Allmänt
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner rådets beslut antaget 2020 om systemet för Europeiska unionens egna medel.
Beslutet om egna medel innehåller sedvanliga bestämmelser om grunderna för finansieringen av unionens budget. EU:s fleråriga budgetram (MFF) för 2021–2027 godkändes genom en förordning av rådet i december 2020. Dess totala finansiering för olika kategorier av egna medel uppgår till sammanlagt 1 087 miljarder euro (2018 års priser). I december godkände rådet också ett exceptionellt stimulanspaket av engångsnatur för att påskynda EU:s återhämtning från den ekonomiska krisen till följd av coronapandemin. I beslutet om egna medel ingår således också bestämmelser om en fullmakt att uppta lån på 750 miljarder euro för finansiering av återhämtningsinstrumentet.
För att beslutet om det finansiella systemet för EU:s budget och stimulanspaket ska träda i kraft måste beslutet antas av varje medlemsstat i enlighet med dess konstitutionella bestämmelser. I beslutsprocessen respekteras således medlemsstaternas bestämmanderätt i fråga om de nationella statsfinanserna.
Beloppet av Finlands årliga EU-avgifter påverkas i första hand av nivån på budgetramen, strukturen och strukturförändringarna i systemet för egna medel samt utvecklingen av olika kategorier av egna medel under de kommande åren, av vilka den mest betydande konsekvensen är Finlands BNI-tillväxt i förhållande till andra medlemsstaters BNI-tillväxt. Medlemsstaternas betalningsandelar är under den nya perioden dessutom utsatta för ett särskilt tryck, eftersom en av unionens största betalare, Storbritannien, inte deltar i finansieringen av unionen under den nya perioden annat än i enlighet med vad som överenskommits i utträdesavtalet.
Utskottet kommer nedan att behandla finansieringen av den fleråriga budgetramen, inbegripet det nya medlet från plast, stimulanspaketets innehåll och effekter samt eventuella framtida egna medel som planeras för dess finansiering.
Den fleråriga budgetramen och de ekonomiska konsekvenserna för Finland
I december 2020 antog Europarådet ett beslut om EU:s fleråriga budgetram för 2021–2027, för vars finansiering det samlas in sammanlagt 1 087,6 miljarder euro i egna medel enligt 2018 års priser. En deflator på 2 procent tillämpas på budgetramen vid omvandlingen av prisnivån till gängse priser, vilket motsvarar priskorrigeringsmekanismen för den föregående finansieringsperioden.
Finlands andel av avgifterna i anslutning till budgetramen ökar från 16 miljarder euro under den föregående perioden till 16,7 miljarder euro under den nya perioden, räknat i 2018 års priser. Ökningen är cirka 700 miljoner euro, dvs. cirka 4 procent. Uppskattningarna av Finlands andel bygger på Finlands BNI-andel av unionens sammanlagda BNI, som i genomsnitt beräknas vara cirka 1,70 procent åren 2021—2027.
Utskottet välkomnar att förhandlingarna om medlemsavgifter för den nya finansieringsperioden har lyckats väl och att Finlands medlemsavgifter har stigit relativt måttligt, då Storbritanniens utträde ur EU medförde betydligt större höjningar av medlemsavgifterna för de flesta nettobetalande länder. Finlands relativa nettobetalningsställning sjunker rentav något och Finland kommer att behålla sin ställning som en av de minsta nettobetalarna.
Eftersom Finlands betalningsandel i fortsättningen kommer att påverkas av de ändringar som görs i systemet för egna medel är det mycket viktigt att konsekvenserna av ändringarna utreds noggrant innan de godkänns. Det är viktigt att ändringar i systemet med nya egna medel även framöver kräver enhälliga beslut av rådet och ratificering av medlemsstaterna.
Finlands årliga EU-avgifter beaktas till gängse priser både i statsbudgeten och i planen för de offentliga finanserna. Beräknat så här uppgår Finlands EU-avgifter i genomsnitt till 2,6 miljarder euro per år under budgetramperioden 2021–2027.
I statsbudgeten för 2021 har konsekvenserna av beslutet om egna medel beaktats vid dimensioneringen av Finlands EU-avgifter (moment 28.92.69). Avsikten är dock att användningsändamålet för anslaget preciseras i en tilläggsbudgetproposition våren 2021 så att det möjliggör betalning av både egna medel utifrån det nya medlet från plast och vid behov likvida medel. Justeringarna för de påföljande åren görs i samband med utarbetandet av planen för de offentliga finanserna 2022–2025.
Avgiftskorrigeringar.
Vissa medlemsstater (Nederländerna, Österrike, Sverige, Tyskland och Danmark) beviljas en bruttominskning av sin årliga BNI-andel på totalt 7,6 miljarder euro per år, uttryckt i 2020 års priser. Alla medlemsstater deltar i finansieringen av reduktionen i proportion till sin BNI-andel. Finlands andel av finansieringen av reduktionen är cirka 130 miljoner euro per år i 2020 års priser.
Under den nya budgetramperioden kommer Finlands andel av finansieringen av betalningskorrigeringarna att vara betydligt mindre än under den föregående perioden, påpekar utskottet. Under den föregående budgetramens sista år, 2020, betalade Finland sammanlagt över 200 miljoner euro för de betalningskorrigeringar som beviljats vissa medlemsstater. Av detta belopp var Storbritanniens avgiftskorrigeringar jämte tilläggskorrigeringar cirka 155 miljoner euro och korrigeringen i anslutning till momsmedlen cirka 40 miljoner euro. Av den minskning som görs i BNI-andelen var Finlands andel cirka 20 miljoner euro. Det totala beloppet av betalningskorrigeringar i euro sjunker alltså och samtidigt förenklas systemet med betalningskorrigeringar, eftersom korrigeringarna i fortsättningen endast är tidsmässigt och kvantitativt begränsade så kallade klumpsummerabatter baserade på BNI.
Finansiering av unionens budget
Finansieringen av unionens budget bygger på egna medel som delas in i så kallade traditionella egna medel och andra egna medel. Traditionella egna medel består av avgifter och bidrag, tullar enligt gemensamma tulltaxan och andra tullavgifter som fastställs av unionens institutioner för handel med tredjeländer. Andra egna medel är momsmedel och kompletterande medel baserade på bruttonationalinkomsten.
Momsmedel.
De momsbaserade egna medlen förenklas. Sakkunniga i utskottet har ansett att ändringen är motiverad och ekonomiskt fördelaktig för Finland. De nya förenklade momsmedlen minskar Finlands EU-betalningar med sammanlagt cirka 280 miljoner euro under hela budgetramperioden. Utskottet tillstyrker ändringen. Utskottet delar dock de sakkunnigas oro över att bestämningsgrunden fortfarande endast beaktar det faktiska skatteutfallet och därför är till fördel för länder där det är vanligt att momsen kringgås.
Nationell betalningsandel för icke-materialåtervunnet plastförpackningsavfall.
Det egna medlet som baserar sig på icke-materialåtervunnet plastförpackningsavfall är en ny medlemsavgift som betalas från den nationella budgeten. Det rör sig alltså inte om en skatt eller avgift som direkt ska betalas av konsumenter, förpackningsproducenter eller importörer. Det nya medlet från plast är ekonomiskt fördelaktigt för Finland och beräknas sänka Finlands EU-avgifter med cirka 220 miljoner euro under hela budgetramperioden, dvs. med cirka 30 miljoner euro per år. Sakkunniga har i huvudsak förhållit sig positiva till det nya medlet från plast. Eftersom medlet bestäms utifrån rapporteringen om förpackningsavfall måste förpackningsstatistiken bli mer tillförlitlig, statistiken ses över och metoderna harmoniseras mellan medlemsstaterna. Därför anser utskottet att det är viktigt att kvaliteten på och tillsynen över statistikuppgifterna i fortsättningen utvecklas både nationellt och på EU-nivå. Likaså ska den behöriga myndigheten garanteras tillräckliga resurser för tillförlitlig statistikföring.
Medlet från plast blir ett incitament för att materialåtervinna plastförpackningsavfall, vilket kan anses vara välkommet. En hög återvinningsgrad kan dock också leda till att smutsiga plaster eller plaster som innehåller skadliga ämnen materialåtervinns eller att olika plastkvaliteter blandas ihop. Resultatet blir produkter av lägre kvalitet som inte är efterfrågade och som efter att ha kasserats är svåra att återvinna som material. Därför anser utskottet att det är viktigt att på olika sätt främja en högkvalitativ återvinning och utgallring av skadliga ämnen. Likaså är det välkommet att målet vid sidan av att öka materialåtervinningen av plast är att minska den totala mängden plastförpackningsavfall, eftersom det plastförpackningsavfall som inte materialåtervinns beräknas enligt en ny metod där storleken på medlet från plast utöver återvinningsgraden också påverkas av den totala mängden plastförpackningsavfall.
De nya egna medlen i finansieringen av återhämtningsinstrumentet.
Det interinstitutionella avtalet om budgetsamarbete mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen innehåller en plan för införandet av nya egna medel. Medlen är avsedda att finansiera återbetalningen av återhämtningsinstrumentets lån.
Enligt färdplanerna bör kommissionen senast i juni 2021 lägga fram förslag till nya medel för tullmekanismen för koldioxidutsläpp, den digitala skatten, det reviderade förslaget om intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätter, eventuellt utvidgat till flyg- och sjötransporter. Ibruktagandet sker eventuellt från och med den 1 januari 2023. Enligt planen ska kommissionen dessutom före juni 2024 lägga fram förslag kring bland annat en skatt på finansiella transaktioner, en avgift till företagssektorn eller en ny gemensam konsoliderad bolagsskattebas. I fråga om dessa ska det eventuella införandet ske den 1 januari 2026.
Utskottet konstaterar att förslaget, med undantag för medlet från plast, inte innehåller några konkreta förslag till nya egna medel. Därför behandlar utskottet här endast de planerade nya egna medlen på ett allmänt plan. Utskottet kommer att forma sin slutliga ståndpunkt om förslagen till nya egna medel först efter det att förslagen har lagts fram. Utskottet förutsätter också att det görs heltäckande och tillräckliga konsekvensbedömningar av förslagen. Vid konsekvensbedömningen ska bland annat förslagets konsekvenser för skatteintäkterna och konkurrenskraften i Finland beaktas.
Utskottet betonar att de nya egna medlen bör bidra till en rättvis beskattning och stärka insatserna på EU-nivå för att bekämpa skattebedrägeri och kringgående av skatt. Utskottet anser att de nya egna medlen är motiverade i situationer där en skatt eller avgift inte effektivt kan samlas in av enskilda medlemsstater.
Vid bedömningen av lösningar på EU-nivå måste man också beakta förberedelserna inom OECD, så att förslagen inte i onödan försvagar EU:s eller Finlands konkurrenskraft. Detta framhävs bland annat i beredningen av den digitala skatten och skatten på finansiella transaktioner. Sakkunniga anser att en global lösning skulle vara bättre än en skatt på EU-nivå. Beroende på den digitala skattens natur kan en svaghet i en lösning på EU-nivå vara att till exempel företag som bedriver digital affärsverksamhet från Förenta staterna eller Kina inte skulle påföras skatt. En skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå kan i sin tur leda till att den skattepliktiga handeln delvis flyttar över till marknader utanför EU. Utskottet anser det vara viktigt att Finland aktivt arbetar för att utveckla beskattningen både internationellt och på EU-nivå. Syftet med arbetet är att begränsa den urholkning av samfundsskatten som beror på aggressiv skatteplanering och skattekonkurrens mellan staterna.
Sakkunniga har också uttryckt oro över de eventuella skadliga effekterna av den gemensamma konsoliderade skattebasen (Common consolidated corporate tax base, CCCTB). För Finlands del kan den omfördelning av skattebasen mellan medlemsstaterna som ingår i CCCTB-modellen leda till förlorade skattebaser och skatteintäkter, åtminstone att döma av allokeringskriterierna i kommissionens förslag. Kriterier som har beaktats är materiella tillgångar, försäljning, personalstyrka och löner. Immateriella rättigheter, som är ett viktigt kriterium för Finland, beaktas inte. Därför anser utskottet att det är viktigt att Finland aktivt deltar i ändringen av fördelningsplanen för bolagsskattebasen. Om en del av skattebasen ska delas upp till egna medel i EU, kan de finländska koncernernas skattebörda komma att öka, när beskattningen sker i medlemsstater med högre skattesats. Utskottet ställer sig därför reserverat till nyttjandet av CCCTB som en del av de egna medlen, men ser mer positivt på harmoniseringen av reglerna för beräkning av bolagsskatten (Common Corporate Tax Base, CCTB). Sakkunniga har påpekat att det inte är möjligt att utnyttja CCCTB som en del av de samlade egna medlen utan att projektet genomförs i sin helhet med avseende på både harmonisering av reglerna för beräkning av bolagsskatten (CCTB) och omfördelning av skattebasen (CCCTB).
Slutligen tar utskottet upp vissa beslut gällande beskattning. Beslut med kvalificerad majoritet kan undantagsvis övervägas i begränsad utsträckning för att bekämpa svart ekonomi, skadlig skattekonkurrens, skatteflykt och skattebedrägeri, exempelvis vid informationsutbyte mellan medlemsstaterna och annat administrativt samarbete. Utskottet påminner dock om att skattebestämmelserna i fråga om indirekta skatter antas i enlighet med artikel 113 i EUF-fördraget, som förutsätter enhällighet mellan medlemsstaterna. Dessutom ska de nya egna medlen införas i enlighet med beslutsförfarandet för egna medel, vilket också kräver enhällighet mellan medlemsstaterna. Således måste enhällighet fortfarande krävas även för beslut om EU:s egna medel.
Återhämtningsinstrumentet
Återhämtningsinstrumentet är en extraordinär engångsåtgärd som utskottet anser det vara motiverat att godkänna inom ramen för de egna medlen som helhet.
Återhämtningsplanen upprättades i en situation där coronavirusepidemin hade orsakat en global ekonomisk kris. Detta ökade risken för kris på finansmarknaden, eftersom det befarades att det skulle bli svårare för redan skuldsatta länder att få lån. En höjning av räntorna på skuldsatta länders statsobligationer kunde leda till att ländernas banker hamnat i problem, vilket snabbt kunde få återverkningar i alla EU-länder. I värsta fall kunde det ha lett till insolvens för stater och därmed i förlängningen till en recession som eurokrisen eller en ännu allvarligare recession.
Besluten om återhämtningsinstrumentet reducerade denna risk. Om man inte hade vidtagit gemensamma åtgärder kunde instabiliteten i EU:s ekonomi ha ökat, vilket också skulle ha lett till en ökad risk för lamslagna investeringar och ekonomisk kris i EU. Då kunde Finlands förluster bli betydligt större än finansieringsandelen i återhämtningsinstrumentet.
I praktiken är det naturligtvis omöjligt att veta hur allvarlig krisen i EU:s ekonomi skulle ha varit utan stödpaketet, men stimulanspaketet och även ECB:s köpprogram har i vilket fall som helst bidragit till att lugna ner marknaden och minska risken för att EU-länderna får problem på obligationsmarknaden. Beslutet om en återhämtningsfond har också förbättrat förväntningarna på den ekonomiska utvecklingen i de mest skuldsatta länderna och bland annat har räntorna sjunkit i förhållande till de tyska räntorna.
Bland annat Finland är nettobetalare av paketet, men utskottet anser att det inte ligger i Finlands intresse att lämna sig utanför, eftersom projektet kan misslyckas om ett av länderna uteblir. Då är sannolikheten för en djup kris stor och därmed blir Finlands ekonomiska förluster sannolikt betydande. Utskottet påpekar också att andra länder som förhöll sig kritiska till återhämtningsfonden inte var villiga att sätta stopp för beslutet, trots att den finansiella lösningen inte är optimal.
Sakkunniga ser det även som möjligt att paketet inte skulle gå i stöpet fastän Finland skulle utebli från återhämtningsfonden. På så sätt kunde Finland genom beslut på nationell nivå uppnå minst samma resultat som genom finansiering via EU, eller rentav ett resultat av större mått.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning och anser att en sådan lösning skulle innebära att Finland förlorade mycket av sitt politiska kapital. Det kan i fortsättningen bli dyrare än denna lösning, om Finland inte längre får uppbackning för sina egna ståndpunkter när det fattas beslut i ärenden där enhällighet inte krävs. Om vi kräver särbehandling försvagas också våra möjligheter att få stöd om Finland drabbas av ekonomiska eller andra chocker.
Utskottet påpekar också att EU inte bara är en avgiftsunion utan också en politisk gemenskap där solidariteten påverkar EU:s tillförlitlighet i övriga världens och finansmarknadens ögon. Trots bristerna och problemen i återhämtningsfonden har Finland i enlighet med det som beskrivs ovan också ett ekonomiskt intresse av att delta i ett arrangemang av det slag som föreslås, eftersom Finland är en öppen, exportdriven, liten ekonomi med intensiva ekonomiska kopplingar till övriga Europa.
Återbetalningen av fondens lån ökar kostnaderna för Finlands EU-medlemskap med cirka 210 miljoner euro per år, om lånen amorteras jämnt fram till 2058. Av detta belopp är cirka 40 procent återbetalning av Finlands understödsandel. De här kostnaderna kan också ses bland annat mot den totala nytta som EU-medlemskapet och exempelvis tillträdet till den inre marknaden för Finland som helhet medför. Enligt proposition bedömde Oxford Economics i sin översikt våren 2019 EU-medlemskapets konsekvenser för Finlands makroekonomi. Enligt översikten beräknas EU-medlemskapet ha ökat exempelvis Finlands totala handel med 9—26 procent, vilket motsvarar 16—47 miljarder euro 2017. Medlemskapet i EU och EMU beräknas också ha ökat utländska direktinvesteringar i Finland med sammanlagt över 30 miljarder euro från och med 1995.
Mot denna bakgrund försvagar deltagandet i kostnaderna för stimulanspaketet inte nämnvärt de ekonomiska fördelar som EU-medlemskapet medför.
Engångskaraktär, användning av medlen.
Lösningen är en extraordinär engångsföreteelse och ökningen av taket för egna medel är tillfällig, vilket var ett av Finlands viktigaste förhandlingsmål. Men sakkunniga har sett det som möjligt att den nya tolkningen av möjligheten för EU att uppta egna lån ökar sannolikheten för att en lösning av samma typ kommer att tillgripas på nytt och att unionen samtidigt tar ett steg mot en permanent finanspolitik på unionsnivå.
Utskottet anser att genomförandet av återhämtningspaketet inte i sig skapar en fiskal union men att till exempel inkomstöverföringar utan strikta villkor kan minska behovet av att förbättra de ekonomiska strukturerna. Den gemensamma skulden kan också öka risken för samlad offentlig skuldsättning i medlemsländerna på ett sätt som på lång sikt kan öka unionens krisbenägenhet. Ett alternativ till det separata återhämtningspaketet skulle ha varit att stödja sig på finansiella instrument som skapats under eurokrisen, men en stor majoritet av medlemsländerna understödde inte denna lösning bland annat på grund av att krisen inte beror på att något land har skött sin finanspolitik dåligt.
Utskottet noterar att liknande beslut även i fortsättningen kräver enhällighet. Beslut om den gemensamma politiken fattas fortfarande inom ramen för befintliga institutioner, och i detta sammanhang skapas inga nya institutioner för genomförande av finanspolitiken på EU-nivå. För ett litet medlemsland som Finland är det nödvändigt att man håller fast vid dessa principer också i framtida lösningar och att lösningen inte heller överhuvudtaget blir ett prejudikat för framtida beslut. Finland bör inte heller ställa sig bakom arrangemang där det ingår svårförutsebara drag av solidariskt ekonomiskt ansvar.
För godtagbarheten är det nödvändigt att arrangemanget fyller sitt syfte och uppnår de mål som ställts upp för det. Därför måste EU säkerställa och effektivt övervaka att medlemsländerna använder medlen på ett effektivt, hållbart och transparent sätt i enlighet med både EU:s kriterier och de nationella kriterierna. Medlemsländerna bör samtidigt förbinda sig att genomföra strukturreformer för att förbättra hållbarheten i de egna offentliga finanserna och stoppa ökningen av den offentliga skulden. Utskottet anser också att det är nödvändigt att rättsstatsprincipen följs konsekvent. En effektiv stödanvändning i enlighet med kriterierna minskar den moraliska risk som är förenad med stöd utan krav på motprestation eller stöd med påfallande fördelaktiga villkor.
För att finansieringen verkligen ska bli en engångsföreteelse måste den åtföljas av en förstärkning av Europas och eurons resiliens och av en mer kontrollerad och förutsägbar skuldreglering för staterna.
Användningen av medel i Finland.
De finansiella resurserna från återhämtningspaketet ska användas för att finansiera Finlands program för hållbar tillväxt, vars huvudlinjer tas upp i den anknytande redogörelsen (SRR 6/2020 rd). Som finansutskottet noterar i sitt betänkande om redogörelsen (FvUB 1/2021 rd) är återhämtningsinstrumentet inte den bästa möjliga lösningen för Finland, men dess konsekvenser kan inte bedömas enbart utifrån betalningsandelen. Det väsentliga är hur effektivt finansieringen används, hur väl vi lyckas skapa ny tillväxt och tillväxtpotential på lång sikt och hur Finland med hjälp av nya innovationer kan hävda sig i den internationella konkurrensen. Ur Finlands synvinkel är det också viktigt hur andra länder använder medlen från återhämtningsinstrumentet och hurdant samarbete det skapar, eftersom samtidiga och parallella stimulansåtgärder i EU-länderna ökar effekterna av åtgärderna och förutsättningarna för tillväxt i alla medlemsländer. Samtidigt måste man säkerställa att Finlands relativa konkurrensställning inte försvagas i en situation där också konkurrentländerna effektiviserar sin verksamhet med hjälp av stimulansfinansiering.
I bästa fall kommer återhämtningspaketet att öka efterfrågan på kort sikt och fungera som katalysator för investeringar och reformer som behövs för långsiktig tillväxt. Återhämtningsfondens medel kan alltså fungera som hävstång för finländska tillväxtföretag och nya möjligheter för företag som tar sikte på en grön omställning och digitala arbetssätt och som annars inte skulle ha genomförts i det här läget.
Följaktligen välkomnar utskottet regeringens preliminära återhämtnings- och resiliensplan, som överlämnades till kommissionen den 15 mars 2021. Ett av planens viktigaste kriterier för prioritering av integrerade projekt är att privata investeringar påskyndas och att det bildas hävstångseffekter för dem. Enligt regeringens preliminära bedömning kommer programmet att få i gång privata investeringar till ett värde av över 3 miljarder euro, vilket innebär att programmets totala effekt på ekonomin blir över 5 miljarder euro.
Tajming.
För att återhämtningspaketet ska åstadkomma stimulans måste projekten genomföras när det förekommer arbetslöshet och annat underutnyttjande av resurser. När krisen upphör kan den ekonomiska tillväxten vara tämligen snabb, vilket innebär att stimulanspaketet inte längre når de ursprungliga målen. Även om konjunkturerna kan infalla vid olika tidpunkter i olika medlemsstater, finns det skäl att påskynda åtgärderna och undvika att understöd företrädesvis beviljas under högkonjunkturer.
Avslutningsvis.
Återhämtningspaketet bidrar till att medlemsstaternas ekonomier återhämtar sig efter coronakrisen, men det undanröjer inte de bakomliggande orsakerna till problemen i de offentliga finanserna eller risken för en omfattande finanskris på lång sikt. Utskottet anser därför att det är nödvändigt att stärka hållbarheten i EU-ländernas ekonomi på lång sikt och att medlemsstaterna själva ska ansvara för skötseln av sin ekonomiska politik och finanspolitik. De ekonomiska problem som fanns i EU-länderna och euroområdet redan före covid-19-pandemin måste lösas på så sätt att medlemsländerna motiveras att stärka strukturerna i sin egen ekonomi för att säkerställa EU:s skuldhållbarhet och så att förutsättningarna för en hållbar ekonomisk politik stärks på lång sikt. Man bör också främja inrättandet av en skuldsaneringsmekanism inom ramen för Europeiska stabilitetsmekanismen.
Utskottet fäster också uppmärksamhet vid tillämpningen av den allmänna undantagsklausulen i stabilitets- och tillväxtpakten och under vilka omständigheter den skulle kunna upphöra att gälla. På initiativ av Europeiska kommissionen infördes våren 2020 en allmän undantagsklausul i stabilitets- och tillväxtpakten som gör det möjligt för medlemsstaterna att tillfälligt avvika från EU:s budgetkrav, förutsatt att detta inte äventyrar de offentliga finansernas hållbarhet på medellång sikt. Kommissionen har i sitt meddelande av den 3 mars 2021 (E 23/2021 rd) bedömt att den allmänna undantagsklausulen fortsatt ska vara tillämplig 2022 men att den kommer att upphöra att gälla 2023. Kommissionen konstaterar att den utifrån vårens ekonomiska prognos kommer att göra en samlad bedömning i maj 2021.
Tillämpningen av undantagsklausulen är enligt utskottet fortfarande motiverad, men när den akuta krisen är över måste man avgöra hur stabilitets- och tillväxtpakten och EU:s övriga finanspolitiska regler ska följas och vid behov revideras.
Finlands maximala ansvarsbelopp och anknytande risker
Finlands avgifter till Europeiska unionen har under de senaste åren i genomsnitt varit cirka 2 miljarder euro. Under budgetramperioden 2021–2027 beräknas avgifterna uppgå till i genomsnitt 2,6 miljarder euro (i gängse priser) per år. Höjningen av det årliga taket för betalningsandelar i enlighet med beslutet om egna medel från 1,20 procent till 1,40 procent av samtliga medlemsstaters sammanlagda BNI ökar Finlands kalkylerade årliga maximiansvar beräknat i 2018 års priser från cirka 2,6 miljarder euro under den innevarande perioden till drygt 3 miljarder euro.
Finlands kalkylerade betalningsandel av utgifterna för återhämtningsinstrumentets låneandel på 390 miljarder euro är uppskattningsvis cirka 6,6 miljarder euro (i 2018 års priser). Återbetalningen av detta kapital på 390 miljarder euro ökar Finlands avgifter med cirka 210–500 miljoner euro per år under senare budgetramperioder med början 2028, beroende på återbetalningstiden för lånekapitalet. Dessutom ökar utgifterna för räntorna Finlands EU-avgifter med några tiotals miljoner euro per år.
Medlemsstaterna har också ekonomiska åtaganden av underordnad betydelse. Till exempel kan ett eventuellt ansvar för stöd i form av lån på 360 miljarder euro från återhämtningsinstrumentet realiseras om ett medlemsland inte tillgodoser sitt ansvar för det lån som landet beviljats. Finlands kalkylerade ansvar för detta stöd i form av lån uppgår till sammanlagt cirka 6,1 miljarder euro.
Om en medlemsstat underlåter att betala till unionen och kommissionen begär likvida medel från medlemsstaterna för att täcka unionens lån på 750 miljarder euro, är det maximala beloppet ytterligare begäranden avgränsat till en relativ BNI-baserad andel av den extraordinära och tillfälliga höjningen av taket för egna medel på 0,6 procent. För Finlands del blir det årliga maximibeloppet ytterligare begäranden cirka 1,4 miljarder euro.
En medlemsstat som har försummat betalningen befrias dock inte från sin betalningsskyldighet. Bestämmelserna i artikel 9 i beslutet om egna medel som gäller medlemsstaternas skyldigheter i fråga om skötseln av upplåningen på 750 miljarder euro säkerställer unionens möjligheter att fullgöra sina egna låneförpliktelser, men tryggar samtidigt också medlemsstaternas ömsesidiga ansvar. Likvida medel som eventuellt tillfälligt ställs till förfogande kommer därför att kompenseras utan dröjsmål i enlighet med den tillämpade ramen för korrigering av unionens budget.
Utskottet betonar att kommissionen omedelbart måste vidta nödvändiga åtgärder för att driva in försummade betalningar och se till att betalningsandelarna för de medlemsstater som har betalat kompletterande betalningsandelar återgår till rätt nivå. Den anknytande sanktionsmekanismen är mycket strikt, vilket har bidragit till att medlemsstaterna hittills har fullgjort sina finansiella skyldigheter i tid.
Utskottet välkomnar att de maximala åtagandena i beslutet om egna medel har preciserats och blivit mer noggrant avgränsade. Även eventuella framtida nya egna medel kan minska Finlands EU-avgifter. Beloppen och möjligheterna att genomföra dem kommer att bedömas i skrivelser och propositioner som lämnas senare.
Liksom regeringen framhäver utskottet att Finlands eventuella ansvar är betydande. Det är omöjligt att på förhand säga var gränsen för Finlands skuldhållbarhet går, men när man bedömer storleksklassen kan man konstatera att om ansvaret på nationell nivå eller EU-nivå realiseras med tiotals miljarder euro på kort sikt, skulle staten stå inför stora utmaningar. Statsrådet bedömer dock att sannolikheten för att riskscenarierna realiseras är liten. Vid bedömningen av ansvaren är det också nödvändigt att beakta de positiva effekter som medlemskapet i unionen har för Finland.
Riksdagens samtycke och behandlingsordning för förslaget
Besluten om Europeiska unionens egna medel fattas på grundval av artikel 311 tredje stycket i EUF-fördraget samt artikel 106 a i Euratomfördraget. Rådet ska, i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet, anta ett beslut med bestämmelser om systemet för unionens egna medel. Beslutet träder i kraft när det har godkänts av samtliga medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen krävs riksdagens godkännande bland annat för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande.
Rådets beslut har jämställts med en internationell förpliktelse som kräver riksdagens samtycke. Dessutom har grundlagsutskottet redan tidigare lagt fast att internationella förpliktelser som har konsekvenser som binder upp riksdagens budgetmakt kräver riksdagens godkännande av andra skäl. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 14/2021 rd) att det också nu är fråga om en skyldighet som gäller riksdagens budgetmakt och som således med stöd av 94 § 1 mom. i grundlagen förutsätter riksdagens samtycke.
Beträffande behandlingsordningen föreskriver 94 § 2 mom. i grundlagen att beslut om godkännande eller uppsägning av en internationell förpliktelse ska fattas med enkel majoritet. För beslutet behövs dock två tredjedelar av de avgivna rösterna, om förslaget om godkännande av förpliktelsen gäller bland annat grundlagen eller en med hänsyn till Finlands suveränitet betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen.
I sitt utlåtande prövar grundlagsutskottet om förslaget gäller grundlagen eller en med hänsyn till Finlands suveränitet betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen och om förslaget enligt propositionen ska godkännas genom ett beslut fattat med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
Grundlagsutskottet anser att det aktuella paketet på ett sätt som är relevant för den nationella konstitutionen avviker från de etablerade principerna för unionens ekonomiska förvaltning som fastställs i artiklarna 310 och 125 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). De betydelsefulla nya tolkningarna i frågan ändrar unionens centrala verksamhetsprinciper på ett sätt som i sak kan ses som jämförbart med att det i EU:s sekundärlagstiftning tas in nya förfaranden eller element som är betydande med avseende på förpliktelserna enligt grundfördragen och som Finland inte har godkänt i samband med att grundfördragen sattes i kraft. Det är således fråga om ett arrangemang som de facto kan jämställas med en betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen, och förslaget om detta måste godkännas i riksdagen genom ett beslut fattat med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna, menar grundlagsutskottet.
Finansutskottet tillstyrker rådets beslut om systemet för egna medel och konstaterar med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande att beslutet om riksdagens samtycke ska fattas med två tredjedelars majoritet. Vidare föreslår utskottet att riksdagen godkänner åtta uttalanden. (Utskottets förslag till uttalanden 1—8)