4.2.1.1
Konsekvenser för välfärdsområdenas, kommunernas och statens kostnader
Genom lagförslaget preciseras tillämpningsområdet för lagen om funktionshinderservice (675/2023), som riksdagen godkände våren 2023.
I propositionen bedöms konsekvenserna såväl av de ändringar i regeringens proposition med förslag till lag om funktionshinderservice (RP 191/2022) som gjordes i riksdagsbehandlingen våren 2023 som av de preciseringar av tillämpningsområdet för den nya lagen om funktionshinderservice som föreslås i denna beredning. I slutet av kapitlet Ekonomiska konsekvenser finns sammanfattande tabeller över alla kostnader för den lag om funktionshinderservice som träder i kraft den 1 januari 2025, om alla preciseringar som föreslås i denna proposition träder i kraft. Tabellerna beskriver hur mycket kostnaderna ändrar i förhållande till gällande lagstiftning, det vill säga den tidigare handikappservicelagen från 1987 och specialomsorgslagen. Kostnaderna anges enligt nivån 2025 när lagen träder i kraft.
Alla bedömningar av ekonomiska konsekvenser som ingår i regeringens ursprungliga proposition (191/2022 rd) upprepas dock inte, utan i denna proposition beskrivs endast närmare de kostnadskalkyler som har ändrat i förhållande till regeringens ursprungliga proposition.
Som konstateras i regeringens proposition RP 191/2022 rd, medför den bristande faktagrunden osäkerhet för bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna av lagen om funktionshinderservice, eftersom de flesta uppgifter som behövs för kalkylerna inte är tillgängliga i riksomfattande statistik eller register. Bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna är särskilt utmanande också för att antalet klienter som kommer att omfattas av funktionshinderservice oftast inte direkt kan bedömas utifrån statistik (exempelvis kan både de som får service enligt socialvårdslagen och lagen om funktionshinderservice få FPA:s vårdbidrag för pensionstagare). Bedömningen är utmanande, eftersom funktionshinderservice är service i sista hand och servicebehovet bedöms individuellt. Rätt till service föreligger endast om både de villkor som anges i lagens tillämpningsområde och de servicespecifika villkoren uppfylls. Dessutom kan den tillhandahållna servicens innehåll och mängd och samtidigt också dess kostnader variera från klient till klient. Antalet klienter och kostnaderna för servicen klarnar därför i praktiken först i samband med verkställigheten. Detta är kritiskt eftersom välfärdsområdenas finansiering i huvudsak består av statlig finansiering som ska räcka (med beaktande även av klientavgifterna) både för verkställigheten av denna lag och för ordnandet av andra social- och hälsovårdstjänster.
Strävan har varit att svara mot de utmaningar som beskrivs ovan genom att bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna och konsekvenserna för sysselsättningen liksom i fråga om den ursprungliga lagen om funktionshinderservice har gjorts i samråd mellan SHM, finansministeriet och THL. Målet har varit att genom att utnyttja mångsidig sakkunskap basera kostnadsberäkningen på så välgrundade slutsatser och antaganden som möjligt. Trots osäkerheten beträffande bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna anges exakta bedömningar, eftersom de behövs för beräkning av statens finansiering av välfärdsområdena.
Avskaffandet av åldersavgränsningen och preciseringen av tillämpningsområdet
Den viktigaste av de ändringar som gjordes under riksdagsbehandlingen av lagen om funktionshinderservice var att den åldersavgränsning som föreslogs i regeringens proposition 191/2022 rd ströks. De slutliga ekonomiska konsekvenserna av detta påverkas av de preciseringar av tillämpningsområdet som föreslås i denna proposition.
Åldersavgränsningen var ingen åldersgräns, utan den lag som föreslogs i regeringens proposition hade tillämpats på en person
vars behov av hjälp, stöd eller omsorg huvudsakligen beror på någon annan orsak än en sådan sjukdom som typiskt förekommer hos äldre personer eller på allmän degeneration eller svaghet som beror på hög ålder (hänvisning i konsekvensbedömningen genom termen skäl till servicebehovet som beror på åldrande).
Vanligen börjar konsekvenser av åldrande märkas i större utsträckning vid relativt hög ålder, från ca 75 år uppåt.
Till följd av den betydande ändring i tillämpningsområdet som gjordes i slutet av riksdagsbehandlingen när åldersavgränsningen ströks har lagens tillämpningsområde inte angetts så exakt som vore önskvärt för en tydlig och enhetlig tillämpning av lagen. Till följd av ändringen blir gränssnittet mellan primär (allmänna lagar) och sekundär lagstiftning (speciallag) otydlig. I kombination med den tolkning gällande avgiftsfriheten i samband med definitionen av klientens intresse som omfattats i rättspraxis uppkom en risk för att service för äldre i större utsträckning än tidigare börjar ordnas med stöd av lagen om funktionshinderservice.
Det har därför förekommit olika tillämpningspraxis i fråga om
tolkningen av klientens intress
e enligt 4 § i socialvårdslagen. I en del kommuner, och numera välfärdsområden, har tolkningen kunnat vara att det vid bedömningen av enligt vilken lag klientens service ska ordnas ligger i klientens intresse att beakta huruvida servicen är avgiftsfri. En sådan tolkning leder till att lagen om funktionshinderservice kommer att omfatta klienter vilkas servicebehov också kan motsvaras av service enligt den primära lagstiftningen.
Vid bedömningen av antalet äldre klienter inom funktionshinderservice har också den frågan kommit upp, vilket betydelse det har att
funktionshinderservicen tillgodoser subjektiva rättigheter och därför är oberoende av budgetanslag, jämfört med service enligt socialvårdslagen
som är bunden till budgetanslag. Vid preciseringen av tillämpningsområdet har behovet lyfts fram av att förtydliga den sekundära karaktären hos lagen om funktionshinderservice i förhållande till annan lagstiftning för att förhållandet mellan dem ska vara tydlig vid tillämpningen och man inte ska riskera en tolkning enligt vilken service som tillgodoser subjektiva rättigheter måste beviljas trots att det är möjligt att svara mot servicebehovet med primär service.
Frågan har också väckts om
betydelsen av tillgång till service för hur klienterna hänvisas
till primär och sekundär lagstiftning. Det finns en risk för att klienter ansöker om funktionshinderservice för att välfärdsområdena inte i tillräcklig omfattning har ordnat den service de har organiseringsansvar för enligt socialvårdslagen, och det fanns också ett behov av att förtydliga detta.
I lagen om funktionshinderservice ingår dessutom service som inte ingår i socialvårdslagen
(personlig assistans, särskilt stöd för delaktigheten, stöd i att fatta beslut, träning och krävande multiprofessionellt stöd). Vid bedömningen av dessa tjänster ska det beaktas att i synnerhet service som utvecklats för äldres behov redan nu ordnas med stöd av socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen, och de kan svara mot flera sådana behov för vilka de tjänster enligt lagen om funktionshinderservice som nämns ovan tidigare varit avsedda.
I denna proposition föreslås preciseringar i lagen om funktionshinderservice (675/2023) och socialvårdslagen (1301/2014) som riksdagen godkänt. Dessa preciseringar gäller alla klientkategorier och klienter i alla åldrar, och inverkar på de frågor som beskrivs ovan på följande sätt:
Definitionen av klientens intresse (i synnerhet inverkan på avgiftsfriheten för service)
De ändringar som gäller precisering av tillämpningsområdet innefattar ändringar enligt vilka den avgift som påförs för servicen inte ska beaktas vid bedömningen av klientens intresse enligt 4 § i socialvårdslagen. Syftet är att på lagnivå förtydliga att beviljandet av service ska baseras på en bedömning av servicebehovet och att frågan huruvida servicen är avgiftsfri inte ska styra enligt vilken lag klienten beviljas service. Syftet är att undvika att en klient för vilken också service enligt socialvårdslagen är tillräcklig hänvisas till funktionshinderservice enbart för att de är avgiftsfria.
Den primära servicens tillräcklighet och lämplighet
Enligt det preciserade tillämpningsområdet ordnas service enligt lagen om funktionshinderservice endast om service enligt den primära lagstiftningen inte är tillräckliga och lämpliga för personens individuella servicebehov och intresse. Syftet är att betona det serviceutbud som föreskrivs i den primära lagstiftningen och för vilket välfärdsområdet har organiseringsansvar i fråga om social- och hälsovårdstjänster och att förtydliga den befintliga utgångspunkten att tillgången till service inte ska vara en styrande faktor vid bedömningen av enligt vilken lag en person ska beviljas service utan att beslutet ska baseras på en bedömning av servicebehovet.
Trots att den primära servicen i regel är bundna till budgetanslag, har välfärdsområdena på det sätt som framgår av socialvårdslagstiftningen och av högsta förvaltningsdomstolens och de högsta laglighetsövervakarnas rättspraxis en skyldighet att reservera tillräckliga anslag för kända behov också för service enligt socialvårdslagen och annan service som är bunden till budgetanslag. Inom ramen för lagstiftningens målsättningar har välfärdsområdet prövningsrätt i fråga om dimensioneringen av anslag samt också i fråga om inriktningen och prioriteringen av servicen, men den prövningen ska baseras på de allmänna rättsprinciper som anges nedan.
I fråga om kommunernas skyldighet att reservera tillräckliga budgetanslag och att rikta också service som är bunden till budgetanslag på rätt sätt har högsta förvaltningsdomstolen angett i fallet HFD:2014:166 att kommunen ska ordna service som är bunden till budgetanslag enligt vad behoven i kommunen kräver, men inom ramen för syftena med lagstiftningen om handikappservice har kommunen prövningsrätt i fråga om dimensioneringen av anslagen och också i fråga om inriktningen och prioriteringen av servicen. När kommunen utövar sin prövningsrätt ska de allmänna förvaltningsprinciperna iakttas, såsom principen om ändamålsbundenhet och jämlikhetsprincipen. Principerna för servicens inriktning ska vara acceptabla med beaktande av syftena med lagen om handikappservice. Servicen kan då inriktas t.ex. på de allra svagaste.
Välfärdsområdena ska alltså vid behov inrikta sina budgetanslag på de allra svagaste eller mest utsatta. I denna inriktning av budgetanslagen - i prioriteringen - ska de skyldigheter för det allmänna som framgår av 19 § i grundlagen beaktas, samt att klienterna på det sätt som avses i 6 § i grundlagen ska bemötas sakligt och utan att andra klienter eller kategorier särbehandlas utan skäl. I socialvårdslagen ingår dessutom flera bestämmelser som förutsätter att brådskande service ordnas. När servicebehovet utreds och individuella beslut fattas ska också individuella behov hos personer som behöver särskilt stöd beaktas. Sådana särskilda behov kan inte heller förbigås när budgetmedel reserveras för service enligt socialvårdslagen.
Liksom i nuläget beviljas service enligt lagen om funktionshinderservice endast om välfärdsområdet bedömer att service enligt den primära lagstiftningen inte är tillräcklig och lämplig för personens individuella servicebehov och intresse. I en del fall är bedömningen av behovet av funktionshinderservice klar för yrkesutbildade personer inom socialvården utifrån bedömningen av servicebehovet, och då kan man direkt övergå till att ordna funktionshinderservice. I princip ska det dock alltid bedömas om primär service är lämplig ör klienten. En klient som upplever att den service som beviljats med stöd av socialvårdslagen inte är tillräcklig och lämplig med tanke på servicebehovet kan söka ändring i beslutet.
Avsikten är inte att lagen om funktionshinderservice ska ge bättre den som anlitar service bättre rättigheter i en situation när tillräcklig och lämplig service kan ges med stöd av den allmänna lagstiftningen. En subjektiv rättighet innebär att klienten har rätt till funktionshinderservice enligt servicebehovet oberoende av budgetanslag, om kriterierna för beviljande uppfylls och service enligt den primära lagstiftningen inte är tillräcklig och lämplig för klientens servicebehov. Dessutom preciseras det i propositionen att service enligt lagen om funktionshinderservice ordnas för en person med funktionsnedsättning endast om personens behov av hjälp och stöd avviker från vad som är normalt i det livsskede personen befinner sig i. Vid bedömningen av servicebehovet ska klientens önskemål beaktas, men i sista hand beslutar välfärdsområdet vilken service som svarar mot klientens servicebehov. Också i en situation när en person ansöker om funktionshinderservice som inte beviljas bör personens behov av service enligt den primära lagstiftningen bedömas.
Vidare ska det beaktas hur tillämpningsområdet till övriga delar definieras rätten till service enligt lagen om funktionshinderservice. Som det konstateras i specialmotiveringen föreslås det att det i 2 § 1 mom. föreskrivs om ordnandet av särskild service enligt denna lag för personer med funktionsnedsättning som till följd av en begränsning i funktionsförmågan som beror på en långvarig funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt behöver hjälp eller stöd i sin normala livsföring, om service enligt den primära lagstiftningen inte är tillräcklig och lämplig med tanke på personens individuella servicebehov och intresse. De föreslagna ändringarna i bestämmelsen om tillämpningsområdet innebär inga ingrepp i de begränsningar av funktionsförmågan som avses i 2 § i lagen om funktionshinderservice, som baseras på definitionerna i den allmänna kommentaren nr 6 (2018) från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De begränsningarna av funktionsförmågan ingår också i den föreslagna bestämmelsen. I denna proposition görs inte heller några ingrepp i kravet på långvarighet för begränsningar i funktionsförmågan eller i innebörden av nödvändigt behov av hjälp och stöd i vardagen. Termen långvarig innefattar också bestående begränsningar i funktionsförmågan, liksom enligt etablerad praxis för tillämpning av gällande lagstiftning. Likaså innefattar termen nödvändig också ett återkommande hjälpbehov enligt vad som beskrivs i regeringens proposition 191/2022 rd. Genom den föreslagna ändringen i definitionen av termen person med funktionsnedsättning förändras alltså inte det nödvändiga behovet av hjälp och stöd till följd av olika slags långvariga begränsningar i funktionsförmågan enligt etablerad tillämpningspraxis, vilken också omfattas av definitionen i regeringens proposition med förslag till den godkända lagen eller de situationer när behovet kan komma till uttryck, vilka beskrivs i den propositionen.
Bedömningar enligt serviceform
I propositionen preciseras och förtydligas lagen om tillämpningsområdet så att det i den föreslagna bestämmelsen uttryckligen betonas att service enligt lagen om funktionshinderservice enbart ska beviljas om service enligt den primära lagstiftningen inte är tillräcklig och lämplig för klienten. Det innebär i och för sig ingen ändring av det gällande rättsläget, men ett förtydligande av den befintliga utgångspunkten att tillgången till service inte ska vara en styrande faktor vid bedömningen av enligt vilken lag en person ska beviljas service utan att beslutet ska baseras på en bedömning av servicebehovet.
Dessutom preciseras det i propositionen att service enligt lagen om funktionshinderservice ordnas för en person med funktionsnedsättning endast om personens hjälpbehov avviker från vad som är normalt i det livsskede personen befinner sig i.
Syftet med de föreslagna ändringarna i socialvårslagen och lagen om funktionshinderservice är också att säkerställa att enbart den omständigheten huruvida en avgift tas ut för servicen eller om servicen är avgiftsfri för den som får den inte ska påverka valet av tillämplig lag. Dessutom säkerställs det genom den föreslagna ändringen som gör bestämmelsen om tillämpningsområdet till en skyddsbestämmelse gällande avgifter att de klientavgifter som påförs för primär service inte förhindrar tillgång till servicen.
De viktigaste konsekvenserna av att åldersavgränsningen som ingick i regeringens proposition 191/2022 rd stryks gäller sannolikt personer som är i behov av service av skäl som beror på åldrande. Före bedömningen av en eventuell ökning av antalet äldre klienter bedöms om den precisering av tillämpningsområdet som föreslås i denna proposition får konsekvenser för andra personer med funktionsnedsättning.
Preciseringarna av tillämpningsområdet (att service enligt allmänna lagar är primär, att avgiftsfrihet och tillgång till primär service fråntas sin styrande verkan, ett behov som avviker från vad som är normalt i det aktuella livsskedet) gäller alla klientkategorier. Deras syfte är att på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt säkerställa service enligt lagen om funktionshinderservice enbart för sådana särskilda behov för vilka service enligt den primära lagstiftningen inte är tillräcklig och lämplig.
Syftet med bestämmelsen om livsskede är att betona karaktären av speciallag så att behov av hjälp och stöd i olika livsskeden möts enligt denna speciallag endast om de avviker från de behov personer vanligen har i olika livsskeden. Redan i nuvarande rättspraxis har det konstaterats att funktionshinderservice till exempel för barn med funktionsnedsättning beviljas för behov som avviker från det behov av omsorg som alla barn har med beaktande av ålder och utvecklingsnivå. Också för personer med funktionsnedsättning som är i arbetsför ålder och äldre bedöms det nödvändiga behovet av hjälp och stöd i förhållande till personer i samma livsskede.
För övriga ålderskategorier, det vill säga personer i arbetsför ålder och barn, hade den åldersavgränsning som ingick i regeringens proposition 191/2022 rd och som ströks i riksdagsbehandlingen inte inverkat på fråga huruvida de omfattas av tillämpningsområdet för den nya lagen om funktionshinderservice. Bestämmelsen om beaktande av livsskedet bedöms inte förändra de personernas ställning eftersom bestämmelsen trots att den nu införs i lag, eftersom motsvarande principer redan i nuläget styr tillämpningspraxis.
I fråga om personer i arbetsför ålder är bedömningen att tillämpningen i synnerhet för personer som arbetar och studerar har varit relativt tydlig tidigare och också kommer att vara det framöver, och att de ändringar som gäller precisering av tillämpningsområdet inte har någon betydande inverkan på deras situation.
I fråga om barn med funktionsnedsättning har det i rättspraxis redan identifierats i vilka situationer barnets behov bör mötas med funktionshinderservice, vilket även konstateras i samband med bestämmelsen om beaktande av livsskedet. I en del fall kan välfärdsområdet ha behov av att mer noggrant än tidigare bedöma användning av hemservice för barnfamiljer enligt socialvårdslagen, som tillgodoser subjektiva rättigheter.
Det föreskrivs om den allmänna servicens primära ställning i förhållande till funktionshinderservice redan i gällande lagstiftning, men den precisering som gäller avgiftsfrihet gör det möjligt att en liten del av dem som i nuläget omfattas av service enligt handikappservicelagen kan hänvisas till service enligt den primära lagstiftningen. Till följd av det stora antalet äldre klienter är de flesta klienter som övergår äldre, och för deras del kalkyleras en liten kostnadsminskning för service som stöder rörligheten och en liten ökning i intäkterna av klientavgifter för stöd för boendet och stöd för rörligheten. Dessa bedömningar är desamma som i regeringens ursprungliga proposition (191/2022 rd). Konsekvenserna för enskilda klienter minskas av att också skyddet för berättigade förväntningar enligt 6 § i förvaltningslagen (434/2003) ska också kunna beaktas vid bedömningen av ändringar i servicebehovet för personer som hittills omfattats av funktionshinderservice. Dessutom föreslås i propositionen att en skyddsbestämmelse som förstärker bestämmelsen i klientavgiftslagen om efterskänkande och nedsättning av avgifter ska ingå i lagen om funktionshinderservice.
Personer som är i behov av service av skäl som beror på åldrandet
I fråga om personer som är i behov av service av skäl som beror på åldrande görs i propositionen en noggrannare bedömning än i fråga om andra befolkningsgrupper. Detta beror på att åldersavgränsningen för personlig assistans som fanns i den gällande lagen ströks under riksdagsbehandlingen. Ett ytterligare skäl är att nya och utvidgade tjänster bedömdes i regeringens ursprungliga proposition utgående från antagandet att åldersavgränsningen ingår i lagen, samt på att det i fråga om vissa befintliga tjänster har funnits rättspraxis (om ock delvis motstridig sådan) enligt vilken en åldersavgränsning i praktiken gällt för dem.
Det bör noteras att personer med funktionsnedsättning som tidigare har fått funktionshinderservice liksom tidigare också ska få servicen när de blir äldre, när behovet av hjälp, stöd och omsorg beror på deras tidigare funktionsnedsättning och det inte klart är fråga om ett nytt behov av hjälp och stöd som är normalt i det aktuella livsskedet. Till följd en åldrande befolkning har antalet klienter inom funktionshinderservicen därför ökat, och antalet klienter ökar också under de närmaste åren. Ökningen beror således på befolkningens åldersstruktur, och är inte en konsekvens av lagen om funktionshinderservice.
Liksom i nuläget kan en del av de personer som är i behov av service annars uppfylla definitionen på personer med funktionsnedsättning, men primär service bedöms vara tillräcklig och lämplig för dem. Det är sannolikt att en stor del av i synnerhet de äldre som är i behov av service kan uppfylla definitionen av personer med funktionsnedsättning till den delen att de till följd av en långvarig nedsättning i funktionsförmågan som beror på en funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt behöver hjälp eller stöd i sin normala livsföring. Därför är det viktigt att bedöma om den primära lagstiftningen erbjuder service som kan svara mot servicebehoven hos personer som är i behov av service av skäl som beror på åldrandet. I konsekvensbedömningen beaktas också det tillägg som fogats till bestämmelsen, att service enligt lagen om funktionshinderservice ordnas för en person med funktionsnedsättning endast om personens behov av hjälp och stöd avviker från vad som är normalt i det livsskede personen befinner sig i. Största delen av dessa personer har en minnessjukdom, även om äldre också behöver service av andra skäl som har att göra med åldrande. Beslut om beviljande av funktionshinderservice fattas inte utifrån personens diagnos utan utifrån individuellt behov. Vid konsekvensbedömningen används typiska servicebehov för personer med minnessjukdom som exempel, eftersom minnessjukdom är det vanligaste skälet till servicebehov bland äldre.
Redan i gällande lagstiftning föreskrivs det att allmän service är primär i förhållande till service för personer med funktionsnedsättning, men som bakgrund till konsekvensbedömningen beskrivs förhållandet mellan primär och sekundär lagstiftning för att inte riskera en tolkning enligt vilken service som tillgodoser subjektiva rättigheter måste beviljas trots att det är möjligt att svara mot servicebehovet med primär service.
Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet får klienten subjektiv rätt till service enligt lagen om funktionshinderservice först när det utretts att service enligt den primära lagstiftningen inte är lämplig och tillräcklig för klienten och att klientens nödvändiga behov av hjälp och stöd avviker från vad som är normalt i det aktuella livsskedet. Ett ytterligare villkor är att de servicespecifika förutsättningarna för beviljande av servicen uppfylls. Klienten får ingen subjektiv rätt till service enligt socialvårdslagen i en situation när service enligt den primära lagstiftningen konstateras vara tillräcklig och lämplig, utan då beviljas service enligt socialvårdslagen enligt de förutsättningar som anges i socialvårdslagen. Som ovan konstaterats, är avsikten inte att lagen om funktionshinderservice ska ge bättre den som anlitar service bättre rättigheter i en situation när tillräcklig och lämplig service kan ges med stöd av den allmänna lagstiftningen. Avsikten är inte att funktionshinderservice ska ersätta brister i servicen enligt den allmänna lagstiftningen.
Det är också sannolikt att de personer som behöver service av skäl som beror på åldrandet och som har ett nödvändigt behov av exempelvis hjälp och stöd för de dagliga sysslorna eller delaktigheten, redan omfattas av service enligt socialvårdslagen. Det finns problem med tillgången till service för äldre, och därför är det möjligt att kriterierna för beviljande har skärpts hos välfärdsområdena, men hjälp tillhandahålls för nödvändiga behov. Å andra sidan har det också förekommit problem med tillgången till service enligt lagen om funktionshinderservice. Som ovan konstateras med närmare motivering, har välfärdsområdena en skyldighet att reservera tillräckliga anslag för kända behov också för service enligt socialvårdslagen och annan service som är bunden till budgetanslag. När välfärdsområdet utövar sin prövningsrätt ska de allmänna förvaltningsprinciperna iakttas, såsom principen om ändamålsbundenhet och jämlikhetsprincipen. Principerna för inriktning av servicen ska vara acceptabla, t.ex. så att servicen inrikta på de allra svagaste.
Service enligt både socialvårdslagen och lagen om funktionshinderservice kan ordnas för klientens, enligt det individuella behovet. Service enligt bägge lagarna beviljas dock inte i full utsträckning för samma servicebehov. En person som t.ex. får service enligt socialvårdslagen till stöd för sina dagliga sysslor eller för delaktigheten får inte längre överlappande service enligt lagen om funktionshinderservice för samma behov.
Personlig assistans
Enligt de servicespecifika grunderna för beviljande av personlig assistans beviljas servicen, om en person med funktionsnedsättning behöver en annan persons hjälp 1) i de dagliga sysslorna, 2) i arbetet eller studierna, eller 3) i interaktion, fritidsverksamhet eller samhälleligt deltagande.
Eftersom minnessjukdom är det vanligaste skälen till servicebehov som har att göra med åldrande, och eftersom åldrandets konsekvenser i större utsträckning börjar märkas vid relativt hög ålder, från ca 75 år uppåt, är behov av hjälp i arbetet eller studierna i praktiken aktuellt för dem. Därför bör det bedömas i konsekvensbedömningen om de primära lagarna erbjuder sådan service som kan svara mot deras behov av stöd i de dagliga sysslorna och i deltagande.
I socialvårdslagen föreskrivs följande om innehållet i stödtjänster och hemvård:
19 § Stödtjänster
Med stödtjänster avses tjänster som skapar och upprätthåller sådana förhållanden i en persons hem att personen så självständigt som möjligt kan klara av de funktioner som hör till det dagliga livet samt tjänster med hjälp av vilka personen kan få ett innehåll som ger välbefinnande i livet. Som stödtjänster ordnas enligt personens individuella behov 1) måltidstjänst, 2) klädvårdstjänst, 3) städtjänst, 4) uträttande av ärenden, 5) tjänster som främjar eller stöder delaktighet och socialt umgänge. Dessutom ger 14 § 2 mom. Annan service möjlighet att till exempel bevilja trygghetsservice och ändringsarbeten i bostaden (dessa ges också inom ramen för hemservice).
En ändring av socialvårdslagen som trädde i kraft den 1 januari 2023 (790/2022, motivering RP 231/2021 rd), som gäller service som ges i hemmet och boendeservice, innebär att till det avsnitt som gäller stödtjänster i samband med socialt umgänge också fogades tjänster som främjar eller stöder delaktighet. Socialt umgänge innebär olika former av social verksamhet, såsom dagverksamhet samt gemensamma utflykter och kulturella hobbyer. Socialt umgänge kan stärka känslan av delaktighet hos dem som deltar, men främjande och stödjande av delaktighet innebär också något annat. Det gör det till exempel möjligt för en enskild person att delta i samhället. Främjande av delaktighet ingår också i definitionen av socialservice (3 § 1 punkten i socialvårdslagen).
19 a § Hemvård
Med hemvård avses service som säkerställer att en person klarar av de funktioner som hör till det dagliga livet i sitt hem och sin boendemiljö. Hemvården omfattar enligt klientens individuella behov 1) vård och omsorg, 2) verksamhet som främjar och upprätthåller funktionsförmåga och interaktion, 3) annan än i 1 och 2 punkten avsedd verksamhet som stöder personens förmåga att klara sig, 4) hemsjukvård enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen.
En ändring av socialvårdslagen som trädde i kraft den 1 januari 2023 (790/2022, motivering RP 231/2021 rd), som gäller service som ges i hemmet och boendeservice, innebar en precisering av bestämmelsen om hemvård så att det genom hemvård säkerställs att en person klarar av de funktioner som hör till det dagliga livet inte enbart i sitt hem, utan också i sin boendemiljö. Omnämnandet av boendemiljö innebär att servicen inte nödvändigtvis begränsar sig enbart till att ges inom klientens hem, utan den kan också sträcka sig till det område som omger hemmet.
Dessutom ändrades formuleringen om upprätthållande av funktionsförmågan till ”verksamhet som främjar och upprätthåller funktionsförmågan och växelverkan”. Växelverkan innebär att klienten bemöts på ett sätt som inte begränsar sig enbart till så snabba fysiska vårdåtgärder som möjligt. I främjandet och upprätthållandet av funktionsförmågan kan ingå till exempel att göra hemsysslor tillsammans med klienten. Annan verksamhet som stöder en persons förutsättningar att klara sig på egen hand kan omfatta till exempel hjälp eller stöd för en klient när han eller hon vistas utomhus eller uträttar ärenden utanför hemmet samt använder redskap för elektronisk kommunikation med beaktande av klientens dataskydd.
I samband med ändringen fogades till socialvårdslagen en ny 46 b § med syftet att hemvårdens klienter ska få den service de behöver genomförd med så hög kvalitet som möjligt och så att den till innehållet motsvarar kundens behov och är tillräcklig. Enligt den paragrafen ska sådana hembesök som ingår i hemvården samt de dagliga arbetsuppgifterna och arbetstiderna för de arbetstagare som utför dem planeras så att 1) klienten får det antal timmar service som han eller hon har rätt till enligt beslutet eller avtalet om service, om inte något annat följer av hans eller hennes förändrade omständigheter, 2) klientens önskemål och faktiska behov i mån av möjlighet beaktas när tidpunkten för och innehållet i hembesöken bestäms, 3) kompetensen hos den arbetstagare som genomför eller deltar i hembesök motsvarar den kompetens som krävs för de uppgifter som ingår i hembesöket, 4) en så stor del som möjligt av arbetstagarens arbetstid används till arbete hos eller med klienten, 5) arbetstagaren har möjlighet att genomföra hembesöken med beaktande av sina yrkesetiska skyldigheter.
Utifrån det som beskrivs ovan ska innehållet i hemvård och stödtjänster enligt socialvårdslagen motsvara de behov för vilka personlig assistans i ökande kommer att ansökas. Personlig assistans ska täcka angelägenheter och uppgifter som en person med funktionsnedsättning annars skulle utföra själv i den aktuella omgivningen. Med begreppet dagliga sysslor avses sådana sysslor som människor utför i sitt liv antingen varje dag eller mer sällan, men upprepade gånger med vissa tidsintervaller. Dagliga sysslor är sysslor som utförs i normal livsföring, såsom rörlighet, ärenden, hemsysslor, påklädning, skötsel av personlig hygien och toalettbesök. Enligt specialmotiveringen i regeringens proposition 191/2022 rd är avsikten inte att personlig assistans ska ersätta servicen inom hemvården eller hemsjukvården eller andra uppgifter som hör till hälso- och sjukvården och som inte anses vara egenvård. Det var också det ursprungliga syftet med bestämmelserna om personlig assistans. Det finns också rättspraxis angående beviljande av personlig assistans, men den är från tiden före de ändringar i socialvårdslagen som trädde i kraft den 1 januari 2023 och som syftade till att förbättra service som ges i hemmet och boendeservice till exempel genom att delaktigheten beaktas.
Vid bedömningen av huruvida service enligt den primära eller sekundära lagstiftningen är tillräcklig och lämplig för personer som behöver service till följd av åldrandet ska det beaktas att inga utbildningskrav finns för personliga assistenter. Dessutom är utgångspunkten vid personlig assistans tillgodoseende av självbestämmanderätten och möjliggörande av personens egna val för en person med funktionsnedsättning trots funktionsnedsättningen eller sjukdomen. Därför är en förutsättning för personlig assistans därför vara att personen med funktionsnedsättning självständigt eller med stöd kan uttrycka sin vilja om assistansens innehåll genom att använda en kommunikationsmetod som han eller hon valt. Personer som har servicebehov som är typiska för äldre, exempelvis personer med minnessjukdom, behöver ofta uttryckligen hjälp av en yrkesutbildad person, och också klientsäkerheten förutsätter i deras fall att personalen är utbildad. Vid personlig assistans har klienten huvudansvaret, och om exempelvis en klient med en minnessjukdom behöver övervakning kan ansvaret för klienten inte läggas på en personlig assistent utan utbildning.
Skillnaden i enhetskostnader mellan hemvård enligt socialvårdslagen och personlig assistans enligt lagen om funktionshinderservice minskas delvis av att kompetensen hos den arbetstagare som genomför eller deltar i hembesök enligt 46 b § i socialvårdslagen som trädde i kraft den 1 januari 2023 (790/2022, motivering RP 231/2021 rd) ska motsvara den kompetens som krävs för de uppgifter som ingår i hembesöket. Det gjorde det t.ex. möjligt att på ett mer flexibelt sätt anlita omsorgsbiträden för uppgifter som motsvarar deras kompetens, såsom att assistera vid tvättning, påklädning och måltider. Också utomhusvistelser tillsammans med klienten för att upprätthålla klientens funktionsförmåga kan vara en lämplig uppgift för en omsorgsassistent. Om två arbetstagare behövs samtidigt vid hembesöket, kan den ena av dem i vissa fall också vara en omsorgsassistent. Rekommendationen om utbildning, kompetenskrav och uppgiftsbeskrivning för omsorgsassistenter uppdaterades i maj 2024.
Pressmeddelande: https://stm.fi/sv/-/rekommendationen-gallande-omsorgsassistenters-arbete-har-reviderats
Som ovan beskrivits, har servicen enligt den primära lagstiftningen utvecklats för att svara mot hemservicens största klientkategoris, dvs. äldre personers, behov av omsorg och stöd för delaktigheten. Eftersom det serviceutbudet innefattar tillräcklig och lämplig service för nästan alla personer som behöver service av skäl som beror på åldrandet behövs vanligen inte personlig assistans enligt lagen om funktionshinderservice. I en del situationer finns det dock behov av att bevilja personlig assistans utifrån en individuell prövning, om personen behöver individuellt ordnat stöd för delaktigheten och dessutom uppfyller de andra kriterierna för tillämpning av lagen om funktionshinderservice. Till dem hör ett nödvändigt behov av hjälp eller stöd till följd av en långvarig begränsning i funktionsförmågan, som avviker från ett normalt behov i personens livsskede. En ytterligare förutsättning är att hjälpen kan ges av en personlig assistent. Detta bedöms inte få några betydande kostnadseffekter. Vid uppskattningen har också konsekvenserna av de andra preciseringar som föreslås i denna proposition beaktats. De innebär att tillgången till service eller frågan huruvida servicen är avgiftsfri inte ska vara en styrande faktor vid bedömningen av enligt vilken lag en person ska beviljas service utan valet ska baseras på en bedömning av klientens servicebehov, det vill säga på vilken service klienten behöver.
Särskilt stöd för delaktigheten
En person med funktionsnedsättning har rätt att få särskilt stöd för delaktigheten om han eller hon behöver individuellt stöd av en annan person för att kunna interagera med andra människor eller delta i fritidsverksamhet och vara delaktig i interaktiva situationer och i fritidsverksamheter. Syftet med det särskilda stödet för delaktigheten är att trygga rätten för en person med funktionsnedsättning att delta och bli delaktig i situationer med social interaktion och fritidsverksamhet också om han eller hon inte självständigt eller med hjälp av stöd förmår utforma och uttrycka sin vilja om hjälpens innehåll eller när personlig assistans inte lämpar sig för honom eller henne. Särskilt stöd för delaktigheten ska ordnas antingen för verksamhet utanför hemmet eller, om service som tillhandahålls i hemmet är ett alternativ som är förenligt med de önskemål eller intressen som personen med funktionsnedsättning har, helt eller delvis i personens hem.
Eftersom särskilt stöd för delaktigheten är avsett för personer med mycket stort och krävande servicebehov är huvuddelen av de äldre klienter som har nytta av det klienter med serviceboende med heldygnsomsorg. Enligt socialvårdslagen ska serviceboende med heldygnsomsorg innefatta all service klienten behöver från vård och omsorg till stöd för delaktigheten. Vanligen ligger det i personens intresse att stödet för delaktigheten ges av den egna enhetens personal som har särskild sakkunskap i genomförandet av service för äldre. Personalen kan ofta erbjuda stöd för delaktigheten på ett sådant sätt att klienternas funktionsförmåga beaktas.
Det är möjligt att det också inom hemvården finns klienter som kan dra nytta av stöd för delaktigheten. Också för deras del är det bäst att stödet för delaktigheten ges av bekanta vårdare, och därför är det ändamålsenligt att stödet för delaktigheten ingår i den hemvård de får. Detta stöds också av den nya 46 b §, som fogades till socialvårdslagen i samband med den ovan beskrivna ändringen i socialvårdslagen som trädde i kraft den 1 januari 2023 med syftet att innehållet i hemvården ska motsvara klientens behov och att den ska vara tillräcklig (790/2022, motivering RP 231/2021 rd).
Vid bedömningen av personens behov av särskilt stöd för delaktigheten beaktas bland annat huruvida servicen är nödvändig och huruvida det är fråga om ett behov som avviker från vad som är normalt i motsvarande livsskede. Om det upptäcks ett behov av att stöda klientens delaktighet på något sätt, bedöms genom vilken service det ska ske. För en del klienter bedöms service enligt socialvårdslagen vara lämplig och tillräcklig, medan en del andra klienter eventuellt har ett nödvändigt behov av särskilt stöd för delaktigheten som genomförs särskilt och för vilket det också föreskrivs om minimiantal timmar. I regeringens ursprungliga proposition (191/2022 rd) uppskattades antalet klienter för särskilt stöd för delaktigheten i andra klientkategorier, och t.ex. av personer med svår utvecklingsstörning bedömdes endast en liten del behöva särskilt stöd för delaktigheten som ordnas särskilt.
I samband med beredningen av planen för de offentliga finanserna våren 2024 stannade man för en lösning som innebär att den bestående personaldimensioneringen vid verksamhetsenheter för vård med heldygnsomsorg för äldre från och med den 1 januari 2025 är minst 0,6 personal per klient. Minimidimensioneringen trädde ursprungligen i kraft den 1 oktober 2020, och därefter har den höjts stegvis. Från och med den 1 april 2023 har dimensioneringen varit 0,65, och avsikten var att höja den till 0,7 från och med den 1 januari 2028.
Trots ändringarna i minimidimensioneringen förändras inte innehållet i vården med heldygnsomsorg, vilket innebär att den också innefattar stöd för delaktigheten. I lagstiftningen åläggs serviceproducenter att inom ramen för sin egenkontroll övervaka och bedöma om personalen är tillräcklig i förhållande till klienternas servicebehov vid varje given tidpunkt. Ändringen av minimidimensioneringen bereds enligt samma tidtabell som denna proposition. I ett utkast till proposition som är under beredning bedöms det att en sänkning av minimidimensioneringen till 0,6 sannolikt får effekter för möjligheterna att erbjuda verksamhet som upprätthåller klienternas funktionsförmåga och sociala umgänge. Rätten till särskilt stöd för delaktigheten enligt lagen om funktionshinderservice bedöms dock på det sätt som beskrivs ovan med beaktande av huruvida servicen är nödvändig och huruvida det är fråga om ett behov som avviker från vad som är normalt i motsvarande livsskede. Därför kan det antas att sänkningen av minimidimensioneringen inte kommer att medföra någon betydande ökning av antalet klienter som får särskilt stöd för delaktigheten.
Utifrån det som beskrivs ovan innehåller också serviceutbudet enligt den primära lagstiftningen tillräcklig och lämplig service för nästan alla som behöver service av skäl som beror på åldrandet. Dock kan det uppkomma situationer när särskilt stöd för delaktigheten enligt den sekundära lagstiftningen, det vill säga lagen om funktionshinderservice, behöver beviljas utifrån en individuell prövning. Detta bedöms inte få några betydande kostnadseffekter. Vid uppskattningen har också konsekvenserna av de andra preciseringar som föreslås i denna proposition beaktats. De innebär att tillgången till service eller frågan huruvida servicen är avgiftsfri inte ska vara en styrande faktor vid bedömningen av enligt vilken lag en person ska beviljas service utan valet ska baseras på en bedömning av klientens servicebehov, det vill säga på vilken service klienten behöver.
Stöd i att fatta beslut
En person med funktionsnedsättning har rätt att som en separat tjänst få stöd i att fatta beslut, om personen behöver stöd i att fatta andra viktiga beslut i det egna livet än sådana som anknyter till det dagliga livet. I andra än viktiga beslutssituationer ingår stödet i att fatta beslut utifrån personens individuella behov inom ramen för övriga tjänster när det är lämpligt med tanke på servicens karaktär.
De som behöver stöd i att fatta beslut som en separat tjänst av skäl som beror på åldrandet har sannolikt en medelsvår minnessjukdom, eftersom personer med framskriden minnessjukdom inte kan utnyttja den tjänsten. Av dem behöver dock endast de stöd i att fatta beslut som en separat tjänst, som av en eller annan orsak inte har någon närstående eller anhörig som hjälper dem. Av de andra kan åtminstone en del av dem som har gruppboendeservice eller hemvård också få stöd av sin egenvårdare. Eftersom det är fråga om en betydande förändring i livet blir servicen inte aktuell så många gånger för en äldre person. Stöd i att fatta beslut är avsett att behövas till exempel vid stora förändringar i hälsotillståndet eller vid flyttning bort hemifrån. Exempelvis för klienter som får service dygnet runt är det möjligt att en sådan situation inte blir aktuell en enda gång. Dessutom har medvetenheten ökat om hur vårdtestamenten och intressebevakningsfullmakter görs. Med hjälp av dem är personens önskemål kända också i situationer när personen själv inte längre kan uttrycka dem.
Det innebär att antalet äldre klienter som behöver stöd för beslutsfattandet inte är avsevärt större än vad som uppskattades i regeringens ursprungliga proposition (RP 191/2022 rd).
Träning
Träning är en målinriktad service som ges för viss tid och innefattar 1) övning i kognitiva och funktionella färdigheter och i social interaktion, 2) undervisning i teckenspråk eller handledning i användningen av kommunikationsmetoder som stöder eller ersätter talet, 3) stöd vid förändringar i funktionsförmågan, omgivningen eller familjesituationen eller vid andra motsvarande förändringar i livet. Enligt lagen är en ytterligare förutsättning att motsvarande träning inte kan fås som medicinsk rehabilitering.
I fråga om äldre personer ska det övervägas om de får stöd för att lära sig nya färdigheter eller förstärka befintliga färdigheter som behövs för ett självständigt liv eller för att fungera i eller förbereda sig för förändringsfaser i livet. Social rehabilitering enligt socialvårdslagen och medicinsk rehabilitering enligt hälso- och sjukvårdslagen är primära i förhållande till träning enligt lagen om funktionshinderservice. Eftersom äldre personer har haft de färdigheter som behövs för ett självständigt liv, motsvarar rehabilitering vanligen bättre deras behov. Dessutom bör klientens funktionsförmåga stödas också genom service enligt socialvårdslagen.
Därför blir träning sannolikt inte aktuell för så väldigt många personer som behöver service av skäl som beror på åldrandet.
Krävande multiprofessionellt stöd
En person med funktionsnedsättning har rätt till krävande multiprofessionellt stöd, om 1) det förutsätts särskild yrkeskompetens och samarbete för att stödja personens delaktighet eller tillgodoseendet av hans eller hennes självbestämmanderätt eller andra grundläggande fri- och rättigheter, 2) personen har allvarliga, till funktionsnedsättningen anknytande utmaningar som gäller kommunikationen, den sociala interaktionen eller beteendet och personens eller andra människors människovärde, hälsa eller säkerhet därför hotas, eller 3) det krävs multiprofessionellt stöd för att utreda de bakomliggande orsakerna till begränsningsåtgärder som riktar sig till personens grundläggande fri- och rättigheter och för att förebygga och minska användningen av begränsningsåtgärder. Krävande multiprofessionellt stöd har med stöd av specialomsorgslagen tidigare beviljats som specialomsorg.
Krävande multiprofessionellt stöd ges vanligen när enskilda tjänster eller åtgärder inte svarar mot servicebehovet hos en person med funktionsnedsättning, utan det behövs ett nära, ofta långvarigt samarbete mellan olika yrkesutbildade personer och flera olika social- och hälsovårdstjänster. Med stöd av 1 punkten har en person med funktionsnedsättning rätt till servicen exempelvis om personens kommunikation är väldigt knapphändig och det behövs samarbete mellan flera yrkesutbildade personer för att utreda hur det är möjligt att interagera med personen. I de situationer som beskrivs i 2 punkten behövs nära samarbete mellan en sakkunniggrupp för krävande multiprofessionellt stöd samt närstående och den egna kontaktpersonen till en person med funktionsnedsättning för att sakkunniggruppen ska kunna hjälpa personen med funktionsnedsättning och den egna kontaktpersonen ska kunna lösa situationer på ett säkert sätt. Därefter är det möjligt att börja arbeta för att undvika utmanande situationer, så att personen med funktionsnedsättning kan fungera tillsammans med andra på ett säkert sätt och personens delaktighet tillgodoses bättre. I 3 punkten beskrivs en situation när det är nödvändigt att rikta begränsningsåtgärder till en person med funktionsnedsättning och man försöker bli av med dem. Begränsningsåtgärder får endast riktas till en sådan person som avses i specialomsorgslagen (519/1977), och därför gäller 3 punkten inte äldre som inte har funktionsnedsättning.
Krävande multiprofessionellt stöd är ett stöd som förutsätter särskild yrkeskompetens och multiprofessionellt samarbete och som ges en person med funktionsnedsättning, närstående som stöder personen och yrkesutbildade personer som arbetar nära personen. Stödet ges av en sakkunniggrupp för krävande multiprofessionellt stöd. I fråga om typiska servicebehov hos äldre finns specialkunnande uttryckligen inom servicen för äldre. Dessutom föreskrivs det i 41 § i socialvårdslagen om multiprofessionellt samarbete. Enligt den ska den myndighet inom socialvården som ansvarar för åtgärden för att bedöma servicebehovet, fatta beslut och tillhandahålla socialvård se till att tillräcklig sakkunskap och kompetens med hänsyn till en persons individuella behov finns att tillgå. Genom multiprofessionellt samarbete är det möjligt att svara mot samma behov som genom krävande multiprofessionellt stöd.
Utifrån det som beskrivs ovan är krävande multiprofessionellt stöd inte nödvändigtvis en ändamålsenlig service för så många äldre, men i en del enskilda situationer kan servicen bli aktuell.
Stöd för boendet och stöd för rörligheten
I fråga om befintlig service, det vill säga stöd för boendet, stöd för rörligheten och stöd för tillgängligt boende innehåller socialvårdslagen motsvarande service för personer som behöver service av skäl som beror på åldrandet. I synnerhet i fråga om stöd för boendet finns den lämpligaste servicen uttryckligen bland den boendeservice enligt socialvårdslagen som är avsedd för äldre, eftersom den innefattar sådan kompetens som typiska servicebehov hos äldre förutsätter.
Stöd för tillgängligt boende, det vill säga förändringsarbeten i den bostad som utgör det egna hemmet, kan beviljas som övrig service enligt socialvårdslagen. Ändringsarbeten i bostaden har också redan tidigare beviljats äldre enligt handikappservicelagen, eftersom det är fråga om en kostnadseffektiv service (ändringsarbetena kan leda till att övergången till tyngre service skjuts fram, och i genomsnitt är de billiga).
Sammandrag
De föreslagna preciseringarna av tillämpningsområdet (att service enligt allmänna lagar är primär, att avgiftsfrihet och tillgång till primär service fråntas sin styrande verkan och skyddsbestämmelsen gällande avgifter i anslutning till detta samt ett behov som avviker från vad som är normalt i det aktuella livsskedet) gäller alla klientkategorier. Deras syfte är att säkerställa service enligt lagen om funktionshinderservice enbart i sådana situationer till följd av ett särskilt servicebehov, när service enligt den primära lagstiftningen inte är tillräcklig och lämplig.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att de preciseringar av tillämpningsområdet som föreslås i denna proposition innebär att antalet klienter som hänvisas till service enligt lagen om funktionshinderservice inte avviker betydligt från bedömningen i regeringens ursprungliga proposition (191/2022 rd). I och med de preciseringar av tillämpningsområdet som ingår i propositionen är bedömningen att klienterna kommer att omfattas av den allmänna lagen (socialvårdslagen) och speciallagen (lagen om funktionshinderservice) i ungefär samma proportion som enligt regeringens ursprungliga proposition med förslag till lag om funktionshinderservice.
De preciseringar som föreslås i propositionen innebär att tillgången till service eller frågan huruvida servicen är avgiftsfri inte ska vara en styrande faktor vid bedömningen av enligt vilken lag en person ska beviljas service utan valet ska baseras på en bedömning av klientens servicebehov, det vill säga på vilken service klienten behöver. Genom dessa preciseringar blir beviljandet av service och valet av tillämplig lag tydligare för alla som är i behov av service, men i synnerhet för äldre som är den klientgrupp som behöver mest socialservice. Den betydande ändring i tillämpningsområdet som gjordes under riksdagsbehandlingen, när åldersavgränsningen slopades, gällde också personer som behöver service specifikt av skäl som beror på åldrandet, och därför innehåller propositionen en noggrannare konsekvensbedömning för dem än för andra klientgrupper.
Därför är det viktigt att bedöma om den primära lagstiftningen innehåller service som på ett tillräckligt och lämpligt sätt kan svara mot servicebehovet hos personer som behöver service specifikt av skäl som beror på åldrandet. I konsekvensbedömningen beaktas det tillägg som fogats till bestämmelsen, att service enligt lagen om funktionshinderservice ordnas för en person med funktionsnedsättning endast om personens behov av hjälp och stöd avviker från vad som är normalt i det livsskede personen befinner sig i.
Bedömningen är att serviceutbudet enligt den primära lagstiftningen innehåller tillräcklig och lämplig service för nästan alla som behöver service av skäl som beror på åldrandet. Äldre har inte stängts ute från tjänster enligt lagen om funktionshinderservice, utan ofta innefattar den primära servicen motsvarande tjänster som bättre svarar mot deras behov. Dock kan det uppkomma situationer när service enligt den sekundära lagstiftningen, det vill säga lagen om funktionshinderservice, behöver beviljas utifrån en individuell prövning. Detta bedöms dock inte få några betydande kostnadseffekter.
Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet får klienten subjektiv rätt till service enligt lagen om funktionshinderservice först när det konstaterats att service enligt den primära lagstiftningen inte är lämpliga och tillräckliga för klienten. Klienten får ingen subjektiv rätt till service enligt socialvårdslagen i en situation när service enligt den primära lagstiftningen konstateras vara tillräcklig och lämplig, utan då beviljas service enligt socialvårdslagen enligt de förutsättningar som anges i socialvårdslagen. Avsikten är inte att lagen om funktionshinderservice ska ge bättre den som anlitar service bättre rättigheter i en situation när tillräcklig och lämplig service kan ges med stöd av den allmänna lagstiftningen.
Det är också sannolikt att de som behöver service av skäl som beror på åldrandet och som har ett nödvändigt behov av exempelvis hjälp och stöd för de dagliga sysslorna eller delaktigheten, redan omfattas av service enligt socialvårdslagen.
Preciseringarna av tillämpningsområdet berör därmed alla personer med funktionsnedsättning, och de är åldersneutrala. I fråga om andra än äldre personer bedöms preciseringarna av tillämpningsområdet inte få några nämnvärda konsekvenser för antalet klienter som hänvisas till service enligt lagen om funktionshinderservice. Bestämmelsen om beaktande av livsskedet bedöms inte förändra de personernas ställning eftersom bestämmelsen trots att den nu införs i lag, eftersom motsvarande principer redan i nuläget styr tillämpningspraxis.
Det föreskrivs om den allmänna servicens primära ställning i förhållande till funktionshinderservice redan i gällande lagstiftning, men preciseringen av tillämpningspraxis vid bedömningen av klientens intresse (som gäller avgiftsfrihet) gör det möjligt att en liten del av dem som i nuläget omfattas av service enligt handikappservicelagen kan hänvisas till service enligt den primära lagstiftningen. Detta bedöms medföra en liten inbesparing i kostnader och ökning av intäkterna från klientavgifter.
De senaste årens ändringar i socialvårdslagen har inneburit stärkta möjligheter att bevilja t.ex. stöd för delaktigheten inom servicen för äldre, och personalens tillräcklighet har stärkts. För genomförandet av dessa reformer beviljades tilläggsfinansiering för utökade uppgifter. Genomförandet av dem i välfärdsområdena kan dock ännu vara på hälft.
I denna proposition föreslås inga ändringar i de paragrafer som gäller service enligt den primära lagstiftningen, och därför leder propositionen inte till några kostnadsökningar för den. Konsekvenserna av preciseringen i 4 § i socialvårdslagen har beaktats.
Ekonomiska konsekvenser av de övriga ändringar riksdagen gjort
Riksdagen gjorde ändringar i fråga om personer som använder livsuppehållande respirator.
Klienterna behöll ett ekonomiskt stöd som motsvarar den tidigare ersättningen för uppehälle, men i fortsättningen fås det delvis av FPA (i form av bostadsbidrag) och delvis av välfärdsområdet. Välfärdsområdenas kostnader minskade därför med 0,4 miljoner euro jämfört med nuläget, vilket motsvarar bostadsbidraget från FPA.
Det föreskrevs att hälso- och sjukvårdstjänster är avgiftsfria. Ingen förändring jämfört med nuläget, men i regeringens proposition föreslogs det att de blir avgiftsbelagda.
Det föreskrevs att resor till hälso- och sjukvården är avgiftsfria. Ingen förändring jämfört med nuläget, men i regeringens proposition föreslogs det att de blir avgiftsbelagda.
Minimiantalet timmar för särskilt stöd för delaktigheten höjdes jämfört med regeringens proposition.
Uppdaterad kalkyl i fråga om antalet timmar (den stigande kostnadsnivån beaktas särskilt): 2025: 1 500 klienter * timkostnad (35 €) * 10 timmar per månad * 12 mån. = 6,3 miljoner euro. 2026: 1 500 klienter * timkostnad (35 €) * 20 timmar per månad * 12 mån. = 12,6 miljoner euro. Från och med 2027: 1 500 klienter * timkostnad (35 €) * 30 timmar per månad * 12 mån. = 18,9 miljoner euro.
De övriga ändringar som riksdagen gjorde medför inga betydande kostnadseffekter:
Det föreskrevs om rätt till arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning ifall verksamhet som beviljas enligt den primära lagen inte är lämplig. Tidigare har motsvarande service beviljats med stöd av specialomsorgslagen för samma klientgrupp, och därför uppkommer ingen merkostnad. Resor till arbetsverksamhet för personer med utvecklingsstörning är avgiftsfria redan i nuläget, så för dem uppkommer ingen merkostnad.
En ändring av innehållet av bestämmelsen om dagverksamhet så att en person med funktionsnedsättning utöver arbete, arbetsverksamhet eller verksamhet i sysselsättningssyfte också kan delta i dagverksamhet; inga betydande kostnadseffekter.
Avgiftsfri för- och eftermiddagsverksamhet för barn, som i vissa situationer ordnas som kortvarig omsorg: avgiftsintäkterna faller bort, men det gör också det administrativa arbetet för att samla in dem och därför får detta inga betydande kostnadseffekter.
Avgiftsfria resor till dagverksamhet för andra än personer med funktionsnedsättning: avgiftsintäkterna (självriskandelar) faller bort, men det gör också det administrativa arbetet för att samla in dem och därför får detta inga betydande kostnadseffekter. Resor till arbetsverksamhet för personer med utvecklingsstörning har varit avgiftsfria redan i nuläget.
I fråga om barn som bor utanför hemmet ändrade riksdagen författningarna, men de ändringarna får inga faktiska kostnadseffekter.
Precisering av bestämmelser om enskilda tjänster: inga faktiska ekonomiska konsekvenser. Merparten av preciseringarna gällde de nya tjänster som föreslås ingå i lagen (bl.a. särskilt stöd för delaktigheten och stöd i att fatta beslut) samt föreslagna bestämmelser om sådana tjänster som tidigare under olika benämningar och delvis med olika innehåll har beviljats med stöd av specialomsorgslagen eller handikappservicelagen (bl.a. träning och krävande multiprofessionellt stöd).
Bestämmelsen om stöd i att fatta beslut träder i kraft genast (i regeringens proposition föreslogs en övergångsperiod). Kostnaden (1,0 miljoner euro utan äldre klienter) uppkommer genast vid ikraftträdandet.
Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenserna
I de sammanfattande tabellerna ingår alla kostnader för lagen om funktionshinderservice som träder i kraft den 1 januari 2025, om de preciseringar som föreslås i denna proposition träder i kraft. Tabellerna beskriver hur mycket kostnaderna ändrar i förhållande till gällande lagstiftning, det vill säga handikappservicelagen från 1987 och specialomsorgslagen. Kostnaderna anges enligt nivån 2025 när lagen träder i kraft (höjd med välfärdsområdesindex).
Jämfört med de kostnader som angavs i regeringens ursprungliga proposition (191/2022 rd) har följande ändringar gjorts:
- de ändringar riksdagen gjorde i fråga om ekonomisk ställning, särskilt stöd för delaktigheten och stöd i att fatta beslut för personer som använder livsuppehållande respirator
- höjning av kostnadsnivån till 2025 års nivå.
Tabell 1. Förändringar i bruttokostnaderna för tjänster som välfärdsområdena ordnar 2025–2028, miljoner euro
| 2025 | 2026 | 2027 | 2028 |
Administrativt arbete i serviceprocessen | + 3,8 | + 3,3 | + 3,3 | – |
Stöd för rörligheten: minskande antal äldre klienter till följd av preciseringar | – | - 0,5 | - 1,1 | - 2,9 |
Kortvarig omsorg | + 3,6 | + 3,6 | + 3,6 | + 3,6 |
Särskilt stöd för delaktigheten | + 6,9 | + 13,8 | + 20,6 | + 20,6 |
Stöd i att fatta beslut | + 1,1 | + 1,1 | + 1,1 | + 1,1 |
Träning | + 5,8 | + 5,8 | + 5,8 | + 5,8 |
Rehabiliterande småbarnspedagogik (minskade transporter) | - 0,1 | - 0,3 | - 0,4 | - 0,5 |
Stöd för rörligheten | + 3,2 | + 4,3 | + 4,5 | + 5,2 |
Tillgängligt boende (växelvist boende) | + 0,3 | + 0,3 | + 0,3 | + 0,3 |
Personlig assistans | + 0,3 | + 0,3 | + 0,3 | + 0,3 |
Service för personer som använder livsuppehållande respirator | – | – | – | - 2,6 |
Totalt | + 24,8 | + 31,3 | + 37,7 | + 30,9 |
Tabell 2. Ändringar i intäkterna från klientavgifterna för tjänster som välfärdsområdena ordnar 2025–2028, miljoner euro
| 2025 | 2026 | 2027 | 2028 |
Stöd för rörligheten / antal klienter som omfattas av allmän lag till följd av preciseringar | – | +0,1 | + 0,3 | + 0,8 |
Stöd för boendet / antal klienter som omfattas av allmän lag till följd av preciseringar | – | – | – | + 0,8 |
Hälso- och sjukvårdstjänster för personer som använder livsuppehållande respirator | – | – | – | – |
Totalt | – | +0,1 | + 0,3 | + 1,5 |
Tabell 3. Ändringar i kostnaderna för sjukförsäkringen från och med 2027, miljoner euro
| Fr.o.m. 2027 | Varav statens finansieringsandel (de försäkrade finansierar resten) |
Läkemedelsersättningar | + 1,1 | + 0,4 (33 %) |
Rehabilitering | + 0,2 | + 0,07 (33 %) |
Reseersättningar | + 0,04 | + 0,01 (33 %) |
Totalt | + 1,3 | + 0,5 |
I planen för de offentliga finanserna för åren 2025–2028 beslöts det om den så kallade kanaliseringslösningen för socialskyddsfonderna, som innebär att statens finansieringsandel minskar och de försäkrades finansieringsandel ökar. Avsikten är att ändringen ska beredas enligt samma tidtabell som denna proposition, och att den ska inverka på de finansieringsandelar som anges i tabell 3 från och med 2026.
Tabell 4. Ändringar i utgifterna för bostadsbidraget 2025–2027, miljoner euro
| 2025 | 2026 | 2027 |
Bostadsbidrag | +0,1 | +0,2 | +0,4 |
Tabell 5. Förändringar i kommunernas inkomster 2025–2028, miljoner euro
| 2025 | 2026 | 2027 | 2028 |
Intäkter av klientavgifterna inom småbarnspedagogiken | + 0,3 | + 0,7 | + 1,0 | + 1,3 |
Tabell 6. Nettoeffekt på de offentliga finanserna 2025–2028, miljoner euro
| 2025 | 2026 | 2027 | 2028 |
Välfärdsområdenas nettokostnader (ökningar, inbesparingar och ökade intäkter från klientavgifter beaktade) | + 24,8 | + 31,2 | + 37,3 | + 29,4 |
Folkpensionsanstaltens kostnader (statens andel) | | | | + 0,5 |
Kommunernas intäkter från klientavgifterna | + 0,3 | + 0,7 | + 1,0 | + 1,3 |