Allmänt

Enligt propositionen ska giltighetstiden för de temporära bestämmelser i lagen om smittsamma sjukdomar som har samband med covid-19-epidemin och som är i kraft till utgången av 2021 förlängas till den 30 juni 2022. På motsvarande sätt föreslås det att giltighetstiden för 179 a § i lagen om transportservice, som gäller anmälan om tidtabeller och rutter under covid-19-epidemin, förlängs. 

Utöver förlängningen av giltighetstiden föreslås det också vissa ändringar och preciseringar i dessa bestämmelser. Dessutom föreslås det att det till lagen om smittsamma sjukdomar fogas nya temporära bestämmelser (58 l §) om kommunernas skyldighet att utfärda EU:s digitala covidintyg till kommuninvånare som avses i 14 § i folkhälsolagen och som vaccinerats utanför EU. 

De föreslagna bestämmelsernas syfte är enligt propositionen (s. 65) att skydda människornas hälsa och liv samt tillgången till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Syftet är i synnerhet att skydda den grundlagsstadgade rätten till hälsa och liv genom att förhindra smitta, främja befolkningens hälsa och trygga vars och ens rätt till en sund miljö (s. 21). Syftet med propositionen är också att göra det möjligt att anlita tjänster på ett hälsosäkert sätt, vilket främjar näringsfriheten och de kulturella rättigheterna. 

Antalet covid-19-infektioner har ökat kraftigt i Finland under november och december, och även före det var antalet infektioner relativt högt jämfört med den tidigare nivån. I de flesta europeiska länder har utvecklingen varit densamma och antalet smittfall har ökat. Också antalet covid-19-patienter som vårdas på sjukhus har ökat. Ett särdrag för covid-19-epidemin är enligt uppgift att det inte krävs särskilt många smittade för att antalet patienter som behöver intensivvård snabbt överskrider sjukhuskapaciteten. När antalet smittfall ökar förefaller det uppenbart att antalet patienter som behöver sjukhusvård fortsätter att öka och att belastningen på intensivvården ökar så att man kan bli tvungen att ytterligare begränsa annan vård. Oron över att epidemiläget försämras ökar av den virusvariant som WHO den 26 november 2021 benämnde Omikron och som sprids snabbt ute i världen. En del fall har konstaterats också i Finland. Enligt uppgift är det ännu inte känt om den nya virusvarianten kan kringgå det immunskydd som coronavaccinerna ger. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att propositionens syften är motiverade och konstaterar att behovet av restriktioner fortfarande är uppenbart på grund av den oroväckande utvecklingen av epidemiläget. Utskottet anser därför att det är nödvändigt att förlänga giltighetstiden för de gällande temporära bestämmelserna om bekämpning av covid-19-epidemin i lagen om smittsamma sjukdomar. 

Utskottet påskyndar besluten om en snabbare tidsplan för den tredje vaccinationsrundan på grund av det svåra sjukdomsläget. Det är också möjligt att EU i fortsättningen kommer att kräva en tredje vaccinering för beviljande av EU:s digitala covidintyg. För att snabba upp vaccinationerna bör det utredas om företagshälsovården kan utnyttjas i större utsträckning än för närvarande. 

Utskottet påpekar att det nuvarande testsystemet är betungande och anser det vara viktigt att utreda snabbtestens tillförlitlighet och användbarhet i stället för covidintyg exempelvis för att få tillträde till evenemang. I detta sammanhang bör det också utredas till exempel hur apotek kan utnyttjas vid ordnandet av antigentester. 

Bestämmelserna om inresa i landet

Inresa från ett lågriskland eller lågriskområde

I det gällande 16 c § 2 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar anges att skyldigheten att vid inresa visa upp ett covidintyg eller att delta i ett test inte gäller personer som under de 14 dygn som föregått ankomsten till Finland endast har vistats i länder eller områden där covid-19-incidensen eller utbredningen av en virusvariant i förhållande till covid-19-incidensen eller utbredningen av en virusvariant i Finland inte medför någon särskild risk för spridning av epidemin. Momentet innehåller också ett bemyndigande att utfärda förordning angående dessa länder och områden. I propositionen föreslås det inte att 16 c § 2 mom. ska förlängas. 

Grundlagsutskottet har tidigare ansett att en reglering enligt vilken covid-19-intyg och covidtestning skulle gälla alla som anländer till Finland oberoende av vilket land de kommer från var problematisk med tanke på proportionaliteten i inskränkningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt grundlagsutskottets uppfattning kunde proportionaliteten förbättras till exempel genom att det i lagen införs grundläggande bestämmelser om de avreseländer som kravet på intyg eller testning inte tillämpas på. Närmare bestämmelser om sådana länder kunde enligt grundlagsutskottet utfärdas genom förordning av statsrådet (GrUU 26/2021 rd, stycke 12). Med anledning av grundlagsutskottets utlåtande kompletterades då lagen vid riksdagsbehandlingen genom att 16 c § kompletterades med en bestämmelse som påminner om det gällande 2 mom. (ShUB 18/2021 rd). 

Grundlagsutskottet fäste dessutom allvarlig uppmärksamhet vid att undantagsbestämmelsen i 16 c § har tillämpats mycket strikt vid utfärdandet av statsrådets förordningar i ärendet. Utskottets uppfattning är att undantagsbestämmelsen i 16 c § inte har uppfyllt proportionalitetskravet särskilt väl (GrUU 35/2021 rd, stycke 35 och 36). 

I motiveringen till slopandet av undantagsbestämmelsen i 16 c § 2 mom. i regeringens proposition (s. 44) hänvisas det till att antalet länder och områden som omfattas av undantaget har varit litet. När propositionen lämnades var uppfattningen dessutom att Europeiska kommissionen hade som mål att i riskbedömningsmodellen för resor övergå från landsspecifik till passagerarspecifik bedömning. Detaljinnehållet i modellen är dock fortfarande öppet. 

Angående den nu aktuella propositionen konstaterar grundlagsutskottet att de föreslagna bestämmelserna, där giltighetstiden för 2 mom. inte längre förlängs, kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning (stycke 23). Grundlagsutskottet påpekar dock fortfarande att det med tanke på regleringens proportionalitet vore mer motiverat att bevara möjligheten till landsspecifika undantag. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i grundlagsutskottets utlåtande, enligt vilket statsrådet åtminstone noggrant ska följa de praktiska konsekvenserna av att undantagsbestämmelsen slopas och vidta lämpliga åtgärder om tillämpningen av inreserestriktionerna ser ut att leda till problem med tanke på proportionaliteten. När den modell som baserar sig på individuell bedömning preciseras är det enligt social- och hälsovårdsutskottets uppfattning dessutom nödvändigt att bedöma hur modellen kan samordnas med målet att trygga hälso- och sjukvårdens resurser enligt den nu föreslagna modellen med stickprov. 

Digital inreseanmälan

Social- och hälsovårdsutskottet har i samband med inreserestriktioner upprepade gånger påpekat att digitala applikationer och elektroniska läsare bör utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt vid kontrollen av intyg. Eftersom den här typen av applikationer och anordningar inte har funnits omedelbart tillgängliga har utskottet (ShUB 6/2021 rd, s. 13) noterat att det i anslutning till inresa är nödvändigt att så snabbt som möjligt utveckla och ta i bruk elektroniska tjänster för att förhindra spridningen av allmänfarliga smittsamma sjukdomar och göra resorna smidigare. De tjänster som tas i bruk bör beakta de riksomfattande behoven vid olika gränsövergångsställen, såsom flygplatser, hamnar och landgränser. 

Utskottet konstaterar (ShUB 18/2021 rd, s. 8) att det på olika inreseställen inte ska vara varje enskild kommuns uppgift att ta fram applikationer och anordningar för att kontrollera intyg. Det ska nationellt ses till att sådana finns när kommuner och samkommuner åläggs uppgifter där sådana applikationer och anordningar spelar en framträdande roll för att uppgifterna ska kunna avklaras. Utskottet betonade statsrådets ansvar för det brådskande genomförandet av applikationer som kan nyttjas på alla inreseställen i landet. 

I Finland har det inte föreskrivits om obligatoriska elektroniska inreseanmälningar. Enligt uppgift har man på regionernas initiativ tagit i bruk systemen Finentry och Laplandentry för hantering av uppgifter om resenärer. År 2020 kan resenärer som anländer till Finland få specificerad handledning om hälsosäkerhetsåtgärder vid gränserna samt reservera tid för covid-19-test som tas efter ankomsten till landet. Det görs med hjälp av tjänsten Finentry, som sköts av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt och finansieras av social- och hälsovårdsministeriet. Eftersom Finentry utvecklades för PCR-test och inte till stöd för de snabbantigentester som används i Lappland, utvecklades och infördes ett separat system i Lappland, Laplandentry. Personer som reser till Finland är inte skyldiga att använda någondera applikationen och de är enligt uppgift inte i bruk i hela landet. 

Europeiska kommissionen har enligt uppgift utvecklat en digital tjänst Passenger Locator forum (dPLF) för EU-området. Tjänsten omfattar en standardiserad blankett för passagerarinformation samt funktioner med hjälp av vilka uppgifter om smittade resenärer kan förmedlas digitalt så att myndigheterna i olika länder kan samarbeta vid gränsöverskridande smittspårning. 

Enligt inkommen utredning har åtskilliga EU-länder tagit i bruk egna blanketter för passageraruppgifter och i många länder är det obligatoriskt att fylla i blanketten. 

Ekonomiutskottet påpekar (s. 4) att man i rätt många EU-länder, där bland annat bestämmelserna om gränsformaliteter och integritetsskydd på samma sätt som i Finland omfattas av EU-regleringen, har kunnat reglera och ta i bruk en obligatorisk inreseanmälan. I ljuset av detta är enligt ekonomiutskottet enbart den omständigheten att det genom lag ska föreskrivas att en reseanmälan är obligatorisk inte en trovärdig motivering till att Finland ännu inte har kunnat skapa en sådan. 

Också kommunikationsutskottet påpekar (s. 3) behovet av en obligatorisk digital inreseanmälan. 

Social- och hälsovårdsutskottet upprepar sin tidigare ståndpunkt om behovet av att så snabbt som möjligt utveckla och införa en digital inreseanmälan. En enhetlig och för passagerarna obligatorisk digital inreseanmälan som lämpar sig för de olika delarna av landet ökar effektiviteten och verkningsfullheten i fråga om hälsosäkerheten vid gränserna. Utskottet konstaterar att om ett gemensamt system för EU-området inte snabbt kan tas i bruk, bör statsrådet snabbt utreda möjligheterna att utveckla Finentry och Laplandentry till ett enhetligt system för digitala inreseanmälningar som är förpliktande genom lagstiftning och som beaktar behoven i olika delar av landet samt bereda bestämmelser om systemet. 

Skyldighet att delta i ett andra test efter ankomst till landet

Regeringen föreslår att den reglering som grundar sig på 16 d § i lagen om smittsamma sjukdomar och som gäller skyldigheten att delta i ett andra test efter ankomsten till landet ska fortsätta. Skyldigheten att ta ett covid-19-test inom 72—120 timmar från inresan i landet föreslås beröra dem som har ett intyg över covid-19-test, som testas för covid-19 efter inresan till Finland eller som endast har fått en del av en vaccinationsserie. 

Sakkunniga har pekat på behovet av bestämmelser om det andra testet efter inresan. Sakkunniga har konstaterat att i det nuvarande epidemiläget är ett andra test inte längre nödvändigt på grund av skyddet av människors liv och hälsa, eftersom det genom det andra testet upptäcks så få infektioner att de inte har någon betydelse för hur epidemin utvecklas i Finland, särskilt med beaktande av epidemiläget i fråga om den inhemska spridningen. 

Grundlagsutskottet uppmanar i sitt utlåtande (stycke 18) social- och hälsovårdsutskottet att omsorgsfullt pröva om bestämmelserna om ett andra test behövs. Enligt grundlagsutskottet finns det också anledning att beakta bestämmelserna om riktade och obligatoriska hälsokontroller i 15 och 16 § i lagen om smittsamma sjukdomar. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att skyldigheten för ovaccinerade eller delvis vaccinerade personer som anländer till Finland och som inte har haft sjukdomen covid-19 under de senaste sex månaderna att delta i testet 72—120 timmar efter ankomsten till landet fortfarande behövs. Detta med beaktande av regleringens syfte att minska covid-19-smitta som sprids till Finland via gränsöverskridande trafik samt att förebygga att nya varianter av covid-19-virus tar sig in i landet. Covid-19-smitta sprider sig i Finland i stor utsträckning särskilt bland ovaccinerade och den ovaccinerade befolkningens höga sjukdomsfrekvens återspeglas i den ökade belastningen på sjukhus- och intensivvården. Befolkningens vaccinationsskydd förefaller också att försämras med tiden, vilket innebär att det finns en reell risk för att epidemin accelererar även om befolkningen har hög vaccinationstäckning. Dessutom har det andra test som utförs efter ankomsten till landet betydelse för att förhindra spridningen av nya varianter av covid-19-virus som eventuellt sprider sig lättare och för att bromsa spridningen. 

Utskottet konstaterar att det andra testet efter inresa också gör det möjligt att efter inresa systematiskt testa exempelvis säsongsarbetare eller grupper av resenärer som kommer från högriskländer. Då kan de fall av covidsmitta upptäckas som inte har upptäckts vid tester före inresan. Om testning dock behöver utföras på en viss ort eller en viss arbetsplats, kan regionförvaltningsverket med stöd av 15 § i lagen om smittsamma sjukdomar bestämma att hälsoundersökning ska ordnas. Regionförvaltningsverket kan dessutom enligt 16 § i lagen om smittsamma sjukdomar besluta att det är obligatoriskt att delta i en allmän hälsokontroll, om det är nödvändigt för att förebygga spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom. 

Sakkunniga har dessutom påpekat att det är svårt att övervaka det andra testet och att det inte är kostnadseffektivt. Också kommunikationsutskottet påpekar i sitt utlåtande (s. 3) att kommunerna inte utifrån uppföljningsuppgifterna verkar ha tillräckliga resurser för att övervaka att kravet på det andra testet uppfylls. 

Social- och hälsovårdsutskottet har också tidigare i samband med inreserestriktioner (ShUB 18/2021 rd, s. 13 och 14) påpekat att regleringen av kontrollen av det andra testet och behandlingen av personuppgifter är otillräcklig och förutsatt att det vid behov samtidigt utfärdas närmare bestämmelser om övervakningen, om giltighetstiden för de föreslagna bestämmelserna måste förlängas. De bestämmelser som utskottet förutsatte ingick inte i den proposition (RP 131/2021 rd) där det föreslogs att bestämmelsernas giltighetstid förlängs till utgången av 2021. De ingår inte heller i den nu aktuella propositionen. På grund av bristerna i regleringen ligger det på individens eget ansvar att skyldigheterna för personer som anlänt till landet utan intyg uppfylls efter testning direkt vid gränsen. 

Både ekonomiutskottet (s. 4) och kommunikationsutskottet (s. 3) noterar att Finentry-systemet utnyttjas vid reservering av det andra testet och tillsynen över genomförandet av testningen. Social- och hälsovårdsutskottet betonar att resenären med hjälp av en obligatorisk digital inreseanmälan kan boka ett andra test och att genomförandet av det andra testet kan övervakas med hjälp av ett uppföljningsgränssnitt i anslutning till inreseanmälan. 

Utskottet anser det vara viktigt att det görs en bedömning av hur kravet på ett andra test fungerar och av behovet under den tid regleringen är i kraft. Dessutom konstaterar utskottet att arbetsgivare till gästarbetare från utlandet bör kunna övervaka att det andra testet genomförs. 

Bestämmelserna om ett covidintyg

Öppettider i anslutning till användning av covidintyg

Det föreslås nu att 58 i § 2 mom. om ett covidintyg preciseras så att skyldigheten att visa upp ett intyg utsträcks till att gälla hela den tid lokalen är öppen. Enligt propositionsmotiven (s. 51) kan till exempel förplägnadsrörelser först bedriva verksamhet utan covidintyg och endast kräva covidintyg av kunderna nattetid i syfte att undgå de begränsningar som föreskrivs för verksamheten. I regel minskar tillämpningen av covidintyg under begränsningarnas giltighetstid smittrisken under denna tid, men ett sådant förfarande leder till att ovaccinerade personer exponeras för smitta i utrymmena redan innan covidintyg tas i bruk. Eftersom tillämpningen av covidintyg föreslås gälla hela öppettiden för verksamheten, innebär enligt propositionsmotiven den föreslagna bestämmelsen att smittrisken kontrolleras såväl i förplägnadsrörelser som vid olika slags tillställningar och utrymmen samtidigt som näringsverksamheten kan bedrivas utan begränsningar. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning understöddes i huvudsak den precisering angående öppettiderna som föreslogs i 58 i § 2 mom., och ändringen ansågs förbättra hälsosäkerheten vid användning av covidintyg jämfört med nuläget. Det framkom dock ett behov av att klarlägga vad som avses med rörelsens öppettider. 

Social- och hälsovårdsministeriet uppger att den föreslagna bestämmelsen är tillräckligt tydlig. Enligt ministeriet avses med tillägget angående öppettider en enskild öppettid och inte alla dagar då en lokal eller ett evenemang är öppet. Verksamhetsutövaren kan enligt erhållen utredning för varje öppettid för ett utrymme eller evenemang välja om de restriktioner som fastställts ska iakttas eller om covidintyget ska användas. Som exempel nämns hotell eller lunchställen som tillhandahåller frukost eller lunch och stängs efter det för att öppna på nytt senare samma dag exempelvis som en kvällsrestaurang eller nattklubb. Enligt erhållen utredning är det då fråga om två separata öppettider inom samma dygn, och verksamhetsutövaren har möjlighet att välja om han eller hon iakttar restriktioner eller inför krav på covidintyg för den ena av eller båda öppettiderna. 

Utskottet betonar att statsrådet behöver följa tillämpningen av och bedöma en enhetlig tillämpningspraxis för bestämmelsen. Om det uppstår oklarhet vid tolkningen, måste bestämmelsen preciseras ytterligare. 

Utskottet konstaterar dessutom att trots preciseringen av öppettiderna gäller bestämmelserna om användning av covidintyg inte tjänster som restriktionerna inte gäller, såsom läroanstalternas verksamhet (58 d § 5 mom.) eller lagstadgade tjänster (58 d § 6 mom.), även om de tillhandahålls i samma utrymme som de funktioner för vilka covidintyg krävs under dess öppettider. 

Utfärdande av EU:s covidintyg för personer som vaccinerats i en annan EU-medlemsstat

I propositionen föreslås en ny 58 l § om kommunens skyldighet att utfärda EU:s digitala covidintyg till kommuninvånare som har fått en godtagbar vaccination i ett land utanför EU och som således ännu inte har tillgång till EU:s digitala covidintyg. 

Grundlagsutskottet fäster (stycke 28) uppmärksamhet vid ställningen för dem som fått vaccination i en annan EU-medlemsstat. Enligt utredning till grundlagsutskottet kan det i praktiken visa sig vara svårt att få ett vaccinationsintyg från ett annat EU-land, och det kan till exempel förutsätta att personen reser till det EU-landet. Enligt uppgift torde den EU-lagstiftning som tillämpas inte hindra det nationella förfarandet för att utfärda intyg över vaccination som erhållits i ett annat EU-land. Social- och hälsovårdsutskottet bör enligt grundlagsutskottet precisera bestämmelsen inom ramen för EU-regleringen. 

Enligt EU-förordningen 953/2021 utfärdas EU-covidintyget av det land där vaccinationen har getts. Enligt förordningen är intyget digitalt och det ska utfärdas utan särskild begäran av den vaccinerade personen. Enligt anvisningar från Europeiska kommissionens nätverk för e-hälsa utfärdas EU-intyg över coronavaccination för hela vaccinationsserien i det land där den senare dosen i vaccinationsserien har getts. 

Enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet hindrar EU-regleringen inte att frågan regleras nationellt. Enligt utredningen har EU-medlemsstaterna i vissa fall inte kunnat utfärda EU-intyg över coronavaccination till exempel på grund av att den vaccinerade personen inte har haft en lokal personbeteckning. Dessutom har vissa medlemsstater haft tekniska svårigheter att utfärda EU-intyg över coronavaccination från en fullständig vaccinationsserie, om tidigare doser har erhållits i något annat land. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 58 l § ändras så att kommunerna är skyldiga att utfärda EU:s digitala covidintyg till personer som fått vaccination i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller utanför Europeiska unionen. 

Möjlighet för personer som tillfälligt anländer till Finland från länder utanför EU att utnyttja tjänsterna

Enligt både den gällande lagen om smittsamma sjukdomar och 58 i § i den nu aktuella propositionen kräver användningen av nationellt covidintyg ett digitalt coronaintyg från EU. EU:s digitala covidintyg utfärdas i alla EU-länder. Dessutom har EU ingått avtal med tredjeländer om interoperabilitet för digitala covidintyg, vilket innebär att de digitala covidintyg som dessa tredjeländer utfärdar kan användas som covidintyg i Finland, om till exempel villkoren för vaccinpreparat uppfylls. 

Många turister från tredjeländer som anländer till Finland har ett intyg som motsvarar Finlands covidintyg och som utfärdats av ett sådant tredjeland som inte är kompatibelt med EU:s digitala covidintyg. Ett sådant intyg kan inte användas som covidintyg i Finland. 

Social- och hälsovårdsutskottet har tidigare i samband med stiftandet av bestämmelserna om covidintyget (ShUB 25/2021 rd, s. 8) beklagat att proposition RP 131/2021 rd av den 25 september 2021 inte gjorde det möjligt för personer som kommer från länder utanför EU att delta i evenemang som covidintyget ger rätt att få tillträde till, om EU inte har avtalat om kompatibilitet för digitala covid-19-intyg med landet i fråga. 

Vid riksdagsbehandlingen av den propositionen konstaterades det att det i praktiken är svårt att kontrollera covid-19-intyg som utfärdats i länder utanför EU utan läsarapplikation, eftersom det kräver att kontrollanten behärskar något annat språk än finska eller svenska, bedömer intygens riktighet och har kännedom om de godtagbara vaccinpreparaten och antalet doser i dessa vaccinationsserier. Det ansågs finnas en risk för att det uppstår oenhetliga tolkningar och att personer behandlas på ett oenhetligt sätt, och risken för missbruk ökar. Då blir också inträdet till evenemangen långsammare, och behovet av extra personal ökar. 

Enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet kunde det i sig vara möjligt att de som kommer till landet får ett intyg från hälsovårds- och handräckningsmyndigheterna vid gränsövergångsställena, efter att dessa först har bedömt innehållet i det covid-19-intyg som utfärdats av tredjelandet. Detta skulle intyga att villkoren för inresa är uppfyllda. 

Social- och hälsovårdsutskottet framhöll i samband med propositionen om covidintyget följande: ”Om en person på ett hälsosäkert sätt får komma in i landet med intyg enligt lagen om smittsamma sjukdomar, finns det enligt utskottet med avseende på bekämpningen av epidemin inget hinder för att han eller hon får besöka sådana evenemang och utrymmen som covidintyget ger tillträde till. Utskottet anser att statsrådet utan dröjsmål bör bereda ändringar i lagstiftningen och tekniska lösningar som ger sådana personer från länder utanför EU som vid inresan visat upp ett hälsointyg tillträde till evenemang och utrymmen på samma sätt som ett covidintyg, om giltighetstiden för bestämmelserna om covidintyg förlängs.” (ShUB 25/2021 rd, s. 8) 

Den nu aktuella propositionen innehåller inga förslag till sådan reglering. Utskottet upprepar sin tidigare ståndpunkt och konstaterar att ställningen för dem som kommer från länder utanför EU måste lösas så att tjänsterna kan användas på lika villkor. 

Enligt uppgift från social- och hälsovårdsministeriet kunde lagstiftningsalternativen utgöras av samma modeller som behandlades i utskottet i samband med bestämmelserna om covidintyget. Ett alternativ kunde vara en modell där de intyg som kontrolleras i samband med inresa godkänns som sådana i stället för som covidintyg. Ett annat alternativ kunde vara en modell där Gränsbevakningsväsendet och Tullen åläggs att utfärda intyg som kan jämställas med EU:s covidintyg. 

Utskottet anser i princip att det senare alternativet är bättre, eftersom den som kontrollerar intyg som en förutsättning för ett evenemang eller tillträde till en lokal då inte behöver bedöma intygets tillförlitlighet eller innehåll. Ett tekniskt enkelt sätt att genomföra modellen är att den som anländer till Finland får en myndighets stämpel eller annan anteckning i ett covid-19-intyg som han eller hon uppvisar vid ankomsten till landet eller ett intyg på papper med personens namn och uppgift om att intyget kan användas i Finland på samma sätt som EU:s covidintyg. Ett separat intyg på papper skulle inte innehålla hälsouppgifter. 

Det smidigaste förfarandet är att få ett intyg med QR-kod i samband med inresan, varvid det på samma sätt som i det gällande covidintyget kan läsas elektroniskt med ett läsprogram. Enligt social- och hälsovårdsministeriets bedömning är det möjligt att utveckla applikationen på cirka tre veckor. Detta alternativ skulle i princip inte heller belasta gränskontrollmyndigheterna oskäligt, eftersom vaccinationsintyg för alla som anländer till landet för närvarande kontrolleras vid de yttre gränserna som villkor för inresa. En del av turisterna från länder utanför EU anländer dock till Finland via ett annat EU-land. Alternativet kan också genomföras relativt smidigt särskilt vid de yttre gränserna, eftersom vaccinationsintyg för alla som anländer till landet för närvarande kontrolleras vid de yttre gränserna som villkor för inresa. 

Som ett tredje alternativ har man diskuterat en modell där intyg beviljas vid ett kommunalt verksamhetsställe inom hälso- och sjukvården. Utskottet betonar att en sådan modell inte är motiverad, eftersom de knappa resurserna inom hälso- och sjukvården inte får belastas med nya uppgifter medan epidemin pågår. 

Alternativet med gränskontroll kräver sådan beredning som enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet inte har kunnat genomföras inom denna tidsplan. Eftersom tiden mellan det att propositionen lämnas och det planerade ikraftträdandet är mycket kort, finns det i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen inga möjligheter till fortsatta utredningar utan att ikraftträdandet av de föreslagna restriktionerna och andra bestämmelser som är nödvändiga för hanteringen av covid-19-epidemin äventyras. Utskottet föreslår därför att det till lagen i detta sammanhang fogas en ny 58 m §, enligt vilken en utlänning som anländer till Finland med hälsointyg enligt 16 a § 1 mom. 1 och 3 punkten i lagen om smittsamma sjukdomar kan använda intyget i stället för covidintyget för att få tillträde till evenemang och lokaler. 

Utskottet betonar dock att statsrådet ytterst skyndsamt måste bereda och lämna riksdagen en proposition där det i stället för den lösning som utskottet nu föreslår föreskrivs att ordnandet av ett nationellt covidintyg som kan jämställas med EU:s covidintyg ska ges till exempelvis Gränsbevakningsväsendet och Tullen i uppdrag i samband med inresa. (Utskottets förslag till uttalande). 

Utskottet fäster uppmärksamhet vid betydelsen av anvisningar till de arrangörer av evenemang och tjänster som kontrollerar intyg med anledning av den föreslagna 58 m §. Utskottet betonar att det också i övrigt finns anledning att utfärda anvisningar som förenhetligar praxis för kontroll av covidintyg, eftersom praxis för närvarande är mycket varierande och inte på bästa sätt förebygger spridning av epidemin. 

Konsekvenser av bestämmelserna om covidintyg för barn

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (stycke 29) att social- och hälsovårdsutskottet bör granska vilka konsekvenser bestämmelserna om covidintyg har för barnen. Grundlagsutskottet betonar särskilt behovet av att granska möjligheterna för barn i utsatt ställning att delta i hobbyer och annan verksamhet. 

I propositionen behandlas konsekvenserna av coronapandemin och den föreslagna regleringen för barn på ett allmänt plan (s. 32—34). Social- och hälsovårdsutskottet beklagar att det i bedömningen av konsekvenserna för barn till centrala delar hänvisas till tidigare propositioner och att regeringen inte särskilt bedömer konsekvenserna av bestämmelserna om covidintyg för barn som fyllt 16 år. 

Med stöd av 58 i § i lagen om smittsamma sjukdomar, som föreslås bli förlängd, får en verksamhetsutövare medan covidintyget är i bruk förutsätta att en kund som är 16 år eller äldre och den som deltar i verksamheten visar upp ett intyg. 

Utskottet konstaterar att den föreslagna regleringen gör det möjligt för personer under 16 år att på lika villkor få tillträde till lokaler och delta i verksamheter där covidintyg krävs, oberoende av om de är vaccinerade, har testats negativt eller tidigare har haft sjukdomen covid-19. Möjligheten för personer under 16 år att delta utan krav på covidintyg ökar i någon mån risken för smitta i lokaler och vid evenemang. 

Den föreslagna regleringen kan begränsa verksamheten för ett barn som fyllt 16 år medan bestämmelserna om covidintyg är i kraft. Enligt 58 k § ska kommunerna ordna covid-19-testning för barn i åldern 16—17 år för att de ska kunna få ett covidintyg avgiftsfritt. Syftet med avgiftsfriheten har varit att med låg tröskel göra det möjligt också för barn som inte har tagit vaccin att få ett covidintyg. Ett covidintyg som baserar sig på negativt testresultat är i kraft 72 timmar åt gången, så för att få ett covidintyg för ett ovaccinerat barn krävs testning till och med flera gånger i veckan. 

Utskottet konstaterar att också utmaningarna för 16—17-åringar att använda tjänsten Mina Kanta-sidor kan bli ett hinder för tillgången till covidintyg. Minderåriga barn kan använda tjänsten Mina Kanta-sidor självständigt och vårdnadshavarna kan sköta sina minderåriga barns ärenden i tjänsten till den del ett barn som kan fatta beslut om sin vård inte har förbjudit att deras patientuppgifter lämnas ut till vårdnadshavaren. 

En självständig användning av tjänsten Mina Kanta-sidor för minderåriga förutsätter att barnet har ett identifieringsverktyg, det vill säga ett elektroniskt identitetskort, nätbankskoder eller ett mobilcertifikat. Enligt uppgift har barnens möjligheter att uträtta ärenden självständigt i Mina Kanta hela tiden ökat, men användarna utgör ingen betydande del av hela den minderåriga befolkningen. Dessutom är användningen av identifieringsverktyg förenad med utmaningar. Ett elektroniskt id-kort som är tillgängligt för alla åldrar medför kostnader för unga personer och deras familjer, och det tar lång tid att få id-kort via polisens tillståndstjänst. Dessutom kräver användningen av ett elektroniskt id-kort för identifiering en dator och en läsapparat. 

För att vårdnadshavarna ska kunna använda tjänsten Mina Kanta-sidor för ett barn som fyllt 10 år krävs det att behövliga ändringar har gjorts i patientdatasystemet i den berörda hälso- och sjukvårdsorganisationen. Genomförandet av de systemändringar som gäller registrering av uppgifter om barns beslutsförmåga och förbud samt införande av uppgifterna i Kanta-tjänsten och särskilt ibruktagandet av uppgifterna inom hälso- och sjukvården pågår fortfarande delvis, vilket begränsar vårdnadshavarnas möjligheter att uträtta ärenden för barnens räkning. Utskottet förutsätter att genomförandet och ibruktagandet av systemändringarna påskyndas. 

Utskottet betonar att om en minderårig inte har möjlighet att använda Mina Kanta-sidor eller bemyndiga en annan person att använda dem för egen räkning, kan han eller hon ansöka om ett intyg på papper hos hälso- och sjukvården. 

Utskottet anser det vara viktigt att statsrådet följer hur bestämmelserna om covidintyg påverkar tillgodoseendet av barnets rättigheter, inklusive barnens möjligheter att delta i hobbyer och annan verksamhet. 

Ekonomisk kompensation för restriktionerna inom evenemangsbranschen

Kulturutskottet konstaterar (s. 4) att med stöd av 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar kan även kraftiga begränsningar och rentav totalförbud meddelas för ordnandet av offentliga tillställningar utan att detta leder till en skyldighet att kompensera ekonomiska förluster. För myndighetsbeslut enligt 58 § har det inte heller fastställts några kriterier som ett förbudsbeslut ska grunda sig på, till skillnad från 58 g §, som möjliggör stängning av kundutrymmen inom annan näringsverksamhet. Ett myndighetsbeslut som förbjuder offentliga tillställningar kan fattas för en månad åt gången, när beslut om stängning enligt 58 g § kan fattas för högst två veckor. Kulturutskottet anser det vara nödvändigt att social- och hälsovårdsutskottet bedömer möjligheten att lägga till offentliga tillställningar och evenemangsutrymmen i 58 g §. Kulturutskottet betonar att i lagen om smittsamma sjukdomar ska den professionella evenemangsbranschen identifieras i sin helhet och beaktas på lika villkor som andra branscher, inklusive skälig kompensation för förluster till följd av begränsningar. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att enligt en utredning från social- och hälsovårdsministeriet finns det bestämmelser om förbud mot offentliga tillställningar i 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar, så ministeriet anser att en överlappande bestämmelse inte bör tas in i 58 g §. Bestämmelser om ersättning av kostnader finns i lagen om temporärt kostnadsstöd för företag (508/2020). Frågan hör till arbets- och näringsministeriet ansvarsområde. Lagen innehåller också bestämmelser om stöd till evenemangsbranschen (5 b och 5 e §). 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att statsrådet i ljuset av de farhågor som kulturutskottet framför i sitt utlåtande måste bedöma behovet av att snabbt ändra 58 g § i lagen om smittsamma sjukdomar och lagen om temporärt kostnadsstöd för företag så att evenemangsbranschen behandlas lika som andra branscher. 

Beaktande av Ålands självstyrelse

Enligt 27 § 29 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har riket lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om smittsamma sjukdomar hos människor. De nu föreslagna temporära bestämmelserna gäller i huvudsak förhindrande av spridning av en smittsam sjukdom. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om bestämmelserna om begränsning av förplägnadsrörelsers verksamhet (GrUU 9/2021 rd, RP 32/2021 rd) konstaterat att regleringen hör till rikets lagstiftningsbehörighet, även om den har konsekvenser också för sådana omständigheter som enligt 18 § i självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet (se t.ex. 18 § 13 och 22 punkten). Grundlagsutskottet har också noterat att det i 30 § 9 punkten i självstyrelselagen för Åland föreskrivs att de uppgifter som enligt lagstiftningen om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bland annat människor ankommer på en riksmyndighet eller på kommunerna, i landskapet ska skötas av landskapsregeringen eller av någon annan myndighet som anges i landskapslag. Grundlagsutskottet har dessutom betonat vikten av ett nära samarbete mellan riket och landskapet Åland. 

Grundlagsutskottet har också i utlåtandet (stycke 32) om den nu aktuella propositionen fäst statsrådets uppmärksamhet vid behovet att beakta Ålands särställning när förordningar utfärdas med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar och när riktlinjer för tillämpningen av lagen bereds (se även GrUU 16/2021 rd, stycke 13). 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i grundlagsutskottets utlåtande och upprepar sin tidigare ståndpunkt (ShUB 27/2020 rd, s. 5, och ShUB 9/2021 rd, s. 13) om att statsrådet vid verkställigheten av lagen ska ta vederbörlig hänsyn till Ålands särställning. 

Giltighetstid

Grundlagsutskottet har i sina bedömningar av de temporära bestämmelserna med anledning av covid-19-epidemin fäst uppmärksamhet vid den föreslagna giltighetstiden för temporära begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet har betonat att regleringen också tidsmässigt måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt. I en situation där grundlagsutskottet inte har kunnat försäkra sig om att regleringen är nödvändig fram till den föreslagna giltighetstiden har utskottet dessutom som krav för behandling i vanlig lagstiftningsordning förutsatt att giltighetstiden förkortas (t.ex. GrUU 26/2021 rd). 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande (stycke 16) är det av betydelse att regleringen till sin karaktär är möjliggörande och förutsätter antingen en förordning av statsrådet eller ett särskilt myndighetsbeslut, som är juridiskt knutna till nödvändighetskravet. Grundlagsutskottet noterar att det utifrån inkommen utredning om det nuvarande epidemiläget och de bedömningar som gjordes våren 2022 kan anses nödvändigt med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna att de föreslagna restriktionerna fortsätter och att den övriga regleringen är i kraft till den 30 juni 2022. Grundlagsutskottet påpekar särskilt att när epidemiläget förändras måste statsrådet på nytt bedöma om regleringen är nödvändig. Social- och hälsovårdsutskottet anser i likhet med grundlagsutskottet att det är nödvändigt att förlänga giltighetstiden för regleringen. 

Sakkunniga har framfört att det särskilt med tanke på evenemangsbranschen vore önskvärt att förlänga giltighetstiden för bestämmelserna om covidintyg exempelvis till utgången av augusti 2022. Enligt utredning till utskottet begränsas giltighetstiden av att EU:s förordning om covidintyg för närvarande är i kraft till den 30 juni 2022. Utskottet anser det vara viktigt att statsrådet försöker påverka beredningen av EU-förordningen så att bestämmelser om fortsatt användning av EU:s covidintyg bereds så snabbt som möjligt. 

Enligt erhållen utredning bereds som bäst en proposition genom vilken kravet på covidintyg ändras till en självständig begränsningsåtgärd som gör det möjligt att använda intyget som en hälsosäkerhetsåtgärd också i verksamheter som inte är föremål för restriktioner. Social- och hälsovårdsutskottet anser det vara viktigt att möjligheterna att utvidga användningen av covidintyget utreds noggrant och att de behövliga förslagen till ändring av bestämmelserna lämnas till riksdagen.