1  Bakgrund

Europeiska kommissionen gav den 9 december 2021 meddelandet om Ett mer inkluderande och skyddande Europa: Utvidgning av förteckningen över EU-brott till att omfatta hatpropaganda och hatbrott (COM(2021) 777 final). I meddelandet anges motiveringar till att den s.k. förteckningen över EU-brott i artikel 83.1 stycke 2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) ska utvidgas till att omfatta även hatpropaganda och hatbrott. Som bilaga till meddelandet finns utkastet till rådets beslut om att utvidga brottsförteckningen enligt ovan i enlighet med stycke 3. Utvidgningen av förteckningen över EU-brott är en förutsättning för att kommissionen i det andra skedet kan göra förslaget om hatpropaganda och hatbrott till ett direktiv.  

Enligt artikel 83.1 stycke 1 i FEUF får Europaparlamentet och rådet genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler om definitionen av brott och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller konsekvenser eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder.  

Enligt artikel 83.1 stycke 2 i FEUF är dessa brottsområden terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet.  

Enligt artikel 83.1 stycke 3 i FEUF får rådet med hänsyn till brottslighetens utveckling anta ett beslut där andra områden av brottslighet anges som uppfyller de kriterier som avses i denna punkt. Rådet fattar sitt beslut med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande.  

Med avseende på hatpropaganda och hatbrott finns redan rådets rambeslut på EU-nivå om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen (2008/913/RIF, nedan "rambeslutet") som antagits före Lissabonavtalet trätt i kraft enligt artikel 29, 31 och 34.2 b i Fördraget om Europeiska unionen. Enligt artikel 1.1 a i rambeslutet ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att följande avsiktliga gärningar blir straffbara: offentlig uppmaning till våld eller hat riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung. Enligt led b ska en led a begången handling bestående av offentlig spridning eller distribution av skrifter, bilder eller annat material bli straffbar. 

Enligt artikel 1.1 c och d i rambeslutet ska offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av vissa brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, om gärningen begås på ett sådant sätt att den är ägnad att uppmana till våld eller hat gentemot en sådan grupp eller en medlem av en sådan grupp.  

Enligt artikel 4 i rambeslutet ska medlemsstaterna för andra brott än de som avses i artiklarna 1 och 2 vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att rasistiska och främlingsfientliga motiv betraktas som en försvårande omständighet eller alternativt att domstolarna kan ta sådana motiv i beaktande vid fastställandet av sanktionerna. 

Kommissionens initiativ till att utvidga brottsförteckningen hänför sig till många åtgärder som genomförts mot hatpropaganda inom EU de senaste åren. Av dessa hänför sig särskilt Jämlikhetsstrategin för hbtqi-personer 2020–2025 och EU:s handlingsplan för demokrati till initiativet och i vilka det konstateras att kommissionen år 2021 tar initiativ för att lägga till hatpropaganda och hatbrott till EU-brottsförteckningen. Kommissionens meddelanden om strategin och handlingsplanen har överlämnats till riksdagen för behandling genom E-skrivelserna E 12/2021 rd och E 18/2021 rd.  

I sitt utlåtande om nämnda E-skrivelser konstaterar riksdagens lagutskott (LaUU 7/2021 rd, s. 8−10) att lagutskottet anser att det aktiva bekämpandet av hatbrott och olaglig hatpropaganda även med straffrättsliga metoder är ett viktigt mål som ska stödas. Lagutskottet fäster särskild uppmärksamhet vid att kommissionens initiativ till att komplettera förteckningen över EU-brott i artikel 83.1 i FEUF i princip är mycket viktigt. Enligt lagutskottet är det motiverat att initialt förhålla sig avvaktande till att utvidga EU:s straffrättsliga behörighet eftersom straffrätt traditionellt ansetts vara ett rättsområde som är särskilt nära kopplat till den nationella suveräniteten. Utskottet betonar också betydelsen av en exakt definition av EU:s straffrättsliga behörighet. Det ska även bedömas om hatbrott och olaglig hatpropaganda rättsligt kan jämställas med brotten som räknas upp i artikel 83.1 i FEUF. Utskottet förbehåller sig rätten att bedöma ärendet senare på nytt eftersom det slutliga ställningstagandet kan tas först då kommissionens initiativ har antagits och då det finns tillgång till tillräckligt med information för att bedöma ärendet.  

Efter meddelandena som behandlats av riksdagen har kommissionen inhämtat information om medlemsstaternas strafflagstiftning avseende hatpropaganda och hatbrott genom offentlig konsultation som även Finland har deltagit i. Som stöd för sitt initiativ har kommissionen dessutom samlat information från rapporter från EU:s byrå för grundläggande rättigheter och andra undersökningar som nu presenteras i meddelandet som behandlas.  

I samband med antagandet av Lissabonfördraget godkände Finland även förfarandet för bemyndigande i artikel 83.1 stycke 3 i FEUF. Fördraget antogs genom inskränkt grundlagsordning bland annat på grund av artikeln i fråga eftersom den ger rådet behörighet att besluta om omfattningen av unionens befogenheter (RP 23/2008 rd och GrUU 13/2008 rd). Utövandet av behörigheten innebär således inte längre att befogenheten överförs till unionen utan överföringen skedde redan i samband med antagandet av Lissabonfördraget genom införandet av fullmaktsklausulen i stycket. Juridiskt är frågan nu om kriterierna för att utvidga förteckningen över EU-brott enligt artikel 83.1 i FEUF till att omfatta hatpropaganda och hatbrott uppfylls.  

Behandlingen av kommissionens initiativ är ett väldigt viktigt projekt för Frankrike som inleder sin period som EU-ordförandeland den 1 januari 2022 och varför förhandlingarna i rådets arbetsgrupp för grundläggande rättigheter (FREMP) inleds genast i början av januari 2022. Avsikten är att förhandlingarna så fort som möjligt tas till ministernivå. Om förteckningen över EU-brott utvidgas ger kommissionen i det andra skedet ett förslag till direktiv om hatpropaganda och hatbrott. Det finns ingen information om direktivförslagets tidtabell i det här skedet.  

2  Meddelandet och dess bilaga till behandling i riksdagen genom U-skrivelse

Vid beredningen av ärendets överlämnande till riksdagen för behandling har statsrådet begrundat vilket förfarande som ska iakttas i ärendet. Det här är ett exceptionellt ärende med nära koppling till ett eventuellt framtida lagförslag från kommissionen.  

Enligt 96 § i grundlagen används statsrådets U-skrivelser i situationer där det är fråga om förslag till sådana rättsakter, fördrag eller andra åtgärder om vilka beslut fattas inom Europeiska unionen och som annars enligt grundlagen skulle falla inom riksdagens behörighet. Enligt 97 § 1 mom. ska riksdagens stora utskott få en utredning om beredningen av andra ärenden i Europeiska unionen, vilket genomförs med E-skrivelse.  

De ärenden som avses i 96 § i grundlagen och som faller inom riksdagens behörighet är sådana ärenden som skulle falla inom riksdagens behörighet om Finland inte var medlem i Europeiska unionen. Ärenden som till sitt innehåll faller inom riksdagens behörighet är särskilt ärenden som faller inom lagstiftningens område. E-skrivelser används särskilt då det är fråga om andra principiellt, politiskt eller ekonomiskt betydande EU-ärenden. Enligt 97 § i grundlagen ges vanligtvis information om sådana EU-ärenden som föregås av antagande av egentliga lagförslag. 

Kommissionens meddelande med bilagor gäller straffbeläggandet av hatpropaganda och hatbrott vilket i Finland genomförs genom lagstiftningen. Det aktuella beslutet av rådet medför inte ännu några innehållsmässiga ändringar i Europeiska unionens straffrättsliga lagstiftning som förpliktar medlemsstaterna, utan dessa skulle komma i ett eventuellt andra skede av direktivförslaget. Rådets beslut har dock ett nära samband med det efterföljande lagstiftningsförslaget i EU:s lagstiftningsprocess eftersom man genom beslutet skulle använda den behörighet som tilldelats rådet enligt artikel 83.1 stycke 3 i FEUF för att utvidga unionens befogenhet så att det kommande lagstiftningsförslaget är möjligt. Dessutom kan man på grundval av kommissionens initiativ redan dra vissa slutsatser om de eventuella ändringarna i EU-lagstiftningen avseende hatpropaganda och hatbrott som förpliktar medlemsstaterna. I utkastet till rådets beslut är inledningen, som påverkar innehållet i direktivförslaget efter beslutet, av stor betydelse.  

Även om kommissionens meddelanden som föregår lagförslag vanligtvis behandlas som E-skrivelser har man, även med beaktande av ärendets grundläggande betydelse, i det här ärendet beslutat att överlämna kommissionens meddelande som motiverar rådets beslut och det nära relaterade utkastet till rådets beslut för behandling till riksdagen genom statsrådets U-skrivelse.  

3  Initiativets huvudsakliga innehåll

4  Initiativets rättsliga grund och förhållande till proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna

Initiativet för att komplettera förteckningen över EU-brott grundar sig med avseende på utvidgningen av unionens befogenhet på artikel 83.1 i FEUF och med avseende på kommissionens initiativrätt på artikel 17.1 i FEU.  

Kommissionen har ansett sitt initiativ vara proportionerligt med avseende på målet. Den här bedömningen av kommissionen och den relaterade användningen av straffrättsliga metoder i bekämpningen av hatpropaganda och hatbrott stöds av att dessa brott generellt sett har omfattande samhälleliga negativa effekter utöver de betydande skadliga konsekvenserna för offren. Enskild hatpropaganda och enskilda hatbrott varierar i sig i svårighetsgrad men det här draget hänför sig till de redan nämnda brottsområdena i artikel 83.1 stycke 2.  

Kommissionen har ansett att initiativet iakttar subsidiaritetsprincipen. Denna uppfattning från kommissionen stöds av flera faktorer. Medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftningslösningar för hatpropaganda och hatbrott varierar vilket inverkar på möjligheterna att nationellt bekämpa handlingarna som till sin betydelse och allvarlighetsgrad är jämförbara med handlingarna som redan föreskrivits i rambeslutet och som begränsar möjligheterna att bekämpa hatpropaganda och hatbrott inom EU. Den datatekniska utvecklingen har gjort dessa brott gränsöverskridande och medlemsstaternas inkonsekventa lagstiftning kan försvåra det rättsliga samarbetet i utredningen av brotten. En tillräckligt omfattande straffrättslig lagstiftning för hatpropaganda och hatbrott kan anses motiverad på EU-nivå för att skydda offer för hatpropaganda och hatbrott och bekämpa brottens samhälleliga konsekvenser.  

Enligt statsrådets uppfattning kan kommissionens initiativ om att utvidga förteckningen över EU-brott till att omfatta hatpropaganda och hatbrott anses iaktta proportionalitets- och subsidiaritetsprinciper.  

5  Initiativets konsekvenser

Den eventuella utvidgningen av förteckningen över EU-brott till att omfatta hatpropaganda och hatbrott har ännu inga direkta konsekvenser för medlemsstaternas strafflagstiftning utan de följer först i det andra skedet av direktivet som bereds. Det samma gäller effekterna på de enskilda individerna, grupper och samhället, såsom skyddandet av de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna som utvidgningen av den straffrättsliga lagstiftningen strävar efter. På samma sätt medför utvidgningen av förteckningen över EU-brott i sig inte heller några ekonomiska konsekvenser för medlemsstaterna eller EU. 

I det här skedet kan man inte långtgående förutspå innehållet i direktivet och de lagändringar som den kräver efter en eventuell utvidgning av förteckningen över EU-brott. Vissa bestämmelser i strafflagen (39/1889) som är relevanta i det här sammanhanget grundar sig inte enbart, som i rambeslutet, på den utsatta personens ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationella eller etniska ursprung, vilket å sin sida kan minska behovet av ändringar i lagstiftningen i ett eventuellt andra skede.  

Enligt 11 kap. 10 § i strafflagen är hets mot folkgrupp att gärningsmannen för allmänheten tillgängliggör eller annars bland allmänheten sprider eller för allmänheten tillhandahåller information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller på grunder som är jämförbara med de nämnda grunderna. De allvarligaste gärningarna föreskrivs i 11 kap. 10 a § i strafflagen som straffbara för grov hets mot folkgrupp.  

Brott som begåtts med vissa motiv kan betraktas som hatbrott. Hatmotiv framgår av 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen. Enligt den är straffskärpningsgrunden att brottet begås utifrån ett motiv som baseras på ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller utifrån ett annat motiv som är jämförbart med dessa. Skärpningsgrunden i fråga kan i princip tillämpas på alla typer av brott. 

Beroende på innehållet i meddelandet eller gärningsmannens tillvägagångssätt kan hatpropaganda även vara relaterat till andra brott som är straffbara enligt strafflagen än brott i form av hets mot folkgrupp. Sådana andra brott är till exempel offentlig uppmaning till brott (17 kap. 1 §), brott mot trosfrid (17 kap. 10 §), hindrande av religionsutövning (17 kap. 11 §), brott mot kommunikationsfrid (24 kap. 1 a §), spridande av information som kränker privatlivet och grovt spridande av information som kränker privatlivet (24 kap. 8 och 8 a §), ärekränkning och grov ärekränkning (24 kap. 9 och 10 §), olaga hot (25 kap. 7 §) och olaga förföljelse (25 kap. 7 a §). Deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet som föreskrivs som straffbar i 17 kap. 1 a § i strafflagen kan till exempel gälla en kriminell sammanslutning som agerar gemensamt för att begå de brott som avses i 11 kap. 10 § i strafflagen, dvs. hets mot folkgrupp.  

Hatmotiv kan också vara kopplade till andra brott än hets mot folkgrupp, såsom till exempel folkmord som föreskrivs som straffbart i 11 kap. 1 § i strafflagen, diskriminering som föreskrivs som straffbart i 11 kap. 11 § i strafflagen samt diskriminering i arbetslivet som föreskrivs som straffbart i 47 kap. 3 § i strafflagen och ockerliknande diskriminering i arbetslivet som föreskrivs som straffbart i 47 kap. 3 a § i strafflagen.  

Riksdagen behandlar regeringens proposition RP 7/2021 rd som föreslår att det till straffskärpningsgrunderna ska fogas att ett brott begås utifrån motiv som baseras på offrets kön. Dessutom ska juridiska personers straffansvar utvidgas för vissa brott så att ansvaret omfattar gärningar där motivet för gärningen är könet på personen.  

I februari 2021 mottog Finland kommissionens formella underrättelse om verkställandet av rambeslutet. Kommissionen ansåg att Finlands straffbestämmelser inte har verkställts med avseende på gärningar som anstiftar till våld samt vissa gärningar som hänför sig till offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande. Dessutom ansåg kommissionen att bristerna i genomförandet var kopplade till inledandet av utredningar och/eller lagföring på eget initiativ. I sitt svar till kommissionen i april 2021 invände Finland mot kommissionens påståenden och förklarade att det var fråga om verkställande av skyldigheterna i Finlands lagstiftning. Den formella underrättelsen är det första skedet i överträdelseförfarandet enligt artikel 258 i FEUF som fortgår i fall kommissionen är missnöjd med Finlands svar. Överträdelseförfarande har även inletts mot sex andra medlemsstater i EU.  

6  Initiativets förhållande till grundlagen samt de grundläggande och mänskliga rättigheterna

En tillräckligt omfattande straffrättslig lagstiftning för hatpropaganda och hatbrott effektiviserar skyddet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna för personer som tillhör vissa grupper.  

Med avseende på brott centralt relaterade till området, dvs. hets mot folkgrupp, har riksdagens grundlagsutskott konstaterat att handlingar som föreskrivits som straffbara kränker jämlikheten som avses i 6 § i grundlagen, dessutom är sådan verksamhet av betydelse med avseende på tryggandet av människovärdets okränkbarhet i 1 § 2 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har betonat att hets mot folkgrupp inte åtnjuter skydd av yttrandefriheten eller till exempel mötes- och föreningsfrihet enligt grundlagen (GrUB 21/2020 rd, s. 5 och utskottets tidigare utlåtanden som det hänvisas till i det sammanhanget).  

Människovärdets okränkbarhet och alla människors jämlikhet inför lagen konstateras även i artikel 1 och 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. 

Med avseende på hatpropaganda och hatbrott är icke-diskriminering enligt artikel 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (FördrS 19/1990) och artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av betydelse. Särskilt mot bakgrund av kommissionens initiativ omfattas brotten i fråga också av artikel 22 (kulturell, religiös och språklig mångfald), artikel 23 (jämställdhet mellan kvinnor och män), artikel 25 (äldres rättigheter) och artikel 26 (integrering av personer med funktionshinder) i stadgan om de grundläggande rättigheterna.  

Hatpropaganda och hatbrott kan även ha en negativ inverkan på målpersonernas och deras referensgruppers möjligheter att utöva sina tryggade grundläggande och mänskliga rättigheter, såsom till exempel rätten som ingår i religionsfriheten att bekänna och utöva en religion (11 § i grundlagen och artikel 10 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) samt rösträtt och rätt till inflytande (14 § i grundlagen).  

Möjligheterna att använda strafflagstiftningen begränsas av yttrandefriheten som tryggas i 12 § i strafflagen, artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt 12 § 1 mom. i grundlagen innefattar yttrandefriheten rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om utövandet av yttrandefriheten utfärdas genom lag. Yttrandefrihetsbestämmelsen i grundlagen förbjuder förhandshinder för kommunikation men tillåter tillsyn i efterhand för utövandet av yttrandefriheten som grundar sig på strafflagstiftningen. Sådan strafflagstiftning är till exempel hets mot folkgrupp i 11 kap. 10 § i strafflagen. Med avseende på hatpropaganda är även förbudet mot missbruk av de grundläggande fri- och rättigheterna, dvs. yttrandefriheten i det här fallet, i artikel 17 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och artikel 54 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av betydelse.  

Vid beredningen av straffrättslig lagstiftning är den straffrättsliga legalitetsprincipen av särskild betydelse (8 § i grundlagen, artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna). Principen förutsätter tydlig avgränsning och exakthet för brottsrekvisitet. Enligt 8 § i grundlagen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. Enligt kärnan av den straffrättsliga legalitetsprincipen ska brottsrekvisitet anges med tillräcklig exakthet så att man på grundval av bestämmelsens ordalydelse kan förutse om någon handling eller försummelse är straffbar.  

7  Ålands behörighet

Det är fråga om strafflagstiftning som enligt 27 § 22 mom. i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) hör till rikets lagstiftningsbehörighet.  

8  Behandling av initiativet i Europeiska unionens organ och övriga medlemsstaters ståndpunkter

Vid utarbetandet av U-skrivelsen hade ärendet inte ännu behandlats i EU-organ på ett sådant sätt att medlemsstaternas ståndpunkter var kända. Kommissionens initiativ behandlas i egentlig mening första gången i rådets arbetsgrupp för grundläggande rättigheter den 10 januari 2022.  

Enligt artikel 83.1 stycke 3 i FEUF förutsätter rådets beslut om att utvidga förteckningen över EU-brott godkännande av Europaparlamentet. Parlamentet har i resolutionen som antogs den 14 september 2021 om hbtqi-personers rättigheter i EU uttryckt sitt stöd för kommissionens åtagande att föreslå ett lagstiftningsinitiativ med vilket man strävar efter att utvidga förteckningen över EU-brott till att omfatta hatbrott och hatpropaganda, inklusive brott mot hbtqi-personer.  

I Europaparlamentet är ansvarsutskottet utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE).  

9  Nationell behandling av förslaget

Ärendet har behandlats genom skriftligt förfarande i sektionen för juridiska och inre ärenden (EU-7) och i sektionen för rättsliga frågor (EU-35) av kommittén för EU-ärenden den 4−7 januari 2022. Inrikesministeriet har beretts separat tillfälle att före behandlingen i sektioner bli hört om utkastet till U-skrivelsen. 

10  Statsrådets ståndpunkt

Hatpropaganda och hatbrott är generellt sett ett mycket allvarligt och skadligt fenomen där även straffrättsliga metoder är viktiga i bekämpningen av fenomenet i den mån andra metoder och den nuvarande straffrättsliga lagstiftningen på EU-nivå är otillräckliga.  

Rådets slutsatser av den 30 november 2009 om modellbestämmelser som styr rådets diskussioner om rådets strafflagstiftning och resolutionen som antogs av Europaparlamentet den 22 maj 2012 om EU:s strategi för straffrätt uttrycker också att användningen av EU-strafflagstiftningen kommer i sista hand. Som kommissionen konstaterar i sitt meddelande (avsnitt 2.2) är initiativet som nu behandlas är en del av en omfattande helhet av EU-åtgärder som hänför sig till bekämpningen av hatpropaganda och även hatbrott. Kommissionen har i avsnitt 4.2 i meddelandet om bristen på alternativ för att utvidga förteckningen över EU-brott begränsat sin granskning endast till hur hatpropaganda och hatbrott förhåller sig till de nuvarande brottsområdena som nämns i artikel 83.1 i FEUF och som ett resultat av granskningen konstateras att det är nödvändigt att definiera hatpropaganda och hatbrott som brottsområden som avses i punkten. Vid förhandlingen av initiativet bör man fästa uppmärksamhet vid frågan om tillräckligheten av andra än straffrättsliga metoder på EU-nivå.  

Det är motiverat att initialt förhålla sig avvaktande till att utvidga EU:s straffrättsliga behörighet eftersom straffrätt traditionellt ansetts vara ett rättsområde som är särskilt nära kopplat till den nationella suveräniteten. Vid bedömningen av betydelsen av en eventuell utvidgning av EU:s straffrättsliga befogenhet ska man i detta sammanhang dock först beakta att det redan finns ett rambeslut som förpliktar att hatpropaganda som grundar sig på flera skyddade egenskaper relaterade till personer ska föreskrivas som straffbara samt betrakta rasistiska eller främlingsfientliga motiv som försvårande omständigheter eller faktorer som ska beaktas vid fastställande av straff i samband med hatbrott. Kommissionens initiativ skiljer sig klart från en sådan utvidgning av förteckningen över EU-brott där det inte alls finns någon lagstiftning på EU-nivå.  

Motiveringen för att utvidga EU:s straffrättsliga behörighet i det här fallet är att det i rambeslutet saknas sådana egenskaper hos målpersonerna för brotten i fråga som till sin betydelse är jämförbara med de som finns i rambeslutet och som även har ansetts vara av betydelse i Finlands strafflagstiftning inom ämnesområdet (till exempel sexuell läggning och funktionsnedsättning samt kön som straffskärpningsgrund i regeringens proposition som behandlas i riksdagen) och som kan hänföra sig till hatpropaganda och fungera som motiv för hatbrott. I detta sammanhang är inte heller ett effektivt genomförande av rambeslutet nödvändigtvis tillräckligt med avseende på den straffrättsliga lagstiftningens omfattning för att bekämpa hatpropaganda och hatbrott inom EU.  

En allmän definition av hatpropaganda och hatbrott som beaktar yttrandefriheten och uppfyller kraven på tydlig avgränsning enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen kan vara väldigt utmanande på EU-nivå. En närmare definition av innehållet i dessa brott sker dock först under möjliga förhandlingar om förslaget till direktiv efter utvidgningen av förteckningen över EU-brott. Trots det ska redan ett beslut om att överväga utvidgningen av förteckningen grundas på en tillräckligt klar bild över vad hatpropaganda och hatbrott innebär i detta sammanhang. På grundval av kommissionens initiativ förefaller behovet av att komplettera EU-lagstiftningen främst hänföra sig till hatpropaganda och hatbrott som grundar sig på kön, sexuell läggning, ålder och funktionsnedsättning vilket framgår av det inledande stycket 6 till utkastet om rådets beslut.  

Av artikel 83.1 i FEUF framgår det att utvidgningen av förteckningen över EU-brott är avsedd som ett undantagsförfarande. Detta framgår av kraven för förteckningen över EU-brott enligt artikel 83.1 stycke 1 och kravet på enhällighet för rådets beslut enligt 83.1 stycke 3. Då kraven för brotten i förteckningen uppfylls och enligt utvecklingen inom brottsligheten som konstateras i stycke 3 kan dock förteckningen över EU-brott utvidgas till att omfatta nya brottsområden.  

Kommissionens initiativ om att utvidga förteckningen över EU-brott i artikel 83.1 i FEUF är i princip av stor betydelse eftersom förteckningen inte tidigare har utvidgats och eftersom den första utvidgningen kan ge vägledning för eventuella framtida utvidgningsförslag. Därför ska förutsättningarna för förteckningsbrotten i det här fallet noggrant bedömas genom att även bedöma om hatpropaganda och hatbrott är juridiskt jämförbara med brottsområdena som redan nämns i artikel 83.1 stycke 2.  

I artikel 83.1 stycke 1 i FEUF ställs tre krav för brott i förteckningen över EU-brott: 1) det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet, 2) det är fråga om gränsöverskridande brottslighet och 3) den gränsöverskridande brottsligheten grundar sig på brottens karaktär eller effekter eller på ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder.  

Vid bedömningen av hatpropagandans och hatbrottens särskilda allvar är synpunkterna på karaktären för dessa brott som presenteras i avsnitt 3.2 i kommissionens meddelande, som hänför sig till konsekvenserna av hatpropaganda och hatbrott på de gemensamma värderingarna, de skadliga konsekvenserna för enskilda offer och deras grupper samt de skadliga konsekvenserna för samhället i stort, av betydelse. De komplexa konsekvenserna understryker hatpropagandans och hatbrottens allvarliga karaktär.  

Vid bedömningen av det allmänna allvaret för en viss typ av brott ska man beakta att brott inom en kategori kan variera avsevärt med avseende på allvarlighet samt relaterad straffbarhet och straffskala. Det nämnda särdraget gäller nämligen de brottsområden som redan nu nämns i artikel 83.1 stycke 2 i FEUF (terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet) och nationella bestämmelser om de brott som omfattas av dessa områden. Till exempel för brott som är så allvarliga som terrorism varierar maximistraffen för brott som föreskrivs som straffbara i 34 a kap. i strafflagen från ett års fängelsestraff till livstids fängelse.  

Utvecklingen inom kommunikationstekniken möjliggör gränsöverskridande spridning av hatpropaganda. Den nämnda tekniken möjliggör även att hatbrott som fenomen kan spridas från en medlemsstat till en annan. Dessa aspekter gäller endast en del av hatpropagandan och hatbrotten men i många fall omfattas gränsöverskridande brott inte nödvändigtvis av de brottsområden som för närvarande nämns i artikel 83.1 stycke 2 i FEUF. Å andra sidan kopplar artikel 83.1 stycke 1 inte bara ihop karaktären och konsekvenserna av gränsöverskridande brottslighet utan alternativt även det särskilda behovet av att bekämpa dem på gemensamma grunder. Med avseende på bekämpningen på gemensamma grunder är aspekterna för subsidiaritetsprincipen, som redan behandlats i avsnitt 4 ovan, av betydelse. 

Enligt artikel 83.1 stycke 3 i FEUF fattas rådets beslut om att utvidga förteckningen över EU-brott på grundval av utvecklingen inom brottsligheten. Enligt kommissionens motiveringar är det i det här fallet särskilt fråga om ökningen av antalet brott i fråga som möjliggörs av kommunikationstekniken och som även blivit gränsöverskridande brott.  

Statsrådet anser att kommissionen lagt fram motiveringar för att utvidga förteckningen över EU-brott som beaktar kriterierna för förteckningsbrotten som konstateras i artikel 83.1 stycke 1 i FEUF. Med avseende på de kriterierna kan hatpropaganda och hatbrott inte anses skilja sig märkbart från de brottsområden som redan nämns i artikel 83.1 stycke 2 och vars brott varierar med avseende på allvarlighet och gränsöverskridande karaktär.  

Med avseende på eventuella kommande förslag om att utvidga EU:s straffrättsliga befogenhet ska man dock fästa uppmärksamhet vid att utvidgningen av förteckningen över EU-brott är ett undantagsförfarande. Denna aspekt ska lyftas fram i det inledande stycket i ett eventuellt beslut av rådet.  

Statsrådet anser dessutom att det är viktigt att man fäster uppmärksamhet vid några andra frågor i det inledande stycket till ett eventuellt beslut av rådet som vägleder beredningen av direktivet efter att beslutet har fattats.  

För det första ska beredningen av strafflagstiftningen på EU-nivå respektera de nationella rättssystemens traditioner och särskilt straffsystemens interna konsekvens. Detta är kopplat till det inledande stycket 17 i utkastet till rådets beslut enligt vilket kommissionen i beredningsskedet av direktivet särskilt ska höra medlemsstaterna om särdragen i de nationella rättsliga ramarna som bland annat hänför sig till straffrätt och grundläggande fri- och rättigheter. Det är också särskilt viktigt att beakta resultatet av hörandet i beredningsarbetet.  

Man bör särskilt även betona betydelsen av yttrandefriheten som en begränsande faktor för hatpropagandans straffbarhet där rättspraxisen inom ämnesområdet för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är en central källa. Detta är kopplat till det inledande stycket 10 i utkastet till rådets beslut enligt vilket unionens lagstiftning som kriminaliserar hatpropaganda ska vara proportionerlig och respektera det väsentliga innehållet i yttrandefriheten. Samtidigt betonas kravet på tydligt avgränsande av brott som regleras i ett eventuellt direktiv.