Storstrejken och maktöverföringen till riksdagen
Till borgarnas förfäran höll bolsjevikerna ännu makten i St. Petersburg och uppmuntrade de finländska arbetarna till att följa det revolutionära exemplet. I Finland utlystes en storstrejk 14–20 november, som kunde tolkas som ett försök till utomparlamentarisk påtryckning i riksdagens riktning. Strejken ledde till våld, mord och röda gardets egenmäktighet, som även riktades mot vissa riksdagsledamöter.
Våldet upprörde de borgerliga som ifrågasatte Sdp:s självständighetsprojekt, vilket tycktes innebära anarki i bolsjevikstil. Sdp anklagades nu för samma sak som de anklagat de borgerliga för under den provisoriska regeringens tid: för konspiration med de makthavande i St. Petersburg. Enligt Sdp:s riksdagsledamöter (t.ex. anvisningarna av Juho Kirves (PR 9/1917 II, på finska) hade strejken förlöpt i god ordning.
Efter maktskiftet i St. Petersburg ville de borgerliga i Finland inte till något pris erkänna att bolsjevikerna ärvt den provisoriska regeringens ställning. Nu ansågs maktöverföringen till riksdagen vara nödvändig, men utan koppling till sommarens maktlag. Återigen krävdes agrarförbundets ledamöter som medlare, de fick med Sdp på ett sätt som lät partiet bevara ansiktet.
Den 15 november, efter en debatt som främst fördes bland de borgerliga (PR 7/1917 II, på finska), förklarade sig riksdagen vara den högsta utövaren av makten i Finland, med hjälp av rösterna från dem som understött maktlagen, dvs. socialdemokraterna, agrarförbundet och de borgerliga självständighetsmännen (127–68).
Beslutet var tillfälligt men höll under hela självständighets- och inbördeskrigsperioden. I praktiken innebar maktöverföringen till riksdagen ett beslut om självständighet, eftersom den till skillnad från maktlagen inte längre innehöll några reservationer gällande utrikes- och militärpolitiken.
Riksdagen använde omedelbart sin makt genom att fastställa kommunallagen och lagen om åtta timmars arbetsdag. Storstrejken upphörde, men den revolutionära oroligheten i samhället fortsatte. Sdp-ledarna som hamnat som rödflyktingar ångrade senare att de inte grep makten då den erbjöds: i november.