Allmänt

Regeringen föreslår ändringar i rättegångsbalken (RB), lagen om rättegång i brottmål (BRL), förundersökningslagen och lagen om verkställighet av böter. Avsikten med de föreslagna ändringarna är att förenkla rättsprocesserna i de allmänna domstolarna. Målet är att förkorta behandlingstiderna vid domstolarna bland annat genom smidigare regler för domstolarnas sammansättningar och att ge domstolarna möjlighet att koncentrera sig på sina kärnuppgifter. Genom förenkling av rättsprocesserna anpassas även domstolarnas verksamhet till de besparingar i domstolarnas omkostnader som redan ingår i ramarna för statsfinanserna. 

Lagutskottet anser att utgångspunkten för propositionen är viktig. Det handlar om att säkerställa rättssäkerheten trots utgiftstrycket och besparingarna inom rättsvården. Trots det som sägs ovan anser utskottet att bland annat målet att förkorta domstolarnas behandlingstider och ge domstolarna bättre möjlighet att koncentrera sig på sina kärnuppgifter är synnerligen centrala utvecklingsmål inom rättsvården. 

Sammantaget anser lagutskottet lagförslagen vara behövliga och angelägna. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag. 

Enklare sammansättning i tingsrätterna

I propositionen föreslår regeringen att tingsrättens domförhet i en sammansättning med en domare utvidgas i brottmål (2 kap. 6 § i lagförslag 1). Enligt förslaget ska användningen av en sammansättning med en domare utvidgas så att ett brottmål kan handläggas i en sådan sammansättning, om det för den gärning som avses i åtalet kan dömas ut fängelse i högst fyra år. I nuläget kan ett brottmål i tingsrätten handläggas i en sammansättning med en domare, om det för den gärning som avses i åtalet kan dömas ut fängelse i högst två år. Dessutom kan en domare ensam handlägga tio i lagen särskilt uppräknade brott samt straffbara försök till sådana brott. 

I propositionen föreslås dessutom som en ny alternativ sammansättning i tingsrätten en sammansättning med två domare. En sammansättning med en domare ska i såväl brottmål som tvistemål kunna förstärkas med ytterligare en lagfaren ledamot, om det är motiverat med hänsyn till målets eller ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak (2 kap. 11 § i lagförslag 1). För närvarande kan ett brottmål handläggas också i en sammansättning med tre domare om det ska anses motiverat med hänsyn till målets art eller av något annat särskilt skäl (2 kap. 1 § 2 mom. i RB). Denna bestämmelse föreslås inte bli ändrad. I brottmål är en tingsrätt domför i en sammansättning med ordföranden och två nämndemän (2 kap. 1 § 1 mom. i RB). Denna så kallade nämndemannasammansättning kan förstärkas med ytterligare en domare eller en nämndeman eller med båda (2 kap. 11 § i RB). Inte heller i dessa gällande bestämmelser föreslås det några innehållsmässiga ändringar. 

Lagutskottet konstaterar att förslaget om att utvidga tingsrättens domförhet i en sammansättning med en domare är ett betydande ändringsförslag när det gäller den domföra sammansättningen. Utskottet påpekar ändå att de mål som kan handläggas i en sammansättning med en domare redan nu inbegriper de grova gärningsformerna av flera brott för vilka maximistraffet är strängare än fängelse i två år (2 kap. 6 § i RB). Dessutom kommer enligt propositionen inte alla brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i högst fyra år att överföras till en sammansättning med en domare, eftersom en del av brotten handläggs i en starkare sammansättning på grund av ärendets art eller de övriga brott som ingår i åtalet (RP, s. 24). I propositionen föreslår regeringen dessutom en sammansättning med två domare som ett nytt alternativ. 

I ljuset av det som sägs ovan anser lagutskottet att den föreslagna utvidgade användningen av en sammansättning med en domare i kombination med den nya alternativa sammansättningen med två domare är motiverad och förenlig med kraven på rättssäkerhet. Utskottet anser att det med tanke på en ändamålsenlig resursanvändning och för att säkerställa rättssäkerheten är motiverat att domstolarna inom ramarna för den prövningsrätt som lagstiftningen ger överväger i vilken sammansättning ett enskilt mål behöver handläggas. Det är helt klart befogat att handlägga enkla mål i en lättare sammansättning för att kunna trygga de resurser som krävs för handläggning av mer komplicerade mål. Det är precis som framgår av propositionen klart att om det är motiverat med hänsyn till målets eller ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak, ska en starkare sammansättning än en endomarsammansättning användas vid handläggningen av ett mål så att parternas rättsskydd kan garanteras i alla lägen. 

Enklare sammansättning i högsta domstolen

Regeringen föreslår att den domföra sammansättningen i högsta domstolen förenklas i vissa kategorier av mål. Högsta domstolen ska i stället för med nuvarande fem ledamöter vara domför i en sammansättning med tre ledamöter, om besvären gäller förutsättningarna för meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning (2 kap. 9 § 2 mom. i lagförslag 1). Ett villkor är att sammansättningen med tre ledamöter är enig om avgörandet. I ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande ska högsta domstolen vara domför i en sammansättning med tre ledamöter i stället för fem även när ansökan bifalls, om sammansättningen är enig (2 kap. 10 § 1 mom. i lagförslag 1). För närvarande kan ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande handläggas i en sammansättning med tre ledamöter endast om ansökan enhälligt avslås eller avvisas. 

Lagutskottet anser att de ändringsförslag som behandlas ovan är befogade. De föreslagna ändringarna gör det bland annat möjligt att rikta högsta domstolens resurser enligt målens och ärendenas art på ett klart bättre sätt än i dag. 

Regeringen föreslår också att bestämmelserna om sammansättningen i besvärstillståndsärenden kompletteras så att högsta domstolen är domför också med en ledamot, om det är klart att det inte finns förutsättningar att meddela besvärstillstånd (2 kap. 9 § 3 mom. i lagförslag 1). I oklara fall ska ärendet behandlas i en större sammansättning. I dag handläggs besvärstillståndsärenden i allmänhet i en sammansättning med två eller tre domare. Grundlagsutskottet säger i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 5/2018 rd, s. 3—4) att den föreslagna bestämmelsen om behandling av ärenden om besvärstillstånd inte strider mot grundlagen. Enligt utlåtandet vore det dock med hänsyn till rättssäkerheten bättre att ytterligare höja kraven för när en sammansättning med en ledamot ensam kan användas. 

Lagutskottet anser att den föreslagna ändringen av bestämmelserna om sammansättningen i besvärstillståndsärenden i princip är motiverad. Såsom framgår av propositionsmotiven (RP, s. 27) kan man genom att förenkla sammansättningen i högsta domstolen i enkla och klara ärenden överföra resurser till handläggningen av mer krävande ärenden och förbättra högsta domstolens möjligheter att koncentrera sig på sin huvuduppgift, att meddela prejudikat som styr rättskipningen. En mer ändamålsenlig inriktning av arbetsinsatsen för ledamöterna i högsta domstolen leder också till kortare behandlingstider. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en endomarsammansättning användas bara om det är klart att det inte finns förutsättningar att meddela besvärstillstånd. Enligt motiven till bestämmelsen kan det bli fråga om sådana ansökningar om besvärstillstånd där förutsättningarna för beviljande av besvärstillstånd enligt en objektiv bedömning uppenbart inte uppfylls (RP, s. 35). Kravet för att kunna använda en sammansättning med en ledamot, som det hänvisas till i grundlagsutskottets utlåtande, är således högt, menar lagutskottet. Lagutskottet fäster också uppmärksamhet vid den omständighet som nämns i propositionsmotiven, nämligen att utöver ledamoten deltar också föredraganden alltid i avgörandet av ärendet. Om de är av olika åsikt, är ärendet inte klart och ska då hänskjutas till en bredare sammansättning. En annan viktig sak är enligt utskottet att det sägs i motiven att det är befogat att organisera arbetet i högsta domstolen på ett sådant sätt att de ledamöter och föredragande som har tillräcklig erfarenhet av högsta domstolens praxis för besvärstillstånd deltar i behandlingen av ärenden i en sammansättning med en ledamot. Utskottet betonar ändå att den föreslagna bestämmelsen endast ska tillämpas i sådana besvärstillstånds-ärenden där det inte finns några prövningsfrågor som kräver kollegialt beslutsfattande och där det är uppenbart att förutsättningarna för att meddela besvärstillstånd inte uppfylls. 

I ljuset av det som sägs ovan och grundlagsutskottets anmärkning om bestämmelsen föreslår lagutskottet att 2 kap. 9 § 3 mom. i lagförslag 1 ändras så att endomarsammansättning kan användas endast om det är uppenbart att det inte finns förutsättningar att meddela besvärstillstånd. 

Den åtalades skyldighet att personligen delta i rättegången

Enligt den gällande huvudregeln (8 kap. 1 § i BRL) ska den åtalade vara personligen närvarande vid en huvudförhandling i tingsrätten om inte domstolen anser att den åtalades personliga närvaro inte behövs för utredningen av målet. Vid muntlig förhandling i hovrätten ska den åtalade vara personligen närvarande om det anses nödvändigt för utredningen av målet. Enligt de allmänna straffprocessuella principerna ska den åtalade i regel ändå alltid företrädas av åtminstone ett rättegångsombud. För att en åtalad ska kunna dömas till fängelsestraff krävs det i dag (8 kap. 13 § i BRL) att han eller hon har hörts personligen vid huvudförhandlingen. I hovrätten kan en åtalad ändå under vissa förutsättningar dömas till fängelsestraff om hans eller hennes försvar vid huvudförhandlingen är ordnat på behörigt sätt (8 kap. 13 § 2 mom. i BRL). 

Ett ärende kan emellertid avgöras trots att svaranden inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen, under de förutsättningar som anges i 8 kap. 11 och 12 § i lagen om rättegång i brottmål. Det förutsätts då att svaranden har kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd och att hans eller hennes närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet. För att ett mål ska kunna avgöras i dessa situationer krävs det inte heller att svaranden vid huvudförhandlingen företräds av ett ombud. Svaranden kan då dömas till fängelse i högst tre månader eller, om svaranden samtycker till att målet avgörs trots hans eller hennes utevaro, till fängelse i högst sex månader. 

En häktad svarande ska i dag vara personligen närvarande när domstolen handlägger det brott som han eller hon är häktad för (8 kap. 3 § i BRL). 

I regeringens proposition (8 kap. 3 § i lagförslag 2) utgår man från att svaranden i ett brottmål även i fortsättningen ska vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen, om domstolen anser att svarandens närvaro behövs för utredningen av målet. Ett ytterligare kriterium jämfört med nuläget är att domstolen anser det behövligt att den åtalade är närvarande av något annat skäl. I propositionen föreslås det emellertid en bestämmelse som innebär att den åtalades skyldighet att vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen lindras på två olika sätt (8 kap. 3 § i lagförslag 2). Svarandens närvaroplikt lindras för det första så att en svarande som inte är minderårig inte längre måste höras personligen vid huvudförhandlingen för att han eller hon ska kunna dömas till fängelse. Om inte domstolen anser att svaranden behöver vara personligen närvarande, räcker det att svaranden vid huvudförhandlingen företräds av ett ombud. Svaranden ska dock vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen i tingsrätten om han eller hon åtalas för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Den sistnämnda närvaroplikten gäller inte behandling i hovrätten. Domstolen, det vill säga tingsrätten, kan dock besluta att svaranden i detta fall inte behöver vara personligen närvarande under hela huvudförhandlingen. 

För det andra lindras närvaroplikten för en svarande som är häktad. Huvudregeln är fortfarande att en häktad svarande ska vara personligen närvarande vid den huvudförhandling där man behandlar åtalet för det brott för vilket svaranden är häktad. Domstolen kan emellertid i fortsättningen besluta att en häktad svarande inte behöver vara personligen närvarande under hela huvudförhandlingen. 

Dessutom ska bestämmelserna i 8 kap. 11 och 12 § om att ett mål kan prövas och avgöras trots svarandens utevaro också framöver vara ett undantag från de ovannämnda bestämmelserna om att en åtalad ska delta personligen i rättegången. I de bestämmelserna föreslås det innehållsliga ändringar endast när det gäller behandling trots svarandens utevaro med svarandens samtycke i 12 §, så att maximistraffet föreslås vara fängelse i nio månader i stället för sex månader som i dag (8 kap. 12 § i lagförslag 2). Maximistraffet ska vara detsamma som i det skriftliga förfarandet enligt lagens 5 a kap. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 5/2018 rd, s. 4) bedömt den föreslagna 8 kap. 3 § och den åtalades skyldighet att personligen delta i rättegången. Utskottet hänvisar i sitt utlåtande till Europadomstolens rättspraxis när det gäller betydelsen av den svarandes närvaro vid ordnandet av en rättvis rättegång (t.ex. Hermi mot Italien, 18.10.2006). Domstolen ansåg att det är möjligt att avstå från närvarorätten om det sker frivilligt och uttryckligen eller på annat sätt entydigt och om inget viktigt allmänt intresse kräver att den svarande är närvarande. Grundlagsutskottet säger i sitt utlåtande att den föreslagna bestämmelsen innebär ett principiellt avsteg från den grundläggande regeln att den svarande ska vara personligen närvarande vid en brottmålsrättegång som gäller honom eller henne. Med hänsyn till Europadomstolens praxis enligt ovan säger grundlagsutskottet ändå i sitt utlåtande att den föreslagna ändringen inte strider mot 21 § i grundlagen. Enligt utlåtandet bör lagutskottet ändå noggrant pröva tillämpningsområdet för bestämmelsen särskilt i fråga om maximilängden för straff som döms ut trots svarandens utevaro. 

Lagutskottet konstaterar att man tack vare lindrad närvaroplikt för den åtalade kan minska antalet sammanträden som ställs in till följd av den åtalades utevaro, vilket effektiviserar straffprocessen och förkortar rättegångarna. Inställda sammanträden orsakar betydande olägenheter bland annat i form av fördröjda rättegångar, onödiga kostnader och onödiga besök av andra parter i domstolarna. Av dessa orsaker ser lagutskottet generellt sett positivt på de föreslagna lindringarna. Utskottet har ingenting att anmärka på det förslag som gäller en häktad svarandes närvaro. Till övriga delar framför utskottet följande. 

Som det konstateras ovan innebär förslaget att huvudregeln fortfarande är att svaranden ska vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen, om inte domstolen anser att svarandens personliga närvaro inte behövs för utredningen av målet. Svaranden ska dock alltid höras personligen i tingsrätten om han eller hon åtalas för ett brott där det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Sådana brott är till exempel följande brott enligt strafflagen: våldtäkt enligt 20 kap. 1 §, rån enligt 31 kap. 1 §, grovt dödsvållande enligt 21 kap. 9 §, grovt koppleri enligt 20 kap. 9 a § och människohandel enligt 25 kap. 3 §. Lagutskottet anser att skyldigheten att höra svaranden personligen är motiverad i dessa fall, eftersom det handlar om synnerligen allvarliga brottmål. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen kan dock för det första sådana brott där det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i högst fem år behandlas i tingsrätten trots att svaranden inte är personligen närvarande. Det finns bara ett fåtal sådana straffbestämmelser i strafflagen, endast brott emot familjerättigheter enligt 18 kap. 2 och 3 §, grov dataskadegörelse enligt 35 kap. 3 b §, grovt störande av post- och teletrafik enligt 38 kap. 6 § och grov systemstörning enligt 38 kap. 7 b §. Utöver dessa brott kan brott för vilka maximistraffet är fängelse i fyra år eller mindre behandlas trots att den åtalade inte är personligen närvarande. De sistnämnda brotten kommer att utgöra merparten av de fall där ett ärende i enlighet med tillämpningsområdet för bestämmelsen kan behandlas trots att svaranden inte är personligen närvarande. De brotten utgör också en stor del av de brott som behandlas i tingsrätterna. Eftersom de påföljder som döms ut i praktiken ändå inte når upp till de maximistraff som avses i straffskalorna kommer bestämmelsen om skyldigheten att höra den åtalade personligen i hög grad att täcka de situationer där en svarande döms till ett långt fängelsestraff. 

Lagutskottet anser att den åtalades närvaro i tingsrätten i regel är behövlig när man behandlar ett allvarligt brottmål som kan leda till ett långt fängelsestraff för svaranden. Att gränsen dras vid ett maximistraff på sex år kommer på det sätt som sägs ovan i praktiken att leda till att svaranden alltid måste höras om han eller hon döms till ett långt fängelsestraff. 

Utskottet anser att strukturen i den föreslagna regleringen är motiverad, dvs. att behandling trots att svaranden inte är personligen närvarande grundar sig på straffskalan för brottet. En alternativ reglering där man genom lag skulle föreskriva om maximilängden (in concreto) för de straff som kan dömas ut trots svarandens utevaro skulle vara problematisk eftersom den skulle kräva påföljdsprövning på förhand. Ett sådant regleringsalternativ skulle också vara alltför schematiskt när man beaktar att straffmätningen påverkas inte bara av det åtalade brottet, utan också av bestämmelserna om beaktande av tidigare utdömda straff. 

Enligt propositionen föreskrivs det i lagen om de situationer där svaranden alltid ska höras personligen och domstolen inte kan göra undantag från den skyldigheten utifrån prövning. Huvudregeln är att en häktad svarande som åtalas för ett allvarligt brott också framöver ska vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen. En minderårig svarande ska inte kunna dömas till fängelsestraff utan att ha hörts personligen. Förslaget innebär inte att svarande i andra situationer skulle ha rätt att utebli från sammanträdet. I de fallen får domstolen dock pröva om svaranden är skyldig att vara personligen närvarande. En svarande ska vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen alltid när domstolen anser att svarandens närvaro behövs för utredningen av målet eller av något annat skäl. Den åtalade har givetvis alltid rätt att vara närvarande. 

Sammantaget anser lagutskottet att den föreslagna regleringen om att lindra svarandens närvaroplikt kan godtas. Utskottet poängterar ändå att domstolen i sin prövning av närvaroplikten noggrant ska beakta kraven på en rättvis rättegång. Personlig närvaro behövs självfallet om svaranden ska höras i bevissyfte. Även en utredning av till exempel omständigheter som hänför sig till straffmätningen kan förutsätta att svaranden hörs personligen. Med tanke på en behörig straffprövning är behovet av att svaranden är personligen närvarande större ju strängare straff det är fråga om. Också med tanke på de psykologiska aspekterna är det av betydelse att den åtalade konkret är närvarande vid domstolens sammanträde och således tvingas godkänna följderna av sin gärning. Dessutom kan det också med tanke på offren i vissa fall vara av betydelse att de ser att den åtalade ställs inför rätta för sin gärning och att de får möjlighet att behandla eventuella trauman som gärningsmannen orsakat. 

De undantag som nu föreslås från skyldigheten för den åtalade att vara personligen närvarande är ändå betydande. Därför anser utskottet att det är viktigt att följa hur de ändringar som föreslås i propositionen fungerar och vilka konsekvenser de har.  

Lagutskottet fäster uppmärksamhet vid att målsäganden i ett brottmål på samma sätt som svaranden åläggs att infinna sig personligen till huvudförhandlingen om hans eller hennes personliga närvaro behövs för utredningen av målet (8 kap. 1 § 1 mom. och 2 § 1 mom. i BRL). Dessa bestämmelser föreslås inte bli ändrade. Svarandens närvaroplikt är striktare än målsägandens, eftersom en svarande är skyldig att infinna sig personligen till huvudförhandlingen dels för att höras i bevissyfte, dels också i de andra situationer som nämns i 8 kap. 3 § 2 och 3 mom. i lagförslag 2. 

Lagutskottet konstaterar för tydlighetens skull att enligt gällande 5 b kap. 2 § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål, som inte föreslås bli ändrad i lagförslag 2, ska svaranden vara personligen närvarande vid en erkännanderättegång. Enligt gällande 6 § i samma kapitel iakttas vid en erkännanderättegång i övrigt vad som föreskrivs om behandling av brottmål. Det framgår således av de bestämmelserna att sådana bestämmelser om svarandens närvaro som finns någon annanstans i lag inte tillämpas på erkännanderättegång. 

Lagutskottet har inget att anmärka på att det maximistraff som med svarandens samtycke kan dömas ut vid behandling trots svarandens utevaro enligt 8 kap. 12 § i lagförslag 2 höjs från sex till nio månader. Det finns ändå problem med användningen av det förfarandet, som det föreskrivs om redan nu i gällande 8 kap. 12 §. Det gäller bland annat behovet av påföljdsprövning på förhand i fråga om sådana regleringsalternativ där det genom lag föreskrivs om de maximistraff som kan dömas ut i den åtalades utevaro. Utskottet betonar det som också sägs i propositionsmotiven (RP, s. 47), det vill säga att domstolen såsom för närvarande noggrant ska överväga huruvida ett brottmål kan utredas på ett tillfredsställande sätt trots svarandens utevaro. Domstolens skyldighet att pröva saken accentueras mer ju strängare straff det är fråga om. 

Skyldighet att stanna kvar på förundersökningsmyndighetens verksamhetsställe för delgivning av stämning

I 10 kap. 2 a § i lagförslag 3 föreslås det att åklagaren ska kunna förordna att den misstänkte efter avslutad förundersökning ska stanna på förundersökningsmyndighetens verksamhetsställe i högst sex timmar för att delges stämning. Om den misstänkte inte frivilligt iakttar förordnandet kan han eller hon hindras från att avlägsna sig. 

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 5/2018 rd, s. 4—5) att det har framförts godtagbara grunder för den tämligen kortvariga inskränkningen av den personliga friheten och för frihetsberövandet, och eftersom den föreslagna bestämmelsen är noggrant avgränsad och exakt utgör den inget problem med avseende på 7 § i grundlagen. Utskottet konstaterar ändå i sitt utlåtande att lagutskottet bör granska vilka konsekvenser den föreslagna skyldigheten har för den enskildes processuella rättigheter. Grundlagsutskottet anser att det är viktigt att den föreslagna regleringen inte leder till att exempelvis en stämningsansökning som delges en utlänning översätts undermåligt inom ramen för tidsgränsen för skyldigheten att stanna kvar. 

Lagutskottet konstaterar att den föreslagna bestämmelsen endast kan tillämpas i situationer där man använder den så kallade modellen med en kontaktpunkt i brottmål. Då sker förundersökning, åtalsprövning och anhängiggörande av ett ärende genom stämning medan den misstänkte befinner sig hos förundersökningsmyndigheten. Som det framgår av propositionsmotiven (RP, s. 22) är syftet med förslaget att öka användningen av modellen med en kontaktpunkt och göra det lättare att stämma personer som är svåra att nå. Utskottet ställer sig i princip bakom förslaget och dess syfte. 

Lagutskottet betonar ändå att modellen med en kontaktpunkt endast ska användas om detta inte äventyrar den misstänktes rättsskydd. Utskottet poängterar att det således är ett krav för att den föreslagna bestämmelsen ska kunna tillämpas att rättssäkerhetsgarantierna kan uppfyllas inom ramen för den tidsgräns som gäller för skyldigheten att stanna kvar. Det kan till exempel handla om behov av översättning, tolkning eller rättshjälp. 

Utskottet noterar att det också i propositionsmotiven (RP, s. 49) sägs att det för att den föreslagna bestämmelsen ska kunna tillämpas i praktiken krävs samarbete mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren så att åtalsprövning kan verkställas omedelbart när förundersökningen ger förutsättningar för det. I anslutning till detta anser utskottet det viktigt att tillämpningen av principen om en kontaktpunkt tryggas också inom åklagarväsendet, vid behov genom lämpliga jourarrangemang. 

Enligt information till utskottet kommer man att följa de praktiska konsekvenserna av den föreslagna bestämmelsen om skyldigheten att stanna kvar. Enligt uppgift ingår en del snabbare straffprocessuella förfaranden, såsom tillämpning av principen om en kontaktpunkt, också i justitieministeriets forskningsplan. I vissa situationer kan det till exempel vara svårt att inom den tidsgräns som den principen medger utreda den skada som målsäganden orsakats. Här anser utskottet det viktigt att följa användningen av principen också när det gäller de frågor som anknyter till eventuella skadeståndsanspråk från målsägande. Utskottet ser det bland annat som viktigt att följa i vilken utsträckning frågor som gäller utredning av skadeståndsanspråk från målsägande försvårar eller minskar användningen av principen och i vilken mån det är möjligt att i stämningen uppge exempelvis skador i form av en uppskattning eller ett maximibelopp. 

Utvidgad användning av videolänk

Regeringen föreslår att möjligheten att använda videolänk vid rättegångar ska utvidgas. För närvarande kan videolänk användas när parter, vittnen eller sakkunniga hörs i bevissyfte. Enligt den gällande lagen kan målsäganden delta i muntlig förhandling via distanskontakt också i andra fall än för att höras i bevissyfte, om de förutsättningar som anges i 17 kap. 52 § i rättegångsbalken är uppfyllda. 

I fråga om brottmål föreslås det i propositionen (8 kap. 13 § i lagförslag 2) att svaranden i ett brottmål ska ha möjlighet att delta i muntlig förhandling via videolänk också i andra fall än för att höras i bevissyfte. Det ska i fortsättningen vara möjligt för målsäganden att delta i muntlig förhandling i andra fall än för att höras i bevissyfte utan de förutsättningar som anges i 17 kap. 52 § i rättegångsbalken. Även åklagaren ska kunna delta i muntlig förhandling via videolänk. I propositionen föreslår regeringen dessutom att svarandens eller målsägandens lagliga företrädare och rättegångsbiträde eller rättegångsombud ska kunna delta i muntlig förhandling via videolänk. 

Användningen av videolänk ska på motsvarande sätt utvidgas i fråga om tvistemål (12 kap. 8 § i lagförslag 1). En part i ett tvistemål ska ha möjlighet att delta i muntlig förhandling via videolänk också i andra fall än för att höras i bevissyfte. Möjligheten att använda videolänk utvidgas till att gälla också partens lagliga företrädare och rättegångsbiträde eller rättegångsombud. 

Lagutskottet anser att det är motiverat att utvidga möjligheten att använda videolänk på det föreslagna sättet som ett led i att förenkla rättsprocesserna. Det är också viktigt att öka användningen av videolänk i ett läge där strukturreformen av tingsrätterna enligt den proposition (RP 270/2016 rd) som riksdagen godkände i november 2017 kommer att minska antalet tingsrätter, vilket medför längre avstånd till tingsrätten i en del fall. 

För att de föreslagna bestämmelserna och användningen av videolänk ska vara godtagbara är det enligt utskottet väsentligt att det i enlighet med bestämmelserna krävs samtycke av en part såväl i brottmål som i tvistemål för att använda videolänk och att domstolen anser att det är lämpligt att använda videolänk. Utskottet understryker att domstolen från fall till fall ska bedöma om det är lämpligt att använda videolänk med tanke på en rättvis rättegång. 

Enligt uppgift till utskottet förutsätter den ökade användningen av videolänk nya investeringar i anordningar för videokonferens. Den ökade användningen av videolänk beaktas bland annat som en del av det projekt för utrustningen i rättssalarna som pågår i samband med arbetet med att utveckla tingsrättsnätverket. Lagutskottet betonar att de krav som ställs på en rättvis rättegång i Europakonventionen och i Europadomstolens rättspraxis ska beaktas i projekt som gäller utvidgning av användningen av videolänk. Videolänken ska hålla tillräckligt hög kvalitet så att svaranden genom att använda den verkligen kan delta i rättegången. Svaranden ska kunna höra och se de andra delaktiga i rättegången och vice versa. Svarandens biträde ska ha rätt att delta i rättegången på svarandens placeringsort eller i sammanträdessalen, och svaranden ska ha möjlighet att rådgöra med sitt biträde på ett konfidentiellt och effektivt sätt. De här kraven på en rättvis rättegång ska beaktas också vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. 

När det gäller möjligheten att utnyttja videoteknik påminner lagutskottet om det uttalande som riksdagen godkände i samband med behandlingen av regeringens proposition om utvidgning av systemet med tillstånd till fortsatt handläggning (RP 246/2014 rd — RSv 308/2014 rd). Enligt uttalandet förutsätter riksdagen att regeringen snabbt utreder behovet av och möjligheterna att införa ett system där fullföljdsdomstolen tar emot muntlig bevisning med hjälp av ljud- och bildupptagningar som gjorts i tingsrätten. 

Uppföljning

Den nu aktuella propositionen innehåller ändringar i rättsprocesserna som är betydande både principiellt och från praktisk synpunkt. Lagutskottet anser därför att det är viktigt att justitieministeriet följer hur reformen fungerar och vilka konsekvenser den har, särskilt när det gäller bestämmelserna om domstolarnas sammansättningar och om den åtalades personliga närvaro vid rättegången. Utskottet förutsätter att justitieministeriet före utgången av 2023 lämnar utskottet en utredning om saken. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande (Utskottets förslag till uttalande).