Allmänt

Enligt budgetpropositionen har Finlands ekonomi varit i recession och BNP för år 2024 minskar med ytterligare 0,2 procent. Ekonomin återhämtar sig dock enligt propositionen 2025, då bruttonationalprodukten förutspås öka med 1,7 procent. Antalet sysselsatta har minskat under lågkonjunkturen, men den ekonomiska tillväxten förväntas medföra ökad sysselsättning och mindre arbetslöshet. År 2025 är sysselsättningsgraden (15—64-åringar) 73,1 procent och arbetslöshetsgraden 7,6 procent. 

Underskottet i de offentliga finanserna ökar till 3,7 procent av BNP år 2024, då konjunkturläget fortsättningsvis är svagt, skatteinkomsterna ökar endast blygsamt och intäkterna från socialskyddsavgifter minskar. År 2025 förutspås underskottet krympa till 3,2 procent på grund av den tilltagande ekonomiska tillväxten och anpassningsåtgärderna i de offentliga finanserna. Regeringen har åtagit sig att genomföra de åtgärdspaket som bestämdes i regeringsprogrammet och våren 2024, som stärker de offentliga finanserna med sammanlagt omkring 9 miljarder euro. 

Social- och hälsovårdsutskottet välkomnar regeringens mål att förbättra finländarnas levnadsstandard, styra in Finlands ekonomi på en hållbar tillväxtbana och bryta den skuldsättningsutveckling som hotar välfärden (RP 109/2024 rd, s. A 7). Utskottet betonar vikten av att minska den strukturella obalansen mellan utgifterna och inkomsterna i de offentliga finanserna och förbättra sysselsättningen för att trygga välfärdstjänsterna och välfärdssamhället. 

Social- och hälsovårdsministeriets huvudtitel i budgetpropositionen slutar på cirka 15,2 miljarder euro. Det är omkring 1,1 miljarder euro mindre än i statsbudgeten för innevarande år. Slutsumman för huvudtiteln är cirka 17 procent av statsbudgeten. Av anslagen för förvaltningsområdet används cirka 36 procent för pensionsutgifter, cirka 31 procent för utjämning av familje- och boendekostnader och för grundläggande utkomststöd, cirka 12 procent för utkomstskydd för arbetslösa, cirka 12 procent för sjukförsäkring, cirka 2 procent för stöd till social- och hälsovården och cirka 2 procent för understöd för främjande av hälsa och social välfärd. För vart och ett av de övriga kapitlen under huvudtiteln används 0,4—1,0 procent av anslagen under huvudtiteln. 

Minskningen av anslagen under social- och hälsovårdsministeriets huvudtitel påverkas särskilt av de reformer och besparingar av den sociala tryggheten som ingår i regeringsprogrammet och som det beslutades om vid ramförhandlingarna. Reformernas nettoinverkan på huvudtiteln är cirka 470 miljoner euro. Av detta föranleds cirka 170 miljoner euro av reformer som trätt i kraft 2024 och vars spareffekt ökar 2025, och cirka 300 miljoner euro av reformer som träder i kraft 2025. Nyttan av att socialskyddsfondernas utgifter minskar styrs till att stärka statsfinanserna genom att minska statens finansieringsandel till fonderna och höja arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift och löntagarnas sjukvårdspremie. Denna så kallade kanaliseringslösning minskar social- och hälsovårdsministeriets anslagsbehov med sammanlagt 575 miljoner euro netto. 

För utjämning av familje- och boendekostnader, grundläggande utkomststöd samt vissa tjänster föreslås cirka 4,6 miljarder euro, vilket är 244 miljoner euro mindre än i den ordinarie budgeten för 2024. Anslaget minskas särskilt av de ändringar som föreslås i bostadsbidraget. Vid dimensioneringen av anslaget beaktas den beräknade ökningen av utgifterna för utkomststödet med 119 miljoner euro till följd av ändringarna i de primära förmånerna. 

För utkomstskydd för arbetslösa föreslås 1,9 miljoner euro som är 340 miljoner euro mindre än för 2024. Anslaget minskas bland annat av att ansvaret för att ordna arbets- och näringstjänster överförs från staten till kommunerna (cirka 370 miljoner euro), av att utkomstskyddets förhöjningsdelar slopas (23,5 miljoner euro) och av att prövningen av behovet av arbetsmarknadsstöd stärks (3,4 miljoner euro). 

För sjukförsäkring föreslås 1,87 miljoner euro vilket är 437 miljoner euro mindre än för 2024. Anslaget minskas bland annat av reformer som gäller läkemedelsersättningar, såsom höjningar av självrisken för läkemedel (60 miljoner euro), en ändring av beräkningsformeln för sjukdagpenning (4,0 miljoner euro) och en reform av den yrkesinriktade rehabiliteringen av unga (21,6 miljoner euro). 

För pensioner föreslås 5,5 miljoner euro vilket är 30 miljoner euro mindre än för 2024. Anslaget minskas av ändringarna i folkpensioner till utlandet (35 miljoner euro) och bostadsbidrag för pensionstagare (9,5 miljoner euro) samt höjningen av åldersgränsen för folkpension och rehabiliteringspenning från 16 till 18 år (6,6 miljoner euro). 

Indexfrysningen för valperioden gäller förmåner som är bundna till folkpensionsindex (FPL) och konsumentprisindex (KPI), med undantag av utkomststöd, pensioner, fronttillägg, handikappförmåner, underhållsstöd, årssjälvrisk för läkemedel, grundunderstöd för militärunderstöd och avträdelsestödets kompletteringsdel. Indexfrysningens inverkan uppgår till uppskattningsvis 250 miljoner euro på 2025 års nivå. 

Av statsförvaltningens produktivitetsprogram har besparingar på 29,3 miljoner euro riktats till social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde. Av besparingen riktas 28,7 miljoner euro till förvaltningsområdets ämbetsverk och inrättningar och 0,6 miljoner euro till andra moment. De största besparingarna gäller Folkpensionsanstalten, Institutet för hälsa och välfärd och Arbetshälsoinstitutet. I genomsnitt är besparingen knappt 4 procent av anslagen för ämbetsverken och inrättningarna inom förvaltningsområdet 2024. 

För stöd till veteraner föreslås 123,0 miljoner euro, alltså ungefär 11,5 miljon euro mindre än för 2024. Minskningen av anslagsnivån beror på att antalet veteraner har minskat. 

För stöd till social- och hälsovården anvisas nästa år 358 miljoner euro. Utskottet välkomnar att det trots det svåra ekonomiska läget föreslås tilläggsfinansiering bland annat för stöd till psykisk hälsa, tjänster för unga och barn, mathjälp och skyddshemsverksamhet. För förebyggande av narkotikadödsfall bland unga föreslås 3,5 miljoner euro, för utvecklande av tjänster för unga med missbruksproblem, symtom med våld och brott 2,5 miljoner euro samt för inledande av den så kallade hybridmodellen för barnskydd 0,5 miljoner euro. I enlighet med regeringsprogrammet permanentar regeringen finansieringen av mathjälpen för att hjälpa dem som har det allra sämst ställt och säkerställa en långsiktig utveckling av hjälpen. För mathjälpen föreslås ett anslag på 3,0 miljoner euro. Dessutom föreslås 2,0 miljoner euro för att förbättra tillgången till mentalvårdstjänster med låg tröskel och 0,5 miljoner euro för psykiatriska chattjänster. Det föreslås att finansieringen av skyddshemsverksamheten ökas med 1,0 miljoner euro till 27,6 miljoner euro. Genom att öka anslaget strävar man efter att stärka tillgången till skyddshemstjänster. 

Finansieringen av välfärdsområdena

Välfärdsområdena finansierar sin verksamhet i huvudsak med statliga medel, och områdena har inte beskattningsrätt. Det är frågan om en generell statlig finansiering som fördelas mellan välfärdsområdena utifrån dels kalkylerade faktorer som beskriver servicebehovet och förhållandena i fråga om uppgifterna inom social- och hälsovården och räddningsväsendet, dels faktorer som gäller främjande av välfärd och hälsa. Nivån på välfärdsområdenas finansiering justeras årligen. Nivån på den kalkylerade finansieringen höjs årligen med välfärdsområdesindexet för att förbättra finansieringssystemets förmåga att reagera på förändringar i prisnivån. 

År 1,6 ökar välfärdsområdenas generella finansiering med cirka 26,2 miljarder euro jämfört med den ordinarie budgeten för 2024. Ökningen förklaras i huvudsak av att finansieringen ökas med en lagstadgad justering i efterhand av finansieringen för 2023 som uppgår till ca 1,4 miljarder euro. Indexhöjningen av välfärdsområdenas finansiering är 3,00 procent 2025 och dess inverkan på välfärdsområdenas finansiering är cirka 800 miljoner euro. Eftersom den finansiering som budgeterats för 2024 inkluderade 530 miljoner euro i finansiering för 2023 som betalats i efterhand, är den faktiska ökningen av välfärdsområdenas finansiering omkring 2,2 miljarder euro 2025. 

I finansieringen beaktas också de åtgärder enligt regeringsprogrammet och tilläggsåtgärderna 2024 som SHM bereder och som minskar finansieringen av välfärdsområdena med sammanlagt knappt 300 miljoner euro 2025. Åtgärder som minskar finansieringen är: 1) hälsoundersökningar för körkort lämnas utanför tjänsteutbudet, minskning 5 miljoner euro, 2) höjning av klientavgifterna, minskning 150 miljoner euro, 3) lindring av vårdgarantin, minskning 96,2 miljoner euro + 25 miljoner euro återkallande av tidigare beslut, 4) lindring av personaldimensioneringen inom vården dygnet runt för äldre, minskning 45 miljoner euro, samt 5) flexiblare behörighetsvillkor för personalen inom barnskyddet, minskning 2 miljoner euro. 

Finansieringen av välfärdsområdena ökas med sammanlagt 47 miljoner euro till följd av åtgärderna enligt regeringsprogrammet. Dessa åtgärder är terapigarantin för barn och unga från och med den 1 maj 2025, ökning 22,2 miljoner euro samt ändringen av tillämpningsområdet för handikappservicelagen, ökning 24,8 miljoner euro. 

Dessutom påverkas välfärdsområdenas finansiering av effekterna av de reformer som trädde i kraft 2024 av att åldersgränsen för eftervården inom barnskyddet sjunker till 23 år, av att spareffekten ökar med 12 miljoner euro och av att kostnadseffekten för säkerställandet av rättsskyddet för patienter i psykiatrisk vård oberoende av patientens vilja ändras med 0,3 miljoner euro. 

I budgetpropositionen (A 96) sägs att år 2023 uppvisade välfärdsområdenas sammanräknade resultat ett klart underskott och utgiftsökningen var snabb. År 2024 beräknas välfärdsområdenas resultat uppvisa ett underskott på 1,5 miljarder euro, vilket innebär att underskottet ökar trots anpassningsåtgärderna året innan. År 2025 förväntas välfärdsområdenas resultat bli bättre och uppvisa ett underskott på 0,3 miljarder euro, när statens finansiering ökar till följd av justeringen i efterhand. 

Vid utskottets utfrågning av sakkunniga har det på flera håll uttryckts oro över att den statliga finansieringen inte räcker till för att täcka kostnaderna för de social- och hälsovårdstjänster samt räddningstjänster som tryggas i grundlagen. De nya anpassningsåtgärderna enligt planen för de offentliga finanserna och lindringen av välfärdsområdenas uppgifter och skyldigheter korrigerar enligt uppgift inte finansieringen av välfärdsområdena. Välfärdsområdena har föreslagit att perioden för täckande av underskottet förlängs så att de kan anpassa ekonomin. Utskottet fäster uppmärksamhet vid skyldigheten att täcka Päijänne-Tavastlands och HUS-sammanslutningens underskott, som är striktare än för andra välfärdsområden. 

Välfärdsområdena har i sina utlåtanden också fäst uppmärksamhet vid att en justering i efterhand av finansieringen inte ska betraktas som en verklig ökning av finansieringen till välfärdsområdena, utan den ska täcka det finansieringsunderskott som anvisats för produktionen av lagstadgade tjänster för det föregående året. Syftet med efterhandsjusteringen är att säkerställa att de kalkylerade kostnaderna inte skiljer sig från de faktiska kostnaderna, och efterhandsjusteringen bör särskiljas från den egentliga ökningen av finansieringen. Dessutom har sakkunniga uttryckt oro över att den höjning av finansieringsnivån som baserar sig på efterhandsjusteringen inte riktas uttryckligen till de välfärdsområden där finansieringen för året i fråga har varit mindre än de faktiska kostnaderna och att efterhandsjusteringen också korrigerar finansieringen med två års fördröjning. 

Sakkunniga har också fäst uppmärksamhet vid välfärdsområdesindexet, genom vilket finansieringen av regionerna justeras för det följande året. Indexjusteringen konstateras vara otillräcklig på grund av att de centrala faktorerna i välfärdsområdesindexet mer beskriver förvärvs-, pris- och kostnadsutvecklingen inom andra områden än social- och hälsovården. Också detta bidrar till att skilja finansieringen av välfärdsområdena från den faktiska utgiftsutvecklingen. 

Utskottet välkomnar i princip mekanismer som ger möjlighet att förbättrade offentliga finansernas bärkraft och dämpa utgiftsutvecklingen på nationell nivå och konstaterar att åtgärder som syftar till att dämpa ökningen av välfärdsområdenas utgifter har en central betydelse för uppnåendet av dessa mål. 

Utskottet upprepar likväl sin tidigare ståndpunkt (ShUU 2/2023 rd, s. 5) och betonar att man genast när verksamheten startar bör följa och noggrant bedöma om finansieringen av välfärdsområdena räcker till. Vid behov bör det vidtas åtgärder för att tillgången till grundlagsfästa social- och hälsotjänster inte äventyras i något välfärdsområde eller i fråga om någon befolkningsgrupp eller behandling av sjukdomar. Enligt utskottet är det viktigt att systematiskt utveckla finansieringsmekanismen för välfärdsområdena så att den nationella finansieringen och regionernas skyldigheter är i balans och finansieringen fördelas rättvist mellan olika områden. Utskottet anser att skyldigheten att täcka underskott i och för sig är motiverad med tanke på balanseringen av statsfinanserna. Samtidigt konstaterar utskottet att man måste bevaka och utvärdera också det underskott som överförs från kommunerna till välfärdsområdena och hur väl bestämmelserna om finansiering fungerar i fråga om längden på den tid under vilken underskottet ska täckas. En otillräcklig finansiering i förhållande till servicebehoven kan nämligen i välfärdsområdena leda till oändamålsenliga och kortsiktiga åtgärder för att anpassa ekonomin, i stället för att anpassningsåtgärderna genomförs långsiktigt och ansvarsfullt utifrån effektdata. 

Utskottet upprepar dessutom sin tidigare ståndpunkt (ShUU 2/2023 rd, s. 6 och ShUU 8/2022 rd, s. 6), enligt vilken det är viktigt att statsrådet följer och bedömer hur välfärdsområdesindexet motsvarar förändringen i kostnadsnivån. Vid behov måste regleringen ändras. 

Utskottet betonar vikten av nationell styrning för att målen för reformen om lika tillgång till och kvalitet på tjänster samt dämpning av kostnadsökningen ska nås. Välfärdsområdena är större aktörer med mer personal än de tidigare tjänsteanordnarna, och det är viktigt att de lyckas utveckla nya sätt att tillhandahålla tjänster genom att utnyttja kompetensen hos hela personalen. Utskottet konstaterar att de åtgärder som redan vidtagits i regionerna bör bedömas på riksnivå, och det bör i hela landet främjas åtgärder som redan vidtagits i vissa områden genom vilka man i det svåra läget inom de offentliga finanserna har lyckats balansera ekonomin och samtidigt lyckats förbättra tillgången till tjänster och minska personalbristen. 

Sakkunniga har också påpekat att tillägget för universitetssjukhus, som grundar sig på högre kostnader för universitetssjukhusen och som finns i 3 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021), av transparensskäl bör hållas separat från finansiering med allmän täckning. Syftet med universitetssjukhustillägget är att täcka de högre kostnader som de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus har jämfört med andra välfärdsområden. 

Utskottet betonar att finansieringen av välfärdsområdena, universitetssjukhusen och HUS riksomfattande specialansvar, såsom giftinformationscentralen och transplantationsverksamheten, bör utvärderas i fråga om centraliserade tjänster och specialuppgifter och att finansieringen vid behov bör utvecklas med särskild finansiering. Utskottet anser det vara viktigt att tillgången till tjänster tryggas och att finansieringen fördelas rättvist och transparent på de områden där kostnaderna uppstår. Det bör också bedömas hur finansieringen av statens sinnessjukhus fördelas rättvist. 

Personalbrist och tillgång till vård

Den största utmaningen när det gäller att tillgodose välfärdsområdenas servicebehov är, utöver tillräcklig finansiering, tillgången på personal. Även om tillgången på personal enligt erhållen utredning ser ut att ha förbättrats lokalt, finns det fortfarande en betydande brist på vissa experter inom social- och hälsovården. Bland annat finns det många lediga uppgifter för närvårdare och socialarbetare samt psykiatriker. 

Sakkunniga har också fäst uppmärksamhet vid de stigande personalkostnaderna, som beräknas överskrida den allmänna inkomstökningen bland annat på grund av arbetsmarknadsavtalslösningarna inom branschen. Resursbristen och utmaningarna med tillgången på personal leder till tryck på löneförhöjningar och lönekonkurrens mellan den egna personalen och användningen av inhyrd arbetskraft. I vissa regioner har man dock lyckats minska användningen av inhyrd arbetskraft och målet är att ytterligare minska användningen. Problemen med tillgången på arbetskraft förvärras enligt erhållen utredning ytterligare av samarbetsförfaranden som beror på ekonomiska orsaker och som skadar branschens anseende på längre sikt som attraktiv arbetsgivare. 

De beslut enligt regeringsprogrammet och planen för de offentliga finanserna som påverkar finansieringen av välfärdsområdet består till många delar av en lindring av de lagstadgade skyldigheterna. I anslutning till budgetpropositionen vidtar regeringen åtgärder som utöver kostnadsbesparingar syftar till ökad smidighet när det gäller möjligheterna att organisera verksamheten i regionerna och i synnerhet användningen av personalresurser (bl.a. dimensioneringen av personalen inom äldreomsorgen och vårdgarantin). 

Regeringen strävar efter att underlätta välfärdsområdenas situation bland annat genom att minska minimidimensioneringen av personalen enligt äldreomsorgslagen så att minimidimensioneringen för serviceboende med heldygnsomsorg i stället för nuvarande 0,65 arbetstagare är 0,6 arbetstagare per klient från och med den 1 januari 2025. Trots ändringen i personaldimensioneringen ska de boendes individuella servicebehov alltid beaktas vid varje dimensionering av enheten. Trots ändringen i personaldimensioneringen ska de boendes individuella servicebehov alltid beaktas vid dimensioneringen av enheterna. 

Sakkunniga har i anslutning till dimensioneringen av vårdare inom äldreomsorgen uttryckt oro över hur de sammantagna tjänsterna för äldre blir tryggade. Vid utfrågningen har det också framförts att de ändringar som görs i dimensioneringen av den privata tjänsteproduktionen påverkas av de avtal som ingåtts med serviceanordnarna och av de regionala tillsynsmyndigheternas anvisningar. Av dessa orsaker kan de ekonomiska konsekvenserna och personalkonsekvenserna av den föreslagna lagändringen understiga den kalkylerade uppskattningen. 

Utskottet betonar att personalsituationen inom tjänsterna för äldre bör granskas som en helhet för att alla äldre ska kunna erbjudas ändamålsenliga och tillräckliga tjänster. Syftet med propositionen om personaldimensionering är att öka möjligheterna att organisera verksamheten och i synnerhet en flexiblare användning av personalresurserna, vilket i sin tur förbättrar personalfördelningen inom tjänsterna för äldre. 

Enligt propositionen ska vårdgarantin för primärvården för patienter som fyllt 23 år vara 3 månader och vårdgarantin för mun- och tandvård 6 månader. Till följd av att vårdgarantin lindras minskas finansieringen av välfärdsområdena med sammanlagt 121,2 miljoner euro (96,2 miljoner euro + 25 miljoner euro för återtagande av tidigare beslut om vårdgarantin). På grund av lagändringen föreslås ett avdrag på 0,9 miljoner euro för studerandehälsovård som Studenternas hälsovårdsstiftelse genomför och ett avdrag på 0,9 miljoner euro i finansieringen av hälso- och sjukvården för fångar. 

Sakkunniga har framfört kritiska anmärkningar mot en lindring av vårdgarantin. Skärpningen av vårdgarantin från tidigare tre månader till 14 dygn har förbättrat tillgången till vård och den har ansetts vara ett sätt att nationellt styra välfärdsområdena till att stärka resurserna för primärvården. Vid sakkunnighörandena betonades det att patienterna trots den lindrigare vårdgarantin bör få vård inom en tid som är skälig med hänsyn till vad sjukdomen kräver. I så fall kan välfärdsområdena i själva verket inte avstå från det belopp på 121,2 miljoner euro som enligt förslaget skulle ha minskats från välfärdsområdenas mottagningsverksamhet inom primärvården i välfärdsområdena. I praktiken bör största delen av besparingarna enligt uppgift göras i personalkostnaderna och storleksklassen motsvarar t.ex. en fjärdedel av de nuvarande hälsocentralläkarna. 

Vid utfrågningarna uttrycktes också oro över tidpunkten för propositionen om en lindring av vårdgarantin i anslutning till finansieringen av EU:s återhämtningsinstrument. Finland får denna finansiering för genomförandet av Finlands program för hållbar tillväxt, där 178 miljoner euro har anvisats för att främja vårdgarantin. Programmet har ett bindande mål för tillgången till vård, enligt vilket den längsta väntetiden för icke-brådskande vård på sju dygn under sista det kvartalet 2025 ska uppnås till 80 procent vid besök inom primärvårdens öppenvård. Välfärdsområdena har under projektperioden utfört utvecklingsarbete för att nå detta mål och regionerna har beviljats sammanlagt nästan 169 miljoner euro i statsunderstöd för detta 2022–2025. Enligt regeringens proposition om vårdgarantin (RP 134/2024 rd, s. 73) har målet för närvarande nästan uppnåtts, men huruvida målet verkligen nås kan bedömas först på basis av utfallet för det sista kvartalet av år 2025. Social- och hälsovårdsministeriet skickade den 8 maj 2024 ett brev till välfärdsområdena och uppmanade dem att fortsätta utvecklingsarbetet enligt projektplanerna i Finlands program för hållbar tillväxt för att främja tillgången till vård. 

Utskottet anser att syftet med propositionen om att lindra vårdgarantin är att bidra till att balansera Finlands offentliga finanser. Genom att stärka de offentliga finanserna strävar man efter att trygga välfärdssamhället och dess viktiga tjänster inte bara för nuvarande utan också för kommande generationer. Enligt propositionen om vårdgarantin är dess syfte utöver de besparingar som nämns ovan att säkerställa att det finns tillräckligt med personal inom den offentliga hälso- och sjukvården samt att göra det möjligt för hälso- och sjukvårdsanordnarna att på ett smidigare sätt än för närvarande planera sina hälso- och sjukvårdsfunktioner med beaktande av vården och servicesystemet som helhet. 

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering syftar höjningen av FPA-ersättningarna till att minska välfärdsområdenas börda och förkorta vårdköerna inom primärvården genom att under regeringsperioden anvisa finansiering av engångsnatur för avvecklingen av vårdköerna inom primärvården med hjälp av en ny modell för FPA-ersättning som regeringen tar fram. För att utveckla FPA-ersättningarna föreslås ett anslag på 70 miljoner euro för 2025. Avsikten är att FPA-ersättningar i högre grad än tidigare ska riktas till de läkarbesök som det finns mindre tillgång till inom den offentliga hälso- och sjukvården. Dessutom inleder regeringen ett valfrihetsförsök för personer som fyllt 65 år och utnyttjar FPA-ersättningar vid utvecklandet av modellen med husläkare. Sakkunniga ansåg att utvecklingen av FPA-ersättningarna delvis strider mot lindringen av vårdgarantin för den offentliga hälso- och sjukvården. 

Regeringen stärker mentalvårdstjänsterna för barn och unga genom att införa en så kallad terapigaranti från och med den 1 maj 2025 och riktar 1,2 miljoner euro till välfärdsområdena för detta ändamål. Vid utskottets utfrågning av sakkunniga har terapigarantin ansetts mycket välkommen. Utskottet instämmer i detta och anser trots det svåra ekonomiska läget att det är välkommet och motiverat att stärka mentalvårdstjänsterna för barn och unga på det sätt som föreslås. Utskottet anser det vara viktigt att man i ett tidigt skede och på ett verkningsfullt sätt tar sig an de ökade symptomen på psykisk ohälsa bland barn och unga. 

Samverkan av förändringar i den sociala tryggheten och servicen

I budgetpropositionen för 2025 föreslås flera reformer som minskar behovet av anslag för social trygghet och tjänster. Dessutom trädde det 2024 i kraft flera ändringar som minskar statens utgifter särskilt för den sociala tryggheten. en del av konsekvenserna av ändringarna träder i kraft fullt ut under 2025. 

Bakom förändringarna ligger regeringens mål att stärka de offentliga finanserna och höja sysselsättningsgraden. Regeringen följer enligt finansministeriets bedömningar hur sysselsättningsmålen uppnås under hela valperioden. Finansministeriet uppskattade i en bedömning i april 2024 att de åtgärder som träder i kraft under 2024 kommer att stärka den strukturella sysselsättningen med cirka 74 000 sysselsatta på medellång sikt. Som helhet är regeringens mål att stärka sysselsättningen med 100 000 personer. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att undanröjandet av bidragsfällor och ökningen av sysselsättningen är ett viktigt mål med tanke på det sociala trygghetssystemets hållbarhet. Det ökade antalet sysselsatta lindrar också konsekvenserna av förmånsinbesparingarna genom att en del förmånstagare blir sysselsatta. Utskottet noterar dock att det svåra konjunkturläget och sysselsättningsläget i år försvårar uppnåendet av sysselsättningsmålen. 

Social- och hälsovårdsministeriet publicerade hösten 2024 två promemorior där man bedömer de sammantagna konsekvenserna av de ändringar i utkomstskyddet som regeringen genomför eller bereder för 2024 och 2025. I promemorian granskas ändringarnas inverkan på hushållens ekonomiska ställning (de sammantagna konsekvenserna av ändringarna i de sociala trygghetssystemen 2024 och 2025 för hushållens ekonomiska ställning, SHM 2024) och vilka konsekvenser ändringarna i utkomstskyddet samt social- och hälsovårdstjänsterna har för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna i olika människogrupper (De sammantagna konsekvenserna av ändringarna i lagstiftningen om utkomstskydd och social- och hälsovårdstjänster 2024 och 2025 för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för olika grupper av människor, SHM 2024). 

Bedömningspromemorian som behandlar konsekvenserna av ändringarna i utkomstskyddet för hushållens ekonomiska ställning baserar sig i huvudsak på kalkyler som gjorts med mikrosimuleringsmodellen SISU. I bedömningen har man inte beaktat beteendeeffekterna, såsom eventuell sysselsättning. 

Enligt promemorian ökar förändringarna 2024–2025 befolkningens låginkomstgrad och inkomstskillnader. Den relativa låginkomstgraden för hela befolkningen ökar med 1,7 procentenheter till följd av ändringarna 2024–2025, vilket innebär cirka 100 000 personer. Ändringarna förklaras i huvudsak av de ändringar i utkomstskyddet som trädde i kraft 2024. Konsekvenserna av de ändringar som föreslås för 2025 eller som är under beredning är betydligt mindre än konsekvenserna av ändringarna för 2024. 

Omkring hälften (ca 44 %) av hela befolkningen hör till hushåll där förändringarna 2024–2025 ökar de disponibla inkomsterna med minst en procent. Drygt en tredjedel (ca 38 %) av befolkningen hör till hushåll vars disponibla inkomster i praktiken inte ändras. Omkring 19 procent av befolkningen bor i hushåll vars disponibla inkomster minskar med minst en procent. Större inkomstbortfall (en förändring på minst 5 procent) drabbar omkring 7 procent av befolkningen och de koncentreras i huvudsak till de tre lägsta inkomstdecilerna. Av familjetyperna drabbar inkomstbortfallen kraftigast enpersonshushåll och ensamförsörjarhushåll. Minskningen av disponibla inkomster är vanligast i åldersgruppen 18–24 år. 

Utöver ändringarna i utkomstskyddet och inkomstbeskattningen påverkas hushållens försörjning av hälsoutgifterna, såsom höjningarna av klientavgifterna och självrisken för läkemedel, som riktar sig särskilt till dem som använder många tjänster, såsom äldre personer och till exempel personer som får handikappförmåner. I förhållande till inkomsterna ökar hälsovårdsutgifterna enligt promemorian mest i de tre decilerna med de lägsta inkomsterna. Hälsovårdsutgifternas inverkan på inkomsterna är måttlig jämfört med konsekvenserna av förändringarna i utkomstskyddet. 

Ändringarnas konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna 2024–2025 har granskats i en separat promemoria. Enligt promemorian drabbar de mest betydande konsekvenserna redan utsatta låginkomstgrupper och människogrupper som använder många tjänster. Till gruppen personer i utsatt ställning bland personer i yrkesverksam ålder hör unga vuxna, partiellt arbetsföra och svårsysselsatta arbetslösa. I den största riskgruppen bland barnfamiljerna är de familjer som har en förälder, för vilka förmånerna har större betydelse. När utkomsten försämras hos barnfamiljer kan problemen hopa sig och då finns en ökad risk för marginalisering bland barn och unga. På längre sikt kan konsekvenserna i viss mån balanseras av en eventuell ökning av sysselsättningen. 

Ändringarna i vårdgarantin, centraliseringen av jourerna och klientavgifterna kan försämra tillgången till tjänster. Ändringarna har konsekvenser särskilt för låginkomsttagare som använder mycket offentliga tjänster, såsom personer med funktionsnedsättning, äldre och barnfamiljer. Utskottet noterar att klientavgifterna i Finland utgångsmässigt är höga jämfört med de övriga nordiska länderna och många europeiska länder och hushållen betalar i genomsnitt mer för hälso- och sjukvården i Finland än i övriga OECD-länder. 

Enligt en uppskattning av inkomstfördelningen ökar låginkomstgraden bland personer över 65 år mindre än bland hela befolkningen till följd av ändringarna. Utskottet påpekar dock att äldre på grund av sjukfrekvensen har större hälsovårdsutgifter och att de höjningar av klientavgifterna och självrisken för läkemedel som föreslås 2025 ökar antalet äldre bland dem som har de lägsta inkomsterna. Enligt promemorian kan äldre med låga inkomster bland annat avstå från att skaffa behövliga livsmedel, läkemedel och tjänster samt undvika att ansöka om utkomststöd, vilket kan öka anhopningen av problem och servicebehoven. Utskottet konstaterar att ändringarnas konsekvenser lindras till exempel av att olika avgiftstak inom hälso- och sjukvården sänks. Dessutom har utskottet i sina tidigare ståndpunkter (ShUB 39/2020 rd) inskärpt att man för att underlätta situationen för klienter som använder mycket tjänster och läkemedel bör utreda en sammanslagning av avgiftstaket för hälso- och sjukvård samt läkemedelstaket och reseavgiftstaket enligt sjukförsäkringslagen. 

Besparingarna i de primära förmånerna och höjningarna av klientavgifterna ökar behovet av det behovsprövade, yttersta utkomststödet, vilket för sin del kan lindra ändringarnas konsekvenser för dem som har de allra lägsta inkomsterna. Förmånsutgifterna för det grundläggande utkomststödet beräknas öka kalkylmässigt med drygt 30 procent. Social- och hälsovårdsutskottet upprepar sin tidigare ståndpunkt (bl.a. ShUB 13/2023 rd, ShUB 14/2023 rd, ShUB 16/2024 rd) om att det med tanke på systemet för social trygghet som helhet och incitamenten att arbeta inte är ändamålsenligt att genom ändringar i de primära förmånerna öka användningen av utkomststödet. Det har också i undersökningar konstaterats ett samband mellan långvarigt utkomststöd och hälso- och välfärdsproblem, användning av rusmedel och generationsöverskridande utsatthet. Uppnåendet av de mål som i regeringsprogrammet uppställts för totalreformen av lagen om utkomststöd kan försvåras, om utgifterna för utkomststödet och antalet stödmottagare ökar genom nedskärningar i de primära förmånerna. Dessutom betonar utskottet betydelsen av tillräcklig social trygghet och tjänster med tanke på tryggandet av den inre säkerheten. 

Utskottet betonar att de sammantagna konsekvenserna av anpassningsåtgärderna inom social trygghet och service för tillgodoseendet, utkomsten och välbefinnandet i fråga om de grundläggande fri- och rättigheterna för olika människogrupper måste följas upp. Dessutom konstaterar utskottet att det för att lösa utmaningarna med den demografiska förändringen och hållbarheten i de offentliga finanserna behövs en parlamentarisk syn på utvecklandet av den sociala tryggheten som sträcker sig över regeringsperioderna. 

Tjänster för främjande av välfärd och hälsa producerade av organisationer 

Enligt uppgift får knappt 10 procent (cirka 800 organisationer) av organisationerna inom social- och hälsovården i Finland understöd från social- och hälsoorganisationernas understödscentral (STEA) för sin verksamhet. Andra finansieringskällor för organisationer som får STEA-understöd är andra understöd som den offentliga sektorn beviljar (t.ex. Europeiska unionens, välfärdsområdenas och kommunernas understöd), hyresintäkter, intäkter av serviceproduktion, donationer, företagssamarbete och medlemsavgifter. 

I budgetpropositionen anvisas 2025 sammanlagt 304,09 miljoner euro i anslag för understöd från STEA till allmännyttiga sammanslutningar och stiftelser för främjande av hälsa och social välfärd, vilket är 79,5 miljoner euro mindre än 2024. Enligt erhållen utredning riktas största delen av nedskärningarna av understödsanslagen 2025 till nya STEA-understöd och av dem särskilt till projektunderstöd. Den eftersträvade besparingen i de understödsanslag som riktats till organisationernas så kallade fortlöpande verksamhet (allmänna understöd och riktade allmänna understöd) är cirka 20 miljoner euro, vilket enligt nuvarande uppskattning gäller cirka en femtedel av de organisationer som får allmänt understöd. 

Sakkunniga uttryckte oro över att organisationerna på grund av nedskärningarna i understödsanslagen blir tvungna att spara in på sin kärnverksamhet, såsom rådgivning, utbildning och förebyggande verksamhetsformer (t.ex. kamratstödsverksamhet och frivilligverksamhet, mötesplatser med låg tröskel). Enligt sakkunnighörandena har minskningen av den yrkesutbildade personalen samverkanseffekter också på kamratstödsverksamheten och frivilligverksamheten, eftersom rekryteringen och utbildningen av frivilliga förutsätter en yrkesmässig arbetsinsats. Det framfördes också att försämringen av organisationernas tjänster i stor utsträckning drabbar samma personer som också drabbas av de nedskärningar som görs i den sociala tryggheten och tjänsterna under denna regeringsperiod. En försämring av organisationernas tjänster kan enligt sakkunnigbedömningar på motsvarande sätt öka behovet av offentliga tjänster. 

Utskottet betonar att föreningar och stiftelser inom social- och hälsovården har en viktig roll när det gäller att främja välfärd, hälsa och medborgarnas delaktighet. Organisationernas tjänster hjälper särskilt de mest utsatta. Utskottet konstaterar dock att det svåra ekonomiska läget kräver att olika funktioner effektiviseras. Sakkunniga har bedömt att också organisationerna har möjligheter att effektivisera sin verksamhet till exempel genom sammanslagning av organisationer samt att spara exempelvis sina förvaltnings- och lokalkostnader genom att samarbeta med varandra. När organisationernas understödsanslag minskas anser utskottet därför att det är viktigt att nedskärningarna riktas så att de i första hand gäller annat än organisationernas serviceverksamhet och orsakar så få försämringar som möjligt särskilt i fråga om de tjänster som de mest utsatta personerna använder. Dessutom anser utskottet att det är viktigt att följa upp vilka konsekvenser minskningen av understödsanslagen har för främjandet av hälsa och välfärd samt organisationernas verksamhetsförutsättningar med beaktande särskilt av de farhågor som framkommit vid utfrågningen av sakkunniga. 

Anslagen för forskning och utbildning

I propositionen (s. A 7) konstateras det att det främsta sättet att stabilisera de offentliga finanserna är att påskynda tillväxten inom ekonomi och sysselsättning. Den ekonomiska tillväxten påskyndas bland annat genom betydande satsningar på FoUI-verksamhet, genomförande av ett tidsbegränsat investeringsprogram samt genom att höja kompetensnivån och utveckla arbetsmarknaden. Statens utgifter för forskning och utveckling ökas enligt propositionen stegvis till 1,2 % i förhållande till BNP före 2030. 

Utskottet har i sina tidigare utlåtanden (ShUU 2/2023 rd, s. 11; ShUU 13/2022 rd, s. 6; ShUU 16/2021 rd, s. 9; ShUU 6/2020 rd, s. 5; ShUU 3/2018 rd, s. 3–4; ShUU 9/2017 rd, s. 4–5; ShUU 7/2016 rd, s. 5) fäst uppmärksamhet vid den låga statliga ersättningen för forskningsersättning på universitetsnivå inom social- och hälsovården samt för specialiseringsutbildning för personalen inom social- och hälsovården. Den statliga finansieringen av såväl forskning som utbildning har tidigare sänkts betydligt redan en längre tid. 

Med beaktande av det svåra ekonomiska läget anser utskottet att det är en positiv utveckling att det under denna regeringsperiod och i budgeten för 2024 gjordes ett tillägg på 5 miljoner euro för forskningsfinansiering och att forskningsfinansieringen också i budgetpropositionen för 2025 ytterligare ökas med 5 miljoner euro. Utskottet konstaterar att det inte kommer att ske någon ändring i statens ersättning för specialiseringsutbildning för social- och hälsovårdspersonal jämfört med statsbudgeten för 2024 (96 miljoner euro + 12 miljoner euro i ersättning för yrkeshögskolornas praktik). Utskottet välkomnar dock att budgetpropositionen under undervisnings- och kulturministeriets huvudtitel innehåller ett tillägg på 10,0 miljoner euro till det system som ersätter vuxenutbildningsstödet särskilt för att tillgodose speciallärarnas och sjukskötarnas utbildningsbehov. 

Utskottet uttrycker sin oro över huruvida tillräckliga resurser används för att revidera och genomföra forskningslagstiftningen som helhet. Också EU:s förordning om hälsodata (EHDS), som antas 2024, kommer att medföra betydande kostnader för Finland. Denna effekt har inte beaktats i nästa års budget. Utskottet betonar dessutom att det måste bedömas om finansieringen av kompetenskluster som biobanker och cancercentrum är tillräcklig. Utskottet betonar också att det behövs tillräckliga resurser för rekommendationerna om god vård som i huvudsak genomförs som frivilligarbete. Rekommendationerna är en viktig hörnsten i den grundläggande och specialiserade utbildningen för läkare och tandläkare, utbildningen av vårdpersonal och det praktiska arbetet. De har en väsentlig betydelse för utvecklingen av effektiva och högkvalitativa tjänster. 

Utskottet upprepar sin tidigare ståndpunkt (bl.a. ShUU 2/2023 rd, s. 11) och betonar att forsknings- och utbildningsanslagen har en central ställning i den innehållsmässiga och kvalitativa utvecklingen av tjänsterna. Utskottet anser att det är viktigt att satsa på social- och hälsovårdsforskning på universitetsnivå. Vid sidan av staten har också kommunerna med stöd av sin beskattningsrätt finansierat forskning och utbildning inom social- och hälsovården. I och med vårdreformen bör det vid övergången till de huvudsakligen statligt finansierade välfärdsområdena separat bevakas hur stor andel av anslagen som används till forskning och utbildning och bedömas hur anslagen räcker till också i förhållande till hur anslagen för tjänsterna räcker till. Finansieringen av forskning och utbildning inom social- och hälsovården bör genom statens försorg tryggas på ett rättvist sätt på lång sikt för alla välfärdsområden samtidigt som tillgången till behövliga tjänster tryggas.