Finland har ett matchningsproblem i fråga om kompetent arbetskraft, och ett föränderligt arbetsliv och föränderliga kompetensbehov förutsätter kontinuerligt lärande under hela arbetslivet för att trygga tillgången på kompetent arbetskraft. Att svara på utmaningen har i stor utsträckning ansetts förutsätta att utbildningsnivån hos hela befolkningen i arbetsför ålder höjs och att kontinuerligt lärande stöds och möjliggörs. Höjningen av utbildningsnivån för vuxna är också en del av de så kallade Portomålen som uppställts utifrån EU:s pelare för sociala rättigheter och som Finland förbundit sig till (mål: 60 procent av de vuxna i EU deltar årligen i kompetensutveckling). Det anses också internationellt vara ett viktigt mål.
Propositionen erkänner inte betydelsen av vuxenutbildningsstöd och yrkesexamensstipendium för att främja livslångt lärande och kontinuerligt lärande under tiden i arbetslivet. I och med att dessa förmåner slopas finns det i Finland inte längre något kollektivt finansierat system som motiverar personer i arbetsför ålder att utveckla sin kompetens under tiden i arbetslivet eller utbilda sig för ett nytt yrke. Här skulle utvecklingen i Finland avsevärt avvika från utvecklingen i de övriga nordiska länderna och i flera av Europeiska unionens medlemsländer.
Slopandet av alterneringsledigheten stöder inte regeringsprogrammets skrivningar om ökad sysselsättning och längre arbetskarriärer. På grund av det nuvarande kravet vad gäller arbetshistoria främjar systemet med alterneringsledighet orken i arbetet särskilt för dem som är i slutet av sin yrkeskarriär. Dessutom främjar alterneringsledigheten sysselsättningen bland arbetslösa arbetssökande som arbetar som vikarier. Systemet med alterneringsledighet erbjuder många personer med funktionsnedsättningar och partiellt arbetsföra arbetstagare en möjlighet att komma ut i arbetslivet.
Även om slopandet av dessa stödformer motiveras som en sparåtgärd, bör det beaktas att slopandet av vuxenutbildningsstödet för arbetstagare inte direkt minskar statens skuldsättning, eftersom vuxenutbildningsstödet för arbetstagare och yrkesexamensstipendiet finansieras med arbetslöshetsförsäkringspremier, av vilket arbetstagarna och arbetsgivarna betalar var sin hälft. Endast vuxenutbildningsstödet för företagare finansieras ur statsbudgeten och dess andel är ytterst liten.
I regeringsprogrammet har det dessutom beslutats om flera andra åtgärder som försämrar möjligheterna till kontinuerligt lärande. I programmet har det beslutats att avgifterna för studerande inom öppen högskoleundervisning och fritt bildningsarbete ska höjas och att den statliga finansieringen ska minskas i motsvarande grad. Dessutom håller regeringen genom att ändra finansieringsmodellerna för högskolorna på att försvaga högskolornas incitament att som studerande anta personer som redan har en tidigare studieplats eller examen, såsom dem som byter bransch.
Vuxenutbildningsstödet
Slopandet av vuxenutbildningsstödet strider mot regeringsprogrammets mål om kontinuerligt lärande och mot idén om livslångt lärande som redan länge har ansetts vara viktig i vårt samhälle. För att kunna hantera kriser som krig, pandemier och klimatförändringen krävs det nya lösningar som utbildning är nyckeln till. Kriser gör också arbetslivet svårförutsägbart. Tidigare ansågs arbetskarriären vara en rätlinjig väg genom vilken arbetstagarna rationellt eftersträvade allt bättre ställning och lön. I dag ses arbetskarriären som en komplicerad utveckling snarare än som individens rätlinjiga val.
Ett hållbart sätt att bygga upp ett sunt arbetsliv också i framtiden är att ekonomiskt möjliggöra frivillig utbildning. Den finländska modellen med välfärdsstater har traditionellt inneburit en möjlighet att utbilda sig i vilket skede av livet som helst. En vuxenstuderande står redan nu inför många utmaningar när det gäller tillträde till utbildning, familjesituation och över huvud taget status som studerande. Dessutom innebär deltagande i vuxenutbildning inte alltid angenäm självutveckling, utan insatserna dikteras av nödvändighet att utbilda sig och utbildningsinflation. Därför är strävandena hos personer som använder vuxenutbildningsstöd och utbildar sig frivilligt särskilt värdefulla. Slopandet av vuxenutbildningsstödet under det av undervisnings- och kulturministeriet utsedda temaåret för bildning 2024 är en felaktig signal för dem som vill uppdatera sitt kunnande.
Granskningen av propositionen ger en bild av den typiska användaren av vuxenutbildningsstöd: Det är en kvinna med familj som studerar inom branscherna för pedagogik eller hälsa och välfärd.. Hon har redan en del utbildning, men lönen är lägre än medianlönen för finländarna. Undersökningar visar att kraven på anställbarhet redan nu särskilt drabbar unga kvinnor. Det är svårt, om inte omöjligt, för en person med familj och låga inkomster att ekonomiskt lösgöra sig för närstudier på heltid, vilket många examina förutsätter. Man bör också beakta att vuxenutbildningsstödet ofta endast kan användas till att finansiera en del av studierna. Tvärtemot vad som sägs i propositionen kan man av detta inte dra den slutsatsen att man i så fall själv skulle kunna finansiera hela den tid då examen avläggs. Tvärtom möjliggör vuxenutbildningsstödet också ett sådant skede av studierna som annars är svårt att genomföra, till exempel en period med närundervisning eller oavlönad praktik. Ett slopande av vuxenutbildningsstödet skulle således försvaga möjligheterna att utbilda sig och byta yrke under yrkeslivet, oberoende av socioekonomisk ställning och förmögenhet.
Som det konstateras i propositionen råder det brist på arbetskraft inom såväl fostrings- som hälso- och välfärdssektorn, som är väl representerade i användningen av vuxenskolestödet. Det är också områden där studierna omfattar obligatorisk närvaro och praktik på heltid. Därför är det omöjligt att avlägga examina vid sidan av arbetet, och det förutsätter att man lösgör sig från arbetslivet. Slopandet av vuxenutbildningsstödet står därför i strid mot en lindring av bristen på arbetskraft inom dessa branscher. Enligt propositionen används stödet också mycket inom dessa branscher. Detta är i linje med kontinuerligt lärande och utveckling av den egna kompetensen. Det är etiskt tvivelaktigt om man vill hålla arbetstagarna på en låg utbildningsnivå i strid med deras egna strävanden.
Dessutom antas det i propositionen att avskaffandet av vuxenutbildningsstödet frigör utbildningsplatser för unga. Ett exempel är att i den gemensamma ansökan till utbildning för lärare inom småbarnspedagogik 2023 lämnades 40 platser tomma. Inom en sådan samhällsnödvändig sektor behövs alla som vill arbeta i branschen, oberoende av ålder. Antagandet att avskaffandet av vuxenutbildningsstödet skulle frigöra utbildningsplatser för unga är således felaktigt.
I fjol utbildades över 6 000 personer som bytte bransch med hjälp av vuxenutbildningsstöd enbart inom social- och hälsovården, som lider av svår brist på arbetskraft, och även över tusen personer inom undervisnings- och pedagogikbranschen. Dessutom vidareutbildade sig mer än 3 500 yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården med hjälp av vuxenutbildningsstöd. Ändå saknas till exempel i Helsingfors för närvarande mer än hälften av de kompetenta lärare som behövs inom småbarnspedagogik, således fortfarande över 1 300 yrkesutbildade personer. Till alla lediga platser fås inte alltid ens en enda ansökan, varvid uppgifterna sköts av olika kortvariga och ofta obehöriga vikarier. Dessutom finns det inte längre så många sökande till högskoleplatser som tidigare, och många av de utexaminerade ungdomarna söker sig slutligen till andra jobb än daghem. Största delen av dessa lärartjänster sköts av som obehöriga vikarier, exempelvis barnskötare som saknar lärarutbildning. Likaså saknas det sammanlagt över tusen lärare i småbarnspedagogik i Esbo och Vanda. Dessutom räknar enbart Helsingfors med att ytterligare 1 720 socionomer och lärare behövs före utgången av årtiondet, då två av tre arbetstagare ska vara högutbildade lärare eller socionomer inom småbarnspedagogik. Situationen när det gäller tillgången på yrkeskunnig och kompetent arbetskraft är vid sidan av huvudstadsregionen allvarlig i olika delar av landet.
Regeringen har förbundit sig att arbeta för att förbättra tillgången på utbildad personal inom social- och hälsovården och småbarnspedagogiken, öka branschernas attraktions- och hållkraft, stödja karriärmodeller, utveckla arbetsförhållandena, möjliggöra yrkesmässig utveckling och utveckla kvaliteten på småbarnspedagogiken. Likaså har regeringen lovat trygga olika möjligheter för dem som redan arbetar inom branschen att utbilda sig till exempel för uppgifter enligt lagen om småbarnspedagogik genom examensinriktad fortbildning och hybridutbildning samtidigt som den har lovat att förtydliga socionomernas roll inom småbarnspedagogiken och öka utbildningen av socionomer inom småbarnspedagogiken.
Propositionen fäster alltför lite uppmärksamhet vid en sektorsspecifik granskning av konsekvenserna av nedskärningen av vuxenutbildningen och beaktar inte i tillräcklig utsträckning vuxenutbildningsstödets betydelse för de branschspecifika arbetskraftsbehoven ovan. Bedömningen att slopandet av stödet inte inverkar på tillgången på arbetskraft baserar sig på en granskning av den allmänna nivån och beaktar inte i tillräcklig utsträckning skillnaderna mellan olika branscher eller regioner. Propositionen har mycket allvarliga konsekvenser till exempel för tillgången på arbetskraft inom äldreomsorgen. Inom den utbildning som leder till arbete inom äldreomsorgen är en mycket stor andel av de studerande vuxna, och för dem är vuxenutbildningsstödet mycket viktigt för att möjliggöra studierna.
I propositionen konstateras det att det på ett allmänt plan finns fler sökande inom högskoleutbildningen än antalet nybörjarplatser och att det således inte uppstår brist på studerande och därigenom på arbetstagare. Detta stämmer inte för alla sektorer eller för alla universitet i dag och framför allt inte i framtiden. Antalet sökande till exempelvis sjukskötarutbildning har minskat under de senaste åren, även om det tills vidare i genomsnitt har funnits tillräckligt många sökande och det fortfarande finns tillräckligt många sökande för en tid. Redan nu finns det beklagligt få primära sökande vid en del yrkeshögskolor.
Vuxenutbildningsstödet har en viktig betydelse med tanke på höjningen av utbildningsnivån för att det nationella utbildningsmålet på 50 procent ska nås före 2030.
Den stora andelen äldre studerande i utbildning inom äldreomsorgen gäller också yrkesutbildning på andra stadiet. När det gäller kompetensområdet för vård av äldre i närvårdarexamen syns det att största delen av de nya studerandena, redan över 73 procent år 2022, var över 30 år. Andelen har ökat under de senaste åren.
Vuxenutbildningsstödet har varit en viktig faktor inom branscher med brist på arbetskraft också med tanke på attraktions- och hållkraft, arbetshälsa och utvecklingsmöjligheter. En nedskärning av stödet skulle vara ett betydande slag mot regeringens egna mål i fråga om dessa branscher, i synnerhet som branschernas attraktionskraft har minskat såväl på andra stadiet som vid yrkeshögskolorna och till exempel äldreomsorgen starkt stöder sig på äldre studerande.
Bristen på arbetskraft inom social- och hälsovården är akut, så det vore mer fruktbart att snabbt få dem som utexaminerats direkt från andra stadiet ut i arbetslivet för att utöka sin erfarenhet och säkerställa deras möjligheter att fortsätta sina studier senare, liksom hittills. En sådan arbetslivscykel ökar också arbetshälsan och bidrar till att förlänga tiden i arbetslivet, och därmed är också sysselsättningseffekterna och produktiviteten positiva på lång sikt. Det finns också en risk för att om karriärmöjligheterna omintetgörs, minskar viljan att överhuvudtaget utbilda sig i branschen. I synnerhet inom social- och hälsovårds- och pedagogikbranscherna är dock förvärvande av kompetens genom avläggande av examina reglerat och därför viktigt.
Det bör också beaktas att möjligheten till vuxenutbildningsstöd samtidigt gör det möjligt att påverka arbetshälsan. Studierna ger verktyg för eget arbete och utveckling av det, även om man inte byter arbete och inkomstnivån inte stiger direkt.
Nya intressen är också en berättigad anledning att byta bransch, eftersom människors intressen och värderingar över huvud taget förändras i takt med livssituationer, åldrande och personlig utveckling. Det ligger i allas intresse att människor hittar relevanta vägar till utbildning och karriär och är friska och nöjda i sitt arbete. Då är valet av yrkeskarriär också hållbarare. Därför bör man satsa på att ge människor tillgång till tillräcklig information, rådgivning och handledning i övergångsskedet av livet och när de fattar beslut om utbildning och yrkeskarriärer.
Det är inte nödvändigtvis möjligt för alla individer att studera vid sidan av arbetet eller använda egna besparingar på lika villkor bland annat på grund av den ekonomiska situationen/livssituationen eller arrangemangen på arbetsplatsen (arbete på plats, skiftarbete, arbetsbelastning). Också arbetsgivarna kan ha olika möjligheter att stödja utbildningen av sin personal (näringsgren, företagets storlek) och situationen är inte lätt till exempel inom social- och hälsovårds- och fostringssektorerna med brist på arbetskraft.
Indragningen av vuxenutbildningsstödet kan påverka ställningen för den som söker stöd betydligt. Innan vuxenutbildningsstöd för löntagare söks ska arbetstagaren komma överens med sin arbetsgivare om studieledighet för den stödtid som ansökan gäller. Arbetsgivaren är inte i alla situationer enligt lagen om studieledighet skyldig att återta en arbetstagare som blivit studieledig innan den avtalade studieledigheten gått ut, exempelvis på grund av att arbetsgivaren har anställt en vikarie för tiden för studieledigheten. När avsikten med lagändringen är att förhindra utbetalning av stöd för studier som inleds hösten 2024, trots att rätten till stöd hade hunnit beviljas innan lagändringen trädde i kraft, kan den föreslagna ändringen leda till att den sökandes försörjning inte är tryggad av följande orsaker: en person kan inte nödvändigtvis återvända till sitt arbete, har inte rätt till utkomstskydd för arbetslösa och har inte nödvändigtvis rätt till studiepenning eller studielån. För närvarande finns det inte heller något ersättande system som den som ansöker om stöd kan stödja sig på.
Den föreslagna lagändringen ändrar den vedertagna behandlingspraxisen vid verkställandet av vuxenutbildningsstödet och därför är det svårt att genomföra den. Vid verkställande av vuxenutbildningsstödet avgörs de allmänna villkoren för erhållande av stöd (5 § lagen om vuxenutbildningsförmåner) i samband med behandlingen av den första ansökan. Då personen därefter ansöker om utbetalning av stöd, undersöks endast det stödbelopp som ska betalas och de omständigheter som inverkar på det, såsom personens övriga inkomster under den månad som ansökan gäller. På grund av att stödet söks i två faser har processen för ansökan om utbetalning byggts upp vid Sysselsättningsfonden så att de allmänna villkoren för beviljande av stöd inte längre undersöks i utbetalningsfasen. Den föreslagna lagändringen leder till att Sysselsättningsfonden enligt den lag som gäller i april ska bevilja den som ansöker om stöd rätt till stöd när personens studier och stödrättigheter inleds först den 1 augusti 2024 eller därefter. Samtidigt ska fonden dock underrätta den som fått ett positivt beslut om att denne enligt propositionen inte har rätt att få stöd trots ett positivt stödrättighetsbeslut. Det som sägs ovan medför betydande utmaningar för kundrådgivningen och leder till situationer där fonden måste informera den som ansöker om stöd om att han eller hon inte ska lita på det beslut som han eller hon fått för att inte råka i ekonomisk trångmål.
Även om lagförslagen inte retroaktivt ingriper i redan beviljade förmåner, kan man ändå fråga sig om den konstitutionella principen om skydd för berättigade förväntningar talar för övergångsbestämmelser som lindrar konsekvenserna av slopandet i fråga om de personer för vilka villkoren för beviljande av vuxenutbildningsstöd eller alterneringsledighet i fråga om tid i arbete/arbetshistoria kommer att uppfyllas kort efter det att lagarna har trätt i kraft eller efter de tidsfrister som anges i övergångsbestämmelserna. En löntagare kan få den arbetsperiod på åtta år som berättigar till vuxenutbildningsstöd eller 20 års arbetshistoria som berättigar till alterneringsledighet uppfylld genast dagen efter att lagarna trätt i kraft. Grundlagsutskottet har ansett det motiverat att vissa ändringar i pensionssystemet – såsom en höjning av pensionsåldern – genomförs stegvis för att lindra ändringarnas konsekvenser särskilt för personer som uppnår pensionsåldern inom den närmaste framtiden.
Yrkesexamensstipendiet
Utbildningsanordnarna kan ta ut avgifter för utbildning för yrkesexamen och specialyrkesexamen. De som avlagt examen har möjlighet att i efterhand täcka kostnaderna för avgifterna med yrkesexamensstipendium. Yrkesexamensstipendiet är den enda stödformen som är riktad enbart till dem som avlägger en yrkesexamen, och det bidrar till att avhjälpa problemen med hur förmånerna för kontinuerligt lärande fördelas.
Man bör också göra noggrannare utredningar om konsekvenserna av att ett yrkesexamensstipendium upphör innan man kan planera att slopa stipendiet. Utgifterna för yrkesexamensstipendiet är i sin helhet små och det finns inga forskningsrön om dess verkningar, vilket också konstateras i propositionen. Stödet har fungerat som ett betydande incitament särskilt för personer med låg utbildningsnivå. Yrkesexamensstipendiet kan därför utvecklas så att det bättre än för närvarande stöder en höjning av utbildningsnivån för just lågutbildade. I motiveringen behandlas slopandet mycket ytligt och det finns knappt någon undersökning om dess genomslagskraft. Före slopandet bör konsekvenserna och utvecklingsmöjligheterna därför undersökas noggrannare.
Syftet med yrkesexamensstipendiet är att stödja den yrkesmässiga utvecklingen och kompetensförnyelsen hos vuxna som redan länge varit i arbetslivet. Stipendiet har framför allt uppmuntrat till att avlägga en redan påbörjad examen. I undervisnings- och kulturministeriets utredning om yrkesexamensstipendiet observerades att stödet underutnyttjades, men i utredningen kunde inte någon orsak till detta presenteras. Utredningen ger inte ett tillräckligt kunskapsunderlag eller grunder för att slopa yrkesexamensstipendiet. Utöver vuxenutbildningsstödet har också slopandet av stipendiet större konsekvenser för kvinnor än för män, eftersom 64 procent av stipendietagarna är kvinnor. Till exempel inom social- och hälsovården behövs det fortfarande också yrkesutbildade personer med yrkesexamen eller specialyrkesexamen.
Alterneringsledigheten
Alterneringsledigheten är ett lokalt överenskommet arrangemang på arbetsplatserna som främjar arbetshälsan och som också har konstaterats ha betydande positiva effekter alterneringsvikariernas senare sysselsättning. Systemet med alterneringsledighet har två viktiga mål: att främja arbetstagarens arbetshälsa och att förbättra förutsättningarna för arbetslösa arbetssökande att få jobb. Alterneringsledigheten har ansetts främja arbetshälsan för de som blir på ledighet.
Alterneringsledigheten har konstaterats ha tydliga positiva konsekvenser för alterneringsvikariers senare sysselsättning. Rentav 70 procent av de som vikarierade för alterneringslediga blev sysselsatta på den öppna arbetsmarknaden sex månader efter det att alterneringsledigheten upphörde (Työvoimapolitiikan palveluilta sijoittuminen vuonna 2019. TEM-analyysejä 107/2021.). Det är varken förnuftigt eller ändamålsenligt att slopa alterneringsledigheten, eftersom utredningar visar att vikariat för alterneringsledighet har varit den arbetskraftspolitiska aktiva service på kort sikt som har de bästa sysselsättningseffekterna och eftersom alterneringsledigheten också främjar arbetshälsan.
Alterneringsledigheten har gjort det möjligt för personer som länge varit i arbetslivet att få en andhämtningspaus och att ladda upp och återhämta sig från påfrestningarna av det tunga arbetet. Bland kvinnliga alterneringslediga har olika vårdyrken betonats, såsom barnträdgårdslärare och sjukskötare. Lågavlönade yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och undervisningen har inte ekonomiskt möjlighet att ta ut oavlönad arbets- eller sabbatsledighet. Även om ersättningen för alterneringsledighet inte motsvarar lönen har den dock gjort det möjligt för många att få ett välbehövligt uppehåll i det belastande arbetet. Alterneringsledighet utnyttjas sannolikt uttryckligen av de som utan stöd löper större risk att drabbas av utmattning och som har ett större behov av att vara borta från arbetet än genomsnittet. Därför är det ett positivt fenomen om deras sysselsättning vid en senare granskning är på samma nivå som jämförelsegruppen.
Om alterneringsledigheten slopas ökar ojämlikheten mellan lågavlönade och höginkomsttagare och försvagar jämställdheten. Höginkomsttagare kommer också i fortsättningen att ha ekonomiska möjligheter att ta pauser i arbetslivet tack vare besparingar. De löner som betalas anställda inom social- och hälsovården och undervisningen ger knappt marginal för några besparingar. Eftersom det handlar om två områden som är starkt kvinnodominerade skulle ett slopande av alterneringsledigheten också leda till ökad ojämlikhet. De kvinnor som i Finland fortfarande har ett större ansvar än män för hushållsarbete och vård av barn och äldre föräldrar skulle tvingas sträva på till pensioneringen utan möjlighet till en återhämtningspaus samtidigt som högavlönade män fortfarande skulle kunna ta ut sabbatsledighet. Slopandet av alterneringsledigheten minskar också avsevärt möjligheterna att vara närståendevårdare i situationer som tillfälligt belastar familjen.
Alterneringsledigheten har också gett många arbetstagare möjlighet att utveckla sitt kunnande. När det råder brist på arbetstagare inom branschen och det också i det grundläggande arbetet på grund av bristen på arbetstagare måste göras kompromisser mellan det som görs, hinner man ofta inte alls utveckla den egna kompetensen. Också av denna anledning försvarar alterneringsledigheten fortfarande sin plats som en möjlighet till kompetensutveckling.
Avskaffandet av alterneringsledigheten inverkar också på sysselsättningsmöjligheterna för personer med svagare arbetsmarknadsställning, såsom partiellt arbetsföra och personer med funktionsnedsättning.
Utveckling i stället för indragning
Ur utbildningspolitisk och socialpolitisk synvinkel bör man överväga alternativ till att slopa vuxenutbildningsstödet, yrkesexamensstipendiet och alterneringsledigheten. Om dessa förmåner bortfaller, hur kan i synnerhet personer som redan är yrkesverksamma i framtiden finansiera sin nödvändiga fortbildning eller omskolning? Endast ett fåtal löntagare har råd att ta ut längre studieledighet, om det enda sättet att kompensera inkomstbortfallet är studiestöd. Från och med augusti 2024 är studiestödets belopp i typfallet 1 130 euro i månaden, varav största delen, alltså 850 euro i månaden, är studielån.
Vuxenstuderande befinner sig i mycket olika livssituationer, och att ta studielån är inte ett realistiskt alternativ för alla eller innebär alltför stora risker. Av dem som får vuxenutbildningsstöd har 56 procent minderåriga barn i hushållet och lönenivån för många yrken är sådan att det är omöjligt att ta lån. Dessutom har många personer med funktionsnedsättning låga inkomster och vuxenutbildningsstödet har gett möjlighet att utveckla sitt eget kunnande och förbättra arbetsmarknadsställningen.
I helhetsbilden av kontinuerligt lärande är vuxenutbildningsstödet bara en del. Det ska vara möjligt att uppdatera kompetensen och det måste finnas realistiska möjligheter för det under hela yrkeskarriären. Uppdateringen av kompetensen kan innebära att man fördjupar eller utvidgar ett befintligt kunnande eller förvärvar en helt ny kompetens, vilket också kan innebära byte av bransch.
I reformen av vuxenutbildningsstödet bör man också beakta andra planerade reformer som påverkar det kontinuerliga lärandet. Sådana är bland annat att minska den statliga finansieringen av kontinuerligt lärande vid högskolorna och höja de öppna universitetens deltagaravgifter på motsvarande sätt. Detta kan också öka ojämlikheten mellan vuxenstuderande, eftersom vissa har möjlighet att stärka sitt kunnande, men inte de som har det sämst ställt.
Att uppdatera kompetensen vid sidan av arbetet kräver nya lösningar och finansiärer. Tilläggsanslag för kontinuerligt lärande kan inte anvisas ur högskolornas finansieringsram, men till exempel utvecklingen av små kompetensområden kan utvecklas så att de i stor utsträckning tillgodoser arbetslivets behov på så sätt att också arbetsgivarna är villiga att betala för dem. Finansieringsmodellen för högskolorna bör dock också beakta behovet av att öka möjligheterna att genomföra delhelheter i studierna. Nu uppmuntrar revideringarna av finansieringsmodellen tvärtom alltid till att avlägga en hel examen.
Vuxenutbildningsstödet behandlades i den utgifts- och strukturkartläggning för den offentliga ekonomin som finansministeriet publicerade i början av 2023. Där konstateras att vuxenutbildningsstödet i dess nuvarande form i betydande grad riktar sig till högutbildade, eftersom en stor del av stödtagarna redan har avlagt minst en högskoleexamen.
För att öka den offentliga finansieringens effektivitet anser finansministeriet att vuxenutbildningsstödet bättre än för närvarande kan riktas till lågutbildade. Om man vill att fler lågutbildade ska omfattas av livslångt lärande är slopandet av vuxenutbildningsstödet inte rätt väg att gå. I stället måste man ta itu med de hinder som dessa människor möter när de deltar i livslångt lärande. Vi måste alltså utveckla olika slags uppsökande verksamhet och samarbetet mellan utbildningsanordnarna samt inlärningsberedskapen hos personer i arbetsför ålder och stödet för inlärningen. Dessutom måste styrningen och stödåtgärderna stärkas.
Stödet bör utvecklas så att det bättre motsvarar de förväntningar som ställs på det i fråga om dem som använder stödet och de understödda studierna. Ett förslag har varit att sänka det krav vad gäller arbetshistoria som är en förutsättning för att man ska få stöd för sådana personer som bara har en utbildning på grundskolenivå. De personer som utredde en utveckling av vuxenutbildningsstödet förslog att det vid sidan av det nuvarande stödet kunde skapas stödmodeller med särskilda program, vilka skulle riktas till vissa grupper, såsom exempelvis personer med enbart grundskoleutbildning. Det skulle också vara möjligt att utveckla inriktningen av stödet så att den utbildning som ska stödjas inbegriper en behovsprövning. Stöd skulle framför allt beviljas för utbildningsområden där det finns en brist på utbildad arbetskraft. Då skulle stödet bättre motsvara arbetsmarknadens behov. En sådan modell infördes nyligen i Sverige där man tog lärdom av den finländska modellen.
Ett alternativ till att slopa yrkesexamensstipendiet skulle exempelvis vara att begränsa rätten till stipendium till enbart dem som avlägger sin första yrkesexamen. Detta alternativ skulle också medföra inbesparingar i de offentliga utgifterna och rikta in stipendiet på dem som har störst nytta av att avlägga en examen.
Omfattningen av de inbesparingar och den förändring i sysselsättningen som eftersträvas är så betydande att alternativa lösningsmodeller, genom vilka man kunde uppnå en förändring som motsvarade de åtgärder som föreslås i propositionen inom ramen för inbesparingar i den offentliga ekonomin och en förändring i sysselsättningen, skulle förutsätta en mera omfattande granskning av förmånssystemen och bedömning av alternativens konsekvenser, och det skulle inte vara möjligt att sätta sådana ändringar i kraft inom den eftersträvade tidsplanen. Mera allmänt, med hänsyn till statsfinanserna som helhet, är det till exempel med beaktande av skattelösningarna inte möjligt att söka alternativa modeller inom ramen för en enskild regeringsproposition.
Till följd av den sammantagna effekten ökar konsekvenserna av att vuxenutbildningsstödet slopas. De skulle försämra karriärmöjligheterna särskilt för arbetstagare inom den kvinnodominerade offentliga sektorn och minska utbudet av högskoleutbildad arbetskraft redan i nuläget inom de uppfostringssektorer som lider brist på arbetskraft samt inom hälso- och välfärdssektorerna (se t.ex. Keva, 2021). Det är därför befogat att överväga hur de samlade konsekvenserna av propositionen på bred front främjar jämställdheten mellan könen ”i budgetprocessen, i centrala reformer och projekt” i enlighet med regeringsprogrammet.
Övergången till en lånebetonad modell skulle också gynna män och högavlönade högskolebranscher som har bättre möjligheter att återbetala lån. En del skulle således bättre ekonomiska möjligheter till studier mitt i arbetslivet, vilket skulle ha fördjupade konsekvenser för ojämlikheten i utbildningen.
I propositionen är de uppskattade konsekvenserna närmast ekonomiska och organisatoriska, med betoning på kvantitet och mätbara dimensioner. Det lämnar många frågor öppna: Regeringen har i överensstämmelse med sitt program som mål att uppnå ”ett gott arbetsliv”. Detta förutsätter att ”människors arbetsförmåga och välbefinnande i arbetet stärks och att arbete och familj kan kombineras”. Det bör noteras att studier med stöd av vuxenutbildningsstödet och alterneringsledighet också har en egen allmän betydelse när det gäller att upprätthålla arbetsförmågan och välbefinnandet i arbetet. Denna typ av konsekvenser som i hög grad är kvalitativa och svårare att verifiera har dock inte diskuterats i propositionsmotiven. I en situation där ”betydelsen av att främja välbefinnandet och förebygga arbetsoförmåga och sjukdomar framhävs, för att undvika att förlora tid i arbetslivet” bör också eventuella mer kvalitativa konsekvenser för exempelvis arbetsförmågan och välbefinnandet i arbetet beaktas.
I stället för att vuxenutbildningsstödet, yrkesexamensstipendiet och alterneringsledigheten slopas bör de utvecklas så att de motsvarar matchningsproblemet med kompetent arbetskraft samt kraven i det föränderliga arbetslivet och kompetensbehovet.