Erkännande av självständigheten: ”Till evig glädje och framgång för finska folket”

Det var logiskt att Svinhufvuds senat först skulle söka erkännande för Finlands självständighet i väst. Ett närmande till bolsjevikregeringen hade inneburit ett erkännande av dess ställning. Att de nordiska länderna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Förenta staterna hade en positiv inställning till självständigheten var känd, men det visade sig vara önsketänkande att få ett erkännande innan samtycke från det tidigare moderlandet.

Finlands riksdag framställde en begäran om erkännande av Finlands självständighet först till nationalförsamlingen som stiftade Rysslands grundlag och som inte kontrollerades av bolsjevikerna. Innehållet i utlåtandet som bereddes av grundlagsutskottet godkändes osedvanligt enhälligt av riksdagen. Sessionen var inte offentlig: åhörarläktaren tömdes natten den 22 december kl. 01.00 inför den diskussion (PR 35/1917 II, på finska) som fördes.

Eftersom sammankallandet av den ryska nationalförsamlingen dröjde, gav Svinhufvuds senat med sig och närmade sig Lenins regering efter julen. Delegationen för Finlands socialdemokrater (Gylling, Manner, Wiik) åkte först för att mjuka upp Lenin, som i samband med mötet önskade att självständigheten skulle uppmuntra Finlands arbetare till revolution. De utsända representanterna från senaten (Enckell, Idman) fick ett positivt svar av Lenin utan revolutionsuppmaning: ”Det är synnerligen enkelt. Er regering skriver oss ett brev som vi genast svarar på”.

Senatens ordförande Svinhufvud kompletterade borgarnas delegation som åkte för att leverera den skriftliga begäran till Smolna. Bolsjevikerna lät delegationen vänta en lång stund och krävde att de ännu skulle ändra några ordalydelser i brevet. Den nya propositionen godkändes i folkkommissariens råd vid årsskiftet. Lenin gick endast motsträvigt med på att ta emot tacken från klassfienden. Dekretet som erkänner Finlands oavhängighet (på finska) är undertecknat av medlemmarna i folkkommissariernas råd.

De viktigaste främmande makterna erkände självständigheten efter att den bekräftats den 4 januari 1918 av den verkställande centralkommittén som bestod av lokala arbetar-, soldat- och bonderåd. Först var grannlandet Sverige, följt av Frankrike och Tyskland. Senatens ordförande Svinhufvud gav riksdagen ett meddelande (PR 37/1917 II, på finska) om de utländska makter som 8 januari 1918 erkänt självständigheten. Leve-ropen ljöd åter i plenisalen:

Talmannen: Ärade ledamöter! Jag uppmanar er att stämma in i det ljudande leve-ropet för de folk som i sin nobla frihetsälskan har erkänt Finlands fullständiga självständighet. Leve! (Trefaldigt leve-rop.)

Och ännu ett friskt leve-rop för det fria Finland, för Finlands bestående frihet, som stärks, utvecklas till evig glädje och framgång för det finska folket! Leve det fria Finland! (Trefaldigt leve-rop.)

Interpellation och skapandet av en stark ordningsmakt

Ännu i början av januari fördes en märklig diskussion i riksdagen (PR 38/1917 II, på finska) där man retroaktivt behandlade Sdp:s interpellation från december angående erkännandet av självständigheten. Ledamoten Sirola hävdade att eldsvådan hade släckts på fel sätt i och med att erkännandet av självständigheten inte hade sökts direkt hos bolsjevikregeringen. Han framställde även misstankar kring renheten i Sveriges och Tysklands motiv i erkännandet av Finlands självständighet. Man återgick till dagordningen med borgarnas majoritet 97–87.

Finlands interna situation hade under hela årsskiftet halkat mot det röda gardets självpåtagna rätt och anarki. Sdp:s partiledning hade inte längre kontroll över arbetarrörelsens mest radikala flank. Även skyddskårerna och de ryska trupper som var stationerade i landet var parter i sammandrabbningarna. Senatens lösningsförslag var att ”skapa en stark ordningsmakt” i landet, vilket Sdp tolkade som ”en klasskrigartrupp som riktade in sig på Finlands arbetare”.

Inbördeskriget bröt ut inom två veckor. Sdp:s representant Gylling fick det sista ordet under plenum innan den nationella tragedin: Jag anmäler reservation mot att man på detta sätt hindrar riksdagen från att behandla och besluta om den regerings mångfaldiga olagligheter som till råga på allt nuförtiden uppviglar till tydligt nationalkrig. Låt högern stå för följderna!