Allmänt
Detta utlåtande gäller statsrådets första utredning om Europeiska kommissionens omfattande plan för återhämtningen efter coronaviruspandemin. Planen offentliggjordes mellan den 27 maj och den 2 juni 2020 och den omfattar två meddelanden från kommissionen och sammanlagt 21 lagstiftningsförslag. Behandlingen av återhämtningsplanen beräknas fortsätta långt in i den tyska ordförandeskapsperioden i Europeiska unionens råd under andra halvåret i år. Statsrådet kommer separat att lämna skrivelser och utredningar om de 21 separata lagstiftningsförslagen (96 och 97 § i grundlagen).
Den utredning av statsrådet som nu behandlas gäller den inofficiella videokonferens för stats- och regeringscheferna i Europeiska unionens medlemsstater som hålls den 19 juni 2020 och den inofficiella förberedande videokonferensen för europaministrarna den 16 juni 2020, där medlemsstaterna uttrycker sina preliminära synpunkter på kommissionens förslag. På grundval av offentliga uttalanden från företrädare för medlemsstaterna står det klart att förslaget kommer att genomgå åtskilliga omarbetningar. Finlands ståndpunkter kommer att preciseras många gånger innan Finland är redo att förbinda sig till något slutresultat av förhandlingarna. Förhandlingarna om den fleråriga budgetramen och motsvarande lösningar inom EU följer regeln att "ingenting är klart förrän allt är klart". I detta utlåtande fokuserar utskottet därför på de preliminära ståndpunkter som på Finlands vägnar ska uttryckas i juni.
Stora utskottet påpekar att statsrådets ståndpunkter inte motiveras i någon klargörande grad, antagligen på grund av den brådskande beredningen. Utskottet förväntar sig att statsrådet kompletterar utredningen till denna del.
Stora utskottet påminner om att återhämtningsplanen i fråga om riksdagsförfarandet till sin karaktär motsvarar de tidigare långtidsbudgetarna. Skillnaderna ligger närmast i planens stora penningbelopp och i finansieringsmodellen och användningsändamålet för återhämtningsinstrumentet. Med tanke på riksdagsbehandlingen innebär detta att största delen av kommissionens förslag kan behandlas som vanliga politiska frågor om program, betalningsandelar och utbyte. Det är möjligt att ta ställning till dessa först när förhandlingsprocessen framskrider och det kommer närmare uppgifter och bedömningar.
Enligt grundlagsutskottets utlåtande är det inte fråga om en utveckling mot en förbundsstat, utan om exceptionella och tillfälliga stödåtgärder. De ekonomiska argumenten för kommissionens förslag och frågan om hur effektiva stödåtgärderna är måste enligt grundlagsutskottet bedömas kritiskt i förhållande till förutsättningarna för ett effektivt genomförande av unionens mål enligt artikel 3 i EU-fördraget och även i förhållande till att arrangemangen ska vara ekonomiskt fungerande.
Enligt finansutskottets utlåtande är stimulansåtgärderna motiverade också ur Finlands synvinkel, eftersom vårt lands ekonomi är starkt beroende av läget i världsekonomin och utrikeshandeln. Cirka 60 procent av Finlands export går till EU-länderna, varvid EU-ländernas investeringar och handel har en central betydelse för Finlands export och därigenom för hela ekonomins produktion och inkomster. Trots att förslaget ökar Finlands medlemsavgifter, skulle också kostnaderna för en långvarig recession och nedgång för investeringarna i hela EU vara mycket stora.
Enligt ekonomiutskottets utlåtande är det till fördel för en liten, öppen och exportbaserad ekonomi som Finland att hela EU återhämtar sig. En utdragen recession som eventuellt fördjupas i andra EU-stater påverkar också Finlands möjligheter att återgå till tillväxtbanan. Om förtroendet för EU:s förmåga att reagera på de gemensamma problemen i regionen börjar rubbas, kan misstroendet dessutom eskalera till att även gälla den finansiella stabiliteten. Att andra stater återhämtar sig kan således ha en betydande inverkan på Finlands ekonomi. Förslaget har en direkt, höjande effekt på den offentliga skuldens andel av bruttonationalprodukten, men i och med att förslaget driver på exporten och bnp därmed ökar, dämpas denna höjande effekt.
Vid sakkunnigutfrågningarna har det bedömts att de frågor som påverkar relationerna mellan medlemsstaterna och unionen begränsar sig till några omständigheter som ska utredas genom förhandlingar. Största delen av det materiella innehållet i återhämtningspaketet gäller utövandet av unionens tidigare befogenheter enligt EU-fördraget. Det handlar inte så mycket om att bevilja befogenheter, utan om att utöva de befogenheter som redan fastställts i grundfördraget. Enligt grundlagsutskottets uppfattning var det möjligt att ansluta sig till Europeiska stabilitetsmekanismen genom ett beslut fattat med enkel majoritet i riksdagen. ESM-fördraget stred mot regeln om "no bailouts", och utgjorde en större avvikelse från fördragen än det nu aktuella återhämtningsinstrumentet. Enligt 1 § 3 mom. i grundlagen är Finland medlem i Europeiska unionen, vilket styr tolkningen av grundlagen.
Stora utskottet konstaterar att kommissionens förslag verkar uppfylla de krav som grundlagsutskottet tidigare har ställt i olika sammanhang, även om de situationerna var annorlunda. Förslaget har byggts upp som en del av unionens befintliga regelverk. Det ändrar inte unionens institutionella balans.
Bedömning av återhämtningsplanen
Coronapandemin har lett till en stor ekonomisk chock i hela euroområdet. Produktionen i EU:s ekonomier beräknas minska med minst 7,5 procent jämfört med året innan. Det är motiverat att alla medlemsländer reagerar på detta genom att öka de offentliga investeringarna för att undvika en djup depression och politisk kris. De ekonomiska effekterna av pandemin varierar dock i de olika medlemsstaterna. Å ena sidan har utbredningen och dödligheten av själva pandemin och de ekonomiska konsekvenserna varierat, å andra sidan har de olika medlemsstaternas förmåga att stimulera sin ekonomi varierat beroende på respektive lands finansiella ställning. Skillnaderna i de nationella stimulansåtgärderna påverkar medlemsstaternas relativa konkurrenskraft. I en starkt integrerad EU-marknad är det nödvändigt att alla medlemsstater har möjlighet att föra en stimulerande finanspolitik, eftersom konjunkturutvecklingen i varje medlemsstat återverkar på de andra medlemsstaterna. Stora utskottet konstaterar att det i medlemsstaterna, inom näringslivet och bland experterna finns ett brett stöd för stimulansåtgärder på europeisk nivå. Meningsskiljaktigheterna gäller finansieringssättet och den rättsliga grunden för åtgärderna.
De ekonomiska experter som utskottet har hört var eniga om att även om centralbankens penningpolitik kan bidra till att dämpa likviditetskrisen, är en återhämtning möjlig endast med hjälp av finanspolitiska medel.
Ur Finlands synvinkel är det viktigt att undvika en situation som raserar vår export och därigenom försvagar finska statens förmåga att klara av sina grundlagsenliga skyldigheter.
Om återhämtningspaketet antas kommer det att ha en positiv inverkan på Finlands ekonomi, eftersom exporten utgör en stor andel av landets samhällsekonomi.
Under sakkunnigutfrågningen har ekonomiska experter riktat kritik mot statsrådets reserverade linje angående återhämtningsfonden, men det har också framförts kritik mot de kända alternativa handlingslinjerna. Stora utskottet påminner om att man i takt med att förhandlingsprocessen framskrider får en klarare helhetsbild av vad de konkurrerande intressena innebär och av de faktiska alternativen. Utskottet anser att statsrådets ståndpunkt, som förutsätter betydande ändringar i kommissionens förslag, är ett lämpligt förhållningssätt i det här stadiet av förhandlingarna.
Utskottet påminner om att det tillfälliga instrument som nu behandlas inte undanröjer behovet att fortsätta utveckla permanenta strukturer för EU:s ekonomiska styrning, såsom en bank- och kapitalunion.
Utskottet påminner om att Finlands EU-medlemskap baserar sig på den totalnytta landet får därav. Det är alltså inte möjligt att bedöma frågan om Finlands fördel enbart utifrån vårt nettobidrag till EU:s budget.
EU:s budget är ett nollsummespel där återflödet till medlemsstaten grundar sig på behov, medan avgifterna är beroende av betalningsförmågan. Vid förhandlingarna om budgetramen strävar Finland efter ett optimalt förhållande mellan bidrag och återflöde. Kalkylen påverkas också av hur helheten påverkar den ekonomiska tillväxten i olika länder; den ekonomiska tillväxt som genom budgeten uppnåtts i en annan medlemsstat sänker Finlands betalningsandel. Den faktiska nyttokalkylen baserar sig dock inte på budgetöverföringarna, utan på utfallet av de offentliga nyttigheter som EU-medlemskapet erbjuder och på realekonomin.
Budgetsuveränitet
I sitt utlåtande omvärderar grundlagsutskottet sin praxis i synnerhet i fråga om den ekonomiska och monetära unionen. Grundlagsutskottet har betonat att statens budgetsuveränitet ska skyddas så effektivt som möjligt och så att Finlands ansvarsåtaganden inte ökar på ett sätt som kan äventyra budgetsuveräniteten eller finska statens möjligheter att fullgöra sina skyldigheter enligt grundlagen. Samtidigt har grundlagsutskottet förutsatt att det, när nya ansvarsområden antas, görs en kumulativ bedömning av de ekonomiska ansvarsåtagandena och riskerna. I det sammanhanget ska man också beakta de frågor där beslut redan har fattats eller där det kan antas att beslut kommer att fattas inom en nära framtid. Dessutom har grundlagsutskottet också i andra sammanhang än sådana som har samband med den ekonomiska och monetära unionen ansett att denna helhetsgranskning omfattar också förpliktelser som uppstår på grund av att Finland är medlem i Europeiska unionen. I sitt utlåtande kartlägger grundlagsutskottet eventuella gränser och risker som, om de överskrids, kan innebära att Finlands budgetsuveränitet går förlorad.
Under stora utskottets sakkunnigutfrågningar lyftes det fram att grundlagen i fråga om bestämmelserna om budgetmakt gynnar riksdagsmajoritetens beslutanderätt. Grundlagen ger majoriteten i riksdagen en mycket omfattande prövning när det gäller budgetmakten. Grundlagen innehåller inga betydande bestämmelser som begränsar utövningen av budgetmakt. Detta gäller naturligtvis även budgetmakten i samband med EU-medlemskapet. Dessutom gjordes redan vid anslutningen till Europeiska unionen den bedömningen att medlemskapet har betydande och bestående budgetkonsekvenser. Denna bedömning var kopplad till att anslutningsfördraget skulle godkännas i grundlagsordning. I de dåvarande avgörandena ansågs medlemskapet och de direkta kostnader som det medför för staten också ge ekonomisk nytta.
Stora utskottet noterar att utredningen om återhämtningspaketet för närvarande utgör den bästa möjliga bedömningen av de ansvarsåtaganden som arrangemanget innebär för vårt land. Utskottet har också fått uppskattningar av de åtaganden som i värsta fall skulle kunna realiseras om arrangemanget misslyckades.
Under sakkunnigutfrågningen framfördes att det inte är möjligt att på förhand och för alla eventuella situationer fastställa hur stor exponeringen måste vara för att det ska äventyra statens förmåga att utföra sina uppgifter enligt grundlagen. Ett försök till en sådan uppskattning skulle i sig kunna påverka vårt lands kreditvärdighet och i värsta fall göra Finland sårbart för spekulativa attacker.
Ändrat budgetförslag (MFF +) 2021—2027
Europeiska kommissionen föreslår en budgetram på 1 147 miljarder euro.
Tilläggssatsningen på instrumentet för en rättvis omställning i kommissionens förslag motsvarar Finlands mål om grön tillväxt och koldioxidneutralitet. Tilläggssatsningen på asyl- och migrationsfonden ligger i Finlands intresse.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att kommissionens förslag verkar öka återflödet till Finland jämfört med tidigare. Också den ökade satsningen på landsbygdsutveckling och direkta jordbruksstöd är förenlig med Finlands mål.
Enligt utskottet bör Finland vara berett att granska utvecklandet av systemet för EU:s egna medel. Den slutliga ståndpunkten kommer bland annat att bero på hur ändringarna påverkar Finlands betalningsandel. Införandet av en plastavgift eller en plastskatt som en ny form av egna medel bedöms vara ekonomiskt fördelaktigt för Finland och positivt för miljöskyddet.
Utskottet anser att Finland bör förhålla sig öppet till diskussionen om systemet med EU:s egna medel. Medlemsstaternas beskattningsunderlag minskar till följd av att en del av affärsverksamheten överförs till nätet eller till skatteparadis. Det är därför motiverat att utreda möjligheterna att stärka den offentliga sektorns finansiella ställning och finanssektorns transparens genom åtgärder på EU-nivå. Det skulle göra det möjligt att minska medlemsstaternas bnp-baserade avgifter. Väl övervägda miljöbaserade avgifter kan också styra EU:s inre marknad mot gemensamt uppställda klimat- och miljömål. Det har visat sig att åtgärder som dämpar klimatförändringen har goda stimulanseffekter.
Utskottet påminner om att debatten om en reform av unionens finansiering samtidigt öppnar för möjligheten att avskaffa det alltför långvariga systemet med att betalade bidrag återbetalas till de rikaste medlemsstaterna.
Behandlingen av de lagstiftningsförslag som påverkar budgetramen har ännu inte inletts i riksdagen, och därför avstår stora utskottet nu från att ta närmare ställning till budgetförslaget. Utskottet anser att statsrådets ståndpunkt är adekvat i det här stadiet av förhandlingarna.
Återhämtningsinstrumentet
Stora utskottet anser att statsrådets reserverade ståndpunkt i fråga om förslaget till återhämtningsinstrument motsvarar Finlands långvariga linje och därför är ett lämpligt förhållningssätt i det här stadiet av förhandlingarna.
De ekonomiska sakkunniga som utskottet hört tog dock i sina yttranden upp åtskilliga kompletterande aspekter som statsrådet bör beakta vid den fortsatta beredningen av ärendet. Återhämtningsinstrumentets finanspolitiska konsekvenser är betydande. Om hela det planerade beloppet på 750 miljarder euro används under projektets fyra år, blir följden en ökning av de offentliga utgifterna med ett belopp som årligen motsvarar cirka 1,35 procent av unionens bnp. Enligt kommissionens beräkningar skulle bnp i EU år 2024 vara cirka 2,3 procent högre än utan fonden. Den positiva effekten skulle vara störst i de fattigaste och mest skuldsatta medlemsstaterna. Eftersom fonden främjar tillväxten i de mest skuldsatta medlemsländerna minskar den relativa skuldbördan. Därmed minskar också risken för att recessionen förlängs och fördjupas till en ny eurokris som skulle utlösa borgensåtagandena.
Det uttalade syftet med återhämtningsinstrumentet är att möjliggöra en finanspolitisk återhämtning i länder som på grund av den ekonomiska situationen inte lyckas uppnå detta på egen hand. Frågan om förhållandet mellan återhämtningsfinansieringens lån respektive stöd bör därför bedömas i ett helhetsperspektiv som inbegriper såväl Finlands långvariga princip om nationellt ansvarstagande i fråga om den egna ekonomin som utvecklingen av skuldtåligheten i mottagarstaten och därigenom eurons stabilitet och tillväxtmålet för återhämtningsinstrumentet.
Finansutskottet anser det vara bra att man särskilt avser att rikta faciliteten för återhämtning och resiliens uttryckligen till offentliga investeringar och strukturreformer. Utöver de omedelbara konsekvenserna av coronakrisen kan man på detta sätt främja projekt som redan länge varit aktuella och bland annat främjar digitaliseringen och förbättrar EU:s konkurrenskraft och som stöder hållbarheten och kompetensen i ekonomierna och främjar dämpningen av klimatförändringen i hela Europa. En alltför sträng bindning av stödet till ekonomisk disciplin skulle i sin tur kunna minska återhämtningsfondens stimulerande effekt. Vid den fortsatta beredningen är det dock skäl att bedöma hur medlemsländerna uppmuntras att stärka strukturerna i sin egen ekonomi. Det är också viktigt att säkerställa att stödet under inga omständigheter går till att täcka löpande utgifter eller till att rädda krisbanker. Stora utskottet instämmer i denna analys.
Vid den fortsatta beredningen är det enligt utskottet viktigt att komma ihåg skillnaderna mellan å ena sidan dagens problem och den lösning som föreslås på problemet och å anda sidan de problem och lösningar som var aktuella under finanskrisen och eurokrisen för tio år sedan. Syftet med återhämtningsinstrumentet är inte att hantera en akut likviditetskris i en medlemsstat som hotar stabiliteten i euroområdet genom att ta ansvar för redan tagna skulder, utan att förebygga nya kriser genom att finansiera nya investeringar och ekonomiska reformer. Denna skillnad har uppenbara konsekvenser för de villkor som anknyter till finansieringen. Exempelvis är det inte möjligt att som sådana tillämpa bestämmelserna om lämpliga villkor i ESM-avtalet i ett annat rättssammanhang. Man bör dock också, bland annat på grund av fallet Pringle i EU-domstolen, se till att återhämtningspengarna inte undanröjer incitamenten för en ansvarsfull offentlig ekonomi och för reformer.
Utskottet konstaterar att fördelningen av återhämtningsinstrumentets medel via långtidsbudgeten motsvarar stora utskottets önskemål — framfört bland annat i samband med förhandlingarna om grundfördragen — om att EU:s finansiering ska vara bunden till budgeten och vissa regler. Det föreslagna arrangemanget innebär att beviljandet av finansiering och övervakningen av dess användning underställs EU:s allmänna regler för beslutsfattande och användning av medel. Det främjar en ändamålsenlig tillsyn samt transparensen och legitimiteten i användningen av unionens medel. Ett arrangemang som baserar sig på befintliga strukturer innebär att man kan säkerställa att rättsstatskriterierna, som är viktiga bland annat för Finland, uppfylls. I detta sammanhang bör Finland också verka för att bekämpning av svart ekonomi inkluderas i stödkriterierna. Även ekonomiutskottets utlåtande betonar betydelsen av detta.
Ekonomiutskottet påpekar vidare att eftersom de viktigaste instrumenten i återhämtningsfonden enligt kommissionens förslag faller under sammanhållningspolitiken, skulle detta kunna innebära att tyngdpunkten i fördelningen av medel ligger på de länder som traditionellt drar nytta av sammanhållningsfinansieringen. Detta kan delvis stå i konflikt med målet att återhämtningsfinansieringen uttryckligen ska lindra coronakrisen.
Stora utskottet betonar att återhämtningsfonden är tillfällig och anknyter till coronakrisen och dess följder. Därför är det i användningen av återhämtningsfonden och i fördelningsgrunderna för stödet viktigt att stödkriterierna baserar sig på coronakrisens konsekvenser för medlemsstaternas ekonomi och sysselsättning. De referensår för ekonomin som använts för att beräkna kriterierna för fördelningen av de extra insatser som har skapats genom återhämtningspaketet har en betydande inverkan på hur mycket varje land får tillbaka. Stora utskottet förväntar sig att statsrådet noggrant utreder denna fråga.
På basis av sakkunnigutfrågningen uppmanar utskottet statsrådet att närmare utreda tidsplanen för utbetalning av lån och stöd ur återhämtningsfonden. Om en stor del av utbetalningarna görs närmare programmets början kan medlen enligt experterna bättre främja projektets finanspolitiska mål.
Vid den fortsatta beredningen är det enligt stora utskottets uppfattning också befogat att närmare utreda frågan om önskad varaktighet för skuldfinansieringen. De synpunkter som anknyter till strävan att se till att arrangemanget blir unikt talar för en kortare återbetalningstid. En längre lånetid skulle främja den skuldtålighet som eftersträvas genom arrangemanget. Utskottet fäster uppmärksamhet vid att det under sakkunnigutfrågningen lyfts fram att fondens unicitet bäst säkerställs genom att utbetalningen av stöd begränsas till en kort tid, medan däremot den skuldtålighet som en lång återbetalningstid ger minskar behovet av att på nytt tillgripa exceptionella finansieringslösningar.
Grundlagsutskottets utlåtande behandlar möjligheten att finansieringsmodellen för återhämtningspaketet blir en sekundär statsborgen ur Finlands synvinkel, om andra medlemsstater försummar att sköta sin betalningsandel. Stora utskottet inser frågans principiella betydelse, men påpekar att det är ytterst osannolikt att de viktigaste medlemsstaterna drar sig tillbaka från sina skyldigheter eller förlorar sin prestationsförmåga. Skulle det hända vore det en katastrof för unionens fortsatta existens, och scenariot kan därför inte bedömas enligt de normala kriterierna för riskbedömning. Enligt finansutskottet kan Finlands ansvarsåtagande tillfälligt bli större än Finlands bni-andel, om ett eller flera medlemsländer underlåter att fullgöra sina förpliktelser. Hittills har det enligt finansutskottet dock inte skett några sådana försummelser i fråga om bidragen till EU. I praktiken skulle en sådan försummelse innebära att ett medlemsland blir helt insolvent eller utträder ur EU. Även i dessa fall skulle EU sträva efter att tidigare avtalade förpliktelser och fordringar fullgörs.
I likhet med statsrådet och grundlagsutskottet konstaterar stora utskottet att man bör utreda om återhämtningsinstrumentet är förenligt med unionens grundfördrag, särskilt artiklarna 310 och 311 i fördraget om unionens funktionssätt. Under sakkunnigutfrågningen framfördes olika uppfattningar i frågan. Å ena sidan finns det ett förbud mot upplåning i EU:s finansförordning, som utfärdats med stöd av bestämmelserna i fördraget. Å andra sidan stöder ordalydelsen i artiklarna och rättskipningen vid Europeiska unionens domstol inte tanken på ett tydligt förbud mot skuldfinansiering. Det har också påpekats att Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM) skapade 2010 ett prejudikat för finansiering genom obligationer. Det är således möjligt att ändringen av beslutet om EU:s egna medel i kombination med de förordningar som utfärdats med stöd av artikel 122 i EUF-fördraget ger en tillräcklig grund för avgörandet. Dessa arrangemang innebär att finansieringen av fonden ska basera sig på egna medel som ska betalas i framtiden. Säkerheten för upplåningen utgörs av medlemsstaternas åtagande att betala en bnp-baserad medlemsavgift samt ett eventuellt bemyndigande för unionen att samla in avgifter av skattenatur. Utskottet påpekar att den rätt till upplåning som föreslås för unionen är av engångsnatur och till sitt belopp noggrant avgränsad.
Frågan om huruvida arrangemanget är förenligt med fördragen sysselsätter veterligen också andra medlemsstater. Enligt stora utskottets uppfattning kommer den frågan att stå i centrum för förhandlingarna, och den kan inte bedömas utifrån det första förslaget. Utskottet påminner om att bedömningen av EU-rätten sker inom EU-systemet genom EU-rättsliga metoder, i sista hand vid Europeiska unionens domstol. I likhet med grundlagsutskottet förväntar sig stora utskottet att de finländska förhandlarna bidrar till att utreda och vid behov undanröja eventuella juridiska problem. Riksdagens utskott följer hur ärendet utvecklas genom de normala förfaranden som avses i 96 och 97 § i grundlagen. Som grundlagsutskottet påpekade bedöms frågan i Finland i sista hand i samband med ratificeringen av ett beslut om unionens egna medel, med iakttagande av det förfarande som föreskrivs i 94 § i grundlagen.
Riksdagens ställningstagande i EU-ärenden
Vid behandlingen av unionsärenden är stora utskottet vid sidan av utrikesutskottet det organ som på hela riksdagens vägnar beslutar om Finlands inställning till de ärenden i vilka EU ska fatta beslut och som till sitt innehåll i Finland hör till riksdagens behörighet. Stora utskottet grundar sitt beslut på beredningen i fackutskotten. Vid behov samordnar stora utskottet också de ståndpunkter som fackutskotten framfört utifrån sina respektive ansvarsområden.
Stora utskottet uttrycker riksdagens hållning, som är vägledande för statsrådets agerande i EU. Stora utskottet ska därför ge statsrådet tillräckligt tydliga förhandlingsanvisningar, som dock ska ge statsrådet och förhandlarna den flexibilitet som behövs för att de i föränderliga situationer ska kunna nå det bästa slutresultatet för Finland. Förhandlingsanvisningarna anger Finlands mål och de frågor som exempelvis på grund av vårt lands läge, ekonomi eller konstitutionella särdrag kan vara problematiska för Finland. I synnerhet när det gäller ärenden som anknyter till de nationella särdragen i medlemsstaterna har det effektivaste sättet att nå en tillfredsställande lösning visat sig vara att man påverkar så tidigt som möjligt.
Fackutskottens uppgift är att inom det egna ansvarsområdet ge ett politiskt bidrag till stora utskottets ställningstagande. Vid behov samordnar stora utskottet de ståndpunkter som fackutskotten framfört utifrån sina respektive ansvarsområden.
I enlighet med etablerad praxis deltar statsrådet i förhandlingarna i EU också innan stora utskottet tagit ställning. Rådets ordförande beslutar om ordnandet av förhandlingar. Som medlemsstat i unionen är Finland skyldigt att delta i beslutsfattandet och kan inte fördröja det genom att utebli från förhandlingarna. Endast genom att delta i förhandlingarna kan man bidra till att de nationella intressena beaktas i förhandlingarna. I ett sådant läge ska statsrådet dock säkerställa att det inte på Finlands vägnar ingår sådana förbindelser som ställer riksdagen inför fullbordat faktum. Det finns skäl att betona att stora utskottet under hela Finlands EU-medlemskap inte har haft anledning att klandra regeringen för att ha försummat riksdagens rätt att påverka. Enligt utskottets erfarenhet har de finländska förhandlarnas yrkesskicklighet och kompetens visat sig vara den bästa garantin för att Finland kan och har kunnat samordna det nationellt viktiga tidiga inflytandet i EU med riksdagens grundlagsfästa rätt att påverka Finlands ståndpunkter.
Övrigt
Utifrån ett längre perspektiv påminner stora utskottet om att finanskrisen och eurokrisen för ett decennium sedan visade hur svårt det är att tillämpa de finanspolitiska bestämmelserna i EU-fördraget. Reglerna för medlemsstaternas offentliga skuld och underskott har inte kunnat verkställas i alla medlemsstater. Undantagsarrangemang och centralbanksåtgärder behövdes för att bistå medlemsstater i den finansiella krisen. Stora utskottet anser det nödvändigt att utveckla och rationalisera den rättsliga ramen för unionens ekonomiska politik. Målet måste vara en lagstiftningshelhet som tillåter beslutsfattande inom ramen för enhetliga regler såväl i lugna tider som i krissituationer. Unionens trovärdighet bland annat på finansmarknaden skulle stärkas om den rättsliga osäkerheten i unionens ekonomiska politik undanröjs. Erfarenheten har också visat att införandet av en viss eras ekonomiska lära som en absolut bestämmelse i fördraget har skadat unionens förmåga att genomföra de politiska åtgärder som krävs i olika situationer. Utskottet anser att Finland som en del av sin politik för utvecklandet av EU aktivt bör driva på en revidering av fördragets bestämmelser om den ekonomiska politiken.
Stora utskottet hoppas att man på basis av statsrådets EU-redogörelse under vårsessionen 2021 kan återkomma till en grundlig politisk diskussion om ovan nämnda och andra frågor som gäller utvecklandet av unionen.