3
Nuläge och bedömning av nuläget
3.1
3.1 Om nedskräpning av hav och havsstränder i Finland
3.1.1
Uppföljningen av nedskräpning av stränder i Finland
Nedskräpning av hav har utretts systematiskt i Finland sedan 2012. Den uppföljningsmetod som används baserar sig på uppföljningsmetoden för Förenta nationernas miljöprogram (UNEP) och följer anvisningarna från Kommissionen för skydd av Östersjön HELCOM. Uppföljningsmetoden baserar sig på uppföljningsstädningar på stränderna. I nuläget finns det 13 sådana uppföljningsstränder (se figur 1), av vilka den nordligaste finns i Kalajoki och den östligaste i Kotka. Det finländska programmet för uppföljning av nedskräpning av stränder omfattar urbana havsstränder, havsstränder i naturtillstånd och havsstränder som representerar mellanformer av dem. Det skräp som hittas vid uppföljningsstädningarna räknas styckevis enligt åttio olika kategorier.
Figur 1. Uppföljning av skräp på stränder i Finland.
Vid inre vattendrag görs ingen motsvarande uppföljning av skräp på stränderna. Håll Skärgården Ren rf har i kampanjform genomfört uppföljning av skräp också på stränder vid inre vattendrag, och då har bland annat skräp som härstammar från fiske hittats.
3.1.2
Kategorier av skräp av betydelse för nedskräpningen i Finland
I tabell 2 anges de 20 vanligaste skräpslagen enligt antal på de 13 uppföljningsstränderna i Finland under perioden 2012–2018 (de s.k. TOP20 skräpslagen). Antalet skräp anges per 1 000 kvadratmeter. Mätt i antal hittades flest cigarettfimpar, vilka utgjorde 63 % av allt skräp och 67 % av TOP20-skräpet. Näst vanligast var plast som funnits i miljön så länge att det inte går att fastställa dess ursprungliga användningsändamål. Oidentifierat plast utgör sammanlagt 16 % av allt skräp. Plasterna torde till största delen härröra från de vanligaste plastfraktionerna.
Tabell 2: De vanligaste skräptyperna på finländska stränder enligt uppföljningen på stränderna
Placering | materialkategori | Produkt (UNEP-kod) | Antal /1000m2 | % av allt upphittat skräp | % av TOP20- skräpet | Nämns i direktivet (Ja/Nej) |
1. | Plast | Cigaretter, fimpar och filter (PL11) | 35 070,00 | 62,97 | 66,58 | J |
2. | Plast | Övrigt (PL24) | 8 588,00 | 15,42 | 16,30 | N |
3. | Plast | Livsmedelsbehållare (snabbmat, bägare, måltidsförpackningar & motsvarande (PL06) | 1 451,67 | 2,61 | 2,76 | J |
4. | Skumplast | Skum (isolering & förpackning) (FP04) | 1 271,44 | 2,28 | 2,41 | N |
5. | Plast | Flaskkorkar & lock (PL01) | 832,88 | 1,50 | 1,58 | J |
6. | Trä | Förädlat trä och pallådor (WD04) | 727,87 | 1,31 | 1,38 | N |
7. | Plast | Plastpåsar (matta & klara) (PL07) | 531,49 | 0,95 | 1,01 | J |
8. | Plast | Rep (PL19) | 496,91 | 0,89 | 0,94 | Delvis |
9. | Glas & keramik | Glas- eller keramikskärvor (CG07) | 457,99 | 0,82 | 0,87 | N |
10. | Plast | Knivar, gafflar, skedar, sugrör, omrörare (bestick) (PL04) | 441,28 | 0,79 | 0,84 | J |
11. | Plast | Glasfiberstycken (PL22) | 432,23 | 0,78 | 0,82 | N |
12. | Metall | Flaskkorkar, lock & dragringar (ME02) | 406,57 | 0,73 | 0,77 | N |
13. | Paper & kartong | Papper (inklusive tidningar och tidskrifter) (PC01) | 331,10 | 0,59 | 0,63 | N |
14. | Metall | Folieomslag (ME06) | 311,47 | 0,56 | 0,59 | N |
15. | Paper & kartong | Muggar, livsmedelsbrickor, livsmedelsomslag, tobaksaskar, dryckesburkar (PC03) | 275,84 | 0,50 | 0,52 | N |
16. | Plast | Bindor (inte sanitetsbindor) (PL21) | 241,93 | 0,43 | 0,46 | N |
17. | Paper & kartong | Lådor och stycken av kartong | 204,62 | 0,37 | 0,39 | N |
18. | Plast | Presenningar eller övriga vävda plastpåsar, pallfilmer (PL16) | 203,02 | 0,36 | 0,39 | N |
19. | Organiskt | Frukt, livsmedel, bakverk, sötsaker, glass (OR03) | 202,54 | 0,36 | 0,38 | N |
20. | Glas & keramik | Byggmaterial (tegel, cement, rökkanaler) GC01 | 196,09 | 0,35 | 0,37 | N |
Av de tjugo skräpslag som förorsakar mest nedskräpning består elva av plast. Sammanlagt motsvarar plasten 89 % av allt fastställt skräp och 94 % av TOP20-skräpet.
Av de produkter SUP-direktivet omfattar förekommer filter för tobaksvaror, det vill säga cigarettfimpar, mest på listan över de vanligaste skräptyperna i Finland. Av de produkter SUP-direktivet omfattar förekommer vaddpinnar, ballonger, ballongpinnar, dryckesflaskor, hygienartiklar (våtservetter, sanitetsbindor) inte på listan över de vanligaste skräptyperna i Finland, och de enda fiskeredskap som förekommer där är rep. Definitionen av uttjänta fiskeredskap är dock inte densamma vid uppföljningen av skräp på stränderna som i SUP-direktivet. I Finlands miljöcentrals rapport Suomen merialueen roskaantumisen lähteet Setälä, Outi ja Suikkanen, Sanna 2020: https://helda.helsinki.fi/handle/10138/313542 uppskattas det att avfall från fiske (som ligger närmare definitionen i SUP-direktivet) utgör 6,3 av antalet skräp på stränderna. Mätt i volym är andelen uttjänta fiskeredskap betydligt större. Uppföljningen av nedskräpningen av stränderna ger endast en mycket begränsad bild av nedskräpningen av havsområdet, eftersom den endast genomförs på 13 stränder. De områden där nedskräpningen av stränder följs upp utgör inte kärnområden för fiske.
Vid Finlands miljöcentral pågår ett forskningsprojekt i vilket plastbelastningen på fåglarnas häckningsholmar i Finska viken följs upp. I projektet utreds mängden plastskräp i sjöfåglars bon, och såväl variationen i plastmaterial som fenomenets geografiska utbredning undersöks. I skarvbon i fyra skarvkolonier i Finska viken (200 undersökta bon) fanns ca 250 plastskräp, av vilka ca 10 % var fiskeredskap, bl.a. linor, nät och spön. Muovit merilintujen pesämateriaaleissa (MUPPE):https://www.syke.fi/fi-FI/Tutkimus__kehittaminen/Tutkimus_ja_kehittamishankkeet/Hankkeet/Muovit_merilintujen_pesamateriaaleissa_MUPPE
3.1.3
Källor och rutter för skräp
Allmänt
Av skräpet i havet härstammar 80 % från land och resten från marina aktiviteter. Av skräpet i havet bedöms 70 % sjunka, 15 % bli flytande på ytan eller i vattenpelare och 15 % driva i land. Fjäder, Päivi, 2016: Merten roskaantuminen, muovit, mikromuovit ja haitalliset aineet. Suomen ympäristökeskuksen raportteja 37/2016: https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/167421/SYKEra_37_2016.pdf?sequence=1&isAllowed=y Bedömningarna är globala, och de beskriver inte nödvändigtvis situationen i Finland och Östersjön.
Till skräpkällorna hör avsiktlig och oavsiktlig nedskräpning, byggarbetsplatser nära vattendrag, turism, industri, lantbruk, fiske, fiskodling, vattenodling, sjöfart, transporter, utbredning av sväm och bioavfallskompost, fyllning av havet med muddrings- eller jordmassor, dåligt skötta avstjälpningsplatser (inklusive snöavstjälpningsplatser) samt bristfällig avfallshantering såsom öppna och alltför små avfallskärl och avloppsreningsverk. I Finland håller dock avloppsreningsverken en hög nivå, och renat avloppsvatten för inte med sig några betydande mängder makroskräp.
En stor del av nedskräpningen sker i eller nära städer och andra tätt bebodda områden. Dagvatten är en betydande transportör av skräp. I synnerhet tobaksfimpar slängs avsiktligt på gator och direkt i dagvattenbrunnar. Skräp transporteras också av åar, bäckar, diken, naturlig ursköljning, vinden samt djur.
I Helsingfors hamnar plastskräp och annat skräp också i havet när orenad plogad snö stjälps i havet. Det innebär att flera tusen kilo skräp kommer ut i havet under en normal snövinter. Pikkarainen, Kaisa 2017: Puhdas kuin lumi? Lumi mikromuovien ja muun roskan reittinä kaupunkialueelta mereen. Pro gradu-tutkielma, Helsingin yliopisto. Helsingfors stad undersöker för närvarande tekniker för att minska mängden skräp som kommer ut i havet med snön. Turunen, Sara; Virkkunen, Henri, Myllymaa, Tuuli ja Salminen, Jani 2020: Selvitys lumen mereen kaatamisen kieltämisestä. Ympäristöministeriö: (på finska)https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162518/YM_2020_25.pdf Snö plogas också ut i vattendrag från industriområden nära stränder, och samtidigt hamnar också skräp som snön innehåller i vattendragen.
Nedskräpning till följd av fiskeredskap som innehåller plast
Nästan 1,5 miljoner finländare sysslar med någon form av fiske på fritiden. Drygt 190 000 personer har betalat fiskevårdsavgift. De flesta fritidsfiskare är aktiva spöfiskare. Nätfiske bedrivs vanligen nära hemmet eller fritidsbostaden. Pellikka, Jani ja Eskelinen, Päivi: Vapaa-ajankalastajien profiilit. Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 41/2019: (på finska)https://jukuri.luke.fi/bitstream/handle/10024/544264/luke-luobio_41_2019.pdf?sequence=5
Största delen av fritidsfisket sker vid inre vattendrag. De mest populära områdena för fiske är inre vattendrag i Insjöfinland och Kajana, samt bland havsområdena sydvästkusten. De vanligaste fiskemetoderna är mete, pilkning och kastspöfiske. Nätfiskets andel minskar, men fortfarande ger det största delen av fångsten.
Enligt Naturresursinstitutets (Luke) grova uppskattning lämnas årligen ca 2 000 nät från fritidsfiske i miljön (i vattnet eller på stränderna), vilket i vikt motsvarar ca ett ton makroplast. Såväl vid kommersiellt fiske som vid fritidsfiske används kanistrar för märkning av nät, och rep för att fästa kanistrarna. Det bedöms att sammanlagt 0,5 ton sådan plast från fritidsfisket kommer ut i havsmiljön, och ca ett ton från det kommersiella fisket. Seppänen, Eila ja Lappalainen, Antti: Kalastus ja kalankasvatus muoviroskan lähteenä Itämerellä. Roskat Pois! -hankkeen selvitys, Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 9/2019, s. 15 ja Kertakäyttömuovituotteita koskevan direktiivin toimeenpanon vaihtoehtojen tarkastelu, Ympäristöministeriön julkaisuja 2019:26, s. 45.
Finlands miljöcentral koordinerade projektet Försvunna fångstredskap i Finlands havsområden (KAPYYSI).Haamuverkot Suomessa (syke.fi) I projektet kartlades spöknäts, det vill säga övergivna eller försvunna fiskeredskaps, placering och mängd i Finlands havsområden, testades lämpliga insamlingsmetoder samt insamlades och rengjordes upphittade nät (till havs och på land) så att de lämpar sig för materialåtervinning. I fiskehamnarna har det samlats fångstredskap som är regelvidriga, trasiga eller annars oanvändbara. Under projektet upptäcktes det att kommersiella fiskare som får anvisningar bäst behärskar förbehandlingen av fångstredskap så att de duger för materialåtervinning. De viktigaste kategorierna av fångstredskap med tanke på nedskräpningen är nät för det första kommersiellt fiske och fritidsfiske; en annan väsentlig produktkategori är förvarings- och transportlådor av polystyren, som dock inte omfattas av SUP-direktivet. En av slutsatserna från KAPYYSI-projektet var att de obehövliga fångstredskap som skräpar i fiskehamnarna bör samlas för avfallshantering, vilket minskar risken för att de ska användas för grått fiske. Eftersom tröskeln för att överge fiskeredskap är låg vid grått fiske, minkar detta också mängden potentiella spöknät.
Strukturer för fiskodling och plastöverdrag för dem är en källa för mikroplaster. På längre sikt bryts skräp som innehåller plast i havet ned till mikroplaster. Mikroplaster hör inte direkt till SUP-direktivets tillämpningsområde, men i skäl 9 i ingressen till direktivet konstateras det att problemet med föroreningar på land och markförorening från större plastföremål och därav resulterande fragment eller mikroplast kan vara betydande och att sådan plast kan spridas i den marina miljön.
3.1.4
Negativa miljöeffekter och ekonomiska konsekvenser av nedskräpning
Nedskräpning medför direkt och indirekt skada på miljön. Plastskräp medför mer betydande skada än skräp av andra material, eftersom plast dels bryts ned långsamt, dels omvandlas till mikroplaster när det bryts ned i den marina miljön. Dessutom är plast ett poröst material som tar upp kemikalier, som släpps ut i naturen när plasten bryts ner. Skadeverkningarna kan vara fysikaliska eller kemiska, och på bägge sätten kan de inverka på välmåendet hos populationer av levande organismer. Till de mest kända problem nedskräpning medför hör skadeverkningar för djur, såsom att makroskräp fastnar på fåglar och gnagare samt att fiskar och andra djur dör sedan de ätit plast. Sälar och fiskar dör också sedan de fastnat i spöknät. Setälä, Outi; Gustafsson, Jenny; Haaksi, Hanna ja Lehtiniemi, Maiju 2017: Roskapostia – kansalaisen tietokirja meren roskaantumisesta: http://pidasaaristosiistina.fi/files/2502/Roskapostia_netti.pdf Makroskräp som djur sväljer kan täppa till matsmältningskanalen, bromsa upp tillväxten, störa reproduktionen och leda till att djuret dör. Från skräp som djuret ätit kan ockås kemikalier som sugits upp av plasten frigöras.
Nedskräpning medför ekonomiska kostnader för innehavare av nedskräpade områden, bland andra fastighetsägare, kommuner och andra uppstädningsskyldiga. Exempelvis 2013 användes sammanlagt ca 510 miljoner euro på skötsel av utomhusområden på statens, kommunernas och samkommunernas fastigheter, varav skötseln av kommunala utomhusområden kostade ca 70 miljoner euro. Uppstädning efter nedskräpning ingår i kostnader för skötsel av utomhusområden. Ingen statistik är tillgänglig över hur stor andel av kostnaderna som består av uppstädning. Tuulia Innala, Kuntaliitto 6.6.2019.
I projektet Bort med skräpet! uppskattades fiskets betydelse som källa för plastskräp i Finland. Seppänen, Eila ja Lappalainen, Antti: Kalastus ja kalankasvatus muoviroskan lähteenä Itämerellä. RoskatPois! -hankkeen selvitys, Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 9/2019: http://jukuri.luke.fi/handle/10024/543823 Av dem som besvarade en enkät riktad till kommersiella fiskare uppgav 42 % att plastskräp och annat skräp i havet stör näringsutövningen. Trålfiske kan generera upp till 600–800 liter skräp per vecka. Förekomsten av skräp i havet är särskilt riklig nära djupfarleder och livligt trafikerade hamnar.
Nedskräpning kan också medföra skada på fartyg. Skräpet kan täppa till fartygens kylsystem samt fastna i propellrar och fiskeredskap. Skadorna på fartyg i EU har uppskattats till nästan 57,7 miljoner euro per år, vilket motsvarar 0,9 % av fiskesektorns intäkter. I Sverige bedöms minskad turism till följd av nedskräpning ha lett till en förlust på 19,8 miljoner euro. Fjäder, Päivi, 2016: Merten roskaantuminen, muovit, mikromuovit ja haitalliset aineet. Suomen ympäristökeskuksen raportteja 37/2016: https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/167421/SYKEra_37_2016.pdf?sequence=1&isAllowed=y
3.2
3.2 Minskning av nedskräpning och främjande av cirkulär ekonomi i fråga om plastprodukter
Enligt 1 § i avfallslagen (646/2011) är lagens syfte att främja att främja cirkulär ekonomi och en hållbar användning av naturresurserna, minska avfallets mängd och skadlighet, förebygga den fara och skada för hälsan och miljön som avfall och avfallshantering orsakar, säkerställa en fungerande avfallshantering och förhindra nedskräpning.
Avfallslagen omfattar som sådan också minskning av avfall, förhindrande av nedskräpning samt främjande av cirkulär ekonomi i fråga om produkter som innehåller plast och som omfattas av SUP-direktivet på det sätt som anges i syftet i artikel 1 i SUP-direktivet. Det är alltså möjligt att effektivt genomföra innehållet i SUP-direktivet genom avfallslagen och bestämmelser på förordningsnivå som utfärdas med stöd av den.
Den riksomfattande avfallsplanen och den riksomfattande färdplanen för plast är program som stödjer fullgörandet av avfallslagens och SUP-direktivets syften. Den riksomfattande avfallsplanenhttps://ym.fi/sv/den-riksomfattande-avfallsplanen har uppdaterats samtidigt som SUP-direktivet genomfördes. Den riksomfattande avfallsplanen fram till 2027 är en sådan strategisk plan för mål och åtgärder för avfallshantering och förebyggande av uppkomsten av avfall som förutsätts i avfallsdirektivet. I avfallsplanen ställs det upp mål för avfallshantering och förebyggande av uppkomsten av avfall samt föreslås åtgärder för att uppnå målen. Ett tema i avfallsplanen är att minska mängden plastprodukter för engångsbruk.
Syftet med den riksomfattande färdplanen för plast (2018) (på finska med svenkt sammandrag)https://muovitiekartta.fi/ är att påskynda övergången till en cirkulär ekonomi för plast, i synnerhet att minska de olägenheter som avfall och skräp av plast orsakar, förbättra produktplaneringen, effektivera insamlingen och återvinningen av plast samt påskynda ersättandet av plast av fossila råvaror med mer hållbara material och lösningar. Genom färdplanen för plast genomförs EU:s plaststrategi samt skapas förutsättningar för nya innovationer och investeringar inom cirkulär ekonomi. Uppdateringen av färdplanen för plast har godkänts i april 2022.
I åtgärden för minskad nedskräpning och undvikande av onödig förbrukning i färdplanen för plast beaktas uttryckligen minskning av förbrukningen av samt överförpackningen och nedskräpningen med förpackningar för engångsbruk. Det genomförs genom ett green deal-avtal. Färdplanen för plast genomförs av samarbetsnätverket för färdplanen för plast under miljöministeriets ledning.
I åtgärdsprogrammet för Finlands havsförvaltningsplan 2022–2027 Miljöministeriets publikationer 2021:30: (endast på finska) https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/163704/YM_2021_30.pdf?sequence=1&isAllowed=y ingår en översikt över befintliga åtgärder för att förbättra havets tillstånd samt nya åtgärder för havsförvaltning. En del av dem berör minskning av nedskräpning.
3.3
3.3 Producentansvar
3.3.1
3.3.1 Allmänt
Producentansvar innebär att producenten (tillverkaren, importören eller någon annan som släpper ut produkten på marknaden) antingen bär det ekonomiska ansvaret eller såväl det ekonomiska som det operativa ansvaret för att ordna avfallshantering för produkten. Bestämmelser om producentansvar finns i 6 kap. i avfallslagen. Enligt 46 § i avfallslagen ska producenten ansvara avfallshanteringen för de produkter som producenten släpper ut på marknaden och stå för kostnaderna för avfallshanteringen.
I nuläget tillämpas producentansvar på fordon, däck till fordon och maskiner, elektriska och elektroniska produkter, ackumulatorer och batterier, pappersprodukter och förpackningar. Det föreskrivs att producentansvaret omfattar de produkterna dels av nationella skäl (papper, förpackningar och däck), dels med stöd av EU-lagstiftning (fordon, elektriska och elektroniska produkter samt batterier och ackumulatorer, senast den 31 december 2024 också förpackningar).
Producentansvaret omfattar alltså skyldigheten att ordna avfallshanteringen och ansvaret för kostnaderna för den. Skyldigheten att ordna avfallshanteringen innebär i praktiken en skyldighet att ordna mottagning, transport och behandling av kasserade produkter i hela Finland. SUP-direktivet innebär att producentansvaret ska utvidgas till att omfatta vissa plastprodukter för engångsbruk. Redan i nuläget omfattar producentansvaret för förpackningar nästan alla plastförpackningar för engångsbruk som omfattas av SUP-direktivet. Utanför tillämpningsområdet faller dock muggar som säljs tomma till slutförbrukare och som hör till plastprodukter för engångsbruk (inklusive korkar och lock), som enligt gällande lagstiftning inte utgör förpackningar. De muggarna är dock i huvudsak motsvarande produkter som muggar som fylls på försäljningsstället, som redan i nuläget omfattas av producentansvaret för förpackningar.
Tabell 3: Mängden förpackningar som släpptes ut på marknaden 2019 samt materialåtervinningsgrad för förpackningsavfallet enligt förpackningsmaterial, för förpackningar med och utan pant.
Förpackningar som släpptes ut på marknaden 2019 och materialåtervinningsgraden för förpackningsavfall |
| Släppts ut på marknaden (t) | Materialåtervinningsgrad (%) |
Förpackningar utan pant | | |
Glasförpackningar | 24 423 | 101 |
Plastförpackningar | 115 626 | 35 |
Pappers- och pappförpackningar | 258 834 | 116 |
Metallförpackningar | 31 626 | 78 |
Träförpackningar | 250 585 | 27 |
| | |
Dryckesbehållare med pant | | |
Glasförpackningar | 57 560 | 96 |
Plastförpackningar | 17 694 | 90 |
Metallförpackningar | 18 991 | 97 |
| | |
Samtliga förpackningar | | |
Glasförpackningar | 81 983 | 98 |
Plastförpackningar | 133 320 | 42 |
Pappers- och pappförpackningar | 258 834 | 116 |
Metallförpackningar | 50 617 | 85 |
Träförpackningar | 250 585 | 27 |
Sammanlagt | 775 339 | 71 |
Det bör noteras att siffrorna i tabellen endast innefattar de förpackningsmängder som rapporterats av producenter som hör till producentsammanslutningar. De omfattar inte företag med en omfattning under en miljon euro, som enligt 48 § i avfallslagen inte omfattas av producentansvaret för förpackningar, och inte heller distansförsäljning eller fripassagerare som inte har anslutit sig till producentansvarssystemet trots att de är skyldiga att göra det enligt lagen. Eftersom mängden förpackningar som släppts ut på marknaden (den vänstra spalten i tabellen) endast omfattar förpackningar från producenter som deltar i producentansvarssystemet, men också förpackningar från producenter som står utanför systemet tas emot och materialåtervinns (den högra spalten i tabellen), överstiger den rapporterade materialåtervinningsgraden för vissa förpackningsslag 100.
3.3.2
3.3.2 Definitionen av förpackningsproducent
Enligt 48 § i avfallslagen betraktas som producent av förpackningar den som förpackar produkterna eller importerar de förpackade produkterna, och vars omsättning är minst en miljon euro. I september 2021 hade ca 4 300 företag med en omsättning på minst en miljon euro anslutit sig som kunder hos Finlands Förpackningsåtervinning RINKI Ab (Rinki) och hos producentsammanslutningarna för förpackningsproducenter. Dessutom hade ca 300 företag vilkas omsättning underskred en miljon euro frivilligt anslutit sig till Rinkis register. Enligt en grov uppskattning finns det ca 21 000 lantbruksföretag samt 30 000–39 000 andra företag som släpper ut förpackningar på marknaden men vilkas omsättning understiger en miljon euro, och som enligt gällande lagstiftning därför inte omfattas av producentansvaret.
I samband med beredningen av genomförandet av EU:s avfallslagstiftningspaket ansågs det behövligt att avskaffa omsättningsgränsen på en miljon euro för tillämpningsområdet för producentansvaret för förpackningar, för att genomföra minimikraven för producentansvaret enligt artikel 8 a i avfallsdirektivet samt ett producentansvarssystem som omfattar alla förpackningar vilket förutsätts i artikel 7 i förpackningsavfallsdirektivet. Det konstaterades då (RP 40/2021 rd) att omsättningsgränsen behöver avskaffas för en likvärdig behandling av producenterna. Det är också konsekvent att avskaffa omsättningsgränsen för producentansvaret för förpackningar, eftersom det inte föreskrivs om något motsvarande undantag för producenter av andra produktkategorier. Dessutom innebär SUP-direktivet att producentansvaret för plastförpackningar för engångsbruk utvidgas jämfört med nuläget, och förpackningar som hör till dess tillämpningsområde används mycket i företag vilkas omsättning understiget en miljon euro.
För att antalet små företag som omfattas av producentansvaret ska kunna utökas betydligt ansågs det ändamålsenligt att ändra definitionen av producent i fråga om så kallade serviceförpackningar och odlarförpackningar (de föreslagna ändringarna i definitionen av förpackningsproducent beskrivs närmare i avsnitt 4.1.7). Det ansågs ändamålsenligt att överföra avskaffandet av omsättningsgränsen och den ändrade definitionen av förpackningsproducent till genomförandet av SUP-direktivet, eftersom det då är möjligt att undvika att skyldigheterna för eventuella nya aktörer som omfattas av producentansvaret ändras två gånger under en kort tid.
3.3.3
3.3.3. Producentsammanslutningar
I 6 kap. i avfallslagen som berör producentansvaret föreskrivs det om allmänna skyldigheter för producentsammanslutningar, vilka gäller alla producentansvarssektorer. Producentsammanslutningarna för de nya producentansvarssektorer som förutsätts i SUP-direktivet ska också iaktta dessa skyldigheter, som beskrivs närmare nedan.
Enligt 62 § i avfallslagen ska producenten för att fullgöra producentansvarsskyldigheterna ansluta sig till en producentsammanslutning som godkänts för införande i producentregistret eller tillsammans med andra producenter bilda en sådan. Endast producenter får höra till en producentsammanslutning. Verksamhetsfältet för en sammanslutning av förpackningsproducenter ska omfatta alla förpackningsmaterial senast den 30 juni 2022. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, nedan NTM-centralen i Birkaland, som med stöd av 25 § 2 mom. i avfallslagen utgör riksomfattande tillsynsmyndighet på vissa villkor också godkänna enskilda producenter för införande i producentregistret.
Producentsammanslutningarna är organisationer som producenter grundar och administrerar, och som sköter producentansvaret på sina medlemmars vägnar. Producenterna lämnar uppgifter om mängden produkter de släpper ut på marknaden till producentsammanslutningarna, som vidarebefordrar dem till NTM-centralen i Birkaland. Producenterna betalar också de avgifter producentsammanslutningarna tar ut, med vilka producentsammanslutningarna täcker fullgörandet av producentansvaret för producenternas räkning. Producentsammanslutningarna köper avfallshanteringstjänster (insamling, transport och behandling) av offentliga och privata aktörer.
I 63 a § i avfallslagen föreskrivs det om de avgifter producentsammanslutningarna tar ut av producenterna, med vilka producentsammanslutningarna täcker fullgörandet av producentansvaret för producenternas räkning. Betalningsandelarna i en producentsammanslutning ska fördelas jämnt mellan producenterna i förhållande till de produkter som de släppt ut på marknaden. När producentsammanslutningen fastställer betalningsandelarna ska den i den mån det är möjligt i fråga om enskilda produkter eller produkt- eller materialgrupper som motsvarar varandra beakta i synnerhet deras hållbarhet och möjligheten att reparera, återanvända och materialåtervinna produkterna samt förekomsten av farliga ämnen. Bestämmelsen tillämpas från och med den 1 januari 2023.
I nuläget har minst en producentsammanslutning grundats för varje producentansvarssektor. När SUP-direktivet genomförs uppkommer nya producentansvarssektorer, för vilka det ska grundas en eller flera producentsammanslutningar för fullgörande av producentansvaret. De avgifter producentsammanslutningarna tar ut av producenterna ska också täcka de nya producentansvarsskyldigheterna till följd av genomförandet av SUP-direktivet.
Enligt 62 § i avfallslagen kan producenter av dryckesförpackningar fullgöra sina skyldigheter också genom att ansluta sig till ett i 68 § i avfallslagen avsett retursystem för dryckesförpackningar. I 7 kap. i avfallslagen finns alla bestämmelser om retursystem för dryckesförpackningar samlade, och de preciseras i statsrådets förordning om ett retursystem för dryckesförpackningar (526/2013).
Genomförandet av producentansvar för distansförsäljare beaktas särskilt i avfallslagen. Enligt det inledande stycket i 48 § 1 mom. betraktas som producent också den som genom distansförsäljning säljer produkter direkt till användare. Syftet med att ett behörigt ombud ska utses är att främja distansförsäljarnas deltagare i avfallshanteringen enligt producentansvaret, och därigenom minska antalet fripassagerare.
66 a § 1 mom. berör skyldigheten för distansförsäljare som är etablerade i Finland att fullgöra sina producentansvarsskyldigheter i en annan stat. Om skyldigheter för produktgrupperna i fråga tillämpas på distansförsäljare i den andra staten, ska den finländska distansförsäljaren svara för att de fullgörs enligt den statens lagstiftning. Enligt bestämmelsen ska en aktör som säljer elektriska och elektroniska produkter genom distansförsäljning till en annan medlemsstat i Europeiska unionen utse ett i medlemsstaten i fråga etablerat behörigt ombud som svarar för att skyldigheterna fullgörs. Kravet grundar sig på SER-direktivet 2012/19/EU. Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE).
För att genomföra artikel 8.7 i SUP-direktivet bör kravet enligt 66 a § 1 mom. att finländska distansförsäljare av elektriska och elektroniska produkter ska utse ett behörigt ombud i en annan medlemsstat utvidgas till att också gälla fiskeredskap som innehåller plast samt de plastprodukter för engångsbruk som förtecknas i del E i bilagan till SUP-direktivet. Till övriga delar omfattar 66 a och 66 b § som sådana alla nya produktgrupper som bör tas in i lagen för genomförande av SUP-direktivet, och därmed också kraven enligt artikel 8.7 i SUP-direktivet.
3.3.4
3.3.4 Konsumentinformation
I 51 § i avfallslagen om producentens informations- och rådgivningsskyldighet och i de bestämmelser på förordningsnivå som utfärdats med stöd av den föreskrivs det om producentens skyldighet att informera och ge råd åt konsumenter i olika frågor som kan främja uppnåendet av avfallslagens syfte. I bestämmelserna beaktas uttryckligen minskande av avfallets mängd och skadlighet, återanvändning, förhindrande av nedskräpning, mottagningsplatser för kasserade produkter och hur mottagningen fungerar samt åtgärder som gäller återanvändning av produkter och förberedelse för återanvändning. I bestämmelserna åläggs dessutom producenten att årligen lämna NTM-centralen i Birkaland en utredning över sin informationsverksamhet.
Sakinnehållet i 51 § i avfallslagen har samband med de medvetandehöjande åtgärder som avses i artikel 10 i SUP-direktivet, som syftar till att informera konsumenterna om minskning av skräp från produkter som omfattas av SUP-direktivet. Därför är det motiverat att nationellt genomföra artikel 10 i SUP-direktivet genom 51 § i avfallslagen och de förordningar som utfärdas med stöd av den. Artikeln om medvetandehöjande åtgärder genomförs delvis också genom den nya 48 g som berör kommuner. Bestämmelserna bör kompletteras så att de detaljerade kraven på de medvetandehöjande åtgärdernas innehåll enligt artikel 10 i SUP-direktivet beaktas. Det är ändamålsenligt att bestämmelser på förordningsnivå dels tas in i statsrådets förordning om förpackningar och förpackningsavfall (1029/2021, nedan förordningen om förpackningsavfall), dels i statsrådets förordning om vissa plastprodukter (771/2021, SUP-förordningen).
3.3.5
3.3.5 Bokföringsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter samt rapportering
I 54 § i avfallslagen om producentens bokförings- och uppgiftsskyldighet och i de bestämmelser på förordningsnivå som utfärdats med stöd av den föreskrivs det om producentens skyldighet att samla in en stor mängd olika uppgifter som berör verkställigheten av lagen och att inkludera dem i sin bokföring samt om skyldigheten att för tillsynen lämna dem till NTM-centralen i Birkaland som är riksomfattande producentansvarsmyndighet. NTM-centralen i Birkaland är skyldig att sammanställa de uppgifter som lämnas till den och sända nationella de rapporter EU-lagstiftningen förutsätter till EU-kommissionen. Alla uppgifter som lämnas till NTM-centralen i Birkaland måste inte rapporteras till kommissionen.
De uppgifter som omfattas av producenternas insamlingsansvar och som i nuläget specificeras på förordningsnivå omfattar inte de uppföljningsuppgifter som behövs för att fullgöra rapporteringsskyldigheten enligt artikel 13 och 8 i SUP-direktivet. I bestämmelserna bör göras ändringar för att säkerställa att de uppgifterna samlas in av producenterna och att NTM-centralen i Birkaland rapporterar dem till EU-kommissionen. Rapporteringen till EU-kommissionen förutsätter att det producentregister NTM-centralen i Birkaland upprätthåller (TURRE) utvecklas så att informationssystemet stödjer rapporteringen.
3.3.6
3.3.6 Egenkontroll
I 53 a § i avfallslagen föreskrivs det om producentens egenkontroll. Enligt 1 mom. ska producenten regelbundet och systematiskt övervaka att skyldigheterna enligt 6 kap. fullgörs och utveckla tillförlitligheten hos informationen om detta. Till stöd för egenkontrollen ska vid behov en oberoende och yrkeskunnig person ges i uppdrag att genomföra regelbundna granskningar. Producenten ska göra upp en skriftlig plan för egenkontrollen, som ska fogas till ansökan om godkännande för anteckning i producentregistret. I 2 mom. föreskrivs det om minimikraven på egenkontrollplanens innehåll. I dem bör också beaktas de nya producentansvarsskyldigheter som tas in i lagen för att genomföra SUP-direktivet.
Avsikten var att i de förordningar om producentansvar som har samband med verkställigheten av EU:s avfallslagstiftningspaket föreskriva om frister för oberoende granskningar. I remissvaren om förslagen till förordningar ansågs dock granskningar inom vissa frister medföra en onödig regleringsbörda, och förslaget frångicks. Samtidigt fattades dock beslutet att föreslå att 53 § 3 mom. i avfallslagen ändras så att NTM-centralen i Birkaland om den bedömer att det behövs vid behov kan bestämma att en oberoende granskning ska utföras. De föreslagna bestämmelserna är tillräckliga för att genomföra artikel 8 a 3 underpunkt d, men samtidigt kvarstår tillsynsmyndighetens prövningsrätt i fråga om när en granskning behövs.
3.3.7
3.3.7 Producentens skyldighet att ordna separat insamling
Enligt 6 § 1 mom. 18 punkten i avfallslagen avses med separat insamling av avfall avfallsinsamling där avfall vars typ och beskaffenhet skiljer sig åt hålls åtskilt i syfte att underlätta förberedelse för återanvändning samt materialåtervinning, annan återvinning eller annan särskild behandling. Enligt 15 § i avfallslagen är separat insamling av avfall en skyldighet från vilken undantag endast får göra under vissa förutsättningar.
I 49 a § i avfallslagen föreskrivs det om samarbete mellan kommuner och producentsammanslutningen för förpackningsproducenter vid separat insamling av förpackningsavfall. Kommunerna och producentsammanslutningen för förpackningsproducenter ska gemensamt komma överens om hur den separata insamlingen av förpackningsavfall bland annat kan ordnas på ett sådant sätt att den fastighetsvisa insamling som ordnas av kommunerna och den områdesvisa mottagning som ordnas av producentsammanslutningen utgör ett geografiskt heltäckande insamlingsnätverk som med beaktande av befolkningstätheten betjänar fastighetsinnehavarna väl. I avtalet ska dessutom fastställas de ersättningar per förpackningsmaterial som producentsammanslutningen ska betala till kommunen för separat insamling och transport av förpackningsavfall från bostadsfastigheter till den avfallshantering som producenten ordnar.
3.4
3.4 Krav på separat insamling av plastflaskor
I statsrådets förordning om ett retursystem för dryckesförpackningar (526/2013, nedan förordningen om dryckesförpackningar) föreskrivs det om skyldigheten för den ansvarige för ett retursystem för dryckesförpackningar att ordna återanvändning och materialåtervinning. Enligt förordningen ska det av en sådan mängd förpackningar som motsvarar den mängd förpackningar som medlemmarna i retursystemet släppt ut på marknaden varje år returneras minst 90 viktprocent av de återanvändningsbara dryckesförpackningarna för återanvändning och minst 90 viktprocent av engångsdryckesförpackningarna för materialåtervinning. Det mål som ställs upp i SUP-direktivet gäller separat insamling av plastflaskor som innehåller plast. I det syftet kan räknas in alla separat insamlade flaskor, medan i målen för materialåtervinning av förpackningar endast kan räknas in sådana separat insamlade kasserade förpackningar som faktiskt materialåtervinns.
I förpackningsavfallsförordningen föreskrivs det om gemensamma mål för alla förpackningar och om förpackningsmaterialspecifika mål för återanvändning och materialåteranvändning. Tillämpningsområdet för målen för materialåtervinning av förpackningar omfattar såväl dryckesförpackningar som hör till ett pantsystem som sådana som inte gör det. Producenter av förpackningar och ansvariga för retursystem för dryckesförpackningar ska ordna separat insamling och materialåtervinning av plastförpackningar så att materialåtervinningsgraden senast 2025 är minst 50 % och senast 2030 minst 55 %.
En ansvarig för retursystem för dryckesförpackningar som uppfyller materialåtervinningsskyldigheten för dryckesförpackningar anses uppfylla alla materialspecifika materialåtervinningsmål för förpackningar enligt den gällande förordningen om förpackningsavfall. Producenter av andra förpackningar än dryckesförpackningar som hör till ett retursystem för dryckesförpackningar ska svara för att de uppställda materialåtervinningsmålen uppnås.
Årligen släpps ca 650 miljoner dryckesflaskor för engångsbruk som avses i SUP-direktivet och som hör till ett pantbaserat retursystem för dryckesförpackningar ut på den finländska marknaden. Utanför det pantbaserade systemet faller främst importerade safter och smoothies. Det pantbaserade retursystemet för dryckesförpackningar är effektivt. Returgraden för plastflaskor via systemet var 92 % 2020. Flaskor som inte hör till pantsystemet samlas in separat inom producentansvarssystemet för förpackningar tillsammans med andra kasserade plastförpackningar. I nuläget förutsätter producentansvarssystemet inte separat rapportering av plastflaskor, och därför är närmare uppskattningar av antalet plastflaskor utan pant inte tillgängliga. Deras antal bedöms dock vara litet jämfört med antalet flaskor med pant. Producenterna rapporterar om plastflaskor utan pant som en del av alla plastförpackningar såväl i fråga om mängden förpackningar som släpps ut på marknaden som i fråga om mängden kasserade plastförpackningar som samlas in separat och materialåtervinns.
kraven på separat insamling i artikel 9 i SUP-direktivet gäller alla dryckesflaskor, såväl med som utan pant. Det bör noteras att målen i SUP-direktivet gäller separat insamling, inte materialåtervinning, av dryckesflaskor. I förpackningsavfallsdirektivet och i den nationella förordningen om förpackningsavfall föreskrivs det om insamlingsmål för allt förpackningsavfall av plast. Enligt SUP-direktivet ska separatinsamlingsgraden för dryckesflaskor av plast vara minst 77 % 2025 och minst 90 % 2029. Andelen beräknas som alla separat insamlade dryckesflaskor av plast i förhållande till alla dryckesflaskor som släppts ut på marknaden.
Eftersom antalet plastflaskor utan pant antas vara litet i förhållande till antalet flaskor med pant, bedöms enbart antalet plastflaskor som samlas in separat via retursystemet med pant vara tillräckligt för att uppfylla separatinsamlingsmålet för dryckesflaskor av plast för 2025 enligt SUP-direktivet. För att separatinsamlingsgraden för 2029 ska uppnås bör också dryckesflaskor utan pant samlas in separat på ett effektivt sätt, och antalet separat insamlade dryckesflaskor utan pant bör inkluderas i kalkylerna för alla flaskor.
I den nationella lagstiftningen kan skyldigheten att ordna separat insamling av dryckesflaskor av plast i huvudsak ha verkställts redan genom den gällande avfallslagen, förordningen och dryckesförpackningar och avfallsförordningen. I avfallslagen föreskrivs det om skyldigheten för ansvariga för retursystem för dryckesförpackningar att ordna ett retursystem för dryckesförpackningar samt om distributörens skyldighet att ta emot tomma dryckesförpackningar som hör till retursystemet. Bestämmelser om skyldighet att ordna separat insamling av dryckesflaskor utan pant finns i 18 och 21 § i statsrådets förordning om avfall (978/2021, nedan avfallsförordningen). Skyldigheten enligt avfallsförordningen att ordna separat insamling gäller bland annat allt förpackningsavfall av plast. I de nationella bestämmelserna ingår dock ingen särskild rapporteringsskyldighet i fråga om dryckesförpackningar av plast utan pant, vare sig i fråga om antalet plastflaskor som släpps ut på marknaden eller antalet som samlas in separat, för genomförande av skyldigheten att ordna separat insamling enligt artikel 9 i SUP-direktivet. För att antalet plastflaskor som samlas in separat ska kunna rapporteras krävs det att producenterna utreder hur stor del av allt separat insamlat förpackningsavfall av plast som är dryckesflaskor av plast.
Det föreslås att kraven på separat insamling av dryckesflaskor av plast enligt SUP-direktivet tas in i förordningen om förpackningsavfall. Hur målet uppfylls granskas enligt den sammanlagda mängden av alla flaskor av plast. Det föreslås också att till förordningen om förpackningsavfall fogas en rapporteringsskyldighet för producenter av dryckesflaskor av plast, såväl i fråga om mängden som släpps ut på marknaden som i fråga om mängden separat insamlade plastflaskor med en volym under tre liter.
3.5
3.5 Produktkrav avseende dryckesbehållare av plast
I 4–6 § i förordningen om förpackningsavfall föreskrivs det om produktkrav för alla förpackningar som släpps ut på marknaden i Finland. De gäller märkning, tillverkning av, sammansättning hos samt möjligheterna till återanvändning och återvinning av förpackningar. För genomförande av SUP-direktivet bör de nya produktkraven för dryckesförpackningar som innehåller plast enligt artikel 6 i SUP-direktivet tas in i förordningen om förpackningsavfall.
Kravet på att korkar ska förbli fästa berör stora produktgrupper. Kravet berör alla dryckesförpackningar av plast under tre liter. Årligen släpps ca 650 miljoner dryckesflaskor av plast ut på marknaden, och ca 27 000 ton dryckesförpackningar av kompositmaterial, främst förpackningar av vätskeförpackningskartong, vilket uppskattningsvis motsvarar 1,2 miljarder förpackningar. Enligt en grov bedömning har ca 60 % av dryckesförpackningarna av vätskeförpackningskartong som omfattas av SUP-direktivet kork.
I nuläget finns inga nationella bestämmelser om andelen materialåtervunnen plast i produkterna. Det finns inte heller några exakta uppgifter om andelen materialåtervunnen plast i plastflaskor. Andelen bedöms vara omkring 10 %, men den varierar mellan 0 och 100 % beroende på förpackning.
3.6
3.6 Kommunernas uppstädnings- och renhållningsskyldighet
3.6.1
3.6.1 Allmänt
I nuläget föreskrivs det inte om sådant kostnadsansvar för uppstädning och offentliga insamlingssystem som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet, nedan också kostnadsansvar, för någon produktgrupp som omfattas av producentansvaret. Skyldigheten att ordna avfallshantering och kostnadsansvaret ör den, som hör till det nuvarande producentansvaret, behandlas särskilt i avsnitt 3.3.
Bestämmelser om kommunernas skyldighet att ordna avfallshantering och uppstädning på gator och allmänna områden finns i lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978), nedan renhållningslagen, samt i 76 och 74 § i avfallslagen som ingår i 8 kap om nedskräpning. Också andra offentliga aktörer, såsom Trafikledsverket och Forststyrelsen, har lagstadgade skyldigheter att ordna avfallshantering och uppstädning på allmänna vägar och järnvägar, i vissa hamnar, i vissa nationalparker och på vissa friluftsområden. Den viktigaste och geografiskt mest omfattande rollen i Finland spelar dock kommunerna, liksom i flera andra länder.
I SUP-direktivet tas det inte direkt ställning till vilka områden kostnadsansvaret bör gälla. I SUP-direktivet avgränsas kostnadsansvaret till att gälla nödvändiga och kostnadseffektiva åtgärder som genomförs av myndigheterna eller på deras vägnar. I Finland är det motiverat att koppla kostnadsansvaret till områden avsedda för allmänt bruk, där kommunerna har en lagstadgad skyldighet att ordna avfallshantering som förhindrar nedskräpning och städa upp efter nedskräpning.
3.6.2
3.6.2 Renhållningslagen
Renhållningslagen berör vissa områden inom detaljplanerat område. Enligt 1 § i renhållningslagen åligger skyldigheten att ombesörja underhållet och renhållningen av gator, torg, öppna platser, parker, planteringar och andra med dessa jämförliga allmänna områden inom detaljplaneområde dels kommunen, dels ägaren av tomt eller annat område, i enlighet bestämmelserna i den lagen.
Enligt 9 § i renhållningslagen omfattar gaturenhållningen de åtgärder som har till syfte att hålla gatan ren och i sanitärt hänseende i tillfredsställande skick, såsom avlägsnande av smuts, löv, skräp och lösa föremål som samlats på gatan samt ogräs från körbanan och gångbanan.
Enligt 10 § 1 och 4 mom. i renhållningslagen är huvudregeln att tomtägaren är skyldig att hålla gata ren från tomtgränsen fram till gatans mittlinje, likväl till en bredd av högst 15 meter, och att gaturenhållningen till övriga delar ankommer på kommunen. I 10 § 5 mom. nämns det uttryckligen att kommunen är skyldig att sköta renhållningen av planteringar, gatumöbler, refuger, skyddsräck, vägmärken och andra motsvarande anordningar på gatorna.
Andra områden än gator som hör till lagens tillämpningsområde beaktas i 11 § i renhållningslagen. I den paragrafen föreskrivs det att kommunen ska hålla torg, öppna platser, parker och andra med dem jämförliga allmänna områden i kommuns besittning rena och i sanitärt hänseende i tillfredsställande skick.
3.6.3
3.6.3 Avfallslagen
Till skillnad från renhållningslagen begränsas inte 76 och 74 § i avfallslagen till att enbart gälla detaljplanerat område.
I 76 § i avfallslagen föreskrivs det om insamling av avfall för förhindrande av nedskräpning. Enligt den paragrafen ska väghållaren för en landsväg eller enskild väg, banhållaren eller hamninnehavaren, innehavaren av ett för allmänt rekreationsbruk avsett område, den som är ansvarig för en frilufts- eller snöskoterled eller arrangören av en offentlig tillställning i syfte att förhindra nedskräpning ordna med tillräcklig avfallsinsamling och andra avfallshanteringstjänster på området. Enligt förarbetena till lagen (RP 199/2010 rd) har skyldigheten samband med den verksamhet som vanligen utövas på sådana områden, och dess omfattning varierar med tid, plats och områdets sedvanliga servicenivå. Det är fråga om en förebyggande bestämmelse, i vilken det förutsätts att de aktörer som nämns i paragrafen aktivt agerar för att förhindra nedskräpning.
Skyldigheten enligt 76 § i avfallslagen att ordna insamling av avfall för att förhindra nedskräpning gäller också kommunen i situationer när kommunen är väghållaren för en landsväg eller enskild väg, banhållaren eller hamninnehavaren, innehavaren av ett för allmänt rekreationsbruk avsett område, den som är ansvarig för en frilufts- eller snöskoterled eller arrangören av en offentlig tillställning enligt paragrafen.
I 74 § i avfallslagen föreskrivs det om uppstädningsskyldighet i andra hand. Syftet med uppstädningsskyldigheten i andra hand är att komplettera nedskräparens ansvar enligt principen om att förorenaren betalar, det vill säga nedskräparens primära uppstädningsskyldighet. Enligt 74 § 1 mom. är en förutsättning för uppstädningsskyldighet i andra hand att nedskräparen inte anträffas eller försummar sin uppstädningsskyldighet.
I 74 § 1 mom. i avfallslagen anges de aktörer som är uppstädningsskyldiga i andra hand. Till dem hör 1) väghållaren för en landsväg eller enskild väg, banhållaren eller hamninnehavaren i fråga om ett område som skräpats ned till följd av att vägen, banan eller hamnen använts, 2) innehavaren av ett för allmänt rekreationsbruk avsett område eller den som är ansvarig för en frilufts- eller snöskoterled i fråga om ett område som skräpats ned till följd av att området eller leden använts, 3) arrangören av en offentlig tillställning i fråga om det område som reserverats för tillställningen och området i dess omedelbara närhet som skräpats ned till följd av tillställningen, eller på innehavaren av området, om tillställningen arrangeras med hans samtycke och arrangören försummar sin uppstädningsskyldighet, 4) den som svarar för en mottagningsplats för avfall i fråga om det område som reserverats för mottagningsplatsen och området i dess omedelbara närhet som skräpats ned till följd av att platsen använts, och 5) innehavaren av ett annat område än de som avses i 1–4 punkten i fråga om ett område som det finns en gällande detaljplan för.
Om nedskräpningen sker någon annanstans än på detaljplanerat område och det är fråga om något annat område än områden enligt 1–5 punkten, är områdets innehavare uppstädningsskyldig i andra hand om uppstädningen som helhet betraktad inte är oskälig för innehavaren med beaktande av dennes möjligheter att förebygga nedskräpning eller att ta hand om uppstädningen, omfattningen av nedskräpningen och det nedskräpade områdets läge samt andra omständigheter som kan jämföras med dessa. Uppstädningsskyldigheten i andra hand enligt denna punkt avviker från de andra punkterna i momentet genom att ansvarets skälighet ska prövas i de fall som hör till dess tillämpningsområde. Det är alltså inte fråga om en absolut uppstädningsskyldighet i andra hand, som enligt de andra punkterna. Enligt förarbetena till lagen (RP 199/2010 rd) kan uppstädningsskyldigheten vara oskälig till exempel i fall nedskräpningen är exceptionell eller omfattande, eller om områdets innehavare har försökt förhindra nedskräpningen.
Enligt 74 § 2 mom. i avfallslagen är kommunen alltid uppstädningsskyldig i andra hand, om innehavaren av ett område som avses i 1 mom. 6 punkten försummar sin uppstädningsskyldighet eller inte är skyldig att städa upp enligt den nämnda punkten. Kommunen ska alltså i sista hand städa upp ett nedskräpat område utanför detaljplanerat område som avses i 1 mom. 5 punkten om det är oskäligt att områdets innehavare ska städa upp det.
Kommunen är också uppstädningsskyldig i andra hand i situationer när kommunen är väghållare för en landsväg eller enskild väg, banhållare eller hamninnehavare, innehavare av ett för allmänt rekreationsbruk avsett område eller ansvarig för en frilufts- eller snöskoterled, arrangör av en offentlig tillställning, innehavare av ett annat område utanför detaljplanerat område eller ansvarig för en mottagningsplats.
3.6.4
3.6.4 Kommunernas prövningsrätt
I renhållningslagen föreskrivs det inte uttryckligen att avfallskärl inom ramen för renhållningen ska placeras på områden som omfattas av kommunens lagstadgade renhållningsskyldighet. Enligt förarbetena till lagen (RP 281/2004 rd) är förteckningen i 9 § i renhållningslagen exempel på vad som ingår i termen renhållning. Utplacering av avfallskärl kan alltså anses höra till de åtgärder enligt 9 § som har till syfte att hålla gatan ren.
Enligt förarbetena till renhållningslagen (RP 34/1975 II rd) är ordalydelsen i 11 § i renhållningslagen avsiktligt allmänt hållen. Det innebär att kommunerna själva får besluta om åtgärderna för att hålla torg, öppna platser, parker och andra med dessa jämförliga områden rena och i sanitärt hänseende i tillfredsställande skick Av dessa orsaker kan renhållningslagen konstateras omfatta alla åtgärder som enligt artikel 8 i SUP-direktivet hör till producenternas kostnadsansvar, det vill säga utplacering av avfallskärl, tömning av skräp som samlas in i dem, insamling av skräp från marken samt transport av allt insamlat skräp till behandling. Så har kommunerna också i praktiken tillämpat renhållningslagen. Renhållningslagen ger alltså kommunerna möjlighet att själva besluta på vilka områden som omfattas av det lagstadgade renhållningsansvaret avfallskärl ska eller inte ska placeras ut. Stadsskogar på detaljplanerat område är exempel på sådana områden som omfattas av det lagstadgade renhållningsansvaret, men där det inte finns behov av att placera ut avfallskärl. Det finns också prövningsrätt i fråga om utplacering av särskilda avfallskärl för tobaksavfall.
Avfallskärl nämns inte särskilt i förarbetena till 76 § i avfallslagen, men det är självklart att utplacering av dem på områden som hör till den paragrafens tillämpningsområde är en väsentlig del av den avfallshantering för förhindrande av nedskräpning som avses i paragrafen. Också denna bestämmelse ger alltså kommunen rätt att själv besluta på vilka områden avfallskärl ska placeras ut och huruvida särskilda avfallskärl för tobaksavfall ska placeras ut.
SUP-direktivet ger inget direkt svar på hur den nödvändighet och kostnadseffektivitet som avgränsar producenternas kostnadsansvar ska bedömas. I renhållningslagen ingår en allmän definition av renhållningens nivå. I 76 och 74 § i avfallslagen finns inga motsvarande bestämmelser i fråga om ordnande av avfallshantering eller uppstädning. När kommunerna utför de åtgärderna kan de utifrån sina egna behov utnyttja olika riksomfattande eller lokala anvisningar och rekommendationer för underhåll. I dessa anvisningar och rekommendationer innefattar termen underhåll också renhållning. För grönområden har den riksomfattande klassificeringshandboken RAMS2020 för klassificering av grönområden på ett allmänt plan publicerats. Infra 2017 Kunnossapitonimikkeistö, som Rakennustieto Oy gav ut 2017 (på finska), omfattar underhåll av vägområden, gatuområden och grönområden. Med hjälp av Kunnossapitonimikkeistö beskrivs underhållsobjektet - områden och system - samt därtill hörande arbeten som reparations-, skötsel- och driftsuppgifter (på finska).
Lagstiftningen samt de anvisningar och rekommendationer som gäller kommunerna lämnar det i stor utsträckning till kommunernas egen prövning vilka åtgärder som är nödvändiga och kostnadseffektiva för att fullgöra avfallshanterings- och uppstädningsansvaret för respektive område. Det är i linje med kommunernas grundlagsstadgade autonomi och olika behov. Kostnadseffektivitet kan också eftersträvas genom konkurrensutsättning av renhållningstjänster. Dessutom styr de anvisningar och rekommendationer som nämns ovan kommunernas uppstädningsåtgärder utifrån behoven på olika områden. När också det breda spektret av omständigheter i enskilda kommuner beaktas, är det inte möjligt att i lagstiftningen ställa upp allmänt tillämpbara kriterier för nödvändighet och kostnadseffektivitet. Å andra sidan kan inte heller ur artikel 8 i SUP-direktivet direkt härledas någon skyldighet att i lagstiftningen definiera någon särskild nationell servicenivå för de områden kostnadsansvaret omfattar.
3.6.5
3.6.5 Avtal som kommunerna ingår
Kommunerna kan sluta avtal med privata aktörer eller organisationer om uppstädningskampanjer för olika objekt. Etablerade samarbetsparter för kommunerna är bl.a. Håll Skärgården Ren rf, flera idrotts- och hobbyföreningar, Håll Lappland Rent rf och WWF Finland. Ofta fraktar kommunen bort insamlat skräp på egen bekostnad, men betalar ingen ersättning för frivilligt arbete. De objekt som städas upp är inte alltid områden som kommunen ansvarar för eller som omfattas av renhållningslagens eller avfallslagens tillämpningsområde. Då kan det inte heller anses vara fråga om sådan uppstädning "som bedrivs av offentliga myndigheter eller på deras vägnar" som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet. Kostnaderna för uppstädningskampanjer på sådana objekt ska inte inkluderas i producenternas kostnadsansvar.
3.6.6
3.6.6 Kommunernas kostnader för uppstädning och avfallshantering
Att föreskriva om kostnadsansvaret, och i synnerhet kravet på proportionalitet enligt SUP-direktivet, förutsätter tillräckliga uppgifter om kommunernas totala kostnader för avfallshantering och uppstädning på de områden som omfattas av kostnadsansvaret samt om hur stor andel av kommunernas totala kostnader som beror på sådana plastprodukter för engångsbruk som kostnadsansvaret omfattar. De informationsbehoven är helt nya, och därför finns inga eller endast bristfälliga uppgifter. Att sammanställa tillförlitliga uppgifter har identifierats som en viktig utmaning vid verkställigheten av artikel 8 i SUP-direktivet. Samanställningen av uppgifter har inletts under beredningen av denna regeringsproposition.
Utifrån en enkät som genomfördes hösten 2020 har Kommunförbundet utrett kommunernas totala kostnader för den avfallshantering och uppstädning kommunerna ansvarar för. Enkäten avgränsades till att gälla de områden som nämns ovan, och som planeras ingå i kostnadsansvaret i Finland. Enkäten sändes till alla kommuner i Finland utom på Åland (294). Svar inkom från 47 kommuner, och städer med över 100 000 invånare var relativt sett bäst representerade. Genom enkäten utreddes kommunernas totala kostnader för renhållningen (n=42), samt särskilt kostnaderna för insamling av avfall i avfallskärl (n=34) och uppstädning av skräp från marken (n=28).
Utifrån Kommunförbundets utredning är kostnaderna för renhållning i medeltal ca 11 euro per invånare och för avfallshantering och uppstädning efter nedskräpning i medeltal ca 10,5 euro per invånare. Om i kalkylen utöver befolkningstalet också kommunstorleksklasserna beaktas, var den totala kostnaden för renhållning ca 7,7 euro per invånare och för avfallshantering och uppstädning efter nedskräpning ca 7,2 euro per invånare.
I de större kommunerna förefaller kostnaden per invånare för avfallshantering och uppstädning i allmänhet vara högre än i mindre kommuner. Det torde bero på att det i mindre kommuner finns mindre allmänna områden som omfattas av kommunens renhållning. För några kommunstorleksklasser är antalet respondenter i Kommunförbundets enkät så pass liten att det i sig kan förvränga resultaten. Därför kan kostnaderna antas variera mellan ca 40 och 55 miljoner euro per år. Räknat enligt en kostnad på 7,2 € per invånare och år är kostnaden för avfallshantering och uppstädning efter nedskräpning 39,6 miljoner euro per år. Resultatet är riktgivande och innehåller betydande osäkerhetsfaktorer. Behovet av uppgifter om kostnaderna är nytt, och kostnaderna för avfallshantering och uppstädning efter nedskräpning har inte systematiskt följts upp och specificerats i kommunernas system i förhållande till andra kostnader för renhållning.
Till följd av den betydande osäkerheten i fråga om kostnadsuppgifterna har företrädare för viktiga aktörer (förpackningar, tobaksprodukter) och Kommunförbundet under beredningen kommit överens om att utgångspunkten när producenternas kostnadsansvar fastställs för perioden 2023–2025 ska vara två tredjedelar av kostnaden enligt Kommunförbundets enkät med beaktande av befolkningstal och kommunstorleksklass, vilket är 7,2 € per invånare och år. Under ersättningsperioden 2023–2025 tillämpas då som godtagbar kostnad talet 4,79 € per invånare och år.
Vidare har företrädare för viktiga producenter och Kommunförbundet kommit överens om att inrätta en gemensam uppföljningsgrupp med uppgift att bland annat utarbeta en anvisning för kommunerna om tillförlitlig uppföljning av dessa kostnader, samt att främja utvecklingen och införandet av bästa praxis för insamling och uppstädning av avfall och skräp.
Hösten 2021 har ett separat projekt startat i syfte att utreda hur stor andel av det avfall som samlas in på allmänna områden som omfattas av kommunernas avfallshanterings- och uppstädningsansvar som består av SUP-avfall. Med hjälp av tillförlitliga uppgifter om sammansättning kan olika produktgruppers andel av kommunernas totala kostnader fastställas. I första fasen av det så kallade sammansättningsutredningsprojektet har en metod för sammansättningsutredning utarbetats, i vilken det beskrivs hur sammansättningen hos skräp från allmänna områden ska utredas. (på finska)https://www.kuntaliitto.fi/julkaisut/2022/2166-menetelma-yleisilta-alueilta-roska-astioihin-kerattavien-ja-maasta-siivottavien I andra fasen testas metoden under 2022 och genomförs sammansättningsutredningar i kommunerna. Projektet genomförs med samfinansiering från Kommunförbundet, kommunerna, miljöministeriet och producenterna.
3.7
3.7 Avfallshantering för uttjänta fiskeredskap
I nuläget omfattar producentansvaret inte uttjänta fiskeredskap. Enligt fartygsavfallsdirektivet ska det dock finnas tillräckliga mottagningsarrangemang i hamnarna för avfall från de fartyg som vanligen använder dem. Mottagningens syfte är att säkerställa att fartygens avfall inte kommer ut i vattnet eller på stränderna.
Fartygsavfallsdirektivet har genomförts nationellt genom miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009). Bestämmelserna i miljöskyddslagen för sjöfarten gäller såväl havsområden som inre farvatten. De bestämmelser som berör genomförandet av fartygsavfallsdirektivet finns i 9 och 10 kap. I 9 kap. föreskrivs det om arrangemang för mottagning av avfall, och i 10 kap. om avlämning av avfall i hamn. De mest omfattande skyldigheterna att ordna separat insamling föreskrivs för hamnar för handelssjöfart. I och med genomförandet av direktivet tillkom en ny skyldighet att ordna separat mottagning bland annat för alla fraktioner av förpackningsavfall (glas, metall, plast och kartong), bioavfall, använda batterier och ackumulatorer, el- och elektronikavfall samt annat fast avfall.
Kraven på hamnar för fritidsbåtar varierar enligt hamnens användningsändamål. Hamnar för fritidsbåtar ska åtminstone ta emot blandat avfall och toalettavfall. För hamnar som betjänar fiskefartyg föreskrivs det endast om minimikravet enligt direktivet. Enligt 9 kap. 1 kap. 1 § 1 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten ska hamninnehavaren se till att det i hamnen finns tillräckliga mottagningsanordningar som har kapacitet att ta emot avfallet från fartyg som normalt använder hamnen, med beaktande av hamnanvändarnas operativa behov, hamnens storlek och geografiska läge samt den typ av fartyg som anlöper hamnen. I sådana hamnar ska hamninnehavaren bedöma vilket avfall som behöver tas emot och samlas in separat i hamnen. Hamnarnas skyldigheter att ta emot avfall har tillämpats från och med den 1 januari 2022.
Enligt 9 kap. 5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ska hamnarna göra upp en avfallshanteringsplan. Planen ska beskriva hur mottagningen, insamlingen, lagringen och behandlingen av avfall ordnas samt grunderna för de avgifter som tas ut hos fartygen. För små fiskehamnar (hamnar där den årliga lossade fångsten understiger 20 000 kilogram) ska godkännas av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Avfallshanteringsplaner för andra hamnar godkänns av närings-, trafik- och miljöcentralen. En hamn kan också göra upp en gemensam avfallshanteringsplan med en annan hamn i närområdet.
De uppgifter som behövs för att fastställa den nationella lägsta grad av separat insamling av uttjänta fiskeredskap som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet finns inte, eftersom producentansvaret i nuläget inte omfattar fiskeredskap som innehåller plast. Man försökte uppskatta mängden uttjänta fiskeredskap genom en enkät till olika intressegrupper under beredningen. Svaren avvek så mycket sinsemellan, att inga tillförlitliga slutsatser om den årliga mängden uttjänta fiskeredskap kan dras av enkätens resultat. Vid de tillställningar för intressegrupper som ordnades under beredningen nämnde olika aktörer dock flera gånger den stora mängden uttjänta fiskeredskap i fiskehamnar.
3.8
3.8 Minskad förbrukning
I avfallslagen eller i andra författningar finns inga uttryckliga bestämmelser som på det sätt som förutsätts i artikel 4 i SUP-direktivet förpliktar att på ett ambitiöst och bestående sätt senast 2026 minska förbrukningen av livsmedelsförpackningar och muggar som hör till plastprodukter för engångsbruk.
Bemyndigandet att utfärda förordning enligt 10 § i avfallslagen, som berör omsorgsplikten och förbuden i fråga om produkter enligt 9 § i samma lag, gör det möjligt att genom förordning föreskriva om åtgärder för minskad förbrukning. Ett alternativ är också att utarbeta ett green deal-avtal enligt artikel 17 i SUP-direktivet för att påskynda åtgärderna för minskad förbrukning.
Redan innan SUP-direktivet antogs angiva som en åtgärd enligt den nationella färdplanen för plast införandet av green deal-avtal för att minska användning av engångsförpackningar och överpackning samt nedskräpning. Dessutom har Finland redan goda erfarenheter av att genom ett green del-avtal nationellt genomföra en motsvarande skyldighet att minska förbrukningen som baserar sig på EU-lagstiftning. Den 31 oktober 2016 ingick Miljöministeriet och Handelns förbund ett green deal-avtal för minskad förbrukning av lätta bärkassar av plast. Genom avtalet verkställdes de åtgärder för minskad förbrukning av bärkassar av plast som förutsätts i artikel 4.1a i förpackningsavfallsdirektivet.
Ordalydelsen i artikel 4 i SUP-direktivet och de exempel på minskningsåtgärder som ingår där tyder starkt på att direktivet syftar till minskar förbrukning av antalet plastprodukter för engångsbruk. Enligt direktivet skulle kommissionen senast den 3 januari 2021 ha antagit en genomförandeakt om metoden för mätning av minskad förbrukning, men den antogs först den 7 februari 2022. I genomförandeakten ges medlemsstaterna möjlighet att rapportera minskad förbrukning antingen enligt antal eller enligt mängden plast som använts till produkterna och produkternas totala vikt.
Fastställandet av nationella åtgärder för minskad konsumtion, och i synnerhet uppställandet av nationella mål för minskningen som uttrycks i procent, försvåras av att det i Finland inte finns tillräckligt exakta uppgifter om den mängd plastprodukter för engångsbruk som artikel 4 i SUP-direktivet gäller som släpps ut på marknaden eller om mängden plast i dem. I nuläget samlas så exakta uppgifter inte in inom ramen för rapporteringen för producentansvar för förpackningar. Också uppgifterna om förpackningsmaterials och förpackningstypers sammanlagda miljöinverkan är knapphändiga och motstridiga, vilket gör det svårare att jämföra förpackningar och planera åtgärder för minskad förbrukning.
Under beredningen av denna proposition har nuläget kartlagts genom en förutredning som beställts som tjänst av VTT, i vilken mängden förpackningar som omfattas av de åtgärder för minskad förbrukning SUP-direktivet förutsätter kartlagts, liksom också mängden plast i förpackningarna vid förpackning av exempelproduktgrupper samt ersättande alternativ till dem. Lahtinen, Taina; Kataja, Kirsi ja Sarsama, Paula (2021): Kertakäyttöisten muovisten annospakkausten kulutus Suomessa v. 2019 kuudessa esimerkkituoteryhmässä. Teknologian tutkimuskeskus VTT. VTT Tutkimusraportti No. VTT-CR-01101-21_Public_version: https://cris.vtt.fi/ws/portalfiles/portal/54626850/VTT_CR_01101_21_Public_version.pdf Enligt den utredningen förbrukades i Finland 2019 omkring en miljard sådana plastprodukter för engångsbruk som minskningen enligt artikel 4 ska gälla, i de sex produktgrupper som togs som exempel. De produktgrupper som togs som exempel var salladsportioner, livsmedelsportioner avsedda att konsumeras direkt, muggar, yoghurt och kvark i bägare, fyllda bröd avsedda att konsumeras direkt samt tomataskar. De innehöll sammanlagt omkring 8 miljoner kilo (8 000 tom) plast. Siffrorna är grova uppskattningar, och felmarginalen är ca 25 %.
Utredningen ger inte en helhetsbild av den mängd förpackningar artikel 4 i SUP-direktivet omfattar, utan riktgivande uppgifter till exempel om mängden förpackningar för vissa högvolymprodukter. I utredningen lyfts också ersättande alternativ till engångsförpackningar av plast fram. För en del av de produktgrupper som utretts finns redan alternativ, men för flera produktgruppers del pågår ännu utvecklingsarbetet. Förpackningar som artikel 4 i SUP-direktivet gäller används i mycket stor utsträckning, och det har inte varit möjligt att till alla delar utreda deras antal inom ramen för en utredning av detta slag.
Artikel 4 i SUP-direktivet har redan genomförts genom ett green deal-avtal som behandlas i avsnitt 4.1.6, samt genom den riksomfattande avfallsplanen som behandlas i avsnitt 3.2. Den riksomfattande avfallsplanen är ett av de program som förtecknas i artikel 4 i SUP-direktivet, i vilka nationella åtgärder för minskad förbrukning ska tas in enligt SUP-direktivet. Utöver green deal-avtalet har följande åtgärder enligt avfallsplanen samband med genomförandet av SUP-direktivet:
Användningen av engångskärl av plast upphör vid beskickningarna, och man övergår till mer hållbara lösningar.
Offentliga aktörer slutar köpa och använda engångskärl som innehåller plast i sina utrymmen.
3.9
3.9 Myndighetstillsyn
Som tidigare påpekats övervakar NTM-centralen i Birkaland med stöd av 25 § 2 mom. i avfallslagen i egenskap av riksomfattande producentansvarsmyndighet producentansvaret och iakttagandet av reglerna för retursystemen för dryckesförpackningar. Den allmänna tillsynsbefogenheten omfattar som sådan alla de nya producentansvarsskyldigheter som tas in i lagen för genomförande av SUP-direktivet.
I 25 § 3 mom. i avfallslagen finns också bestämmelser om Tullens roll vid tillsynen över avfallslagen. Under senare år har det ansetts nödvändigt att stärka Tullens roll, i synnerhet vid tillsynen över distanshandel med produkter som omfattas av producentansvaret. Behovet att utreda frågan har skrivits in i regeringens proposition om genomförande av EU:s avfallslagstiftningspaket (RP 40/2021 rd), och i samband med godkännandet av propositionen också i riksdagens miljöutskotts betänkande (MiUB 3/2021). Som fråga som kräver särskild granskning har identifierats möjligheten att vid tillsynen över producentansvaret vid distanshandel utnyttja de uppgifter Tullen samlar in om produkter som omfattas av producentansvar som importeras till EU och som rör sig på EU:s inre marknad. Statistikuppgifter får endast lämnas ut under de förutsättningar som anges i statistiklagen (2008/2004), och uppgifter får inte lämnas ut för tillsynsändamål. Eftersom Tullen har samlat in uppgifterna för statistikändamål avseende gemenskapsintern handel får dessa statistikuppgifter inte lämnas ut till andra myndigheter för att utnyttjas vid deras tillsyn. I fråga om varutransporter över EU:s yttre gränser kan Tullen dock lämna andra tillsynsmyndigheter uppgifter om import och importörer samt om export.
Till tillsynsmyndigheterna enligt avfallslagen hör också Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes). Tukes tillsynsbefogenhet gäller iakttagandet av produktkrav. Bestämmelser om Tukes befogenheter finns i 24 a § i avfallslagen. Från och med den 23 augusti 2021 övervakar Tukes iakttagandet av produktförbud och märkningskrav enligt SUP-direktivet.
3.10
3.10 Straffbestämmelser
I 126 § i avfallslagen föreskrivs det om rättelse av förseelser och försummelser. Paragrafen gäller alla tillsynsmyndigheter enligt avfallslagen. 128 § kompletterar dessa bestämmelser. Där föreskrivs det särskilt om rättelse av förseelser eller försummelser i fråga om avfallshantering som producenten ordnar. I den paragrafen bör ockås de nya producentansvarsskyldigheter som fogas till lagen för genomförande av SUP-direktivet beaktas.
i 147 § ingår straffbestämmelser i fråga om brott mot avfallslagen. Enligt 1 mom. föreskrivs det om straff för miljöförstöring finns i 48 kap. 1–4 § i strafflagen (39/1889). I 2 mom. finns bötesbelagda straffbestämmelser som kompletterar strafflagen. Enligt dem förutsätter straffbarhet uppsåt eller oaktsamhet. De handlingar och försummelser som är straffbara enligt 2 mom. innefattar också punkter som har relevans för genomförandet av SUP-direktivet. Till dem hör till exempel försummelse av skyldigheten enligt 46 § att ordna avfallshantering som är straffbar enligt 2 mom. 13 punkten, försummelse av den i 49 § avsedda mottagningsskyldigheten för producenter som är straffbar enligt 14 punkten och brott mot eller försummelse av en begränsning, ett förbud, ett krav, en föreskrift eller en skyldighet som anges i en förordning av statsrådet som är straffbara enligt 20 punkten.https://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/1889/18890039001
I 16 § i lagen om ordningsbotsförseelser (986/2016) föreskrivs det om ringa överträdelse av nedskräpningsförbudet. Enligt den bestämmelsen föreläggs för en uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begången ringa överträdelse av nedskräpningsförbudet i 72 § i avfallslagen den som skräpat ned en ordningsbot på 100 euro.
Vid bedömningen av om försummelse av kostnadsansvaret för offentliga insamlingssystem och uppstädning för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk enligt artikel 8 i SUP-direktivet ska beaktas i straffbestämmelserna i 147 § 2 mom. i avfallslagen finns det skäl att beakta de allmänna principerna för kriminalisering. Enligt den straffrättsliga principen om ultima ratio ska en kriminalisering alltid vara en lösning i sistas hand, och den bör grunda sig på ett vägande samhälleligt behov. Exempelvis administrativa påföljder bör föredras. Försummelse av kostnadsansvaret kan åtgärdas genom administrativa tvångsmedel om 128 § kompletteras på det sätt som beskrivs ovan. Av dessa skäl uppfylls inte de allmänna villkoren för kriminalisering, och det finns inget behov av att komplettera straffbestämmelserna för att genomföra SUP-direktivet.
7
Specialmotivering
6 §. Övriga definitioner. Det föreslås att till paragrafen fogas nya definitioner som har samband med genomförandet av SUP-direktivet.
1 mom. 30 punkten är ny, och i den ingår en definition av plast. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 3.1 i SUP-direktivet. I definitionen ersätts dock hänvisningen i SUP-direktivet till Reach-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. för tydlighetens skull med en hänvisning till den definition av Reach-förordningen som ingår i kemikalielagen (599/2013).
I enlighet med skäl 11 i ingressen omfattar definitionen polymera gummiprodukter och biobaserade och biologiskt nedbrytbara plaster, oberoende av om de utvunnits ur biomassa eller om de är avsedda att med tiden brytas ned biologiskt. Biologiskt nedbrytbar plast definieras särskilt i artikel 3.16 i SUP-direktivet. Enligt den definitionen avses med biologiskt nedbrytbar plast plast som kan genomgå fysisk, biologisk nedbrytning, så att den till slut omvandlas till koldioxid, biomassa och vatten, och som i enlighet med europeiska standarder för förpackningar kan återvinnas genom kompostering och anaerob nedbrytning. Enligt skäl 11 i ingressen omfattar definitionen inte färger, bläck och lim.
Kommissionen har antagit riktlinjer i vilka det bland annat redogörs närmare för centrala frågor för tolkningen av definitionen och anges riktlinjer för dem. Kommissionens riktlinjer om plastprodukter för engångsbruk i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön. Kommissionens tillkännagivande (2021/C 216/01). Publicerad i Europeiska unionens officiella tidning den 7 juni 2021.
I fråga om definitionen av polymerer hänvisas till definitionen av polymerer i artikel 3.5 i Reach-förordningen. Enligt den avses med polymer i regel ett ämne bestående av molekyler som är uppbyggda av en sekvens av en eller flera typer av monomerenheter. För att precisera definitionen i Reach-förordningen har Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) meddelat kompletterande anvisningar i fråga om polymerer och monomerer. Enligt dem kan en polymer också innehålla tillsatsämnen som är nödvändiga för att bevara polymerens stabilitet, samt föroreningar som härstammar från tillverkningsprocessen. Sådana stabiliseringsmedel och föroreningar anses ingå i ämnet.
Enligt riktlinjerna anses naturliga polymerer vara resultatet av en polymerisering som ägt rum i naturen. Med andra ord är polymerer som uppkommer i biosynteser i artificiella och industriella jäsningsprocesser, såsom PHA (polyhydroxialkanoater), inte naturliga polymerer.
Vid tolkningen av termen "som inte har modifierats på kemisk väg" används som kriterier en jämförelse av råvara och slutprodukt, och därför anses regenererad cellulosa inte ha modifierats på kemisk väg. Exempelvis viskos och lyocell samt cellulosafilm utgör då inte plast enligt direktivet, och produkter där de ingår faller utanför direktivets tillämpningsområde. Däremot anses cellulosaacetat ha modifierats på kemisk väg och betraktas som plast, eftersom de ändringar som sker under produktionsprocessen består i slutprodukten. Definitionen av plast omfattar dock inte cellulosa som extraherats mekaniskt exempelvis ur trä eller spannmål.
Plast definieras som ett material som kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter. Enligt riktlinjerna berör det att materialet kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter uttryckligen definitionen av plast, och det ska uppfattas som ett allmänt begrepp. Eftersom slutproduktens typ eller mängden polymerer inte på något sätt definieras eller begränsas i direktivet kan flera olika polymerer användas som strukturkomponenter i slutprodukten. Definitionen i direktivet och texten i riktlinjerna angående den har tolkats så att strukturkomponenten till exempel kan vara en funktionell egenskap som behövs för produktens planerade användningsändamål, såsom förmåga att isolera mot vatten eller fett.
Vid tidpunkten för beredningen av denna proposition har kommissionen inte ännu angett huruvida produkter som tillverkas av vattenbaserade material som produceras med dispersionsteknik omfattas av SUP-direktivets tillämpningsområde. Med vattenbaserat dispersionsmaterial avses allmänt material där plasten genom ytkemisk kontroll har dispergerats, det vill säga blandats med vatten, i form av små miceller. Vatten-plastblandningen leds till en fiber- och fyllnadsmedelsmassa där plasten sedan vattnet avdunstas i tillräcklig mån bildar en barriär, främst mot vätskor. I dispersionsytmaterial bildar plastpartiklarna ett enhetligt lager ovanpå bottenmaterialet. Plast kan också dispergeras in i ett material, vilket innebär att dispersionen i princip fungerar på samma sätt som ett ytmaterial men inuti materialet.
1 mom. 31 punkten är ny, och i den ingår en definition av plastprodukt för engångsbruk. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 3.2 i SUP-direktivet. Enligt definitionen är en plastprodukt för engångsbruk en produkt 1) som helt eller delvis består av plast och 2) som inte har utformats, konstruerats eller släppts ut på marknaden för att under sin livscykel återanvändas flera gånger genom att sändas tillbaka till en producent för att återfyllas eller återanvändas för samma ändamål som den utformades för.
I kommissionens riktlinjer betonas att det i direktivet inte fastställs något lägsta gränsvärde för plastinnehållet i plastprodukter för engångsbruk för bedömningen av om en produkt ska omfattas av definitionen av plastprodukter för engångsbruk. Därför måste en kvalitativ bedömning göras. Vid produktionen av många material används polymerer som uppfyller definitionen för plast i direktivet i syfte att uppnå särskilda materialegenskaper och högre produktionseffektivitet. Dessa polymermaterial är ofta syntetiska kemiska tillsatser. Användning av sådana polymermaterial, t.ex. som retentionsmedel eller bindemedel och processhjälpmedel vid tillverkningen av ett material som inte i sig är plast, leder inte till att en engångsprodukt som är gjord av endast det materialet ska anses vara delvis gjord av plast. Pappers- eller kartongbaserade engångsprodukter, som är gjorda av endast pappers- eller kartongbaserade material och so saknar plastfoder eller plastbeläggning, ska inte anses vara plastprodukter för engångsbruk i den mening som avses i direktivet. När en plastbeläggning eller ett plastfoder appliceras på ytan av ett pappers- eller kartongbaserat eller annat material för att ge skydd mot vatten eller fett, anses dock slutprodukten vara en kompositprodukt sammansatt av fler än ett material av vilka ett är en plast. I så fall anses slutprodukten vara delvis tillverkad av plast. Sålunda är pappers- eller kartongbaserade engångsprodukter som har ett plastfoder eller en plastbeläggning delvis gjorda av plast och omfattas av direktivet.
Enligt kommissionens riktlinjer syftar kriterierna för återanvändbarhet och återfyllningsbarhet att till exempel förhindra situationer där 1) produkter marknadsförs och släpps ut på marknaden som andra än produkter för engångsbruk utan att vara utformade och konstruerade för återanvändning eller återfyllning, och 2) produkter släpps ut på marknaden som andra än produkter för engångsbruk utan att vara del av ett system för att säkerställa att de återanvänds eller återfylls. Enligt riktlinjerna går det att bedöma om en produkt är utformad och har släppts ut på marknaden för återanvändning till exempel genom att beakta produktens funktionella livslängd, dvs. om den är avsedd och utformad för att användas flera gånger innan den slutligen bortskaffas, utan att dess produktfunktionalitet, fysiska kapacitet eller kvalitet går förlorade, och om konsumenterna vanligtvis uppfattar och använder den som en återanvändbar produkt. Relevanta produktegenskaper omfattar materialsammansättning, tvättbarhet och reparerbarhet, som bör möjliggöra flera användningar och återanvändningar för samma ändamål som produkten ursprungligen utformades för.
Återanvändbarheten för en behållare som är en förpackning kan fastställas i enlighet med de grundläggande kraven i direktivet om förpackningar och förpackningsavfall (94/62/EG).
Kommissionens riktlinjer innehåller särskilda kriterier för varje produktgrupp enligt direktivet. I riktlinjerna anges också hur vissa (relaterade) produktgrupper ska särskiljas. Enligt bestämmelserna i direktivet och kriterierna för respektive produktkategori i riktlinjerna avses med livsmedelsförpackning för engångsbruk en förpackning som används för livsmedel som 1) är avsedda att konsumeras direkt antingen vid försäljningsstället eller på en annan plats, 2) vanligen konsumeras direkt ur behållaren, och 3) är redo att konsumeras utan någon ytterligare beredning, såsom tillagning, kokning eller uppvärmning.
Som produkter för engångsbruk betraktas dock inte livsmedelsförpackningar som innehåller livsmedel i större mängder än en portion eller enportionsbehållare för livsmedel som säljs i mer än en enhet. Enligt riktlinjerna kan gränsvärdet på tre liter för dryckesbehållare användas som övre gränsvärde för livsmedelsbehållare för engångsbruk för bedömning av om en portion normalt kan konsumeras som en måltid. Dock betonas det i riktlinjerna att också de andra kriterier för engångsbruk som styr tolkningen ska uppfyllas.
I kriterierna för respektive produktgrupp i riktlinjerna bekräftas det att samma volym på tre liter kan användas som över gränsvärde också vid bedömningen av om portionsförpackningar och omslag omfattas av direktivet.
1 mom. 32 punkten är ny, och i den ingår en definition av fiskeredskap. Definitionen omfattar utöver fiskeredskap för havsfiske enligt definitionen av fiskeredskap i artikel 3.4 i SUP-direktivet också fiskeredskap för insjöfiske. I enlighet med definitionen i direktivet omfattar definitionen såväl redskap för kommersiellt fiske som redskap för fritidsfiske. Definitionen omfattar dock inte elektriska och elektroniska produkter som hör till fiskeredskapet eftersom sådana produkter omfattas av producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter, och på så vis undviks överlappande produktansvar.
1 mom. 33 punkten är ny, och i den ingår en definition av uttjänta fiskeredskap. Definitionen motsvarar i huvudsak definitionen i artikel 3.5 i SUP-direktivet, och har motsvarande rättsliga innebörd. Med uttjänta fiskeredskap avses således alla fiskeredskap och separata komponenter som är avfall enligt 5 § inklusive uttjänta och försvunna fiskeredskap som nämns i definitionen i direktivet, bland annat stående fångstredskap, trålar, notar, spöfiskeredskap samt alla trossar, flöten och linor som uppfyller definitionen på fiskeredskap. Livsmedelsförpackningar som ofta används som flöten, såsom saftkanistrar av plast, utgör inte uttjänta fiskeredskap eftersom de inte tillverkats till fiskeredskap och de omfattas av producentansvaret för förpackningsproducenter. Det finns ett system för separat insamling av kasserade förpackningar.
1 mom. 34 punkten är ny, och i den ingår en definition av tobaksprodukter. I definitionen ersätts hänvisningen till direktiv 2014/40/EU om tobaksprodukter som ingår i definitionen av tobaksprodukter i artikel 3.18 i SUP-direktivet med en hänvisning till tobakslagen (549/2016), genom vilken det direktivet och dess definition av tobaksprodukt (artikel 2.4) har genomförts nationellt.
24 a §. Marknadskontroll. Det föreslås att 24 a § 1 mom. preciseras så att Tukes vid behov också har behörighet att övervaka iakttagandet av åtgärder för att minska konsumtionen som förutsätts i artikel 4 i SUP-direktivet och om vilka det eventuellt föreskrivs genom förordning med stöd av 10 §. Det föreskrivs om minskande åtgärder i en situation när det blir nödvändigt att under pågående avtalsperiod säga upp det green deal-avtal som primärt slutits för genomförande av artikel 4 i SUP-direktivet. Det kan föreskrivas om minskande åtgärder till exempel i form av 1) skyldighet för distributörer av plastprodukter för engångsbruk att på distributionsställena ta ut en avgift för användningen av produkterna, 2) skyldighet för distributörer av plastprodukter för engångsbruk att på distributionsställena tillhandahålla motsvarande återanvändbara produkter och erbjuda dem i stället för produkter för engångsbruk, och 3) skyldighet för tillverkare av plastprodukter för engångsbruk att minska mängden plast i produkterna. När det föreskrivs om minskande åtgärder sker uppföljningen av den sammanlagda konsumtionsminskningen inom ramen för producentansvarsrapporteringen.
Enligt 1 mom. övervakar Tukes i egenskap av marknadskontrollmyndighet för förpackningar också produktkraven för förpackningar enligt SUP-direktivet, såsom kravet på att dryckesförpackningars korkar ska hållas fästa. Det kommer att föreskrivas närmare om det kravet i förordningen om förpackningsavfall i enlighet med bemyndigandet att utfärda förordning som ingår i paragrafen. Kravet på halten återvunnen plast i dryckesflaskor enligt artikel 6.5 i SUP-direktivet kommer dock inte att övervakas av Tukes, eftersom det kommer att föreskrivas att kravet ska bedömas enligt den genomsnittliga halten återvunnen plast i alla flaskor som släpps ut på marknaden och det därför inte utgör ett produktkrav för enskilda flaskor. Kravet gäller gemensamt för alla producenter som släpper ut plastflaskor på marknaden, och NTM-centralen i Birkaland övervakar att kravet uppfylls inom ramen för tillsynen över producentansvaret. Till bestämmelsen fogas också en formulering om att Tukes tillsynsansvar omfattar de produkter som upphör att klassificeras som avfall till följd av den förordning som utfärdas med stöd av 5 b § i avfallslagen. Ett exempel på en sådan omvandling från avfall till produkt till följd av förordningen är betongkross, som om det uppfyller bedömningsgrunderna enligt statsrådets förordning (466/2022) inte längre utgör avfall utan en produkt som omfattas av produktbestämmelserna.
25 §. Övriga tillsynsmyndigheter. Till bestämmelsen om Tullens behörighet som ingår i 3 mom. fogas en skyldighet för Tullen att i samarbete med NTM-centralen i Birkaland övervaka distanshandel med produkter som omfattas av producentansvaret. Under senare år har det ansetts nödvändigt att stärka Tullens roll, i synnerhet vid tillsynen över distanshandel med produkter som omfattas av producentansvaret. Behovet att utreda frågan har skrivits in i regeringens proposition om genomförande av EU:s avfallspaket (RP 40/2021 rd), och i samband med godkännandet av propositionen också i riksdagens miljöutskotts betänkande (MiUB 3/2021). I 122 § i avfallslagen kopplas myndighetens rätt att få uppgifter till behovet hos den myndighet som begär uppgifter att få dem för tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna samt för verkställighet av lagen. Rätten att få uppgifter har alltså inte begränsats till andra tillsynsmyndigheters befogenheter enligt 122 § 1 mom. 3 punkten i avfallslagen, utan i regel omfattar rätten att få uppgifter också andra uppgifter som behövs för tillsyn över efterlevnaden av och verkställighet av avfallslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Ett undantag från rätten att få information utgör statistikuppgifter, som är sekretessbelagda enligt bestämmelser såväl på EU-nivå som på nationell nivå. På insamling och överlåtelse av statistikuppgifter tillämpas den allmänt erkända principen om statistiksekretess. Eftersom Tullen samlar in uppgifter om gemenskapsintern handel i statistiksyfte, får de statistikuppgifterna inte överlåtas till andra myndigheter för att utnyttjas vid deras tillsyn. I fråga om varutransporter över EU:s yttre gränser kan Tullen dock lämna andra tillsynsmyndigheter uppgifter om import och importörer samt om export. I praktiken bestäms samarbetets innebörd enligt tillsynsbehovet. Tullen kan till exempel lämna NTM-centralen i Birkaland uppgifter om de företag som säljer produkter till Finland på distans. Det möjliggör samarbete med utländska producentansvarsmyndigheter så att distansförsäljare hålls ansvariga för sina producentansvarsskyldigheter i fråga om produkter som de säljer till Finland.
48 §. Produkter och producenter som omfattas av producentansvaret. Till paragrafen fogas nya produktgrupper som omfattas av producentansvaret enligt vad som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet, och producenterna av dem definieras. Vidare stryks omsättningsgränsen för förpackningsproducenter i paragrafen och görs de ändringar i definitionen av förpackningsproducent som är nödvändiga i samband med detta. Till följd av ändringarna ändras paragrafen i sin helhet.
Det inledande stycket i 1 mom. motsvarar gällande lag (se RP 40/2021 rd). Enligt det inledande stycket omfattar producentansvaret, oberoende av försäljningssättet, de produkter som anges i respektive punkt och producenter som yrkesmässigt släpper ut dem på marknaden eller säljer dem genom distansförsäljning direkt till användare. Kriteriet yrkesmässig verksamhet, som ingår i det inledande stycket, är ett av de centrala kriterierna vid bedömningen av om en producent omfattas av producentansvaret eller inte. Verksamhetens yrkesmässiga karaktär bestäms utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Enligt den nationella producentansvarsmyndighetens (NTM-centralen i Birkaland) etablerade praxis granskas i detta sammanhang bland annat om näring eller yrke bedrivs och om verksamheten är regelbunden. Vid bedömningen har det också betydelse om verksamheten är mervärdesskatteskyldig.
I 1 mom. 1–5 punkten föreskrivs det på motsvarande sätt som i gällande lag om följande produktgrupper som omfattas av producentansvaret och om producenterna för dem: däck till motordrivna och andra fordon och anordningar, personbilar, paketbilar och andra jämförbara fordon, elektriska och elektroniska produkter, batterier och ackumulatorer, tidningar, tidskrifter, kontorspapper och andra liknande pappersprodukter (se RP 40/2021 rd och RP 199/2010 rd).
I samband med att omsättningsgränsen för producenter föreslås strykas i propositionen föreslås det också att definitionen av förpackningsproducent i 1 mom. 6 punkten ändras. Ändringarna innebär att antalet företag som omfattas av producentansvaret inte ökar lika mycket som om definitionen av förpackningsproducent kvarstår oförändrad. Som förpackningsproducent betraktas liksom enligt gällande bestämmelser i huvudsak den som förpackar en produkt eller den som importerar en förpackad produkt. Med avvikelse från den huvudregeln föreslås det dock att som producenter till så kallade serviceförpackningar och odlarförpackningar ska betraktas förpackningens tillverkare eller sådana tomma förpackningars importör. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen ska den nya definitionen av förpackningsproducent tillämpas från och med den 1 januari 2024. Tills dess tillämpas 48 § 1 mom. 6 punkten i den gällande lagen.
I bilaga 1 till förordningen om förpackningsavfall föreskrivs det närmare om ytterligare grunder för definitionen av förpackningar. Enligt tilläggsgrunderna anses väg-, järnvägs-, fartygs- och flygfraktcontainrar inte utgöra förpackningar, och därmed omfattas de inte av producentansvaret för förpackningar.
Som serviceförpackningar betraktas förpackningar som används för förpackning av livsmedel och andra produkter på försäljningsstället. Serviceförpackningar är till exempel bärkassar, förpackningspåsar, förpackningar för take-away-portioner samt andra förpackningar som används för förpackning av livsmedel och andra produkter på försäljningsstället. Sådana är till exempel omslag, påsar och andra förpackningar som används för förpackning av bakverk, grönsaker samt kött- och fiskprodukter på försäljningsstället. Serviceförpackningar används i synnerhet i detaljhandeln och i förplägnadsbranschen. De används också i annan serviceverksamhet (bl.a. barberar- och frisörsalonger samt tvättinrättningar), i industrin (bl.a. bageributiker) samt i kultur- och underhållningsbranschen (bl.a. muséer och motionscenter). Serviceförpackningar tillverkas främst av pappersfiber, plast och aluminium.
Som odlarförpackningar betraktas förpackningar som används för förpackning av obehandlade jordbruks- och trädgårdsprodukter som säljs från lantgårdar. Med odlarförpackningar avses uttryckligen förpackningar som jordbruks- och trädgårdsföretag använder, och som producent av dem betraktas den som tillverkar sådana förpackningar eller importerar sådana förpackningar tomma.
Som obehandlade jordbruks- och trädgårdsprodukter betraktas produkter som endast genomgått fysisk behandling, så kallad handelsiståndsättning, som inte avsevärt förändrar produktens karaktär. Sådana åtgärder är till exempel tvätt, borttagning av blad, sortering och annan motsvarande fysisk behandling.
Förpackningar som livsmedelsindustrin, partihandeln och packerier använder för obehandlade jordbruks- och trädgårdsprodukter betraktas dock inte som odlarförpackningar, utan för dem har det förpackande företaget producentansvar för förpackningarna enligt huvudregeln för producentansvaret. Som odlarförpackningar betraktas inte heller sådana förpackningar som jordbruks- och trädgårdsföretagare använder som används för förpackning av behandlade jordbruksprodukter till den del det inte är fråga om förpackning av livsmedel och andra produkter som sker på försäljningsstället. Som sådan behandling betraktas till exempel torkning av produkter, med undantag för torkning av spannmål, malning, krossning, skalning, djupfrysning, tillagning, fördelning, vidare förädling inom djurproduktion från och med slakt, betning av frön samt förpackning av ägg i äggpackerier där hönsägg stämplas och/eller förpackas för slutkonsumenter och storhushåll.
Producentens skyldighet enligt 55 § i avfallslagen att upplysa distributören om att producenten finns registrerad i producentregistret är särskilt viktig vid verkställigheten av ändringen i definitionen för producenter av serviceförpackningar för att användare av serviceförpackningar ska kunna säkerställa att producentansvaret för förpackningarna i fråga har ombesörjts. Vidare föreslås det att till 55 § i avfallslagen fogas en skyldighet för distributörer och andra företag samt offentliga upphandlande enheter som skaffar produkter som omfattas av producentansvaret att försäkra sig om att producenten finns i producentregistret. Det främjar en bättre förmedling än hittills av uppgifter om skötseln av producentansvaret i hela produktionskedjan. I praktiken är det viktigt för alla aktörer i olika steg av försäljningskedjan för förpackningar att veta om förpackningstillverkaren eller importören redan har fullgjort producentansvarsskyldigheterna för förpackningen så att förpackningen kan användas som serviceförpackning eller odlarförpackning. I fråga om andra förpackningar än serviceförpackningar och odlarförpackningar ska den som förpackar produkten fullgöra producentansvarsskyldigheterna. Det är sannolikt att producenterna skapar ett arbetssätt eller ett system genom vilket information om fullgörandet av producentansvarsskyldigheten förmedlas genom hela försäljningskedjan, i synnerhet i fråga om serviceförpackningar och odlarförpackningar.
1 mom. 7 punkten är ny, och där föreskrivs det med stöd av artikel 8 i SUP-direktivet att muggar som säljs tomma och som hör till plastprodukter för engångsbruk och inte betraktas som förpackningar enligt 6 punkten är en ny produktgrupp som omfattas av producentansvaret. Som producent av dem betraktas tillverkaren eller importören, vilket är huvudregeln för de produktgrupper som redan omfattas av producentansvaret. Enligt den föreslagna ändringen av 62 § 1 mom. ska verksamhetsfältet för en sammanslutning av förpackningsproducenter också omfatta muggar som avses i 7 punkten.
Eftersom avskaffandet av omsättningsgränsen på 1 miljon euro för producentansvarsskyldigheterna som avgränsar tillämpningen av producentansvarsskyldigheterna för förpackningsproducenter samt ändringen av definitionen för producenter av serviceförpackningar och odlarförpackningar enligt övergångsbestämmelserna ska tillämpas från och med den 1 januari 2024, tillämpas också producentansvaret för plastmuggar som säljs tomma enligt den föreslagna 48 § 7 punkten från samma tidpunkt. I fråga om muggar som säljs tomma tillämpas dock skyldigheten enligt 46 § att ordna avfallshantering för produkterna och att svara för kostnaderna för den samt skyldigheten enligt 48 e § att betala kommunerna en ersättning per produktgrupp först ett år senare, det vill säga från och med den 1 januari 2025. Det är en dag tidigare än fristen för tillämpningen av produktansvaret för nya produkter enligt SUP-direktivet. Med tanke på den praktiska tillämpningen är det dock ändamålsenligt att föreskriva att tillämpningen inleds vid årsskiftet. Till övriga delar är det dock ändamålsenligt att det föreslagna producentansvaret för muggar inträder samtidigt som definitionen av producenter för muggar som betraktas som plastförpackningar ändras. En övergångsperiod behövs för att de aktörer som föreslås få producentansvar ska ges tillräcklig tid att förbereda sig på förändringen.
1 mom. 8–10 punkten är nya, och där föreskrivs det med stöd av artikel 8 i SUP-direktivet att följande nya produktgrupper som hör till plastprodukter för engångsbruk ska omfattas av producentansvaret: våtservetter för personlig hygien och konsumentbruk, ballonger för konsumentbruk samt tobaksprodukter och tobaksfilter. Som producent av de produkterna betraktas tillverkaren eller importören, vilket är huvudregeln för de produktgrupper som redan omfattas av producentansvaret.
1 mom. 11 punkten är ny, och där föreskrivs det med stöd av artikel 8 i SUP-direktivet att fiskeredskap som innehåller plast är en ny produktgrupp som omfattas av producentansvaret. Som producent av de produkterna betraktas tillverkaren eller importören, vilket är huvudregeln för de produktgrupper som redan omfattas av producentansvaret. Enligt definitionen av fiskeredskap omfattar producentansvaret alla fiskeredskap som innehåller plast och som används för havsfiske och insjöfiske. En nationell utgångspunkt som är striktare än miniminivån enligt SUP-direktivet är motiverad, eftersom redskap för havsfiske och insjöfiske inte kan särskiljas utan likadana fiskeredskap används på insjöar och till havs.
I skäl 25 i ingressen till SUP-direktivet hänvisas det till att definitionen av producenter och producentansvarsskyldigheterna inte bör tillämpas på "småskaliga producenter av fiskeredskap som innehåller plast". Kriteriet yrkesmässig verksamhet som ingår i det inledande stycket i 48 § 1 mom. innebär att avgränsningen enligt skäl 25 genomförs såväl i fråga om fiskeredskap som innehåller plast som i fråga om andra produktgrupper som omfattas av producentansvaret.
Skäl 25 i ingressen till direktivet och artikel 3.11 tyder på att fiskare, det vill säga personer som utövar sådan fiskeverksamhet som anges i artikel 4.28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013. Avgränsningen genomförs genom kriteriet om yrkesmässig verksamhet som ingår i det inledande stycket i 48 § 1 mom. En fiskare som i liten skala importerar fiskeredskap för eget bruk betraktas inte som en producent. Om all fiskare som samtidigt också yrkesmässigt tillverkar eller importerar fiskeredskap kategoriskt lämnas utanför definitionen, leder avgränsningen i sista hand till en ojämlik behandling av producenter i olika branscher. Om försäljning av fiskeredskap om innehåller plast till fiskare betraktas som distansförsäljning är en utländsk säljare producentansvarig, och säljaren ska utnämna ett behörigt ombud i enlighet med 66 a § 2 mom.https://eur-lex.europa.eu/legal-content/FI/TXT/HTML/?uri=CELEX:32019L0904&from=EN
Enligt det föreslagna nya 2 mom. tillämpas producentansvaret inte på producenter av förpackningsmaterial för foderbalar. Förpackningar för produkter som företaget förpackar för eget bruk betraktas inte som förpackningar som yrkesmässigt släpps ut på marknaden i enlighet med 48 § i avfallslagen, och de omfattas därför inte heller av producentansvaret. Sådana förpackningar som inte omfattas av producentansvaret är till exempel plastfilmer för foderbalar som ett lantbruksföretag använder i sin egen verksamhet. Endast en liten del (uppskattningsvis högst en femtedel) av alla förpackade foderbalar säljs för användning utanför gården. Enligt förslaget ska bestämmelserna om producentansvar inte tillämpas på sådana förpackningsmaterial för foderbalar som enligt huvudregeln omfattas av producentansvaret och som säljs utanför gården. Det företag som producerar avfallet förblir ansvarigt för det materialet. Det är ändamålsenligt att ordna insamling och behandling av förpackningsmaterial som används för förpackning av foderbalar tillsammans med andra plaster som används i jordbruket.
3 mom. motsvarar det gällande 3 mom. (se RP 199/2010 rd).
48 a §. Producentens kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter för engångsbruk. Den föreslagna paragrafen har samband med de offentliga insamlingssystem som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet och med verkställigheten av kostnadsansvaret för uppstädning av nedskräpning.
I 1 mom. föreskrivs det med avvikelse från 46 § 1 mom. att producenter av ballonger som hör till plastprodukter för engångsbruk, våtservetter samt tobaksprodukter med filter och tobaksfilter som hör till plastprodukter för engångsbruk endast har kostnadsansvar enligt 48 b § för vissa kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder.
Enligt 2 mom. har varje producentsammanslutning och producent kostnadsansvar i en omfattning som motsvarar deras marknadsandel också för avfallshantering och uppstädning för motsvarande produkter vilkas producenter inte har förmåtts ansluta sig till en producentsammanslutning eller registrera sig som producenter. I praktiken ansvarar alltså varje producentsammanslutning och producent i förhållande till sin marknadsandel för så kallade fripassagerare. Motsvarande principiella lösning har gjorts i fråga om de producentansvarssystem som avses i 46 § i avfallslagen.
48 b §. Producentens kostnadsansvar för vissa kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder. Paragrafen är ny, och den ingår i genomförandet av kostnadsansvaret för de offentliga insamlingssystem och den uppstädning av nedskräpning för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet.
I paragrafen föreskrivs det om kostnadsansvar för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk. I förhållande till gällande bestämmelser utgör kostnadsansvaret ett nytt slags producentansvar, och för att uppfylla det ska producenten ansluta sig till en producentsammanslutning som avses i 62 § 1 mom. eller bilda en sådan tillsammans med andra producenter. Enligt 62 § 2 mom. kan NTM-centralen i Birkaland godkänna en enskild producent för införande i producentregistret, om det med beaktande av verksamhetens art och omfattning är uppenbart onödigt för producenten att ansluta sig till en producentsammanslutning. För att uppfylla producenternas kostnadsansvar tar producentsammanslutningarna ut producentansvarsavgifter av sina medlemmar med stöd av 63 och 63 a § (se även motiveringen till den föreslagna 48 e §).
Kostnadsansvarets omfattning skiljer sig mellan olika produktgrupper så att en del producenter endast ska svara för kostnaderna för uppstädning av nedskräpning medan andra ska svara såväl för kostnaderna för avfallshantering för att förhindra nedskräpning som för kostnaderna för att städa upp efter nedskräpning. Också tidpunkten när kostnadsansvaret inträder (om vilken det föreskrivs i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna) skiljer sig mellan olika produktgrupper. Skillnaderna mellan olika produktgrupper baseras direkt på SUP-direktivet.
I 1 mom. anges kostnadsansvarets allmänna innehåll. Kostnadsansvaret berör de åtgärder kommunerna genomför och som specificeras per produktgrupp i 2–4 mom. inom de områden kostnadsansvaret gäller. De områden kostnadsansvaret gäller förtecknas i den föreslagna nya 48 c §. Omfattningen av de avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som ska genomföras bestäms kommunvis så att åtgärderna leder till att förhindrandet av nedskräpning och uppstädningen uppnår en tillräcklig nivå. Omständigheterna varierar mycket mellan kommunerna, och det är inte möjligt att i lagstiftningen ställa upp enhetliga kriterier för kostnadseffektivitet för alla finländska kommuner. I fråga om kommunala åtgärder föreskrivs det inte särskilt i paragrafen enligt ordalydelsen i artikel 8.4 i SUP-direktivet om att kostnaderna "inte [får] överstiga de kostnader som är nödvändiga för att tillhandahålla de tjänster som avses i dessa punkter på ett kostnadseffektivt sätt". Enligt den artikeln ska kostnaderna också fastställas klart och tydligt mellan berörda aktörer. För genomförandet av direktivet till den delen ska miljöministeriet tillsätta en uppföljningsgrupp som består av företrädare för producenter, kommuner och myndigheter med uppgift att följa upp verkställigheten av producentansvaret och föreslå god praxis för kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder samt information och rådgivning gällande dem.
2 mom. berör producenter av våtservetter som hör till plastprodukter för engångsbruk som avses i 48 § 1 mom. 8 punkten och ballonger som hör till plastprodukter för engångsbruk som avses i 48 § 1 mom. 9 punkten. I momentet specificeras de åtgärder som omfattas av de producenternas kostnadsansvar. Momentet baseras på artikel 8.3 i SUP-direktivet.
3 mom. berör producenter av tobaksprodukter med filter som hör till plastprodukter för engångsbruk och tobaksfilter som hör till plastprodukter för engångsbruk som avses i 48 § 1 mom. 10 punkten. I momentet specificeras de åtgärder som hör till de producenternas kostnadsansvar. Momentet baseras på artikel 8.3 i SUP-direktivet. Utöver den avfallsinsamling kommunen ordnar på de områden ansvaret gäller omfattar kostnadsansvaret för producenter av tobaksprodukter ordnandet av avfallskärl för tobaksprodukter samt transport och behandling av avfall som samlas in i dem.
4 mom. berör producenter av i 48 § 1 mom. 6 punkten avsedda plastprodukter för engångsbruk som hör till förpackningar som förtecknas i bilagan till lagen samt producenter av i 48 1 mom. 7 punkten avsedda muggar som säljs tomma och som hör till plastprodukter för engångsbruk. I momentet specificeras de åtgärder som hör till de producenternas kostnadsansvar. Momentet baseras på artikel 8.2 i SUP-direktivet, och innehållet i den bilaga som avses i momentet baseras på del E, avsnitt I i bilagan till SUP-direktivet. Enligt avfallslagen är det självklart att ordnandet av avfallshantering också omfattar den "infrastruktur och drift av denna" som uttryckligen nämns i artikel 8.2 i SUP-direktivet. Därför nämns detta inte särskilt i momentet.
Det finns skäl att notera att producenterna av de plastprodukter för engångsbruk som omfattas av 4 mom. dessutom har ett särskilt producentansvar som förutsätter att de ordnar särskild insamling enligt 46 § 1 mom.
48 c §. Områden som omfattas av kostnadsansvar. Paragrafen är ny, och i den föreskrivs det vilka områden producentens kostnadsansvar enligt 48 b § gäller. Att kostnadsansvaret gäller de områden som anges i paragrafen innebär att kostnaderna för avfallshantering och uppstädning på de områdena ingår i den faktabas som beaktas vid fastställandet av ersättningarna för olika produktgrupper som avses i 48 d §.
Enligt huvudregeln är det fråga om områden där stora folkmängder kan röra sig och vistas fritt och till exempel äta vägkost som förpackats i olika slags livsmedels- och dryckesförpackningar. Områdena har därför betydelse för den nedskräpning som förorsakas av plastprodukter för engångsbruk som omfattas av kostnadsansvaret. De områden som förtecknas i punkt 1–3 i paragrafen omfattas, såväl inom som utanför detaljplanerat område. Det är motiverat med tanke på målen i SUP-direktivet att förhindra nedskräpning på havsstränder och i vattenmiljön i övrigt.
Enligt 1 punkten gäller kostnadsansvaret områden som kommunen med stöd av lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978) är skyldig att renhålla. Enligt den lagen är kommunen skyldig att ombesörja renhållningen av gator, torg, öppna platser, parker, planteringar och andra med dessa jämförliga allmänna områden inom detaljplanerat område. Till de sistnämnda hör till exempel officiella badstränder inom detaljplanerat område i kommunen.
Enligt 2 punkten gäller kostnadsansvaret områden där kommunen är en sådan aktör eller en sådan innehavare av ett område som avses i 74 § 1 mom. 1, 2 och 5 punkten i avfallslagen. Områden som avses i 74 § 1 mom. 1 punkten är landsvägar, enskilda vägar, banområden och hamnar. Områden som avses i 74 § 1 mom. 2 punkten är för allmänt rekreationsbruk avsedda områden samt frilufts- och snöskoterleder. För allmänt rekreationsbruk avsedda områden är till exempel kommunala frilufts- och naturskyddsområden, parker, holmar och badstränder. Enligt 74 § 1 mom. 5 punkten gäller kostnadsansvaret också andra områden inom detaljplanerat område än de som avses i 74 § 1 mom. 1–4 punkten där kommunen är innehavare enligt 74 § 5 punkten.
Utanför kostnadsansvaret lämnas avsiktligen vissa områden som avses i punkterna i 74 § 1 mom. i avfallslagen. Sådana områden som reserverats för offentliga tillställningar som avses i 74 § 1 mom. 3 punkten och områden i deras omedelbara närhet har i och för sig betydelse med tanke på nedskräpning med plastprodukter för engångsbruk, men i egenskap av innehavare till området har kommunen möjlighet att i efterhand ta ut kostnaden för uppstädning av områdena av den primärt ansvariga aktören det vill säga tillställningens arrangör. Det är också ändamålsenligt att situationer där kommunen själv anordnar en offentlig tillställning lämnas utanför kostnadsansvaret, eftersom kommunen då själv kan påverka kostnaden för uppstädningen genom att ordna tillräcklig avfallsinsamling på området. För de mottagningsplatser som avses i 74 § 1 mom. 4 punkten i avfallslagen ska det i regel göras en anmälan om yrkesmässig avfallsinsamling enligt 100 §, eller så har de miljötillstånd för sin verksamhet. Det gäller till exempel Rinki-ekopunkterna för förpackningsavfall från hushåll. De områden som avses i 74 § 1 mom. 6 punkten i avfallslagen omfattas av kommunens uppstädningsansvar i enskilda fall. Om sådana områden inkluderas i producentens kostnadsansvar, leder det ur producenternas perspektiv till att kostnadsansvaret blir helt oförutsägbart.
Enligt 3 punkten gäller kostnadsansvaret områden där kommunen i egenskap av i 76 § i avfallslagen avsedd aktör eller innehavare är skyldig att ordna tillräcklig avfallsinsamling och andra avfallshanteringstjänster. Sådana områden som avses i 76 § som kommer i fråga är främst hamnar och för allmänt rekreationsbruk avsedda områden samt frilufts- och snöskoterleder. Kommunen är inte upprätthållare eller innehavare till alla områden som avses i 76 §, såsom statens landsvägar. Till de för allmänt rekreationsbruk avsedda områden som nämns i punkten hör bland annat allmänna badstränder utanför detaljplanerat område.
48 d §. Fastställande av producentens kostnadsansvar. I den nya paragrafen föreskrivs det om grunderna för fastställande av de ersättningar för olika produktgrupper som behövs för fullgörande av producentens kostnadsansvar enligt 48 b §. Producentsammanslutningar eller (i undantagsfall) enskilda producenter som godkänts för införande i producentregistret ska årligen betala ersättningar enligt produktgrupp med stöd av beslut av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland enligt vad som närmare föreskrivs i 48 e §. I den föreslagna 48 d § finns bestämmelser om de ersättningsgrunder som ska tillämpas när beslutet fattas.
I 1 mom. anges tre ersättningsgrunder som tillämpas parallellt och enligt vilka den ersättning producenten ska betala sammantaget bestäms. Enligt den föreslagna 1 punkten är den första grunden för fastställande av ersättning producenternas totala andel av de totala kostnader kommunen uppger för alla åtgärder för att förhindra nedskräpning och städa upp nedskräpad miljö som vidtagits inom de områden som omfattas av kostnadsansvaret. Producenternas totala andel fastställs i praktiken utifrån hur stor andel av det avfall kommunen samlar in och städar upp som enligt sammansättningsutredningen utgörs av det aktuella SUP-avfallet. De informations- och rådgivningskostnader som avses i 1 punkten berör i sin helhet producenter av i 48 § 1 mom. 10 punkten avsedda tobaksprodukter med filter och tobaksfilter, eftersom producenter av andra produktgrupper enligt 51 § är skyldiga att själva ordna och bekosta information och rådgivning. Enligt den föreslagna 2 punkten är den andra grunden för fastställandet respektive produktgrupps andel av de kostnader som avses i 1 punkten. Vid beräkningen av de andelarna kan som grund användas avfallets vikt, styckeantal eller volym, en kombination av dessa eller någon annan motsvarande grund. För vissa produkter är det omöjligt att vid sammansättningsutredningen skilja produkter som innehåller plast från produkter som inte innehåller plast, och därför kan en annan motsvarande grund till exempel vara en markandskartläggning om andelen produkter som innehåller plast i en viss produktgrupp. Enligt den föreslagna 3 punkten ska en enskild producentsammanslutnings eller producents ersättning per produktgrupp slutligen fastställas enligt dess andel av de produkter i produktgruppen som släppts ut på den finländska marknaden. Enligt en princip som omfattats vid genomförandet av producentansvaret (se 46 § 2 mom. och 48 a § 2 mom.) omfattar varje producentsammanslutnings och producents ersättningsandel också en andel av andra motsvarande produkter som motsvarar dennes marknadsandel. I praktiken fördelas alltså kostnaderna för avfallshantering och uppstädning av produkter från producenter som olagligt stannar utanför producentansvaret mellan registrerade producentsammanslutningar och producenter enligt deras marknadsandelar.
I 2 mom. ingår ett bemyndigande, enligt närmare bestämmelser om vilken del av de kostnader kommunen uppger som ska ersättas av producenterna av sådana produkter som omfattas av det produktansvar som avses i 48 b § och om hur producenternas andel av kostnaderna ska fördelas mellan olika produktgrupper utfärdas genom förordning av statsrådet. Med kommunernas bistånd ska producenterna med tre års intervaller genomföra en sammansättningsutredning som avses i 48 f §, och utifrån dess resultat ska det föreskrivas genom förordning om producenternas och olika produktgruppers kalkylmässiga andelar av den helhetskostnad kommunerna uppger. Paragrafens ordalydelse gör det möjligt att genom förordning bestämma olika grunder för fastställande av kostnadsansvaret för avfall som samlas in i avfallskärl (insamlingskostnader) och för avfall som städas upp från marken (uppstädningskostnader).
Enligt 2 mom. är avvikelser från den grund för fördelning av kostnader som föreskrivs genom förordning möjliga om en producentsammanslutning eller producent påvisar att någon produkts och produktgrupps volym och andel av det avfall kommunen samlar in eller städar upp till följd av förändrade omständigheter är avsevärt mindre än fördelningsgrunden enligt förordningen förutsätter. I praktiken avser detta främst situationer där producenten har bytt ut det material som används vid tillverkningen av produkten så att det inte längre innehåller plast, och kostnadsansvaret enligt 48 b § därför inte längre tillämpas på den. Den föreslagna bestämmelsen behövs eftersom den sammansättningsutredning som utgör faktagrund för förordningen uppdateras vart tredje år. På tre år kan innovationer som förändrar produkters sammansättning ske på marknaden, och de märks snabbt också i form av förändrad sammansättning i kommunernas insamlingssystem och i nedskräpningen. Exempelvis i fråga om livsmedelsförpackningar för engångsbruk kan en övergång ske snabbt från plast till kartong eller från förpackningar för engångsbruk till återanvändbara förpackningar. Producentens kostnadsansvar bör fungera just så att det sporrar producenterna till innovationer och därmed till att undvika kostnaderna för producentansvaret. Syftet med green deal-avtal som ingås för att genomföra artikel 4 i SUP-direktivet är också en ambitiös minskning av användningen av portionsförpackningar som innehåller plast redan till 2026.
Enligt 2 mom. ska producentsammanslutningen eller producenten påvisa för Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, som årligen beslutar om ersättningarna, att en sådan förändring i omständigheterna som beskrivs ovan har lett till att produktens och produktgruppens andel av det avfall kommunerna samlar in under ersättningsåret är avsevärt mindre än vad som antogs utifrån sammansättningsutredningen när förordningen utfärdades. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland kan då sänka de ersättningar producenter av den aktuella produkten och produktgruppen ska betala till kommunerna jämfört med vad som föreskrivs i förordningen. Samtidigt minskar den totala ersättning kommunerna får.
48 e §. Anmälan om och ersättning för kommunens avfallshanterings- och uppstädningskostnader. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet i fråga om de ersättningar producenterna betalar till kommunerna. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland som utgör tillsynsmyndighet för producentansvaret fattar ett beslut där varje producentsammanslutning som godkänts för införande i producentregistret anges och varje enskild producent som avses i 62 § 2 mom. åläggs att betala en ersättning för kommunernas kostnader. Dessutom ska av beslutet framgå den andel av ersättningarna som ska betalas till respektive kommun.
Enligt 1 mom. ska kommunen senast i maj meddela Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland sin kostnad för föregående år för att vara berättigad till ersättning av producenterna. I anmälan ska det göras skillnad på kostnader för åtgärder för att förhindra nedskräpning (1 punkten), kostnader för uppstädning av nedskräpning (2 punkten) och i fråga om tobaksprodukter kostnader för särskilda avfallskärl samt kostnader för rådgivning och information som avses i 48 b § 3 mom. 3 punkten (3 punkten). I fråga om de kostnadsslag som avses i 1 och 2 punkten kan producenternas andel av kommunens kostnader och den inbördes fördelningen av kostnader mellan producenterna vara olika på grund av 48 d § 1 mom. 2 punkten. I fråga om skräp som samlas in som avfall i insamlingskärl kan till som grund för fördelningen av kostnader till exempel användas skräpets volym eller vikt medan en bättre fördelningsgrund i fråga om skräp som samlas upp från marken till exempel kan visa sig vara respektive produktgrupps andel av det totala antalet SUP-produkter, eftersom städkostnaden delvis uppkommer för upplockning av enskilda skräpföremål.
Enligt 2 mom. ska Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland fatta beslut om ersättningarna. I beslutet ska anges den totala ersättning en producentsammanslutning eller enskild producent som godkänts för införande i producentregistret ska betala, specificerad enligt produktgrupp, och den totala ersättning som ska betala till respektive kommun. Beslutet ska ges för kännedom till producentsammanslutningarna och producenterna samt till de kommuner som meddelat sina kostnader. Producentsammanslutningen eller producenten ska betala ersättningarna till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, som redovisar dem vidare till kommunerna enligt de andelar som anges i beslutet. Det förfarandet innebär att de administrativa kostnaderna för betalning av ersättningarna blir så små som möjligt med beaktande av helheten. Producenten också för myndighetskostnaderna för indrivning av ersättningarna och redovisning av dem till kommunerna.
48 f §. Sammansättningsutredning. I paragrafen föreskrivs det om den sammansättningsutredning som ska utgöra faktagrund för den förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av 48 d § 2 mom.
Enligt 1 mom. ska producenterna tillsammans minst vart tredje år göra en utredning om sammansättningen i det avfall som kommunen samlat in och det skräp som kommunen städat upp i de områden som avses i 48 c §. I sammansättningsutredningen samlas det in information om avfallsmängderna i de olika produktgrupper kostnadsansvaret gäller i förhållande till den totala avfallsmängden så att det avfall som samlats in i avfallskärl och det avfall som samlats in från marken i form av skräp beaktas särskilt. Sammansättningen ska utredas enligt de grunder som bäst motsvarar kostnadseffekten av avfallshanteringsåtgärder och uppstädning. Grunderna kan vara olika i fråga om avfall som samlas in i avfallskärl och avfall som städas upp från marken i form av skräp. Trots att producenterna gemensamt är skyldiga att genomföra utredningen ska kommunerna lämna producenterna de uppgifter som behövs för utredningen och också annars genom behövliga åtgärder bistå vid utredningen. Utredningen ska lämnas till miljöministeriet, som utifrån den bereder eventuella ändringar i statsrådets förordning som avses i 48 d § 2 mom.
Med stöd av bemyndigandet i 2 mom. får bestämmelser om innehållet i sammansättningsutredningen och om kommunernas skyldighet att lämna uppgifter och bistå vid genomförandet av utredningen utfärdas genom förordning av statsrådet.
48 g §. Kommunens skyldighet att förhindra nedskräpning till följd av tobaksprodukter. I paragrafen föreskrivs det om kommunens skyldighet att ordna insamling av avfall till följd av tobaksprodukter samt om informations- och rådgivningsskyldigheten enligt 51 §, bland annat i fråga om ordnande av separat insamling samt om skadliga följder av nedskräpning till följd av tobaksprodukter för engångsbruk och om återanvändbara alternativ till sådana produkter. Genom paragrafen genomförs delvis de skyldigheter som berör insamling enligt artikel 9 och medvetandehöjande åtgärder enligt artikel 10 i SUP-direktivet.
Till skillnad från andra produktgrupper föreskrivs det att den information och rådgivning som avses i 51 § är en operativ skyldighet för kommunen, för att tobaksproducenterna inte vid fullgörandet av de skyldigheterna ska kunna marknadsföra tobaksprodukter på ett sätt som strider mot tobakslagstiftningen och internationella avtal om tobak. Producenterna ska dock svara för kostnaderna för de åtgärderna, så att producentansvaret enligt artikel 8 i SUP-direktivet fullgörs.
Närmare bestämmelser till exempel om minimiantalet insamlingskärl för tobaksavfall och om deras placering på områden som avses i 48 c § samt om innehållet i information och rådgivning enligt 51 § får utfärdas genom förordning av statsrådet.
51 §. Producentens informations- och rådgivningsskyldighet. Till 1 mom. fogas en bestämmelse om producentens skyldighet att informera om alternativ för återanvändning. Ändringarna gör det möjligt att föreskriva om de krav på innehållet i konsumentupplysningen som förutsätts i artikel 10 i SUP-direktivet genom den förordning som utfärdas med stöd av 51 §. De upplysningsåtgärder som förutsätts i direktivet anses ingå i den information och rådgivning som avses i paragrafen. Med stöd av artikel 10 i SUP-direktivet gäller kraven på innehållet också producenter av fiskeredskap som innehåller plast och vissa plastprodukter för engångsbruk. Innehållet i informationen och rådgivningen enligt paragrafen bestäms enligt behovet, och kan vara olika för olika produktgrupper. Paragrafen tillämpas inte på de producenter av tobaksprodukter och tobaksfilter som avses i 48 § 1 mom. 10 punkten i avfallslagen. I fråga om tobaksprodukter sköter kommunen information och rådgivning enligt den föreslagna 48 g §. En lösning som avviker från andra produkter som omfattas av SUP-direktivet behövs för att tobaksindustrin inte via informations- och rådgivningsskyldigheten ska ges möjlighet till marknadsföring av tobaksprodukter som förbjuds i 68 § i tobakslagen eller annars skapa positiva uppfattningar om tobaksrökning eller tobaksindustrin. Ändringarna i paragrafen ingår i genomförandet av artikel 10 och 8 i SUP-direktivet.
53 a §. Producentens egenkontroll. Det föreslås att 2 mom. 2 punkten samt 3 mom. ändras, och därför ändras paragrafen i sin helhet. Till 2 mom. 2 punkten fogas en skyldighet för producenten att i egenkontrollplanen såväl bedöma hur producentens kostnadsansvar enligt 46 och 49 § uppfylls som hur det nya kostnadsansvaret för producenten enligt 48 b § uppfylls. Till 3 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken NTM-centralen i Birkaland vid behov kan bestämma att en oberoende och yrkeskunnig person ska utföra en granskning till stöd för egenkontrollen. Närmare bestämmelser om innehållet i granskningarna och om kraven på yrkeskompetens för den som utför dem får utfärdas genom en förordning med stöd av paragrafen. Till övriga delar motsvarar paragrafen gällande bestämmelser (se RP 40/2021 rd).
55 §. Säkerställande av att en producent är registrerad. Till paragrafen fogas en skyldighet för distributörer och andra företag samt offentliga upphandlande enheter som skaffar sådana produkter som avses i 48 § att försäkra sig om att producenten av de produkter som levererats till dem finns i producentregistret. Förslaget kompletterar skyldigheten enligt den gällande paragrafen att upplysa distributören om att producenten finns registrerad i producentregistret, och det bidrar till att säkerställa att informationen om producentansvarsskyldigheten löper i produktens leveranskedja. Det ligger i tillverkarens och återförsäljarens intresse att förmedla information om att producentansvarsskyldigheten fullgjorts vidare i försäljningskedjan, eftersom det också påverkar produktens pris. Paragrafens rubrik ändras också så att den motsvarar det föreslagna nya innehållet.
62 §. Anslutning till producentsammanslutningar. Till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken verksamhetsfältet för en sammanslutning av förpackningsproducenter ska omfatta alla förpackningsmaterial och alla i 48 § 1 mom. 7 punkten avsedda muggar som säljs tomma. Det är ändamålsenligt att ordna avfallshanteringen för sådana muggar tillsammans med motsvarande kasserade muggar som betraktas som förpackningar. Trots att i 48 § 1 mom. 7 punkten avsedda muggar som säljs tomma inte betraktas som förpackningar, omfattas de av samma specifika produktansvarsskyldigheter enligt SUP-direktivet som föreskrivs för muggar som klassificeras som förpackningar, såsom kostnadsansvar enligt 48 b § för vissa avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som kommunen genomför.
Till paragrafen fogas en bestämmelse enligt vilken verksamhetsfältet för en sammanslutning av producenter av fiskeredskap ska omfatta alla fiskeredskap som innehåller plast. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att kostnaderna för producentansvaret hålls så låga som möjligt, i synnerhet för små producenter. Branschens omsättning är relativt liten, och en del av producenterna är små företag. En del producenter släpper ut såväl stående fångstredskap som spöfiskeredskap på marknaden. Genom bestämmelsen undgår producenterna att ansluta sig till flera producentsammanslutningar för att fullgöra sitt producentansvar. Bestämmelsen förhindrar dock inte att flera producentsammanslutningar bildas, så länge deras verksamhetsfält omfattar alla fiskeredskap. Bestämmelsen leder till en effektivare struktur hos producentsammanslutningarna, vilket sänker kostnaderna för producentansvaret. Bestämmelser om den interna kostnadsfördelningen mellan producenterna inom en producentsammanslutning finns i 63 och 63 a §. Utgångspunkten är att producenterna ska bemötas likvärdigt och att var och en betalar avfallshanteringen för sina produkter enligt deras marknadsandelar.
66 a §. Behörigt ombud för producent eller annan aktör. För att genomföra artikel 8.7 i SUP-direktivet föreslås det att skyldigheten för aktörer som är etablerade i Finland och som genom distansförsäljning säljer produkter som omfattas av producentansvar direkt till användare i en annan medlemsstat i Europeiska unionen att utse ett i medlemsstaten i fråga etablerat behörigt ombud utvidgas till att också omfatta fiskeredskap som innehåller plast samt plastprodukter för engångsbruk som avses i de E i bilagan till SUP-direktivet. I momentet hänvisas det i fråga om plastprodukter för engångsbruk som klassificeras som förpackningar till bilagan till lagen. Till övriga delar anges produkterna för engångsbruk enligt del E i bilagan i 3–7 punkten.
Det föreslås att också skyldigheten enligt 2 mom. för distansförsäljare av elektriska och elektroniska produkter som är etablerade i en annan medlemsstat i Europeiska unionen på motsvarande sätt som i 1 mom. utvidgas till att omfatta produkter enligt del E i bilagan till SUP-direktivet. För deras del hänvisas det i momentet till sådana produkter som avses i 1 mom. En producent som är etablerad i en annan medlemsstat i Europeiska unionen som säljer sådana produkter på distans direkt till användare i Finland ska i stället för att ansluta sig till en producentsammanslutning utse ett behörigt ombud som svarar för att producentens skyldigheter fullgörs i Finland.
69 §. Skyldigheterna för dem som ansvarar för retursystem för dryckesförpackningar. Till 3 mom. fogas de föreslagna nya bestämmelser om producentansvar, genom vilka kostnadsansvaret i fråga om offentliga insamlingssystem och uppstädning för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet genomförs. Dryckesflaskor som hör till plastprodukter för engångsbruk är en av de produktgrupper som omfattas av detta kostnadsansvar, oavsett om de omfattas av ett retursystem eller inte. Bestämmelser om kostnadsansvar finns i 48 b–48 f §. Till paragrafen fogas också en skyldighet för dem som ansvarar för retursystem för dryckesförpackningar att iaktta bestämmelserna i 51 § om producentens informations- och rådgivningsskyldighet. Genom bestämmelsen verkställs kostnadsansvaret enligt artikel 8 och 10 i SUP-direktivet för producenter av de produkter som anges i del G i bilagan till direktivet för vissa upplysningsåtgärder i fråga om förpackningar som omfattas av pantsystem.
128 §. Åtgärder vid förseelser eller försummelser i fråga om producentansvar. I paragrafens rubrik och sakinnehåll beaktas de föreslagna nya bestämmelserna om producentansvar, genom vilka kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk i fråga om offentliga insamlingssystem och uppsamling, som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet, genomförs. Tillsynsmyndigheten kan förbjuda att en produkt släpps ut på marknaden om producenten har underlåtit att betala ersättning (48 e §) eller inte har deltagit i de kostnader producenterna gemensamt orsakas för att skaffa den utredning som behövs för kontroll av ersättningarna per produktgrupp (48 f §). Till övriga delar kvarstår paragrafen oförändrad.
145 §. Indrivning av kostnader och avgifter. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket beslut om ersättningar enligt 48 § för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk verkställs enligt utsökningsbalken. Enligt 2 kap. 21 § i utsökningsbalken får ett icke lagakraftvunnet förvaltningsbeslut om föreläggande av betalningsskyldighet verkställas.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
I 1 mom. i ikraftträdandebestämmelsen föreskrivs det om ikraftträdandet för lagen om ändring av avfallslagen. SUP-direktivet skulle sättas i kraft i medlemsstaterna i sin helhet redan den 3 juli 2021.
2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen har samband med kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk enligt vad som föreslås i propositionen. Enligt momentet ska de kostnader per produktgrupp som avses i 48 d § den första gången fastställas för 2023–2025 så att de totala kostnader för kommunerna som används vid fastställandet av ersättningarnas belopp är 4,79 €/invånare/år. Som kommunens invånarantal betraktas invånarantalet den 31 december det år då avgiften bestäms. Den totala kostnaden grundar sig på ett avtal som under beredningen av denna proposition ingåtts mellan företrädare för de viktigaste producenterna (förpackningar och tobaksprodukter) och Kommunförbundet. Tobaksproducenters kostnadsansvar för insamling av tobaksavfall som kommunen ordnar med stöd av 48 g § samt rådgivning och information i samband med det ingår inte i den helhetskostnad som avses i övergångsbestämmelsen, utan tobaksproducenter svarar särskilt för de kostnaderna enligt de uppgifter kommunen lämnar med stöd av 48 e § 1 mom. 3 punkten.
3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen har samband med kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk enligt vad som föreslås i propositionen. Momentet berör tidpunkten från vilken producentens kostnadsansvar enligt 48 b § för tobaksprodukter med filter som hör till plastprodukter för engångsbruk och tobaksfilter som hör till plastprodukter för engångsbruk ska tillämpas. Enligt artikel 17.1 i SUP-direktivet inträder kostnadsansvaret i fråga om de produkterna den 5 januari 2023, eftersom de produkter som avses i 3 mom. förtecknas i avsnitt III i del E i bilagan till direktivet. För tydlighetens skull föreslås det att tidpunkten ska vara fem dagar tidigare än vad som anges i direktivet, så att kostnadsansvaret inträder den 1 januari 2023. Tillsammans med den föreslagna 48 e § innebär momentet att de producenterna ska betala ersättningarna per produktgrupp för 2023 till kommunerna 2024.
4 mom. i ikraftträdandebestämmelsen har samband med kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk enligt vad som föreslås i propositionen. Momentet berör tidpunkten från vilken det i 48 b § avsedda kostnadsansvaret för producenter av förpackningar som hör till plastprodukter för engångsbruk enligt bilagan ska tillämpas. Enligt artikel 17.1 i SUP-direktivet ska kostnadsansvaret för de producenternas del inträda den 5 januari 2023, eftersom de produkter som avses i 4 mom. har omfattats av producentansvarssystem som inrättats före den 4 juli 2018. För tydlighetens skull föreslås det att tidpunkten ska vara fem dagar tidigare än vad som anges i direktivet, så att kostnadsansvaret inträder den 1 januari 2023. Tillsammans med den föreslagna 48 e § innebär momentet att de producenterna ska betala ersättningarna per produktgrupp för 2023 till kommunerna 2024.
5 mom. i ikraftträdandebestämmelsen berör tidpunkten från vilken producentansvarsskyldigheterna för producenter av muggar som säljs tomma och som hör till plastprodukter för engångsbruk ska tillämpas. Producentansvaret enligt 6 kap. tillämpas till vissa delar på muggar av plast från och med den 1 januari 2024. Exempelvis skyldigheten att ansluta sig till en producentsammanslutning och rapporteringsskyldigheten börjar tillämpas då. Ansvaret för att ordna avfallshantering för muggar av plast samt kostnadsansvaret för kommunernas uppstädning efter nedskräpning enligt 48 b § ska dock tillämpas först från och med den 1 januari 2025. Enligt artikel 17.1 i SUP-direktivet ska kostnadsansvaret för de producenternas del inträda den 31 december 2024, eftersom de produkter som avses i 5 mom. inte har omfattats av producentansvarssystem som inrättats före den 4 juli 2018. För tydlighetens skull föreslås det att tidpunkten ska vara en dag senare än vad som anges i direktivet, så att kostnadsansvaret inträder den 1 januari 2025. I kombination med den föreslagna 48 e § innebär momentet att de producenterna ska betala ersättningarna per produktgrupp för 2025 till kommunerna 2026.
6 mom. i ikraftträdandebestämmelsen har samband med kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk enligt vad som föreslås i propositionen. Momentet berör tidpunkten från vilken producentens kostnadsansvar enligt 48 b § för ballonger och våtservetter som hör till plastprodukter för engångsbruk och filter som saluförs tillsammans med dem ska tillämpas. Enligt artikel 17.1 i SUP-direktivet ska kostnadsansvaret för de producenternas del inträda den 31 december 2024. För tydlighetens skull föreslås det att tidpunkten ska vara en dag senare än vad som anges i direktivet, så att kostnadsansvaret inträder den 1 januari 2025. Producentsammanslutningar och producenter ska ansöka om godkännande för anteckning i producentregistret senast den 30 juni 2024. I kombination med den föreslagna 48 e § innebär momentet att de producenterna ska betala ersättningarna per produktgrupp för 2025 till kommunerna 2026.
7 mom. i ikraftträdandebestämmelsen har samband med de ändringar i definitionen av förpackningsproducent som föreslås i propositionen och med förslaget att avskaffa omsättningsgränsen för förpackningsproducenter som har samband med dem. Enligt momentet ska ändringarna tillämpas från och med den 1 januari 2024.
8 mom. i ikraftträdandebestämmelsen har samband med de bestämmelser om producentansvar för fiskeredskap som innehåller plats som föreslås i propositionen. Den avfallshantering producenten ordnar ska vara klar den 1 januari 2025, vilket är den längsta tillåtna övergångsperioden enligt direktivet. Producentsammanslutningar och producenter ska dock senast den 31 december 2023 ansöka om godkännande för anteckning i producentregistret. På så sätt fås de uppgifter som behövs för rapporteringen enligt direktivet i tillräckligt god tid.
Bilaga
Det föreslås att till avfallslagen fogas en ny bilaga, i vilken de förpackningar anges som utgör i 48 b 4 mom. avsedda plastprodukter för engångsbruk. Bilagans innehåll motsvarar de plastprodukter för engångsbruk som avses i punkt I i del E i bilagan till SUP-direktivet och som omfattas av det utvidgade producentansvaret. I fråga om lätta bärkassar av plast hänvisas det i bilagan till SUP-direktivet till de lätta bärkassar av plast som avses i artikel 3.1 c i förpackningsavfallsdirektivet. Där avses bärkassar av plast med en tjocklek som underskrider 50 mikron. Det föreslås att definitionen av lätta bärkassar av plast vid behov specificeras i förpackningsavfallsförordningen med stöd av bemyndigandet i 48 § 3 mom.
8
Bestämmelser på lägre nivå än lag
De bestämmelser om genomförande av SUP-direktivet som ingår i denna proposition bör kompletteras med bestämmelser på lägre nivå än lag. En del av dem utfärdas med stöd av bemyndiganden som redan finns i lagen, andra med stöd av nya bemyndiganden som föreslås i denna proposition. Nedan anges bemyndigandena att utfärda normer på lägre nivå, och det redogörs i korthet för till vilka delar kraven enligt SUP-direktivet kommer att genomföras med stöd av dem.
Bemyndiganden som redan ingår i avfallslagen
Enligt 8 § 3 mom. i avfallslagen får närmare bestämmelser om prioritetsordningen och undantag från den utfärdas genom förordning av statsrådet, och de kan gälla skyldigheten att förbereda avfall ör återanvändning, att materialåtervinna, energiåtervinna eller annars resursåtervinna eller slutbehandla avfall. Dessutom får närmare bestämmelser om de kvantitativa mål och skyldigheter som gäller minskning av avfallets mängd och skadlighet och förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av avfall samt om tidsfristerna för uppnående av målen och fullgörande av skyldigheterna utfärdas genom förordning av statsrådet. Målen och skyldigheterna kan skilja sig åt för de olika avfallsslagens del.
Med stöd av 8 § 3 mom. i avfallslagen som refereras ovan utfärdas
de detaljerade bestämmelser om nationell minimiinsamlingsgrad för uttjänta fiskeredskap som genomförandet av artikel 8 i SUP-direktivet förutsätter.
Enligt 10 § i avfallslagen får närmare bestämmelser om följande i 9 § 1 och 2 mom. föreskrivna produktions- och produktkrav och i 9 § 4 mom. avsedda förbud, begränsningar eller villkor som riktar sig till dem som tillverkar produkter, släpper ut dem på marknaden och distribuerar dem utfärdas genom förordning av statsrådet: 1) produktmärkning eller information och upplysningar om märkningen, 2) förbud mot, begränsning av eller villkor för tillverkning, utsläppande på marknaden, utförsel eller användning av en produkt som avses i 9 § 4 mom., 3) möjligheterna att återvinna och återanvända produkten och nödvändiga skyldigheter som gäller detta, 4) lämnande till myndigheterna av sådana upplysningar om verksamheten, produkten eller det avfall som produkten ger upphov till som behövs för tillsynen, 5) förebyggande av att produkten ger upphov till nedskräpning, och 6) sådana andra förbud eller krav som kan jämställas med dem som avses i 1–5 punkten och som behövs för genomförande av Europeiska unionens relevanta rättsakter och gäller verksamhet eller produkter, tillsynen över att förbuden eller kraven efterlevs och den tillhörande skyldigheten att lämna information.
Med stöd av 10 mom. i avfallslagen som refereras ovan utfärdas
Vid behov de detaljerade bestämmelser om nationella åtgärder för minskad förbrukning som genomförandet av artikel 4 i SUP-direktivet förutsätter. Bestämmelserna tas in i förordningen om förpackningsavfall eller i statsrådets förordning om vissa plastprodukter för engångsbruk (SUP-förordningen), om det green deal-avtal miljöministeriet och branscherna slöt den 4 mars 2022 inte leder till att de mål för minskad förbrukning som ställs upp i direktivet och i avtalet nås.
De detaljerade bestämmelser om produktkrav för dryckesförpackningar och dryckesflaskor som behövs för genomförande av artikel 6 i SUP-direktivet. De bestämmelserna tas in i förordningen om förpackningsavfall.
Med stöd av 15 § 3 mom. i avfallslagen får det genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om 1) kraven på att hålla avfall åtskilt och villkoren för att blanda avfall av olika typ och beskaffenhet samt tillämpningen av de i 2 mom. avsedda undantagen på vissa typer av avfall, och 2) kommunens, producentens, fastighetsinnehavarens och avfallsinnehavarens skyldighet att ordna separat insamling av avfall, där kraven kan skilja sig åt mellan olika områden med hänsyn till områdets befolkningstäthet, mängden avfall som uppkommer, återvinningsmöjligheterna och de miljökonsekvenser och kostnader som separat insamling ger upphov till.
Med stöd av 15 § 3 mom. i avfallslagen som refereras ovan utfärdas sådana krav på separat insamling som behövs för genomförande av SUP-direktivet som inte har samband med producentansvaret enligt 6 kap. i avfallslagen. I denna proposition ingår inga krav på separat insamling som utfärdas med stöd av 15 § 3 mom. i avfallslagen, men senare är det möjligt att utfärda sådana vid behov.
Med stöd av 49 § 1 mom. i avfallslagen får närmare bestämmelser om antalet mottagningsplatser för kasserade produkter som producenten ska ordna. Antalet kan variera för olika produktgrupper och områden.
Med stöd av 49 § 1 mom. i avfallslagen som refereras ovan utfärdas
De detaljerade bestämmelser om ett regionalt mottagningsnät avseende skyldigheten att separat samla in uttjänta fiskeredskap som innehåller plast, som behövs för genomförande av artikel 8 i SUP-direktivet. Bestämmelserna tas in i statsrådets förordning om vissa plastprodukter för engångsbruk.
De detaljerade bestämmelser om ett regionalt mottagningsnät avseende skyldigheten att separat samla in muggar som säljs tomma som hör till plastprodukter för engångsbruk och som inte betraktas som förpackningar, som behövs för genomförande av artikel 8 i SUP-direktivet. Bestämmelserna tas in i förordningen om förpackningsavfall.
Enligt 51 § 3 mom. i avfallslagen får närmare bestämmelser om producentens informations- och rådgivningsskyldighet enligt 1 mom. samt om producentens skyldighet enligt 2 mom. att lämna en NTM-centralen i Birkaland en utredning om den information producenten ordnat utfärdas genom förordning av statsrådet.
Med stöd av 51 § 4 mom. i avfallslagen som refereras ovan utfärdas de detaljerade bestämmelser om krav på innehållet i information och rådgivning från producenter av fiskeredskap som innehåller plast och vissa plastprodukter för engångsbruk till konsumenter som behövs för genomförande av artikel 10 i SUP-direktivet. Bestämmelserna tas in i statsrådets förordning om vissa plastprodukter för engångsbruk och i förordningen om förpackningsavfall.
Med stöd av 54 § 3 mom. i avfallslagen får närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska ingå i bokföringen och lämnas till myndigheten och publiceras i ett allmänt datanät samt om tidpunkterna för inlämnande och publicering av uppgifter utfärdas genom förordning av statsrådet.
Med stöd av 54 § 3 mom. i avfallslagen som refereras ovan utfärdas de detaljerade bestämmelser om vilka uppgifter producenterna ska lämna NTM-centralen i Birkaland för EU-rapporteringen och för tillsynen enligt lagen, som behövs för genomförande av artikel 8 och 13 i SUP-direktivet. Bestämmelserna tas in i statsrådets förordning om vissa plastprodukter för engångsbruk.
Nya bemyndiganden som föreslås i denna proposition
Med stöd av 48 d § i avfallslagen som föreslås i denna proposition får närmare bestämmelser om fastställande av de ersättningar producenter av vissa plastprodukter ska betala kommunerna och om de beräkningsgrunder som ska tillämpas för dem utfärdas genom förordning av statsrådet.
Med stöd av den bestämmelsen utfärdas för genomförande av artikel 8 i SUP-direktivet en ny förordning av statsrådet om de ersättningar producenter av vissa plastprodukter ska betala kommunerna, i vilken det föreskrivs närmare om producenternas sammanlagda andel av kommunens kostnader för avfallshantering och uppstädning samt om hur helheten ska fördelas mellan olika produktgrupper.
Med stöd av 48 f § i avfallslagen som föreslås i denna proposition får närmare bestämmelser om innehållet i sammansättningsutredningen och om kommunernas skyldighet att lämna uppgifter och bistå vid genomförandet av utredningen utfärdas genom förordning av statsrådet.
Bemyndigandet ges för den händelse att det finns behov av närmare bestämmelse om genomförandet av och innehållet i sammansättningsutredningen. Bestämmelsen tas in i en ny förordning om de ersättningar producenter av vissa plastprodukter ska betala kommunerna (och om sammansättningsutredningen). Enligt propositionen föreslås i detta skede inga närmare bestämmelser om sammansättningsutredningen, utan behovet bedöms senare utifrån erfarenheter av verkställigheten av bestämmelserna.
Med stöd av 48 g § i avfallslagen som föreslås i denna proposition får närmare bestämmelser om kommunens skyldighet att förhindra nedskräpning till följd av tobaksprodukter med filter som innehåller plast och tobaksfilter utfärdas genom förordning av statsrådet.
Med stöd av den bestämmelsen åläggs kommunerna i statsrådets förordning om vissa plastprodukter för engångsbruk att ordna ett särskilt insamlingskärl för tobaksavfall per 300 invånare.