Allmänt

Bestämmelser om sjömansservicen och om sjömansservicebyrån som ordnar servicen finns i sjömansservicelagen (447/2007). Syftet med lagen är att främja sjömäns välfärd genom sjömansserviceverksamhet. I lagen finns bestämmelser om sjömansservicebyråns uppgifter, finansieringen av sjömansservicen och om förvaltningen av sjömansservicebyrån. 

Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) konvention från 2006 (FördrS 52/2013, nedan sjöarbetskonventionen) gäller arbete till sjöss. Enligt sjöarbetskonventionen ska medlemsstaterna se till att sjömännens sociala rättigheter tillgodoses enligt kraven i konventionen. 

Regeringen föreslår ändringar i sjömansservicelagen. Det föreslås att statens finansieringsandel av sjömansservicen slopas. Syftet är att minska statens utgifter. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande anmärkningar. 

Internationella förpliktelser

Vid utskottets sakkunnigutfrågning ansågs propositionen problematisk med tanke på ett tillräckligt genomförande av de internationella avtalsförpliktelser som sjöarbetskonventionen förutsätter. Utskottet konstaterar utifrån erhållen utredning att sjöarbetskonventionens regler och bestämmelserna i del A (obligatoriska standarder) i konventionens kod är obligatoriska för de medlemsstater som har ratificerat konventionen. Bestämmelserna i del B i koden (anvisningar) är inte obligatoriska. I regel 4.4 åläggs medlemsstaterna en allmän skyldighet att se till att eventuell sjömansservice i land är lätt tillgänglig. Medlemsstaterna ska också stödja anordnandet av sådan sjömansservice i utvalda hamnar som koden förutsätter för de sjömän som arbetar på fartygen som anlägger hamnarna. I koden fastställs också varje medlemsstats ansvar för sådan landbaserad sjömansservice som omfattar kultur, rekreationsverksamhet och informationstjänster. Enligt standard A4.4, som lyder under regel 4.4, ansvarar medlemsstaterna för att sjömansservicen är tillgänglig för alla sjöfarare på lika villkor. Medlemsstaterna ska därtill främja inrättandet av sjömansservice och välfärdsråd. 

Av propositionen framgår att sjöarbetskonventionen ger medlemsstaterna omfattande prövningsrätt i fråga om hur förpliktelserna i konventionen fullgörs på nationell nivå. Dessutom ska finansieringen av sjömansservicen avgöras i enlighet med nationella förhållanden och nationell praxis. Medlemsstaten behöver inte själv ordna sjömansservicen och konventionen förutsätter inte att det är medlemsstaten som har hand om den egentliga utvecklingen av servicen. Sammantaget anser utskottet att det inom ramen för sjöarbetskonventionen är möjligt att i den nationella lagstiftningen föreskriva om de ändringar som föreslås i propositionen. 

Finansiering

Det föreslås att statens finansieringsandel av sjömansservicen slopas. Statens andel av finansieringen har 2023 och 2024 uppskattningsvis legat på cirka 1 072 000 euro per år, vilket motsvarar det belopp som staten sparar efter övergångsperioden. För att trygga sjömansservicebyråns finansiering föreslås det i propositionen att sjömansserviceavgiften höjs tillfälligt under tre års tid (1.1.2025–31.12.2027) så att den är en och en halv gång högre än för närvarande. Höjningen av avgiften till en och en halv gång högre än för närvarande ger sjömansservicebyrån tilläggsfinansiering på cirka 315 000 euro, vilket motsvarar ungefär 30 procent av statens nuvarande finansiering. 

Sakkunniga har påpekat att slopandet av den statliga finansieringsandelen gör det svårt för sjömansservicebyrån att sköta sina lagstadgade uppgifter. Dessutom ansågs den korta övergångstiden problematisk bland annat med tanke på fasta kostnader och avtal samt realiseringen av egendom. 

I propositionen föreslås det att arbets- och näringsministeriet ska ha en tydligare tillsynsroll i förhållande till sjömansservicebyrån för att följa byråns ekonomiska situation. Den nya förvaltningen som föreslås för sjömansservicebyrån och som innebär att det i byråns styrelse i fortsättningen inte finns någon medlem som företräder staten bygger på samma modell som hos Sysselsättningsfonden, där medlemmarna företräder arbetsmarknadsparterna. Enligt lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner (555/1998) har social- och hälsovårdsministeriet rätt att få uppgifter och granska Sysselsättningsfondens verksamhet. Enligt uppgift till utskottet är avsikten med tillsynen över sjömansservicebyrån och arbets- och näringsministeriets rätt att få uppgifter att följa byråns ekonomiska situation och förutsättningar att sköta sina lagstadgade uppgifter. På sätt kan staten vid behov kan reagera på sjömansservicebyråns verksamhet.