Genom regeringens proposition med förslag till arbetsfredslagstiftning (RP 12/2024 rd) ändras våra gällande bestämmelser som redan länge varit i kraft. Den gällande lagstiftningen har varit i kraft sedan 1946 och har ändrats tio gånger under årens lopp, inklusive denna proposition. 

Lagförslaget har beretts vid ministeriet enligt en med tanke på ärendets omfattning och betydelse alltför snäv tidsplan som inte har möjliggjort en grundlig utredning och en ordentlig trepartsbehandling av de föreslagna ändringarna tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna. Den stränga skrivningen i regeringsprogrammet och det på förhand fastslagna målet har begränsat lagberedarnas möjligheter att åstadkomma lagberedning och lagtext med eftertanke och enligt god förvaltningssed. 

I enlighet med den nordiska praxisen har arbetsmarknaden i årtionden utvecklats i samarbete med arbetsmarknadsparterna, och det ska vi fortsätta med. Trots att regeringen har sagt att den ska leda in Finland på den nordiska vägen går dessa lagändringar i själva verket i en helt annan riktning. Vi är det första nordiska land som genom lagstiftning begränsar sympatistrejker och politiska strejker som ordnas till stöd för lagliga arbetskonflikter. 

Definitionen av politiska strejker är oklar i propositionen, och utskottets ändringar har inte förtydligat den tillräckligt. Möjligheterna att ordna sympatiaktioner begränsas, ändras och försvåras på ett sätt som medför problem med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. De föreslagna paragrafändringarna är inte tillräckligt tydliga och noggrant avgränsade. 

Genom propositionen vill man minska antalet strejker med 5–10 procent. Enligt Statistikcentralen har antalet arbetsdagar som gått förlorade i arbetskonflikter i Finland varit relativt litet under de senaste decennierna. Under de senaste 25 åren har antalet arbetskonflikter varit i genomsnitt omkring 161 600 arbetsdagar per år. Det är ungefär en halv timme per anställd och år. Det är ett felaktigt påstående i propositionen att de arbetade timmarna per arbetstagare och år kommer att öka med en timme, vilket också konstateras i ministeriets svar. Den rätta siffran är sex minuter. 

I propositionen har man vid bedömningen av antalet strejker använt en onödigt kort tidsperiod, endast åren 2018–2022, som omfattade kollektivavtalsförhandlingar bland annat inom pappersindustrin och den offentliga sektorn. Under denna tid var antalet strejker i genomsnitt 350 000 arbetsdagar per år. Under perioden var året 2022 särskilt framträdande, eftersom fler än hälften av strejkerna under denna femårsperiod inföll då. Detta får antalet förlorade arbetsdagar att se större ut än vad det faktiska antalet strejker i genomsnitt har varit under 2000-talet. 

I propositionen specificeras inte i tillräcklig grad fördelningen av arbetskonflikterna i förhållande till förändringen; kollektivavtalsförhandlingar, sympatiaktioner, strejker av politisk natur, rent politiska strejker, lönetvister och andra strejker. Detta är viktigt för att man ska kunna veta vilken del av arbetskonflikterna som man vill ändra genom denna lagstiftning. Vad strejkerna beror på är väsentligt. Exempelvis politiska strejker beror på frågor som regeringen tagit upp och fattat beslut om. Strejker som strider mot arbetsfreden, så kallade olagliga strejker, har i genomsnitt stått för 7–12 procent av alla strejker och de är oftast lokala. 

Regeringen lyfter inte fram lagändringarnas konsekvenser för arbetsgivare, arbetstagare eller domstolar. Detta är en mycket stor svaghet när det gäller att ändra en rättighet som är skyddad i både grundlagen och internationella avtal. 

Av propositionen framgår inte varför just lagförslaget i fråga är det lämpligaste sättet att uppnå de valda målen, eftersom det inte har presenterats eller utvärderats alternativa sätt att genomföra dem. Propositionen beaktar i huvudsak endast konsekvenserna för arbetsgivarnas intressen och rättigheter, medan konsekvenserna för arbetstagarna till stor del inte beaktas. Dessa är betydande missförhållanden som framhäver lagförslagets ensidighet och avsiktlighet. 

Alternativ till propositionen

Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg i sin bedömning av lagförslaget att propositionen också bör behandla alternativa modeller och sätt att genomföra dem. Men några sådana modeller har inte presenterats eller lagts fram i något som helst skede. Regeringen vill ensidigt ändra spelreglerna för arbetslivet genom att öka arbetsgivarnas inflytande. 

De finländska företagens genomsnittliga produktivitet har i 15 år legat nära noll. Företagens investeringar har runnit direkt ut i vinstutdelningar och man har inte satsat tillräckligt på tillväxt, innovationer och produktutveckling i företagen på samma sätt som på annat håll ute i världen. Med tanke på grundlagen eller internationella avtal som är bindande för Finland är det inte motiverat att begränsa konflikträtten med åberopande av arbetsgivarnas egendomsskydd. Man bör i stället söka en lösning med hjälp av metoder som verkligen förbättrar arbetsmarknadsaktörernas samverkan på arbetsplatserna. Representanter för löntagarsidan har till exempel lyft fram metoder för att förbättra företagens lönsamhet genom att bättre förankra och engagera arbetskraften. 

Arbetstagarrepresentantens tolkningsföreträde i konflikter och personalens representation i företagens förvaltning är exempel på metoder genom vilka arbetstagarna engageras i utvecklingen av företagsverksamheten. Genom att ge arbetstagarrepresentanten tolkningsföreträde i vissa konfliktsituationer skapar vi balans i parternas maktförhållanden på arbetsplatsen. Detta stärker förutsättningarna för mer omfattande lokala avtal och effektiviserar lösningen av konflikter på arbetsplatserna, när båda sidor genuint måste sträva efter en gemensam lösning. Representationen av personalen i företagens förvaltning binder bättre personalen till utvecklandet av företagsverksamheten och bättre rätt att få information genom arbetstagarrepresentationen förbättrar dialogen mellan företagets ledning och arbetstagarna i företagets angelägenheter. 

Genom kriminalisering av underavlöning förhindras avsiktligt missbruk i arbetsgivarnas verksamhet, förbättras arbetstagarnas rätt att få de rättigheter som arbetsavtalet förutsätter tillgodosedda samt ökar statens skatteinkomster och begränsar den svarta ekonomin. De förlorade skatteintäkterna på grund av den svarta ekonomin uppgår till hundratals miljoner euro per år. 

Om fackförbunden fick talerätt skulle rättigheterna i arbetslivet stärkas. Det skulle förbättra arbetsmarknadspositionen för arbetstagare som inte själva är medvetna om eller kan bevaka sina rättigheter. Samtidigt skulle det stärka stödet för deras anställningsförhållanden. 

Med hjälp av talerätt kunde ett fackförbund bättre övervaka att anställningsvillkoren iakttas. Förbunden kunde också bättre ingripa i fall där man på arbetsplatserna bryter mot lagen. Med talerätt avses att ett fackförbund kan väcka talan vid domstol på arbetstagarens vägnar. Arbetstagaren behöver inte särskilt ge sitt samtycke till att ärendet behandlas i domstol. 

De föreslagna alternativen är viktiga metoder för att utveckla framtidens arbetsliv. De här metoderna skulle öka samarbetet mellan både arbetsgivare och arbetstagare i utvecklingen av ett bättre arbetsliv. Genom regeringens åtgärder kommer arbetslivet nu att backa flera årtionden. 

Facklig organisationsfrihet och konflikträtt

Konflikträtten grundar sig på den fackliga föreningsfrihet som tryggas i 13 § 2 mom. i grundlagen. Internationellt skyddas konflikträtten i artikel 6.4 i Europeiska sociala stadgan, i artikel 8.1 i FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, i artikel 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 

Även om strejkrätten inte uttryckligen nämns i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner nr 87 och 98, har strejkrätten i övervakningspraxis för dessa konventioner ansetts vara en väsentlig del av den fackliga organisationsfrihet som garanteras genom konvention nr 87. 

Regeringen motiverar ingreppet i konflikträtten, som skyddas av grundlagen och internationella avtal, med ekonomiska skäl och utifrån egendomsskyddet. För att en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara godtagbar ska den enligt grundlagsutskottets praxis vara påkallad av ett vägande samhälleligt behov. Enligt utredning till utskottet är ekonomiska och kommersiella synpunkter enligt ILO:s tolkningspraxis inte godtagbara skäl för att begränsa strejker. Enligt tolkningspraxis för Europakonventionen är ekonomisk skada som orsakats arbetsgivaren inte en tillåten grund för att begränsa arbetskonflikter. 

Politiska arbetskonflikter

I propositionen föreslås maximitiden för en politisk strejk vara 24 timmar utan tidsgräns för förbudet mot att fortsätta strejka. Enligt utskottets ändringsförslag får strejker med samma syfte inte ordnas på 12 månader. Tidigare har det inte funnits några sådana tidsbegränsningar. 

I propositionens bestämmelser om politiska strejker görs ingen åtskillnad mellan så kallade rent politiska arbetskonflikter och å andra sidan arbetskonflikter av politisk natur som hänför sig till försvar av arbetstagarnas sociala och ekonomiska intressen och rättigheter. Skillnaden mellan dessa två typer av arbetskonflikter som riktar sig mot politiska beslut är dock väsentlig, eftersom arbetskonflikter av politisk natur enligt ILO:s konventioner inte är skyddade av konflikträtten, till skillnad från rent politiska strejker. 

Skillnaden mellan rent politiska arbetskonflikter och arbetskonflikter av politisk natur är alltså i praktiken ytterst viktig vid bedömningen av vilka slag av stridsåtgärder som får begränsas. I propositionen kommer begränsningarna dock sammantaget att gälla båda typerna av arbetskonflikter. 

I enlighet med tolkningspraxis för de ILO-konventioner som är bindande för Finland ska arbetskonflikter av politisk natur betraktas som ett sätt genom vilket arbetstagarna kan påverka de politiska beslut som berör dem ekonomiskt, socialt och yrkesmässigt. Sakkunniga har också lyft fram att skyddet för konflikträtten blir otillräckligt om konflikträtten inte gäller politiska beslut med nära koppling till kollektivavtalssektorn. 

Problemen gäller också tidsgränserna för och förbuden mot att fortsätta med politiska arbetskonflikter och arbetskonflikter av politisk natur. I fråga om arbetsinställelser har man stannat för en tidsgräns på ett dygn. I fråga om andra arbetskonflikter ska gränsen gå vid två veckor. Men för beslutet att införa en tidsgräns på ett dygn har det inte lagts fram några objektiva grunder som skulle vara godtagbara med tanke på internationella förpliktelser som är bindande för Finland. En snäv tidsfrist kan de facto begränsa möjligheterna att utöva mötesrätten och yttrandefriheten. 

Den maximala tiden på två veckor för andra politiska stridsåtgärder än arbetsinställelser begränsar till exempel arbetskonflikter som genomförs som övertidsförbud eller skiftbytesförbud. Som lindrigare stridsåtgärder innebär dessa i princip redan att arbetstagarna i någon mån kommer arbetsgivaren till mötes. 

Bestämmelserna om förbud mot att fortsätta en politisk arbetskonflikt har vid behandlingen i utskottet preciserats så att de gäller en tolvmånadersperiod från det att primärkonflikten upphörde. Detta undanröjer dock inte det grundläggande problemet med förbudet, nämligen att regeringen försöker begränsa kritiken mot sig själv och i synnerhet mot de frågor som den driver. I Finland har det sällan brukat förekomma arbetskonflikter av politisk natur. Inskränkningarna i utövandet av den rätt som skyddas genom internationella konventioner kan därför anses onödiga. 

Sympatiaktioner

Genom propositionen begränsas genomslagskraften av sympatiaktioner betydligt. På arbetsmarknaden har sympatiaktioner varit ett typiskt sätt att backa upp en annan yrkesgrupps avtalsförhandlingar i situationer där denna yrkesgrupp av någon orsak har mer begränsad kraft för stridsåtgärder. Enligt utredning till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet kan sympatiaktioner inom andra branscher ha stor betydelse för förhandlingsläget till exempel inom den kvinnodominerade vårdbranschen. Inom de här sektorerna är utgångspunkterna för förhandlingarna olika, vilket innebär att uppbackning från andra sektorer kan vara relevant. 

I propositionen kopplas rätten till sympatiaktioner i högre grad än för närvarande till åtgärder som har direkt inverkan på parterna i huvudtvisten. Frågan om andra sympatiaktioner än sådana som direkt påverkar parterna i huvudtvisten är tillåtna ska avgöras utifrån omfattningen av deras följder. Men det blir oklart hur följderna ska mätas, vilka följder som är tillåtna för att påverka huvudtvisten och vilka följder som ska anses oproportionerliga på det sätt som avses i lagförslaget. Skador och följder är tillfälliga och de uppkommer i allmänhet först efter att arbetstvisten har upphört. Det är omöjligt för en organisation som deltar i en sympatiaktion att på förhand bedöma skadorna, även om organisationen inte behöver beakta arbetsgivarens åtgärder för att lindra följderna. 

De paragrafer och paragrafändringar som föreslås i fråga om sympatiaktioner kommer i domstolarna att leda till en rad oklarheter i tolkningen. Genom att införa alltför öppen och mångtydig lagstiftning låter lagstiftaren domstolarna överta uppgiften att definiera lagstiftningens innehåll. Detta är mycket problematiskt med tanke på förutsägbarheten och parternas rättsskydd. 

Effektivisering av påföljdssystemet

Regeringen föreslår att maximibeloppet för plikt höjs till 150 000 euro. För närvarande är den övre gränsen 37 400 euro. Till skillnad från den gällande lagstiftningen föreslår regeringen att den nedre gränsen för plikt blir 10 000 euro. Det föreslås dock att pliktbeloppet höjs endast i fråga om brott mot arbetsfreden, samtidigt som de nuvarande beloppen förblir i kraft i fråga om andra kollektivavtalsförseelser. Dessutom står det i propositionen att de påföljder som döms ut inte får vara oskäliga eller leda till att föreningarnas verksamhet upphör. 

Samtidigt som regeringen föreslår att plikterna ska höjas utvidgar den tillämpningsområdet för plikt till att gälla också brott mot gränserna för sympatiaktioner och politiska arbetskonflikter. 

Att införa en nedre gräns för plikt är en kraftfull åtgärd som syftar till att rasera lokala fackföreningars och yrkesavdelningars möjligheter att bedriva och fortsätta med sin verksamhet. Plikten enligt lagförslaget kan vara oskälig, till exempel om de anställda ordnar en spontan protest mot personalminskningar och då bryter mot arbetsfreden. Dessa lokala åtgärder är i allmänhet kortvariga och orsakar inte arbetsgivaren oproportionerliga skador. 

Även protester av det här slaget kan i arbetsdomstolen anses strida mot arbetsfreden. Då blir också minimistraffet på 10 000 euro i de flesta situationer helt oskäligt. Lagstiftningen behöver inte ha en så här hög minimigräns, utan gränsen kunde exempelvis gå vid 2 000 euro. 

Sakkunniga lyfte också fram att paritetsprincipen nu omintetgörs. Paritetsprincipen innebär att parterna i kollektiv arbetsrätt, det vill säga arbetsmarknadsorganisationerna, behandlas lika. En arbetsgivare eller arbetsgivarförening som bryter mot bestämmelserna i ett kollektivavtal kan dömas till plikt på samma sätt som en arbetstagarförening som bryter mot kollektivavtalet. Maximibeloppet för plikt har varit detsamma för båda parterna, nämligen 37 400 euro. 

I propositionen föreslås det dock att endast beloppet av plikt för kollektivavtalförseelser som riktar sig mot arbetsfreden höjs betydligt. Arbetsfred är i första hand en avtalsförpliktelse för arbetstagarna, så kollektivavtalsförseelser som riktar sig mot arbetsfreden är vanligen överträdelser från arbetstagarsidan. Däremot riktar sig arbetsgivarnas överträdelser vanligen mot andra kollektivavtalsvillkor. Påföljderna för dessa överträdelser föreslås inte nu bli skärpta. Detta avviker från den linje som i årtionden har följts i lagstiftningen, enligt vilken straffskalan för medvetna överträdelser av kollektivavtalsbestämmelserna är densamma när överträdelsen gäller arbetsfreden som när den gäller andra avtalsbestämmelser. 

Att plikten är lika stor för arbetsgivar- och arbetstagarsidan har garanterat en viss balans i arbetsdomstolens verksamhet. Nu ska det inte göras några ändringar i påföljderna för arbetsgivarna, och det är inte rätt. Paritetsprincipen bör finnas kvar oförändrad, eftersom den har varit en balanserande faktor när det gäller att döma ut påföljder för överträdelser. 

Arbetstagarens kompensationsskyldighet och behörig domstol

Som det konstateras i den gemensamma avvikande meningen i lagutskottets utlåtande, inlämnad av socialdemokraternas, de grönas och vänsterförbundets ledamöter, har den arbetsrättsliga principen i Finland av hävd varit att rätten till arbetskonflikter är en kollektiv rättighet för arbetstagarna. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar i sitt utlåtande AjUU 10/2022 rd att en central utgångspunkt i arbetsrätten i Finland har ansetts vara att ansvaret för följderna av en arbetskonflikt bärs av den organisation som företagit arbetskonflikten och inte av dess enskilda medlemmar, det vill säga arbetstagarna. Enligt den gällande lagstiftningen bärs ansvaret, om rätten missbrukas, av den förening som beslutat om arbetskonflikten. 

Regeringens förslag om en personlig sanktion strider mot dessa etablerade utgångspunkter. Det är förknippat med rättssäkerhetsproblem för arbetstagarna. Proglemen har inte kunnat lösas genom ändringar i den föreslagna regleringen. Regeringen föreslår att stridsåtgärder härefter ska avgöras i två domstolar — arbetsdomstolen och en allmän domstol. Arbetsfredsärenden har dock sedan 1946 hört till arbetsdomstolens behörighet. Arbetsdomstolen är en specialdomstol, till vars behörighet hör att handlägga och avgöra vissa ärenden, såsom arbets- och tjänstekollektivavtal. Övriga ärenden ska avgöras av allmänna domstolar. I propositionen föreslås det att lagligheten av politiska strejker och sympatiaktioner som genomförs medan fredsplikt råder ska bedömas i arbetsdomstolen. Utanför fredsplikten ska bedömningen däremot göras vid en allmän domstol. 

Sakkunniga har påpekat att den föreslagna modellen med två domstolar medför en risk för att rättspraxis differentieras, rättssäkerheten försämras samt att processerna drar ut på tiden och kostnaderna stiger. Regeringen borde ha undersökt hur behörighetsfördelningen mellan de två domstolarna påverkar rättssäkerheten och enhetligheten i rättspraxis. Nu har detta inte utretts tillräckligt ingående eller i tillräcklig omfattning, trots att det är fråga om en principiellt stor fråga. Dessutom behövs ytterligare utredningar kring rätten att på grundval av arbetsdomstolens dom kvitta en kompensation på 200 euro från lönen. Den berörda har då inte på något sätt kunnat påverka handläggningen. Arbetstagarens kompensationsskyldighet uppfattas som en påföljd av böteskaraktär. Påföljder av det slaget kan föreläggas endast av en myndighet och det är staten som är mottagare. I bötesnivåerna beaktas också betalningsförmågan och graden av skuld. 

Differentierad rättskipning är ett problem också i fråga om personliga sanktioner. När det gäller arbetstagarföreningar skulle eventuella sanktioner behandlas i arbetsdomstolen, medan en fråga om en enskild arbetstagare skulle kunna föras till allmän domstol. 

Med tanke på samordnad rättspraxis vore det motiverat att alla arbetsfredsärenden behandlades i arbetsdomstolen. Detta kräver att arbetsdomstolens behörighet utvidgas och att frågan utreds noggrannare och mer övergripande. Risken med den nu föreslagna modellen är en divergerande rättspraxis och försämrad rättssäkerhet. 

Den kompensationsskyldighet som påförs arbetstagaren är förknippad med så många problem, varav det största är att individens rättsskydd försvagas, att den bör strykas ur propositionen. Dessutom föreslås så stora höjningar av de kollektiva plikterna att de fyrdubblas. Arbetsgivarens förhandlingsposition och direktionsmakt väntas öka till följd av höjningen av plikten, vilket bedöms leda till sämre anställningsvillkor särskilt inom branscher med låg organiseringsgrad. Plikterna leder till att antalet arbetskonflikter som strider mot arbetsfreden minskar och det i fortsättningen sannolikt kommer att förekomma mycket få nya arbetskonflikter, så det behövs ingen personlig påföljdsavgift på 200 euro heller på grund av detta. På de nuvarande pliktnivåerna har antalet domar som gällt fortsättande varit mycket litet. Under 2000-talet har antalet varit 39, då antalet domstolsmål sammanlagt varit fler än 1 600. Av dem har 1 100 utmynnat i helt eller delvis godkännande. Det finns inget riktigt behov av en sådan personlig kompensation. 

Bedömning av könskonsekvenserna

Regeringen har i sitt regeringsprogram utfäst sig att främja jämställdhet i arbetslivet. Den ensidiga ändringen av lagstiftningen om arbetsfred har omfattande konsekvenser för det finländska arbetslivet och jämställdheten i arbetslivet, vilket regeringen dock inte har bedömt i sin proposition. Detta är ett mycket stort problem. 

I propositionen ingår ingen bedömning av vilka konsekvenser begränsningen av sympatiaktionerna och de politiska arbetskonflikterna har inom olika branscher. Sympatiaktioner är ett mycket viktigt verktyg för att nå resultat i förhandlingar om kollektivavtal. De används som stöd i sektorer med låg organiseringsgrad och i sektorer där kollektivavtalen har låg täckningsgrad. Till exempel inom den kvinnodominerade vårdbranschen kan sympatiaktioner inom andra branscher spela en väsentlig roll för förhandlingarna om kollektivavtal. Dessutom har den föreslagna personliga kompensationen på 200 euro för deltagande i en arbetskonflikt som förklarats olaglig indirekta konsekvenser bland annat för kvinnor och män med låga inkomster. I propositionen har man inte alls beaktat vilka konsekvenser kompensationen kan ha för arbetstagare som arbetar enligt olika arbetsavtal, bland annat nollavtal, och vars inkomster varierar varje månad och inverkar på kvittningen av kompensationen. 

Könskonsekvenserna av politiska beslut bör bedömas noggrant och utan tidspress för att säkerställa att jämställdheten mellan könen främjas. På grund av att lagberedningen påskyndats hinner olika alternativa sätt att genomföra reformerna och deras konsekvenser inte bedömas och övervägas tillräckligt noggrant. 

Ikraftträdandebestämmelsen

Utskottet har behandlat ändringen av lagstiftningen om arbetsfred enligt den ursprungliga tidpunkten för ikraftträdande, alltså den 1 juli 2024. Utskottets exceptionella mötesschema har visat att tidsplanen för lagförslaget har påskyndats, eftersom betänkandet enligt den ursprungliga tidpunkten för ikraftträdandet kunde ha blivit klart så sent som i månadsskiftet maj-juni. Betänkandet lämnar frågan om ikraftträdandet till viss del öppen, likaså beskedet om en eventuell tidigareläggning. Redan när betänkandet blir klart bör man veta när lagförslagen kommer att träda i kraft, om avsikten är att gå in för ändringar jämfört med förslaget. Vi motsätter oss en tidigareläggning av ikraftträdandet av lagförslagen. 

Lagen bör börja tillämpas först på nya kollektivavtal som ingås efter lagens ikraftträdande så att den ändrade lagstiftningen om arbetsfred och dess innehåll kan bedömas av parterna och behandlas som en del av avtalet när avtalet ingås. Omfattningen av fredsplikten är en väsentlig del av kollektivavtalet. 

Retroaktiv lagstiftning

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet lyft fram att grundlagen inte innehåller något absolut förbud mot retroaktiv lagstiftning. Grundlagsutskottet har bedömt att intrånget i de gällande avtalen utgör en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna enligt 15 § i grundlagen. Enligt grundlagsutskottets uppfattning medför de nu föreslagna övergångsbestämmelserna inte problem med avseende på 15 § i grundlagen. I propositionen anges det dock inga argument för att det skulle finnas ett vägande samhälleligt behov av ett exceptionellt retroaktivt ingripande i kollektivavtalen på det sätt som begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna förutsätter. Regeringens strävan att begränsa protesterna mot sina egna beslut kan inte vara vägande skäl enligt kriterierna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Propositionen kränker till denna del grovt avtalsparternas avtalsautonomi, som har starkt skydd i internationella avtal som är bindande för Finland (ILO 98). Det har aldrig tidigare föreskrivits om ett sådant ikraftträdande i samband med ändringar av lagen om kollektivavtal. Det uppfyller helt enkelt inte kraven i Finlands gällande lagstiftning. 

Vi centerledamöter i utskottet godkänner inte att en kompensation på 200 euro föreläggs en arbetstagare som fortsätter en av arbetstagarföreningen verkställd arbetsinställelse som konstaterats vara lagstridig i en domstolsdom ännu efter det att arbetsgivaren har meddelat honom eller henne domen. Vi föreslår därför att riksdagen inte godkänner lagförslagen till denna del. 

Vi anser inte att det behövs eller är ändamålsenligt att bestraffa en arbetstagare. Vi anser att regeringens förslag om en betydande höjning av den plikt som åläggs föreningar är tillräckligt för att förebygga fortsatta olagliga strejker. 

Att påföra arbetstagaren en kompensationsavgift är en helt ny princip i finsk arbetsrätt. Under årtionden har det ibland framförts något sådant, men tanken har förkastats vid riksdagsbehandlingen som alltför problematisk. Därför har vi en princip både i lagstiftningen och i rättspraxis, nämligen att ansvaret för en olaglig stridsåtgärd inom den organiserade arbetsmarknaden ligger hos de registrerade arbetstagarföreningar som genomför åtgärden. I sitt utlåtande till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet påpekar grundlagsutskottet att möjligheten till individuella sanktioner kan bli ett faktiskt hinder för den fackliga organisationsfriheten. 

Vi anser att det också framöver åligger en facklig organisation att svara för arbetsfreden och följderna av brott mot den, samtidigt som arbetstagaren utan personlig ekonomisk risk kan följa organisationens beslut att inleda en arbetskonflikt. 

Vi anser att kompensationsavgiften är problematisk också med tanke på arbetstagarens rättsskydd. Inom den finländska arbetsrätten har arbetsgivaren en så kallad rätt till tolkningsföreträde. Det kan leda till situationer där arbetsgivaren kan påstå att hans eller hennes arbetstagare har brutit mot fredsplikten och kräva kompensation av honom eller henne. Det enda sättet för arbetstagaren att undvika kompensation är att föra ärendet till tingsrätten för avgörande. Då skulle arbetstagaren bära kostnadsrisken för båda parternas rättegångskostnader. 

Vi förespråkar inte olagliga arbetskonflikter. Men vi anser att det är tillräckligt att en förening som dömts för olaglig arbetskonflikt vid hot om plikt är skyldig att övervaka att fredsplikten fullgörs och att medlemmarna iakttar arbetsfreden. För att bevara balansen anser vi också att det är viktigt att den plikt som åläggs arbetsgivare för brott mot arbets- och tjänstekollektivavtal höjs på motsvarande sätt.Vi anser att en kompensation på 200 euro som ska betalas av arbetstagaren är slöseri med det finländska rättsväsendets knappa resurser med beaktande av att intresset är litet. Vi anser också att det i enlighet med ett förslag från sakkunniga är viktigt att bedöma om ärenden enligt 3 kap. 6 § i arbetsavtalslagen och 18 a § i den föreslagna lagen om medling i arbetstvister och om villkor för vissa stridsåtgärder (420/1962) bör behandlas av en domstol som är specialiserad på dessa frågor, dvs. arbetsdomstolen, med sikte på en samordnad rättspraxis. Risken med den nu föreslagna modellen är en divergerande rättspraxis och försämrad rättssäkerhet. Grundlagsutskottet konstaterar också i sitt utlåtande till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att det kan inverka på uppkomsten av en enhetlig tillämpningspraxis att de sympatiaktioner som vidtas medan fredsplikt råder hör till arbetsdomstolens behörighet och de som vidtas utanför fredsplikten hör till de allmänna domstolarnas behörighet. (Reservationens förslag till uttalande) 

Vidare understryker vi att regeringen bör vidta alla åtgärder för att skapa stabilitet på arbetsmarknaden i stället för att skapa en stramare stämning genom ensidigt agerande. Vi befarar också att ändringarna kan leda till att arbetsmarknaden förändras regionalt ojämlikt. Centern påminner också om att utskottet inte i tillräcklig utsträckning har beaktat hur lagändringarna ter sig i ljuset av internationella avtal.