel internetförbindelser till fast pris, där priset är detsamma oberoende av användningen. Tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen inskränks jämfört med gällande 133 § så att bestämmelsen endast gäller tjänster som tillhandahålls konsumenter samt avtal som med stöd av det föreslagna 106 § 3 mom. ingås med mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar, om inget annat har avtalats. Med stöd av 106 a § 3 mom. ska paragrafen tillämpas på internetaccesstjänster och interpersonella kommunikationstjänster.
Teleföretaget ska i synnerhet informera konsumenten innan den övre gränsen för användning enligt teleföretagets prissättningsmodell uppnås och när den tjänst som ingår i teleföretagets prissättningsmodell har använts i sin helhet.
Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 102.5 i kodexdirektivet.
114 §.Ändring av avtal. I paragrafens 4 mom. föreskrivs om teleföretagets skyldighet att underrätta abonnenten om ändringar i avtalsvillkoren och om abonnentens rätt att säga upp ett avtal om kommunikationstjänster i dessa situationer. Det föreslås att momentet ändras för att genomföra artikel 105.4 i kodexdirektivet. Enligt det gällande momentet ska ett teleföretag när det underrättar abonnenten om ändringar i avtalsvillkoren samtidigt också informera abonnenten om dennes rätt att säga upp sitt avtal med omedelbar verkan, om abonnenten inte godkänner de ändrade villkoren. I artikel 105.4 i kodexdirektivet föreskrivs det dock inte längre, till skillnad från direktivet om samhällsomfattande tjänster, att abonnenten har rätt att omedelbart säga upp sitt avtal om teleföretaget ändrar avtalsvillkoren. Även i dessa uppsägningssituationer iakttas, i enlighet med kodexdirektivet, normala uppsägningstider enligt 116 §. Därför ska det inte heller längre hänvisas till rätten att omedelbart säga upp avtalet i 4 mom. Teleföretaget ska på ett klart och begripligt sätt i varaktig form underrätta abonnenten om en ändring av avtalsvillkoren och om abonnentens rätt att säga upp avtalet.
I det 4 mom. föreslås dessutom en bestämmelse enligt vilken abonnenten ska utöva sin rätt att säga upp avtalet på grund av ändringar i avtalsvillkoren inom tre månader från teleföretagets meddelande om ändring av avtalsvillkoren. Till denna del används det handlingsutrymme som direktivet medger och det föreskrivs om en längre tid än en månad för att utöva rätten att säga upp avtalet, eftersom en tid på en månad för att utöva rätten att säga upp avtalet anses vara för kort för abonnenten. Om abonnenten inte säger upp sitt avtal inom tre månader, har denne inte längre rätt att säga upp avtalet på basis av en ändring av avtalsvillkoren. Genom den nya bestämmelsen genomförs artikel 105.4 i kodexdirektivet.
Det föreslagna 4 mom. ska tillämpas på överföringstjänster som används för maskin till maskin-tjänster endast i fråga om avtal som ingåtts med konsumenter, mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar. Genom bestämmelsen genomförs artikel 105.7 i kodexdirektivet.
Med stöd av 106 a § 2 mom. tillämpas momentet inte på nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster.
116 §. Uppsägning av avtal. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll inledningen av det gällande 1 mom. I momentet föreskrivs dock längre endast om konsumenters rätt att säga upp avtal, inte om alla abonnenters rätt att säga upp avtal som i den gällande lagen. Momentet motsvarar det rättsläge som gällde innan lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation utfärdades. Ändringen utvidgar företagens avtalsfrihet, eftersom de kan avtala om uppsägningstiden och uppsägningsförfarandet och bestämmelserna i momentet gäller inte längre dem. Momentet ska dock med stöd av 106 § 3 mom. tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar, om de inte har kommit överens om något annat, det vill säga att regleringen är dispositiv i fråga om dem.
I 2 mom. föreskrivs om abonnentens rätt att säga upp ett avtal om kommunikationstjänster när ett teleföretag ändrar avtalsvillkoren till nackdel för abonnenten. Momentet gäller därmed alla abonnenter, alltså både juridiska personer och fysiska personer som har ingått ett avtal med ett företag om leverans av kommunikationstjänster. Genom momentet genomförs artikel 105.4 i kodexdirektivet och momentet motsvarar innehållsmässigt delvis slutet av det gällande 1 mom.
Enligt det föreslagna momentet har abonnenten rätt att säga upp ett avtal om kommunikationstjänster så att det upphör att gälla två veckor efter uppsägningen, om teleföretaget meddelar att det ändrar avtalsvillkoren till nackdel för abonnenten. Uppsägningen får inte medföra extra kostnader för abonnenten. Abonnenten har uppsägningsrätt endast när ändringen av avtalsvillkoren sker till nackdel för abonnenten. Om ändringen av avtalsvillkoren enbart medför en fördel för abonnenten eller om de är rent administrativa och de inte har några negativa konsekvenser för abonnenten, såsom till exempel en ändring av teleföretagets adress, har abonnenten inte uppsägningsrätt på basis av avtalsändringarna. För abonnenten ofördelaktiga ändringar kan gälla exempelvis avgifter, priser, begränsningar av datamängd, dataöverföringshastighet, täckning och behandling av personuppgifter. Är en ändring av avtalsvillkoren ofördelaktig för konsumenten, har denne rätt att säga upp avtalet, även om det samtidigt i samband med en sådan ändring också görs ändringar som är till fördel för abonnenterna.
Enligt det föreslagna momentet har abonnenten dock inte rätt att säga upp ett tidsbegränsat avtal på grund av en ändring av avtalsvillkoren, om ändringen direkt beror på ändringar i lagstiftningen. Sådana ändringar kan vara till exempel nya krav som gäller avtalsuppgifter. Med ändring i lagstiftningen avses ändringar i både unionslagstiftningen och den nationella lagstiftningen. Abonnenten har inte uppsägningsrätt endast i sådana situationer där det enligt lagstiftningen krävs att avtalsvillkoren ändras. Om ändringen av avtalsvillkoren endast indirekt föranleds av en ändring i lagstiftningen, har abonnenten rätt att säga upp avtalet. Till denna del inskränks abonnentens rätt, jämfört med den gällande lagstiftningen, att säga upp ett visstidsavtal om kommunikationstjänster på grund av en ändring av avtalsvillkoren. Enligt det gällande momentet har inte abonnenten uppsägningsrätt enbart i de fall då ändringen av avtalsvillkoren beror på ändringar i skattelagstiftningen. Enligt det föreslagna momentet föreligger ingen uppsägningsrätt i sådana situationer där ändringen direkt beror på ändringar i lagstiftningen, inte enbart på ändringar i skattelagstiftningen.
Bestämmelserna i 3–5 mom. motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 2, 3 och 5 mom. i den gällande paragrafen. Det föreslås dock att 3 mom. ändras så att det gäller, på motsvarande sätt som i 1 mom., enbart konsumenter i stället för abonnenter. Därmed har teleföretaget skyldighet att sända en skriftlig bekräftelse på uppsägningen endast till konsumenter, inte längre exempelvis till företag. I 5 mom. föreslås inte längre bestämmelser om förbud mot att ta ut avgifter som hänför sig till outnyttjad avtalstid och inte heller om teleföretagets rätt att få tillbaka terminalutrustning som överlåtits i samband med bindningsavtal. Bestämmelser, i enlighet med kodexdirektivet, om dess frågor finns i det nya 6 mom.
I 6 mom. föreskrivs om förbud mot att ta ut avgifter som hänför sig till outnyttjad avtalstid i en situation där abonnenten eller konsumenten har rätt att säga upp avtalet före utgången av avtalsperioden. Alla abonnenter, inklusive företagskunder, har rätt att i enlighet med 2 mom. säga upp ett avtal om teleföretaget ändrar avtalsvillkoren till nackdel för abonnenten. Konsumenter har dessutom enligt 5 mom. rätt att säga upp ett avtal i vissa fall av sociala prestationshinder. I dessa situationer får teleföretaget enligt 6 mom. inte hos abonnenten, eller i fall som avses i 5 mom. hos konsumenten, ta ut avgifter som hänför sig till outnyttjad avtalstid enligt avtalet om kommunikationstjänster, om abonnenten eller konsumenten säger upp avtalet före utgången av avtalsperioden. Med avvikelse från detta ska teleföretaget dock ha rätt att ta ut ersättning av abonnenten, eller i fall som avses i 5 mom. av konsumenten, för terminalutrustning som ingår i avtalet och som kvarstår i abonnentens besittning. Om abonnenten eller konsumenten vill behålla terminalutrustning som ingår i avtalet när avtalet upphör, får teleföretaget enligt momentet inte ta ut en högre ersättning för terminalutrustningen än utrustningens gängse värde eller den avgift som tas ut för den återstående avtalsperioden. Den avgift som tas ut får inte vara större än den lägre av dessa belopp. Med gängse värde avses det värde på terminalutrustningen som överenskommits vid tidpunkten för avtalets ingående i förhållande till den tid som förflutit (pro rata temporis). Genom momentet genomförs artikel 105.6. första och andra stycket i kodexdirektivet.
Enligt 7 mom. ska teleföretaget avlägsna hinder för användningen av terminalutrustningen senast när den ersättning som avses i 6 mom. har betalats till teleföretaget. För avlägsnande av hinder får ingen avgift tas ut. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt att använda ett annat teleföretags abonnemang till terminalutrustningen genast efter att avtalet har upphört. Teleföretaget ska automatiskt avlägsna hindren för användningen av terminalutrustningen senast när ersättningen har betalats till teleföretaget, utan abonnentens eller konsumentens begäran. Genom momentet genomförs artikel 105.4 i kodexdirektivet.
I 8 mom. föreskrivs om tillämpningen av vissa moment i paragrafen när det gäller överföringstjänster som används för maskin till maskin-tjänster. Enligt det föreslagna momentet ska i fråga om överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster tillämpas 2, 6 och 7 mom. endast på avtal som ingåtts med konsumenter, mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar. Genom bestämmelsen genomförs artikel 105.7 i kodexdirektivet.
Paragrafen gäller inte med stöd av det föreslagna 106 a § 2 mom. nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster.
117 §. Hävning av avtal. Det föreslås att 2 mom. ändras. Enligt det föreslagna momentet ska ett teleföretag ha rätt att häva ett avtal om kommunikationstjänster, om kommunikationstjänsten med stöd av 115 § har varit stängt minst en månad och det fortfarande finns förutsättningar för stängning. Rätten att häva ett avtal gäller hävning av ett avtal om kommunikationstjänster i stället för det nuvarande som gäller hävning av ett abonnemangsavtal. Paragrafen innehåller inte längre, till skillnad från det gällande momentet, rätt att häva avtal i en situation där abonnenten eller användaren har dömts för störande av datatrafiken genom användning av kommunikationstjänsten. Teleföretagen har i praktiken inte använt bestämmelsen som hävningsgrund. Som helhet har antalet fall som gäller tillämpningen av bestämmelserna i strafflagen varit ganska litet i domstolarna. Teleföretagen har inte underrättats om domarna, såvida inte teleföretaget har varit part i domen, eftersom domstolarna inte är skyldiga att meddela dessa domar. På grund av det beskrivna har bestämmelsen varit ineffektiv och oändamålsenlig, och det föreslagna momentet innehåller därför inte längre någon sådan grund för hävning.
118 §.Dröjsmål vid leverans av kommunikationstjänster och rätt att hålla inne betalning. Det föreslås att 2 mom. ändras så att endast en konsument har rätt att efter kopplingen av en kommunikationstjänst hålla inne betalningen av en så stor del av avgiften som behövs som säkerhet för standardersättning eller skadestånd på grund av dröjsmål. Ändringen behövs eftersom det i propositionen föreslås att bestämmelserna om standardersättningar och skadestånd vid dröjsmål ska gälla bara konsumenter. Dessutom ska momentet med stöd av 106 § 3 mom. tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstsyftande sammanslutningar.
119 §. Standardersättning. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att bestämmelserna gäller bara konsumenter i stället för abonnenter som föreskrivs i den gällande lagen. Dessutom ska paragrafen med stöd av 106 § 3 mom. tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstsyftande sammanslutningar.
121 §.Rättelse av fel. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att bestämmelserna gäller bara konsumenter i stället för abonnenter som föreskrivs i den gällande lagen. Dessutom ska paragrafen med stöd av 106 § 3 mom. tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstsyftande sammanslutningar.
122 §.Prisavdrag och standardgottgörelse. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att bestämmelserna gäller bara konsumenter i stället för abonnenter som föreskrivs i den gällande lagen. Dessutom ska paragrafen med stöd av 106 § 3 mom. tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstsyftande sammanslutningar.
123 §.Skadeståndsskyldighet. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att bestämmelserna gäller enbart konsumenter i stället för abonnenter som föreskrivs i den gällande lagen. Dessutom ska paragrafen med stöd av 106 § 3 mom. tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstsyftande sammanslutningar.
124 §.Anmälningsskyldighet vid fel eller dröjsmål. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att bestämmelserna gäller bara konsumenter i stället för abonnenter som föreskrivs i den gällande lagen. Dessutom ska paragrafen med stöd av 106 § 3 mom. tillämpas på mikroföretag, små företag och icke-vinstsyftande sammanslutningar.
129 §.Information om priser och numreringsändringar. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om teleföretagets skyldighet att informera abonnenterna om priserna samt om numreringsändringar som gäller telefonnätet. Rubriken föreslås bli ändrad så att den bättre motsvarar det nya innehållet i paragrafen.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska teleföretaget minst en gång om året informera abonnenterna om de förmånligaste priserna på kommunikationstjänster. Genom momentet genomförs ett krav motsvarande det i artikel 105.3 i kodexdirektivet.
Enligt 2 mom. ska teleföretag effektivt och i god tid ge abonnenterna information om numreringsändringar som gäller telefonnätet. Motsvarande skyldighet finns i 1 mom. i den gällande paragrafen. Bestämmelsen behövs fortfarande, till exempel i sådana fall där teleföretaget har avstått från att i vissa områden tillhandahålla anslutningar i det fasta trådnätet.
Till skillnad från den gällande paragrafen innehåller paragrafen inte längre någon skyldighet att informera om ändringar som gäller tillgång till nödtjänster eller lokaliseringsuppgifter eller ge abonnenterna detaljerad information om produkter och tjänster som är riktade till personer med funktionsnedsättning. Dessa uppgifter omfattas av teleföretagets allmänna skyldighet att offentliggöra uppgifter enligt den föreslagna 107 §. Teleföretagen ska således i fortsättningen offentliggöra uppgifterna i fråga allmänt, inte bara informera abonnenterna om dem.
130 §. Skyldighet att offentliggöra kvalitetsinformation. Enligt den gällande paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket besluta att ålägga teleföretag eller leverantörer av nummertjänster skyldighet att offentliggöra jämförbara och aktuella uppgifter om kvaliteten på de tjänster som företaget levererar. Transport- och kommunikationsverket ska i beslutet ange vilka uppgifter som ska offentliggöras och hur de ska offentliggöras.
I den föreslagna paragrafen ändras bestämmelsen så att Transport- och kommunikationsverket får meddela föreskrifter om teleföretags skyldighet att offentliggöra kvalitetsinformation och föreskrifterna ska gälla leverantörer av internetaccesstjänster och allmänt tillgängliga interpersonella kommunikationstjänster, vilket krävs enligt artikel 104 i kodexdirektivet. Leverantörer av nummertjänster omfattas inte av verkets föreskrift, eftersom leverantörer av nummertjänster inte längre omfattas av bestämmelserna enligt kodexdirektivet.
Enligt artikel 104 i kodexdirektivet får de nationella regleringsmyndigheterna också kräva att tillhandahållare av allmänt tillgängliga interpersonella kommunikationstjänster ska informera konsumenter om kvaliteten på de tjänster som de tillhandahåller är beroende av externa faktorer, såsom kontroll av överföringen av signaler eller internetuppkopplingens kvalitet. Även dessa uppgifter kan Transport- och kommunikationsverket ålägga teleföretagen att offentliggöra.
I det föreslagna 2 mom. finns i enlighet med kodexdirektivet en informativ bestämmelse om att de åtgärder som vidtas för att säkerställa kvaliteten på teleföretagens tjänster ska stämma överens med EU:s förordning om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. I den gällande och den föreslagna 108 § hänvisas det också till förordningen i fråga.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket när det meddelar föreskrifter beakta de riktlinjer som offentliggjorts av Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. Enligt artikel 104 i kodexdirektivet ska riktlinjerna antas senast den 21 juni 2020. I dem ska anges bland annat parametrar för att mäta tjänsternas kvalitet, innehållet i och formen för informationen samt mekanismer för kvalitetscertifiering.
Genom paragrafen genomförs artikel 104 i kodexdirektivet.
133 §. Rätt att få information om avgiften. I propositionen föreslås det att paragrafen upphävs och innehållet flyttas i ändrad form till 113 §, genom vilken artikel 102.5 i kodexdirektivet genomförs.
16 kap.
Särskilda bestämmelser om internetaccesstjänster och nummerbaserade kommunikationstjänster
För genomförande av kodexdirektivet föreslås det att kapitlet ändras så att det i stället för att gälla enbart allmänna telefonitjänster i tillämpliga delar gäller internetaccesstjänster och nummerbaserade kommunikationstjänster. Det föreslås därför att kapitlets rubrik ändras i överensstämmelse med detta.
134 a §.Återbetalning av oanvänt saldo vid byte av tjänsteleverantör. Det föreslås att till lagen fogas en ny 134 a §, där det föreskrivs om teleföretagets skyldighet att återbetala det oanvända saldot till konsumenten när denne byter tjänsteleverantör. Paragrafen gäller i enlighet med kapitlets tillämpningsområde internetaccesstjänster och nummerbaserade kommunikationstjänster. Genom paragrafen genomförs artikel 106.6 tredje stycket i kodexdirektivet.
Enligt den föreslagna paragrafen ska det överlåtande teleföretaget återbetala det oanvända saldot till konsumenten när denne byter tjänsteleverantör, om konsumenten begär det. Bestämmelsen ska tillämpas på sådana avtal vars fakturering baserar sig på mängden tjänster som används, såsom samtalsminuter eller mängden använda data, och konsumenten betalar bruksavgifterna på förhand genom att ladda saldo till abonnemanget. Teleföretaget kan ta ut en avgift för återbetalningen endast om detta har avtalats i avtalet mellan konsumenten och teleföretaget. Den avgift som tas ut för återbetalningen ska vara proportionerlig och motsvara teleföretagets faktiska kostnader för återbetalningen. Skyldigheten enligt paragrafen att återbetala det oanvända saldot gäller t.ex. sådana pre paid-tjänster i fråga om vilka konsumenten har registrerats och identifierats som abonnent. Bestämmelsen är däremot inte tillämplig på sådana pre paid-tjänster vars abonnenter inte har identifierats. I fråga om sådana s.k. anonyma pre paid-tjänster är det inte möjligt att överföra numret, vilket i praktiken hindrar byte av tjänsteleverantör.
Med stöd av den föreslagna övergångsbestämmelsen ska paragrafen tillämpas på avtal som ingås efter lagens ikraftträdande. Det föreslås att man förfar på detta sätt eftersom regleringen är ny och det således inte i befintliga avtal om kommunikationstjänster har avtalats om huruvida teleföretaget kan ta ut en avgift för återbetalningen av det oanvända saldot.
157 §.Skyldighet att lagra uppgifter för myndigheternas behov. Det förslås att 1 mom. ändras så att lagringsskyldiga företags anknytning till televerksamhetsanmälan slopas. Dessutom preciseras det att lagringsskyldigheten inte gäller televerksamhet av ringa betydelse. Med detta avses verksamhet som för närvarande enligt 4 § 2 mom. inte omfattas av skyldigheten att göra televerksamhetsanmälan och således inte heller av lagringsskyldigheten.
I och med kodexdirektivet kan televerksamhetsanmälan inte längre krävas för nummeroberoende kommunikationstjänster. I propositionen föreslås det att bestämmelserna i 4 § om televerksamhetsanmälan ändras så att de inte längre omfattar alla som utövar allmän televerksamhet. Avsikten är inte att genom propositionen ändra nuläget i fråga om lagringsskyldiga företag, varför ändringen av 157 § görs för att bevara nuläget.
167 §. Anteckning av uppgifter i domännamnsregistret och offentliggörande av uppgifter. Paragrafen motsvarar 167 § i den gällande lagen med undantag för de ändringar som föreslås i 2 och 4 mom. Genom den ändring som föreslås i 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att förutom på Transport- och kommunikationsverkets webbsidor offentliggöra uppgifter också i annan elektronisk tjänst, vilket innebär att uppgifter kan offentliggöras ur domännamnsregistret med hjälp av olika gränssnitt för olika behov, såsom för sökning av lediga domännamn eller för sökning av hur ett eget skyddat namn eller märke används. Exempel på sådana tjänster är WHOIS och ODATA. I det föreslagna 2 mom. slopas också den bestämmelse som strider mot allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen, som kompletterar förordningen, enligt vilken man, i fråga om fysiska personer, på webbsidorna har fått offentliggöra namnet på den som använder ett domännamn. På skyddet för och utlämnandet av personuppgifter i domännamnsregistret tillämpas offentlighetslagen (621/1999), allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen, som kompletterar förordningen.
Genom det föreslagna 4 mom. utvidgas Transport- och kommunikationsverkets bestämmanderätt i fråga om att utfärda närmare föreskrifter om identifiering av domännamnsanvändare. I Finland förmedlas domännamn av de registrarer som anmält sig till Transport- och kommunikationsverket. Om registrarerna på ett tillförlitligt sätt kan identifiera uppgifterna om dem som använder domänen fi, blir det svårare att registrera falska användaruppgifter i domännamnsregistret och då ökar tillförlitligheten i fråga om uppgifterna i domännamnsregistret med tanke på konsumenterna och behoven inom laglighetsövervakningen. Dock ska föreskrifterna om identifieringssättet göras hållbara med tanke på den tekniska utvecklingen och så att det inte medför orimliga åtgärder för minde aktörer. Därmed ska inte enbart till exempel stark autentisering fastställas som villkor för identifieringen. Syftet med en utvidgning av bestämmande inflytande är att ytterligare ge effekt till den skyldighet som konstateras redan i 167 § 1 mom.
171 §. Organisering av domännamnsförvaltningen. Paragrafen motsvarar 171 § i den gällande lagen med undantag för att 1 mom. 6 punkten upphävs. I det föreslagna 1 mom. upphävs onödig specialreglering. Domännamnsregistret är en uppdaterad databas som förvaltas av Transport- och kommunikationsverket, i vilken registrarerna registrerar de domännamn som slutar med toppdomänen fi, uppgifter om användarna och, i fi-roten, teknisk information om domännamn för styrning av internettrafiken. I Finland är det en myndighet som sköter domännamnsförvaltningen, vilket innebär att den skyldighet att lämna ut uppgifter ur en offentlig handling som en myndighet har enligt offentlighetslagen även gäller Transport- och kommunikationsverket i fråga om domännamnsregistret. Denna skyldighet att lämna ut uppgifter ur offentliga handlingar gäller i fråga om både toppdomänen fi och toppdomänen ax utlämnande av uppgifter ur registret utan någon skyldighet som ålagts genom en speciallag.
22 kap.
Tillhandahållande av informationssamhällets tjänster
185 §.Förordnande om spärrning av information. Det föreslås att 2 mom. ändras så att tingsrätten har möjlighet att meddela ett teleföretag som förmedlar information ett förordnande om spärrning av information, om en leverantör av informationssamhällets tjänster enligt 1 mom. inte kan identifieras eller om leverantören är etablerad utanför Finlands jurisdiktion. Med avvikelse från 1 mom. kan ett förordnande som riktas mot ett teleföretag meddelas på ansökan av åklagaren eller undersökningsledaren, men inte på ansökan av den vars rätt ärendet gäller. Begränsningen i fråga om sökanden beror på att ett teleföretag som ska verkställa ett förordnande om spärrning av information måste vidta åtgärder som i synnerhet med avseende på yttrandefriheten är mera långtgående än för en leverantör av informationssamhällets tjänster, och därför är det motiverat att begränsa tillämpningen av förordnanden som riktas mot teleföretag så att det enbart är myndigheter som kan ansöka om sådana. Med mera långtgående åtgärder avses att ett teleföretag inte kan avlägsna ett enskilt datainnehåll från en webbplats. För att verkställa förordnandet måste företaget förhindra åtkomsten till hela den webbplats som innehåller det brottsliga materialet.
Det föreslagna 2 mom. är sekundärt i förhållande till 1 mom. Ett förordnande kan riktas mot ett teleföretag som förmedlar information endast om en sådan leverantör av informationssamhällets tjänster som avses i 1 mom. inte kan identifieras eller om tjänsteleverantören i fråga är etablerad utanför Finlands jurisdiktion. En tillämpning av det föreslagna 2 mom. förutsätter att de aktörer som ansöker om ett sådant här förordnande har faktiska bevis på vilka åtgärder de har vidtagit för att identifiera leverantören av informationssamhällets tjänster. Om grunden för ansökan är att leverantören av informationssamhällets tjänster är etablerad utanför Finlands jurisdiktion, ska tillräcklig bevisning för även detta läggas fram som grund för ansökan.
I paragrafen avses med leverantör av informationssamhällets tjänster en sådan tjänsteleverantör som på en tjänstemottagares begäran lagrar uppgifter som tjänstemottagaren lämnat. Det är alltså fråga om en lagringstjänst (en s.k. hoastingtjänst) såsom ett webbhotell eller en videodelningsplattform som erbjuder serverutrymme för kundens webbsidor. Tjänsteleverantörer av detta slag är ofta etablerade utomlands, vilket innebär att en domstols förordnande om att information ska göras oåtkomlig blir verkningslöst, eftersom domstolen inte har behörighet att bestämma om utländska tjänsteleverantörers verksamhet. Ibland är det också svårt eller omöjligt att identifiera tjänsteleverantören.
Ett förordnande ska kunna riktas mot ett teleföretag endast i fråga om brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i minst två år. Till denna del är tröskeln för en tillämpning av 2 mom. högre än för det nuvarande 1 mom., som inte innehåller någon sådan begränsning.
Förordnandet ska verkställas tekniskt så att skyddet för nätanvändarnas konfidentiella meddelanden inte äventyras. Ett förordnande ska också kunna meddelas endast om de fördelar som förordnandet om spärrning av information medför kan anses vara avsevärt större än de begränsningar som riktas mot nätanvändarnas yttrandefrihet eller andra grundläggande fri- och rättigheter, och förordnandet inte heller kan anses vara oskäligt med tanke på teleföretaget. Vid bedömningen ska åtminstone beaktas det aktuella brottets allvarlighet och det brottsliga materialets förhållande till eventuella andra spärrade innehåll eller tjänster i anknytning till förordnandet om spärrning. Exempelvis en situation där det brottsliga materialet utgör endast en liten del av webbplatsens i övrigt lagliga innehåll kan exemplifiera ett läge där fördelarna av att information avlägsnas inte kan anses vara avsevärt större än begränsningen av yttrandefriheten för webbplatsens användare. Vid bedömningen ska dock uppmärksamhet fästas också på det aktuella brottets allvarlighet och betydelsen av det rättsobjekt (exempelvis skyddet av barn) som skyddas genom förordnandet om spärrning. I rättspraxis har det till exempel ansetts att vid bedömningen av godtagbarheten för spärrningsåtgärder i fråga om material som innehåller sexuellt utnyttjande av barn är det av betydelse huruvida aktören har möjlighet att föra fram samhällskritiskt och annat material i något annat sammanhang än just på en sådan webbplats som kan tas in i polisens förteckning över webbsidor där material med sexuellt utnyttjande av barn ingår (HFD:2013:136).
Vid bedömningen av skäligheten för den olägenhet teleföretaget orsakas av ett förordnande om spärrning ska uppmärksamhet fästas vid till exempel de tekniska egenskaperna hos teleföretagets nät och system i anslutning till överföring av material. Ett förordnande om spärrning ska ha så lite negativa effekter som möjligt på användningen av nätet för lagliga ändamål eller på nätets integritet. För att minimera den börda ett förordnade om spärrning orsakar ett teleföretag är det väsentligt att det redan i myndighetens ansökan om förordnande om spärrning entydigt specificeras de IP-adresser eller andra tekniska beteckningar för vars del förordandet söks. En så noggrann specificering som möjligt av föremålet för förordnandet om spärrning redan i ansökningsskedet behövs också för att säkerställa proportionaliteten för förordnandet. Vid utfärdandet av förordnandet ska det dessutom ses till att det för teleföretaget reserveras tillräckligt med tid för verkställandet av förordnandet. Cirka en vecka kan anses vara en rimlig tid. Från fall till fall kan en avvägning mellan fördelar och nackdelar till exempel utifrån brottets allvarlighet eller de skador det orsakar utgöra grund för en verkställandetid som understiger en vecka.
Enligt den föreslagna bestämmelsen ska teleföretag alltid ges möjlighet att bli hörda. Eftersom det alltid ska betraktas som en sekundär åtgärd att ett förordnande riktas mot ett teleföretag, kan ett ärende inte anses vara så brådskande att det är motiverat att låta bli att höra företaget.
I fråga om hörande av tjänsteleverantören och innehållsproducenten tillämpas bestämmelserna i 1 mom., det vill säga att tjänsteleverantören och innehållsproducenten ska ges tillfälle att yttra sig, utom i det fall att dessa inte kan höras så snabbt som ärendets brådskande natur nödvändigtvis kräver. I detta sammanhang finns det dock orsak att beakta att en förutsättning för tillämpningen redan av 2 mom. är att tjänsteleverantören och innehållsproducenten inte kan nås av finska myndigheter eller finns utanför Finlands jurisdiktion. Av denna orsak kommer hörande av tjänsteleverantören eller innehållsproducenten sannolikt sällan i fråga i praktiken.
Ett förordnande kan inte inbegripa någon skyldighet för ett teleföretag att på ett allmänt plan övervaka innehållet på nätet, med andra ord att övervaka den information som företaget överfört eller lagrat, eller ens den nätanslutning som förordnandet gäller. Detta är förbjudet enligt artikel 15 i direktivet om elektronisk handel.
Det föreslagna 5 mom. motsvarar i sak 4 mom., med undantag för att förfarandena för ändringssökande i det föreslagna 5 mom. även gäller teleföretag i situationer där tingsrätten har riktat ett förordnande mot ett teleföretag i enlighet med 2 mom.
I paragrafens 4 mom. görs språkliga ändringar.
186 §. Behörig domstol. Paragrafen kompletteras så att den behöriga domstolen, när det gäller ansökningar enligt 185 §, också kan bestämmas enligt ett teleföretags hemort när förordnandet riktar sig till ett teleföretag.
206 §.Tillämpningsområde och begränsningar av det. Det föreslås att 4 mom. 2 punkten ändras i överensstämmelse med skäl 6 i AVMS-direktivet så att lagen inte tillämpas på videoklipp och rörliga bilder som är inbäddade i det redaktionella innehållet i nätupplagor av tidningar och tidskrifter. Enligt den gällande lagen tillämpas lagen inte på nätupplagor av tidningar och tidskrifter. Lagen tillämpas i enlighet med artikel 1.1 a i det omarbetade AVMS-direktivet också på sådana delar av en tjänst som är särskiljbara från tjänsten, såsom fristående delar av nättidningar, när de innehåller audiovisuella program eller videor som produceras av användare, om dessa delar kan anses vara särskiljbara från nättidningarnas huvudsakliga verksamhet. Eftersom regleringen således under vissa förutsättningar kan bli tillämplig också på de elektroniska versionerna av tidningar och tidskrifter, ska avgränsningen av tillämpningsområdet preciseras på motsvarande sätt.
209 §.Europeiskt programutbud. Det föreslås att till 4 mom. fogas en bestämmelse om att leverantörer av beställ-tv ska vara förpliktade att i sin programkatalog reservera en andel på minst 30 procent för europeiska produktioner och säkerställa att europeiska produktioner har synlighet i programkatalogen. Förpliktelsen tillämpas inte på leverantörer av beställ-tv som har en liten omsättning eller liten publik eller om det i praktiken är omöjligt eller ogrundat att tillämpa förpliktelsen. Bestämmelsen motsvarar artikel 13.1 och 13.6 i AVMS-direktivet.
Kommissionen kommer att utfärda närmare anvisningar om beräkningen av andelen europeiska produktioner och om definitionen av sådan liten publik och omsättning som avses i bestämmelsen. Bestämmelsen kan frångås i situationer där tillämpningen i praktiken är omöjlig eller annars ogrundad med beaktande av den audiovisuella innehållstjänstens karaktär och tema. Exempel på detta kan vara tjänster där det innehåll som tillhandahålls växlar snabbt eller där tjänsten är bunden till ett visst tema. Om tjänsteleverantörens programutbud till exempel består av enbart nyheter eller idrottsprogram eller exempelvis programinnehåll som växlar snabbt, kan det inte anses motiverat att tillämpa kravet på europeiskt innehåll.
Enligt bestämmelsen ska tjänsteleverantören säkerställa att europeiska produktioner synliggörs i programkatalogen. Produktionernas synlighet kan säkerställas till exempel genom att reservera en egen del av programkatalogen för europeiska produktioner eller genom att erbjuda användarna en sökfunktion som säkerställer att europeiska produktioner kan hittas på ett tillräckligt enkelt sätt. Synligheten för de europeiska produktionerna kan också främjas genom tjänsteleverantörens reklamföring och kampanjer.
211 §. Syn- och hörselskadades tillgång till programutbud. Det föreslås att paragrafen ändras så att ljud- och textningstjänsten inte bara gäller televisionsprogram utan även programutbudet i beställ-tv. Det är motiverat att skyldigheten utvidgas till att omfatta beställ-tv med beaktande av att televisionsprogram i allt högre utsträckning följs via beställ-tv som förmedlas över internet och att man använder olika enheter för detta.
Enligt 2 mom. ska ljud- och textningstjänsten införas i både Rundradion Ab:s allmännyttiga televisionsprogramutbud och i de programutbud som tillhandhålls genom Rundradion Ab:s beställ-tv-tjänst. Ljud- och textningstjänsten ska också införas i sådana televisionsprogramutbud som sänds med stöd av en riksomfattande programkoncession och som betjänar flera olika grupper bland allmänheten och i programutbudet i beställ-tv för dessa samt i televisionsprogramutbud inom televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset och i programutbudet i beställ-tv för dessa. För tydlighetens skull föreslås det att en hänvisning till televisionsprogramutbud som tjänar allmänintresset tas in, vilka redan med stöd av 26 § ska inbegripa ljud- och textningstjänster.
När det gäller beställ-tv ska skyldigheten att tillhandahålla ljud- och textningstjänst således i detta skede omfatta de programutbud som ska inbegripa ljud- och textningstjänster vid visning i television. Sådana är till exempel Rundradions program, programutbud som sänds med stöd av en programkoncession som tjänar allmänintresset och programutbud och som även fås som beställ-tv. Ljud- och textningsskyldigheten gäller alltså inte till exempel programutbud som tillhandahålls i aktörens andra tv-kanaler i beställ-tv-tjänsten eller andra motsvarande programutbud som inte omfattas av ljud- och textningsskyldigheten. Ljud- och textningstjänst behöver dock inte heller framöver införas i sådana musikföreställningar och sportprogram som sänds i direktsändning.
I 2 mom. föreslås också en skyldighet som gäller textningens kvalitet. Enligt bestämmelsen ska textningen i textningstjänsten för de finsk- och svenskspråkiga programmen genomföras så att den är tillräckligt klar och begriplig. Enligt bestämmelsen krävs det att textningen i tillräckligt hög grad framskrider i takt med programmet utan dröjsmål med undantag för direkta sändningar som inte kan förutsättas vara textade utan fördröjning. Genom bestämmelsen tas inte ställning till sättet att genomföra tjänsten. Textningstjänsten kan genomföras till exempel med hjälp av mänsklig arbetskraft eller automatisk taligenkänningsteknik. Vid bedömningen av kvaliteten ska man i den mån det är möjligt beakta de standarder och rekommendationer som hänför sig till textningens kvalitet och den tekniska utvecklingen inom textningstjänsten. Transport- och kommunikationsverket ska bedöma om textningstjänsten håller tillräckligt hög kvalitet.
I 3 mom. finns det bestämmelser om kostnaderna för ljud- och textningstjänsten. Enligt bestämmelsen får de kostnader som tjänsten medför för utövare av annan än allmännyttig televisionsverksamhet inte överskrida en procent av utövarens omsättning under den föregående räkenskapsperioden. Det föreslås inte att bestämmelsen ändras i detta sammanhang.
Enligt 4 mom. ska ljud- och textningstjänstens andel av programutbudet i beställ-tv vara 30 procent. Med beaktande av skyldigheten enligt AVMS-direktivet att successivt öka tjänsternas tillgänglighet kan en andel på 30 procent anses vara lämplig med tanke på aktörernas och konsumenternas behov i nuläget. Det föreslås att bestämmelsen preciseras även så att det tas in en hänvisning till televisionsprogramutbud som tjänar allmänintresset. I övrigt förblir momentet oförändrat, det vill säga ljud- och textningstjänstens andel ska i fråga om de i 2 mom. avsedda televisionsprogramutbud som tjänar allmänintresset och de programutbud som betjänar flera olika grupper bland allmänheten vara 75 procent av programmen och i fråga om allmännyttiga programutbud 100 procent av programmen.
Det föreslås att ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen, där det föreskrivs om skyldigheten för leverantörer av audiovisuella innehållstjänster att regelbundet rapportera till Transport- och kommunikationsverket om tjänsternas tillgänglighet. Av rapporten ska det framgå hur stor procentuell andel av programmen som har gjorts tillgänglig för tittarna. Den ska också innehålla en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att successivt förbättra tillgängligheten.I rapporten ska särskild uppmärksamhet fästas vid tillgängligheten i fråga om programutbudet i beställ-tv. Rapporteringsskyldigheterna gör det möjligt att regelbundet följa upp hur skyldigheterna i fråga om tillgänglighet uppfylls och bedöma om den kvantitativa nivån på textningsskyldigheten är tillräcklig. Skyldigheterna gör det dessutom möjligt att ingripa i missförhållanden och bedöma behovet av ändringar i lagstiftningen i ett senare skede.
Enligt 5 mom. ska leverantörer av audiovisuella innehållstjänster dessutom utarbeta handlingsplaner för tillgänglighet om hur deras tjänster fortlöpande och stegvis görs mera tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och på vilket sätt detta kan främjas. Rapporterna och handlingsplanerna ska på begäran lämnas till Transport- och kommunikationsverket.
Skyldigheterna i fråga om rapportering och lämnande av handlingsplaner gäller alla aktörer som tillhandahåller audiovisuella innehållstjänster, dvs. även andra utövare av televisionsverksamhet och företag som tillhandahåller beställ-tv än dem som omfattas av de ovan beskrivna skyldigheterna i fråga om omfattningen av ljud- och textningstjänster och textningens kvalitet.
Paragrafens 6 mom. innehåller de bestämmelser som för närvarande finns i 5 mom. och som gäller sådant som det får föreskrivas närmare om genom förordning av statsrådet. Enligt det nya 7 mom. som föreslås bestämmer Kommunikationsministeriet genom sitt beslut vilka de programutbud är som betjänar flera olika befolkningsgrupper och till vilka ljud- och textningstjänsten ska införas.
Genom de ändringar som gäller ljud- och textningsskyldigheten genomförs artikel 7 i AVMS-direktivet. Förslaget att skyldigheter som hänför sig till ljud- och textningstjänstens kvalitet ska tas in i lagen följer av nationella behov.
216 §.Avbrytande av vissa audiovisuella program för reklam. Det föreslås att paragrafen ändras så att det inte längre är möjligt att avbryta barnprogram för teleshopping. Paragrafen preciseras i enlighet med direktivet även på så sätt att det tydligare framgår att filmer, televisionsfilmer och nyhetsprogram som ingår i televisionsverksamhet får avbrytas för reklaminslag, teleshopping eller både och en gång i varje tablålagd period på 30 minuter. Barnprogram får enligt 2 mom. fortfarande avbrytas för reklaminslag en gång i varje tablålagd period på 30 minuter, om programmets tablålagda längd överstiger 30 minuter. Bestämmelsen motsvarar i övrigt den gällande lagstiftningen. Genom paragrafen genomförs artikel 20.2 i AVMS-direktivet.
217 a §. Överliggande inslag. Det föreslås att en ny paragraf fogas till lagen, enligt vilken program och audiovisuella innehållstjänster inte får förändras eller avbrytas och program inte får förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål utan uttryckligt samtycke av leverantören av audiovisuella innehållstjänster.
För att skydda det redaktionella ansvaret hos leverantörerna av audiovisuella innehållstjänster och den audiovisuella värdekedjan är det viktigt att integriteten hos de program och audiovisuella innehållstjänster som leverantörerna tillhandahåller kan garanteras. Med stöd av bestämmelsen kan exempelvis en utrustningstillverkare eller ett teleföretag inte lägga sin egen reklam på ett program utan uttryckligt samtycke av den som tillhandahåller den audiovisuella innehållstjänsten. Bestämmelsen tillämpas på alla audiovisuella innehållstjänster, dvs. både på televisionsprogram och beställ-tv.
Bestämmelsens tillämpningsområde omfattar inte enligt skäl 26 i ingressen till direktivet styrfunktioner för de användargränssnitt som behövs för användningen av utrustningen eller för att navigera i ett program, såsom reglage för att justera volymen, sökfunktioner, navigationsmenyer eller kanallistor, och inte heller varningar, information som hänför sig till allmänintresset och textning. Sådana ändringar av ett program eller sådana överliggande inslag som avses i bestämmelsen omfattar inte heller komprimeringstekniker där storleken på en fil förminskas och annan teknik för att anpassa en tjänst till distributionssättet, såsom ändring av resolutionen och kodning, utan att innehållet förändras. Tillämpningen av artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 får dock inte påverkas. Bestämmelsen motsvarar artikel 7 b i AVMS-direktivet.
220 §.Produktplacering. Det föreslås att paragrafen ändras så att produktplacering i regel är tillåten i audiovisuella program. Produktplacering är emellertid fortfarande förbjuden i nyhets- och aktualitetsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och barnprogram. I övrigt förblir bestämmelsen oförändrad. Paragrafen motsvarar artikel 11.2 i AVMS-direktivet.
221 §.Genomförande av produktplacering. I 1 mom. 1 punkten föreslås det i fråga om beställ-tv en sådan precisering som AVMS-direktivet förutsätter och som innebär att produktplacering inte heller får påverka ett programs programläggning i programkatalogen. Bestämmelsen motsvarar artikel 11.3 a i AVMS-direktivet.
222 §. Tidsbegränsningar för teleshopping och televisionsreklam. Det föreslås att 1 mom. ändras så att andelen televisionsreklam och teleshoppinginslag inte får överstiga 20 procent under perioden mellan klockan 6.00 och 18.00 och under perioden mellan klockan 18.00 och 24.00, med undantag för kanaler på vilka endast teleshopping sänds.
Det föreslås att 2 mom. 1 punkten ändras så att tidsbegränsningarna inte tillämpas på sådana meddelanden från en utövare av televisionsverksamhet eller från andra aktörer som tillhör samma mediegrupp som gäller deras egna audiovisuella program och audiovisuella innehållstjänster. Genom ändringen beaktas situationer där utövare av televisionsverksamhet tillhör större mediegrupper och sänder meddelanden som inte bara rör deras egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till programmen, utan även program och audiovisuella innehållstjänster från andra aktörer som tillhör samma mediegrupp. I 2 mom. föreslås en ny 7 punkt, enligt vilken tidsbegränsningarna inte heller tillämpas på så kallade neutrala inramningar (s.k. svarta sekunder) mellan redaktionellt innehåll och televisionsreklam eller teleshoppinginslag och inte heller mellan enskilda reklamer. Neutrala inramningar skiljer redaktionellt innehåll från televisionens reklam- eller teleshoppinginslag och de skiljer också enskilda reklaminslag och teleshoppinginslag från varandra. De gör det möjligt för tittarna att tydligt kunna skilja mellan när en viss typ av audiovisuellt innehåll upphör och en annan börjar. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att den tid som används till neutrala inramningar inte påverkar den tid som används till reklam. I övrigt förblir bestämmelsen oförändrad. Paragrafen motsvarar artikel 23 i AVMS-direktivet.
26 a kap.
Bestämmelser som tillämpas på videodelningsplattformstjänster
Det föreslås att ett nytt 26 a kap. fogas till lagen. Kapitlet innehåller bestämmelser som ska tillämpas på videodelningsplattformstjänster.
226 a §.Tillämpningsområde. I 26 a kap. 1 § föreslås det att lagens 26 a kap. och 214 § 1 mom. samt 2 kap. 2 § i konsumentskyddslagen (38/1978), 9 kap. i tobakslagen (549/2016), 7 kap. i alkohollagen (1102/2017) och 91, 91 a–91 c, 92 a och 93 a § i läkemedelslagen (395/1987) ska tillämpas på videodelningsplattformar som tillhandahålls av en leverantör av videodelningsplattformar.
I 214 § finns det bestämmelser om allmänna principer för marknadsföring. Enligt 1 mom. måste marknadsföring vara klart identifierbar som sådan. Enligt 5 mom. finns det bestämmelser om marknadsföring som strider mot god sed och marknadsföring som riktar sig till minderåriga och strider mot god sed i 2 kap. 2 § i konsumentskyddslagen. I 217 § hänvisas det i fråga om marknadsföring av tobaksprodukter till tobakslagen, i fråga om marknadsföring av alkoholprodukter till alkohollagen och i fråga om marknadsföring av läkemedel till läkemedelslagen. Genom den nya 226 a § genomförs artikel 28 b.2 i AVMS-direktivet, vilken kräver att bestämmelserna om marknadsföring i fråga även tillämpas på audiovisuella kommersiella meddelanden i videodelningsplattformstjänster. På videodelningsplattformstjänster kan inte till alla delar tillämpas samma krav på kommersiella meddelanden som på audiovisuella innehållstjänster. På videodelningsplattformstjänster kan således inte tillämpas exempelvis bestämmelser om placeringen och mängden av reklam, som är tillämpliga enbart på televisionssändningar.
226 b §.Etablering. Enligt 1 mom. anses en leverantör av videodelningsplattformar vara etablerad i Finland i de situationer som avses i artikel 2 första stycket led c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”). Med ”etablerad tjänsteleverantör” avses en tjänsteleverantör som utövar näringsverksamhet med hjälp av ett fast driftställe under obestämd tid. Förekomsten och användningen av teknisk utrustning och teknik för att tillhandahålla tjänsten innebär inte i sig att tjänsteleverantören är etablerad.
Enligt skäl 19 i direktivet om elektronisk handel bör tjänsteleverantörens etableringsort fastställas i enlighet med EG-domstolens rättspraxis, enligt vilken etableringsbegreppet omfattar det faktiska bedrivandet av näringsverksamhet med hjälp av ett fast driftställe under obestämd tid. Detta krav uppfylls även om ett företag är bildat för en viss tid. För ett företag som tillhandahåller tjänster via en webbplats på Internet är etableringsorten inte den ort där utrustningen för webbplatsen finns eller den ort från vilken det går att nå webbplatsen, utan den ort där det utövar sin näringsverksamhet. När en tjänsteleverantör har flera etableringsorter är det viktigt att fastställa från vilken etableringsort tjänsten i fråga tillhandahålls. När det är svårt att avgöra från vilken av flera etableringsorter en viss tjänst tillhandahålls, ska detta vara den ort där centrumet för leverantörens verksamhet ligger när det gäller denna särskilda tjänst. Genom bestämmelsen genomförs artikel 28 a.1 i AVMS-direktivet.
Enligt 2 mom. utfärdas bestämmelser om etablering av leverantörer av videodelningsplattformar i sådana situationer som avses i artikel 28a punkterna 2–4 i direktivet om audiovisuella medietjänster (2010/13/EU) genom förordning av statsrådet.
226 c §.Förpliktelser som tillämpas i fråga om leverantörer av videodelningsplattformar. Det föreslås att en ny paragraf fogas till lagen, med bestämmelser om att det ska finnas användningsvillkor för videodelningsplattformstjänster. Leverantören av videodelningsplattformar ska i användningsvillkoren inkludera bestämmelser som förbjuder uppladdning av sådant innehåll i videodelningsplattformstjänsten som innehåller uppmaning till terroristbrott, barnpornografi, olaglig hatretorik eller våldsskildring som är straffbar enligt strafflagen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att allmänheten skyddas mot olagligt innehåll i videodelningsplattformstjänster. Bestämmelsen motsvarar artikel 28b.1 led b och c samt artikel 28b.3 led a i AVMS-direktivet. Artikel 28b.1 led c möjliggör åtgärder som syftar till att skydda allmänheten också från annat lagstridigt innehåll än sådan uppmaning till terrorism, hatretorik och barnpornografi som nämns i bestämmelsen. Det har ansetts ändamålsenligt att i paragrafen ålägga leverantören av videodelningsplattformar att i användningsvillkoren inkludera bestämmelser som också förbjuder spridning av en våldsskildring som är straffbar enligt 17 kap. 17 § i strafflagen på grund av att den är skadlig för åskådarna.
Enligt 1 mom. 2 punkten ska användningsvillkoren också innehålla bestämmelser om att bestämmelserna i 214 § 1 mom. om identifierbarhet som marknadsföring, bestämmelserna i 2 kap. 2 § i konsumentskyddslagen om marknadsföring som strider mot god sed, bestämmelserna i 9 kap. i tobakslagen om marknadsföring av tobaksprodukter, bestämmelserna i 7 kap. i alkohollagen om marknadsföring av alkohol och bestämmelserna i 91, 91 a–91 c, 92 a och 93 a§ i läkemedelslagen om marknadsföring av läkemedel ska iakttas i audiovisuella kommersiella meddelanden som ingår i program och i användargenererade videor. Artikel 9.1 i AVMS-direktivet förbjuder alla audiovisuella kommersiella meddelanden om cigaretter och andra tobaksvaror samt elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. AVMS-direktivet förbjuder också alla audiovisuella kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinska behandlingar som kan fås på läkarordination. Enligt direktivet får inte heller audiovisuella kommersiella meddelanden om alkoholdrycker riktas särskilt till minderåriga.
Bestämmelsen i 1 mom. 2 punkten ska tillämpas på audiovisuella kommersiella meddelanden som leverantören av videodelningsplattformen inte marknadsför, säljer eller ordnar. I praktiken gäller bestämmelsen till exempel att innehållsmarknadsföring i de videor som användarna laddar upp eller andra audiovisuella kommersiella meddelanden ska kunna identifieras i videodelningsplattformstjänsten. Bestämmelserna i användningsvillkoren främjar iakttagandet av principerna för marknadsföring också i fråga om sådana kommersiella meddelanden som leverantören av videodelningsplattformar endast i begränsad utsträckning kan övervaka. Genom paragrafen genomförs artikel 28b.2 i AVMS-direktivet.
Enligt 2 mom. 1 punkten ska leverantören av videodelningsplattformar vidta åtgärder för att säkerställa att i tjänsten erbjuds mekanismer med hjälp av vilka användarna av videodelningsplattformen till leverantören av videodelningsplattformen kan ange eller rapportera sådant olagligt innehåll som avses i 1 mom. 1 punkten som tillhandahålls på plattformen. I bestämmelsen specificeras inte närmare vilka mekanismer som ska finnas för att ta emot meddelanden. Enklast kan meddelanden tas emot till en e-postadress som uppges på plattformen. Leverantören av videodelningsplattformar ska dessutom med stöd av 2 mom. 2 punkten för användarna utreda hur meddelandena har beaktats. Leverantören av videodelningsplattformar kan till exempel avlägsna olagligt innehåll eller anmäla det till polisen. Den användare som har gjort anmälan ska informeras om de åtgärder som vidtagits. Bestämmelserna motsvarar artikel 28b.3 led d och e i AVMS-direktivet.
Enligt 2 mom. 3 punkten ska användarna erbjudas en teknisk funktion eller ett verktyg med hjälp av vilket de kan meddela om det innehåll som laddas innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden. Användaren har inte nödvändigtvis i alla situationer information om huruvida det laddade innehållet innehåller kommersiella meddelanden. Bestämmelsen lämpar sig för situationer där användarna är medvetna om audiovisuella kommersiella meddelanden eller som användarna rimligen kan förväntas vara medvetna om. Bestämmelsen motsvarar artikel 28 b.3 led c i AVMS-direktivet.
Enligt 2 mom. 4 punkten ska leverantören av videodelningsplattformar vidta åtgärder för att säkerställa att användarna informeras när program eller användargenererade videor innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden, förutsatt att sådana meddelanden har anmälts eller är kända av leverantören av videodelningsplattformar. Bestämmelsen förutsätter att användarna tydligt informeras om audiovisuella kommersiella meddelanden. Användaren ska på basis av informationen bli medveten om det kommersiella material som ingår i programmet eller videon. I bestämmelsen fastställs däremot inte närmare på vilket sätt eller med vilka tekniska verktyg informationen ska göras tillgänglig för användarna.
Enligt 3 mom. ska en leverantör av videodelningsplattformar iaktta bestämmelserna i 214 § 1 mom. om identifierbarhet som marknadsföring och bestämmelserna i 2 kap. 2 § i konsumentskyddslagen om marknadsföring som strider mot god sed, bestämmelserna i 9 kap. i tobakslagen om marknadsföring av tobaksprodukter, bestämmelserna i 7 kap. i alkohollagen om marknadsföring av alkohol och bestämmelserna i 91, 91 a–91 c, 92 a och 93 a § i läkemedelslagen om marknadsföring av läkemedel i fråga om sådana audiovisuella kommersiella meddelanden som leverantören marknadsför, säljer eller ordnar. Enligt bestämmelsen avses med audiovisuella kommersiella meddelanden sådana audiovisuella kommersiella meddelanden som leverantören av videodelningsplattformen själv marknadsför, säljer eller ordnar i en videodelningsplattformstjänst. Till skillnad från kommersiella meddelanden enligt 1 mom. 2 punkten är det möjligt för leverantören av videodelningsplattformen att påverka sådana kommersiella meddelanden som avses i bestämmelsen. Därför ska leverantören av videodelningsplattformar iaktta de krav på audiovisuella kommersiella meddelanden som anges i bestämmelsen. Bestämmelsen motsvarar artikel 28b.2 i AVMS-direktivet.
Åtgärderna bedöms med iakttagande av proportionalitetsprincipen så att åtgärdernas tillräcklighet bedöms bl.a. i förhållande till videodelningsplattformstjänstens storlek och det berörda innehållets art och den potentiella skada som innehållet kan orsaka. Leverantörer av videodelningsplattformar kan inte förutsättas utföra sådan förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet på plattformen som strider mot artikel 15 i direktiv 2000/31/EG. Bestämmelsen motsvarar artikel 28 b.3 i AVMS-direktivet.
Transport- och kommunikationsverket ska med stöd av sin allmänna tillsynsuppgift enligt 303 § bedöma lagenligheten och tillräckligheten av de åtgärder som en leverantör av videodelningsplattformar vidtar. Transport- och kommunikationsverket ska med stöd av 308 § samarbeta på ett ändamålsenligt sätt med andra myndigheter som nämns i bestämmelsen, såsom konsumentmyndigheterna.
Transport- och kommunikationsverket är inom ramen för sitt allmänna tillsynsuppdrag enligt 303 § även en extern samarbetspartner med domstolen om det uppstår tvister mellan användarna och leverantören av videodelningsplattformen i fråga om bedömningen av om de åtgärder som leverantören har vidtagit är lagenliga. Transport- och kommunikationsverkets behörighet i meningsskiljaktigheter mellan användare och videodelningsplattformen ska utsträckas till bedömning av om leverantören av videodelningsplattformen har vidtagit de åtgärder som lagen förutsätter för att skydda allmänheten mot lagstridigt innehåll samt iakttagit kraven på audiovisuella kommersiella meddelanden. Behörigheten innefattar däremot inte bedömning av innehållet på plattformen. Bestämmelsen motsvarar artikel 28 b.7 i AVMS-direktivet.
228 §. Kanalplatsnumrering.I 228 § föreskrivs det om kanalplatsnumrering. Det föreslås att paragrafen utökas med ett nytt krav vad gäller tidpunkten för ändringar i kanalplatsnumreringen. Ändringar i kanalplatsnumreringen ska göras i samband med att programkoncessionsperioden för televisionen byts. Också största delen av förändringarna på aktörsfältet infaller samtidigt. Kanalplatsordningen ska alltså när programkoncessionsperioden inleds vara tydlig och ändamålsenlig ur konsumenternas och televisionsaktörernas synpunkt. För ändringar som genomförs vid en annan tidpunkt ska det finnas behov av synnerligen vägande skäl. Ett sådant skäl kan till exempel vara att en aktör avstår från en kanalplats under pågående koncessionsperiod och kanalplatsen i fråga annars skulle bli tom. Ett synnerligen vägande skäl kan också vara att man övergår till televisionssändningar som följer nya standarder.
Målet ska vara att de avgöranden som gäller kanalplatsnumreringen i första hand genomförs genom självreglering inom branschen. Transport- och kommunikationsverket kan vid behov hjälpa till med att nå ett avgörande i fråga om självregleringen i enlighet med 303 § 6 mom. Det föreslås alltså att Transport- och kommunikationsverkets bemyndigande att meddela föreskrifter slopas.
Enligt 2 mom. fattar Transport- och kommunikationsverket vid behov beslut om kanalplatsnumrering. I så fall ska Rundradion Ab:s och de i 26 § avsedda programkoncessionshavarnas programutbud prioriteras. Dessa aktörer har en rad särskilda skyldigheter. Som motvikt till dessa skyldigheter bör kanalerna i fråga ha rätt att få en lämplig kanalplats för sitt programutbud och på så sätt möjlighet att nå en så bred publik som möjligt. Prioriteringsordningen i fråga ska tillämpas vid ändringar som sker när en programkoncessionsperiod inleds, eller under en pågående programkoncessionsperiod, om det finns synnerligen vägande skäl för ändringarna på det sätt som nämns ovan. När Transport- och kommunikationsverket bereder sitt beslut kan det i den mån det är möjligt beakta de principer och verksamhetsmodeller som godkänts i aktörernas avtal.
229 §. Teleföretags rätt att placera telekablar, basstationer och radiomaster. Det föreslås att 229 § om teleföretags rätt att placera telekablar, basstationer och radiomaster ändras så att paragrafens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta särskilda bestämmelser om basstationer för mobiltelefoni som är trådlösa accesspunkter med kort räckvidd och placeringen av dem. Genom de ändringar som föreslås i paragrafen genomförs artikel 57 i kodexdirektivet, som syftar till att främja spridningen av i synnerhet högfrekventa 5G-nät genom att harmonisera och smidiggöra medlemsstaternas förfaranden när det gäller placeringen av sådana små cellulära basstationer som behövs för utbyggnaden av näten. I enlighet med skäl 139 i direktivet bör restriktioner för ibruktagandet av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd och låg effekt begränsas i så stor utsträckning som möjligt. De föreslagna lagändringarna uppfyller de allmänna mål för medlemsstaterna som anges i artiklarna 1 och 3 i kodexdirektivet och som gäller främjande av anläggandet av nät med mycket hög kapacitet. Liksom när det gäller annan placering enligt 229 §, ska de avtal om placeringen som parterna ingår även när det gäller placeringen av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd vara det primära förfarandet i överensstämmelse med den redan gällande lagstiftningen och nuvarande praxis.
Genom den ändring som föreslås i 1 mom. fogas till bestämmelsen reglering om basstationer för mobiltelefoni som är trådlösa accesspunkter med kort räckvidd samt tillhörande utrustning och kablar. Definitionen av utrustning och kablar som anknyter till basstationen inbegriper också sådan utrustning som behövs för strömförsörjning. Trådlösa accesspunkter med kort räckvidd ska uppfylla de väsentliga kraven enligt 251 § samt de tekniska och fysiska egenskaper som specificeras i en sådan genomförandeakt av kommissionen som avses i artikel 57.2 i kodexdirektivet. Avsikten är att kommissionens första genomförandeakt antas senast den 30 juni 2020. I enlighet med artikel 58 i kodexdirektivet bör det dessutom observeras att ifall medlemsstaterna när det gäller elektromagnetiska fält har för avsikt att ställa andra krav på användningen av accesspunkter med kort räckvidd än vad som anges i rekommendation 1999/519/EG ska de förfaranden som fastställs i direktivet om EU:s informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter (EU) 2015/1535 tillämpas. Den nuvarande paragrafens 3 punkt blir en ny 4 punkt och den gäller andra än i 2 eller 3 punkten avsedda basstationer för mobiltelefoni med tillhörande utrustning och kablar.
Enligt det föreslagna nya 2 mom. behövs det för placering av sådana basstationer som avses i 1 mom. 3 punkten inte ett sådant tillstånd som förutsätts någon annanstans i lag, om inte orsaker som hänför sig till skydd av byggnader, konstruktioner eller platser med ett arkitektoniskt eller historiskt värde eller med ett naturvärde eller till den allmänna säkerheten kräver det. Dessutom får det för ibruktagandet av en accesspunkt med kort räckvidd inte tas ut sådana administrativa avgifter som överstiger självkostnadsvärdet för de administrativa åtgärderna. Detta begränsar dock inte kommersiella avtal om placering, såsom t.ex. uthyrning.Till exempel naturvårdslagen (1096/1996), lagen om fornminnen (295/1963), lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010) och vattenlagen (587/2011) kan sätta gränser för placeringen av accesspunkter med kort räckvidd. Orsaker som hänför sig till den allmänna säkerheten kan vara till exempel orsaker som har att göra med trafiksäkerhet, strålsäkerhet, försvaret, polisens verksamhet eller jämförbara orsaker. Även till exempel vägtrafiklagen (729/2018), lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005), banlagen (110/2007) och lagen om enskilda vägar (560/2018) kan sätta gränser för placeringen.
Syftet med paragrafen är inte att avlägsna möjligheten att kräva förhandsanmälan om placeringen av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd. Genom bestämmelsen begränsas alltså inte t.ex. anmälningsskyldigheten enligt lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978). Det bör också beaktas att kommunen ansvarar för samordningen av gatukonstruktioner och olika ledningar, anordningar och konstruktioner ovanför och under gatuområdet. En ändamålsenlig skötsel av dessa kan främjas genom en eventuell anmälningsskyldighet. Genom den föreslagna ändringen genomförs artikel 57.1 i kodexdirektivet, enligt vilken de behöriga myndigheterna inte får kräva något enskilt förhandstillstånd för placeringen av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd vars tekniska, fysiska och visuella egenskaper har specificerats genom en genomförandeakt av kommissionen.
Det föreslagna 3 mom. motsvarar 229 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt det föreslagna nya 4 mom. ska teleföretaget avtala om en placering enligt 1 mom. med fastighetens eller byggnadens ägare. I momentet föreslås dessutom en teknisk ändring i och med att uttrycket avtalats har bytts ut till avtal ... har nåtts. I det föreslagna 4 mom. förtydligas bestämmelserna dessutom så att om inget avtal om placering har nåtts med ägaren av en fastighet eller byggnad, kan ett ärende som gäller placeringen föras till kommunens byggnadstillsynsmyndighet för avgörande. Ändringen grundar sig på principen om avtalsfrihet, vilket innebär att överföring av ett ärende till kommunens byggnadstillsynsmyndighet för avgörande är ett möjligt sätt att avgöra ett ärende, men inte obligatoriskt.
I det föreslagna 5 mom. föreslås det bestämmelser om placering av accesspunkter med kort räckvidd i sådana fastigheter, byggnader eller andra konstruktioner som en myndighet har bestämmande inflytande över. En myndighet som har bestämmande inflytande över en fastighet, byggnad eller någon annan konstruktion som tekniskt lämpar sig som värd för trådlösa accesspunkter med kort räckvidd eller som behövs för att sådana ska kunna förbindas med ett stamnät ska på förhand göra villkoren för placering av accesspunkter tillgängliga. Villkoren ska vara rättvisa, skäliga, transparenta och icke-diskriminerande. I villkoren kan de grunder som avses i 2 mom. beaktas. Syftet med villkoren är att ställa ramar för placeringen. Myndigheten kan behandla en begäran om placering och komplettera de allmänna placeringsvillkoren inom ramen för lagstiftningen samt med beaktande av uppnåendet av direktivets mål också utföra prövning i enskilda fall, i synnerhet i fråga om huruvida begäran om placering är skälig eller tekniskt lämplig. När det gäller teknisk lämplighet kan t.ex. också feltolerans beaktas. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan ett ärende som gäller placering vid behov föras för avgörande till kommunens byggnadstillsynsmyndighet. En sådan situation kan vara att den som framställt begäran om placering bedömer att momentets bestämmelser om placeringsrätt inte har tillämpats på det sätt som förutsätts i lagen. Kommunens byggnadstillsynsmyndighet har dock till uppgift att endast besluta om placeringen, och har alltså inte till uppgift att själv bedöma huruvida placeringsvillkoren är lagenliga. På sökande av ändring i beslut av kommunens byggnadstillsynsmyndighet tillämpas bestämmelserna om ändringssökande i 43 kap.
Enligt artikel 57 i direktivet ska villkoren göras tillgängliga för allmänheten vid en central informationspunkt. I Finland är den informationspunkt som avses i direktivet den centrala informationspunkt för nätinformation, verkkotietopiste.fi (nätverksinformationspunkt) som avses i 5 § i lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur (276/2016) och som upprätthålls av Transport- och kommunikationsverket. Det kan dock anses vara tillräckligt att det i den centrala informationspunkten finns t.ex. en länk till myndighetens webbplats eller någon annan tjänst där man enkelt och tydligt kan hitta villkoren. Villkoren behöver inte vara till exempel fastighetsspecifika, utan de kan gälla exempelvis kommuner eller andra geografiskt avgränsade områden.
De myndigheter som omfattas av tillämpningsområdet för momentet ska tillgodose varje rimlig begäran om tillträde som uppfyller villkoren. Eftersom de potentiella situationerna vad gäller placering är varierande förutsätter bedömningen av om villkoren för begäran om placering uppfylls och av rimligheten sannolikt prövning från fall till fall av myndigheten. I det föreslagna nya 6 mom. föreskrivs det om de myndigheter som omfattas av paragrafens tillämpningsområde. Med myndighet avses i denna paragraf statliga myndigheter, kommunala myndigheter och statliga affärsverk. Exempelvis kommunägda eller statsägda aktiebolag omfattas inte av tillämpningsområdet för momentet. Genom ändringen genomförs artikel 57.4 i kodexdirektivet.
Bestämmelsen i direktivet omfattar även andra konstruktioner som såväl nationella och regionala som lokala offentliga myndigheter har bestämmande inflytande över, inklusive väg- och gatuutrustning såsom lyktstolpar, trafikmärken, trafikljus, annonspelare, buss- och spårvagnshållplatser och tunnelbanestationer. Andra konstruktioners lämplighet för placering av basstationer ska också avgöras från fall till fall och med beaktande av t.ex. teknisk lämplighet och trafiksäkerhet, inklusive tillgången till eltillförsel, styrsystem och olägenheter för sikten. Alla konstruktioner lämpar sig inte nödvändigtvis för närvarande som objekt för placering av basstationer, vilket framhäver betydelsen av myndighetens prövning i enskilda fall. Utöver tätortsområden ska placeringsrätten också gälla till exempel sådana vägområden som en offentlig aktör har bestämmande inflytande över och som har en central betydelse särskilt med tanke på automatiseringen av trafiken.
Det föreslagna 7 mom. motsvarar i huvudsak 4 mom. i den gällande 229 §. Det föreslås också att till tillämpningsområdet för momentet fogas konstruktioner, varvid avtal om placering av i 1 mom. avsedda telekablar, radiomaster, basstationer samt konstruktioner och utrustning i anslutning till dem också binder konstruktionens nya ägare. Det föreslagna 8 mom. motsvarar 5 mom. i den gällande 229 §.
234 §.Förutsättningar för placering. Den ändring som föreslås i 4 mom. är teknisk och genom den preciseras namnet på lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005), vilket ändrades i samband med en revidering av den lagen.
237 §. Ersättningar för placering. Genom den ändring som föreslås i 2 mom. utvidgas tillämpningsområdet till att omfatta även placeringen av sådana trådlösa accesspunkter med kort räckvidd som avses i 229 § 1 mom. 3 punkten. Det föreslås att till momentet fogas en bestämmelse om rätt för konstruktionens ägare och innehavare att få full ersättning för sådan olägenhet och skada som har orsakats av placering som avses i 229 § 1 mom. 1 punkten.
244 §.Föreskrifter om kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Enligt paragrafen får Transport- och kommunikationsverket meddela föreskrifter enligt 243 § om kvalitetskrav på kommunikationsnät och kommunikationstjänster, om informationssäkerhet och om kompatibilitet. Paragrafen innehåller en förteckning över frågor som föreskrifterna kan gälla.
Det föreslås att en ny 15 punkt fogas till paragrafen. Enligt förslaget kan föreskrifterna också gälla teknisk bestämning av täckningsområdet för kommunikationsnätet. Syftet med ändringen är att förenhetliga de tillämpliga tekniska metoder och mätbara värden på basis av vilka det kan anses att masskommunikationsnätet eller mobilnätet i fråga har sådan täckning i området som krävs enligt nätkoncessionen.
Genom en föreskrift av Transport- och kommunikationsverket kan det till exempel när det gäller mobilnätets täckning utomhus bestämmas ett värde för styrkan på den signal som nätet sänder ut och som terminalutrustningen tar emot, vilket teleföretagen kan använda som kalkylerat värde för nätets täckning. Genom en sådan föreskrift kan det också meddelas närmare grunder för hur man tekniskt fastställer hörbarheten inomhus för de signaler som sänds via mobilnätet samt detaljer om de tekniska grunder på vilka man fastställer täckningsområdet för masskommunikationsnätet. Syftet med dessa föreskrifter är att säkerställa kommunikationsnätens kvalitet och tillgänglighet inom deras täckningsområden.
I paragrafen görs också språkliga ändringar. Den nuvarande 14 punkten, som gäller Transport - och kommunikationsverkets rätt att utfärda andra tekniska krav som kan jämföras med de andra punkterna i momentets förteckning, flyttas till sista, ny 16 punkt i förteckningen. Den nuvarande 15 punkten blir 14 punkten.
244 a §. Utrustning som används i kommunikationsnätens kritiska delar. Till lagen fogas en ny paragraf med bestämmelser om nätverksutrustning som används i kritiska delar av kommunikationsnät. Enligt det föreslagna 1 mom. får nätverksutrustning inte användas i ett allmänt kommunikationsnäts kritiska delar, om det finns vägande skäl att misstänka att användningen av utrustningen äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret. Nätverksutrustning definieras i 3 § 1 mom. 38 punkten i den gällande lagen. Enligt definitionen avses med nätverksutrustning sådan utrustning som är avsedd att användas för överföring eller styrning av meddelanden i kommunikationsnät. Nätverksutrustningen är alltså en del av kommunikationsnätet, såsom en central, en nätverkshubb eller en router. Med användning av utrustning avses också underhåll, administration och uppföljning av utrustningen.
Den föreslagna regleringen gäller inte sådan teleterminalutrustning som avses i 3 § 1 mom. 25 punkten i den gällande lagen, såsom mobiltelefoner, modem eller annan utrustning som är kopplade till en anslutning i ett allmänt kommunikationsnät, som utnyttjar kommunikationsnätet och som används av slutanvändaren.
Bedömningen av äventyrande av den nationella säkerheten eller försvaret gäller nätverksutrustning som används i nätets kritiska delar. Som ett kommunikationsnäts kritiska delar betraktas nätets kärna, i synnerhet sådana faciliteter och åtgärder med hjälp av vilka nätet och trafiken på det styrs och administreras på ett centralt sätt. I den nuvarande nättekniken är den kritiska kärnan till exempel den del av stamnätet där olika användares tillträde till nätet administreras och status för användarnas anslutningar upprätthålls. Kommunikationsnätets kritiska delar säkerställer tillgången till tjänster och kommunikationens konfidentialitet. Till kommunikationsnätets kritiska delar hör också de delar av nätet som säkerställer informationssäkerheten i hela kommunikationsnätet. När det gäller de nuvarande näten har dessa arrangemang och åtgärder genomförts i stamnätet.
Också i fråga om 5G-nät är det möjligt att särskilja de kritiska delarna av nätet, även om 5G-nätets struktur är mer komplicerad än tidigare nätgenerationers. I framtida nät, såsom 5G-nät och 6G-nät, bör de kritiska delarna definieras i enlighet med den aktuella tekniska utvecklingen. Det väsentliga vid definitionen av ett kommunikationsnäts kritiska delar är också att bedöma vem som har faktiska möjligheter att påverka funktionen och egenskaperna hos en del av kommunikationsnätet eller den nätverksutrustning som finns i där. När Transport- och kommunikationsverket meddelar närmare föreskrifter om den tekniska definitionen av kommunikationsnät, särskilt av nätens kritiska delar, ska verket höra delegationen för nätsäkerhet.
Med äventyrande av den nationella säkerheten avses till exempel verksamhet som hotar människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner, verksamhet av en främmande stat eller av ett sådant företag som står under nära inflytande från den främmande staten och som kan skada Finlands internationella relationer, ekonomiska intressen eller andra viktiga intressen eller utländsk underrättelseverksamhet. Det har traditionellt ansetts att också försvaret hör till kärnområdet för begreppet nationell säkerhet, men för tydlighetens skull nämns saken uttryckligen i den föreslagna paragrafen vid sidan av den nationella säkerheten. Med verksamhet som hotar den nationella säkerheten avses i princip verksamhet som inte i första hand riktar sig mot en viss individ utan mer allmänt mot samhället och den mänskliga gemenskapen (se RP 198/2017 rd). Sådana hot äventyrar samhällets kritiska funktioner också när tillgången till information, sekretessen och integriteten äventyras i kommunikationsnätet. Tillsynsmyndigheten ska ha möjlighet att förbjuda användningen av utrustningen i det allmänna kommunikationsnätet i ovan nämnda situationer.
Den föreslagna bestämmelsen ska också tillämpas på nättjänster som anknyter till myndighetskommunikation till den del som teleföretagens allmänna kommunikationsnät utnyttjas vid tillhandahållandet av dessa tjänster.
Enligt det föreslagna 2 mom. gäller regleringen utöver allmänna kommunikationsnät också kritiska delar av kommunikationsnät som används av kärnkraftverk, hamnar, flygplatser och motsvarande aktörer som är viktiga med tanke på samhällets funktion, om nätet är anslutet till ett allmänt kommunikationsnät.
Särskilt har tekniken för 5G-nät bedömts öka antalet slutna och lokalt administrerade nät som kan utnyttjas t.ex. i datakommunikation mellan maskiner i samband med automatisering eller robotisering. Genom den föreslagna bestämmelsen strävar man efter att förbereda sig också på säkerhetshot i anslutning till sådana så kallade mikrooperatörers nät, om det är fråga om en aktör som är betydande med tanke på den övergripande säkerheten i samhället och om mikrooperatörens nät har anslutits till ett allmänt kommunikationsnät.
Det väsentliga med tanke på tillämpningen av det föreslagna 2 mom. är att kommunikationsnätet fungerar i en ur samhällets synvinkel så kritisk miljö att ett äventyrande av nätets kärnfunktioner kan leda till att den nationella säkerheten eller försvaret äventyras. Detta kan t.ex. innebära att samhällets vitala funktioner äventyras. Utöver de kärnkraftverk, hamnar och flygplatser som nämns i paragrafen kan också andra aktörer som är viktiga med tanke på samhällets vitala funktioner komma att omfattas av tillämpningsområdet. Samhällets kritiska tjänster har identifierats bland annat i statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen (SRb 1048/2018) som utfärdats med stöd av 2 § i lagen om tryggande av försörjningsberedskap (1390/1992) samt som en del av det nationella genomförandet av direktivet om nät- och informationssäkerhet (RP 192/2017 rd).
De separata nät som inte är anslutna till något allmänt kommunikationsnät ska inte omfattas av tillämpningsområdet. Avgränsningen behövs eftersom det kan anses att hotet realiseras först när ett separat nät ansluts till ett allmänt kommunikationsnät. Dessutom håller de lokala nät som administreras av de så kallade mikrooperatörerna först på att utvecklas, och det finns inget behov av att med beaktande av proportionalitet och noggrann avgränsning i detta skede utsträcka regleringen till att omfatta de separata näten.
Tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen i de situationer som avses i 1 och 2 mom. förutsätter vägande skäl för misstanke om att den nationella säkerheten äventyras. Bestämmelsens tillämpningsområde ska alltid tolkas i enlighet med proportionalitetsprincipen.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga ägaren av ett kommunikationsnät eller en annan innehavare av nätet att avlägsna nätverksutrustning som äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret från kritiska delar av sitt nät. Med annan innehavare av nätet avses en situation där bestämmanderätten över nätet och den utrustning som används där de facto utövas av någon annan än nätets ägare. Transport- och kommunikationsverket ska i enlighet med sina allmänna uppgifter enligt 303 § utöva tillsyn över att bestämmelsen iakttas, men syftet med det föreslagna 3 mom. är att tydligt ange att Transport- och kommunikationsverket utöver sina andra befogenheter genom sitt tillsynsbeslut kan ålägga nätets ägare eller en annan innehavare av nätet att avlägsna sådan nätverksutrustning som äventyrar den nationella säkerheten från kritiska delar av sitt nät.
Transport- och kommunikationsverket kan inleda ett tillsynsärende som hör till dess behörighet på eget initiativ eller på initiativ av en utomstående. I fråga om den föreslagna paragrafen är det möjligt att t.ex. någon myndighet som sköter uppgifter i anslutning till den nationella säkerheten eller försvaret i Finland gör ärendet anhängigt vid Transport- och kommunikationsverket eller att verket inleder ett tillsynsärende på eget initiativ t.ex. till följd av sin inspektionsverksamhet. Transport- och kommunikationsverket ska också informera de myndigheter som sköter uppgifter som gäller den nationella säkerheten eller försvaret om sina eventuella misstankar. Då har myndigheterna möjlighet att också tillsammans bedöma om ett tillsynsförfarande ska inledas i ärendet.
Före beslut fattas ska Transport- och kommunikationsverket höra kommunikationsnätets ägare eller andra innehavare och ge denna möjlighet att avhjälpa upptäckta säkerhetsbrister. Syftet med detta är att framhäva särskilt förverkligandet av proportionalitetsprincipen i tillsynsåtgärderna. Ägaren eller en annan innehavare av ett kommunikationsnät kan avhjälpa säkerhetsbristen t.ex. genom att uppdatera nätverksutrustningen, om det är tillräckligt för att avhjälpa situationen. Skyldighet att höra kommunikationsnätets ägare eller andra innehavare och att ge denna möjlighet att avhjälpa säkerhetsbrister föreligger dock inte, om hörandet eller de korrigerande åtgärder som kommunikationsnätets ägare eller andra innehavare vidtagit inte kan genomföras så snabbt som ärendets brådskande natur nödvändigtvis kräver. Ett sådant förfarande är möjligt endast i ytterst exceptionella situationer där ett synnerligen betydande äventyrande av den nationella säkerheten förutsätter omedelbara åtgärder av myndigheterna. En motsvarande bestämmelse ingår i bestämmelserna om interimistiska beslut i 331 § i den gällande lagen. Paragrafen i fråga täcker dock inte den nationella säkerheten, varför det för tydlighetens skull är nödvändigt att föreskriva särskilt om saken.
Transport- och kommunikationsverkets tillsynsbeslut är förvaltningsbeslut som omfattas av de rättsmedel som anges i 43 kap. Ett övervakningsbeslut som fattats med stöd av den föreslagna bestämmelsen får överklagas hos förvaltningsdomstolen. När det gäller partsoffentligheten i förvaltningsförfarandet är det skäl att beakta att de bestämmelser som begränsar partsoffentligheten kan begränsa en parts rätt att få information t.ex. om inrikes-, utrikes- och försvarsförvaltningens bedömningar av äventyrandet av den nationella säkerheten eller försvaret. I enlighet med gott förvaltningsförfarande ska Transport- och kommunikationsverket dock informera den som är föremål för beslutet om de grunder som ligger till grund för beslutet i den mån det är möjligt med iakttagande av de bestämmelser som begränsar partsoffentligheten. I fråga om sekretessbelagda uppgifter tillämpas på den som är föremål för beslutet vad som i 23 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet föreskrivs om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande. Till den del uppgifterna inte är sekretessbelagda ska den normala offentlighetsprincipen iakttas.
Den bedömning av den nationella säkerheten som görs som en del av tillsynen över den föreslagna bestämmelsen ska grunda sig på inrikes-, utrikes- och försvarsförvaltningens utlåtanden i ärendet, av vilka det ska framgå om det finns vägande skäl för att nätverksutrustningen kan anses äventyra den nationella säkerheten och vilka dessa grunder är.
Utöver inrikes-, utrikes- och försvarsförvaltningens utlåtanden ska Transport- och kommunikationsverket göra en helhetsbedömning där man beaktar övervakningsbeslutets konsekvenser för kommunikationsnätens och kommunikationstjänsternas funktion och tillgänglighet i förhållande till de övriga rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation och i synnerhet till de mål som anges i 1 § samt till de allmänna rättsprinciperna inom förvaltningen. Vid helhetsbedömningen bör uppmärksamhet fästas t.ex. vid hur lång tid nätinnehavaren ska reserveras för korrigerande åtgärder eller för avlägsnande av sådan nätverksutrustning förordnats att bli avlägsnat ur kommunikationsnätet, med beaktande av åtgärdens verkningar på nätverkets och dess tjänsters övriga funktion. Åtgärderna får inte i betydande grad äventyra nätanvändarnas yttrandefrihet och tillgång till nättjänsterna.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska Transport- och kommunikationsverket trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller utlämnande av uppgifter ha rätt att lämna ut en handling till och att röja sekretessbelagd information för andra myndigheter, om det är nödvändigt för skötseln av en uppgift enligt denna paragraf. Det kan vara nödvändigt för Transport- och kommunikationsverket att till exempel till inrikes-, utrikes- och försvarsförvaltningen lämna ut sådan information om nätverksutrustning som är föremål för bedömning som är sekretessbelagd med stöd av offentlighetslagen (t.ex. en företagshemlighet).
Enligt det föreslagna 5 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om den tekniska definitionen av ett kommunikationsnät, särskilt av nätets kritiska delar. I en föreskrift om nätets kritiska delar ska de kritiska delar av nätet som avses och definieras i paragrafen beskrivas tekniskt, det vill säga de faciliteter och åtgärder med hjälp av vilka nätet och trafiken på det administreras på ett centralt sätt. Föreskriften ska i enlighet med principerna för god förvaltning beredas i brett samarbete med branschen och olika myndigheter. I den tekniska definitionen är det viktigt att identifiera de delar av kommunikationsnätet där nätverksutrustningen de facto kan leda till att den nationella säkerheten äventyras, och där det därför är nödvändigt att tillämpa en mer omfattande säkerhetsbedömning än den tekniska informationssäkerheten på den nätverksutrustning som används i respektive utvecklingsskede av nätverkstekniken. I de tekniska definitionerna i föreskriften ska de internationella standarder på basis av vilka kommunikationsnäten planeras och byggs beaktas. Det är viktigt att de aktörer som sköter myndighetsuppgifter i anslutning till den nationella säkerheten eller försvaret hörs och involveras i definitionsarbetet. Transport- och kommunikationsverket skulle regelbundet bedöma behovet att uppdatera föreskrifter som utfärdats med stöd av regleringen i takt med att tekniken för kommunikationsnät utvecklas. I bedömningsarbetet skulle verket beakta rekommendationerna från den föreslagna delegationen för nätsäkerhet.
Den föreslagna regleringen kompletterar de övriga åtgärderna och skyldigheterna i lagen. Enligt 243 § i den gällande lagen ska informationssäkerheten vid elektronisk kommunikation tryggas när kommunikationsnät planeras, byggs och underhålls. I 273 § föreskrivs det om skyldigheten för teleföretag eller andra innehavare av kommunikationsnätet eller utrustningen att avhjälpa betydande olägenheter eller störningar som orsakas av kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller utrustning. Transport- och kommunikationsverket kan bestämma att utrustning som orsakar störningar eller olägenheter ska kopplas bort från det allmänna kommunikationsnätet. I samband med tillämpningen av 273 § har det redan uttryckligen identifierats ett kommunikationsnät, en kommunikationstjänst eller utrustning som orsakar betydande olägenheter eller störningar innan teleföretaget kan åläggas att vidta korrigerande åtgärder. I den nu föreslagna regleringen ska granskningen mer omfattande inriktas på bedömningen av om den nationella säkerheten och försvaret äventyras. Med stöd av den föreslagna regleringen kan utrustning som används i kritiska delar av ett kommunikationsnät avlägsnas om det finns vägande skäl att misstänka att användningen av utrustningen skulle äventyra den nationella säkerheten.
Enligt 315 § har Transport- och kommunikationsverket, när det fullgör uppgifter enligt denna lag, rätt att få den information som verket behöver för skötseln av uppgifterna av dem vilkas rättigheter och skyldigheter lagen gäller samt av aktörer som handlar för deras räkning. Transport- och kommunikationsverket har således möjlighet att vid behov redan på förhand få information om utrustning och anskaffningar av utrustning som används i kritiska delar av kommunikationsnäten, om detta behövs t.ex. för att rikta tillsynsåtgärder. Dessutom har Transport - och kommunikationsverket med stöd 325 § i lagen rätt att utföra tekniska säkerhets- eller funktionsinspektioner i teleföretag.
I EU:s gemensamma riskbedömning och urvalet av metoder i fråga om den uppmanas medlemsstaterna att fästa särskild uppmärksamhet vid tryggandet av kommunikationsnätens kritiska delar (key assets). Den föreslagna paragrafen är en del av genomförandet av de strategiska åtgärderna i EU: s gemensamma metodarsenal, vilket beskrivs närmare i den del av regeringspropositionen som handlar om målen i EU-rättsakten.
244 b §.Delegationen för nätsäkerhet. I paragrafen föreslås det bestämmelser om den nya delegationen för nätsäkerhet och om dess uppgifter. Delegationen tillsätts av statsrådets allmänna sammanträde på föredragning från kommunikationsministeriet. I delegationen ska de centrala myndigheterna från olika förvaltningsområden vara representerade. Utöver ministerierna ska också centrala ämbetsverk, såsom Transport- och kommunikationsverket och Skyddspolisen, vara representerade. Dessutom ska de centrala teleföretagen och deras intressebevakare vara representerade. Med centrala teleföretag avses sådana etablerade teleföretag som äger eller förvaltar allmänna kommunikationsnät i Finland och som bedriver sin verksamhet i vid omfattning.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om delegationens uppgifter. Delegationen ska stödja de behöriga myndigheternas beslutsfattande. Den ska följa utvecklingen av kommunikationsnäten och tekniken samt tillämpningspraxis i fråga om lagstiftningen om nätsäkerheten. Delegationen ska behandla och lägga fram rekommendationer om utvecklingen av kommunikationsnät och kommunikationsteknik, definitionen av kritiska delar av kommunikationsnät, främjandet och skyddet av den nationella säkerheten i kommunikationsnäten och särskilt i deras kritiska delar samt ge rekommendationer om avvärjande av de risker som påverkar kommunikationsnätens säkerhet och förverkligandet av den nationella säkerheten, inklusive riskbedömning av utrustningstillverkarna. Delegationen föreslår också vid behov rekommendationer om lagstiftningsändringar för att förbättra nätsäkerheten, i synnerhet för att uppdatera den föreslagna 244 a § om säkerheten hos kommunikationsnätets kritiska delar. När det gäller dessa uppgifter behandlar delegationen också de diskussioner om bedömningen av tillverkare av utrustning som innebär hög risk som förs inom Europeiska unionens referensram och andra aktuella EU-ärenden som gäller ämnet. Delegationen ska i sin verksamhet beakta förutsägbarheten och rättssäkerheten i fråga om investeringar i kommunikationsnät samt de internationella standarder som byggandet av kommunikationsnät grundar sig på.
Delegationen ska inom ramen för sina uppgifter delta i beredningen av Transport- och kommunikationsverkets tekniska föreskrifter om kommunikationsnät. Transport- och kommunikationsverket meddelar med stöd av lagen föreskrifter om t.ex. kommunikationsnätens och kommunikationstjänsternas kvalitet, om informationssäkerhet och kompatibilitet samt i enlighet med den föreslagna 244 a § också om den tekniska definitionen av kommunikationsnätet, särskilt av dess kritiska delar.
Delegationens rekommendationer är inte som sådana bindande för Transport- och kommunikationsverket, som övervakar de allmänna kommunikationsnätens säkerhet. Transport- och kommunikationsverket ska dock ha sakliga och till det aktuella ärendet anknutna särskilda skäl att avvika från delegationens rekommendationer.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till delegationens medlemmar. Med tanke på delegationens verksamhet är det nödvändigt att Transport- och kommunikationsverket kan vid behov till delegationens medlemmar lämna ut nödvändig information som hänför sig till Transport- och kommunikationsverkets egna lagstadgade uppgifter och som behövs för skötseln av delegationens uppgifter. Uppgifterna får dock inte innehålla konfidentiella meddelanden, förmedlingsuppgifter eller lokaliseringsuppgifter. Transport- och kommunikationsverket kan t.ex. trots skyddet för företagshemligheter lämna ut uppgifter om företagets egendom, om det är nödvändigt för skötseln av delegationens uppgifter. De uppgifter som lämnas ut ska inte innehålla personuppgifter.
I 4 mom. föreslås det bestämmelser om tjänsteansvar för delegationens medlemmar. Bestämmelser om tjänsteansvar för tjänstemän som deltar i delegationens verksamhet finns t.ex. i statstjänstemannalagen (750/1994), strafflagen (39/1889) och skadeståndslagen (412/1974). Genom den föreslagna bestämmelsen utsträcks bestämmelserna om tjänsteansvar till en medlem av delegationen också när medlemmen inte är tjänsteman.
Det föreslås att på alla delegationsmedlemmar tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet när de sköter delegationens uppgifter, och medlemmarna ska med stöd av 23 § i den lagen iaktta tystnadsplikt i fråga om sekretessbelagda uppgifter. En medlem har inte rätt att utnyttja information som denne fått i annat syfte än för skötseln av den uppgift som avses i paragrafen.
264 §.Radioutrustning för specialändamål. I paragrafen föreskrivs det om sådan radioutrustning för specialändamål på vilken bestämmelserna i 30 kap. om radioutrustnings överensstämmelse med kraven och marknadskontroll inte tillämpas. Det föreslås att 3 punkten ändras så att bestämmelsen i stället för att tillämpas på anordningar som allmänt används i luftfartygs radiokommunikation inom luftfarten ska tillämpas på sådan radioutrustning som specificeras i artikel 138 i Europeiska unionens nya förordning om civil luftfart (EU) 2018/1139. Bestämmelsen bör ändras, eftersom man genom artikel 138 i EU:s nya förordning om civil luftfart har ändrat den avgränsning av direktivets tillämpningsområde som anges i punkt 3 i bilaga I till radioutrustningsdirektivet (2014/53/EU). Ändringen av direktivet förutsätter att den nationella genomförandebestämmelsen ändras på motsvarande sätt. Till följd av ändringen ska bestämmelserna i 30 kap. tillämpas på en del obemannade luftfarkoster.
265 §.Påvisande av behörighet. Det föreslås att 3 mom. ändras. Förslaget till ändring grundar sig på kraven i 1978 års internationella konvention angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (STCW-konventionen, FördrS 22/1984), som gäller besättningsmedlemmars hälsa och ålder. Bestämmelser om påvisande av dem finns i underpunkt 13.2 och 13.3 i regel 1/2 i kapitel 1 i bilagan till konventionen. Förslaget överensstämmer också med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/106/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk.
För erhållande av behörighetsbevis ska sökanden enligt förslaget ha avlagt behörighetsexamen med godkänt resultat samt vara minst 18 år gammal och visa att han eller hon uppfyller de hälsokrav enligt 4 § i lagen om läkarundersökning av fartygspersonal (1171/2010) som ställs för behörighetsbevis. Det ytterligare krav som ställs för behörighetsbevis gäller emellertid enbart sökande som ansöker om behörighetsbevis med anledning av att han eller hon ska vara användare av en radiosändare som är avsedd för radiokommunikation i säkerhetssyfte ombord på handelsfartyg i internationell trafik. Alla andra som ansöker om behörighetsbevis för sjöradiokommunikation behöver fortfarande endast avlägga den behörighetsexamen som krävs för behörighetsbevis.
Enligt det föreslagna momentet ska en behörighetsexamen avläggas för erhållande av behörighetsbevis. Den som deltar i examen ska visa att han eller hon känner till reglerna, anvisningarna och utrustningen inom det slag av radiokommunikation som är i fråga och har de språkkunskaper som behövs. Om behörighetsbevis för sjöradiokommunikation söks för att sökanden ska vara användare av en radiosändare som är avsedd för radiokommunikation i säkerhetssyfte ombord på handelsfartyg i internationell trafik, ska sökanden dessutom vara minst 18 år gammal och visa att han eller hon uppfyller de hälsokrav som avses i 4 § i lagen om läkarundersökning av fartygspersonal för att få behörighetsbevis. Transport- och kommunikationsverket fastställer examensfordringarna och fattar beslut om godkännande av de vid Transport- och kommunikationsverket anställda personer som ska fungera som examensmottagare. På ansökan kan också en aktör utanför verket godkännas som examensmottagare. Examensmottagaren ska ha den skicklighet och erfarenhet som uppgiften kräver.
När examensmottagare utför offentliga förvaltningsuppgifter ska de iaktta bestämmelserna bl.a. i förvaltningslagen, lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och i språklagen. Bestämmelser om när examensrelaterade prestationer ska vara avgiftsbelagda och om avgifternas storlek finns i lagen om grunderna för avgifter till staten.
Bestämmelser om de krav som föreslås för erhållande av behörighetsbevis, vilka hör till området för lagstiftningen och grundar sig på ett internationellt avtal, ska utfärdas i lag. Motsvarande krav finns i 107 § 2 mom. i lagen om transportservice (320/2017), där de ställs som villkor för utfärdande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet för fartygspersonal.
266 §.Upprätthållande av kompetens. Det föreslås att 3 mom. ändras. Förslaget till ändring grundar sig, liksom det förslag som gäller 265 §, på kraven i STCW-konventionen och på direktivet om minimikrav på utbildning för sjöfolk. Till lagen fogas sådana krav för erhållande av kompetensbevis för sjöradiokommunikation som motsvarar dem som gäller för erhållande av behörighetsbevis för sjöradiokommunikation i den föreslagna 265 §.
270 §. Skyldigheter för företag som använder avkodningssystem. Det föreslås att 2 mom. ändras så att ordalydelsen överensstämmer med kodexdirektivet. Enligt momentet är företag som använder avkodningssystem skyldiga att på rättvisa, skäliga och icke-diskriminerande villkor tillhandahålla andra företag sådana tekniska tjänster som den distribution som avses i 1 mom. kräver. Syftet med ändringen är emellertid inte att ändra tillämpningen av momentet, så tekniska tjänster ska även framöver tillhandahållas till ett kostnadsorienterat och icke-diskriminerande pris. Genom momentet genomförs artikel 62.1 i samt del I i bilaga II till kodexdirektivet.
Det föreslås även ett nytt 4 mom. i paragrafen, enligt vilket Transport- och kommunikationsverket genom sitt beslut kan undanröja en skyldighet enligt 1 mom., om det företag som använder avkodningssystemet inte har betydande marknadsinflytande enligt 52 §. Förutsättningen för att skyldigheter ska undanröjas är dessutom att ändringen eller slopandet inte hindrar fullgörandet av distribueringsskyldigheten enligt 227 § och inte heller hämmar konkurrensen på detaljmarknaden för digitala televisionstjänster och digitala radiotjänster och på marknaden för avkodningssystem eller tillhörande faciliteter. Genom momentet genomförs artikel 62.2 i kodexdirektivet.
275 §.Störningsanmälningar till Transport- och kommunikationsverket. Det föreslås att 1 mom. ändras så att namnet på Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet ändras till Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/881.
Till 5 mom. fogas en skyldighet för Transport- och kommunikationsverket att vid behov anmäla en sådan störning som avses i 1 mom. till de andra berörda medlemsstaterna och till Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå.
278 §.Allmänt nödnummer Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till telefonnät stryks i bestämmelsen och så att det förutom genom nödsamtal och nödtextmeddelanden finns möjlighet att sända ett nödmeddelande även på andra sätt. Genom ändringen förtydligas och uppdateras de nuvarande bestämmelserna och ändringen motsvarar artikel 109.1 i kodexdirektivet. I och med denna ändring motsvarar bestämmelsen bättre än nu teleföretagens skyldighet enligt 243 § 1 mom. 5 punkten att se till att tillgången till nödtjänster är tryggad på ett så teknikneutralt sätt som möjligt, också vid nätstörningar.
Bestämmelser om hur nödmeddelanden kan sändas finns i lagen om nödcentralsverksamhet (692/2010). För närvarande innebär detta att det är möjligt att sända ett nödmeddelande genom att ringa eller skicka ett textmeddelande till det allmänna nödnumret 112. I samband med tjänsten eCall, som används inom hela EU och där förmedlingen av nödsamtal från fordon baserar sig på nödnumret 112, jämställs eCall-samtal med vanliga samtal. I framtiden kan det utöver samtal och textmeddelanden vara möjligt att även sända exempelvis snabbmeddelanden, videokommunikation eller annan jämförbar kommunikation som typiskt sett grundar sig på IP-baserad dataöverföring till nödcentralen.
Syftet med det föreslagna 1 mom. är att se till att det i framtiden finns möjlighet till även andra sätt att sända ett nödmeddelande på än genom traditionella samtal eller textmeddelanden, och teleföretagen ska bygga upp sina kommunikationsnät och kommunikationstjänster så att de inte begränsar användarnas möjligheter att avgiftsfritt få kontakt med det allmänna nödnumret. Syftet med ändringen är inte att kräva att det ska vara möjligt att förmedla nödmeddelanden via sådana kommunikationsnät eller kommunikationstjänster som tillhandahålls av teleföretag och som på grund av sina tekniska egenskaper inte på naturlig väg ger möjlighet till nödmeddelanden. Om till exempel en kommunikationstjänst med ljudförbindelseegenskaper inte har anslutits till det allmänna kommunikationsnätet, det vill säga att det inte är möjligt att använda den till att ringa upp ett nummer i en nationell eller internationell nummerplan utan tjänsten endast möjliggör kommunikation mellan dem som använder tjänsten i fråga, medför bestämmelsen ingen skyldighet att utöka tjänsten med en sådan förbindelse för ljudkommunikation som det är möjligt att ringa nödsamtal med.
I praktiken sker utvärderingen av införandet av de nya kommunikationstjänsterna inom nödcentralsverksamheten i form av en ändring av den tidigare nämnda lagen om nödcentralsverksamhet, vilket innebär att man i en bredbasig beredning av ärendet bland annat kan beakta förhållandet mellan de investeringar som krävs och den ersättningsmekanism som det föreskrivs om i 299 §.
I 2 mom. föreslås det att termen nödsamtal ersätts med en hänvisning till nödmeddelanden, det vill säga alla de sätt enligt 1 mom. på vilka nödmeddelanden kan förmedlas till det allmänna nödnumret. Ändringen grundar sig på den ändring som föreslås i 1 mom. och ska säkerställa att de myndigheter som tar emot nödmeddelanden får information om alla betydelsefulla störningar som påverkar förmedlingen av nödmeddelanden.
279 §. Skyldighet att förmedla varningsmeddelanden. I 1 mom. föreslås ett förtydligande om teleföretagens ansvar vid förmedlingen av varningsmeddelanden. I den gällande lagen föreskrivs det om teleföretagens skyldighet i fråga om varningsmeddelanden i 243 § 1 mom. 15 punkten. Enligt bestämmelsen ska allmänna kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt kommunikationsnät och kommunikationstjänster som ansluts till dem planeras, byggas och underhållas så att varningsmeddelanden från myndigheter kan förmedlas till allmänheten i enlighet med vad som föreskrivs särskilt. De särskilda bestämmelser som det hänvisas till i bestämmelsen finns för närvarande i lagen om varningsmeddelanden (466/2012), där det föreskrivs om bland annat myndigheter som har behörighet att utfärda varningsmeddelanden och processen med att utfärda varningsmeddelanden. Eftersom det å ena sidan föreslås att teleföretagens skyldighet enligt 280 § att förmedla riktade nödunderrättelser upphävs och det å andra sidan föreslås att lagen om varningsmeddelanden ändras så att den myndighet som utfärdar ett varningsmeddelande alltid ska rikta varningsmeddelandet, föreslås det att bestämmelserna om teleföretagens skyldighet att förmedla varningsmeddelanden ska ingå i 279 § på samma sätt som för andra aktörer som är skyldiga att förmedla varningsmeddelanden.
På grund av ändringen i 1 mom. föreslås det i 2 mom. en teknisk ändring enligt vilken man i stället för att som i den gällande lagen hänvisa till ”den som bedriver televisions- eller radioverksamhet” mera allmänt hänvisa till sådana verksamhetsutövare som avses i 1 mom. Då omfattar hänvisningen även teleföretag. Det föreslås att skyldigheten enligt momentet att förmedla varningsmeddelanden också vid störningar under normala förhållanden och under sådana undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen (beredskapsskyldighet) även ska inbegripa att verksamhetsutövaren deltar i testning av systemet för förmedling av varningsmeddelanden. I praktiken har systemet för förmedling av varningsmeddelanden testats en gång om året (den 11 februari) på så sätt att Transport- och kommunikationsverket i förväg har meddelat de aktörer som är skyldiga att förmedla varningsmeddelanden om tidpunkten för testet, och sedan har verksamhetsutövarna i samarbete med Nödcentralsverket och Rundradion testat systemet. Testning på myndighetsinitiativ ordnas så att den olägenhet den medför står i proportion till målet att säkerställa att systemet fungerar, vilket är en central del av verksamhetsutövarens beredskapsskyldighet.
I 3 mom. föreslås ett omnämnande om att bestämmelser om Rundradion Ab:s skyldighet att förmedla varningsmeddelanden och ha beredskap för att sköta televisions- och radioverksamheten under undantagsförhållanden finns i 7 § 2 mom. 7 punkten i lagen om Rundradion Ab (1380/1993). Bestämmelsen motsvarar vad som står i det gällande 4 § 3 mom. i lagen om varningsmeddelanden, som föreslås bli 5 § 5 mom. Rundradion intar en viktig ställning i processen med att förmedla varningsmeddelanden, vilket innebär att en explicit hänvisning till den speciallag som gäller Rundradion även i den bestämmelse i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation som gäller andra aktörer som är skyldiga att förmedla varningsmeddelanden gör det lättare att förstå bestämmelserna.
Det föreslås att 3 mom. i den gällande paragrafen, enligt vilket varningsmeddelandens innehåll inte får ändras medan de förmedlas, överförs till 4 mom. För att öka koherensen i lagstiftningen om varningsmeddelanden föreslås en motsvarande bestämmelse även i ett nytt 4 mom. i 5 § i lagen om varningsmeddelanden (förmedling av varningsmeddelanden till allmänheten).
Det föreslås att det bemyndigande som finns i 280 § 6 mom. som föreslås bli upphävd, överförs till ett nytt 5 mom. i denna paragraf. Enligt den föreslagna bestämmelsen får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om förmedling av i 1 mom. avsedda varningsmeddelanden och om responstiderna samt om den beredskap för förmedling som avses i 2 mom. Det föreslås att bestämmelsen i övrigt flyttas från 280 § 6 mom. i oförändrad form, men att den preciseras genom de ovan nämnda momenthänvisningarna, som närmare än i nuläget specificerar föremålet för bemyndigandet.
280 §. Teleföretags skyldighet att förmedla riktade myndighetsmeddelanden. Det föreslås att paragrafen ändras så att bestämmelserna om riktade nödunderrättelser upphävs som delvis terminologiskt föråldrade och som delvis överlappande med bestämmelserna i lagen om varningsmeddelanden. Bestämmelser om teleföretags skyldighet att förmedla varningsmeddelanden finns i 243 § 1 mom. 15 punkten och i 279 §, som nu föreslås bli ändrad. I 280 §, som föreslås bli ändrad, föreskrivs det om riktade myndighetsmeddelanden och som underkategorier till dem om riktade nödunderrättelser och om andra riktade myndighetsmeddelanden. Till denna del är paragrafens terminologi föråldrad och motsvarar inte terminologin i den gällande lagen om varningsmeddelanden, där det föreskrivs om endast ett sätt att utfärda varningsmeddelanden. I 4 § i lagen om varningsmeddelanden föreslås det också tydligare bestämmelser om att varningsmeddelanden alltid är riktade. Det föreslås att definitionen av riktade nödunderrättelser i 1 mom. stryks och att bestämmelsen i 3 mom. om de myndigheter som har rätt att utfärda dem upphävs. Det föreslås att skyldigheten enligt 5 mom. att förmedla riktade nödunderrättelser utan dröjsmål överförs till 279 § 5 mom. såsom en skyldighet som gäller varningsmeddelanden. På motsvarande sätt föreslås det att det bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att utfärda bestämmelser på lägre nivå som finns i 280 § 6 mom. överförs till 279 § 6 mom. till den del det gäller varningsmeddelanden.
På det praktiska planet har det dock den senaste tiden i myndighetsverksamheten i samband med hanteringen av koronavirusläget framkommit att det finns ett akut behov av utnyttja metoder för att informera befolkningen som är av typen andra riktade myndighetsmeddelanden, där det behöriga ministeriet via nödcentralsverket kan sända meddelandet till teleföretag för att förmedlas till den terminalutrustning eller de abonnemang som vid tidpunkten för förmedlingen finns på de områden som ministeriet fastställt. Eftersom det föreslås att hänvisningarna till riktade nödunderrättelser i 280 § stryks, blir den enda formen av riktade myndighetsmeddelanden enligt paragrafen ”annat riktat myndighetsmeddelande” som avses i den gällande bestämmelsen, och i fråga om vilket det föreslås att ordet ”annat” stryks som en teknisk ändring. Då gäller de riktade myndighetsmeddelanden som avses i propositionen i fortsättningen sådana situationer där det på grund av hot mot människors liv, hälsa eller egendom är nödvändigt att informera allmänheten under andra omständigheter än de som kräver varning genom varningsmeddelanden och som avses i 4 § i lagen om varningsmeddelanden.
Eftersom det behöriga ministeriet på motsvarande sätt som enligt det gällande 3 mom. ska besluta om förmedlingen av ett sådant riktat myndighetsmeddelande, föreslås det att ur 2 mom. stryks hänvisningarna till sjöräddningscentralen och sjöräddningsundercentralen, vilkas roll mellan den behöriga myndighet som ansvarar för förmedlingen av myndighetsmeddelandet och teleföretaget har legat på sådana riktade nödunderrättelser som nu föreslås bli slopade. Eftersom det enligt propositionen i fortsättningen är endast det behöriga ministeriet som fattar beslut om riktade myndighetsmeddelanden, har ministeriet i enlighet med principen om en enda kontaktpunkt endast nödcentralsverket som kontaktpunkt för den fortsatta processen för förmedling av meddelanden. Eftersom teleföretagen inte har ett automatiserat system för att rikta textmeddelanden eller andra meddelanden som förmedlas i mobilnätet, blir sättet att förmedla ett riktat myndighetsmeddelande även i fortsättningen motsvarande som det nuvarande sättet att förmedla ett annat riktat myndighetsmeddelande, där utgångspunkten i praktiken är en manuell behandlingstid på cirka fem timmar. Enligt det föreslagna 5 mom. ska riktade myndighetsmeddelanden förmedlas så fort det är möjligt utan att orsaka oskäliga störningar i de normala nät- och kommunikationstjänsterna, vilket motsvarar bestämmelsen i gällande 5 mom. i fråga om andra riktade myndighetsmeddelanden.
283 §. Återbördande till Finland av kritiska system i kommunikationsnätet.Det föreslås att paragrafen och dess rubrik förtydligas. I sin nuvarande form lyder rubriken ”Kritiska kommunikationssystems läge”. Det föreslås att termen kommunikationssystem, som används i den gällande paragrafen, slopas eftersom den avviker från den övriga terminologin i lagen. Den föreslagna termen kommunikationsnät definieras i lagen, och det föreslås att kritiska system i anslutning till ett sådant nät till skillnad från tidigare räknas upp i paragrafen. Detta förtydligar ställningen för de aktörer som omfattas av skyldigheten. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska för tryggande av kommunikationstjänsternas funktion sådana system i kommunikationsnätet som är kritiska för internetaccesstjänster, telefonitjänster, textmeddelandetjänster och distribution av programutbud som avses i 227 §, samt styrningen, underhållet och administreringen av systemen, kunna återbördas till Finland utan dröjsmål när befogenheter enligt 60 § 1 mom. 8 punkten i beredskapslagen utövas. Exempel på funktioner i anslutning till de system som är kritiska för kommunikationsnätet är registret över abonnentuppgifter för mobilnätet, meddelandecentralen, mobiltelefoncentralen, namnservrarna, administreringen av dynamiska IP-adresser och servicedatabasen samt de system som används till att koda och sätta ihop kanalknippet.
287 §.Koncessionsavgift. Det föreslås att 2 mom. ändras. Enligt det gällande momentet ska koncessionsavgiften betalas i poster under koncessionsperioden. I momentet föreslås ett tillägg enligt vilket den första posten av koncessionsavgiften dock kan tas ut redan innan koncessionsperioden börjar. I övrigt utfärdas bestämmelser om betalningsfrekvens även i fortsättningen genom förordning av statsrådet.
Enligt 40 § 4 mom. beviljar Transport- och kommunikationsverket på ansökan radiotillstånd till en aktör som fått koncession i ett auktionsförfarande efter det att koncessionshavaren har betalat den första posten av den koncessionsavgift som avses i 287 §. Enligt den gällande 287 § ska koncessionsavgiften betalas under koncessionsperioden. Koncessionshavarna vill i allmänhet ändå ha ett radiotillstånd som möjliggör användningen av frekvenserna så snart som möjligt när koncessionsperioden börjar. De gällande bestämmelserna har lett till situationer där koncessionshavarna frivilligt har betalat den första posten före avgiftens förfallodag för att se till att de har ett radiotillstånd genast när koncessionsperioden börjar.
288 §.Marknadsbaserad frekvensavgift. En teknisk ändring föreslås i 1 mom. Marknadsbaserad frekvensavgift tas inte ut av innehavare av nätkoncession för myndighetsnät. Därför bör det i 1 mom. hänvisas till 6 § 1 mom. i stället för till 6 §. I 1 mom. föreslås det dessutom ett tillägg om att marknadsbaserad frekvensavgift också ska tas ut av innehavare av nätkoncessioner som förlängts med stöd av 17 a § eller förnyats med stöd av 17 b §. Av en innehavare av en nätkoncession som förlängts eller förnyats, för vilken nätkoncessionen ursprungligen beviljades genom auktion, tas det ut marknadsbaserad frekvensavgift på samma grunder som av en innehavare av en nätkoncession som beviljats utan vederlag. En marknadsbaserad frekvensavgift tas ut för sådana frekvenser för vilka nyttjanderätt har beviljats utan vederlag, eftersom marknadsbaserade frekvensavgifter och frekvensauktioner är alternativa metoder för att försöka effektivisera användningen av frekvenser.
Det föreslås att 3 punkten i momentet ändras så att till den fogas en hänvisning till 39 §. Enligt förslaget tas avgiften ut för frekvenser som har anvisats försvarsmakten med stöd av ett radiotillstånd enligt 39 § eller en föreskrift som Transport- och kommunikationsverket har meddelat enligt 96 §.
Förslaget hänger ihop med den ändring som föreslås i 39 § 7 mom. och som innebär att bestämmelsen om tillståndsplikt för radiosändare och radiosystem som används av försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet ändras så att enbart sådana radiosändare som försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet använder för de frekvensområden som anvisats för enbart försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet är befriade från tillstånd. En del av de frekvenser för vilka det tas ut marknadsbaserad frekvensavgift av försvarsmakten kan efter det att den föreslagna ändringen i 39 § 7 mom. har trätt i kraft anvisas försvarsmakten genom ett radiotillstånd.
Enligt det gällande momentet kan marknadsbaserad frekvensavgift tas ut endast för frekvenser som har anvisats försvarsmakten med stöd av en föreskrift som Transport- och kommunikationsverket har meddelat enligt 96 §. De frekvenser för vilka försvarsmakten enligt det gällande momentet ska betala marknadsbaserad frekvensavgift förblir dock desamma. Inte heller beloppet av den årliga marknadsbaserade frekvensavgift som tas ut av försvarsmakten ändras. På så sätt är det fråga om en lagteknisk ändring som hänför sig till den ändring som föreslås i 39 § 7 mom. Marknadsbaserad frekvensavgift börjar tas ut av försvarsmakten först år 2024 i enlighet med 351 § 7 mom. i den gällande lagen.
289 §. Informationssamhällsavgift.Det föreslås att 3 mom. ändras så att informationssamhällsavgift inte tas ut av företag vars televerksamhet i Finland har en omsättning som understiger 300 000 euro under den föregående räkenskapsperioden. I momentet slopas samtidigt den minimigräns på 300 euro som satts för informationssamhällsavgiften. I enlighet med den föreslagna övergångsbestämmelsen tillämpas ändringen från och med den 1 januari 2021. Syftet med ändringen är att helt och hållet befria dem som bedriver televerksamhet i liten skala från informationssamhällsavgiften så att deras administrativa börda minskar. Enligt den andra meningen i artikel 16.1 b i kodexdirektivet får medlemsstaterna välja att inte tillämpa administrativa avgifter för företag vars omsättning är lägre än ett visst tröskelvärde eller vars verksamhet inte uppnår en minsta marknadsandel eller har en mycket begränsad territoriell räckvidd. Av dessa alternativ är ett kriterium som baserar sig på omsättning klarast och lättast att verifiera.
År 2018 påförde Transport- och kommunikationsverket 90 teleföretag minimiavgiften på 300 euro. Omsättningen för dessa företags televerksamhet var som lägst under 1 000 euro och som högst cirka 250 000 euro. Med en omsättningsgräns på 300 000 euro kommer det enligt omsättningsuppgifterna för år 2018 att vara två företag utöver de 90 som nämnts som inte omfattas av den föreslagna skyldigheten att betala informationssamhällsavgift. År 2018 meddelades det avgiftsbeslut till sammanlagt 234 företag som finns i televerksamhetsregistret. De företag som inte når upp till den föreslagna omsättningsgränsen på 300 000 euro är i huvudsak teleföretag som tillhandahåller hosting-/molntjänster, utländska teleföretag och filialer till utländska teleföretag samt lokala fiberandelslag.
I och med den begränsning av skyldigheten att betala informationssamhällsavgift som föreslås minskar avgiftsintäkterna med cirka 30 000 euro jämfört med nu utgående från omsättningsuppgifterna för år 2018. Om man beaktar minskningen av de administrativa kostnader som uppstår då Transport- och kommunikationsverket ska påföra och ta in informationssamhällsavgiften har förslaget om att slopa avgiftsskyldigheten för dem som betalar minimiavgiften inte någon betydande inverkan på ämbetsverkets inkomster.
Beroende på hur den nominella prisnivån utvecklas framöver är det ändamålsenligt att bedöma och vid behov justera omsättningsgränsen så att målet med bestämmelsen, dvs. att befria televerksamhet i liten skala från skyldigheten att betala informationssamhällsavgift, förverkligas. Eftersom informationssamhällsavgiften bestäms enligt den avgiftsskyldiges inkomster och inte enligt kostnadsmotsvarighetsprincipen är det fråga om en avgift av skattenatur, och då ska bestämmelser om grunderna för avgiften utfärdas genom lag (se till exempel GrUU 49/2006 rd).
Skyldigheten att betala informationssamhällsavgift ska även i fortsättningen vara bunden till skyldigheten att anmäla televerksamhet eller till koncessionen. Eftersom skyldigheten att betala informationssamhällsavgift är bunden till televerksamhetsanmälan, kommer sådana tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster som i enlighet med den ändring som föreslås i 4 § ska befrias från skyldighet att anmäla televerksamhet inte heller att vara skyldiga att betala informationssamhällsavgift. Redan på grund av att antalet tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster är så lågt (ca 10 st.) har det att dessa aktörer befrias från skyldigheten att betala informationssamhällsavgift ingen betydande inverkan på avgiftsintäkterna.
293 §. Tillsynsavgift för televisions- och radioverksamhet. I 1 mom. föreslås en teknisk ändring. Enligt det gällande 1 mom. är Rundradion Ab samt utövare av televisions- eller radioverksamhet som har programkoncession enligt denna lag skyldiga att betala tillsynsavgift för televisions- och radioverksamhet. För verksamhetsutövarna har uttrycket programkoncession enligt denna lag varit oklart till den del det har varit fråga om en koncession på ett år enligt 28 § 1 mom. Tillsynsavgift har inte tagits ut av verksamhetsutövare med kortvariga koncessioner.
Det föreslås att momentet preciseras så att det är Rundradion Ab samt utövare av televisions- eller radioverksamhet som har programkoncession enligt 22 § 1 mom. eller 34 § 1 mom. som är skyldiga att betala tillsynsavgift för televisions- och radioverksamhet. Tillsynsavgiften gäller då de utövare av digital televisionsverksamhet som avses i 22 § 1 mom. och de utövare av analog radioverksamhet som avses i 34 § 1 mom.
301 a §.Ersättning för nätverksutrustning som ska avlägsnas. I paragrafen föreslås bestämmelser om statens ersättningsskyldighet i situationer där det med stöd av den föreslagna 244 a § har förordnats att nätverksutrustning ska avlägsnas, och utrustningen har tagits i bruk före ikraftträdandet av 244 a § eller om åläggandet att avlägsna utrustning beror på vissa oförutsägbara orsaker. Ägaren eller en annan innehavare av ett kommunikationsnät har då rätt att av statens medel få full ersättning för ekonomiska förluster. Beslut om ersättning fattas av Transport- och kommunikationsverket.
Den ersättning som avses i paragrafen motsvarar de faktiska kostnaderna för avlägsnande och ersättande av nätverksutrustningen och andra ekonomiska förluster. Vid fastställandet av kostnaderna ska beaktas åtminstone de direkta kostnader som orsakas av avlägsnandet och ersättandet av nätverksutrustningen, såsom arbets-, reparations- och ändringskostnader samt anskaffningskostnader för ersättande utrustning. När ersättningen bestäms beaktas också andra direkta ekonomiska förluster, om sådana uppstår. Ägaren eller en annan innehavare av ett kommunikationsnät ska sörja för att kostnaderna för avlägsnande och ersättande av utrustningen blir så små som möjligt. Ett beslut om ersättning ska meddelas i samband med ett åläggande om avlägsnande enligt 244 a § eller senast inom fyra månader från det.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska ersättning betalas för sådan nätverksutrustning som ålagts att bli avlägsnat och som har tagits i bruk före ikraftträdandet av lagen. Detta är nödvändigt för att säkerställa att ingripanden i egendomsskyddet kan godkännas i konstitutionellt hänseende, eftersom ägaren eller en annan innehavare av kommunikationsnätet har inte vid tidigare investeringar i nätet kunnat känna till kriterierna för bedömning av enskild nätverksutrustning i den nu föreslagna regleringen.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan ersättning också fås för nätverksutrustning som tagits i bruk efter ikraftträdandet av lagen, om grunden för åläggandet att avlägsna utrustningen är en sådan betydande och väsentlig förändring i förhållandena eller någon annan orsak som ägaren eller någon annan innehavare av kommunikationsnätet inte rimligen har kunnat förutse. Som betydande och väsentliga förändringar i förhållandena kan betraktas t.ex. förändringar i ägarförhållandena hos tillverkaren av nätverksutrustning, om ägaren eller någon annan innehavare av nätet inte rimligen har kunnat känna till dem när denne har tagit i bruk nätverksutrustning som ska avlägsnas. Vid bedömningen ska särskild uppmärksamhet fästas vid de grunder med stöd av vilka ägaren eller någon annan innehavare av ett kommunikationsnät har haft grundad anledning att anta att en nätverksutrustning överensstämmer med den gällande lagstiftningen och de tekniska föreskrifter som utfärdats med stöd av den.
Transport- och kommunikationsverket fastställer ersättningsbeloppet i sitt ersättningsbeslut. Beslut av Transport- och kommunikationsverket får överklagas hos förvaltningsdomstolen.
304 §.Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter. Det föreslås att Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter utökas med en skyldighet att vara nationell kontakt- och informationspunkt i fråga om kundkontakter och klagomål som gäller tillgänglighet. Skyldigheten att vara en sådan nationell kontakt- och informationspunkt som avses i direktivet fogas som en ny 14 punkt till 1 mom. Bestämmelsen motsvarar artikel 7.4 i AVMS-direktivet.
Det föreslås att även en ny 15 punkt fogas till 1 mom. Enligt den föreslagna 15 punkten ska Transport- och kommunikationsverket vara nationell myndighet för cybersäkerhetscertifiering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/881. Uppgifterna framgår direkt av förordningen och artikel 58 i den. Eftersom det är fråga om en EU-förordning som är en direkt tillämplig rättsakt, räknas uppgifterna inte upp i paragrafen. Uppgiften är ny. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag, vilket betyder att uppgiften måste åläggas Transport- och kommunikationsverket genom en nationell lag.
I 1 mom. föreslås det en ny 16 punkt om Transport- och kommunikationsverkets behörighet att övervaka de unionsomfattande maximipriser för samtalsterminering som anges i kommissionens delegerade akt som utfärdas med stöd av artikel 75 i kodexdirektivet. Transport- och kommunikationsverket ska ha behörighet att kräva att teleföretaget ändrar ersättningsbeloppet för samtalsterminering, om prissättningen inte överensstämmer med kraven i den delegerade akten. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 75.3 i kodexdirektivet.
Det föreslås även en ny 17 punkt i momentet, där det föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets nya uppgifter i anknytning till sådana oberoende jämförelseverktyg som avses i artikel 103.2 och 103.3 i kodexdirektivet. Med hjälp av ett sådant verktyg kan slutanvändarna jämföra och bedöma olika kommunikationstjänster. Enligt den föreslagna 17 punkten ska Transport- och kommunikationsverket vid behov upprätthålla ett oberoende jämförelseverktyg. För närvarande driver verket tjänsten Monitori, som baserar sig på geografisk information och som uppfyller de krav som ställs på jämförelseverktyg i artikel 103.2 i kodexdirektivet. Tjänsten är en helt gratis webbläsartjänst som inte kräver inloggning eller registrering.
Enligt bestämmelsen ska verket upprätthålla ett oberoende jämförelseverktyg endast vid behov. Om det alltså på marknaden utvecklas oberoende jämförelseverktyg som drivs kommersiellt och som uppfyller kraven i kodexdirektivet, är Transport- och kommunikationsverket inte skyldigt att upprätthålla ett eget jämförelseverktyg. Även i en sådan situation kan verket emellertid enligt eget gottfinnande upprätthålla ett jämförelseverktyg. Enligt artikel 103.2 i kodexdirektivet ska det finnas minst ett oberoende jämförelseverktyg, men det får också finnas flera.
Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket på ansökan av den som tillhandahåller jämförelseverktyget godkänna ett sådant jämförelseverktyg som uppfyller kraven i artikel 103.3 a–h i kodexdirektivet. Enligt den aktuella punkten i kodexdirektivet ska jämförelseverktyget bland annat vara operativt oberoende från tillhandahållarna av sådana tjänster, varigenom det säkerställs att alla dessa tillhandahållare behandlas på samma sätt i sökresultaten. Det ska också ange tydliga och objektiva kriterier på vilka jämförelsen ska grundas.
308 §.Myndighetssamarbete. I 308 § finns det bestämmelser om samarbetet mellan olika myndigheter. Skyldigheterna i fråga om audiovisuella innehållstjänster och videodelningsplattformstjänster förutsätter ett närmare myndighetssamarbete särskilt mellan Nationella audiovisuella institutet och Transport- och kommunikationsverket, och därför föreslås det att ett omnämnande av Nationella audiovisuella institutet fogas till lagen.
310 §. Särskild skyldighet att höra parter. Det föreslås att 1 mom. ändras så att företrädare för teleföretag och användare, i sådana fall som anges i kodexdirektivet och i andra situationer enligt momentet, ska ges tillfälle att inom 30 dagar yttra sig innan beslut eller föreskrifter meddelas. I nuläget innehåller lagen bestämmelser om en samrådstid på 30 dagar endast i fråga om sådana situationer enligt 2 mom. som gäller ändring av koncessionsvillkor eller återkallande av en koncession. I övriga fall har den allmänna förvaltningsrättsliga lagstiftningen tillämpats i fråga om samrådstider. Enligt det föreslagna 1 mom. ska det ges tillfälle att inom 30 dagar yttra sig om på kommunikationsmarknaden på ett betydande sätt inverkande 1) meddelanden om att koncessioner är lediga att sökas, 2) föreskrifter om teleområden, 3) numreringsbeslut, 4) beslut enligt 7, 7a och 8–10 kap., 5) beslutsförslag enligt 82 § 3 mom. som ändrats, 6) ändringar av koncessionsvillkoren, 7) återkallanden av koncession, 8) förnyanden av koncession och 9) beslut enligt 270 § 4 mom. I praktiken tillämpas bestämmelsen om hörande i fråga om förnyande av koncession endast på nätkoncessioner som beviljas efter ikraftträdandet av lagen.
Det föreslås att 1 mom. också ändras så att det till momentet fogas en bestämmelse om att det i undantagsfall får göras avvikelse från tidsfristen på 30 dagar. En motsvarande bestämmelse finns i 2 mom., som föreslås bli upphävt, och bestämmelsen överensstämmer med artikel 23.1 i kodexdirektivet. En situation kan vara exceptionell till exempel om en fördröjning av behandlingen av ett ärende till följd av samrådet orsakar betydande olägenheter för människors hälsa, den allmänna säkerheten eller miljön. I sådana fall kan samrådet genomföras under en kortare tid än en månad. I förvaltningslagen föreskrivs det dessutom om situationer där samråd är onödigt.
Det föreslås att 2 mom. upphävs, eftersom det föreslås att momentets bestämmelser om en samrådstid på 30 dagar för ändring av koncessionsvillkor eller återkallande av koncession flyttas till 1 mom. Den föreslagna ändringen gör att paragrafens struktur blir tydligare.
Det föreslås ett nytt 2 mom. i paragrafen, enligt vilket koncessionshavaren och de parter som företräder teleföretagen och användarna innan ett beslut enligt 17 a § om förlängning av nätkoncessionen fattas ska ges tillfälle att yttra sig inom tre månader. Genom den föreslagna ändringen genomförs bestämmelsen om samrådstid i artikel 49.2 b i kodexdirektivet. Tiden för samråd tillämpas på koncessioner som beviljas efter ikraftträdandet av lagen.
311 §. Transport- och kommunikationsverkets och statsrådets skyldighet att offentliggöra beslut och annan information. Det föreslås att det till 1 mom. fogas en skyldighet för Transport- och kommunikationsverket att offentliggöra resultaten av den geografiska kartläggning som avses i 51 a § samt en prognos som utarbetats utifrån dem i fråga om de områden som avses i prognosen. Skyldigheten att offentliggöra uppgifter gäller geografisk kartläggning och prognoser endast till den del de inte innehåller affärshemligheter. Offentliggörandet av uppgifter gör det möjligt för både teleföretag som planerar investeringar och invånare som är intresserade av att skaffa bredbandsförbindelser att granska tillgången till bredbandsförbindelser i olika områden. I paragrafen ändras också laghänvisningarna så att de motsvarar de föreslagna ändringarna i paragraferna om överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik. I övrigt motsvarar momentet det gällande 1 mom. Genom momentet genomförs artikel 22.6 i kodexdirektivet.
314 §. Transport- och kommunikationsverkets avgörande av tvister mellan företag. Det föreslås att 1 mom. ändras i fråga om laghänvisningarna så att det motsvarar den föreslagna indelningen i paragrafer i lagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska Transport- och kommunikationsverket avgöra tvister som med stöd av 7, 7 a och 8–10 kap. eller 304 § 2 mom. har väckts av teleföretag och andra företag senast fyra månader efter det att ärendet blev anhängigt. Liksom tidigare omfattar tillämpningsområdet för tvistlösningen i enlighet med paragrafens tillämpningsområde tvister som gäller både skyldigheter som ålagts på grund av betydande marknadsinflytande och skyldigheter som ålagts på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Paragrafens tillämpningsområde gäller även i fortsättningen avgörande av tvister mellan företag och inte exempelvis sådana ärenden som gäller samordningen av radiofrekvenser mellan medlemsstaterna som omfattas av artikel 28 i kodexdirektivet. Det föreslås dessutom att paragrafens 1 mom. förtydligas och att begreppen förenhetligas så att ordet ”ärende” ersätts med ordet ”tvist”.
Det föreslås att till 5 mom. fogas en bestämmelse om att om en tvist påverkar handeln mellan medlemsstaterna, ska Transport- och kommunikationsverket underrätta Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation om tvisten. Det föreslås också att man slopar momentets bestämmelse om att Transport- och kommunikationsverket när det löser gränsöverskridande tvister kan höra organet. Den tidigare formuleringen i direktivet var vagare i fråga om anmälningsskyldigheten och gav medlemsstaternas regleringsmyndigheter utrymme för prövning i fråga om att underrätta organet i situationer där en tvist påverkade handeln mellan medlemsstaterna. Genom ändringen genomförs artikel 27.2 i direktivet. Enligt artikel 27.2 i direktivet är målet med anmälningsskyldigheten att åstadkomma en konsekvent tvistlösning som främjar målen enligt artikel 3. Sådana mål är konkurrens, utveckling av den inre marknaden, unionsmedborgarnas intressen samt konnektivitet och nyttjande av nät med mycket hög kapacitet.
I 5 mom. föreslås en bestämmelse om att Transport- och kommunikationsverket ska ge sitt avgörande i en gränsöverskridande tvist senast en månad efter det att yttrandet av Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation har inkommit. Transport- och kommunikationsverket ska så långt som möjligt beakta organets yttrande i sitt avgörande. Genom ändringen genomförs artikel 27.5 i direktivet. Under exceptionella omständigheter, om det finns ett trängande behov av att trygga konkurrensen eller skydda slutanvändares intressen, får Transport- och kommunikationsverket emellertid i enlighet med artikel 27.4 i kodexdirektivet, antingen på begäran av parterna i den gränsöverskridande tvisten eller på eget initiativ, anta interimistiska åtgärder.
315 §. Myndigheternas allmänna rätt att få information. I 6 mom. föreslås ett bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela föreskrifter om uppgifter som gäller geografisk kartläggning och prognoser enligt 51 a § samt teleföretagets anmälningar. De uppgifter som lämnas till Transport- och kommunikationsverket ska vara tillräckligt detaljerade och innehålla tillräcklig information om tjänsternas kvalitet och andra variabler. Uppgifternas detaljnivå och exaktheten vad gäller områdena bestäms enligt uppgifternas användningsändamål. Enligt 51 a § 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket emellertid endast begära sådana uppgifter som är tillgängliga och som kan lämnas genom rimliga åtgärder. När Transport- och kommunikationsverket samlar in information, utför geografisk kartläggning och utarbetar prognoser ska det följa Berecs riktlinjer för bästa praxis. I övrigt motsvarar momentet det gällande 6 mom. Genom momentet genomförs artikel 22.1 och 22.3 i kodexdirektivet.
318 §. Utlämnande av information från myndigheter. Det föreslås att 1 mom. ändras så att ett omnämnande av Nationella audiovisuella institutet fogas till momentet. Tillsynen över de skyldigheter som gäller audiovisuella innehållstjänster och videodelningsplattformstjänster och i synnerhet bestämmelserna om anmälningsskyldighet förutsätter informationsutbyte mellan särskilt Transport- och kommunikationsverket och Nationella audiovisuella institutet. Därför föreslås det att bestämmelsen preciseras till denna del.
Det föreslås att 4 mom. ändras så att kommunikationsministeriet och Transport- och kommunikationsverket har rätt att lämna ut sekretessbelagda dokument till och röja sekretessbelagd information för kommissionen och tillsynsmyndigheterna i andra EES-stater samt Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. Genom ändringen genomförs artikel 20.3 i kodexdirektivet. Enligt 30 § i offentlighetslagen är det möjligt att lämna ut sekretessbelagd information till en utländsk myndighet eller ett internationellt organ endast i sådana särskilda fall som nämns i paragrafen, om det inte finns särskilda bestämmelser om saken. Paragrafens 4 mom. är en sådan bestämmelse. Bestämmelser om organets rätt att få även konfidentiell information som det behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter finns i artikel 40 i den så kallade Berec-förordningen (EU 2018/1971).
Det föreslås att 4 mom. ändras också så att Transport- och kommunikationsverket har rätt att lämna ut en sekretessbelagd handling till och röja sekretessbelagd information för tillsynsmyndigheten i en annan EES-stat och för den samarbetsgrupp som avses i artikel 11 i direktivet om nät- och informationssäkerhet, om det är nödvändigt med tanke på övervakningen av nät- och informationssäkerheten.
Skyldigheten att lämna ut uppgifter gäller uppgifter som verket får av vissa leverantörer av digital infrastruktur med stöd av 170 § 1 mom. 7 punkten och 171 § samt av vissa leverantörer av digitala tjänster med stöd av 275 § 1 och 2 mom.
Artikel 16.6 i direktivet om nät- och informationssäkerhet förutsätter att behöriga myndigheter har rätt att utbyta information om digitala tjänster och artikel 14.5 förutsätter utbyte av information om digital infrastruktur. Därför kompletterar den föreslagna bestämmelsen genomförandet av direktivet om nät- och informationssäkerhet till denna del. I den föreslagna bestämmelsen avses med övervakning av nät- och informationssäkerheten uttryckligen övervakning som grundar sig på NIS-direktivet, och bestämmelsen möjliggör inte lämnande av andra uppgifter än sådana som omfattas av NIS-direktivets tillämpningsområde.
Transport- och kommunikationsverket ska fästa uppmärksamhet vid att utlämnandet inte äventyrar aktörernas intressen gällande säkerhet och företagshemligheter eller konfidentialiteten i fråga om de uppgifter som lämnas ut. Med tillsynsmyndigheten i en annan EES-stat avses i detta fall en myndighet som utsetts med stöd av NIS-direktivet och som ansvarar för säkerheten i nätverks- och informationssystem.
321 §. Rätt för myndigheter som tar emot nödmeddelanden att få information. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ändras så att bestämmelsen förpliktar teleföretagen att möjliggöra lokalisering av nödsamtal som ringts från också sådan terminalutrustning som saknar abonnemang. I mobilnät är det möjligt att sända nödmeddelanden till nummer 112 utan abonnemang, dvs. SIM-kort, och för att förbättra säkerheten för den som sänder ett nödmeddelande och för att underlätta Nödcentralsverkets uppgifter är det motiverat att man vid behov kan få fram lokaliseringsuppgifterna även för samtal som gjorts utan SIM-kort. Genom ändringen genomförs artikel 109.6 i kodexdirektivet, som innehåller ett allmänt åläggande om att alla nödsamtal ska lokaliseras. Vid bedömningen av behovet av en ändring är det också värt att beakta Europeiska unionens domstols avgörande i mål C-417/18. Den rättsregel som bekräftas genom den tolkning av artikel 26.5 i direktiv 2002/22/EG som finns i punkt 24 i avgörandet leder för Finlands del till en skyldighet att lokalisera nödsamtal som gjorts utan SIM-kort.
Det föreslås att 1 mom. 2 punkten preciseras så att det av bestämmelsen entydigt framgår vilka kontaktuppgifter som ska lämnas utöver lokaliseringsuppgifterna om den terminalutrustning eller det abonnemang som använts av den person som är föremål för nödmeddelandet. I 1 mom. 2 punkten åsyftas nödsituationer där anmälan till nödcentralen görs av någon annan än den som själv är i nöd eller i omedelbar fara. Det som är avgörande för att få uppgifter från teleföretaget är den bedömning av situationen som görs av den tjänsteman med tjänsteansvar som tagit emot nödmeddelandet. Sådana situationer som avses i bestämmelsen är till exempel när någon hamnat vilse till sjöss eller i terrängen, och det först är den person som sänt nödmeddelandet och den myndighet som tagit emot meddelandet som bildar sig en uppfattning på goda grunder om att någon annan än den som sände meddelandet är i uppenbar nöd eller omedelbar fara. I lagen om nödcentralsverksamhet föreskrivs det om de uppgifter som får samlas in och sparas i nödcentralsdatasystemet. Skillnaden mellan 1 och 2 punkten är att de lokaliseringsuppgifter och andra uppgifter om abonnemanget som lämnas ut i de situationer som avses i 1 punkten gäller abonnemanget eller terminalutrustningen för den person som sänt nödmeddelandet, medan samma uppgifter i 2 punkten gäller abonnemanget eller terminalutrustningen för den person som är föremålet för nödmeddelandet och som är någon annan än den som sände nödmeddelandet.
Med lokaliseringsuppgifter om ett abonnemang eller en terminalutrustning avses i enlighet med definitionerna i lagen information från ett kommunikationsnät eller en terminalutrustning som anger ett abonnemangs eller en terminalutrustnings geografiska position. Det kan alltså vara fråga om uppgifter som fås från ett teleföretags nät eller uppgifter som fås från en terminalutrustning, såsom en mobil enhet, och som till exempel är uppgifter som med hjälp av satellitnavigeringssystem fås från själva enheten. Olika sätt att förmedla lokaliseringsuppgifter till nödcentralen kan vara till exempel ljudkanaler, dvs. telefonförbindelser, textmeddelanden eller dataöverföringsmetoder som baserar sig på internetprotokoll.
Med abonnemangets identifieringsuppgifter avses i praktiken i nuläget abonnemangets telefonnummer. I takt med att tekniken för nödmeddelanden eventuellt utvecklas i framtiden kan identifieringsuppgifter också börja syfta på annan teknisk information som specificerar ett abonnemang.
Med uppgifter om abonnenten avses i överensstämmelse med definitionerna i lagen kontaktuppgifter för den juridiska eller fysiska person som har ingått avtal om leverans av kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Med uppgifter om abonnemangets användare avses kontaktuppgifter för den fysiska person som i egenskap av abonnent eller annars använder en kommunikationstjänst eller mervärdestjänst. Med abonnemangets installeringsadress avses de adresser till vilka ett abonnemang i det fasta nätet har levererats.
325 §.Transport- och kommunikationsverkets inspektionsrätt. Till 3 mom. fogas en bestämmelse om kostnadsfördelning, enligt vilken det teleföretag som är föremål för en teknisk säkerhets- och funktionsinspektion som utförs av en oberoende expert ska svara för kostnaderna för inspektionen. Skyldigheten följer direkt av kodexdirektivet. Bestämmelsen om kostnadsfördelningen gäller inte inspektioner av satellittjänstteknik.
333 §. Påföljdsavgift för teleföretag. Det föreslås att 1 mom. ändras så att möjligheten att påföra påföljdsavgift också börjar gälla det åtagandeförfarande i fråga om företag med betydande marknadsinflytande som avses i den föreslagna 81 a §. Genom ändringen genomförs den bestämmelse i artikel 79.4 i kodexdirektivet enligt vilken den nationella regleringsmyndigheten ska ha möjlighet att ålägga ett företag sanktioner i enlighet med artikel 29 i direktivet, om myndigheten kommer fram till att företaget inte har uppfyllt sina åtaganden, vilka har gjorts bindande av den nationella regleringsmyndigheten.
I 1 mom. föreslås en ny bestämmelse som gör det möjligt att påföra påföljdsavgift om ett företag uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar vilseledande, felaktiga eller bristfälliga uppgifter till Transport- och kommunikationsverket när det utför en geografisk kartläggning enligt det föreslagna 51 a § 1 mom. eller utarbetar en prognos enligt 51 a § 2 mom. eller utser områden enligt 51 a § 3 mom. En ytterligare förutsättning för påförande av påföljdsavgift är att företaget trots uppmaning inte inom en skälig tid, minst tre månader, rättar sitt förfarande. Genom bestämmelsen genomförs artikel 29.2 och 29.3 i kodexdirektivet.
Påföljdsavgift får inte påföras om lämnandet av vilseledande, felaktiga eller bristfälliga uppgifter om geografiska kartläggningar inte sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Tröskeln för påförande av påföljdsavgift ska vara hög och begränsa sig till tolkningsmässigt klara situationer. Vid bedömningen av om det förekommit uppsåt och grov oaktsamhet ska de allmänna straffrättsliga kriterierna tillämpas. Enligt det andra stycket i artikel 29.2 i kodexdirektivet ska det vid fastställandet av en påföljdsavgift för lämnande av vilseledande, felaktiga eller bristfälliga uppgifter om geografiska kartläggningar bland annat tas hänsyn till huruvida företagets handlande har påverkat konkurrensen negativt. Hänsyn ska i synnerhet tas till huruvida företaget, i strid med den information som ursprungligen lämnats eller en eventuell uppdatering av denna information, antingen har anlagt, byggt ut eller uppgraderat ett nät, eller inte har anlagt ett nät, utan att lämna någon objektiv motivering till de ändrade planerna.
Vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen bör det beaktas att ändringar i investeringsplaner som hör till företagens affärsverksamhet också i fortsättningen ska vara tillåtna. I praktiken kan byggandet och planeringen av kommunikationsnät ske i synnerligen snabbt tempo och vara svåra att förutse. Genomförandet av investeringsplaner kan i hög grad bero på exempelvis hur många anslutningar man lyckas sälja i förväg på ett planerat område. Om man inte säljer tillräckligt många anslutningar kan också byggandet av nätet stoppas eller minska betydligt i omfattning jämfört med det som var planerat. På motsvarande sätt kan ett område mot förväntningarna visa sig vara ett intressant investeringsobjekt till exempel efter att det har framkommit nya möjligheter i anslutning till sambyggnad. Då kan företaget få nya incitament för att bygga eller utvidga ett nät. Vid bedömningen av om ett företag har lämnat vilseledande, felaktiga eller bristfälliga uppgifter ska situationen sist och slutligen granskas i förhållande till tidpunkten för när företaget lämnade uppgifterna. Om företaget i enlighet med principen om god tro inte kände till och inte heller borde ha känt till den kommande ändringen av investeringsplanerna inom ett visst geografiskt område, bör man avstå från att påföra påföljdsavgift.
Bestämmelsen föreslås inte gälla myndigheternas verksamhet. Ett lagenligt förfarande hos myndigheterna ingår i tjänsteplikten för dem som är anställda hos en myndighet. Tjänsteansvaret kan utmynna i ett straffrättsligt tjänsteansvar, disciplinärt tjänsteansvar samt skadeståndsansvar. Det kan också anföras en förvaltningsklagan över en myndighets förfarande hos en högre myndighet. Effekten av en ekonomisk påföljd är inte heller densamma som inom den privata sektorn på grund av att en myndighets verksamhet är budgetbunden. En myndighet ska också i alla situationer sköta sina lagstadgade uppgifter. Grundlagsutskottet (GrUU 14/2018 rd) har ansett att de ovan nämnda argumenten utgör godtagbara skäl för att inte låta bestämmelserna om administrativ påföljdsavgift gälla myndighetsverksamhet.
I övrigt föreslås det inga ändringar i momenten.
336 §. Förbud mot oskäliga avtalsvillkor vid tillhandahållande av kommunikationstjänster. Det föreslås att i 1 mom. ändras den finska språkdräkten så att ordet ”kuluttajan” ändras till ”kuluttajien”. Ändringen påverkar inte den svenska språkdräkten. Ändringen motiveras närmare i detaljmotiveringen till 107 §.
339 §. Avbrytande av vidaresändning av televisionsprogramutbud och programutbud i beställ-tv. Det föreslås att 339 § ändras på det sätt som möjliggörs genom artikel 3 i AVMS-direktivet, så att bestämmelsen utvidgas till att omfatta både televisionsprogramutbud och beställ-tv. I överensstämmelse med detta föreslås det att paragrafens rubrik ändras så att det framgår att paragrafen också ska tillämpas på beställ-tv.
Audiovisuellt innehåll tillhandahålls i allt högre grad genom beställ-tv som förmedlas via internet. För att aktörerna ska behandlas jämlikt kan det anses motiverat att utvidga bestämmelserna till att omfatta även beställ-tv. Det föreslås också att 1 mom. ändras så att det får bestämmas att vidaresändning av audiovisuella innehållstjänster med ursprung utanför Finland ska avbrytas, om man i programutbudet upprepade gånger gör sig skyldig till offentlig uppmaning till brott som är straffbar som brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Bestämmelsen motsvarar artikel 3.3 i AVMS-direktivet.
Det föreslås också att det till bestämmelsen fogas en hänvisning till 11 kap. 10 a § i strafflagen. Det får alltså också bestämmas att vidaresändning av audiovisuella innehållstjänster med ursprung utanför Finland ska avbrytas, om man i programutbudet på ett uppenbart sätt och upprepade gånger gör sig skyldig till sådan grov hets mot folkgrupp som är straffbar enligt 11 kap. 10 a § i strafflagen. Genom ändringen preciseras den gällande bestämmelsen, som redan tidigare möjliggjorts genom direktivet och enligt vilken en sändning får avbrytas om man i programutbudet gör sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp som är straffbar enligt 11 kap. 10 § i strafflagen.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att det framgår att det förfarande som det föreskrivs om i artikel 3.2 i direktivet ska tillämpas även i situationer där leverantören av beställ-tv är etablerad i en EES-stat. I paragrafen har dessutom gjorts språkliga preciseringar.
344 §.Ändringssökande i förvaltningsdomstol. I 344 § finns det bestämmelser om överklagande hos förvaltningsdomstolen. Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till förvaltningsprocesslagen, som har upphävts, byts ut till en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Samtidigt stryks den tidigare förteckningen över överklagbara beslut ur momentet, eftersom hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden täcker fallen i den tidigare förteckningen.
Paragrafens 2 och 3 mom. behåller sin nuvarande utformning.
Det föreslås att 4 mom. upphävs eftersom den överlappar 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som tillämpas som allmän lag.
345 §.Överklagande hos högsta förvaltningsdomstolen. I 345 § finns det bestämmelser om överklagande hos högsta förvaltningsdomstolen. Det föreslås att det tidigare 1 mom. upphävs, eftersom utgångspunkten i lagen om rättegång i förvaltningsärenden är att besvär över förvaltningsdomstolens beslut får anföras endast med högsta förvaltningsdomstolens tillstånd. Således behöver det inte föreskrivas särskilt om ändringssökande till dessa delar.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om undantag från förfarandet enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Det föreslås att momentet ändras så att till förteckningen över beslut som överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen fogas beslut genom vilka Transport- och kommunikationsverket med stöd av 53 a § ålägger skyldigheter för företag med betydande marknadsinflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. I övrigt motsvarar momentet den gällande bestämmelsen. Dessutom stryks bestämmelsen i momentets tidigare 1 punkt om beslut som statsrådet fattat med stöd av denna lag, eftersom bestämmelser om överklagande också i fråga om statsrådets beslut finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.