Allmänt

Enligt klimatlagen ska statsrådet varje år lämna riksdagen en klimatårsberättelse. I planen granskas utvecklingen av kolutsläpp och -sänkor, åtgärdernas tillräcklighet för att målen för utsläppsminskningen ska nås, behovet av ytterligare åtgärder samt hur målen och åtgärderna i klimatplanerna på medellång sikt och för markanvändningssektorn har förverkligats. Dessutom behandlas hur tillräckliga åtgärderna enligt anpassningsplanen är samt hur de har förverkligats. I klimatårsberättelsen beskrivs målen för utsläppsminskningen och i vilken mån de har uppnåtts, utsläppsutvecklingen och anpassningen till klimatförändringen. Alternerande teman i klimatårsberättelsen för 2023 är frivillig koldioxidmarknad och stärkande av den klimatpolitiska debatten. 

De klimatpolitiska riktlinjerna i det nya regeringsprogrammet har inte tagits in i klimatårsberättelsen för 2023, utan genomförandet av klimatpolitiken har granskats utifrån situationen våren 2023. Utskottet anser att det är beklagligt att processen med utarbetandet av berättelsen är sådan att uppgifterna ofta är föråldrade när berättelsen ska behandlas i riksdagen. Klimatårsberättelsen för 2023 ger inte den senaste informationen som grund för den klimatpolitiska dialogen i riksdagen. Utarbetandet av klimatårsberättelsen bör utvecklas med tanke på riksdagsbehandlingen så att berättelsen i fortsättningen innehåller så aktuell information som möjligt. 

Utskottet anser att regeringsprogrammet för statsminister Orpo utgör en central referensram för uppföljningen av klimatåtgärderna och för beslut om eventuella ytterligare åtgärder. Enligt regeringsprogrammet har regeringen förbundit sig till målen i klimatlagen, i synnerhet med hjälp av åtgärder för att minska utsläppen, ökade kolsänkor och innovativa rena lösningar. Dessutom ska samhällets förmåga att anpassa sig till klimatförändringen förbättras. Regeringen förbinder sig till att svara på utsläppsminskningsmålen och ta steg mot koldioxidneutralitet och därefter mot negativa koldioxidutsläpp så att den inte genom egna beslut eller politiska åtgärder ökar finländarnas vardagliga utgifter eller försämrar näringslivets konkurrenskraft. Regeringsprogrammet tar samtidigt fasta på försörjningsberedskapen och egendomsskyddet. Enligt regeringsprogrammet utreder regeringen marknadsbaserade och kostnadseffektiva lösningar genom vilka mark- eller skogsägare kan få ersättning till exempel för askgödsling av skog eller klimatåtgärder på jordbruksmark utan att livsmedelsproduktionen äventyras. Utskottet anser att skrivningarna i det nya regeringsprogrammet bör beaktas vid behandlingen av klimatårsberättelsen för 2023 och när klimatårsberättelsens innehåll utvecklas. Utskottet redogör närmare för dessa förslag nedan. 

Hur innehållet kan förbättras

Enligt utskottets synpunkt är utarbetandet av klimatårsberättelsen en behövlig lagstadgad process för att följa klimatåtgärderna. Utskottet anser dock att berättelsen innehållsmässigt bör utvecklas. Berättelsen tar fokus på att följa genomförandet av de klimatåtgärder som beslutats i andra processer samt hur de inverkar på utsläppsutvecklingen och kolsänkorna i förhållande till de mål som fastställts. Hur klimatåtgärderna genomförs och hur målen i anslutning till dem uppfylls är dock beroende av förändringar i omvärlden. Utskottet anser att klimatårsberättelsen i behövlig omfattning bör innehålla en beskrivning av förändringarna i omvärlden. 

Utskottet upprepar den kritik som utskottet tidigare anfört i fråga om årsberättelsens innehåll. Utskottet framhåller fortfarande att årsberättelsen tydligare än för närvarande bör ta fasta på hur de konsumtionsbaserade utsläppen riktas samt på utgångspunkterna och metoderna för utsläppsberäkningen. Man bör i berättelsen öppet redogöra för osäkerhetsfaktorer och val som berör utsläppsberäkningen och uppskattningarna av utvecklingen av kolsänkorna. I fråga om beräkningsmetoderna har utskottet i ett tidigare utlåtande (JsUU 35/2022 rd — B 24/2022 rd) till exempel lyft fram att det kol som produktionsväxter inom jordbruket binder inte beaktas i beräkningarna. Å andra sidan får man inte en korrekt helhetsbild av den regionala fördelningen av utsläppen när beräkningarna i första hand fokuserar på så kallade direkta utsläpp istället för på konsumtionsbaserade utsläpp. Utöver hänvisningen till regeringsprogrammet tar klimatårsberättelsen inte alls fasta på koldioxidhandavtrycket. Utskottet framhåller att en granskning av koldioxidhandavtrycket i fortsättningen bör ingå i klimatårsberättelsen. Dessutom är det bra att i klimatårsberättelsen lyfta fram de tekniska kolsänkornas betydelse för uppnåendet av klimatmålen. 

Enligt regeringsprogrammet ska klimatåtgärderna genomföras på ett sätt som är ekonomiskt, ekologiskt, socialt och regionalt hållbart och rättvist. Målet är att svara på klimatmålen så att kostnaderna i vardagen inte stiger eller konkurrenskraften försvagas. I anslutning till detta ser utskottet det som bristfälligt att klimatårsberättelsen inte innehåller någon redogörelse för de ekonomiska, sociala eller regionala konsekvenserna av klimatåtgärderna. I fråga om sitt eget ansvarsområde anser utskottet att det är viktigt att klimatårsberättelsen i fortsättningen presenterar klimatåtgärdernas konsekvenser för jordbrukets lönsamhet och skogsbrukets verksamhetsbetingelser. Det är viktigt att med tanke på såväl virkesförsörjningen som livsmedelsförsörjningen granska klimatåtgärdernas konsekvenser för försörjningsberedskapen. 

Lägesbild

Den lägesbild som skildras i klimatårsberättelsen är allvarlig. I enlighet med klimatlagen är målet att uppnå klimatneutralitet 2035. I lagen föreskrivs dessutom om utsläppsminskningsmål för 2030, 2040 och 2050. Målet är att utsläppen i förhållande till nivån år 1990 ska minska med 60 procent fram till 2030, med 80 procent fram till 2040 och med 90–95 procent fram till 2050. I lagen har också skrivits in ett mål om att öka sänkorna för att uppnå målet om klimatneutralitet. Enligt klimatårsberättelsen kommer de ovan nämnda målen inte att nås. När målen har fastställts har man antagit att nivån på nettosänkan inom markanvändningssektorn är -21 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2035. Då kan de sammanlagda utsläppen inom utsläppshandels- och ansvarsfördelningssektorerna vara högst 21 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2035. Sakkunniga har i anslutning till den minskade kolsänkan inom markanvändningssektorn uttryckt oro över att klimatmålen inte kommer att nås fullt ut. Utskottet förhåller sig allvarligt till oron, men anser att slutsatserna inte bör dras utifrån resultaten för ett eller två år och att frågan kräver en övergripande granskning både med tanke på utsläppsminskningarna och målen för kolsänkorna. 

Sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) består av sex markanvändningskategorier: skogsmark, åkermark, betesmark, våtmark, bebyggd mark och övrig mark. När det gäller jordbruket räknas koldioxidutsläpp och -upptag från åkermark och betesmark till markanvändningssektorn. Nettosänkan inom markanvändningssektorn fås genom att man räknar ihop utsläppen och upptagen från alla markanvändningskategorier. Syftet med EU:s LULUCF-förordning är att de kalkylerade upptagen av växthusgaser inom markanvändningssektorn enligt beräkningsreglerna ska ligga på minst samma nivå som de kalkylerade utsläppen under perioden 2021–2025. Den lägsta nivån för nettosänkan inom markanvändningssektorn i Finland 2030 är 17,8 miljoner ton. 

I klimatårsberättelsen lyfts det fram att utan betydande nya åtgärder inom markanvändningssektorn är det sannolikt att Finland inte uppfyller sina skyldigheter enligt EU:s LULUCF-förordning. Också uppnåendet av det nationella målet för klimatneutralitet förutsätter ytterligare åtgärder inom markanvändningssektorn och andra sektorer. För 2021–2022 har det uppstått ett underskott på tiotals miljoner ton i förhållande till den gällande skyldigheten att öka sänkorna. Enligt klimatårsberättelsen förutsätter också uppnåendet av det nationella målet om klimatneutralitet 2035 att nettosänkan ökas betydligt jämfört med nivån 2021–2022 och att utsläppen minskas i snabbare takt. Å andra sidan kan de kalkylerade utsläppen inom markanvändningssektorn kompenseras med ytterligare utsläppsminskningar inom ansvarsfördelningssektorn eller genom köp av enheter från andra medlemsländer under perioden 2021–2025. Kolsänkorna i Finlands skogar bör inte kompensera utsläppen från andra medlemsländer. Dessutom påpekar utskottet att det i Finland också finns skogar vars inverkan på kolsänkorna inte ingår i beräkningen. 

Det har konstaterats att kolsänkorna inom markanvändningssektorn har minskat på grund av att skogarnas tillväxt har avtagit och utsläppen och avverkningsmängderna har ökat. I anslutning till detta har man i de yttranden som utskottet fått lyft fram behovet av ytterligare åtgärder särskilt inom markanvändningssektorn. Utskottet ser det som viktigt att det finns tillgång till faktabaserad information om läget med kolsänkorna och att alla relevanta fakta granskas i detta sammanhang. Man bör sträva efter att öka kolsänkorna med vetenskapligt baserade metoder och identifiera osäkerhetsfaktorerna i beräkningsmetoderna. Utöver beredningen av ytterligare åtgärder anser utskottet att det är ändamålsenligt att bedöma om också de nationella målen bör ses över. Som det konstateras i klimatårsberättelsen kan man utöver ytterligare åtgärder som gäller sänkorna inom markanvändningssektorn också satsa på de utsläppsminskningar som är mest effektiva. Prov på det här finns inom sektorn för handel med utsläppsrätter. I ljuset av de yttranden som utskottet fått fäster utskottet också uppmärksamhet vid genomförandet av redan överenskomna åtgärder samt vid den tidsperiod under vilken utsläppen inom markanvändningssektorn och förändringen i sänkorna granskas. De mest betydande förändringarna i kolsänkorna sker på lång sikt, och slutsatserna om åtgärderna inom markanvändningssektorn bör inte bygga på resultaten från enskilda år. Inom markanvändningssektorn bör klimatåtgärderna styras långsiktigt, också med tanke på att det kan dröja innan åtgärdernas effekter på klimatet syns eller med tanke på att åtgärderna kan kräva insatser på lång sikt. 

I fråga om ansvarsfördelningssektorn har man på EU-nivå fastställt bindande skyldigheter för alla medlemsländer. Skyldigheterna omfattar minskade utsläpp till en viss procent före det angivna målåret samt årliga utsläppskvoter. Finlands nationella åtagande är att utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn ska minska med minst 50 procent före 2030 jämfört med nivån 2005. De viktigaste utsläppskällorna inom ansvarsfördelningssektorn är trafik, jordbruk, individuell uppvärmning av byggnader, arbetsmaskiner, avfallshantering och F-gaser. Enligt klimatårsberättelsen har utsläppen minskat inom alla sektorer sedan 2005 med undantag för jordbruket. För ansvarsfördelningssektorn har det fastställts flexibla metoder för att uppnå målen. Enligt klimatårsberättelsen har Finlands utsläpp 2021 och 2022 underskridit kvoten, och enligt uppgifter från våren 2023 har Finland ett överskott på sammanlagt cirka 2,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter som kan kompensera eventuella överskridningar under de kommande åren. Metan- och dikväveoxidutsläppen, som i huvudsak härstammar från produktionsdjur, spillning och jordmån, hör till sektorn för jordbruksrapportering, likaså koldioxidutsläppen från kalkbehandling. Utifrån erhållen utredning påpekar utskottet att det är svårt att minska utsläppen från dessa källor utan att produktionsvolymerna skärs ned, vilket enligt utskottets uppfattning äventyrar den nationella försörjningsberedskapen. Utskottet anser att också denna aspekt bör behandlas när man granskar hur utsläppsminskingarna har utvecklats inom jordbruket. 

Klimatåtgärder inom jordbruket

Enligt klimatårsberättelsen och den utredning som utskottet fått har utsläppen från jordbruket i huvudsak varit oförändrade inom ansvarsfördelningssektorn och markanvändningssektorn. I enlighet med det mål som sattes 2021 bör utsläppen från jordbruket minska med sammanlagt 29 procent fram till 2035 jämfört med 2019. Enligt utredning till utskottet kan man redan nu se att de åtgärder som fastställts i klimatplanen på medellång sikt inte är tillräckliga för att nå målen. Avsikten är att planen ska uppdateras under innevarande regeringsperiod. 

I de yttranden som utskottet fått har det framförts att åkerarealen och i synnerhet torvmarksarealen är den viktigaste faktorn som påverkar utsläppen från jordbruket. Torvmarkerna står för mer än hälften av jordbrukets totala utsläpp, även om de utgör bara tio procent av åkerarealen. Det är möjligt att med hjälp av åtgärder för att minska utsläppen på torvmarker kostnadseffektivt och på relativt små arealer uppnå betydande utsläppsminskningar. Därför planeras flera åtgärder som är riktade just till torvmarker. Till exempel genom att höja grundvattennivån till åkerytan kan man effektivt dämpa nedbrytningen av torv och de växthusgasutsläpp som uppstår. Det har framförts att det lönar sig att vidta åtgärder särskilt i fråga om torvmarker, eftersom rentav tio procent av torvmarkerna står utanför livsmedelsproduktionen. Samtidigt har systemet med jordbruksstöd kritiserats för att det inte uppmuntrar till klimatåtgärder och inte förutsätter att varje åkerskifte som omfattas av stöd deltar i matproduktionen. Därför föreslås det att klimatåtgärder, särskilt återvätning av torvmarker, ska stödjas med nationella medel i fråga om mark som inte deltar i matproduktionen. 

Enligt klimatlagen ska man vid utarbetandet av de klimatpolitiska planerna beakta eventuella konsekvenser för den inhemska livsmedelsförsörjningen. Utskottet påpekar att det är viktigt att man vid planeringen av klimatåtgärder som gäller torvmarker till fullo beaktar konsekvenserna för livsmedelsförsörjningen. I synnerhet under torra somrar har torvmarkerna visat att de bibehåller sin avkastningsförmåga bättre än mineraljordar. Dessutom bör det beaktas att det i Finland finns rikligt med torvmarker jämfört med andra EU-länder och att de utgör rentav en tredjedel av Finlands areal. I vissa områden är andelen torvmarker som används för odling betydande. Man kan säga att torvmarker är viktiga för produktionen såväl nationellt som för vissa områden och enskilda gårdar. De åtgärder som hänför sig till dem ska planeras på samma sätt som andra klimatåtgärder och så att livsmedelsförsörjningen inte äventyras. 

Utskottet anser att kritiken mot jordbrukets stödsystem är motiverad. Stödsystemen omfattar inte stöd för aktiv matproduktion. Systemet med arealbaserade stöd gör det möjligt för den som äger en åker att utnyttja stöden, medan producenten som bärgar skörden inte får något stöd för åkerskiftet i fråga. Det framgår alltså inte entydigt av registren över stöd om en viss åkerareal används för matproduktion. Utskottet ställer sig därför med viss reservation till påståendet att tio procent av torvmarkerna inte berörs av livsmedelsproduktionen. 

Dessutom fäster utskottet uppmärksamhet vid den praktiska genomförbarheten av klimatåtgärder på torvmarker. Att ingripa i vattenhushållningen på torvmarker genom att höja vattenytan kan leda till problem på åkrar, skogar och vägar som ägs av någon annan. Därför måste man försäkra sig om att återvätning är en lämplig åtgärd också för de andra fastighetsägare som berörs. Reglerdammar och reglerbar dränering innebär en investering för jordbruksföretagare, och investeringens lönsamhet påverkas av efterfrågan på växter som produceras med våtmarksodling, eftersom minskningen av växthusgasutsläpp i sig tills vidare inte omfattas av något stödsystem. Däremot kan kontinuerligt växttäcke och minskning av markberedningen samt bevarande av markens bördighet bland annat genom växtföljd vara ekonomiska och effektiva alternativ till klimatåtgärder på torvmarker. 

Utskottet konstaterar att lantbruksföretagare och skogsägare är bland de första som får bemöta konsekvenserna av klimatförändringen. Enligt inkommen utredning är det viktigt att notera att på jordbruksmark är åtgärderna för att anpassa sig till klimatförändringen och minska utsläppen delvis desamma. Till exempel genom att diversifiera odlingen och förbättra åkerns vattenhushållning och bördighet kan man dämpa växthusgasutsläppen på åkern och samtidigt förbättra jordbrukets anpassning till föränderliga väderleksförhållanden. EU:s gemensamma jordbrukspolitik medger inte till alla delar klimatåtgärder som stöder produktionsförutsättningarna. Det behövs också nationella åtgärder och de genomförs inom ramen för de resurser som finns tillgängliga. Samtidigt bör uppmärksamhet fästas vid åtgärdernas praktiska genomförbarhet och kostnaderna för jordbruksföretagarna. 

Klimatåtgärder inom skogsbruket

Enligt klimatårsberättelsen och inkommen utredning har markanvändningssektorns nettosänka försvagats huvudsakligen på grund av att skogarnas tillväxt har avtagit, avverkningsmängderna har varit stora och utsläppen från dikade torvmarksskogar har ökat. Läget har utvecklats något sedan klimatårsberättelsen publicerades. Naturresursinstitutet publicerade i oktober 2023 en teknisk korrigering av referensnivån för skogarna enligt LULUCF-målet för Finland 2021–2025. Korrigeringen har enligt inkommen utredning minskat underskottet i Finlands LULUCF-mål så att underskottet uppskattas vara 10–40 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Om Europeiska kommissionen godkänner den uppdaterade referensnivån, släpar Finland inte efter EU:s klimatmål för markanvändningen till den omfattning som anges i klimatårsberättelsen. Samtidigt har det uppskattats att det inom markanvändningssektorn finns möjligheter till utsläppsminskningar på mer än 10 miljoner ton koldioxid. Enligt utredning till utskottet är det betydligt lättare att bevara befintliga kollager i torvmarker och att begränsa utsläppen än att öka kollagren och kolsänkorna. Åtgärder som stärker kolsänkorna inom markanvändningssektorn anses vara mer kostnadseffektiva än eventuella ytterligare åtgärder för att minska utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn. 

Utskottet anser att den uppdaterade lägesbilden och den aktuella kommunikationen i anslutning till den bidrar till förståelsen av markanvändningssektorns särdrag och osäkerheten kring uppnåendet av klimatmålen. Det är mycket viktigt att osäkerhetsfaktorerna i fråga om beräkningsmetoder och antaganden beskrivs på ett öppet sätt och att man tydligt och i god tid informerar om beräkningsmetoderna och resultaten. Utifrån inkommen utredning fäster utskottet dessutom uppmärksamhet vid valet av sektorsspecifika indikatorer i klimatårsberättelsen. För skogsbrukets del har utvecklingen av avverkningsvolymen använts som en indikator. Dessutom är det motiverat att föreslå också andra faktorer som väsentligt påverkar utvecklingen av balansen mellan skogarnas utsläpp och sänkor, såsom trädbeståndets tillväxt. Assimilation medför kolbindning, eftersom växterna genom assimilation omvandlar koldioxid i luften till biomassa. Enligt utskottets uppfattning är utvecklingen av trädbeståndets totala volym en indikator som beskriver kolsänkan i skogarna, vilket visar att skogarnas kollager ökar ytterligare. Dessutom fäster utskottet uppmärksamhet vid granskningens tidsperspektiv. Som det konstateras ovan sker de betydande förändringarna i kolsänkorna på lång sikt, och slutsatserna om åtgärderna inom markanvändningssektorn bör inte bygga på resultaten från enskilda år. 

Den kolbindning som grundar sig på utsläppen från skogsmark och tillväxten och användningen av skog har fått en central roll i klimatpolitiken eftersom de klimatmål som överenskommits för Finland i EU och Finlands egna klimatplaner har utgått från att den brukade skogsmarken också i fortsättningen kommer att vara en stor kolsänka. Skogarnas uppgift är dock inte bara att fungera som kolsänka. I regeringsprogrammet anges att friska, växande skogar skapar arbete och välfärd och bromsar klimatförändringen. Med andra ord är de en källa till välstånd för såväl skogsägarna som hela samhället. Det gäller också statens mångbruksskogar, i fråga om vilka det årligen fastställs krav på intäktsföring för Forststyrelsen. I regeringsprogrammet konstateras också att mark- och skogsägaren själv är den som är bäst lämpad att besluta om skötseln och användningen av sin egendom. Utskottet anser att detta konstaterande inte står i strid med det faktum att Finland behöver klimatsmart skogsvård. Som det framgår av regeringsprogrammet är Finlands skogar och en hållbar användning av dem samt säkerställandet av skogsnaturens biologiska mångfald en viktig del av bekämpningen av och anpassningen till klimatförändringen. Man bör se till att skogarna vårdas och växer så att de även i fortsättningen fungerar som nettosänkor. Också klimatåtgärderna bör kunna genomföras så att de är ekonomiskt förnuftiga för skogsägarna och inte försämrar verksamhetsförutsättningarna för den inhemska skogsindustrin. 

I regeringsprogrammet har man redan tagit ställning till de faktorer som minskar kolsänkan inom markanvändningssektorn och som har lyfts fram i klimatårsberättelsen. Målet är att i enlighet med regeringsprogrammet måttligt förlänga skogens omloppstider för att öka kolsänkorna och ingripa i alltför kraftiga gallringsavverkningar. Skogarnas kolsänkor vårdas på lång sikt med beaktande av den långsamma realiseringen av konsekvenserna samt tillgången på virke inom industrin. Utskottet påpekar att skrivningen om gallringsavverkning i regeringsprogrammet har baserats på felaktiga mätningsuppgifter i fråga om förstagallringar som gjorts i Mellersta Finland. Uppgifterna har senare korrigerats. Utskottet framhåller att avsikten att förlänga skogens omloppstider, senarelägga avverkningen och höja träförädlingsgraden dock inte innebär att den tidiga vården av plantbestånd försummas eller att tillgången till energived försämras. Däremot betonar utskottet vikten av skogsvårdsinsatser i rätt tid för att stödja skogarnas tillväxt, i synnerhet vård av plantbestånd, förstagallring och gallring. För att få bukt med den eftersläpande skogsskötseln bör man förutom genom prisnivån på energived även uppmuntra till nationella stödinsatser inom ramen för det så kallade Metka-programmet. Unga och äldre gallringsskogar binder mest kol. Samtidigt bör skogsägarna uppmuntras att använda aska vid gödsling för att effektivisera tillväxten på de skogsmarker där askgödsling lämpar sig. Användning av aska som gödselmedel effektiviserar skogens tillväxt relativt snabbt och effekterna håller i sig i flera årtionden. Aska lämpar sig särskilt väl som gödselmedel för dikade myrskogar. 

Andra potentiella åtgärder kan enligt de sakkunnigyttranden som utskottet fått vara åtgärder för att minska markutsläppen, i synnerhet på torvmarker, samt förebyggande av avskogning, stöd till beskogning samt främjande av förädling och användning av långvariga träprodukter. Utskottet anser att skogsägarna också bör uppmuntras till fortlöpande odling på de växtplatser där denna odlingsmetod lämpar sig. Samtidigt påpekar utskottet att fortlöpande odling förutsätter rätt kompetens. På så sätt kan man undvika att de underproduktiva skogarna blir fler. Rekommendationerna för skogsvård bidrar till ett tätare plantbestånd och till att trädbestånd med olika trädarter och strukturer prioriteras vid skogsföryngring. Förädling och val av trädarter kan påverka inte bara skogens tillväxt utan också dess förmåga att anpassa sig till klimatförändringen. Utskottet betonar betydelsen av anpassning till klimatförändringen som en del av diskussionen om kolsänkorna inom skogsbruket och markanvändningssektorn. Det behövs också evidensbaserad kunskap om hur man anpassar sig till stormskador, skadedjur och torka och om de krav som dessa faktorer ställer på valet av trädslag, plantmaterial och markberedningsmetoder. 

Slutligen fäster utskottet uppmärksamhet vid problemen med koldioxidläckage och avskogning. Man bör också sörja för tillgången på råvaror inom skogsindustrin, eftersom det annars finns risk för att skogsindustrin och dess råvaruanskaffning riktas till länder som har mindre ambitiösa klimatkrav och som hotas av avskogning. Det har framförts för utskottet att sidoströmmar från skogsindustrin i stället för att riktas till energiproduktionen bör användas för att tillverka produkter med högre förädlingsgrad. Det är ändå inte helt och hållet möjligt. Enligt den utredning som utskottet fått uppstår det i samband med träförädling och skogsbruk rikligt med sidoströmmar som inte kan förädlas till exportprodukter med högt mervärde. Däremot kan de ersätta fossila bränslen, alltså bidrar dessa sidoströmmar, om de tas till vara, till att målen för användningen av förnybar energi uppfylls samtidigt som den nationella energiförsörjningen tryggas. Sammantaget kan en konkurrenskraftig industri utöver att den tillför ett mervärde för samhället också bidra till ambitiösa energi- och klimatåtgärder och svara på de utmaningar som klimatförändringen innebär för hela skogsbruket.