Stärkande av riksdagens ställning
Sdp ville konsekvent stärka riksdagens ställning. Även Sdp:s senatorer skulle genomföra riksdagens vilja, som bäst visade folkets åsikter. Senaten ansågs ännu vara ett elitistiskt fort för stånds- och pengamakten som inte fick ha en självständig politik. Av de borgerliga partierna var det endast agrarförbundet som höll med i dessa åsikter.
De andra partierna var rädda för att makten skulle centraliseras till riksdagen som hade vänstermajoritet, och understödde en traditionell tredelad makt. Man önskade framskrida måttligt och varsamt i både de samhälleliga reformerna och i relationen med Ryssland, även om möjligheten till självständighet började locka de yngre radikala.
De konservativa godkände inte det sätt på vilket Sdp vädjade till folkets vilja i riksdagen. Uppbrusningen i samhället, strejkerna och våldsamheterna våren 1917 tolkades av Sdp som arbetarnas förtvivlan som kunde underlättas med omedelbara reformer. I sitt tal den 20 april identifierade statsminister Tokoi (PR 10/1917, på finska) både reformbehovet och oroligheterna:
”Nu är det inte rätt tid för oss att visa motstånd, utan nu måste vi med gott sinne gå med på de reformer som arbetarfolket verkligen behöver och som de enligt lag är berättigade att få och som vi kan genomföra. Samtidigt vågar jag mig även på att från denna plats vända mig mot arbetarnas parti, särskild mot arbetarnas organisationer. Och jag ber dem även att under denna tillställning visa, att arbetarfolket verkligen är organiserat i vårt land och att de förstår värdet i att organisera sig och att det inte är någon skam, utan verkligen orubbligt, ärligt och konsekvent gå mot det mål som de ställt upp.”
De borgerliga partierna förfasade sig över det utomparlamentariska trycket och strävade efter mer moderata reformer. Landets livsmedelssituation var redan i kris, i april gick man över till kortransonering och i maj stiftades livsmedelslagen som möjliggjorde tvångsutskrivning av säd. En ny livsmedelskommission grundades i riksdagen.
Det första ärende som riksdagen behandlade gällde dock förbudslagen, som hade godkänts enhälligt av lantdagen 1909 men inte fastställts i St. Petersburg. Lagen som fastställdes av den provisoriska regeringen trädde i kraft i juni 1919.