1.1  Förslaget till lag om ändring av lagen om transportservice

AVDELNING I: Allmänt

1 kap.: Allmänna bestämmelser

1 §. Tillämpningsområde. Till lagen fogas en paragraf som gäller tillämpningsområdet. Till följd av det flyttas de definitioner som hittills ingått i 1 § till 2 §. Lagen ska tillämpas på transportservice, på persontillstånd som har samband med den samt på trafik- och transportregistret. 

I 2 mom. preciseras de allmänna principer som styr valet av tillämplig lag (bl.a. territorialprincipen, flaggprincipen, den aktiva personalitetsprincipen) så att transporttjänster med start eller ändpunkt i Finland faller inom tillämpningsområdet. Bestämmelsen riktar sig till tjänsteleverantörer, och innebär inte att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta transporttjänsters kunder som bor i andra länder och som inte annars hör till tillämpningsområdet för finsk lag. 

Genom denna paragraf begränsas inte tillämpningen av internationellt privaträttsliga bestämmelser i finländsk lag. 

2 §. Definitioner. De definitioner som används på flera ställen i lagen finns i I avd. 1 kap. 2 § i lagen om transportservice. I den första fasen av lagen om transportservice togs vissa definitioner som hänger samman med yrkesmässig vägtrafik in i paragrafen. Under beredningen av den nu aktuella andra fasen övervägdes om det är ändamålsenligt att likaså ta in motsvarande definitioner inom alla andra trafikformer i inledningen av lagen. 

Med tanke på läsaren föreföll det ändå mest naturligt att begreppen definieras i de paragrafer som innehåller närmare bestämmelser om verksamheten. Till följd av den lösningen föreslås det att också en del definitioner inom vägtrafiken flyttas från denna allmänna definitionsparagraf till samma sammanhang som de paragrafer som gäller verksamheten. Därför föreslås det att definitionerna av yrkesmässig transport på väg och taxitrafik flyttas till II avd. 1 kap. 1 och 2 § i lagen om transporttjänster, där det föreskrivs om bedrivande av verksamhet. 

Det föreslås att nya definitioner av EES-stat, persontillstånd och tillstånd för verksamhetsutövare ska tas in i paragrafen. Med EES-stat avses Europeiska unionens medlemsstater och de andra stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Begreppet är etablerat i svenska språket, och genom att förkortningen används blir texten mer lättläst. I paragrafen föreslås ingå en definition av förmedlingstjänst. Med sådana paketresor som faller utanför definitionen av förmedlingstjänster avses i fortsättningen sådana paketresor som aves i lagen om sammanlänkade resetjänster. 

Begreppet persontillstånd syftar likaså till att göra lagtexten mer lättläst. I lagen om transportservice ingår bestämmelser om flera olika tillstånd, licenser, behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet, kompetensbevis, behörigheter, kompetenser och andra myndighetsgodkännanden som kan beviljas fysiska personer. När det föreskrivs om förfaranden som gäller alla sådana tillstånd blir lagen mer lättläslig om helheten kan beskrivas med ett begrepp. När tillstånden regleras i samma lag kan man samtidigt också skapa ett enhetligt förvaltningsförfarande för dem till den del det inte finns särskilda skäl för ett avvikande förfarande. Det bidrar till en bättre förutsägbarhet och kvalitet i förvaltningen samt ett mer jämlikt kundbemötande. 

I alla trafikformer krävs t.ex. ett tillstånd, en kompetens, en behörighet eller ett godkännande för att framföra trafikmedel. I paragrafen används ordet "tillstånd" som samlingsbegrepp för dem, och hela uppräkningen behöver inte upprepas på varje ställe. I många fall behövs något slags tillstånd redan vid förarutbildningen, t.ex. körkortstillstånd för fordon. En del fordonsförare är yrkesförare, men en betydande majoritet framför egna bilar i egenskap av privatpersoner. Också i flyg- och sjötrafiken kan privatpersoner framföra lättare materiel, men i spårvägs- och spårtrafiken är alla förare yrkesförare. I den tunga vägtrafiken krävs utöver körkort också yrkeskompetens. Taxiförare å sin sida behöver ett körtillstånd för taxiförare. 

Också för många andra trafikrelaterade uppgifter än att framföra trafikmedel krävs ett tillstånd, en kompetens, en behörighet eller ett godkännande. Inom luftfarten förekommer t.ex. utöver flygcertifikat jämte behörigheter också certifikat för servicepersonal, certifikat jämte behörigheter för flygtrafiktjänstpersonal, medicinskt intyg, certifikat för flygläkare, kabinbesättningsintyg och medicinsk rapport för kabinbesättning, godkännande för teckengivare, godkännande för flygkontrollant samt certifikat jämte behörigheter för pilot för fjärrstyrt luftfartyg. Om behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet inom sjöfarten har hittills föreskrivits i lagen om fartygspersonal och bemanningsförordningen. Bestämmelserna i lagen om fartygspersonal flyttas till föreliggande lagförslag. Dessutom föreskrivs det t.ex. i lotsningslagen (940/2003) om styrsedel och linjelotsbrev. 

Om alla de persontillstånden föreskrivs inte i lagen om transportservice, men de ska antecknas i trafik- och transportregistret enligt de bestämmelser som föreslås ingå i avdelning V. 

Med tillstånd för verksamhetsutövare avses tillstånd som kan beviljas juridiska personer (företag eller sammanslutningar). Olika slags koncessioner är typiska tillstånd för verksamhetsutövare. I flera fall kan dock tillstånd för verksamhetsutövare, t.ex. taxitrafiktillstånd, också beviljas fysiska personer. Därför föreslås samlingsbegreppet tillstånd för verksamhetsutövares i stället för organisationstillstånd. Med tillstånd för verksamhetsutövare avses andra tillstånd och godkännanden än persontillstånd för utövande av sådan verksamhet som nämns eller regleras i lagen om transportservice. 

Koncessioner inom vägtrafiken är godstrafiktillstånd, gods- och persontrafiktillstånd samt taxitrafiktillstånd, om vilka föreskrivs i II avd. 1 kap. i lagen om transportservice, koncessioner för bedrivande av järnvägstrafik om vilka det föreslås bestämmelser i II avd. 5 kap., tillstånd för spårbunden stadstrafik (II avd. 6 kap.) samt trafiktillstånd för flygtrafik (II avd. 12 kap.). Inom sjöfarten finns inga koncessioner, utan det råder fri sjöfart enligt internationell rätt. 

Förutom för att bedriva egentlig trafik krävs tillstånd t.ex. för att tillhandahålla trafikrelaterad utbildning, examinera prov och utfärda behövliga läkarutlåtanden och utföra hälsogranskningar. Verksamhetsutövare inom sjöfarten kommer i fortsättningen bl.a. att vara sådana utbildningsanordnare som Trafiksäkerhetsverket godkänner i enlighet med II avd. 11 kap. Också många andra trafikrelaterade funktioner kräver att de som utför dem har tillstånd, såsom t.ex. transport av farliga ämnen. 

Det föreslås också bestämmelser om behandling av tillstånd för verksamhetsutövare med tanke på trafik- och transportregistret i V avd. 

Till lagen fogas också en definition på dokument. Med dokument avses ett dokument som utfärdas elektroniskt eller i pappersform. Syftet med definitionen är att understryka att olika skriftliga meddelanden, utlåtanden, intyg och andra dokument också kan utfärdas elektroniskt. 

AVDELNING II: Trafikmarknaden

1 kap.: Tillståndspliktig verksamhet inom vägtrafiken

1 §.Transport av personer och gods på väg. Definitionen av yrkesmässig transport på väg flyttas från I avd. 1 kap. 1 § till denna paragraf. Ändringen påverkar inte innehållet. 

2 §.Taxitrafik. Definitionen av taxitrafik flyttas från I avd. 1 kap. 1 § till denna paragraf. Ändringen påverkar inte innehållet. Den yrkesmässiga transport som ingår i definitionen av taxitrafik definieras i 1 §. 

I sitt betänkande över första fasen i lagstiftningshelheten fäster kommunikationsutskottet uppmärksamhet vid att det i fas II av lagstiftningshelheten innan denna lag träder i kraft bör bedömas om tillståndskravet bör utökas med en gränsdragning för verksamhet där persontransport endast är en mycket liten del av en helt annan servicehelhet. I betänkandet hänvisas det bl.a. till inkvarterings- och turismtjänster. 

Under remissrundan i första fasen föreslogs en formulering i enlighet med artikel 1.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som bedriver yrkesmässig trafik och om upphävande av rådets direktiv 96/26/EG (EU:s förordning om trafikidkare) enligt vilken aktörer vilkas huvudsakliga verksamhet inte är bedrivande av persontrafik på väg ska falla utanför tillämpningsområdet. Ett så omfattande undantag vann dock inte understöd. I 4 § i gällande lag om taxitrafik ingår ett undantag från tillståndsplikten enligt vilket persontransporter får utföras med en personbil som innehas av ett tjänsteföretag när transporten ansluter sig till hemservice eller turistservice och utgör en del av det servicepaket som företaget erbjuder. Eftersom det enligt utskottets betänkande inte är nödvändigt att begränsa undantaget till att enbart gälla hemservice och turismtjänster, föreslogs det i utkastet till regeringsproposition en bestämmelse som baserar sig på gällande lag om taxitrafik enligt vilken persontransporter får utföras med en personbil som innehas av ett tjänsteföretag när transporten ansluter sig till hemservice eller turistservice och utgör en del av det servicepaket som företaget erbjuder. 

Med beaktande av remissyttranden bedömdes det att den administrativa bördan och kostnaderna för att ansöka om taxitillstånd inte kan anses oskäliga och att tjänsterna kan beställas av dem som har tillstånd. Därför föreslås det att undantaget för hemservice- och turismtjänster och andra motsvarande tjänster inte inkluderas i lagen. Saken har behandlats närmare i stycke 3.3.5 

3 §. Beviljande av person- och godstrafiktillstånd. I 3 mom. föreskrivs om den ansvariga person som ska utnämnas av en innehavare av person- och godstrafiktillstånd. Enligt bestämmelsen ska den person som ansvarar för trafiken uppfylla kraven enligt 1 mom. 2 och 5 punkterna. 2 punkten ändrade i riksdagsbehandlingen, men då beaktades inte ändringens inverkan på 3 mom. I punkten hänvisas till kraven enligt artiklarna 6–8 i EU:s förordning om trafikidkare. Den person som ansvarar för trafiken ska uppfylla kraven på gott anseende enligt artikel 6 i förordningen samt kraven på yrkeskompetens enligt artikel 8. Däremot gäller solvenskravet enligt artikel 7 inte den person som ansvarar för trafiken. Därför föreslås det att 3 mom. ändras så att det hänvisas till artiklarna 6 och 8 i EU:s förordning om trafikidkare samt till 1 mom. 5 punkten. 

6 §. Gott anseende hos fysiska personer. Bakgrunden till bestämmelserna om fysiska personer utgörs av artikel 6 i EU:s förordning om trafikidkare, enligt vilken medlemsstaterna ska fastställa de förutsättningar som ska uppfyllas för att kravet på gott anseende ska uppfyllas. Enligt artikel 6.2 b ska kommissionen upprätta en förteckning över kategori, typ och allvarlighetsgrad i fråga om allvarliga överträdelser av gemenskapsregler, utöver dem som anges i bilaga IV, som kan leda till förlust av gott anseende. Kommissionen har den 18 mars 2017 utfärdat förordning 403/2016, i vilken definitionen av gott anseende preciseras (Kommissionens förordning (EU) 2016/403 av den 18 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 vad gäller klassificeringen av allvarliga överträdelser av unionens bestämmelser som kan leda till att vägtransportföretaget förlorar sitt goda anseende, och om ändring av bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG). 2 mom. bör kompletteras till följd av den förteckning kommissionen godkänt i förordningen. 

Samtidigt förtydligas bestämmelsen i 1 mom. om betydelsen av fängelsestraff vid bedömningen av gott anseende. Lindrigare gärningar, för vilka påföljden är bötesstraff eller någon administrativ påföljd, leder till förlust av gott anseende först vid fyra påföljder under en två års period. Eftersom fängelsestraff utdöms för grövre gärningar, är utgångspunkten att frågan om förlust av gott anseende ska prövas omedelbart efter det första fängelsestraffet. 

9 §. Ändring och förnyande av tillstånd. I samband med riksdagsbehandlingen av lagen om transportservice beslöts det att taxitillstånden ska vara tidsbegränsade. I regeringens ursprungliga proposition föreslogs det att taxitillstånden ska vara i kraft tillsvidare. Då de i riksdagen gjordes tidsbegränsade, märkte man inte att paragrafen om förnyande av tillstånd behövde ändras. Därför föreskrivs det endast om förnyande av person- och godstrafiktillstånd i den godkända 9 § 2 mom. Det föreslås att texten ändras så att samma bestämmelse också gäller förnyande av taxitillstånd. 

15 §. Fordon som används i trafik. I paragrafen har ingått en hänvisning till lagen om fordonstrafikregistret (541/2003). Eftersom det föreslås att lagen om fordonstrafikregistret ska upphävas, föreslås det att den hänvisning som ingått i denna lag ändras till att gälla det trafik- och transportregister som avses i V avd. kap. 1 §. 

2 kap.: Internationella vägtransporter

1 §. Definitioner av internationell vägtransport. I kapitlets första paragraf ingår sådana definitioner som används i kapitlet. Då lagen om vissa internationella kombinerade transporter (440/2000) infogas i kapitlet, samlas lagstiftningen om internationella vägtransporter i samma lag. Samtidigt görs också en del redaktionella ändringar för att bestämmelserna om lastbils- och busstransporter ska vara så enhetliga som möjligt. Med transporttillstånd för internationell trafik avses i kapitlet både tillstånd för lastbils- och busstransporter. Definitionen på internationell kombinerad transport är hämtad från rådets direktiv 92/106/EEG om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna, som tillämpas på detta slags transporter. 

3 §. Beviljande av transporttillstånd för utrikestransporter. Paragrafen förtydligas så att den omfattar alla situationer när Trafiksäkerhetsverket i egenskap av nationell trafiktillståndsmyndighet beviljar tillstånd som behövs för internationella transporter. Villkoren för beviljande av tillstånd ingår i de EU-förordningar eller bilaterala avtal som ska tillämpas. I paragrafens andra moment beskrivs förfarandet om endast en del av de sökande kan beviljas tillstånd på grund av det ringa antalet tillstånd. Bestämmelsens innehåll motsvarar gällande lag. 

5 §. Rättigheter vid internationella kombinerade transporter. Paragrafen är identisk med 3 § i lagen om vissa internationella kombinerade transporter (440/2000). 

6 §. Villkor för utförande av internationella kombinerade transporter. Paragrafen är identisk med bestämmelserna i 4 och 5 § i lagen om vissa internationella kombinerade transporter. 

3 kap.: Krav på förare i vägtrafik.

Det föreslås att kapitlets rubrik ska kompletteras så att det klart framgår att kapitlet tillämpas på vägtrafik. Senare i samma avdelning finns kapitel om kompetens inom järnvägstrafiken, behörighet för fartygspersonal och behörighet för flygbesättning. 

1 §. Krav på taxiförare. Första momentet specificeras så att det tydligt framgår att kraven gäller taxiförare som är fordonets förare och befinner sig inuti fordonet. Även om automatiska fordon som fjärrstyrs eller som följer en förprogrammerad rutt endast befinner sig i utvecklingsskedet, är ett syfte med transportbalksprojektet att säkerställa att lagstiftningen inte hindrar digitalisering, automatisering och nya innovationer. Också i Finland finns redan erfarenheter av noggrant avgränsade försök med automatiska bilar. 

2 §. Giltighet för och förnyande av tillstånd för taxiförare. Under riksdagsbehandlingen av lagens första fas fogades till 1 § ett krav på prov för taxiförare. I den paragraf som gäller förnyande av tillstånd beaktades inte detta. Under remissrundan har det framförts att det varken kan anses nödvändigt eller skäligt att prov för taxiförare ska avläggas på nytt varje gång körtillståndet förnyas. Därför föreslås det att bestämmelsen om förnyande av tillstånd ändras så att körprovet för taxiförare inte behöver avläggas på nytt. 

På taxiförare tillämpas de striktare medicinska krav som gäller yrkesförare, vilket innebär at hälsan från 68 års ålder ska kontrolleras vartannat år. Bestämmelsen om förnyande är skriven så att innehavare av körtillstånd själva svarar för att de medicinska kraven uppfylls. Dock har det framförts att det inte är ändamålsenligt att lämna det till föraren själv att säkerställa detta och föreslagits att tillståndets giltighetstid ändras så att tillståndet från 68 års ålder endast är i kraft två år åt gången. Det innebär i praktiken att t.ex. en taxiförare som ansöker om tillstånd vid 67 års ålder kan beviljas tillstånd högst till det datum då han eller hon fyller 70 år. 

3 §. Krav på lastbils- och bussförare. Det krav på yrkeskompetens för förare av tunga fordon och undantagen från kravet på yrkeskompetens som ingår i paragrafen motsvarar bestämmelserna i 2 § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare (273/2007) (yrkeskompetenslagen). 

Det föreslås att i undantagsbestämmelsen om krav på yrkeskompetens i 3 mom. 1 punkten ytterligare ska nämnas att det är fråga om fordonets maximihastighet. Det föreslås att 2 och 4 punkten ändras, eftersom Tullen inte har polisuppgifter. 

I sitt betänkande över transportbalksprojektets första fas (3/2007) har kommunikationsutskottet behandlat frågan om undantag från kravet på yrkeskompetens för bussförare i fråga om transporter för privata ändamål. Enligt den gällande bestämmelsen ska kraven på yrkeskompetens inte tillämpas när en buss används i privat bruk för andra än kommersiella persontransporter för transport av personer som bor i samma hushåll som föraren och någon av dem äger bussen. Utskottet ansåg att frågan bör bedömas grundligt senare i samband med beredningen av andra bestämmelser som gäller yrkeskompetens. Utskottet fäste ytterligare uppmärksamhet vid behovet av yrkeskompetens exempelvis vid transport av idrottsföreningar och liknande för att säkerställa säkerheten vid transporterna. 

Under remissrundan föreslogs en lindring i paragrafen, enligt vilken yrkeskompetens inte ska krävas när en buss används för privata ändamål och passagerarna, eller i fråga om omyndiga passagerare deras intressebevakare enligt lagen om förmyndarverksamhet (422/1999), är medvetna om att föraren kanske inte har yrkeskompetens för bussförare enligt 1 mom. Det förslaget utgick från tanken att passagerarna inte förväntar sig att föraren har yrkeskompetens. Den praktiska tillämpningen av och tillsynen över förslaget ansågs dock besvärliga. Efter remissrundan fördes också korrespondens med dem som gett utlåtanden i frågan om hur bestämmelsen kan göras flexibel så att användning av minibussar i privat bruk som personbilar beaktas och så att det tillåts att släktingar eller andra närstående som bor på en annan adress ges skjuts då det är klart att minibussen används som personbil och syftet inte är att kringgå bestämmelserna om yrkeskompetens. Till följd av den korrespondensen föreslås ett undantag som endast gäller bussar i klass D1 (minibuss), som används i privat bruk för andra än kommersiella persontransporter för transport av personer som bor i samma hushåll som föraren och högst tre andra personer och föraren eller någon av dem som bor i samma hushåll som föraren äger bussen. 

Också i en personbil får man transportera tre utomstående personer, så det undantaget ökar inte risken för att bussar i större utsträckning tas i bruk för privata transporter. Ändringen bedöms inte heller i praktiken ha några konsekvenser för trafiksäkerheten, eftersom transporter inom hushållet redan nu körs med samma minibussar.  

I fråga om bussar i andra klasser än D1 föreslås det att gällande bestämmelser ska bestå i kraft, så att utan det utan yrkeskompetens är tillåtet att utföra transport av personer som bor i samma hushåll som föraren och någon av dem äger bussen. 

4 §. Yrkeskompetens för lastbils- och bussförare. I jämförelse med 16 § i gällande yrkeskompetenslag föreslås det att den hänvisning i 1 mom. som gäller permanent bosättningsort ändras till följd av ändringar i EU:s lagstiftning så att den avser definitionen i körkortsdirektivet. Definitionen på permanent bosättningsort är oförändrad. Bestämmelsen om att yrkeskompetensen också omfattar medborgare i tredjeländer föreslås vara oförändrad. 

I 2 mom. finns bestämmelser om hur grundläggande yrkeskompetens ska förvärvas. Yrkeskompetens ska fortsättningsvis avläggas genom en utbildning som avslutas med ett teoriprov, och som också kan ske i snabbare tempo. Giltighetstiden på fem år för yrkeskompetens och bestämmelsen om att den kan förlängas för en ny femårsperiod genom fortbildning föreslås vara oförändrade. Motsvarande bestämmelser finns i 4 och 7 § i yrkeskompetenslagen. 

I det föreslagna 3 mom. konstateras det att enligt EU:s förordning om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (EU) nr 181/2011 (EU:s förordning om passagerares rättigheter vid busstransport) ska utbildningskravet för bussförare räknas som en del av utbildningen för grundläggande yrkeskompetens. Närmare föreskrifter om utbildningen finns i den EU-förordningen. 

I 4 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Det är motiverat att närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet, eftersom kraven både påverkar yrkesexamina inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde och Försvarsmaktens utbildningsverksamhet. 

5 §. Minimiålder för lastbils- och bussförare. Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll 8 och 9 § i yrkeskompetenslagen. 

6 §. Utbildning för grundläggande yrkeskompetens. I paragrafen ingår bestämmelser om utbildning i enlighet med kraven i direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik. I 1 mom. finns bestämmelser om utbildningens innehåll i enlighet med direktivet. I momentet finns också en bestämmelse om hur sådan utbildning för trafikföretagare som avses i EU:s bestämmelser ska räknas tillgodo i kursinnehållet, vilket möjliggörs i direktivet, samt en hänvisning till 5 § 4 mom. i fråga om de läroämnen som gäller passagerares rättigheter. Med undantag för det innehåll som gäller passagerares rättigheter föreslås kunskapskraven vara oförändrade. 

I 2 mom. ingår bestämmelser om utbildningstiden för grundläggande yrkeskompetens, och de föreslås i sak vara oförändrade. Det föreslås att den möjlighet som EU:s lagstiftning ger att förvärva grundläggande yrkeskompetens genom utbildning i snabbare tempo ska kvarstå som ett sätt för vuxna att snabbare komma in i yrket. Genom utbildning i snabbare tempo ska minimiåldern för körkort inte heller i fortsättningen kunna underskridas, vilket förutsätter en utbildning på 280 timmar. Genom en normal 280 timmars utbildning ska lastbilskort i klass C kunna erhållas vid 18 års ålder och busskort i klass D vid 21 års ålder. I fråga om bussförare ska de lägre åldersgränserna fortfarande kunna tillämpas i enlighet med paragrafen om minimiålder. I momentet ingår också en bestämmelse om att bestämmelserna om körundervisning vid körkortsundervisning ska tillämpas vid körundervisning för yrkeskompetens i fråga om elever som inte har körrätt. 

I 3 mom. ingår bestämmelser om kunskapskraven för dem som byter yrke, och de är i sak oförändrade. I utbildningen föreslås endast ingå de läroämnen som motsvarar de nya kunskaperna. Uppdelningen i kunskapskrav för förare i godstrafik och i persontrafik baserar sig på direktivet, där kunskapsområdena delas in i dels gemensamma, dels separata. 

I 4 mom. föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda närmare bestämmelser om innehållet i och genomförandet av undervisningen samt om lektionernas längd och tillgodoräknandet vid utbildningen av tidigare erhållen yrkeskompetens eller sådan utbildning för trafikidkare som avses i artikel 8 i EU:s förordning om trafikidkare. 

5 mom. är av informativ karaktär. Det gäller den utbildning för yrkeskompetens som meddelas i samband med yrkesutbildning. Vid sådan utbildning ska de examensgrunder Utbildningsstyrelsen fastställer iakttas. I examensgrunderna beaktas kraven i direktivet och i den förordning av statsrådet som avses i föregående moment. 

7 §. Prov för grundläggande yrkeskompetens. Bestämmelsen i 1 mom. om det prov som ingår i utbildningen föreslås i sak vara oförändrad. Det föreslås att Utbildningsstyrelsen ska vara behörig att fastställa provgrunderna. De grunderna ska iakttas vid alla prov som ger yrkeskompetens. 

Bestämmelsen i 2 mom. om intyg som ska ges över utbildningarna eller anteckningar om avlagda prov i betyg över yrkesexamen föreslås i sak vara oförändrade. Yrkeskompetensens femårsperiod inleds då intyget utfärdas. 

I 3 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om prov. 

8 §. Undantag vid förvärvandet av grundläggande yrkeskompetens i samband med yrkesutbildning. Det föreslås att bestämmelserna om den mer omfattande yrkesutbildningen ska ändras. I direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik ges medlemsstaterna rätt att tillåta att den som deltar i en yrkesutbildning som räcker en bestämd tid framför fordon utan yrkeskompetens. Utbildningen ska räcka minst sex månader och högst tre år. I sådana fall ska det också kunna tillåtas att provet avläggs stegvis så att det anpassas till utbildningen i övrigt. Bestämmelsen gäller utbildningar som är mer omfattande än de 280 och 140 timmars utbildningar för yrkeskompetens som nämns i direktivet. 

Hittills har som sådan yrkesutbildning i Finland endast ansetts en förberedande yrkesutbildning för yrkesexamen för förare som tillhandahålls med stöd av ett sådant tillstånd för yrkesutbildning som undervisnings- och kulturministeriet beviljat med stöd av 8 § i lagen om grundläggande utbildning (630/1998) eller 4 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998). Under remissrundan föreslogs det att yrkesutbildningens sfär kan utvidgas. Det ansågs dock att utvidgningen endast ska utsträckas till sådan utbildning för vilka kunskapsmål anges i lag eller med stöd av lag och som utgör behörighets- eller kompetenskrav för att utöva ett yrke eller en uppgift eller annars hänger samman med utveckling av kunnandet eller förbättring av yrkesskickligheten. Om sådana examina och kunskapshelheter föreskrivs i lagen om en referensram för examina och övriga samlade kompetenser (93/2017). Det föreslås att de examina och samlade kompetenserna, utöver sådana utbildningar som ordnas med stöd av undervisnings- och kulturministeriets tillstånd att ordna examina och utbildning, ska kunna anses utgöra sådan yrkesutbildning som avses i direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik, om de innefattar utbildning för grundläggande yrkeskompetens och räcker minst sex månader och högst tre år. Utbildning i framförande av tungt fordon kan t.ex. ges vid polisyrkeshögskolan och räddningsinstitutet. Trots att yrkeskompetens enligt 3 § inte krävs i myndighetsuppgifter, kan utbildning för yrkeskompetens kombineras med sådan utbildning om så önskas. 

I 2 mom. föreskrivs om förutsättningarna för att under tiden för en sådan yrkesutbildning för förare som avses i 1 mom., innan yrkeskompetens erhållits, framföra ett fordon som kräver yrkeskompetens. Förfarandet då den som deltar i utbildning kör med ett godkännandedokument föreslås i sak vara oförändrat. Utbildningscentret ska fortsättningsvis bedöma förarens kunskaper och utifrån dem godkänna honom eller henne som förare genom att utfärda ett godkännandedokument. Ett godkännandedokument förutsätter körrätt för det fordon som framförs och uppnådd minimiålder. 

Enligt 3 mom. ska godkännandedokumentet ge rätt att utföra transporter både under utbildningen och under loven mellan utbildningsperioderna. I direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik ges endast möjlighet att underskrida ålderskraven för körkort i klasserna C och D i samband med yrkeskompetens som förvärvats genom en 280 timmars utbildning. Ett krav enligt direktivet är dock att yrkeskompetens förvärvats. För att man ska få delta i examen enligt det lägre kravet på minimiålder måste yrkeskompetens alltså förvärvas före körkortsexamen. För att yrkesutbildning för examen och annan sådan yrkesutbildning som avses i denna paragraf ska kunna ordnas flexibelt föreslås det dock att det enligt bestämmelserna om körkort fortfarande ska vara möjligt att delta i examen innan yrkeskompetens förvärvats för den som genomgår en sådan förarutbildning som avses i 1 mom. och i samband med vilken den kompetensen förvärvas. Den körrätt som erhålls är då endast kopplad till de körningar som utförs med godkännandedokumentet innan yrkeskompetensen erhållits eller ålderskraven annars uppfyllts. 

9 §. Fortbildning. Bestämmelserna om fortbildning motsvarar bestämmelserna i yrkeskompetenslagen. Bestämmelsen om fortbildningens omfattning föreslås dock flyttas från en förordning till lagen. Trafiksäkerhetsverket ska fortfarande fastställa ett utbildningsprogram för fortbildningen, som alltid ska följas då fortbildning ges. 

10 §. Utbildningscentrum. I 1 mom. föreskrivs om godkännande av utbildningsanordnare som utbildningscentrum som erbjuder utbildning för grundläggande yrkeskompetens och fortbildning. Bestämmelserna motsvarar i övrigt nuläget, men som nya aktörer erkänns sådana anordnare av yrkesutbildning som inte har undervisnings- och kulturministeriets tillstånd för utbildningsanordnare, utan producerar annan sådan utbildning som hänger samman med någon sådan examen eller samlad kompetens som avses i lagen om en referensram för examina och övriga samlade kompetenser. Liksom i nuläget ska en aktör som har ett av undervisnings- och kulturministeriet med stöd av lagen om yrkesutbildning beviljat tillstånd att anordna utbildning eller av Trafiksäkerhetsverket beviljat tillstånd att hålla bilskola och meddela förarundervisning för erhållande av körrätt för tunga fordon kunna ansöka om att bli utbildningscentrum. Kraven på de utbildningscentrum som ger utbildning för yrkeskompetens är hämtade från direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik. 

Enligt 2 mom. ska behörigheten att godkänna utbildningscentrum vara oförändrad. Undervisnings- och kulturministeriet godkänner de utbildningsanordnare som verkar med eget tillstånd att ordna utbildning och examina. Trafiksäkerhetsverket ska godkänna andra aktörer, inklusive försvarsmaktens enheter. I 2 mom. ingår en motsvarande bestämmelse som den gällande bestämmelsen om godkännande av andra aktörer som anordnare av fortbildning. 

Enligt 3 mom. ska godkännandet ges tills vidare, om inte ett tillstånd enligt 1 mom. är i kraft en viss tid. I så fall ges också godkännandet för motsvarande tid. Bilskoletillstånd ges tills vidare. I momentet ingår också en skyldighet för utbildningscentrum att anmäla ändringar i de uppgifter som lämnats. 

I 4 mom. ingår bemyndiganden att utfärda närmare föreskrifter genom förordning av statsrådet. 

11 §. Provbedömare, undervisningspersonal och undervisningsmaterial vid utbildningscentrumen. Bestämmelserna i paragrafen motsvarar bestämmelserna i yrkeskompetenslagen. I 1 mom. ingår krav på utbildningscentrets resurser och bestämmelser om den ansvariga föreståndaren för utbildningsverksamheten samt föreståndarens uppgifter. Kraven på provbedömarna och undervisningspersonalen i 2 och 3 mom. föreslås i sak vara oförändrade. I 4 mom. ingår en bestämmelse om de krav som den som avlägger specialyrkesexamen för trafiklärare uppfylla för att få vara lärare vid yrkeskompetensutbildning. 

I 5 mom. ingår krav på de fordon som används vid körundervisning, vilka ska uppfylla kraven på transportform samt fordon som används vid körkortsundervisning. Också annat undervisningsmateriel, såsom t.ex. simulatorer, ska uppfylla samma krav. 

I 6 mom. ingår bemyndiganden att utfärda närmare föreskrifter genom förordning av statsrådet om sådana resurser för ordnande av utbildningen som avses i paragrafen. 

12 §. Förvaring av handlingar som gäller utbildningen. Paragrafen motsvarar bestämmelserna i yrkeskompetenslagen. 

13 §. Påvisande av yrkeskompetens. Paragrafen motsvarar bestämmelserna i yrkeskompetenslagen. Det föreslås att i 1 mom. tas in en bestämmelse om att uppgifterna också framgår av registret, där de kan kontrolleras t.ex. för tillsynen. 

I 2 mom. anges förutsättningarna för beviljande av yrkeskompetensbevis. De föreslås i sak vara oförändrade. Om förfarandet för anteckningar i körkort föreskrivs i körkortslagen. I bägge fallen föreslås samma myndighet vara behörig. I momentet ingår också en bestämmelse om hur ett ansökt bevis ska sändas. Beviset ska skickas per post med iakttagande av bestämmelserna om sändande av körkort. Enligt bestämmelsen ska beviset få sändas endast till en finländsk adress, dock inte till Åland. 

I 3 mom. preciseras giltighetstiden för ett yrkeskompetensbevis och en anteckning om yrkeskompetens. Femårsperioden inleds då ett intyg över godkänt prov eller ett fortbildningsintyg utfärdas. 

I 4 mom. föreskrivs om krav på uppvisande av yrkeskompetens. Utgångspunkten är att en handling som avses i 1 mom. ska medföras, men i Finland ska fortsatt körning få tillåtas om yrkeskompetensen kan styrkas med hjälp av registret. I enskilda fall får fortsatt körning också tillåtas enligt prövning, om förarens identitet kan styrkas på tillförlitligt sätt. 

14 §. Särskilda bestämmelser om påvisande av yrkeskompetens. Paragrafen motsvarar bestämmelserna i yrkeskompetenslagen. I 1 mom. föreskrivs om yrkeskompetensbevisets form genom en hänvisning till modellen i bilaga II till direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik.  

I 2 mom. föreskrivs om utfärdande av en temporär handling med vilken yrkeskompetensen kan styrkas innan ett ansökt yrkeskompetensbevis eller körkort med en anteckning om yrkeskompetens anländer. Förfarandet föreslås inte gälla Åland. 

I 3 mom. preciseras ordalydelsen i fråga om det huvudsakliga sättet att sända yrkeskompetensbevis. Korten postas liksom t.ex. körkort, och samma förfarande tillämpas också i fråga om yrkeskompetenskort. 

15 §. Erkännande av dokument över yrkeskompetens som har utfärdats i andra EES-stater eller i landskapet Åland. Paragrafen motsvarar i sak bestämmelserna i yrkeskompetenslagen. I fråga om förare från tredjeländer specificeras ordalydelsen genom en uppdaterad hänvisning till EU:s lagstiftning om förarbevis. Den bestämmelsen har tidigare funnits på förordningsnivå. 

4 kap.: Viss social lagstiftning om vägtransporter och arbetstid för förare

1 §. Definitioner. I paragrafen föreslås ingå definitioner av begrepp som används i kapitlet. 1–9 punkten motsvarar 92 a § i vägtrafiklagen och 10–15 punkten motsvarar 1 och 2 § i lagen om arbetstid för förare som är egenföretagare (349/2013). I definitionen av förare beaktas möjligheten till automatisering. 

Europaparlamentets och rådets förordning 165/2014 om färdskrivare har trätt i kraft och ersatt den äldre förordning som nämns i 92 §, och en ändring som gäller det görs i 2 punkten. Definitionerna av färdskrivare i 92 a § 4–6 punkten ersätts med en definition i 4 punkten. I definitionen av förare som är egenföretagare ändras den hänvisning som gäller trafiktillstånd så att den gäller denna lag. 

2 §. Viss social lagstiftning om vägtransporter. Paragrafen motsvarar i sak 92 b § i vägtrafiklagen. Inga ändringar föreslås i paragrafens ordalydelse. I 1 mom. förtecknas utöver EU-bestämmelserna om körtider också AETR-överenskommelsen, som tillämpas på transporter utanför EU/EES-området, alltså bl.a. på transporter till Ryssland. Det finns skillnader mellan EU-författningarna och AETR-överenskommelsen i fråga om periodisering av pauser och vilotider samt utbytet av uppgifter som förseelser. 

I 2 mom. föreskrivs om tillämpningen i Finland av det undantag i artikel 5.2 i kör- och vilotidsförordningen som gäller åldersgränsen för förarbiträden. Enligt den artikeln är lägsta ålder för förarbiträden 18 år, om det inte i den nationella lagstiftningen tillåts att den sänks till 16 år. I rådets körtidsförordning regleras möjligheten till nationella undantag i artikel 13.1. Om undantag föreskrivs i Finland i 7 § 1 mom. i förordningen om användning av fordon på väg (1257/1992). I artikel 13.3 i kör- och vilotidsförordningen föreskrivs dessutom om möjligheten att medge nationella undantag i glesbygd. För undantag krävs kommissionens godkännande och förutsättningarna för dem och deras omfattning regleras närmare i artikeln. Om sådana undantag föreskrivs i 3 mom. i den nämnda paragrafen i fråga om pauser i busstrafik i glesbygd samt transport av fiskyngel under en viss maximitid under våren och hösten. Den enda föreslagna ändringen i sak är att närmare föreskrifter om de undantag som avses i artikel 14 i förordningen framöver ska få utfärdas genom förordning av statsrådet, inte ministeriet. 

3 §. Utfärdande av färdskrivarkort. Paragrafen motsvarar 92 c § i vägtrafiklagen. Det föreslås att författningshänvisningarna i bestämmelsen ändras så att de gäller den nya färdskrivarförordningen. Det föreslås att kravet på stadigvarande boendeort stryks i 2 mom. 2 punkten, eftersom det i artikel 26.4 tillåts att en medlemsstat utfärdar ett temporärt körkort till personer som inte har bestående boendeort i medlemsstaten. I Finland gäller bestämmelsen t.ex. ryska förare. Eftersom färdskrivarkorten är likadana enligt AETR-överenskommelsen, kan de beviljas också för transporter i enlighet med den. För det krävs ingen hänvisning till överenskommelsen. Med stöd av 6 mom. har statsrådet utfärdat en förordning om färdskrivarkort (415/2005). 

4 §. Förarens skyldigheter i samband med användningen av färdskrivare. I övrigt motsvarar paragrafen 92 e och 92 f § i vägtrafiklagen, men det föreslås att skyldigheten att använda färdskrivare vid tillståndspliktiga transporter med trafiktraktor enligt 92 e § ska strykas. Trafiktraktor är en nationell fordonsklass i Finland, som i fråga om nya traktorer upphör vid utgången av 2017. Skyldigheten att använda färdskrivare ingår i artiklarna 2, 3 och 13 i körtidsförordningen och i artikel 3 i färdskrivarförordningen, där det hänvisas till dem. Enligt dem baserar sig skyldigheten att använda färdskrivare i andra fordon än lastbilar och bussar främst på fordonens användningsändamål, inte på fordonsklass. Enligt II avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice krävs inget trafiktillstånd för godstransport med traktor. 

Det föreslås att hänvisningen till artikel 16 i färdskrivarförordningen i 2 mom. ska strykas, eftersom den redan ingår i 1 mom. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 29 i den nya färdskrivarförordningen och i artikel 13.3 i AETR-överenskommelsen. 

Skyldigheten att meddela arbetsgivaren och också den för vilken man endast arbetar tillfälligt föreslås vara oförändrad, så att transportföretagen ska ha möjlighet att ordna arbetsturerna så att de föreskrivna körtiderna följs. 

Undantagen enligt 3 mom. har hittills ingått i 7 § i förordningen om användning av fordon. Om den förordningen upphävs i samband med ändringar i vägtrafiklagen, ska det föreskrivas om undantag genom förordning av statsrådet. 

5 §. Arbetsgivarens och företagets skyldigheter i samband med användningen av färdskrivare. Paragrafen motsvarar i sak 92 g § i vägtrafiklagen. I artikel 33 i färdskrivarförordningen föreskrivs om transportföretagens ansvar i samband med användningen av färdskrivare. Enligt artikel 33.1 ska transportföretag vara ansvariga för att se till att förarna använder färdskrivaren på rätt sätt. En likadan föreskrift finns i artikel 10 i AETR-överenskommelsen. För att genomföra de föreskrifterna föreslår det att den nationella bestämmelsen om att arbetsgivaren inte får överlåta ett fordon med färdskrivare till en förare som inte har ett sådant förarkort som behövs för uppföljning av körtiderna ska kvarstå i 1 mom. 

I 2 mom. ändras författningshänvisningen i enlighet med den nya färdskrivarförordningen. 

I 3 mom. hänvisas det i fråga om integritetsskyddet inte längre till nationell lagstiftning, eftersom EU:s lagstiftning är direkt tillämpbar. 

Enligt artikel 10.5a i kör- och vilotidsförordningen ska medlemsstaterna se till att se till att alla uppgifter överförs från fordonsenheten och förarkortet så regelbundet som det föreskrivs av medlemsstaten och överföra relevanta uppgifter oftare för att garantera att alla uppgifter om aktiviteter som genomförts av eller för det berörda företaget överförs. 

6 §. Behandlingen av färdskrivarens uppgifter vid företaget. Paragrafen motsvarar 92 h § i vägtrafiklagen. 

Om transportföretagens skyldigheter föreskrivs i artikel 33 i den nya färdskrivarförordningen, som ersätter den tidigare artikel 14. Den ändringen föreslås i 2 mom. De skyldigheter för arbetsgivaren som avses där har samma innehåll också i artikel 11.2 i AETR-överenskommelsen. En bestämmelse om minimitiden för förvaring av uppgifter från färdskrivarkort finns i artikel 11.5 i AETR-överenskommelsen, enligt vilken minimitiden är densamma som enligt artikel 10.5 i kör- och vilotidsförordningen, dvs. ett år, till vilket det nu föreslås en hänvisning i paragrafen. Tidigare fanns motsvarande föreskrift i färdskrivarförordningen. 

7 §. Behandlingen av den digitala färdskrivaren vid verkstaden. I 1 mom. av paragrafen hänvisas till verkstadens skyldigheter enligt artiklarna 22 och 23 i färdskrivarförordningen. Enligt artikel 23 i färdskrivarförordningen ska medlemsstaterna besluta om huruvida besiktningsrapporterna ska behållas i minst två år från att de utarbetats, eller sändas till den behöriga myndigheten. I mom. föreslås att verkstäderna ska förvara rapporterna i två år från att de utarbetats. 

De 2 – 4 mom. motsvarar 92 i § i vägtrafiklagen. 

8 §.Maximal veckoarbetstid för förare som är egenföretagare. Paragrafen motsvarar 3 och 4 § i lagen om arbetstid för förare som är egenföretagare, med oförändrad ordalydelse. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter har genomförts genom lagen om arbetstid för förare som är egenföretagare. 

9 §. Nattarbete för förare som är egenföretagare. Paragrafen motsvarar 5 och 6 § i lagen om arbetstid för förare som är egenföretagare, med oförändrad ordalydelse. 

10 §. Raster för förare som är egenföretagare. Paragrafen motsvarar 7 § i lagen om arbetstid för förare som är egenföretagare, med oförändrad ordalydelse. 

11 §. Arbetstidsbokföringen för förare som är egenföretagare. Paragrafen motsvarar 8 och 9 § i lagen om arbetstid för förare som är egenföretagare, med något ändrad ordalydelse. 

5 kap.: Marknaden för järnvägstrafik

I lagens II avd. 5 kap. behandlas förutsättningar för att bedriva järnvägstrafik samt etablering och verksamhet på marknaden. 

1 §. Förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik. Paragrafen motsvarar 3 och 10 § i gällande järnvägslag (304/2011, sådan den lyder ändrad i lag 1394/2015). I paragrafen föreskrivs om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik, vilka liksom de andra bestämmelserna om koncession i detta kapitel baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde, det s.k. järnvägsmarknadsdirektivet. Med bedrivande av järnvägstrafik avses enligt 2 § 4 punkten i järnvägslagen trafik som bedrivs av järnvägsföretag, trafik i anslutning till banunderhåll, museitrafikoperatörers trafik, trafik som bedrivs av företag eller sammanslutning som såsom annan än sin huvudsakliga verksamhet bedriver trafik och bannätsförvaltares trafik på bannätet.  

I den paragrafen föreslås inga innehållsmässiga förändringar i förhållande till 3 och 10 § i gällande järnvägslag. Dock föreslås tekniska ändringar till följd av att bestämmelserna i kapitlet lyfts ut ur järnvägslagen och tas in i lagen om transportservice. I 1 mom. 2 punkten hänvisas till säkerhetsintyg enligt 4 § i järnvägslagen, i 3 punkten till 26 § i järnvägslagen, i 3 punkten till 30 § i järnvägslagen och i 2 mom. till 90 § i järnvägslagen. 

2 §. Förutsättningar för beviljande av koncession. Paragrafen motsvarar i huvudsak 12 § i gällande järnvägslag. I paragrafen föreskrivs om förutsättningarna för att Trafiksäkerhetsverket, som i fortsättningen föreslås vara koncessionsmyndighet, ska bevilja en sökande koncession. Av järnvägsföretag krävs koncession. En definition av järnvägsföretag finns i 2 § 1 punkten i järnvägslagen (304/2011). Med järnvägsföretag avses ett offentligt eller privaträttsligt företag eller någon annan sammanslutning som med stöd av en koncession som beviljats inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet såsom sin huvudsakliga verksamhet bedriver person- eller godstrafik på järnväg och som är skyldig att tillhandahålla dragkraft. Med järnvägsföretag avses också företag som enbart tillhandahåller dragkraft, som tillhandahåller transport av vagnar med lok i större omfattning än växelarbete på bangårdar. 

Vid beviljande av koncession är det fråga om rättslig prövning och koncession ska beviljas om förutsättningarna uppfylls. I förhållande till 12 § i gällande järnvägslag föreslås en ändring i 2 mom. som baserar sig på EU:s fjärde järnvägspaket och artikel 19 i det direktiv (EU) 2016/2370 om ändring av järnvägsmarknadsdirektivet som ingår i det, genom vilket till kraven för gott anseende också fogas ett krav på iakttagande av ikraftvarande kollektivavtal. Sökanden får inte ha någon anmärkning i rättsregistercentralens databas om sådana förseelser som innebär att vissa personer som har utsetts att sköta uppgifter inom den operativa ledningen har underlåtit att iaktta gällande kollektivavtal. Dessutom hänvisas i 1 mom. 1 punkten till 3 § i denna lag och i 6 punkten till 90 § i järnvägslagen. 

På begäran av Europeiska kommissionen har till paragrafen fogats ett sista moment, enligt vilket Europeiska unionens järnvägsbyrå ska underrättas om beviljade koncessioner. I praktiken sker det genom att uppgifter om koncessionen förs in i ett gemensamt system. 

3 §. Gott anseende, yrkesmässig kompetens och solvens. Också bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 12 § i gällande järnvägslag, eftersom det föreslås att bestämmelserna om förutsättningar för beviljande av koncession ska delas upp på två paragrafer i lagen om transportservice. I denna paragraf föreskrivs i enlighet med järnvägsmarknadsdirektivet om de förutsättningar som gäller sökandens goda anseende, yrkesmässiga kompetens och solvens. I förhållande till 12 § i gällande järnvägslag föreslås att det till paragrafens 5 mom. fogas ett bemyndigande enligt vilket Trafiksäkerhetsverket får utfärda närmare föreskrifter om de utredningar som den som ansöker om koncession ska lägga fram. Det föreslås alltså att bestämmelserna om ansökan om koncession i 11 § i järnvägslagen överförs till Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter. 

4 §. Beviljande av koncession. Paragrafen motsvarar 13 § 1 mom. i gällande järnvägslag. 

5 §. Koncessionens giltighet och ändringar i den. Paragrafen motsvarar i huvudsak 13 § 3 och 4 mom. samt 14 § i gällande järnvägslag. I förhållande till 14 § i gällande järnvägslag fogas dock till paragrafen ett nytt 1 mom., enligt vilket ett järnvägsföretags koncession är i kraft så länge järnvägsföretaget uppfyller förutsättningarna enligt detta kapitel. Momentet motsvarar artikel 23.2 i järnvägsmarknadsdirektivet. Det föreslås att bestämmelserna om återkallande av koncession i 15 § i gällande järnvägslag ska tas in i VI avd. 1 kap. 2 § i lagen om transportservice. 

På begäran av Europeiska kommissionen har till paragrafen fogats ett sista moment, enligt vilket Europeiska unionens järnvägsbyrå ska underrättas om ändringar i koncessioner. 

6 §. Beredskap för undantagsförhållanden och störningar. 1 mom. motsvarar 81 § 1 mom. i gällande järnvägslag (304/2011, sådan den lyder ändrad i lag 939/2013), där det föreskrivs om förberedelse för undantagsförhållanden och störningar för innehavare av säkerhetscertifikat eller säkerhetstillstånd. Ändringen från innehavare av säkerhetsintyg till järnvägsoperatörer är teknisk och beror på att bestämmelsen lyfts ut ur järnvägslagen och tas in i lagen om transportservice. 2 mom. motsvarar 81 § 2 mom. i gällande järnvägslag, men det föreslås att föreskrifter på lägre nivå ska utfärdas genom förordning av statsrådet i stället för av kommunikationsministeriet. Genom ändringen ges bestämmelsen också en enhetlig ordalydelse med 12 kap. 10 § som gäller beredskap inom yrkesmässig luftfart. 

6 kap.: Bedrivande av spårbunden stadstrafik

Det föreslås att bestämmelserna om spårbunden stadstrafik i lagen om spårbunden stadstrafik ska flyttas till II avd. 6 kap. Inga innehållsmässiga ändringar föreslås i bestämmelserna, endast redaktionella ändringar för att språkdräkten ska vara kongruent med andra avsnitt i lagen. 

1 §. Spårbunden stadstrafik. I 1 § definieras spårbunden stadstrafik och föreskrivs om kapitlets tillämpningsområde. Bestämmelsen motsvarar 1 § i lagen om spårbunden stadstrafik (1412/2015) i tillämpliga delar, med den förändringen att förvaltningen av metro- eller spårvägsnät föreslås falla utanför kapitlets tillämpningsområde. Med spårbunden stadstrafik avses metro- eller spårtrafik som bedrivs på ett metrobannät eller ett spårvägsnät. Kapitlet tillämpas på spårbunden stadstrafik och bedrivande av den, om inte något annat föreskrivs i någon annan lag. Med någon annan lag avses här bl.a. vägtrafiklagen (267/1981) och lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser (525/2011). Metro- och spårvägstrafik är spårbunden stadstrafik, som till sin karaktär och verksamhet skiljer sig från järnvägstrafik. Spårbunden stadstrafik faller utanför järnvägslagens tillämpningsområde enligt 1 § 3 mom. 1 punkten i järnvägslagen (304/2011), där det sägs att järnvägslagen inte tillämpas på metro- och spårvagnstrafik och inte heller på andra system för lätt spårtrafik. Enligt 2 § 4 mom. i behörighetslagen ska inte heller den lagen tillämpas på metro-, spårvägs- eller snabbspårvägstrafik. I samband med en ändring av behörighetslagen tas motsvarande bestämmelser in i lagen om transportservice. Enligt bestämmelsen ska den som bedriver spårbunden stadstrafik (trafikutövare) vara ett kommunalt affärsverk eller bolag eller något annat bolag eller någon annan sammanslutning som bedriver trafik på ett metrobannät eller ett spårvägsnät. För närvarande är den enda trafikutövaren Helsingfors stads trafikverk (HST). 

2 §. Krav på trafikutövare. I paragrafen föreskrivs om de krav som en trafikutövare ska uppfylla för att säkerställa att den spårbundna stadstrafiken bedrivs säkert och pålitligt. Paragrafen motsvarar 3 § i lagen om spårbunden stadstrafik. Kraven enligt paragrafen motsvarar i tillämpliga delar de krav som utgör förutsättningar för beviljande av säkerhetsintyg för järnvägsföretag enligt 6 § i järnvägslagen, säkerhetstillstånd för bannätsförvaltare enligt 17 § i samma lag samt koncession för bedrivande av järnvägstrafik enligt 12 § i samma lag. Kraven har ansetts befogade på grund av metro- och spårvägstrafikens samhälleliga och trafikpolitiska betydelse och med beaktande av de trafiksäkerhetsrisker som hänger samman med metro- och spårvägstrafiken. 

I 1 punkten förutsätts det att trafikutövaren har en organisation som garanterar säkerheten och att den som bedriver spårbunden stadstrafik har tagit i bruk ett sådant säkerhetsstyrningssystem som avses i 6 § i kapitlet, som i tillämpliga delar motsvarar det säkerhetsstyrningssystem som krävs av bannätsförvaltare inom järnvägssystemet och av järnvägsoperatörer. Enligt 2 punkten ska trafikutövaren med hjälp av sitt säkerhetsstyrningssystem kunna trygga att trafiken bedrivs säkert. I trafiken ska trafikutövaren alltså i samband med sin ansökan till Trafiksäkerhetsverket enligt 4 § visa att kravet uppfylls. 

I 3 punkten förutsätts det att trafikutövaren är tillförlitlig och att de personer som har utsetts att sköta uppgifter inom dess operativa ledning har gott anseende och är yrkesmässigt kompetenta. Kravet motsvarar 12 § 1 mom. 3 punkten i järnvägslagen. Med personer som har utsetts att sköta uppgifter inom den operativa ledningen avses trafikutövarens verkställande direktör och andra personer i ledande uppgifter, som ansvarar för den operativa ledningen av trafikutövarens organisation. 

Enligt 4 punkten ska personer som utsetts att sköta uppgifter som förare inom den spårbundna stadstrafiken uppfylla föreskrivna behörighetskrav och vara yrkesmässigt kompetenta. Enligt 7 § 1 mom. är uppgifter som förare i spårbunden stadstrafik uppgifterna som förare för metrotåg, spårvagnar och fordon som används i underhållet av bannätet. Om behörighetskrav för personer som sköter uppgifter som förare föreskrivs i 7 § 2 mom. 

Solvenskravet i 5 punkten motsvarar 12 § 1 mom. 4 punkten i järnvägslagen, där motsvarande solvens förutsätts av den som ansöker om koncession för järnvägstrafik. 

I 6 punkten krävs det att trafikutövaren har en tillräcklig ansvarsförsäkring eller något annat motsvarande arrangemang för att utöva verksamheten, vilket motsvarar kravet på den som ansöker om koncession för järnvägstrafik enligt 12 § 1 mom. 5 punkten i järnvägslagen. Också det kravet bör anses befogat inom spårbunden stadstrafik på samma grunder som solvenskravet i 4 punkten. 

3 §. Närmare krav och begränsningar som gäller trafikutövaren. Paragrafen motsvarar 4 § i lagen om spårbunden stadstrafik. I paragrafen föreskrivs om de närmare krav på trafikutövare som motsvarar de specificerade förutsättningarna för beviljande av koncession för bedrivande av järnvägstrafik enligt 12 § 2–4 mom. i järnvägslagen. Sedan Trafiksäkerhetsverket fått en anmälan från en trafikutövare ska verket utifrån de närmare kraven kunna bedöma om trafikutövaren uppfyller kraven på gott anseende, yrkesmässig kompetens och solvens enligt 2 §. 

I 1 mom. föreskrivs om skälen för att anse att den som har utsetts att sköta uppgifter inom den operativa ledningen inte uppfyller kravet på gott anseende enligt 2 §1 mom. 3 punkten. 

I 2 mom. föreskrivs om grunder för att anse att den som har utsetts att sköta uppgifter inom den operativa ledningen uppfyller kravet på yrkesmässig kompetens enligt 3 § 1 mom. 3 punkten. 

I 3 mom. föreskrivs om skälen för att anse att den som har utsetts att sköta uppgifter inom den operativa ledningen inte uppfyller solvenskravet enligt 3 § 1 mom. 5 punkten. 

4 §. Trafikutövarens skyldighet att göra en anmälan om sin verksamhet. Paragrafen motsvarar 5 § i lagen om spårbunden stadstrafik. I 1 mom. åläggs trafikutövaren att göra en skriftlig anmälan om sin verksamhet till Trafiksäkerhetsverket. Anmälan är nödvändig för att Trafiksäkerhetsverket ska kunna sköta den tillsyn över säkerheten inom den spårbundna stadstrafiken som ankommer på det. Utifrån anmälan för verket in uppgifterna i det trafikregister som avses i V avd. 1 kap. Anmälan ska innehålla trafikutövarens namn och fullständiga kontaktuppgifter. Dessutom ska verksamhetsutövaren i sin anmälan påvisa att kraven enligt 2 § uppfylls. Trafiksäkerhetsverket ska inte utfärda något tillstånd eller annat godkännande, men utifrån anmälan kan det konstatera om trafikutövaren uppfyller de förutsättningar som föreskrivs för verksamheten. 

I 2 mom. åläggs trafikutövaren att utan dröjsmål skriftligen underrätta Trafiksäkerhetsverket om förändringar i de uppgifter som avses i 1 mom. Anmälan ska även göras när verksamheten avslutas eller överlåts till en annan aktör. Anmälningsplikten är nödvändig för att verket alltid ska ha uppdaterade uppgifter om verksamheten och utövaren av spårbunden stadstrafik så att förutsättningarna för verkets tillsynsplikt kan tryggas. 

För att Trafiksäkerhetsverket ska ha tillräckliga förutsättningar för att bedöma om de förutsättningar uppfylls som gäller trafikutövaren och personer som utsetts att utsetts att sköta uppgifter inom dess operativa ledning, föreskrivs i 3 mom. om verkets rätt att för behandlingen av anmälan få uppgifter om trafikutövaren och om den som utsetts att sköta uppgifter inom dess operativa ledning ur straffregistret, bötesregistret, utsökningsregistret och beskattningsdatasystemet. Verket får vid behov begära sådana uppgifter också för den myndighetstillsyn som avses i IV avd. 2 kap. 2 §. Enligt 4a § i straffregisterlagen (770/1993) lämnas ur straffregistret uppgifter om personer ut till myndigheter i ärenden som gäller bl.a. sådana tillstånd eller godkännanden av myndighet som är beroende av personens tillförlitlighet, samt också för säkerhetsutredningar. Om utlämnande av uppgifter ur bötesregistret föreskrivs i 50 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002), enligt vars 2 mom. Rättsregistercentralen trots sekretessbestämmelserna på begäran får lämna ut uppgifter till dem vilkas rätt att få nämnda uppgifter regleras särskilt genom lag. Enligt 1 kap. 33 § i utsökningsbalken (705/2007) har myndigheter rätt att trots sekretessbestämmelserna ur utsökningsregistret få de ärendehanteringsuppgifter de behöver för skötseln av sina skyldigheter för en tid av fyra år före begäran. Om utlämning av uppgifter ur beskattningsdatasystemet föreskrivs i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). 

Om de uppgifter som lämnats är bristfälliga eller anmälan annars är bristfällig, ska verket enligt 4 mom. i enlighet med kraven på gott förvaltningsförfarande ge trafikutövaren möjlighet att komplettera sin ansökan inom en rimlig bestämd tid. En rimlig bestämd tid ska anses vara minst två veckor. 

I 5 mom. ingår ett bemyndigande för Trafiksäkerhetsverket att på basis av sin tillsynsuppgift meddela de närmare tekniska föreskrifter som behövs om innehållet i de uppgifter som ska anmälas enligt denna paragraf och om hur de ska ges in till verket. 

5 §. Trafikutövarens ansvar. Paragrafen motsvarar 6 § i lagen om spårbunden stadstrafik. I paragrafen föreskrivs om trafikutövarens ansvar för säkerheten i den verksamhet som trafikutövaren bedriver. Trafikutövaren svarar för att systemet för spårbunden stadstrafik drivs säkert samt för förvaltningen av de risker som har samband med driften. Ansvaret omfattar att verksamheten är så säker som möjligt såväl för passagerarna som för trafikutövarens personal och för den övriga trafiken. 

Trafikutövarens ansvar innebär också ett ansvar för att det materiel som används i verksamheten är i säkert skick och att materielen uppfyller de tekniska krav som gäller det och som allmänt tillämpas i branschen. Trafikutövaren åläggs att i sin verksamhet beakta de säkerhetsmål för metro- och spårvägstrafiksystemet som Trafiksäkerhetsverket ställer upp med stöd av 3 mom. 

I 2 mom. föreslås en hänvisningsbestämmelse, enligt vilken lagen om ansvar i spårtrafik ska tillämpas på ersättning för person- och sakskador i spårbunden stadstrafik. 

I 3 mom. bemyndigas Trafiksäkerhetsverket att meddela närmare föreskrifter om minimisäkerhetsnivån för metro- och spårvägstrafiksystemet och dess delar samt om säkerhetsmålen för metro- och spårvägstrafiksystemet. Säkerhetsmålen för den spårbundna stadstrafiken ska i huvudsak ställas upp i form av kvalitetsmål på motsvarande sätt som i den gällande föreskriften om spårbunden stadstrafik (TRAFI/55722/03.04.02.00/2015). 

6 §. Säkerhetsstyrningssystem. Paragrafen motsvarar 7 § i lagen om spårbunden stadstrafik. I paragrafen föreskrivs om det huvudsakliga innehållet i det säkerhetsstyrningssystem som enligt 2 § krävs av trafikutövare. Säkerhetsstyrningssystemets syfte är att styra säkerheten och riskhanteringen i organisationen. Begreppet säkerhetsstyrningssystem definieras i 1 mom. Säkerhetsstyrningssystemet ska i tillämpliga delar motsvara artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/798 (järnvägssäkerhetsdirektivet) och vara anpassat för att tillämpas på ett rent nationellt, slutet transportsystem. 

Genom säkerhetsstyrningssystemet tryggas säkerheten och riskhanteringen i organisationen. Enligt 1 mom. ska trafikutövaren i sitt säkerhetsstyrningssystem visa förmåga att trygga hanteringen av alla risker i samband med sin verksamhet, vilket också innefattar underhåll, materielleveranser och anlitandet av underleverantörer. I säkerhetsstyrningssystemet ska också sådana risker beaktas som orsakas av andra aktörers verksamhet. 

De förfaranden och principer som beskrivs i säkerhetsstyrningssystemet ska beaktas i trafikutövarens dagliga verksamhet och på olika nivåer i organisationen. Trafikutövarens högsta ledning svarar för att säkerhetsstyrningssystemet tas i bruk och upprätthålls. I 2 mom. åläggs den högsta ledningen att svara för att säkerhetsstyrningssystemet tas i bruk och förvaltas effektivt inom den organisation som de leder. 

I 3 mom. åläggs trafikutövaren att upprätta säkerhetsstyrningssystemet skriftligt. Det ska innehålla en säkerhetspolitik som godkänts av organisationens verkställande direktör eller av någon annan direktör som hör till den högsta ledningen och ska ha meddelats hela personalen, kvalitativa och kvantitativa mål för upprätthållande och förbättring av säkerheten samt planer och förfaranden för uppnående av dessa mål. 

Enligt 4 mom. ska man i säkerhetsstyrningssystemet särskilt beakta ansvarsfördelningen och skyldigheterna inom organisationen samt tillsynen av den dagliga verksamheten och uppgifterna. Syftet med säkerhetsstyrningssystemet är att engagera organisationens hela personal i verksamhetens säkerhet och förbättrandet av den. Därför ska det beskrivas i säkerhetsstyrningssystemet hur personalen deltar i beslutsfattandet om säkerhetsstyrningssystemet och hur trafikutövaren tryggar och genomför en kontinuerlig förbättring av säkerhetsstyrningssystemet. 

Med stöd av 5 mom. får Trafiksäkerhetsverket meddela närmare föreskrifter om innehållet i säkerhetsstyrningssystemet. 

7 §. Behörighetskrav och läkarundersökning för förare inom spårbunden stadstrafik. Paragrafen motsvarar i tillämpliga delar 8 § i lagen om spårbunden stadstrafik. I paragrafen föreskrivs om behörighetskrav och läkarundersökning för personer som sköter uppgifter som förare inom spårbunden stadstrafik. Uppgifter som avses i paragrafen är bl.a. uppgiften som förare för metrotåg, spårvagnar eller fordon som används i underhållet av bannätet. 

För att trygga säkerheten i metro- och spårvägstrafiken anses det behövligt att det föreskrivs i lag om behörighetskraven för de yrkesgrupper som nämns ovan och som sköter uppgifter som väsentligt påverkar trafiksäkerheten. Behörighetskraven motsvarar i tillämpliga delar behörighetskraven för dem som sköter uppgifter som förare inom järnvägssystemet enligt 5 § i behörighetslagen. 

Av den som sköter en uppgift som förare inom spårbunden stadstrafik krävs enligt 1 mom. att han eller hon är lämplig för uppgiften, uppfyller de föreskrivna hälsokraven, i tillräcklig omfattning behärskar och förstår det språk som används i metro- och spårvägstrafiken samt uppfyller de åldersgränser som anges i lagen. Enligt 4 punkten är minimiåldern 18 år, vilket motsvarar minimiåldern för lokförare inom järnvägssystemet. Med stöd av 5 mom. får Trafiksäkerhetsverket meddela närmare föreskrifter om behörighetskraven. 

I 5 mom. förutsätts det att den som sköter uppgifter som förare med ett läkarintyg visar att han eller hon på basis av sitt hälsotillstånd är lämplig att sköta sina uppgifter. Kravet anses behövligt och rätt dimensionerat med beaktande av de säkerhetsrisker som är förknippade med uppgifterna. I momentet tas in en bestämmelse som motsvarar 20 § 1 mom. i behörighetslagen, i vilken verksamhetsutövaren åläggs att säkerställa att den som sköter en uppgift som förare enligt 1 mom. genomgår en hälsoundersökning innan han eller hon påbörjar skötseln av uppgiften. Därefter åläggs den som sköter en uppgift som förare att regelbundet genomgå läkarundersökning. Enligt 3 mom. ska trafikutövaren ha rätt att överföra den som sköter en uppgift som förare till andra uppgifter som inte kräver sådan behörighet som avses i paragrafen, om han eller hon försummar sina läkarundersökningar. 

I 4 mom. föreskrivs om trafikutövarens ansvar. Enligt bestämmelsen är utgångspunkten att trafikutövaren svarar för att de anställda som sköter uppgifter som förare uppfyller de lagstadgade behörighetskraven. Trafikutövaren kan beakta detta krav i sitt säkerhetsstyrningssystem och ge behövliga föreskrifter i frågan. 

I 5 mom. bemyndigas Trafiksäkerhetsverket att meddela närmare föreskrifter om kraven på behörigheten för och hälsotillståndet hos personer som sköter uppgifter som förare, om läkarundersökningar och om hur ofta den som sköter en uppgift som förare ska påvisa sin behörighet. 

8 §.Beredskap för undantagsförhållanden och störningar. 1 mom. motsvarar till sitt innehåll 18 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik, där det föreskrivs om verksamhetsutövares förberedelse för undantagsförhållanden och störningar. Ändringen till utövare av spårbunden stadstrafik är teknisk och beror på att bestämmelsen lyfts ut ur lagen om spårbunden stadstrafik och tagits in i lagen om transportservice. Bestämmelsens struktur och ordalydelse har gjorts kongruent med 5 kap. 7 § som gäller järnvägsoperatörer. I det innehållsmässigt nya 2 mom. föreskrivs om motsvarande möjlighet att utfärda föreskrifter på lägre nivå som i bestämmelserna om beredskap för järnvägsoperatörer och inom den yrkesmässiga luftfarten. 

7 kap.: Kompetens inom järnvägstrafiken

I II avd. 7 kap. i förslaget till lag om transportservice finns bestämmelser om kompetenskrav för dem som sköter uppgifter som förare inom järnvägssystemet och om hur kompetensen ska bedömas. Bestämmelserna grundar sig på lokförardirektivet, som har implementerats genom behörighetslagen. Uppskattningsvis 2 000 personer sköter sådana uppgifter som förare som avses i kapitlet. Av förarna arbetar ca 90 % i VR-koncernens tjänst. 

Det föreslås att av förarna ska krävas förarbevis och kompletterande intyg enligt detta kapitel. I kapitlet föreskrivs om medicinska krav på förare, om bedömning av hälsotillståndet och om bedömning av psykisk lämplighet för uppgiften. Om krav på utbildning och prov för förare föreskrivs i 8 kap. i denna avdelning. 

Vidare ingår i detta kapitel bestämmelser om register över kompletterande intyg. Om registrering av uppgifter om förares förarbevis i det trafikregister som förs av Trafiksäkerhetsverket föreskrivs i V avd. i lagen om transportservice. Järnvägsoperatörerna ska föra register över kompletterande intyg. Genom dessa bestämmelser genomförs artikel 22 i lokförardirektivet samt bestämmelserna i bilaga I till den del de gäller registrering av förares kompletterande intyg. Bestämmelserna i kapitlet motsvarar till sitt innehåll 10 kap. i behörighetslagen. 

1 §. Tillämpningsområde. I II avd. 7 kap. 1 § föreslås en bestämmelse om tillämpningsområdet för 7 kap. Paragrafen motsvarar 2 § om tillämpningsområde i behörighetslagen. 

Enligt 1 mom. ska kapitlet tillämpas på fysiska personer som i person- eller godstågstrafik eller växelarbete framför rullande materiel och som enligt detta kapitel är behörig för uppgiften som förare. Med förare avses personer som framför sådant rullande materiel som avses i detta kapitel. Också transporter i samband med banunderhåll utgör godstågstrafik eller växelarbete. Med rullande materiel avses materiel som används vid person- och godstrafik samt växelarbete, såsom lok, motortåg för persontrafik och materiel som rullar på räls och är avsett för underhållning av bannätet. Med rullande materiel avses lok och annat materiel både i kategori A och B enligt artikel 4.3 i lokförardirektivet. Med framförande av rullande materiel avses ansvar för att lok, tågenheter eller annan materiel som rör sig på räls rör sig självständigt vid tågtransport eller växelarbete. 

I sin uppgift ansvarar föraren för att bestämmelserna om trafik inom järnvägssystemet följs. Föraren ska i nödvändiga delar känna till säkerhetsstyrningssystemet för den järnvägsoperatör eller bannätsförvaltare i vars tjänst föraren är eller i vars verksamhet föraren deltar. Det sistnämnda är fallet t.ex. när ett personaluthyrningsföretag är förarens arbetsgivare. 

Bestämmelserna i kapitlet ska tillämpas på de som utför eller söker sig till en uppgift som förare i Finlands järnvägssystem. Med järnvägssystemet avses enligt 2 § 11 punkten i järnvägslagen (304/2011) bannätet inklusive spåranläggningar och bangårdar, de fordon som används på bannätet och andra strukturella och funktionella delsystem samt administrationen och användningen av systemet i dess helhet. Med bannätet avses här statens bannät samt privata spåranläggningar som omfattas av järnvägslagens tillämpningsområde. Begreppet bannät definieras i 2 § 2 punkten i järnvägslagen. I fråga om privata spåranläggningar hänvisas till 2 § 10 punkten i järnvägslagen jämte detaljmotivering, där begreppet privat spåranläggning preciseras. Begreppet bannätsförvaltare i 2 § 3 punkten i järnvägslagen. Med bannätsförvaltare avses förvaltaren av statens bannät samt förvaltare av privata spåranläggningar. 

Med järnvägsoperatör avses i detta kapitel ett offentligt eller privaträttsligt företag eller någon annan sammanslutning som med stöd av en koncession som beviljats inom EES-området såsom sin huvudsakliga verksamhet bedriver person- eller godstrafik på järnväg och som är skyldig att tillhandahålla dragkraft. Med järnvägsoperatör avses också företag som enbart tillhandahåller dragkraft. Vidare avses med järnvägsoperatör ett företag som bedriver trafik i anslutning till banunderhåll, ett företag eller en sammanslutning som bedriver museitrafik, ett företag eller sammanslutning som såsom annan än sin huvudsakliga verksamhet bedriver trafik samt en bannätsförvaltare som också bedriver trafik på bannätet. Begreppet järnvägsföretag definieras i 2 § 1 punkten i järnvägslagen. 

Huruvida en person sköter en uppgift som förare bedöms enligt uppgifternas innehåll, inte enligt uppgiftsbenämningen. I uppgifterna som förare enligt 1 mom. kan ingå flera olika slags uppgifter. 

I 2 mom. föreskrivs om avgränsningar av tillämpningsområdet. Momentet motsvarar en begränsning av tillämpningsområdet enligt artikel 2.3 i lokförardirektivet. Museitrafik lämnas dock inte utanför kapitlets tillämpningsområde, eftersom museitrafik inte kan anses avvika väsentligt från normal trafik när den bedrivs på ett bannät som är öppet för annan trafik. Vid museitrafik följs normala trafikregler, också om trafiken sker med museimateriel. 

Enligt 1 punkten ska kapitlet inte tillämpas på förare på sådana avsnitt av bannätet som funktionellt är åtskilda från det övriga järnvägssystemet och som enbart är avsedda för lokal person- och godstrafik och inte på järnvägsoperatörer som uteslutande bedriver trafik på sådana spåranläggningar. Till denna del preciseras tolkningen av artikel 2.3 i lokförardirektivet genom kapitlets tillämpningsområde. Hänvisningen till spåranläggningar som avses i denna punkt gäller bl.a. sådan förarverksamhet i liten skala som i Finland i regel försiggår på privata spåranläggningar. En privat spåranläggning är dock inte avgörande, utan också delar av statens bannät kan ingå i en funktionellt avskild del av bannätet. Flera järnvägsoperatörer har påpekat tillämpningsproblem som gäller sådan småskalig förarverksamhet som avses i denna punkt. Lokförardirektivets tillämpningsområde har tolkats olika i olika medlemsstater. I Finlands har direktivets tillämpningsområde getts en vid tolkning. I sin praxis för tillämpning av lagen har Trafiksäkerhetsverket dock ansett att mycket småskalig flyttning av vagnar i samband med lastning inte omfattas av behörighetslagens tillämpningsområde. Aktörerna har ofta upplevt att kraven på förare inom ett begränsat område är missriktade. Trots begränsningen av tillämpningsområdet ska behörighetskraven för sådana förare på vilka kapitlet inte tillämpas beskrivas i säkerhetsstyrningssystemen för järnvägsoperatörer som bedriver småskalig förarverksamhet. 

Småskalig förarverksamhet kan t.ex. vara verksamhet som har samband med underhåll, testning, lastning eller förberedelse av rullande materiel. Vid bedömningen av verksamheten ska uppmärksamhet fästas förutom vid dess omfattning också vid dess komplexitet. Sådan verksamhet som faller utanför tillämpningsområdet får endast utgöra växelarbete och får endast innefatta obetydlig kommunikation med bannätsförvaltaren. Sådan verksamhet anses inte vara småskalig, som förutsätter mer än obetydliga kunskaper i tillämpningen signal- och teckensystemet. 

En småskalig förarverksamhet ska endast kunna utföras inom ett begränsat område och endast av en järnvägsoperatör i taget. I sin trafikpraxis ska bannätsförvaltaren se till att endast en aktör i taget kan agera inom ett begränsat område. Kravet avser konkret samtidig rörelse inom det begränsade området eller spårnätet i fråga. Dock får flera enheter fungera samtidigt inom området, om de underlyder samma säkerhetsstyrningssystem. Det innebär t.ex. att underleverantsenheter till samma aktör får bedriva verksamhet om de underlyder samma säkerhetsstyrningssystem. Enheter som underlyder olika säkerhetsstyrningssystem får naturligtvis också bedriva verksamhet inom ett avspärrat område, men verksamheten ska bedrivas inom det avspärrade området vid olika tidpunkter. Bannätsförvaltaren ska vidare tillämpa en tillräcklig, riskbaserad metod för avgränsning av området. 

Den eller de bannätsförvaltare som ansvarar för området ska funktionellt avskilja en del av bannätet. Ett funktionellt avskiljande förutsätter inte att området fysiskt skiljs av från det övriga bannätet, men avgränsningen ska göras så att den är tydlig och att alla aktörer som verkar på området känner till den. Då metoderna för ett funktionellt avskiljande planeras ska också de risker som beror på verksamhetens art och omfattning samt eventuella avvikande situationer beaktas. Ett funktionellt avskiljande kan bl.a. ske med hjälp av tecken eller signaler och växlar eller spårspärrar. 

Trots att sådan förarverksamhet som nämns ovan faller utanför kapitlets tillämpningsområde, omfattas förarna dock alltid av de behörighetskrav som järnvägsoperatören bestämmer i sitt säkerhetsstyrningssystem. En järnvägsoperatör som i sin tjänst har sådana förare som avses i denna punkt eller i vars verksamhet sådana förare deltar ska i sitt säkerhetsstyrningssystem beskriva verksamheten och med beaktande av riskerna i verksamheten bestämma vilken behörighet som behövs för uppgiften samt vilka regler som ska följas i den. Trafiksäkerhetsverket svarar för bedömningen av säkerhetsstyrningssystemen och övervakar ibruktagandet och tillämpningen av dem. 

Enligt 2 punkten faller också förare på sådana spåranläggningar som spåranläggningens ägare eller innehavare använder enbart för sin egen godstrafik utanför tillämpningsområdet. Flera produktionsanläggningar i Finland kan anses falla inom denna avgränsning i fråga om sådana bannät som de äger eller innehar. Avgränsningen i denna punkt kan också tillämpas på statens bannät när en del av bannätet endast betjänar en aktörs behov. 

Enligt 3 punkten faller dessutom förare på sådana avsnitt av bannätet som är stängda för annan järnvägstrafik utanför tillämpningsområdet. Här avses avspärrning av delar av bannätet t.ex. för underhåll, förnyande eller förbättring av järnvägssystemet. 

4 punkten motsvarar en bestämmelse i den gällande behörighetslagen. Utanför tillämpningsområdet faller förare hos järnvägsbolag som är etablerade i Ryssland och som utför uppgifter i direkt internationell järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland på finska statens gränsområde och på järnvägsgränsstationer. 

Förare i sådan verksamhet som enligt 2 mom. faller utanför tillämpningsområdet ska inte beviljas sådana förarbevis eller kompletterande intyg som avses i detta kapitel. 

2 §. Järnvägsoperatörens ansvar. I II avd. 7 kap. 2 § i förslaget till lag om transportservice föreskrivs om järnvägsoperatörens ansvar för att förarna uppfyller kompetenskraven. Enligt 1 mom. ansvarar en järnvägsoperatör för att förare som är anställda eller deltar i verksamheten uppfyller de kompetenskrav som anges i och med stöd av detta kapitel. Bestämmelsen innebär ett ansvar för järnvägsoperatören att övervaka att de skyldigheter som anges i kapitlet uppfylls i praktiken. Paragrafen motsvarar 4 § i den gällande behörighetslagen, dock med den begränsningen att järnvägsoperatörens ansvar enligt denna paragraf endast gäller förare. 

Enligt 2 mom. ska en järnvägsoperatör beskriva och ta i bruk förfaranden för förarnas kompetens i det säkerhetsstyrningssystem som avses i 40 § i järnvägslagen. En järnvägsoperatör ska också ha ett uppföljningssystem för uppföljning av förarnas kompetens. Skyldigheten baserar sig på artikel 18.2 andra stycket i lokförardirektivet, som innehåller ett krav på system för övervakning av förare. 

I järnvägslagen förutsätts det att järnvägsoperatörer och banförvaltare har en organisation som garanterar säkerheten och ett säkerhetsstyrningssystem i enlighet med bestämmelserna och föreskrifterna om järnvägssäkerhet. Trafiksäkerhetsverket har den 27 september 2012 meddelat en föreskrift om järnvägsoperatörernas och bannätsförvaltarnas säkerhetsstyrningssystem (TRAFI/1065/03.04.02.00/2012). Enligt den föreskriften ska i säkerhetsstyrningssystemet bl.a. tas in tillhandahållande av program för utbildning av personal och system för säkerställande av att personalens kompetens bibehålls och att uppgifterna utförs i enlighet därmed. 

3 §. Tillstånd som krävs av förare. I II avd. 7 kap. 3 § i förslaget till lag om transportservice föreskrivs om tillstånd som krävs av förare. Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § i behörighetslagen. Enligt 1 mom. ska förare ha tillstånd, som kan styrkas genom ett förarbevis. Om förarbevis föreskrivs i artikel 4.1a i lokförardirektivet. Om förarbevis som uppfyller gemenskapsmodellens krav föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 36/2010 av den 3 december 2009 om gemenskapsmodeller för lokförarbevis, kompletterande intyg, bestyrkta kopior av kompletterande intyg och formulär för ansökan om lokförarbevis enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG. Den gemenskapsmodell för förarbevis som ingår i kommissionens förordning har i enlighet med lokförardirektivet ersatt kraven på egenskaper och innehåll för förarbevis enligt bilaga I till lokförardirektivet. 

I enlighet med artikel 6.1 i lokförardirektivet ska förarbeviset ges till föraren. Enligt lokförardirektivet ska förarbeviset också vara innehavarens egendom. Föraren ska ha förarbeviset med sig när han eller hon framför rullande materiel, om inte tillståndets existens kan styrkas på annat sätt. 

Förarbeviset beviljas av den säkerhetsmyndighet som avses i artikel 16 i Europarådets och rådets direktiv (EU) 2016/798 av den 11 maj 2016 om järnvägssäkerhet, nedan järnvägssäkerhetsdirektivet, med vilken i Finland avses Trafiksäkerhetsverket. 

Enligt 2 mom. ska ett tillstånd som utfärdats i Finland vara i kraft också i andra EES-stater för förare som har fyllt 20 år. Likaså ska ett förarbevis som utfärdats i någon annan EES-stat vara i kraft i Finland för förare som har fyllt 20 år. Ett tillstånd för en förare som inte har fyllt 20 år som har beviljats i Finland är i kraft endast i Finland. Genom momentet genomförs artikel 7.1 i lokförardirektivet. Enligt artikel 10 i direktivet ska minimiåldern för att ansöka om förarbevis vara minst 20 år. Förarbevis får dock utfärdas till sökande som fyllt 18 år, men giltigheten ska då vara begränsad till den utfärdande medlemsstatens territorium. Den som söker sig till en uppgift som förare i Finland ska kunna beviljas förarbevis redan då han eller hon fyllt 18 år. 

4 §. Beviljande av tillstånd. Trafiksäkerhetsverket utfärdar tillstånd för uppgiften som förare som ett bevis på att den som ansöker om tillstånd uppfyller de behörighetskrav som anges i 4 § i detta kapitel. Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. och 8 § i behörighetslagen. Dock flyttas kraven på språkkunskaper för förare till samma sammanhang som bestämmelserna om kompletterande intyg, eftersom konstaterande av förarens språkkunskaper är en del av beviljandet av kompletterande intyg. I stället för att sökanden ska ha genomgått ett uppgiftsspecifikt utbildningsprogram och blivit godkänd förutsätts att sökanden har avlagt den utbildning som krävs för förarbevis och av examinatorn fått ett intyg över godkänt avläggande av det prov som krävs för förarbevis. I paragrafen föreslås inte längre någon bestämmelse om högsta ålder för förare. En förare som i övrigt uppfyller de medicinska kraven och övriga behörighetskrav för uppgiften och som järnvägsoperatören anser kompetent för uppgiften som förare ska få fortsätta i uppgiften som förare också efter att han eller hon uppnått den nuvarande högsta åldern. 

Om de förutsättningar som föreskrivs i 1 mom. uppfylls, ska förarbevis beviljas. Enligt 1 punkten ska sökanden vara minst 18 år gammal, vilket motsvarar kraven i artikel 10 i lokförardirektivet. Enligt 1 mom. 2 punkten förutsätts det att sökanden har genomgått den grundläggande utbildning som avses i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) eller motsvarande lärokurs. I Finland innebär grundläggande utbildning att den allmänna läroplikten avlagts. Enligt 2 punkten förutsätts dessutom att den som ansöker om förarbevis har genomgått en utbildning på andra stadiet. Med utbildning på andra stadiet avses bl.a. yrkesutbildning på andra stadiet eller gymnasium. 

Enligt 1 mom. 3 punkten ska sökanden påvisa den kompetens som krävs i uppgiften som förare genom att vid en läroanstalt avlägga den utbildning som krävs för förarbevis. Dessutom förutsätts att sökanden av en examinator som Trafiksäkerhetsverket godkänt har fått ett intyg över godkänt avläggande av det prov som krävs för förarbevis. Provet består av ett teoriprov och ett praktiskt prov. Genom bestämmelsen genomförs artikel 11.4 i lokförardirektivet, enligt vilken den som ansöker om förarbevis ska styrka sina allmänna yrkeskvalifikationer genom att ha blivit godkänd i ett prov som omfattar minst de allmänna ämnen som förtecknas i bilaga IV. I bilaga IV ställs det upp allmänna mål för förarutbildningen samt anges de ämnesområden som krävs av förare oberoende av den rullande materielens art och trafikområdet. Bilagan har ändrats genom Kommissionens direktiv 2014/82/EU om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG vad gäller allmänna yrkeskunskaper, medicinska krav och krav angående förarbevis. Bilagorna I och II till kommissionens direktiv 2014/82/EU har genomförts genom Trafiksäkerhetsverkets föreskrift Utbildningsprogram för trafiksäkerhetsuppdrag i järnvägssystem (TRAFI/3883/03.04.02.00/2015). Bilaga I ersätter den tidigare nämnda bilaga IV till lokförardirektivet. Punkt 8 i bilaga VI till lokförardirektivet har ändrats genom Kommissionens direktiv (EU) 2016/882 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG vad gäller krav på språkkunskaper. För att genomföra kraven på språkkunskaper har föreskriften ersatts med föreskriften Utbildningsprogram för trafiksäkerhetsuppdrag i järnvägssystem (TRAFI/205384/03.02.00/2016). 

Enligt 1 mom. 4 punkten ska av sökanden också krävas ett läkarintyg av en läkare som Trafiksäkerhetsverket godkänt (järnvägsläkare) över att de medicinska kraven uppfylls och ett positivt utlåtande om lämplighet av en psykolog som Trafiksäkerhetsverket godkänt (järnvägspsykolog). 

Enligt 2 mom. ska Trafiksäkerhetsverket inte bevilja tillstånd till den som under de senaste fem åren gjort sig skylig till användning av rusmedel i järnvägstrafik eller till något trafikbrott enligt 23 kap. i strafflagen. Straffuppgifter behövs för bedömningen av sökandens goda anseende och behörighet. Den som söker sig till en uppgift som förare kan komma att ansvara för säkerheten för ett stort antal människor. Drogproblem utgör därför ett medicinskt hinder för uppgiften som förare av rullande materiel i järnvägstrafiken. Uppgifter om sådant bruk av alkohol eller andra berusningsmedel som ska anses straffbart eller om någon annan handling som är straffbar enligt 23 kap. i strafflagen indikerar antingen problematiskt bruk av berusningsmedel eller annars oansvarigt beteende i trafiken. Den som söker ansöker om en uppgift som förare i järnvägstrafiken får därför inte ha gjort sig skyldig till fyller i tågtrafik, användning av berusningsmedel i järnvägstrafiken, äventyrande av trafiksäkerheten, grovt äventyrande av trafiksäkerheten, rattfylleri, grovt rattfylleri, överlämnande av fortskaffningsmedel till berusad, förande av fortskaffningsmedel utan behörighet eller smitning i vägtrafik enligt 23 kap. i strafflagen. De föreslagna bestämmelserna motsvarar till denna del bestämmelserna i luftfartslagen och är i linje med kravet på oklanderlighet enligt den nolltolerans som järnvägsföretagen kräver. 

I 3 mom. åläggs Trafiksäkerhetsverket att avgöra en ansökan om tillstånd inom en månad från det att den sökande har lämnat in alla uppgifter enligt 1 mom. för behandlingen av ansökan. Genom 3 mom. genomförs artikel 14.4 i lokförardirektivet, där det förutsätts att den behöriga myndigheten ska utfärda beviset snarast möjligt och senast inom en månad efter att den mottagit samtliga handlingar som krävs. 

Om förarbevisets språk, form och innehåll föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 36/2010 av den 3 december 2009 om gemenskapsmodeller för lokförarbevis, kompletterande intyg, bestyrkta kopior av kompletterande intyg och formulär för ansökan om lokförarbevis enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG. 

Bestämmelser om förarbevis har tidigare ingått i 3 kap. i behörighetslagen, genom vilken bl.a. bestämmelserna om förarbevis i lokförardirektivet har genomförts. Trafiksäkerhetsverket har under årens lopp redan beviljat flera hundra förarbevis. Enligt övergångsbestämmelserna ska alla förare ha förarbevis senast den 29 oktober 2018. 

Enligt det sista momentet ska Trafiksäkerhetsverket offentliggöra ett förfarande som ska iakttas då tillstånd beviljas. Genom momentet genomförs skyldigheten för den behöriga myndigheten enligt artikel 14.1 i lokförardirektivet att fastställa vilket förfarande som ska följas för erhållande av förarbevis. Då Trafiksäkerhetsverket gör upp anvisningen för tillståndsförfarandet ska kraven i förvaltningslagen beaktas. 

5 §. Tillståndets giltighet och förnyande av tillstånd. De gällande bestämmelserna om hur förarbevis hålls i kraft finns i 9 § i behörighetslagen. Under de förutsättningar som anges i den paragrafen är ett förarbevis i kraft bl.a. om innehavaren av beviset deltar i repetitionsutbildning och utför arbetshelheter enligt sin uppgiftsspecifika behörighet i sammanlagt minst 100 timmar varje kalenderår. Det föreslås att bestämmelserna om repetitionsutbildning ska upphävas och att förares kunskaper i stället ska upprätthållas på det sätt som anges i respektive järnvägsoperatörs säkerhetsstyrningssystem. Den nuvarande arbetsplikten på 100 timmar har bl.a. ansetts skada affärsverksamheten i sådana mindre företag där detta slags föraruppgifter utförs mer sällan. Därför föreslås det att skyldigheten stryks. 

Det föreslås också att de prov för att bevisa praktiska kunskaper som avses i 9 a § i behörighetslagen ska ersättas med åtgärder för att upprätthålla kunnandet som definieras i järnvägsoperatörens säkerhetsstyrningssystem. I sitt säkerhetsstyrningssystem ska järnvägsoperatören beskriva åtgärderna för att upprätthålla kunnandet. I praktiken upprätthålls yrkeskunnandet bäst genom regelbunden verksamhet som förare. I sitt säkerhetsstyrningssystem ska järnvägsoperatören också beskriva hur tillräckligt kunnande tryggas för förare som t.ex. vid byte av arbetsplats under en längre tid inte har skött uppgifter som förare. 

Enligt 1 mom. ska ett tillstånd vara i kraft tio år från att det utfärdades om föraren upprätthåller sitt yrkeskunnande och förarens hälsotillstånd uppfyller de krav som ställs på det. De medicinska kraven ska följas upp genom läkarundersökningar med bestämda intervaller. Genom 1 mom. genomförs artikel 14.5 i lokförardirektivet, enligt vilken ett förarbevis ska vara giltigt i 10 år, om inte annat följer av artikel 16.1. I artikeln hänvisas det till de hälsokontroller som ska genomgås för att ett förarbevis ska förbli giltigt samt till det fortbildningssystem som avses i artikel 23.8. 

I 2 mom. föreskrivs om förnyande av tillstånd. Enligt artikel 16.1 andra stycket i lokförardirektivet ska den behöriga myndigheten när ett förarbevis förnyas bl.a. kontrollera i registeranteckningarna om förarbevis att föraren uppfyller behörighetskraven för uppgiften som förare. Till övriga delar föreslås likadana skyldigheter gälla i fråga om förnyande av tillstånd och ansökan om förnyande som då tillstånd beviljas första gången. 

6 §. Medicinska krav. I II avd. 7 kap. 6 § i lagen om transportservice föreslås bestämmelser om de medicinska krav som ska ställas på förare. En förares hälsotillstånd ska uppfylla de medicinska kraven enligt bilaga II till lokförardirektivet jämte senare ändringar. Paragrafen motsvarar 19 § i behörighetslagen, där det föreskrivs om allmänna medicinska krav för dem som arbetar i sådana säkerhetsrelaterade uppgifter, uppgifter som säkerhetsman eller uppgifter som innebär installation och underhåll av säkerhetsanordningar som avses i behörighetslagen. Ett sådant läkarintyg som avses i paragrafen ska utfärdas av en järnvägsläkare som Trafiksäkerhetsverket godkänts, i stället för av en sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen. En järnvägsläkare ska också godkänna användningen av de läkemedel som avses i paragrafen. 

Enligt 1 mom. ska en förare ha tillräckliga medicinska förutsättningar för uppgiften. Förarens hälsotillstånd och verksamhetsförutsättningarna till följd av det ska utredas i ett sådant läkarintyg som avses i detta kapitel. Tillräckliga medicinska verksamhetsförutsättningar ska påvisas genom ett läkarintyg som utfärdats av en järnvägsläkare. Intyget utgör bevis på att förarens hälsotillstånd uppfyller de medicinska kraven. 

Enligt 2 mom. ska den inte få vara förare som på grund av sjukdom, lyte eller skada, andra nedsättningar av funktionsförmågan eller på grund av någon annan liknande egenskap enligt bilaga II till lokförardirektivet har väsentligt nedsatt förmåga att fortlöpande eller tillfälligt utföra en uppgift som förare. Den ska alltså inte få vara förare för vilken en sjukdom, ett lyte eller en skada eller komplikationer med eller vård för dem kan orsaka fara för järnvägssäkerheten. Järnvägssäkerheten kan äventyras t.ex. av störningar i medvetandet eller sinnesfunktionerna till följd av en sjukdom eller skada. Bestämmelsen motsvarar 63 § 1 mom. i gällande vägtrafiklag (387/2011) och 170 § 5 mom. i luftfartslagen (864/2014). 

Inte heller den ska få sköta en uppgift som förare, vars funktionsförmåga på grund av sådana sjukdomsfynd eller symptom som tyder på sjukdom är väsentligt nedsatt så att järnvägssäkerheten kan riskeras på grund av det. Den som sköter en uppgift som förare får t.ex. inte ha störningar i medvetandet i någon som helst situation, även om ingen sjukdom eller inget sjukdomsförlopp som orsakar störningen har diagnostiserats. Förutom av sjukdom, sjukdomssymptom och sjukdomsfynd kan funktionsförmåga också försvagas av läkemedel för vård av vissa sjukdomar. 

Med andra egenskaper avses förarens psykiska egenskaper, som inte är sjukdomar i medicinsk mening och inte heller behöver bero på någon sjukdom. Sådana är karaktärsdrag som hänger samman med personligheten eller andra liknande faktorer, såsom t.ex. en benägenhet att ta risker eller agera impulsivt i trafiken. 

Också förarens sinnen ska uppfylla kraven enligt bilaga II till lokförardirektivet jämte senare ändringar. Med sinnen avses synen, hörseln och de krav som gäller talet. Kraven på synen i bilaga II till lokförardirektivet har preciserats så som beskrivs i motiveringen till 3 mom. 

Vissa läkemedel påverkar det centrala nervsystemet och kan försvaga förmågan att utföra föraruppgifter. I Finland markeras läkemedelsförpackningar som innehåller sådana läkemedel med en röd triangel. Sådana läkemedel som påverkar förutsättningarna att sköta uppgiften som förare får endast användas om en järnvägsläkare har godkänt att de används vid skötseln av uppgifter som förare. Ett godkännande ska t.ex. kunna ges i ett läkarutlåtande eller en läkemedelsordination eller i någon annan skriftlig form. 

Om den som sköter uppgifter som förare sköts av någon annan läkare än en järnvägsläkare och ordineras ett sådant läkemedel som avses i momentet av någon annan läkare än en järnvägsläkare, är det synnerligen viktigt att en järnvägsläkare tar ställning till frågan. Den som sköter en uppgift som förare och använder sådana läkemedel som avses i momentet ska i regel själv se till att en järnvägsläkare godkänner användningen av dem. Inverkan av sådana läkemedel som markerats med en röd triangel på trafiksäkerheten är i praktiken allmänt känd. De som sköter uppgifter som förare kan beakta det. 

I 3 mom. föreslås ett bemyndigande för Trafiksäkerhetsverket att meddela föreskrifter om de krav som ställs på sinnesfunktionerna samt om sådana sjukdomar, lyten, skador och andra slag av nedsättning av funktionsförmågan som påverkar möjligheterna att utföra en arbetsuppgift eller andra liknande egenskaper som försämrar möjligheterna att utföra en uppgift som förare, samt om bedömningen och vården av dessa. Verket bemyndigas också att meddela närmare föreskrifter om läkemedel som inverkar på skötseln av uppgiften som förare. Trafiksäkerhetsverket ska i sina föreskrifter få precisera de medicinska kraven enligt denna paragraf. Verket ska också få bestämma närmare när en förares förmåga att sköta sin uppgift har försvagats av de skäl som nämns ovan. En förutsättning för att meddela föreskrifter är att de inte står i strid med gällande hälso- och sjukvårdslagstiftning. 

Då verket meddelar sådana föreskrifter som avses i 3 mom. ska det också beakta de medicinska kraven på förare enligt artikel 11.2a i lokförardirektivet och enligt bilaga II till direktivet. Bilaga II till lokförardirektivet har ändrats genom Kommissionens direktiv 2014/82/EU ´om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG (lokförardirektivet) vad gäller allmänna yrkeskunskaper, medicinska krav och krav angående förarbevis. Ändringen gäller bl.a. en precisering av kraven på förares syn och bedömningen av dem i sådana läkarundersökningar som förare ska genomgå enligt 8 §. Ändringen ingår i de medicinska krav som Trafiksäkerhetsverket har meddelat. En bestämmelse som motsvarar 3 mom. inom luftfarten finns i 170 § 5 mom. i luftfartslagen. 

Trafiksäkerhetsverket har meddelat en föreskrift med rubriken Hälsotillståndskrav och hälsoundersökningar (TEV) (TRAFI/14949/03.04.02.11/2010), och avsikten är att ändra den i samband med att lagen ändras. 

7 §. Krav på psykisk lämplighet. I II avd. 7 kap. 7 § i lagen om transportservice föreskrivs om de krav på psykisk lämplighet som ställs för uppgiften som förare. En förare ska vara lämplig för uppgiften som förare enligt kraven i bilaga II till lokförardirektivet. Paragrafen motsvarar annars 21 § i behörighetslagen, men det föreslås att bestämmelserna om psykologisk personbedömning för förare ska tas in i 9 § i detta kapitel. 

Enligt 1 mom. ska en förare ha den psykiska förmåga och lämplighet som krävs för uppgiften som förare. En förare ska i fråga om psykiska egenskaper, uppförande och personlighet vara lämplig för sin uppgift. Enligt momentet ska lämpligheten styrkas med ett positivt utlåtande av en järnvägspsykolog som Trafiksäkerhetsverket godkänt. Utlåtandet om lämplighet ska i stället för av en sakkunnigpsykolog inom järnvägstrafiken utfärdas av en järnvägspsykolog. En järnvägspsykolog motsvarar en tidigare sakkunnigpsykolog inom järnvägstrafiken. Endast psykologens benämning ändras. 

Enligt 2 mom. ska en person som har sådana konstaterade yrkespsykologiska brister vad gäller funktionell lämplighet eller andra psykiska egenskaper som nämns i bilaga II till lokförardirektivet och som sannolikt påverkar förmågan att utföra uppgiften inte få vara förare. 

8 §. Läkarundersökningar. I paragrafen föreskrivs om de läkarundersökningar som förare ska genomgå. En förares hälsotillstånd ska bedömas vid en läkarundersökning. De läkarundersökningar som avses i denna paragraf ska uppfylla kraven enligt bilaga II till lokförardirektivet, jämte senare ändringar. Paragrafen motsvarar 20 § i behörighetslagen, dock så att i paragrafen inte tas in några bestämmelser om allmänna hälsoundersökningar som förare ska genomgå enligt lagen om företagshälsovård. Enligt 1 mom. ska en järnvägsläkare utföra en läkarundersökning på förare innan de börjar i sitt arbete. Som föraruppgifter anses också praktik- och utbildningsperioder som har samband med uppgiften. Till uppgiften räknas också praktik- och utbildningsperioder som har samband med uppgiften, eftersom om fattande körpraktik med lok ingår i lokförarutbildningen. Den som börjar i uppgiften som förare ska genomgå en inledande undersökning. 

Enligt 2 mom. ska förare genomgå läkarundersökningar som uppfyller kraven i bilaga II till lokförardirektivet minst vart tredje år till 55 års ålder och därefter varje år, om inte en järnvägsläkare kräver att undersökningarna ska göras oftare. På grund av kraven i lokförardirektivet föreslås en striktare bestämmelse än i gällande lag. Därför föreslås ingen minsta intervall för de periodiska undersökningarna. 

Enligt 2 mom. ska en läkarundersökning också alltid göras om det finns skäl att misstänka att en förares hälsotillstånd inte uppfyller de medicinska kraven och förarens hälsotillstånd kräver det. Den som vet eller misstänker att hans eller hennes hälsotillstånd inte uppfyller de medicinska kraven i lagen ska också själv ta initiativ till en läkarundersökning. Ett särskilt skäl för läkarundersökning anses föreligga om en förare har varit delaktig i en olycka eller en farosituation som inträffat i järnvägstrafiken eller i en situation i vilken säkerheten i järnvägstrafiken annars har riskerats. Efter sådana situationer som nämns ovan ska en läkarundersökning utföras före återgången till arbetet om det finns skäl att misstänka att en persons hälsotillstånd eller någon annan egenskap hos personen har orsakat situationen eller att situationen har kunnat inverka på personens hälsotillstånd. 

Enligt 3 mom. ska järnvägsläkaren efter utförd läkarundersökning ge ett skriftligt läkarintyg om personens hälsomässiga lämplighet för uppgiften som baseras på undersökningens resultat. I intyget ska läkaren fastställa förarens hälsomässiga lämplighet för uppgiften som förare. Till sin form motsvarar läkarintyget ett läkarintyg enligt 18 § 1 och 2 punkten i lagen om företagshälsovård. I det fastställs om personen är lämplig, med vissa begränsningar lämplig eller icke lämplig för uppgiften. Blanketten för järnvägsläkarens utlåtande ska vara elektronisk, liksom nuvarande blankett. 

I sitt utlåtande ska järnvägsläkaren alltid fastställa den tidpunkt då föraren senast ska genomgå följande läkarundersökning. Det kan vara nästa periodiska läkarundersökning om föraren inte har några sådana sjukdomar som inverkar på skötseln av uppgiften. Det kan också vara en annan läkarundersökning om föraren har någon sådan sjukdom eller sådana symptom som inte just då inverkar på järnvägssäkerheten, men som om de framskrider eller t.ex. om vården försummas kan inverka på järnvägssäkerheten. Hälsotillståndet ska då följas upp genom tätare hälsogranskningar och undersökningar. Syftet med förfarandet är att trygga en kontinuerlig uppföljning av hälsotillståndet hos dem som sköter uppgifter som förare. 

En järnvägsoperatör i vars tjänst en förare har trätt eller i vars verksamhet en förare har kommit med från en annan järnvägsoperatör får låta utföra en ny läkarundersökning i form av en inledande undersökning och begära järnvägsläkarens bedömning av trafikdugligheten oberoende av de ovan nämnda tidsfristerna. För en förare som övergår i en annan järnvägsoperatörs tjänst ska minimikravet dock vara att föraren då han eller hon övergår i den andra järnvägsoperatörens tjänst har ett sådant giltigt läkarintyg av en järnvägsläkare som avses i 3 mom. 

Enligt 4 mom. ska järnvägsläkaren också vid behov ha rätt att begära sådana uppgifter om förarens hälsotillstånd som behövs för att utföra en lämplighetsbedömning av en läkare eller vårdinrättning som tidigare har skött eller för närvarande sköter föraren. En läkare eller vårdinrättning som sköter eller har skött en förare ska med förarens tillstånd trots sekretessbestämmelserna på begäran ge järnvägsläkaren de uppgifter om förarens hälsotillstånd som behövs för läkarundersökningen. 

I 5 mom. ingår ett bemyndigande för Trafiksäkerhetsverket att utfärda närmare föreskrifter om läkarundersökningar. Då verket utfärdar sådana föreskrifter som avses i 5 mom. ska det också beakta bestämmelserna om innehållet i läkarundersökningar för förare enligt artikel 11.2 i lokförardirektivet och i bilaga II till direktivet, sådant det lyder ändrat genom kommissionens direktiv 2014/82/EU. Trafiksäkerhetsverket har meddelat en föreskrift med rubriken Företagandet av hälsoundersökningar (TTO) (TRAFI/14950/03.04.02.11/2010), och avsikten är att ändra den i samband med att lagen ändras. 

9 §. Psykisk lämplighet. I paragrafen föreskrivs om den psykiskas lämplighet som förutsätt av förare samt om psykologisk personbedömning för förare. Paragrafen motsvarar 21 § i behörighetslagen. 

Enligt 1 mom. ska en järnvägspsykolog utföra en psykologisk personbedömning på den som börjar som förare. Bedömningen ska göras innan föraren börjar i sin uppgift. Till uppgiften räknas också praktik- och utbildningsperioder som har samband med uppgiften, eftersom om fattande körpraktik med lok ingår i lokförarutbildningen. I bedömningen utreds det om personen har tillräcklig psykologisk kapacitet och lämplighet för uppgiften som förare. 

Enligt 2 mom. ska en psykologisk personbedömning också alltid göras om det finns skäl att misstänka att en förare inte längre har psykisk kapacitet att utföra sina uppgifter. Det förutsätts inte att förare genomgår psykologiska undersökningar med vissa intervaller, eftersom regelbundna undersökningar inte är förenliga med lämplighetsbedömningens natur och de metoder som tillämpas. 

Enligt 3 mom. ska järnvägspsykologen utifrån den psykologiska personbedömningen ge ett skriftligt utlåtande om förarens psykiska lämplighet för uppgiften. Liksom blanketten för järnvägsläkarens utlåtande ska blanketten för järnvägspsykologens utlåtande vara elektronisk. Liksom enligt nuvarande praxis ska föraren få välja psykolog, om inte järnvägsoperatören bestämmer något annat. 

Enligt 4 mom. ska järnvägspsykologen också ha rätt att vid behov begära sådana uppgifter om förarens psykiska lämplighet från tidigare utförda lämplighetsbedömningar som behövs för att utföra en lämplighetsbedömning, och de ska med förarens medgivande och trots sekretessbestämmelserna ges till den järnvägspsykolog som utför bedömningen. 

I 5 mom. föreslås ett bemyndigande för Trafiksäkerhetsverket att utfärda närmare föreskrifter om de frågor som nämns i momentet. Då verket meddelar sådana föreskrifter ska det också beakta kraven på psykologisk personbedömning av förare enligt artikel 11.2a i lokförardirektivet och enligt bilaga II till direktivet. Trafiksäkerhetsverket har utfärdat en föreskrift om psykisk lämplighet hos personer med säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter i järnvägssystemet och psykologisk personbedömning (TRAFI/8037/03.04.02.02/2012). 

10 §. Kompletterande intyg. I II avd. 7 kap. 11 § i förslaget till lag om transportservice föreskrivs om kompletterande intyg för förare. Paragrafen motsvarar 12 § 2 och 4 mom. i behörighetslagen. Enligt 1 mom. ska en förare utöver ett förarbevis enligt 3 § ha ett kompletterande intyg som bevis på att föraren har rätt att framföra den rullande materiel som anges i det kompletterade intyget på det bannät som anges där. Med kompletterande intyg avses ett intyg enligt artikel 4.1b i lokförardirektivet. Enligt den bestämmelsen kan en förare ha ett eller flera kompletterande intyg. 

Om kompletterande intyg som uppfyller gemenskapsmodellens krav föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 36/2010 om gemenskapsmodeller för lokförarbevis, kompletterande intyg, bestyrkta kopior av kompletterande intyg och formulär för ansökan om lokförarbevis enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG. Den gemenskapsmodell för kompletterande intyg som ingår i kommissionens förordning har i enlighet med lokförardirektivet ersatt kraven på egenskaper och innehåll för kompletterande intyg enligt bilaga I till lokförardirektivet. 1 mom. baserar sig på artikel 7.2 i lokförardirektivet, enligt vilken ett intyg ska gälla endast för den infrastruktur och den rullande materiel som fastställts i detta. Enligt Kommissionens förordning (EU) Nr 36/2010 ska ett kompletterande intyg i kategori A berättiga föraren att trafikera vid växelarbete och kompletterande intyg i kategori B att trafikera i tågtrafik. I kommissionens förordning föreskrivs också om underkategorier för kategorierna A och B som vid behov ska användas för sådant rullande materiel som här avses. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.3 i lokförardirektivet. 

Enligt 2 mom. ska ett kompletterande intyg tillhöra den järnvägsoperatör som beviljat det och som på begäran ska vara skyldig att ge föraren en till riktigheten bestyrkt kopia av det kompletterande intyget, vilket överensstämmer med artikel 6.2 i lokförardirektivet. Föraren behöver en kopia bl.a. när han eller hon övergår i en annan järnvägsoperatörs tjänst. Med kopian kan föraren styrka de kunskaper som avses i 11 § 1 mom. Det föreslås att föraren åläggs att ha det kompletterande intyget eller en till riktigheten bestyrkt kopia av det med sig när han eller hon framför rullande materiel. 

11 §. Beviljande av kompletterande intyg. Paragrafen motsvarar i huvudsak 12 § i behörighetslagen. Det föreslås dock att innehållet ändras så att det i paragrafen föreskrivs om krav på språkkunskaper för förare samt om hur språkkunskaperna ska kontrolleras. Konstaterande av förarens språkkunskaper är en del av beviljandet av kompletterande intyg. 

I 1 mom. åläggs järnvägsoperatören att i sitt säkerhetsstyrningssystem beskriva förfarandet för att bevilja och uppdatera kompletterande intyg. Dessutom ska järnvägsoperatören i sitt säkerhetsstyrningssystem beskriva förfarandet då en förare anhåller om ett kompletterande intyg eller om att det uppdateras, eller att järnvägsoperatörens beslut om att det ska återkallas ska tas upp till ny prövning. Momentet baserar sig på artikel 15.1 i lokförardirektivet. 

Enligt 1 mom. ska en järnvägsoperatör bevilja ett kompletterande intyg till en förare som är anställd hos operatören eller deltar i dess verksamhet, och som uppfyller förutsättningarna enligt momentet. Med förare som deltar i verksamheten avses t.ex. uthyrda arbetstagare eller personer som framför museimateriel i museitrafik. Enligt 1 punkten ska en järnvägsoperatör bevilja ett kompletterande intyg till en förare som är anställd hos operatören eller deltar i dess verksamhet, och som har genomgått en utbildning för den rullande materiel och det bannät som anges i det kompletterande intyget som ordnats av en läroanstalt. I artikel 13.1 och 13.2 i lokförardirektivet anges kraven för yrkesbehörighet för den som ansöker om kompletterande intyg. 

Enligt artikel 13.1 ska sökanden ha erhållit godkänt resultat på prov i yrkeskunskaper och kvalifikationer som rör den rullande materiel som ansökan om intyget gäller. Provet ska omfatta minst de allmänna ämnen som förtecknas i bilaga V till lokförardirektivet. Enligt artikel 13.2 ska sökanden ha erhållit godkänt resultat på prov i yrkeskunskaper och kvalifikationer som rör den infrastruktur som ansökan om intyget gäller. Provet ska omfatta minst de allmänna ämnen som förtecknas i bilaga VI till lokförardirektivet. I 1 punkten förutsätts det dessutom att föraren som en del av den utbildning för bannätet som ordnats av en läroanstalt eller utbildare har genomgått språkundervisning, om trafikspråket på bannätet förutsätter det. 

Förarens språkkunskaper ska både i fråga om hör- och läsförståelse och muntlig och skriftlig interaktion vara minst på nivån B1 enligt den gemensamma europeiska referensram för språk (CEFR-klassificeringen), som fastställts av Europarådet. För att undvika onödig byråkrati föreslås det dock att det ska vara obligatoriskt att låta kontrollera språkkunskaperna endast för dem som inte som sitt modersmål talar det språk som bannätsförvaltaren definierat som bannätets trafikspråk. I artikel 12 i lokförardirektivet anges vilka språkkunskaper som ska krävas av den som ansöker om kompletterande tillstånd. Enligt den artikeln ska kravet på språkkunskaper enligt bilaga VI till lokförardirektivet vara uppfyllt för den infrastruktur för vilken intyget gäller. Enligt artikel 13.2 ska det prov som där avses, och i vilket kännedomen om bannätet mäts, även omfatta språkkunskaper i enlighet med avsnitt 8 i bilaga VI till lokförardirektivet. Avsnitt 8 i bilaga VI till lokförardirektivet har ändrats genom Kommissionens direktiv 2014/82/EU om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG vad gäller allmänna yrkeskunskaper, medicinska krav och krav angående förarbevis och genom Kommissionens direktiv (EU) 2016/882 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG vad gäller krav på språkkunskaper, vilka har implementerats genom Trafiksäkerhetsverkets föreskrift om utbildningsprogram för trafiksäkerhetsuppdrag i järnvägssystem (TRAFI/205384/03.04.02.00/2016). I 2 punkten förutsätts det att föraren efter genomgången utbildning med godkänt resultat har avlagt prov genom vilka kunskaper i framförandet av rullande materiel och kännedom om bannätet styrks, och har fått ett intyg över godkänt prov av examinatorn. Med prov avses både teoriprov och praktiska prov. 

Enligt 3 punkten krävs för erhållande av kompletterande intyg också att föraren har genomgått en utbildning som ordnats av järnvägsoperatören i syfte att utbilda föraren för uppgiften som förare i den järnvägsoperatörens tjänst eller i dess verksamhet. Föraren ska utbildas i järnvägsoperatörens säkerhetsstyrningssystem så att förarens kunskaper omfattar allt det som krävs i de aktuella föraruppgifterna i den aktuella järnvägsoperatörens verksamhet. Enligt artikel 13.3 i lokförardirektivet ska järnvägsföretaget eller infrastrukturförvaltaren ge sökanden utbildning i enlighet med säkerhetsstyrningssystemet. 

Enligt etablerad praxis har kompletterande intyg getts för hela bannätet. Järnvägsoperatören ska dock vid behov kunna utfärda ett kompletterande intyg för endast en del av bannätet. Ett företag som bedriver banunderhåll eller museitrafik ska t.ex. kunna utfärda kompletterande intyg för förare som är anställda hos dem eller deltar i deras verksamhet endast för den del av bannätet där företaget verkar. Järnvägsoperatören utfärdar det kompletterande intyget till föraren och svarar för att föraren har den yrkeskunskap som behövs och att föraren känner till järnvägsoperatörens säkerhetsstyrningssystem till den del det behövs i förarens uppgifter. 

Järnvägsoperatören ska utan dröjsmål uppdatera det kompletterande intyget, om den har utfärdat ytterligare tillstånd för rullande materiel eller bannät till en förare som är anställd hos operatören eller deltar i dess verksamhet. 

En förare som har ansökt om kompletterande tillstånd ska enligt 2 mom. få be att järnvägsoperatören omprövar sitt beslut om beviljande, uppdatering eller återkallande av det kompletterande intyget. Föraren ska begära omprövning av järnvägsoperatörens beslut utan ogrundat dröjsmål och senast inom 30 dagar från att han eller hon fått del av järnvägsoperatörens beslut. 

Med stöd av bemyndigandet i 3 mom. ska Trafiksäkerhetsverket få utfärda närmare föreskrifter om de språkkunskaper som ska krävas av förare enligt 1 mom. 4 punkten samt om nivåkrav för språkkunskaper. Om det kompletterande intygets språk, form och innehåll föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 36/2010 om gemenskapsmodeller för lokförarbevis, kompletterande intyg, bestyrkta kopior av kompletterande intyg och formulär för ansökan om lokförarbevis enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG. Eftersom det i kommissionens förordning numera föreskrivs om det kompletterande intygets språk, form och innehåll, tas inget bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om dem in i 3 mom. 

Bestämmelser om kompletterande intyg har tidigare ingått i 3 kap. i behörighetslagen, genom vilken bl.a. bestämmelserna om kompletterande intyg i lokförardirektivet har genomförts. Tills vidare har aktörerna i någon mån beviljat kompletterande intyg till sin personal. Enligt övergångsbestämmelserna ska alla förare ha kompletterande intyg senast den 29 oktober 2018. 

12 §. Det kompletterande intygets giltighet och ikrafthållande av det. Paragrafen motsvarar 12 a och 12 b § i behörighetslagen. Enligt 1 mom. är ett kompletterande intyg i kraft tills vidare, om förarens anställningsförhållande fortgår, förarens förarbevis är i kraft och föraren har upprätthållit kompetensen på det sätt som anges i järnvägsoperatörens säkerhetsstyrningssystem samt avlagt de prov som anges i 2 mom. 

I 2 mom. föreskrivs om ikrafthållande av kompletterande intyg för förare. Bestämmelserna grundar sig på artikel 16.2 i lokförardirektivet, där det föreskrivs om grunderna för att ett kompletterande intyg ska förbli giltigt, samt på bilaga VII till lokförardirektivet, i vilken det föreskrivs om de tidsintervaller som avses i bestämmelserna. Järnvägsoperatören ska ordna de prov som avses i 2 mom. För att hålla det kompletterande intyget i kraft ska föraren enligt 1 punkten minst vart tredje år avlägga ett prov som gäller kunskaperna om framförande av sådan rullande materiel som anges i förarens kompletterande intyg och enligt 2 punkten minst vart tredje år avlägga ett prov som gäller kunskaperna om det bannät som anges i det kompletterande intyget. Dessutom ska ett prov som gäller kunskaperna om bannätet alltid avläggas när föraren har varit frånvarande från de uppgifter som avses i det kompletterande intyget i minst ett år. Enligt 3 punkten ska kunskaperna i det trafikspråk som bannätsförvaltaren har fastställt för en förare vars modersmål är något annat språk kontrolleras minst vart tredje år, och alltid när föraren har varit frånvarande från de uppgifter som avses i det kompletterande intyget i minst ett år. Kraven syftar till att säkra förarens förmåga att framföra tåg säkert på de banavsnitt som anges i det kompletterande intyget. 

Upprätthållandet av förarens behörighet genom deltagande i utbildningar och avläggande i prov enligt 2 mom. kan t.ex. genomföras så att järnvägsoperatören i sitt säkerhetsstyrningssystem beskriver en utbildningsmetod genom vilken upprätthållandet av förarnas behörighet säkras. Enligt artikel 23.8 i lokförardirektivet ska ett fortbildningssystem inrättas för att säkerställa att personalens kvalifikationer upprätthålls. Om utbildningsmetod föreskrivs i bilaga III till lokförardirektivet. I kommissionens förordning om en gemensam säkerhetsmetod för bedömning av överensstämmelse med kraven för att erhålla säkerhetsintyg för järnväg (1158/2010/EU), som gäller bedömning av säkerhetsstyrningssystem, samt i kommissionens förordning om en gemensam säkerhetsmetod för bedömning av överensstämmelse med kraven för att erhålla säkerhetstillstånd för järnväg (1169/2010/EU), vilka uppdateras för närvarande, förutsätts det att operatören har ett säkerhetsstyrningssystem i vilket fortbildningen för personalen samt uppdateringen av befintliga kunskaper och färdigheter för personalen beskrivs. 

För att hålla sina förares kompletterande intyg i kraft åläggs järnvägsoperatören att ordna de prov som avses i 2 mom. Järnvägsoperatören ska också få ordna utbildningen i samarbete med en läroanstalt. Om järnvägsoperatören ordnar de prov som här avses själv, ska den utbildningsmetod som beskrivs i säkerhetsstyrningssystemet innefatta behörigheten för de utbildare som anlitas samt krav på upprätthållande av behörigheten. 

Enligt 3 mom. ska det kompletterande intyget upphöra att gälla när det förarbevis som beviljats föraren upphör att gälla. Om förutsättningarna för förarbevisets giltighet föreskrivs i 5 § i detta kapitel. Genom momentet genomförs artikel 9.1 i lokförardirektivet, enligt vilken en förare ska inneha förarbevis för erhållande av kompletterande intyg och för att det fortsättningsvis ska vara giltigt. 

13 §. Återkallande av kompletterande intyg eller begränsning av dess omfattning. I paragrafen föreskrivs om återkallande av kompletterande intyg och om begränsning av dess omfattning. Paragrafen motsvarar 13 § i behörighetslagen i fråga om återkallande av kompletterande intyg. Det föreslås att bestämmelser om förbud att framföra rullande materiel, som för närvarande finns i 13 § i behörighetslagen, i fortsättningen ska finnas i VI avd. 1 kap. i denna lag. Enligt 1 mom. ska järnvägsoperatören återkalla ett kompletterande intyg som den har utfärdat, om en förare inte längre uppfyller behörighetsvillkoren. Föraren ska dock höras innan det kompletterande intyget återkallas. Järnvägsoperatören kan återkalla det kompletterande intyget helt och hållet eller för en viss tid. Enligt bestämmelsen ska järnvägsoperatören stället för att återkalla ett kompletterande intyg få begränsa dess omfattning. I artikel 22.2a i lokförardirektivet tillåts uppdatering av kompletterande intyg. I den punkten förutsätts det också att registret över kompletterande intyg uppdateras regelbundet. 

I 2 mom. åläggs järnvägsoperatören att utan dröjsmål underrätta den förare som fått intyget och Trafiksäkerhetsverket om beslutet att återkalla det kompletterande intyget. Anmälningsplikten behövs för att föraren ska få del av beslutet så snart som möjligt.  

I 3 mom. åläggs Trafiksäkerhetsverket att begära att den järnvägsoperatör som utfärdat det kompletterande intyget återkallar det eller utför en kompletterande kontroll, om en förare inte längre uppfyller behörighetsvillkoren och järnvägsoperatören inte har återkallat intyget och verket får vetskap om situationen. 

Om Trafiksäkerhetsverket eller den behöriga myndigheten i en annan EES-stat har begärt att den verksamhetsutövare i Finland som har utfärdat det kompletterande intyget ska återkalla intyget eller utföra en kompletterande kontroll, åläggs verksamhetsutövaren i 4 mom. i enlighet med kraven i artikel 29.4c i lokförardirektivet att avgöra frågan inom fyra veckor från det att verksamhetsutövaren tog emot begäran och underrätta den behöriga myndighet som framställt begäran om sitt beslut. 

14 §. Undantag från kravet på kompletterande intyg. Paragrafen motsvarar 14 § i behörighetslagen. I paragrafen föreskrivs om de undantagsfall när ett kompletterande intyg inte krävs av en förare. I den rullande materielens förarhytt ska då finnas en assisterande förare som innehar ett kompletterande intyg för bannätet i fråga. Paragrafen baserar sig på artikel 4.2 i lokförardirektivet, där det föreskrivs om sådana undantagsfall då kompletterande intyg inte ska krävas och om förutsättningarna för undantagen. Det är fråga om sådana situationer i vilka föraren av exceptionella skäl framför rullande materiel på ett sådant banavsnitt eller en sådan del av bannätet som han eller hon inte känner till. Då förutsätts det att det i den rullande materielen finns en assisterande förare som innehar ett kompletterande intyg för banavsnittet i fråga. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska en assisterande förare kunna anlitas när den rullande materielen på begäran av förvaltaren av bannätet vid en störning i järnvägstrafiken måste köras via någon annan linje när banan underhålls. Att anlita assisterande förare kan bli aktuellt t.ex. vid användning av en rälsslipmaskin som eventuellt framförs av en utländsk lokförare som erhållit sitt kompletterande intyg för framförande av materielen i fråga i en annan medlemsstat i EU, men som inte har något kompletterande intyg för finländska banavsnitt. Den assisterande föraren ska då vara en förare som erhållit ett kompletterande intyg för banavsnittet i fråga och som har tillräckliga språkkunskaper för att kommunicera med den utländska föraren. 

I 2 och 3 punkten tillåts att assisterande förare anlitas vid exceptionella undantagsfall inom museitrafiken och godstrafiken. Inom godstrafiken krävs dessutom samtycke från bannätsförvaltaren. I persontrafiken ska det vara möjligt att anlita assisterande förare endast i sådana undantagsfall som avses i 1 punkten, men i musei- och godstrafik kan någon annan exceptionell situation komma i fråga. 

Enligt 4 punkten ska assisterande förare också få anlitas vid leverans eller presentation av nya tåg eller lok och enligt 5 punkten i samband med förarutbildning eller prov. 

Enligt 2 mom. svarar järnvägsoperatören för och beslutar om anlitandet av en sådan assisterande förare som avses i 1 mom., i enlighet med artikel 4.2 i lokförardirektivet. Bannätsförvaltaren eller Trafiksäkerhetsverket ska inte få förutsätta att en assisterande förare anlitas. Järnvägsoperatören ska dock alltid i förväg underrätta förvaltaren av bannätet om att en assisterande förare anlitas. 

15 §. Register över kompletterande intyg. Paragrafen motsvarar 45 § i behörighetslagen. Enligt 1 mom. ska en järnvägsoperatör föra ett register över de kompletterande intyg operatören utfärdar. Bestämmelserna om register över kompletterande intyg baserar sig på Kommissionens beslut 2010/17/EG om antagandet av grundläggande föreskrifter för register över lokförarbevis och kompletterande intyg enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG. Beslutet ska implementeras nationellt. Beslutet gavs före EU:s allmänna dataskyddsförordning. Den allmänna dataskyddsförordningen tillämpas dock som kompletterande allmän lag. I 16 § finns ändå bestämmelser som kompletteras kommissionens beslut. I fråga om det baserar sig det nationella handlingsutrymmet på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. 

Registret ska innehålla personuppgifter och den rättsliga grunden för behandlingen av dem är artikel 6.1c i EU:s allmänna dataskyddsförordning, dvs. den registeransvariges lagstadgade skyldighet. Skyldigheten att föra register grundar sig på artikel 22.2 i lokförardirektivet, som har implementerats genom 45 § i behörighetslagen. 

Med stöd av 1 mom. ska en järnvägsoperatör såsom identifieringsuppgifter föra in förarens namn, personbeteckning, andra identifierings- och kontaktuppgifter samt sådana uppgifter som förutsätts i lokförardirektivet. Dessutom får i registret över kompletterande intyg föras in uppgifter om sådana utbildningar och godkänt avlagda prov som avses i 11 § 1 mom. samt om intyg över avlagda prov som fåtts av examinatorn. 

Enligt 2 mom. ska registret över kompletterande intyg genomföras i enlighet med Kommissionens beslut 2010/17/EG om antagandet av grundläggande föreskrifter för register över lokförarbevis och kompletterande intyg enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG, nedan kommissionens beslut om register över förarbevis. 

16 §. Järnvägsoperatörens rätt att få information för registret över kompletterande intyg. Paragrafen motsvarar 46 § i behörighetslagen. Syftet med paragrafen är att säkerställa att järnvägsoperatören av läroanstalter och examinatorer får de uppgifter som behövs för att föra registret över kompletterande intyg. Det är fråga om nationella bestämmelser som kompletterar kommissionens beslut om register över förarbevis. I de uppgifter som ska lämnas ut ingår också personuppgifter. Till den delen baserar sig rätten att utfärda bestämmelser på artikel 6.1c i den allmänna dataskyddsförordningen. De nationella bestämmelserna är i enlighet med ett allmänt intresse, eftersom det är nödvändigt att uppgifterna förs in i registret för att registerföringen och systemet med kompletterande intyg ska fungera. I artikel 6.3 i dataskyddsförordningen sägs det särskilt att den nationella rättsgrunden kan innehålla preciserande bestämmelser om de sammanslutningar till vilka sammanslutningar uppgifter lämnas ut. Åtgärden är proportionell, eftersom de uppgifter som behövs vanligen finns endast hos utbildningsanordnarna och det inte annars kan säkerställas att uppgifter om utbildning förs in i registret. 

Det föreslås att läroanstalter och examinatorer åläggs att trots sekretessbestämmelserna lämna järnvägsoperatören för registret över kompletterande intyg behövliga uppgifter om en förare som genomgått den utbildning som krävs för kompletterande intyg eller ett prov enligt 12 § 2 mom. 

17 §. Användning av uppgifter i registret över kompletterande intyg och lagringstid. Paragrafen baserar sig på 47 § i behörighetslagen, som baserar sig på punkt 6 i bilaga II till kommissionens beslut om register över förarbevis. Enligt 1 mom. ska järnvägsoperatören få använda uppgifterna i registret över kompletterande intyg till att utfärda och återkalla kompletterande intyg, övervaka behörighet och behandla andra behörighetsfrågor. 

Järnvägsoperatören åläggs att avföra uppgifterna om en förare ur registret tio år från den sista giltighetsdag som nämns i det kompletterande intyget. Om det inom denna tidsfrist inleds en sådan utredning som avses i 80 § i järnvägslagen, får uppgifterna inte avföras förrän utredningen har slutförts. Statsrådets förordning om uppgifter som ska registreras i behörighetsregistret och registret över kompletterande intyg i järnvägssystemet (11/2013), som utfärdats för att genomföra kommissionens beslut om register över förarbevis, upphävs i samband med att behörighetslagen upphävs. 

18 §. Utlämnande av uppgifter ur registret över kompletterande intyg. Paragrafen motsvarar 47 a § i behörighetslagen. Paragrafen baserar sig på punkterna 4 och 5 i bilaga II till kommissionens beslut om register över förarbevis. Enligt 1 mom. får järnvägsoperatören lämna ut uppgifter ur registret över kompletterande intyg endast om förutsättningar för utelämnande enligt paragrafen föreligger. Uppgifter får inte lämnas ut om det finns grundat skäl att misstänka att utlämnandet kränker integritetsskyddet för den som ansökt om eller innehar ett tillstånd eller en sådan persons intressen eller rättigheter. 

Med stöd av 2 mom. ska järnvägsoperatören under de förutsättningar som anges i 1 mom. och trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter ur registret över kompletterande intyg till behöriga finländska myndigheter och till järnvägsmyndigheter och myndigheter för undersökning av olyckor i andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Utlämnandet av uppgifter ska vara nödvändigt för att mottagaren ska kunna fullfölja de uppgifter eller skyldigheter som föreskrivs i eller föreskrivs eller bestäms med stöd av lag eller i Europeiska unionens lagstiftning. I fråga om de registrerades rätt till uppgifter ska bestämmelserna i personuppgiftslagen, och i framtiden i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning, iakttas. Den registrerades allmänna rättigheter enligt personuppgiftslagstiftningen ska iakttas. 

Enligt 4 mom. ska uppgifter begäras skriftligt eller elektroniskt, och begäran ska motiveras. Den registeransvarige ska utan ogrundat dröjsmål lämna ut de uppgifter som begärts, om begäran är tillräckligt motiverad. 

Uppgifter enligt 16 § och denna paragraf får också lämnas ut med hjälp av teknisk anslutning eller på annat sätt i elektronisk form enligt överenskommelse med den registeransvarige. Det föreslås att mottagaren åläggs att visa att uppgifterna skyddas på behörigt sätt innan den tekniska anslutningen öppnas. 

Den registeransvarige kan få de uppgifter som behövs av parterna via en teknisk anslutning. Den registeransvarige kan också lämna ut uppgifter till parter och myndigheter med hjälp av en teknisk anslutning. I egenskap av registeransvarig kan en järnvägsoperatör få behövliga uppgifter av examinatorer, läroanstalter och utbildare med hjälp av en teknisk anslutning. De registeransvariga kan också lämna ut uppgifter med hjälp av en teknisk anslutning. Användning av en teknisk anslutning eller någon annan teknisk metod för att lämna ut uppgifter förutsätter dock en överenskommelse med den registeransvarige om att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. Uppgifter kan lämnas ut elektroniskt eller med hjälp av en teknisk anslutning endast om mottagaren har rätt att behandla uppgifterna med stöd av personuppgiftslagen eller någon annan lag. 

19 §. Den registeransvariges konkurs. Paragrafen motsvarar 47 b § i behörighetslagen. Paragrafen baserar sig på punkt 7 i bilaga II till kommissionens beslut om register över förarbevis. Enligt 1 mom. ska den nya järnvägsoperatör som tar över verksamheten svara för att uppgifterna i registret över kompletterande intyg bevaras, om den järnvägsoperatör som ansvarar för registret över kompletterande intyg försätts i konkurs. 

Enligt 2 mom. ska den registeransvarige överlåta sitt register över kompletterande intyg och uppgifterna i det till Trafiksäkerhetsverket om ingen tar över verksamheten efter en registeransvarig som har försatts i konkurs. Ansvaret för att förvara uppgifterna i registret över kompletterande intyg övergår då till Trafiksäkerhetsverket. 

Den som ansvarar för ansvarar för att uppgifterna i registret över kompletterande intyg bevaras ska bevara registeruppgifterna i enlighet med 17 §. 

20 §. Kompletterande intyg som beviljats i Sverige. I paragrafen föreskrivs om erkännande i Finland av kompletterande intyg som beviljats i Sverige i järnvägstrafik mellan Finland och Sverige. En motsvarande bestämmelse finns i 6 § 5 mom. i behörighetslagen. Bestämmelsen gäller endast personal som sköter uppgifter som förare hos järnvägsföretag och andra järnvägsoperatörer som är etablerade i Sverige i järnvägstrafik mellan Finland och Sverige på finska statens gränsområde och järnvägsgränsstationer. Järnvägstrafiken mellan Finland och Sverige är av liten omfattning. Den gränstrafik som har samband med den omfattar endast ett avsnitt på några kilometer av statens bannät och bangårdsområdet i Torneå. Trafiken sköts i praktiken av några förare som har fått sin behörighet i Sverige. 

21 §. Anmälningar som gäller anställningsförhållanden. I övrigt motsvarar paragrafen 56 § i behörighetslagen, men utöver nuvarande bestämmelser föreslås det att järnvägsoperatören ska åläggas att meddela när anställningsförhållandet eller verksamheten för en förare inleds. En järnvägsoperatör ska utan dröjsmål meddela Trafiksäkerhetsverket när anställningsförhållandet för en förare i dess tjänst eller verksamheten för en förare som deltar i dess verksamhet inleds eller upphör. Om förarens förarbevis har utfärdats av en behörig myndighet i någon annan medlemsstat, ska anmälan göras till den instans som utfärdat förarbeviset. I fråga om skyldigheten att anmäla när tjänstgöringsförhållandet upphör baserar sig paragrafen på artikel 17.1 i lokförardirektivet. Trafiksäkerhetsverket ska dock vid behov också informeras om att anställningsförhållandet eller verksamheten för en förare inleds, bl.a. för att kunna fullgöra tillsynen över behörighetskraven. Verket ska ha uppdaterade uppgifter om i vilken järnvägsoperatörs tjänst en förare för tillfället arbetar eller i vilken järnvägsoperatörs verksamhet föraren deltar. 

Dessutom föreslås det i enlighet med kraven i artikel 18.2 i lokförardirektivet att järnvägsoperatören i 2 mom. åläggs att utan dröjsmål meddela Trafiksäkerhetsverket om arbetsoförmåga för en förare i operatörens tjänst eller som deltar i dess verksamhet räcker längre än tre månader. I gällande behörighetslag finns ingen bestämmelse om tidsfristen. 

8 kap.: Förarutbildning inom järnvägstrafiken

Det föreslås att i II avd. 8 kap. i lagen om transportservice ska tas in bestämmelser om utbildning och prov för dem som sköter uppgifter som förare i järnvägssystemet samt om förfarande för att godkänna läroanstalter som ordnar utbildning och examinatorer för prov för förare. 

Trafiksäkerhetsverket har bl.a. godkänt läroanstalterna VR-Group Ab, Proxio Plan Oy samt Kouvolan Rautatie- ja Aikuiskoulutus Oy (KRAO) för att ge förarutbildning på olika nivåer. Dessutom har Trafiksäkerhetsverket med stöd av behörighetslagen godkänt ca 30 examinatorer för förarexamen för rullande materiel. 

1 §.Krav på utbildning. I paragrafen föreskrivs det om de utbildningar som krävs för uppgiften som förare, och som man bör genomgå för att förvärva kompetens som förare. I den nuvarande behörighetslagen ingår ingen motsvarande bestämmelse. Enligt 1 mom. förutsätter allmän och yrkesmässig kompetens som förare att man genomgår de utbildningar som krävs för tillstånd. Dessutom krävs att en examinator har bedömt de prov som kärvs för uppgiften som förare med godkänt resultat. En förare som har genomgått utbildningarna och proven för förarbevis och kompletterande intyg ska erhålla behörighet för uppgiften som förare. 

Om villkoren för erhållande av förarbevis och kompletterande intyg föreskrivs i bilaga III till lokförardirektivet. Utöver de grundläggande kraven i detta kapitel krävs att föraren har genomgått utbildning och prov för förarbevis och kompletterande intyg och att proven bedömts av en examinator. Bilaga IV till lokförardirektivet har innehållsmässigt ersatts av bilaga I till kommissionens direktiv 2014/82/EU om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG vad gäller allmänna yrkeskunskaper, medicinska krav och krav angående förarbevis. 

Utöver prov för förarbevis ska föraren också med godkänt resultat avlägga proven för kompletterande intyg, som omfattar kännedom om den rullande materielen och bannätet i enlighet med bilagorna V och VI till lokförardirektivet. Punkt 8 i bilaga VI till lokförardirektivet har ersatts av bilaga II till kommissionens direktiv 2014/82/EU, som nämns ovan. 

Bilagorna III, V och V till lokförardirektivet samt bilagorna I och II till kommissionens direktiv har genomförts genom Trafiksäkerhetsverkets föreskrift med rubriken Utbildningsprogram för trafiksäkerhetsuppdrag i järnvägssystem (TRAFI/3883/03.04.02.00/2015). Lokförardirektivet har ändrats genom Kommissionens direktiv (EU) 2016/882 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG vad gäller krav på språkkunskaper. Bilagan om språkkunskaper till kommissionens direktiv har genomförts genom Trafiksäkerhetsverkets föreskrift Utbildningsprogram för trafiksäkerhetsuppdrag i järnvägssystem (TRAFI/205384/03.02.00/2016). 

I 2 mom. förutsätts det att de utbildningar som krävs för tillstånd och kompletterande intyg enligt 1 mom. ordnas som skilda utbildningsdelar. Den utbildning som krävs för förarbevis och kompletterande intyg ska dock kunna avläggas samtidigt, även om ett kompletterande intyg får beviljas först när föraren har ett förarbevis. De praktikperioder som hör till utbildningen för kompletterande intyg får dock inte inledas förrän de läkarundersökningar och psykologiska personbedömningar som avses i 7 kap. 8 och 9 § har genomförts med godkänt resultat. 

Utbildningsdelen för förarbevis ska uppfylla kraven enligt bilaga IV till lokförardirektivet. Hittills har det gjorts innehållsmässiga ändringar i kraven genom bilaga I till kommissionens direktiv 2014/82/EU. Dessutom förutsätts det i 2 mom. att de utbildningar om rullande materiel och bannät som ska anges i kompletterande intyg ordnas som skilda utbildningsdelar. Utbildningsdelen om rullande materiel ska uppfylla kraven enligt bilaga V till lokförardirektivet. 

Utbildningsdelen om bannätet ska uppfylla kraven enligt bilaga VI till lokförardirektivet. Hittills har innehållsmässiga ändringar i kraven gjorts genom bilaga II till kommissionens direktiv 2014/82/EU som nämns ovan och genom bilagan till kommissionens direktiv (EU) 2016/882. För att erhålla ett förarbevis ska sökanden uppfylla kraven enligt 4 § 1 mom. Föraren ska i synnerhet uppfylla de medicinska kraven för uppgiften som förare innan han eller hon får delta i den praktiska utbildning eller körutbildning som ingår i utbildningen för kompletterande intyg. Momentet baserar sig på artikel 23 i lokförardirektivet. Vid utbildningen av förare ska dessutom bestämmelserna om utbildningsmetod i bilaga III till lokförardirektivet iakttas. 

I 3 mom. bemyndigas Trafiksäkerhetsverket att vid behov utfärda närmare föreskrifter om utbildningsmetoder samt om innehållet i den utbildning som krävs för uppgiften som förare. Eftersom verket ska inte längre godkänna utbildningsprogram eller fastställa deras innehåll, kan förarutbildningen framöver riktas på ett mer ändamålsenligt sätt än hittills. Modellen innebär att normerna och den administrativa bördan lättas upp. Tyngdpunkten i regleringen blir mer på slutprodukten, dvs. kompetensen, inte på detaljerna i utbildningsverksamheten såsom antal timmar, som läroanstalterna har pedagogisk kompetens att besluta om. 

2 §. Prov. I paragrafen föreskrivs om de prov som ska avläggas för att garantera kunskaper för erhållande av förarbehörighet, samt om de instanser till vilkas uppgifter det hör att fastställa vilka examinatorer som ska anlitas vid prov för förarbrev och kompletterande intyg. Genom paragrafen genomförs artikel 25 i lokförardirektivet, i vilken det föreskrivs om examina för förare. I den nuvarande behörighetslagen ingår ingen motsvarande bestämmelse. 

Enligt 1 mom. ska föraren, efter att den utbildning som förutsätts för erhållande av ett förarbevis eller kompletterande intyg enligt 1 § i detta kapitel avslutats, med godkänt resultat avlägga de prov i vilka kunskaperna mäts. Examinatorn ska försäkra sig om förarens kunnande genom att låta föraren avlägga prov för att fastställa att föraren har de kunskaper och färdigheter uppgiften förutsätter. Enligt 1 mom. får endast den som godkänts för uppgiften som examinator vara examinator. 

Enligt 2 mom. ska Trafiksäkerhetsverket i enlighet med artikel 25.1a i lokförardirektivet fastställa de prov som ska avläggas för att få förarbrev och förordna de examinatorer som ska anlitas vid proven. Enligt 2 mom. ska Trafiksäkerhetsverket beskriva förfarandet för fastställandet av prov och förordnande av examinatorer när verket fastställer förfarandet för beviljande av sådana förarbrev som avses i II avd. 7 kap. 3 § 3 mom. 

Enligt 3 mom. ska järnvägsoperatören i enlighet med artikel 25.1b i lokförardirektivet fastställa de prov som ska avläggas för kompletterande intyg och förordna de examinatorer som ska anlitas vid proven. Enligt 3 mom. ska järnvägsoperatören beskriva förfarandet för fastställandet av prov och förordnande av examinatorer när operatören fastställer förfarandet för beviljande av sådana kompletterande intyg som avses i II avd. 7 kap. 11 § 1 mom. Genom 3 mom. implementeras artikel 25.6 i lokförardirektivet. I provet för kompletterande intyg ska examinatorn bedöma förarens förmåga att arbeta som förare genom ett körprov som genomförs på bannätet. I provet får också hanteringen av avvikande situationer och funktionsstörningar mätas med hjälp av simulator. I 3 mom. föreskrivs dessutom om examination av prov om kännedomen om bannätet när järnvägsoperatörer utfärdar kompletterande intyg för bannätet i Finland. Kännedomen om bannätet eller en del av det inklusive kännedom om rutter och trafikregler får endast examineras av examinatorer som Trafiksäkerhetsverket godkänt. Genom momentet genomförs artikel 25.3 i lokförardirektivet. Enligt den artikeln ska förarens kunskaper om infrastruktur för kompletterande intyg, inbegripet linjekännedom och trafikregler, bedömas av en myndighet i den medlemsstat där infrastrukturen befinner sig. I enlighet med EU-bestämmelserna ska man i andra prov i Finland också få anlita examinatorer som godkänts av nationella säkerhetsmyndigheter i andra medlemsstater. 

Enligt 4 mom. ska proven genomföras så att intressekonflikter undviks. Examinatorn för ett prov för kompletterande intyg får dock också vara en person som hör till personalen hos den järnvägsoperatör som beviljar intyget. Genom 4 mom. genomförs artikel 25.4 i lokförardirektivet. 

I 5 mom. ingår ett bemyndigande för Trafiksäkerhetsverket att utfärda närmare föreskrifter om prov och ordnandet av dem. 

3 §. Godkännande av läroanstalter. I paragrafen föreskrivs om godkännande av läroanstalter och utbildare inom järnvägssystemet. Paragrafen motsvarar 23 § i behörighetslagen, dock så att det föreslås att bestämmelsen i dess 3 mom. om skyldigheten för läroanstalter att ge utbildning på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt ska tas in i 4 § 1 mom. i detta kapitel. Med läroanstalt avses i enlighet med artiklarna 23.5 och 23.6 i lokförardirektivet också en fysisk person, och verket får också godkänna enskilda personer som tillhandahåller utbildning. Samtidigt ska Trafiksäkerhetsverket övervaka alla läroanstalter, också fysiska personer som tillhandahåller utbildning. Det föreslås att också bestämmelserna i 24 § i behörighetslagen ska tas in i denna paragraf. Däremot föreslås det att man frångår godkännandet av utbildare för repetitionsutbildning, eftersom varje järnvägsoperatör i enlighet med sitt säkerhetsstyrningssystem ska se till att personalens kunskaper upprätthålls. 

Paragrafen baserar sig på artikel 20.2 i lokförardirektivet. Enligt den artikeln ska ackrediteringen ske på grundval av kriterier om oberoende, kvalifikationer och opartiskhet. Enligt 1 mom. ska Trafiksäkerhetsverket på ansökan och för högst fem år godkänna läroanstalter som anordnar utbildning för förare eller delar av utbildningen, om läroanstalten har god yrkeskunskap om järnvägssystemet och den kunskap och skicklighet uppgiften kräver samt ändamålsenliga redskap och utrymmen för undervisningen. En läroanstalt som ansöker om godkännande ska påvisa sådana tillräckliga resurser som avses i bestämmelsen. 

Enligt 1 mom. får en läroanstalt godkännas för högst fem år. Kommissionen har utfärdat en rekommendation om erkännande av utbildningsanstalter och examinatorer för lokförare i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG (lokförardirektivet). Enligt den rekommendationen ska den behöriga myndigheten godkänna en utbildningsanstalt för en bestämd tid om högst fem år. Också de andra aktörer som avses i detta kapitel godkänns för en bestämd tid om högst fem år. Enligt järnvägslagen ska säkerhetscertifikat för järnvägsoperatörer och säkerhetstillstånd för bannätsförvaltare likaså alltid beviljas för en bestämd tid om högst fem år. Om läroanstalten utgör en del av en järnvägsoperatörs organisation, får järnvägsoperatören enligt 2 mom. begära att det ärende som gäller godkännande av läroanstalten ska behandlas i samband med ett ärende som gäller ansökan om säkerhetscertifikat för järnvägsoperatören. 

Enligt 3 mom. ska Trafiksäkerhetsverket ompröva godkännandet av en läroanstalt om det sker väsentliga ändringar i de föreskrivna kompetenskraven för förare eller kraven för godkännande av läroanstalter. Enligt momentet ska verket också ompröva godkännandet av en läroanstalt läroanstalten begär det. En läroanstalt ska begära ett nytt godkännande, om omfattningen hos en förberedande utbildning för förare som läroanstalten ordnar förändras väsentligt. 

I 4 mom. bemyndigas Trafiksäkerhetsverket att utfärda sådana föreskrifter om kraven på läroinrättningar och utbildare som avses i kommissionens beslut om kriterier för erkännande av utbildningsanstalter som deltar i utbildning av lokförare, om kriterier för erkännande av examinatorer av lokförare och om kriterier för anordnande av prov (2011/765/EU), nedan kommissionens beslut om utbildningsanstalter. I föreskriften ska bl.a. tas in kompetenskrav för läroanstalter enligt artikel 4 i kommissionens beslut om utbildningsanstalter. I statsrådets förordning om krav som gäller läroanstalter som ger utbildning i trafiksäkerhet på järnvägarna samt om vissa behörigheter och förteckningar (13/2013) föreskrivs för närvarande om de frågor som avses i 4 mom. För att göra regleringen lättare och mer flexibel föreslås det att behörigheten att utfärda normer på lägre nivå ska delegeras till Trafiksäkerhetsverket. Den förordning av statsrådet som nämns ovan upphävs i samband med att behörighetslagen upphävs. 

4 §. Skyldigheter för läroanstalter. I paragrafen samlas bl.a. bestämmelser om skyldigheter för läroanstalter, som på det sätt som beskrivs i 3 § också kan vara fysiska personer, vilka är spridda på olika paragrafer i behörighetslagen. I 4 § 1 mom. föreskrivs om den skyldighet för läroanstalter att ge förarutbildning på ett opartiskt sätt som avses i artikel 3 i kommissionens beslut om utbildningsanstalter. Momentet motsvarar 23 § 3 mom. i behörighetslagen. I 35 § i järnvägslagen finns dessutom en bestämmelse om skyldigheten för läroanstalter att tillhanda utbildningstjänster på ett likvärdigt sätt. 

I 4 § 1 mom. åläggs de läroanstalter som godkänts för att ge sådan utbildning som här avses att ge förarutbildning till alla förare och personer som söker sig till föraruppgifter på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. En läroanstalt som ordnar förberedande utbildning åläggs att behandla de förare som deltar i utbildningen likvärdigt och att utbilda personal hos en järnvägsoperatör som hör till samma organisation som läroanstalten på lika villkor som andra personer som är i behov av utbildning. I enlighet med gällande krav föreslås det att intagning till en utbildning som en läroanstalt tillhandahåller ska ske enligt samma förutsättningar oberoende av om läroanstalten utbildar egen personal hos en järnvägsoperatör som hör till samma organisation som läroanstalten eller andra personer som är i behov av utbildning. 

Enligt 2 mom. ansvarar läroanstalten för utbildningens innehåll tillsammans med järnvägsoperatören eller den som strävar efter att bli järnvägsoperatör. 

I 3 mom. åläggs läroanstalten att begära ett nytt godkännande av Trafiksäkerhetsverket, om omfattningen av den utbildning som ges ändras väsentligt. Sedan verket mottagit ansökan ska det ompröva godkännandet för läroanstalten enligt det som föreskrivs i 3 § 3 mom. i detta kapitel. Om omfattningen av den utbildning som en läroanstalt tillhandahåller ändras väsentligt och läroanstalten inte har begärt ett nytt godkännande av Trafiksäkerhetsverket, får verket vid behov återkalla godkännandet för läroanstalten i enlighet med denna lag. 

5 §. Ordnande av handledning som ingår i förarutbildning. Paragrafen motsvarar 25 a § i behörighetslagen. I paragrafen föreskrivs om ordnande av den handledning i arbetet som ingår i förberedande utbildning för förare. Enligt 1 mom. får en järnvägsoperatör sköta handledningen i arbetet, om en läroanstalt inte har tillräckliga verksamhetsförutsättningar för att utföra handledning i framförande av rullande materiel. 

I artikel 23.4 i lokförardirektivet åläggs medlemsstaterna att sörja för att sökandena har rättvist och icke-diskriminerande tillträde till den utbildning som erfordras för att de ska uppfylla kraven för erhållande av förarbevis och kompletterande intyg. Handledning i arbetet är en viktig del av förarutbildningen. Den handledning i arbetet som hör till förarutbildningen har visat sig vara problematisk för företag som strävar efter att etablera sig på järnvägsmarknaden, eftersom de inte alltid har det rullande materiel som behövs för handledningen, personal som kan ge handledning i arbetet eller rätt att operera på bannätet. Av de skäl som anges ovan har det ansetts behövligt att också framöver föreskriva om en skyldighet för järnvägsföretag att ge handledning i arbetet. 

Enligt 2 mom. får det regleringsorgan som avses i 71 § i järnvägslagen ålägga ett järnvägsföretag som redan bedriver trafik på marknaden att tillhandahålla sådan handledning i framförande av rullande materiel som avses i 1 mom. för bolag eller andra sammanslutningar som har för avsikt att inleda järnvägstrafik. Ett tecken på avsikten att inleda järnvägstrafik kan t.ex. vara att ett säkerhetscertifikat har beviljats. Det föreslås att skyldigheten att tillhandahålla handledning i arbete ska begränsas till att gälla sådana situationer när det inte finns andra genomförbara alternativ för handledningen t.ex. till följd av att ett företag som vill komma in i branschen inte har tillgång till de resurser som behövs för handledningen och handledningen i arbetet inte kan skötas genom något annat avtalsarrangemang. Naturligtvis ska företagen kunna komma överens om handledning i arbetet också i andra fall. Avtal mellan företagen ska alltid vara den primära modellen för att ordna handledning i arbete. Vid handledning i arbetet ska i regel det företags materiel användas som begär handledningen, som det har sådan materiel som behövs för handledningen och man inte kommer överens om något annat. Det företag som tillhandahåller handledning i arbetet erbjuder ställer då sådan personal som har den kompetens som handledningen i arbetet kräver till det företags förfogande som begär handledning. 

Enligt 2 mom. får skyldighet att tillhandahålla handledning påföras, om järnvägsföretaget bedriver trafik som motsvarar den trafik som ett bolag eller någon annan sammanslutning som begär handledning ämnar bedriva. I praktiken kan handledning i arbetet gälla olika slags trafik, t.ex. växelarbete, godstransporter eller persontransporter. Den handledning i arbetet som avses i momentet är en lagstadgad del av den förberedande utbildning för förare som en läroanstalt ger, och som i sin helhet tillhandahålls på läroanstaltens ansvar. Den järnvägsoperatör som begär arbetshandledning ansvarar för att göra förarna förtrogna med den materiel som den använder och det bannät som används i järnvägsoperatörens verksamhet samt med de banavsnitt som hör till det. 

När regleringsorganet ålägger ett järnvägsföretag att tillhandahålla handledning ska verket enligt 3 mom. beakta att järnvägsföretaget har tillräckliga förutsättningar för uppgiften och att handledningen inte oskäligt begränsar järnvägsföretagets egen verksamhet. En förutsättning är alltså att järnvägsföretaget har tillräckliga resurser för att ordna sin egen verksamhet trots att det åläggs att tillhandahålla handledning i arbetet för andra företag. Då handledning i arbetet ges får inte heller skyddet för affärshemligheter eller andra intressen hos det järnvägsföretag som tillhandahåller handledningen äventyras. 

Enligt 4 mom. ska det järnvägsföretag som tillhandahåller handledning beslutar om de praktiska arrangemangen för handledningen, och det kan bl.a. besluta hur många studerande som samtidigt kan ges handledning. Enligt 4 mom. ska det järnvägsföretag som tillhandahåller tjänsterna få skälig ersättning för handledningen med beaktande av de kostnader som den orsakar och en skälig avkastning. För ersättningen svarar det bolag eller den sammanslutning som begär handledning. Ersättningen ska vara rättvis för alla bolag och andra sammanslutningar som avses i momentet och som får handledning. Vid behov får järnvägsföretaget kräva en förhandsavgift för handledningen i arbetet eller att säkerhet ställs för avgiften. 

6 §. Godkännande av examinator för prov. Enligt paragrafen ska Trafiksäkerhetsverket godkänna examinatorer för prov för förare. Paragrafen motsvarar 27 § i behörighetslagen. [Det föreslås dock en språklig ändring i paragrafen på finska, som inte påverkar den svenska språkdräkten.] Uppgifterna för examinatorer för prov ändras inte. Paragrafen baserar sig på artikel 20.2 i lokförardirektivet, där det föreskrivs om rätten för den behöriga myndigheten i en medlemsstat att bl.a. föreskriva om ackreditering av sådana organ som här avses. Enligt den artikeln ska ackrediteringen ske på grundval av kriterier om oberoende, kvalifikationer och opartiskhet. Enligt 1 mom. ska Trafiksäkerhetsverket på ansökan godkänna examinatorer både för prov som berättigar till förarbevis och för prov som berättigar till kompletterande intyg. En förutsättning för godkännande är att den sökande är insatt i synnerhet i provets ämnesområde och har tillräcklig praktisk erfarenhet av det. Enligt 2 mom. ska examinatorerna kunna godkännas för högst fem år i sänder, liksom andra aktörer som avses i bestämmelserna om behörighet. 

Enligt 2 mom. ska examinatorn genomföra de prov som berättigar till förarbevis och kompletterande intyg på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. I samband med godkännandet ska examinatorn också ge en försäkran om detta. I artikel 25 i lokförardirektivet förutsätts det att examinatorerna agerar på ett opartiskt och icke-diskriminerande sätt då proven genomförs. I artikel 7 i kommissionens beslut om utbildningsanstalter förutsätts det att examinatorerna för förarprov genomför proven på ett opartiskt och icke-diskriminerande sätt och utan press eller incitament som påverkar bedömningen eller provresultaten eller provens genomförande. Det föreslås att examinatorn åläggs att genomföra de prov som berättigar till förarbevis och kompletterande intyg på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. Examinatorn ska agera objektivt då han eller hon ordnar prov och bedömer provresultat. Objektiviteten tar sig t.ex. uttryck så att grunderna för bedömningen av proven är tillgängliga för provdeltagarna när prov ordnas. Den som deltar i ett prov ska ha möjlighet att bekanta sig med sina egna provresultat och vid behov begära en ny bedömning av provet, om resultatet är underkänt. Den som ansöker om rätt att vara examinator ska ge en undertecknad försäkran om sin objektivitet till den instans som godkänner ansökan. 

I 3 mom. bemyndigas trafiksäkerhetsverket att utfärda sådana närmare bestämmelser som avses i kommissionens beslut om läroanstalter om kompetenskrav för examinatorer och om upprätthållande av kompetensen. I föreskriften ska bl.a. tas in kompetenskrav för examinatorer enligt artikel 8 i kommissionens beslut om utbildningsanstalter. I statsrådets förordning om krav som gäller läroanstalter som ger utbildning i trafiksäkerhet på järnvägarna samt om vissa behörigheter och förteckningar föreskrivs för närvarande om de frågor som avses i 3 mom. Bestämmelserna lättas upp genom att Trafiksäkerhetsverket bemyndigas att vid behov utfärda närmare föreskrifter. 

9 kap.: Sjöfart på Finlands vattenområden

1 §. Rätt att bedriva sjöfart på Finlands vattenområden. Till sitt innehåll motsvarar paragrafen 4 § 1 och 4 mom. i lagen angående rättighet att idka näring (122/1919), nedan näringslagen. 

2 §. Undantag som gäller cabotage inom sjöfarten. Det föreslås att i paragrafen ska tas in bestämmelserna i 4 § 2 och 3 mom. i näringslagen om beviljande av s.k. cabotagetillstånd. I näringslagen anges ministeriet som behörig myndighet för att bevilja tillstånd till cabotagetransporter med fartyg från en tredjestat. Här föreslås det att tillståndet ska beviljas av Trafiksäkerhetsverket, som också annars är tillståndsmyndighet för transporter. Avsikten är inte att ändra kriterierna för beviljande av tillstånd, trots att ordalydelsen preciserats något. 

Det föreslås att 1 och 2 mom. i sak ska motsvara 4 § 2 mom. i näringslagen med undantag för att Trafiksäkerhetsverket föreslås bli behörig myndighet. Dessutom föreslås det att 1 mom. preciseras så, att det uttryckligen föreskrivs att en förutsättning för beviljande av tillstånd är att inget fartyg som seglar under Finlands eller någon annan EU-medlemsstats flagg skäligen kan fås för ändamålet. Det motsvarar nuvarande praxis. 

I 3 mom., som motsvarar 4 § 3 mom. i näringslagen, ingår ett bemyndigande för statsrådet att enligt avtal med en främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet föreskriva att fartyg från den främmande staten har rätt att utan ett i 1 mom. nämnt tillstånd bedriva handelssjöfart, antingen helt och hållet eller till de delar som bestäms i avtalet. Ett sådant avtal har slutits med Norge (överenskommelsen mellan Finland och Norge om rätten för norska fartyg att bedriva cabotagesjöfart i Finland, FördrS 95/1996). 

Enligt 4 mom. ska Trafiksäkerhetsverket få meddela närmare föreskrifter om utredningar för ansökan om tillstånd. Den som ansöker om tillstånd ska lägga fram en utredning om 

1) varför tillståndet behövs, 

2) om det fartyg med vilket verksamheten ska bedrivas, 

3) om fartygets ägare, i synnerhet om ägarens förmåga att sköta sina ekonomiska ansvar och förpliktelser. 

10 kap.: Behörighet för fartygspersonal

1 §. Kapitlets tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs om kapitlets tillämpningsområde. Till sitt innehåll motsvarar tillämpningsområdet i huvudsak tillämpningsområdet för 2 kap. om fartygsbemanning, fartygspersonalens behörighet och vakthållning i den gällande lagen om fartygspersonal. Bestämmelserna om behörighet i kapitlet ska alltså tillämpas på fartygspersonal som arbetar på finska fartyg. Med fartygspersonal avses alla som arbetar ombord på ett fartyg, Liksom i gällande lag föreslås det dock att fartygspersonal på vissa slags fartyg ska lämnas utanför tillämpningsområdet. Sådana fartyg är t.ex. försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg som inte huvudsakligen används i allmän trafik för befordran av passagerare eller last. I beredningsskedet har inrikesministeriet föreslagit att polisens och räddningsväsendets fartyg ska lämnas utanför kapitlets tillämpningsområde i likhet med försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets fartyg. Inrikesministeriet har också i ett tidigare sammanhang föreslagit för kommunikationsministeriet att räddningsväsendets fartyg ska lämnas utanför kapitlets tillämpningsområde. Försvarsmaktens fartyg används inte huvudsakligen i allmän trafik för befordran av passagerare eller last. Beredningen utmynnade ändå i att alla bestämmelser som tillämpas på fartyg i myndighetsbruk och konsekvenserna av ändringar ska bedömas närmare. Frågan kan tas upp i den tredje fasen av transportbalksprojektet. 

Det föreslås dock vissa ändringar i tillämpningsområdet i förhållande till gällande bestämmelser. Det föreslås att kapitlet ska tillämpas på fartygspersonal på vajerfärjor och pråmar endast i fråga om sådana kompetenskrav som gäller radiopersonal. Behörighetskraven för radiooperatörer ska alltså t.ex. tillämpas också på vajerfärjor och pråmar. Dessutom föreslås det att fartygspersonal på mudderverk utan eget framdrivningsmaskineri ska lämnas utanför kapitlets tillämpningsområde. Ändringarna har karaktären av preciseringar i förhållande till gällande bestämmelser och innebär ingen stor innehållsmässig förändring, eftersom bemanningsintyg inte beviljas t.ex. för mudderverk och det inte finns några särskilda behörighetsvillkor för dem. 

2 §. Definitioner. I paragrafen ingår definitioner på de viktigaste begreppen som används i kapitlet. Till sitt innehåll motsvarar definitionerna i huvudsak definitionerna enligt 2 § i lagen om fartygspersonal till den del de gäller behörighet. Dock föreslås det att definitionen av sjötjänstgöring ska utvidgas så att som sjötjänstgöring också kan räknas tjänstgöring på sådana fartyg i fritidsbruk vars bruttodräktighet är över 500 i sådana uppgifter för vilka det krävs behörighetsbrev enligt STCW-konventionen. I Finland är bruttodräktigheten för nöjesfartyg per definition under 500, men det finns nöjesfartyg under annan flagg vilkas bruttodräktighet är över 500 och vilkas verksamhet kan jämställas med kommersiell verksamhet. Ändringen gör det möjligt att godkänna sjötjänstgöring som utförs på sådana fartyg som sjötjänstgöring vid bedömningen av om behörighetskraven uppfylls. 

Dessutom föreslås det att definitionen av sjötjänstgöring ska preciseras så att tjänstgöring på vajerfärjor som inte är fritt styrbara inte ska räknas som sjötjänstgöring. 

3 §. Behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet och kompetensbevis. Enligt 1 mom. ska de som arbetar ombord på fartyg ha sådan kompetens som avses i kapitlet. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 15 § 1 mom. i lagen om fartygspersonal. 

Enligt 2 mom. kan av medlemmarna av fartygspersonalen utöver det som annars krävs för tjänstgöringen också krävas specialbehörigheter enligt fartygets egenskaper eller enligt arbetsuppgifterna. Över påvisad behörighet ska utfärdas ett behörighetsbrev eller ett certifikat över specialbehörighet. Till sitt innehåll motsvarar momentet 15 § 1 mom. och 18 § 1 mom. i lagen om fartygspersonal. 

I 3 mom. föreskrivs om kompetensbevis. Enligt momentet ska den som har ett behörighetsbevis för befäl eller certifikat över specialbehörighet i lastoperationer på tankfartyg som utfärdats av en behörig myndighet i någon annan stat, och som arbetar ombord på ett fartyg under finländsk flagg, ha ett kompetensbevis över erkännande av behörighetsbrevet eller certifikatet över specialbehörighet. Momentet är nytt, men motsvarar till sitt innehåll rådande rättsläge och kraven i STCW-konventionen. Det föreslås att bestämmelsen ska tas in i lagen som ett förtydligande. Ett erkännande enligt STCW-konventionen förutsätts endast i fråga om sådana behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet som anges i momentet. Andra giltiga behörighetsbrev, som en fördragsslutande part i STCW-konventionen har beviljat i enlighet med konventionen, är i kraft på fartyg som seglar under finsk flagg som sådana utan något kompetensbevis. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om de fall då ett finskt fartyg har bortfraktats åt en utlänning för att användas i trafik mellan EES-stater. Momentet motsvarar 15 § 7 mom. i lagen om fartygspersonal. 

4 §. Behörighetskrav för befälhavare på last- och passagerarfartyg. I paragrafen föreskrivs om behörighetskrav för befälhavare på last- och passagerarfartyg. Paragrafen motsvarar 7 § i bemanningsförordningen. 

5 §. Behörighet för maskinbefäl på ång- och motorfartyg. Momentet motsvarar 15 § 2 mom. i lagen om fartygspersonal. 

6 §. Behörighetskrav för maskinchef på last- och passagerarfartyg. I paragrafen föreskrivs om behörighetskrav för maskinchefer på last- och passagerarfartyg. Paragrafen motsvarar 8 § i bemanningsförordningen. 

7 §. Behörighetskrav för förare av hyresbåt som hyrs ut bemannad. I paragrafen föreskrivs om behörighetskrav för förare av hyresbåtar när de hyrs ut bemannade. Momentet motsvarar 15 § 6 mom. i lagen om fartygspersonal. 

8 §. Behörighetskrav för befäl på fiskefartyg. I paragrafen föreskrivs om behörighetskrav för befäl på fiskefartyg. Paragrafen motsvarar 9 § i bemanningsförordningen. 

9 §. Behörighetskrav för radiooperatörer. I paragrafen föreskrivs om behörighetskrav för radiooperatörer. Momentet motsvarar 15 § 3 mom. i lagen om fartygspersonal. Dock föreslås det att hänvisningen till lagen om radiofrekvenser och teleutrustningar ska uppdateras så att den gäller informationssamhällsbalken, där det numera föreskrivs om den behörighet som berättigar till användning av radiostationer. Med stöd av 11 § i detta kapitel utfärdar Kommunikationsverket behörighetsbrev i enlighet med Internationella teleunionens radioreglemente. 

10 §. Befälhavarens minimiålder. I paragrafen föreskrivs om minimiåldern för befälhavare på fartyg. Det föreslås att den som är befälhavare på ett passagerarfartyg eller lastfartyg i internationell fart ska ha fyllt 20 år. I inrikes fart föreslås motsvarande minimiålder vara 18 år. Paragrafen motsvarar 24 § i lagen om fartygspersonal. 

11 §. Tillämpning av EU:s lagstiftning om behörighet. I paragrafen ingår motsvarande bestämmelser om tillämpning i Finland av EU:s direktiv om behörighet som i 15 § 8 mom. i lagen om fartygspersonal. 

12 §. Utfärdande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet. Enligt 1 mom. ska Trafiksäkerhetsverket utfärda behörighetsbreven och certifikaten över specialbehörighet och föra in uppgifter om dem i trafik- och transportregistret. Kommunikationsverket ska dock utfärda behörighetsbrev för radiooperatörer enligt 8 § i enlighet med Internationella teleunionens (ITU) radioreglemente. Till sitt innehåll motsvarar momentet i huvudsak 15 § 3 mom. och 17 § 1 mom. i lagen om fartygspersonal. 

I 2 mom. föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för beviljande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet. Enligt det ska sökanden i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper, färdigheter, utbildning och erfarenheter uppfylla behörighetsvillkoren. Sökanden ska till stöd för sin ansökan lägga fram de uppgifter och den utredning som behövs för utfärdande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet. Till sitt innehåll motsvarar momentet till denna del 16 § 1 mom. och 17 § 1 mom. i lagen om fartygspersonal. 

Enligt 3 mom. förutsätts det för erhållande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet förutsätts det dessutom att Trafikverket har godkänt utbildningsanordnaren och den utbildning som getts enligt 11 kap. 1 och 3 § i lagförslaget. Kravet är nytt och följer av det nya system för godkännande av utbildningsanordnare och utbildningar om vilket bestämmelser föreslås ingå i 11 kap. I det kapitlet föreslås det ingå bestämmelser om att en utbildningsanordnare som tillhandahåller en sådan utbildning inom sjöfarten som leder till ett behörighetsbrev eller intyg över specialbehörighet för sjöfart enligt STCW-konventionen, eller en annan sådan utbildning som enligt STCW-konventionen förutsätter förvaltningens godkännande, ska ha Trafiksäkerhetsverkets godkännande. Det förutsätts både i STCW-konventionen och i direktivet om minimiutbildning. Dessa nya krav ska alltså beaktas också i förutsättningarna för att bevilja behörighetsbrev och intyg över specialbehörighet. 

I 4 mom. föreslås ingå bemyndiganden om de frågor om vilka närmare bestämmelser får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet ska närmare bestämmelser få utfärdas bl.a. om de behövliga nationella behörighetsbreven och behörighetsvillkoren. Till sitt innehåll motsvarar momentet i huvudsak 16 § 2 mom. och 17 § 3 och 4 mom. i lagen om fartygspersonal. 

I 5 mom. föreskrivs om de frågor om vilka Trafiksäkerhetsverket ska få meddela närmare föreskrifter. Till dem hör bl.a. förfarandet för ansökan om behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet. Vidare föreslås det att Trafiksäkerhetsverket ska fastställa formulären för behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet och kompetensbevis. Till sitt innehåll motsvarar momentet 16 § 2 mom. och 17 § 5 och 6 mom. i lagen om fartygspersonal. Dock föreslås det att bemyndigandet preciseras och kompletteras så, att Trafiksäkerhetsverket får meddela närmare föreskrifter för genomförande av IMO:s riktlinjer och rekommendationer också i fråga om innehållet i och ordnandet av utbildningar för specialbehörighet samt om krav på förtrogenhetsutbildning. 

Om återkallande av behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet, och kompetensbevis föreskrivs i VI avd. 1 kap. i lagförslaget, där alla bestämmelser om återkallande av certifikat och behörigheter finns samlade. 

13 §. Specialutbildning. I paragrafen föreskrivs om den specialutbildning som krävs av fartygspersonal. Till sitt innehåll motsvarar paragrafen i stor utsträckning 18 § i lagen om fartygspersonal i fråga om specialutbildning. Om de specialbehörigheter so krävs föreskrivs i 3 och 12 § i detta kapitel i lagförslaget samt i de förordningar som utfärdas med stöd av lagen. 

Enligt 1 mom. kan av medlemmarna av fartygspersonalen utöver det som annars krävs för tjänstgöringen också krävas specialbehörigheter enligt fartygets egenskaper eller enligt arbetsuppgifterna. 

Enligt 2 mom. ska de som arbetar ombord på fiskefartyg ha säkerhetsutbildning. 

I 3 mom. ingår ett bemyndigande, enligt vilket närmare bestämmelser om kraven gällande specialutbildning och förtrogenhetsutbildning enligt fartygstypen på passagerarfartyg och tankfartyg och enligt fartygspersonalens arbetsuppgifter samt om säkerhets-, brandbekämpnings- och sjukvårdsutbildning för genomförande av STCW-konventionen, SOLAS-konventionen och direktivet om minimikrav på utbildning för sjöfolk får utfärdas genom förordning av statsrådet. Det föreslås att omnämnandet av alternativa behörighetsbrev ska strykas i bemyndigandet, eftersom också alternativa behörighetsbrev är behörighetsbrev och de alltså redan omfattas av 12 § 4 mom. i detta kapitel i lagförslaget. Därför behövs ingen särskild bestämmelse om dem. 

Enligt 4 mom. får Trafiksäkerhetsverket får meddela närmare föreskrifter om utbildning för däcksmän samt om säkerhetsutbildning för personer som arbetar ombord på fiskefartyg. Det föreslås alltså att inget behörighetsbrev längre ska krävas av däcksmän, utan att genomgången utbildning för däcksmän ska vara tillräcklig. Förslaget att frångå kravet på behörighetsbrev för däcksmän beskrivs närmare i avsnittet om de viktigaste förslagen i den allmänna motiveringen i denna proposition. 

14 §. Giltighetstid för och förnyande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet. I paragrafen föreskrivs om giltighetstiden för behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet samt om hur de får förnyas. Paragrafen motsvarar 19 § i lagen om fartygspersonal utom att bestämmelsen om behörighetsbevis och kompetensbevis som förkommit eller förstörts ny flyttas till IV avd. 2 kap. 3 a § i detta lagförslag, där förfarandet i situationer när dokument förkommer, förstörs eller blir stulet behandlas i fråga om alla persontillstånd för transporter. 

15 §. Erkännande av behörighetsbrev eller certifikat över specialbehörighet enligt STCW-konventionen som utfärdats av en behörig myndighet i en annan stat. I paragrafen föreskrivs om erkännande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet i enlighet med STCW-konventionen. Om erkännande av behörighetsbrev som inte är i enlighet med STCW-konventionen föreskrivs i 17 § i detta kapitel i lagförslaget. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 21 § i lagen om fartygspersonal och i 87 § i bemanningsförordningen, från vilken en del bestämmelser bör upphöjas till lagnivå på grund av kraven i grundlagen. 

Enligt 1 mom. ska Trafiksäkerhetsverket på skriftlig ansökan utfärda ett sådant kompetensbevis som visar att verket erkänner ett behörighetsbrev eller ett certifikat över specialbehörighet som utfärdats av en behörig myndighet i en annan stat. Med kompetensbevis avses ett sådant kompetensbevis som anges i 3 § 3 mom. i lagförslaget. Med kompetensbeviset bekräftas att innehavaren av behörighetsbrevet kan arbeta ombord på ett finskt fartyg som befälhavare, överstyrman, styrman, maskinchef, förste maskinmästare eller i en annan maskinmästar- eller elmästarbefattning eller handha lastoperationer på tankfartyg. I andra uppgifter krävs inget kompetensbevis i fråga om behörighetsbrev eller certifikat över specialbehörighet i enlighet med STCW-konventionen. 

Enligt 2 mom. ska Trafiksäkerhetsverket godkänna ett behörighetsbrev eller certifikat över specialbehörighet som en behörig myndighet i en EES-stat har utfärdat. Däremot ska Trafiksäkerhetsverket kunna godkänna ett behörighetsbrev eller certifikat över specialbehörighet som en behörig myndighet i en annan stat än en EES-stat har utfärdat om förutsättningarna enligt 3 mom. uppfylls. Till förutsättningarna hör att staten är fördragsslutande part i STCW-konventionen, att staten har påvisat för IMO:s sjösäkerhetskommitté att den har genomfört bestämmelserna i konventionen och att Europeiska kommissionen har erkänt statens utbildnings- och certifieringssystem. 

En ytterligare förutsättning är att trafiksäkerhetsverket och den behöriga myndigheten i staten i fråga har ingått eller bereder en bilateral förbindelse om erkännande av behörighetsbrev och certifikat om specialbehörighet. Med en sådan bilateral förbindelse avses sådana avtal som avses i regel I/10 i bilagan till STCW-konventionen (undertaking), genom vilket avtalsparterna förbinder sig till att utan dröjsmål underrätta varandra om de genomför betydande förändringar i arrangemangen för sådana utbildningar som genomförs och sådana behörighetsbrev som beviljas i enlighet med STCW-konventionen. Sådana bilaterala avtal utgör internationella förvaltningsavtal mellan myndigheter och har inga verkningar som sträcker sig utanför myndigheterna. I avtalet kommer man överens om frågor som gäller samarbetet mellan myndigheterna, såsom meddelanden om sådana ändringar som nämns ovan och om ändringar i endera myndighetens förfarande för beviljande av behörighetsbrev. 

I 4 mom. föreskrivs om särskilda förutsättningar för att bevilja kompetensbevis för vissa befattningar. Kompetensbevis för befattningen som fartygets befälhavare, överstyrman, maskinchef och första maskinmästare kan beviljas endast under förutsättning att personen känner till sjöfartslagstiftningen i Finland till den del den har betydelse för befattningen. Bestämmelsen baserar sig på STCW-konventionen, där det i regel I/10.2 i bilagan föreskrivs att förvaltningen då behörighetsbrev för befäl godkänns ska säkerställa att sjöfararen behärskar den nationella sjöfartslagstiftning som har relevans för de uppgifter de ska utföra ombord. 

Bestämmelser om införande av uppgifter om kompetensbevis i registret finns i V avd. i lagförslaget, som handlar om trafik- och transportregistret. 

Enligt 5 mom. ska kompetensbevis utfärdas i enlighet med regel I/2.7 och I/2.8 i STCW-konventionen. I de reglerna ingår detaljerade krav på godkännandet och kompetensbevisen, bl.a. på att ett kompetensbevis får beviljas först sedan det säkerställts att behörighetsbrevet eller certifikatet över specialbehörighet är äkta och giltigt. 

I 6 mom. ingår ett bemyndigande enligt vilket Trafiksäkerhetsverket för genomförande av direktivet om minimikrav på utbildning för sjöfolk får meddela närmare föreskrifter om de handlingar som ska bifogas till ansökan om kompetensbevis. Avsikten är att en föreskrift med stöd av bemyndigandet ska utfärdas om de krav på handlingar om vilka det för närvarande föreskrivs i 87 § 2 mom. i bemanningsförordningen. 

16 §. Arbete på fartyg medan en ansökan om kompetensbevis behandlas. I paragrafen föreslås det att Trafiksäkerhetsverket under vissa förutsättningar ska få tillåta att sjöfarare arbetar ombord på finska fartyg tills deras ansökan om kompetensbevis godkänns, dock högst i tre månader. Det föreslås att en förutsättning för arbete ombord ska vara att sjöfararen har ett intyg från Trafiksäkerhetsverket över att ansökan om kompetensbevis mottagits. Om beslutet om beviljande av kompetensbevis är negativt, ska rätten att arbeta dock upphöra genast i nästa hamn. Paragrafen baserar sig på regel I/10.5 i bilagan till STCW-konventionen och motsvarar 21 § 5 mom. i lagen om fartygspersonal samt 87 § i bemanningsförordningen. 

17 §. Erkännande av andra behörighetsbrev än sådana som överensstämmer med STCW-konventionen. I paragrafen föreskrivs om erkännande av behörighetsbrev som inte är i enlighet med STCW-konventionen. Om erkännande av behörighetsbrev och intyg över specialbehörighet i enlighet med STCW-konventionen föreskrivs i 15 § enligt vad som sägs ovan. 

Paragrafen är ny och gör det möjligt för Trafiksäkerhetsverket att utöver behörighetsbrev i enlighet med STCW-konventionen också erkänna yrkeskompetensbevis för sådana reglerade yrken inom sjöfarten som avses i EU:s yrkeskompetensdirektiv och som beviljats av en behörig myndighet i någon annan EES-stat. Det föreslås att Trafiksäkerhetsverket t.ex. ska få erkänna den nationella behörigheten för estniska fiskare, vilket det inte tidigare fått göra enligt gällande lag. 

Enligt 1 mom. kan Trafiksäkerhetsverket på skriftlig begäran utfärda ett intyg över erkännande också för en sökande som har ett behörighetsbrev för däcks- eller maskinbefäl som utfärdats av en behörig myndighet i en EES-stat och som inte baserar sig på STCW-konventionen. Trafiksäkerhetsverket får alltså endast erkänna behörighetsbrev för däcks- och maskinbefäl, vilka har avgörande betydelse för säkerheten. Förfarandet för erkännande ska inte tillämpas på andra behörighetsbrev enligt yrkeskompetensdirektivet, utan de föreslås liksom hittills ge rätt att arbeta på finska fartyg utan något erkännande. Sådan behörighet att arbeta också utan något erkännande är t.ex. nationell behörighet för maskinbefäl för inrikes fart i en EES-stat. 

Till skillnad från ett kompetensbevis enligt STCW-konventionen används termen intyg över erkännande för handlingen. Yrkeskompetens för inlandssjöfart ska dock med stöd av 10 § i detta kapitel erkännas i enlighet med rådets direktiv 91/672/EEG om det ömsesidiga erkännandet av båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar. Det ska tillämpas när någon har ansökt om erkännande med stöd av det direktivet. 

Enligt 2 mom. ska vid erkännandet tillämpas lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015), genom vilken yrkeskompetensdirektivet har genomförts i Finland. Då någon ansöker om ett intyg över erkännande får Trafiksäkerhetsverket i enlighet med 7 § 1 mom. i den lagen kräva att sökanden genomgår ett lämplighetsprov eller slutför en anpassningsperiod som inte överskrider tre år, om innehållet i sökandens utbildning är väsentligt annorlunda än innehållet i motsvarande nationella utbildning. Sökanden ska få välja vilken av de ersättande åtgärder som nämns ovan han eller hon genomgår. Inom sjöfarten kan en väsentlig kompetensfaktor - såsom för behörigheten som befälhavare - t.ex. vara att personen känner till den nationella sjöfartslagstiftningen och de skyldigheter som följer av den. Fartyget ska bl.a. delta i fartygstrafikservicen enligt lagen om fartygstrafikservice (623/2005) och fartygets befälhavare ska känna till anmälningsskyldigheten enligt den lagen, sina skyldigheter och rättigheter enligt sjölagen (674/1994) samt de skyldigheter som följer av sjöräddningslagen (1145/2001). Trafiksäkerhetsverket ska bedöma om det behöver kräva att ett kompetensprov eller en anpassningsperiod vars längd bedöms i det enskilda fallet ska genomgås. 

Då erkännandelagen stiftades var utgångspunkten att det i speciallagstiftningen om ett visst yrke fastställs att ansvarig myndighet för erkännande av yrkeskompetens är en sådan myndighet inom motsvarande förvaltningsgren som har tillräcklig innehållsmässig substans inom yrkesområdet ifråga. Enligt 4 § 1 mom. i erkännandelagen ska beslut om rätt att utöva ett yrke på grundval av yrkeskvalifikationer som förvärvats i ett annat land fattas av samma aktör som beviljar rätt att utöva yrket i fråga på grundval av en examen som avlagts eller en utbildning som genomgåtts i Finland. I Finland är Trafiksäkerhetsverket den myndighet som beviljar behörighet och specialbehörighet inom sjöfarten. I 2 mom. föreskrivs det därför att Trafiksäkerhetsverket är behörig myndighet enligt erkännandelagen i fråga om yrkespersoner inom sjöfarten. 

Enligt 3 mom. är en förutsättning för att utöva yrket sådan språkkunskap som behövs i befattningen i Finland. Det kravet motsvarar artikel 53 i yrkeskompetensdirektivet. Inom sjöfarten förutsätts kunskaper i antingen finska, svenska eller engelska, beroende på det enskilda fallet. 

18 §. Förvaring och uppvisande av certifikat och handlingar. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten att förvara behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet och intyg över behörighet i original ombord på fartyget samt att visa upp dem för behöriga myndigheter på begäran. Momentet motsvarar 22 § 2 mom. i lagen om fartygspersonal. I paragrafen har dock den möjligheten beaktats att behörigheten i fortsättningen också kan styrkas på något annat sätt, t.ex. om tillsynsmyndigheten har direkt tillträde till tillståndsmyndighetens register. 

Enligt I avd. 1 kap. 1 § 9 punkten kan ett certifikat vara utfärdat antingen i pappersform eller elektroniskt. I praktiken kan elektroniska intyg komma i fråga i synnerhet i inrikes fart. 

11 kap.: Godkännande av utbildningsanordnare och utbildningar.

I 11 kap. i lagen om transportservice föreskrivs om godkännande av utbildningsanordnare inom sjöfarten och utbildningars innehåll. Det är fråga om nya bestämmelser, som baserar sig på STCW-konventionen och direktivet om minimiutbildning. 

Kraven på utbildning för sjöfarare baserar sig i huvudsak på STCW-konventionen och på STCW-koden som baserar sig på konventionen. Enligt regel I/6 i STCW-konventionen ska de fördragsslutande parterna säkerställa att utbildningen och bedömningen av sjöfarare administreras, övervakas och följs upp enligt STCW-konventionen. I direktivet om minimiutbildning har det utfärdats bestämmelser om utbildning och bedömning av sjöfarare som motsvarar STCW-konventionen. Enligt direktivet om minimiutbildning ska medlemsstaterna säkerställa att sjöfarare får sådan utbildning och sådana behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet som uppfyller kraven i STCW-konventionen. Dessutom förutsätts det i direktivet att en medlemsstat utnämner en behörig myndighet eller ett organ som godkänner utbildningen (artikel 6). 

I STCW-konventionen och direktivet om minimiutbildning förutsätts det vidare att de enskilda utbildningar som ges till sjöfarare i enlighet med STCW-konventionen har godkänts av förvaltningen, dvs. av någon myndighet. I kapitlet föreslås det att behörigheten att godkänna utbildningar ska ges till Trafiksäkerhetsverket, som för närvarande med stöd av lagen om fartygspersonal beviljar alla behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet som grundar sig på STCW-konventionen. 

1 §. Godkännande av utbildningsanordnare inom sjöfarten. I paragrafen föreskrivs det om Trafiksäkerhetsverkets behörighet att bedöma och godkänna utbildningsanordnare inom sjöfarten. I paragrafen föreskrivs om förutsättningarna för att ansöka om och erhålla ett godkännande. Bestämmelsen baserar sig på regel I/6 i STCW-konventionen som beskrivs ovan, på regel A-I/6 i STCW-koden som innebär en precisering av den, och på artiklarna 3 och 6 i direktivet om minimiutbildning, i vilka det krävs godkännande för vissa utbildningsanordnare inom sjöfarten. 

Enligt 1 mom. får utbildning inom sjöfarten enligt STCW-konventionen ges av en utbildningsanordnare som Trafiksäkerhetsverket har bedömt och godkänt i enlighet med konventionen. Avsikten är att verket ska godkänna sådana utbildningsanordnare inom sjöfarten som ger sådan utbildning på basis av vilken Trafiksäkerhetsverket utfärdar behörighetsbrev eller intyg över specialbehörighet för sjöfart. Sådana utbildningar som leder till behörighetsbrev och certifikat över tilläggsbehörighet ges huvudsakligen vid yrkeshögskolor och sjöfartsläroanstalter. 

För vissa sjöfartsutbildningar i enlighet med STCW-konventionen kvävs förvaltningens godkännande, men enligt konventionen behöver inget certifikat över specialbehörighet ändå utfärdas över utbildningarna. För utbildningsanordnaren förutsätts inget godkännande. Den som ordnar sådana utbildningar behöver inte ansöka om att bli godkänd som utbildningsanordnare, utan det räcker att ansöka om att utbildningens innehåll godkänns enligt 3 § i detta kapitel. 

Enligt 2 mom. ska ansökan om godkännande göras hos Trafiksäkerhetsverket. Verket ska bedöma om utbildningsanordnaren uppfyller kraven och, om förutsättningarna uppfylls, godkänna utbildningsanordnaren. I STCW-konventionen och i STCW-koden som hör samman med den ingår krav på utbildningsanordnare som tillhandahåller utbildning i enlighet med konventionen. Om kraven föreskrivs i regel A-I/6 i STCW-koden och i artikel 17 i direktivet om minimiutbildning. Enligt dem ska utbildare, övervakare och bedömare ha lämplig kompetens för utbildningens specialområde och nivå. Navigering kan t.ex. läras ut en av person som har den kompetens och erfarenhet som behövs. I koden anges dessutom krav på sådana personer som leder utbildning som utförs med simulator. I koden förutsätt bl.a. att sådana personer har fått handledning i undervisningsmetoder med simulator och att de ska ha praktisk erfarenhet av att använda simulator. 

Om en utbildningsanordnare ansöker om godkännande av särskilda skäl med stöd av 1 § 3 mom., ska Trafiksäkerhetsverket bedöma om utbildningsanordnaren uppfyller förutsättningarna enligt 2 §. 

Enligt 2 mom. kan bedömningen av en utbildningsanordnare innefatta en bedömning av de lokaler och den utrustning som används vid utbildningen. I fråga om nya utbildningsanordnare behöver vanligen de lokaler och den utrustning som används vid utbildningen bedömas. En bedömning av lokaler och utrustning kan komma ifråga t.ex. när en utbildningsanordnare tillhandahåller sådan utbildning som förutsätter användning av simulator. Då kan det vara behövligt att besöka de lokaler som används vid utbildningen för att bedöma om utrustningen uppfyller kraven. Om utbildningsanordnaren ordnar sådan utbildning som inte förutsätter några särskilda lokaler eller någon särskild utrustning behöver dock lokalerna eller utrustningen inte bedömas. Bedömningen gäller de lokaler och den utrustning som används för att ordna utbildning, och omfattar alltså också sådana situationer när utbildningsanordnaren utnyttjar någon annan utbildningsanordnares eller någon annan instans lokaler eller utrustning för att ordna utbildning. 

Enligt 3 mom. kan Trafiksäkerhetsverket av särskilda skäl godkänna också en utbildningsanordnare som ger en utbildning som leder till ett behörighetsbrev eller intyg över specialbehörighet för sjöfart som inte är i enlighet med STCW-konventionen. Ett särskilt skäl kan t.ex. vara att det är ändamålsenligt att ordna en viss utbildning ombord eller att en viss utbildning inom sjöfarten inte ordnas i Finland, utan utbildningen ges utomlands. Om krav på utbildning inom sjöfarten föreskrivs utom i STCW-konventionen också i andra internationella fördrag om behörighetskrav inom sjöfarten och i IMO:s dokument. Behörighetskraven för befäl på höghastighetsfartyg baserar sig t.ex. på High-Speed Craft (HSC)-koden, och behörighetskraven för besättningar på dynamiskt uppburna fartyg på Dynamically Suported Craft (DSC)-koden. I de koderna ingår krav på utbildning. För närvarande ordnas inga utbildningar som baserar sig på HSC- och DSC-koderna i Finland, eftersom i Finland inte för närvarande inte finns några sådana fartyg som omfattas av de kodernas tillämpningsområde. Om ett fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för de koderna registreras i Finland, kan det finnas behov att godkänna en utländsk utbildningsanordnare som ger den utbildning som behövs för arbete ombord i fartyget. Också passagerarfartygsrederier som har en stor mängd personal som behöver utbildning låter bygga och utnyttjar utbildningscentrum utanför Finland och det kan finnas behov av att godkänna de utbildningar de ger. 

Enligt 4 mom. ska godkännandet ges tillsvidare, men av särskilda skäl ska det kunna ges för viss tid. Ett särskilt skäl kan t.ex. vara att utbildningsanordnaren ansöker om godkännande för en viss tid eller att det är fråga om något annat tillfälligt arrangemang. Utbildningsanordnaren sak ges ett beslut om godkännandet. 

Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om krav på utbildningsanordnare utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan det t.ex. föreskrivas om behörighetskrav för utbildningsanordnare i enlighet med regel A-I/6 i STCW-konventionen. Det kan också finnas behov av att föreskriva om krav på utrustning och intyg genom förordning. Det föreslås att Trafiksäkerhetsverket ska få utfärda närmare tekniska föreskrifter om förfarandet för godkännande och om vilka handlingar som ska bifogas ansökan. 

2 §. Förutsättningar för att godkänna anordnare av utbildning som inte överensstämmer med STCW-konventionen. I paragrafen föreskrivs om de förutsättningar som en sådan utbildningsanordnare ska uppfylla som ansöker om godkännande av särskilda skäl enligt 1 § 3 mom. En utbildningsanordnare kan godkännas under förutsättning att den har undervisningspersonal som har god yrkesmässig kompetens inom det delområde av sjöfarten som utbildningen gäller samt den kunskap och skicklighet uppgiften kräver. Kravet på undervisningspersonalen motsvarar kraven på läroanstalter och utbildare som ger förarutbildning inom järnvägstrafiken enligt II avd. 8 kap. 3 § i denna lag. Dessutom ska utbildningsanordnaren ha ett kvalitetsstyrningssystem. Kvalitetsstyrningssystemet kan t.ex. vara ett ledningssystem för kvalitet enligt någon ISO-standard eller något annat motsvarande system. 

3 §. Godkännande av utbildning inom sjöfarten. I paragrafen föreskrivs om godkännande av utbildning inom sjöfarten. Bestämmelsen baserar sig på STCW-konventionen, på STCW-koden som hör samman med den och på direktivet om minimiutbildning, i vilka det förutsätts att utbildning för sjöfarare som tillhandahålls i enlighet med STCW-konventionen ska vara godkänd av förvaltningen. Det förutsätts t.ex. i reglerna II/1 och II/2 i II kap. i STCW-koden att vaktchefen för bryggvakten samt fartygets befälhavare och överstyrman har genomgått en godkänd utbildning om de arbetar ombord på ett fartyg vars bruttodräktighet är minst 500. 

Utbildningsanordnaren ska ansöka om godkännande för de utbildningar den ordnar. Enligt 1 mom. ska Trafiksäkerhetsverket på ansökan godkänna utbildningar som uppfyller kraven i STCW-konventionen. Med stöd av momentet kan också sådana utbildningar godkännas som nämns i motiveringen till 1 § och för vilka förvaltningens godkännande förutsätts enligt STCW-konventionen, men för vilka utbildningsanordnaren inte behöver något godkännande. Exempelvis personalen på passagerarfartyg, som enligt alarmförteckningen har ansvar för att biträda passagerarna i nödsituationer, ska ha en sådan utbildning i hantering av folkmassor som har godkänts av förvaltningen (STCW-koden punkt A-V/2.1). Rederierna kan ordna sådana enskilda kurser ombord. För dem förutsätts dock inte att utbildningsanordnaren godkänns enligt 1 §. Ett rederi som ordnar sådana utbildningar ska ansöka om godkännande för dem enligt detta kapitel. Sådana utbildningsanordnare omfattas inte av kvalitetskraven enligt regel I/8i STCW-konventionen eller av auditeringarna vart femte år. 

Verket kan av särskilda skäl också godkänna andra utbildningar inom sjöfarten som leder till behörighetsbrev eller intyg över specialkompetens. Det är fråga om utbildningar som ges av sådana utbildningsanordnare som har godkänts av särskilda skäl med stöd av 1 kap. 3 § i denna lag. Bedömningen gäller utbildningens innehåll och utbildningsarrangemangen. Avsikten är att utbildningen ska vara godkänd innan den inleds. 

Om förutsättningarna för att godkänna en utbildning föreskrivs i 2 mom. Utbildningsanordnaren ska ha en detaljerad skriftlig utbildningsplan, som innefattar de undervisningsmetoder, förfaranden och undervisningsmaterial som behövs för att uppfylla kompetenskraven. Läroplanerna, förfarandena och undervisningsmaterialet kan bedömas utifrån de handlingar utbildningsanordnaren lämnas in. Utbildningsanordnarens lokaler och utrustning ska vara sådana att de motsvarar den utbildning som ges. Dessa krav baserar sig på regel A-I/6.1.1 i STCW-koden och artikel 17.2a i direktivet om minimiutbildning. 

3 punkten gäller utbildningar som ges av sådana utbildningsanordnare som godkänns av särskilda skäl med stöd av 3 § 1 mom. I punkten behandlas sådana förutsättningar som baserar sig på andra internationella förpliktelser än STCW-konventionen eller på IMO:s eller ILO:s regler eller rekommendationer eller på nationella krav som syftar till att säkerställa en tillräcklig nivå på utbildningen. 

Sådana förutsättningar som gäller utbildningarnas innehåll kan t.ex. basera sig på sådana internationella koder som nämns i motiveringen till 1 § 3 mom., såsom HSC- och DSC-koderna. Också t.ex. kurser i råoljespolning leder till certifikat över specialbehörighet, som baserar sig på IMO:s resolution. Dessutom kan en del utbildningskrav som berör sjöfarten följa av ILO:s (Internatioal Labour Organization) dokument. Utbildningen för matroser har t.ex. tidigare reglerats av ILO, men har numera överförts till STCW-konventionens sfär. Nationella krav enligt denna lag gäller sådana utbildningar vilkas innehåll inte regleras i de examensgrunder som utfärdats genom Utbildningsstyrelsens föreskrifter. Ett exempel på en sådan utbildning är den utbildning som förutsätts för erhållande av förarbrev B för besiktningsfartyg, för vilka kraven bestäms i bemanningsförordningen. 

Om förarbrevet baseras på ett nationellt krav, kan det dessutom vid bedömningen av förutsättningarna för godkännande kontrolleras om utbildningen uppfyller kraven enligt de examensgrunder Utbildningsstyrelsen fastställt. Det kan t.ex. bli aktuellt vid bedömningen av om den utbildning som krävs för ett förarbrev av lägre klass också ingår i en utbildning som krävs för ett förarbrev av högre klass. Jämförelsen kan t.ex. gälla utbildningarna för sjökapten och skeppare i inrikes fart. Det görs genom an ansökan av läroinrättningen. Då kan Trafiksäkerhetsverket bevilja den som har sjökaptensutbildning förarbrev för skeppare i inrikes fart. 

I 3 mom. åläggs utbildningsanordnaren att göra en nya ansökan om godkännande om utbildningskraven ändras väsentligt. Utbildningskraven innefattar också utbildningsanordnarens lokaler och utrustning, och om kraven på dem ändras väsentligt ska en ny ansökan om godkännande göras. I momentet åläggs Trafiksäkerhetsverket att informera utbildningsanordnarna om sådana kommande ändringar i utbildningskraven som förutsätter ett nytt godkännande. 

I 4 mom. ingår ett bemyndigande för Trafiksäkerhetsverket att får meddela närmare tekniska föreskrifter om utbildningens innehåll och utbildningsarrangemangen. I föreskrifterna ska i första hand STCW-konventionen tillämpas. Om ett utbildningskrav följer av något annat av IMO:s dokument, t.ex. en regel eller rekommendation, kan föreskrifterna basera sig på rekommendationerna och innebära preciseringar av dem. Det föreslås också att Trafiksäkerhetsverket ska få utfärda närmare tekniska föreskrifter om förfarandet för godkännande och om vilka handlingar som ska bifogas ansökan. Det kan t.ex. förutsättas att en utbildningsanordnare har en tabell över varje kurs motsvarighet, i vilken det specificeras vilka utbildningar utbildningsanordnaren tillhandahåller och vilka krav enligt STCW-konventionen eller koden de motsvarar. 

4 §. Bedömning. Med stöd av paragrafen får Trafiksäkerhetsverket utvärdera de utbildningsanordnare och utbildningar som verket har godkänt. Syftet med utvärderingen är att säkerställa att utbildningen för sjöfarare följs upp och att den faktiskt motsvarar de krav på vilka godkännandet baserar sig. Paragrafen baserar sig på regel I/6 i STCW-konventionen, enligt vilken utbildningen för sjöfarare ska övervakas och följas upp. Också i regel I/8 i konventionen förutsätts det att utbildningen följs upp kontinuerligt med hjälp av ett kvalitetssäkringssystem för att säkerställa att de uppställda målen uppnås. Utvärderingen ska också kunna gälla utbildningsanordnare än sådana som avses i STCW-konventionen, som Trafiksäkerhetsverket har godkänt av särskilda skäl. 

Vid utvärderingen kontrolleras om utbildningen och utbildningsarrangemangen motsvarar kraven enligt 1–3 §. Vid utvärderingen kontrolleras alltså bl.a. om utbildningen och utbildningsarrangemangen motsvarar STCW-konventionen och eller de andra internationella regelverk som nämns ovan, såsom HSC- och DSC-koderna samt de av IMO:s resolutioner, regler och rekommendationer i vilka det ingår krav som berör sjöfartsutbildning. Om Trafiksäkerhetsverket av särskilda skäl har godkänt en utbildningsanordnare som tillhandahåller utbildning som baserar sig på nationella krav, ska det kontrolleras att utbildningen ges i enlighet med de krav som godkänt nationellt. Främst är det fråga om sådana utbildningar vilkas innehåll inte regleras i de examensgrunder som utfärdats genom utbildningsförvaltningens föreskrifter. Ett exempel på en sådan utbildning är den utbildning som förutsätts för erhållande av förarbrev B för fiskefartyg, för vilka kraven bestäms i bemanningsförordningen. 

Vid utvärderingen är avsikten att besöka utbildningsanordnarens lokaler för att bedöma om utbildningen genomförs i enlighet med det godkända kursprogrammet, om utbildningsanordnaren har behövlig utrustning och om undervisningspersonalen har den behövliga kompetensen. Avsikten är att utvärderingar ska företas tillräckligt ofta, t.ex. vartannat år. 

Det kan finnas behov av att endast utvärdera utbildningen om en godkänd utbildningsanordnare inleder en ny utbildning eller i fråga om utbildning ombord. 

I 2 mom. befullmäktigas Trafiksäkerhetsverket att utfärda närmare föreskrifter om vilka handlingar som behövs vid mellanutvärderingar. De behövliga handlingarna kan t.ex. beröra resultaten av auditeringar, om utbildningsanordnaren inte omfattas av utvärdering enligt STCW-konventionen. I fråga om utländska utbildningsanordnare kan det vid en mellanutvärdering finnas behov av att begära uppgifter om ett godkännande som en lokal behörig myndighet ar utfärdat för utbildningsanordnaren. 

5 §. Utbildningsanordnares anmälningsplikt. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten för godkända utbildningsanordnare att omedelbart informera Trafiksäkerhetsverket om väsentliga ändringar i de uppgifter som getts i en ansökan eller som sökanden annars gett. Trafiksäkerhetsverket ska då bl.a. få bedöma om förutsättningarna för tillstånd alltjämt uppfylls eller om utbildningsanordnaren eller den utbildning som tillhandahålls förutsätter ett nytt tillstånd eller en ny auditering. Anmälningsplikten gäller endast väsentliga förändringar i de uppgifter som lämnats. Små ändringar, som inte inverkar på uppfyllandet av förutsättningarna för utbildningsanordnaren eller utbildningen, behöver inte anmälas. Trafiksäkerhetsverket får meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska anmälas enligt paragrafen och om hur de ska ges in till Trafiksäkerhetsverket. 

12 kap.: Tillståndspliktig luftfart

I II avd. 12 kap. i kapitlet behandlas tillståndspliktig luftfart. Det är i synnerhet fråga om lufttransporter, flygtrafik, men i kapitlet finns också bestämmelser om bruksflyg. Bestämmelserna har flyttats från luftfartslagen med de små ändringar som beskrivs nedan. Till skillnad från andra trafikformer finns de nationella bestämmelserna om luftfart i en enda lag, luftfartslagen. Undantaget från den regeln är lagen om flygplatsnät och flygplatsavgifter (210/2011), där det föreskrivs om det nationella flygplatsnätet, men i övrigt finns alla bestämmelser på lagnivå i luftfartslagen. 

Det föreslås också att bestämmelserna om tillstånd för fjärrstyrd flygverksamhet ska flyttas från luftfatslagen till lagen om transportservice. Tills vidare har de bestämmelserna inte bringats i kraft, eftersom Finland har strävat efter så liberala bestämmelser som möjligt om fjärrstyrd flygverksamhet. När fjärrstyrd verksamhet har börjat bli vanligare, och när det har konstaterats att det i Finland finns kunnande och know-how för utveckling och kommersialisering av fjärrstyrd flygverksamhet, har man i luftfartslagen velat skapa beredskap för att ta i bruk nationella myndighetstillstånd. De tillståndsbestämmelserna kan behövas om tillstånd krävs i sådana länder till vilka finländska aktörer önskar utvidga sin verksamhet. Det föreslås att det ska föreskrivas om ibruktagande av tillståndsbestämmelser genom förordnings av statsrådet. 

1 §. Definitioner.I paragrafen föreslås ingå sex definitioner. 

Med Chicagokonventionen avses konventionen angående internationell luftfart (FördrS 11/1949). 

Med EASA-förordningen avses Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG. 

Med ECAC avses Europeiska civila luftfartskonferensen. 

Med tillstånd för fjärrstyrd flygverksamhet avses tillstånd som krävs för användning av obemannade luftfartyg som styrs från en fjärrstyrningsplats. 

Med lufttrafikförordningen avses Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. 

Med förordningen om luftfartsavtal med tredjeland avses Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 847/2004 om förhandling om och genomförande av luftfartsavtal mellan medlemsstater och tredje länder. 

2 §. Lufttrafik. Paragrafen baserar sig på 63 § i luftfartslagen, och det föreslås att till den fogas ett nytt 1 mom. med en definition av lufttrafik. Med lufttrafik avses en flygning eller flygserie för transport av passagerare, gods och/eller post mot ersättning eller hyra, för vilka det föreslås att operativ licens i enlighet med lufttrafikförordningen ska behövas också i fortsättningen. Om förutsättningarna för beviljande av operativ licens föreskrivs i lufttrafikförordningen. 

Bestämmelserna i 2 mom. motsvarar i sak 63 § 1 mom. i luftfartslagen sådana de lyder ändrade i lag 61/2016. Av de personer som fortlöpande och faktiskt leder verksamheten hos den som ansöker om operativ licens förutsätts gott anseende. Paragrafen ändras så att ett utlåtande av Rättsregistercentralen inte längre krävs för att bevisa gott anseende. I fortsättningen ska Trafiksäkerhetsverket bedöma en persons goda anseende utifrån ett straffregisterutdrag från rättsregistercentralen på samma sätt som för de andra trafikformer som berörs av motsvarande krav. 

Bestämmelserna i 3 mom. motsvarar 63 § 2 mom. i luftfartslagen. Enligt artikel 12 i EU:s lufttrafikförordning ska en medlemsstat bestämma om den förutsätter att luftfartyg som är i bruk registreras i det nationella registret eller inom gemenskapen, dvs. inom Europeiska unionen. 

3 §. Lufttrafik på flygrutter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med start- eller ändpunkt i Finland. Bestämmelserna i paragrafen motsvarar 64 § i luftfartslagen, som föreslås upphävas. 

4 §. Reguljär flygtrafik mellan Finland och tredjeländer. Paragrafens språkdräkt förenklas och förtydligas. Paragrafen motsvarar i sak 66 § i luftfartslagen, som föreslås upphävas. 

5 §. Utdelning av begränsade trafikrättigheter. I paragrafen preciseras förfarandet när utövandet av trafikrättigheter begränsas i ett luftfartsavtal. För reguljär lufttrafik mellan Finland och tredjeländer behövs trafiktillstånd om utövandet av trafikrättigheter begränsas i ett luftfartsavtal. Paragrafen motsvarar i sak 67 § i luftfartslagen. 

6 §. Icke-reguljär flygtrafik mellan Finland och tredjeländer. I paragrafen definieras icke-reguljär lufttrafik. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 68 § i luftfartslagen. I 1 mom. föreskrivs om möjligheten för Trafiksäkerhetsverket att förbjuda icke-reguljär flygtrafik som bedrivs av flygbolag inom EES-området, om den orsakar bolag som bedriver reguljär flygtrafik på samma rutt ekonomiska olägenheter som inte kan betraktas som obetydliga, och om det lufttrafikföretag som bedriver icke-reguljär flygtrafik med sin verksamhet kringgår begränsningarna för reguljär flygtrafik. 

Ändringar i förordning (EU) nr 868/2004 är under arbete inom EU i fråga om situationer när ett förfarande som påverkar konkurrensen och som tas i bruk av ett tredjeland eller en sammanslutning från ett tredjeland eventuellt skadar eller riskerar skada en eller flera flygoperatören inom unionen. 

Under beredningen av andra fasen av lagen om transportservice har det diskuterats om den aktuella paragrafens ordalydelse är vilseledande. Syftet med paragrafen är inte att begränsa konkurrensen utan att ingripa i situationer när bedrivandet av icke-reguljär flygtrafik orsakar ekonomiska olägenheter som inte kan betraktas som obetydliga för en sådan flygoperatörs verksamhet som bedriver reguljär flygtrafik ekonomiska olägenheter som inte kan betraktas som obetydliga till följd av att konkurrensen förvrängs då olika regler tillämpas på icke-reguljär och reguljär flygtrafik. Det har diskuterats om bedömningskriteriet i stället för ekonomisk olägenhet t.ex. borde vara snedvridning av konkurrensen. 

I detta skede föreslås endast ändringar av teknisk karaktär i paragrafens ordalydelse, och avsikten är att harmonisera den med EU-lagstiftningen sedan det pågående EU-projektet slutförts. 

7 §. Flygtrafik över finskt territorium. Paragrafens språkdräkt har förtydligats. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 69 § i luftfartslagen. 

8 §. Bruksflygtillstånd. I paragrafen ingår en hänvisning till bestämmelserna om specialluftfart i flygdriftförordningen. Paragrafen motsvarar i övrigt 70 § i luftfartslagen, men det föreslås lindringar i fråga om den specialluftfart som hör till den nationella kompetensen. Hittills har bruksflygverksamhet antingen varit tillståndspliktig eller tillåten utan tillstånd. Kraven på verksamheten håller på att lättas upp i EU-lagstiftningen, i synnerhet i fråga om verksamhet av hobbykaraktär. Ett sätt att lätta upp dem är att anmälningsplikt tas i bruk vid sidan om tillståndsplikten. I fortsättningen ska Trafiksäkerhetsverket kunna tillåta verksamhet efter anmälan i fråga om sådan bruksflygverksamhet som är tillståndspliktig eller får bedrivas utan tillstånd. Det föreslås att samma möjlighet att lätta upp förfarandet ska tas in också i den nationella lagstiftningen. De nationella reglerna tillämpas bl.a. på verksamhet med historiska luftfartyg. 

9 §. Tillstånd för fjärrstyrd flygverksamhet. Paragrafen motsvarar 73 § i luftfartslagen. 

10 §.Beredskap för undantagsförhållanden och störningar. 1 mom. motsvarar i sak beredskapsplikten för innehavare av drifttillstånd enligt 160 § 1 mom. 2 punkten i luftfartslagen, och 2 mom. motsvarar 160 § 3 mom. till den del där föreskrivs om möjligheten att utfärda bestämmelser på lägre nivå. 

13 kap.: Behörigheter och utbildning för flygbesättningar

1 §. Piloter, kabinbesättning och piloter för fjärrstyrda luftfartyg. Om krav och persontillstånd för flyg- och kabinbesättningar på luftfartyg föreskrivs i EASA-förordningen och i kommissionens flygbesättningsförordning (EU) nr 1178/2011. I paragrafen föreskrivs att till den del EU-förordningarna inte ska tillämpas ska fysiska personer som hör till ett luftfartygs flygbesättning ha flygcertifikat jämte behörigheter samt medicinskt intyg. 

2 §. Beviljande av persontillstånd för luftfart. I paragrafen föreskrivs om rätten för Trafiktillståndsverket att bevilja sådana tillstånd för flyg- och kabinbesättningar som avses i 1 § när förutsättningarna för beviljande av tillståndet i fråga uppfylls. I paragrafen föreskrivs också om rätten för Trafiksäkerhetsverket att införa uppgifter om tillstånd i trafik- och transportregistret och utfärdar de certifikat och intyg som behövs för att styrka certifikatet. Paragrafen baserar sig på 46 och 47 § i luftfartslagen, som utom för flygbesättningar också tillämpas på andra persontillstånd inom luftfarten. Paragraferna kan därför inte flyttas till lagen om transportservice som sådana, men innehållet i den föreslagna paragrafen motsvarar i sak de paragrafer i luftfartslagen som nämns ovan till den del de tillämpas på flygbesättningar. 

Enligt paragrafen ska tillstånd inte beviljas en sökande som inte är lämplig att inneha tillståndet. En sådan sökande ska anses olämplig att inneha ett tillstånd, som trots en anmärkning eller varning fortsätter att bryta mot bestämmelserna eller föreskrifterna om luftfart eller genom att i väsentlig grad eller upprepade gånger bryta mot bestämmelserna eller föreskrifterna om luftfart visar bristande vilja eller förmåga att följa dem, eller som annars genom sin tidigare verksamhet har visat sådan allmän likgiltighet gentemot bestämmelserna eller föreskrifterna att det finns anledning att misstänka att sökanden inte förmår eller vill följa de bestämmelser och föreskrifter som är av väsentlig betydelse för säkerheten inom luftfarten. 

Till paragrafen fogas en ny 3 punkt, genom vilken delar av 15 § i luftfartslagen som föreslås upphävas tas in i lagen om transportservice. Tidigare har 15 § i luftfartslagen styrt tolkningen vid bedömningen av en tillståndsinnehavares olämplighet och av hurudana gärningar som har betydelse med tanke på den. Då bestämmelsen i luftfartslagen upphävs, kompletteras 2 § 3 mom. med en motsvarande bestämmelse för att precisera bedömningen av tillståndsinnehavares olämplighet. 

3 §. Förutsättningar för beviljande av ett medicinskt intyg. Paragrafen motsvarar 48 § i luftfartslagen. 

4 §. Utländska tillstånd. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten för Trafiksäkerhetsverket att erkänna persontillstånd som beviljats utomlands i enlighet med de internationella förbindelser som är bindande för Finland. Enligt 2 mom. kan Trafiksäkerhetsverket godkänna ett tillstånd som beviljats utomlands om förutsättningarna enligt 13 kap. uppfylls. Paragrafen motsvarar i sak 51 § i luftfartslagen. 

5 §. Flygelev. Paragrafen motsvarar 54 § i luftfartslagen. 

6 §. Utbildning för flygbesättning. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 70 § i luftfartslagen, kompletterad med möjligheten att ge utbildning efter anmälan. I luftfartslagen har tillståndet kallats flygutbildningstillstånd, fast det omfattar både flygutbildning och teoriutbildning. I paragrafen föreskrivs också om utbildning för kabinbesättning. I detta sammanhang föreslås det att tillståndets namn ska ändras till utbildningstillstånd. 

Inom EU övervägs en uppluckring av de relativt strikta bestämmelserna, i synnerhet i fråga om luftfart av hobbykaraktär. Ett exempel på en sådan förändring är s.k. anmälda utbildningsorganisationer (Declared Training Organisations, DTO), som får ge sådan utbildning som närmare definieras i lagstiftningen utan tillstånd. Eftersom en anmälan om verksamheten dock ska göras till myndigheten, kommer verksamheten att omfattas av myndighetstillsynen. Merparten av flygutbildningen hör till området för EU:s lagstiftning, men fortfarande grundar sig en del på nationella bestämmelser. Det föreslås att verksamhet efter anmälan också ska tillåtas i vår nationella verksamhet. EU:s lagstiftning tillåter också bl.a. skillnadsutbildning utan tillstånd eller anmälan. För att vi inte ska ställa striktare krav på våra aktörer än i motsvarande verksamhet inom EU förutsätts det att man nationellt ska kunna gå över från ett tillståndsförfarande till ett anmälningsförfarande för motsvarande verksamhet eller till att tillåta att verksamheten bedrivs helt utan tillstånd eller anmälan om så sker i EU:s lagstiftning ifråga om motsvarande verksamhet. Man håller på att tillåta utbildningsverksamhet efter anmälan främst i fråga om vissa utbildningar för certifikat och behörighet för allmän luftfart. Syftet med den lagstiftning som bereds inom EU är bl.a. att utbildare som bedriver anmälningspliktig verksamhet årligen ska rapportera om sin verksamhet till myndigheten. Trafiksäkerhetsverket ska vid behov kunna meddela föreskrifter om sådan utbildningsverksamhet som får bedrivas efter anmälan, med beaktande av de förutsättningar för motsvarande verksamhet som ställts upp inom EU. 

AVDELNING III

Det föreslås att i den avdelning i lagen om transportservice som handlar om service görs vissa ändringar till följd av att lagen ska omfatta flyg-, sjö-, räls- och vägtransporter. 

1 kap.: Persontransporttjänster.

4 §. Försorg om luftfartyg, passagerare och gods. I kapitlet har hittills behandlats aktörernas informationsskyldighet och om skyldigheter och prissättning i fråga om taxitrafik. I fråga om innehållet passar 58 § i luftfartslagen om försorg om luftfartyg, passagerare och gods i detta kapitel. 

2 kap.: Informationens och informationssystemens interoperabilitet

Det föreslås att i III avd. 2 kap. i lagen tas in en ny bestämmelse om tillgång till tjänster på någon annans vägnar, och att 4 § ändras till följd av den nya bestämmelsen. 

2 a §. Tillgång till tjänster på någon annans vägnar. Syftet med bestämmelserna om information i lagen om transportservice är att placera dem som använder tjänster i centrum och på så sätt möjliggöra sammanhängande resekedjor från dörr till dörr. Redan i lagens första fas ingick bestämmelser om att enskilda resor inom persontransporttjänster i väg- och spårtrafiken ska kunna skaffas av andra tjänsteleverantörer via ett öppet gränssnitt. finns det behov av av att utvidga möjligheten att till en resekedja eller en persons kombinationstjänst också koppla biljetter för andra trafikformer, olika mobilitetstjänster såsom hyrfordonstjänster, olika serie- eller säsongprodukter samt rabatter. Genom bestämmelserna i lagens första fas underlättas bildandet av enskilda resekedjor i enskilda fall, men de bestämmelser som föreslås i den andra fasen syftar till att främja utbudet av kombinationstjänster t.ex. i form av månadspaket. 

Det föreslås att till kapitlet ska fogas en ny paragraf som gör det möjligt att koppla användarkontot för en persons kombinationstjänst till en tjänstehelhet, t.ex. en kombinationstjänst. På så sätt kan kunden flexibelt administrera sina olika kundförhållanden och bygga upp helheter som är lätta att använda. Kunden kan t.ex. begära att den som erbjuder en kombinationstjänst för kundens räkning ser till att en säsongbiljettprodukt hålls i kraft, och att den tjänstehelhet kunden behöver är den bästa möjliga ur kundens perspektiv. 

Det föreslagna 1 mom. gäller alla olika trafikformer, vilket innebär att också biljetter för flyg- och sjötransporter föreslås omfattas av bestämmelsen. Den gäller också olika mobilitetstjänster, och till en kombinationstjänst ska t.ex. kunna kopplas hyres- eller samanvändningstjänster för trafikmedel. Vidare omfattar 1 mom. olika biljettprodukter, t.ex. serie- eller säsongbiljetter, som inte är knutna till individuella rabattgrunder. I bestämmelsen förutsätts det att en person redan har ett användarkonto till vilket vissa personuppgifter kopplats. Det förutsätts alltså inte att en digital tjänst byggs upp, utan bestämmelsen gäller situationer då ett användarkonto finns. Bestämmelsens ordalydelse motsvarar III avd. 2 kap. 2 § 1 mom. i första fasen av lagen om transportservice. Där är det fråga om två olika slags användning. I det första fallet ger den berörda tjänsteleverantören tillträde till ett gränssnitt via vilket en leverantör av en förmedlings- eller kombinationstjänst kan skaffa biljettprodukter. Då bör användarkontots personuppgifter kunna utnyttjas vid transaktionen. Den aktör som är förpliktad att ge tillgång ska vid behov ge tillgång till användarkontots uppgifter via något annat elektroniskt kundgränssnitt, om användarkontots uppgifter inte är direkt kopplade till något försäljningsgränssnitt för biljetter eller andra produkter som ger rätt att resa. Användarkontot kan i sig självt vara sådant att biljett- eller reseprodukter inte kan skaffas direkt via det, men dess uppgifter kan utnyttjas då man skaffar produkterna. Bonusuppgifter som berättigar till stamkundsrabatter kan t.ex. vara sådana uppgifter. I andra fall kan tjänsten redan ha ett färdigt gränssnitt, via vilket kunden själv kan skaffa biljettprodukter med hjälp av sitt användarkonto. Då behöver den berörda tjänsteleverantören inte nödvändigtvis ge tillträde till ett nytt gränssnitt, utan den kan ordna tillträde till ett existerande gränssnitt för leverantören av förmedlings- eller kombinationstjänster på något annat sätt. Med personer avses både fysiska och juridiska personer. Andra produkter som berättigar till användning av mobilitetstjänster kan t.ex. avse platsreserveringar eller andra mobilitetstjänster än transporttjänster. Uthyrning av trafikmedel utgör t.ex. inte biljettprodukter. 

Det föreslagna 2 mom. gäller situationer när en biljettprodukt skaffas med en personbunden rabattgrund. Det kan t.ex. vara fråga om en månadsbiljett vars rabattgrund är knuten till personens boendekommun eller status som t.ex. studerande eller pensionär. På motsvarande sätt som i fråga om 1 mom. förutsätts inte heller i 2 mom. att en digital tjänst byggs upp, utan det är fråga om befintliga gränssnitt eller andra elektroniska kundgränssnitt. Tills vidare finns endast ett litet antal färdiga sådana, men flera digitaliseringsprojekt pågår. Det finns också skäl att anta att utvecklingen mot ytterligare digitalisering fortsätter oavbrutet. Också i detta moment kan det vara fråga om ett användarkonto via vilket kunden själv kan köpa biljettprodukter. Dessutom omfattar bestämmelsen situationer när någon annan aktör har anförtrotts att upprätthålla uppgifter om rabattgrunden. Då förutsätts det inte att den aktör som upprätthåller rabattgrunden står i direkt förbindelse med de instanser som har tillgång på någon annans vägnar, eller öppnar ett gränssnitt för deras bruk. I bestämmelsen åläggs dock den instans som administrerar rabattgrunden och den som ger ut biljetten att tillsammans se till att uppgifter om rabattgrunden kan utnyttjas vid kundtransaktionen. I fortsättningen kan uppgifter kontrolleras i realtid mellan olika system, men det förutsätts inte i bestämmelsen. Rabattgrunderna ändras väldigt ofta, och parterna kan komma överens om hur uppdateringar kan ske. I bestämmelsen ställs inte heller några krav på hur uppdateringar tekniskt ska genomföras. Om en kommun eller någon annan offentlig aktör upprätthåller rabattgrunden, orsakar det endast små kostnader. Också till den delen får uppgifterna utnyttjas endast i den omfattning det behövs för att genomföra en kundtransaktion. Det får alltså t.ex. inte vara fråga om uppgifter om en persons kundhistoria. Personbundna rabatter kommer fortfarande att vara personliga, och kan inte överföras på andra. 

Den föreslagna bestämmelsen i 2 mom. är central för utvecklingen av fullskaliga kombinationstjänster. Den är också central ur ett brukarperspektiv, för om månadsbiljetter med rabattgrunder inte kan kopplas till kombinerade tjänstepaket kan arrangemanget inte ur brukarnas perspektiv erbjuda tillräckliga förmåner och en tillräckligt omfattande användarupplevelse. 

Vid tillgång till tjänster på någon annans vägnar träder en leverantör av en förmedlings- eller kombinationstjänst på kundens begäran i kundens ställe vid transaktionen. Ur kundens perspektiv är det fråga om att kunden i fortsättningen kan sköta olika ärenden "via en och samma lucka". En leverantör av en förmedlings- eller kombinationstjänst kan också t.ex. sköta giltigheten för olika säsongprodukter enligt kundens behov. En leverantör av förmedlings- eller kombinationstjänster får inga sådana rättigheter som inte kunden har. De föreslagna bestämmelserna ska inte heller påverka produktens pris, utan kunden ska få den på samma grunder som tidigare. En rabattgrund är t.ex. fortsättningsvis knuten till en viss person, och t.ex. en kommunbaserad rabatt kan inte utnyttjas av någon annan. 

Den föreslagna bestämmelsen baserar sig på ett liknande resonemang som i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG, dvs. EU:s andra betalningstjänstdirektiv (PSD2). Enligt direktivet ska ett betalningsinstitut på kundens begäran ge en annan tjänsteleverantör tillgång till kundens kontouppgifter via sitt eget system. Systemet förutsätter att den kontoförande banken har ett "standardiserat", publicerat gränssnitt för genomförande av tjänster. Den kontoförande banken får för sin del inte förutsätta ett avtal av den tredje parten. Arrangemanget förutsätter naturligtvis ett kontoinnehavarens uttryckliga godkännande. 

I juridisk mening är det närmast fråga om en fullmakt. Den föreslagna bestämmelsen påverkar inte det juridiska ramverket utan i den regleras sättet att genomföra tillgången till tjänster på någon annans vägnar i en elektronisk verksamhetsmiljö, dvs. i huvudsak via gränssnitt. Enligt betalningstjänstdirektivet ska den tjänsteleverantör som begär att få delta identifiera sig för den tjänsteleverantör som åläggs att ge tillträde till sitt gränssnitt. I direktivet föreskrivs inte närmare hur det ska ske. Motsvarande process bör naturligtvis genomföras också i fråga om mobilitetstjänster. I Finland torde man då kunna utnyttja datatjänsten för roller och behörigheter inom den nationella servicearkitektur som tas i bruk som bäst. 

Utgångspunkten vid tillgång till tjänster på någon annans vägnar är att en person har kund- eller användarkonton både i den berörda tjänsten och i en tjänst hos den tjänsteleverantör som ges tillgång. Arrangemanget förutsätter alltså inte ens att personuppgifter överförs från en tjänst till en annan. Avsikten med bestämmelsen är inte att genomföra den överföringsrätt som avses i artikel 20 i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Syftet med det föreslagna 3 mom. är att klargöra det genom konstaterandet att personuppgifter vid tillgång till tjänster på någon annans vägnar endast får behandlas i den omfattning det behövs för att bekräfta identiteten. I praktiken är det fråga om att man genom att jämföra uppgifter på brukarkonton får säkerställa att personen är densamma. I regel är avsikten inte alls att personuppgifter ska överföras mellan brukarkonton. Sedan en kundhändelse inletts, förmedlar den tjänsteleverantör som har tillgång på någon annans vägnar en identifieringskod till den som är förpliktad att ge tillgång. Efter det kan biljettprodukter eller andra produkter som berättigar till mobilitetstjänster returneras genom automatiserad kommunikation med hjälp av koden från biljettransaktionen, utan att resenärens personuppgifter behöver överföras i identifierbar form. Dessutom kan det finnas behov av personuppgifter vid kundhändelser, om de behöver bifogas en biljettprodukt eller någon annan produkt som berättigar till att utnyttja en mobilitetstjänst (t.ex. namn, rabattgrundens art etc.). Eftersom det i varje händelse är fråga om tillgång till tjänster på kundens vägnar och på kundens initiativ, är det tillåtet att behandla personuppgifter på grund av ett medgivande eller avtal. Medgivandet ska uppfylla de kriterier som ställs upp i personuppgiftslagen och i fortsättningen i EU:s allmänna dataskyddsförordning. 

Det är klart att man vid transaktionen måste kunna säkerställa att rätt persons kund- eller användarkontos uppgifter används. Enligt det föreslagna 3 mom. ska identiteten kunna styrkas synnerligen noggrant när ett kundförhållande grundas eller ändras väsentligt. Också vid varje transaktion på någon annans vägnar bör vederbörandes identitet kunna styrkas. I tekniskt avseende torde det kunna göras med olika lösningar, såsom identifieringskoder, certifikat eller pseudonymer. Till skillnad från PSD2 ska stark identifikation alltså inte krävas. Dessutom är det värt att notera att t.ex. betalningstjänstdirektivet kan förutsätta stark elektronisk identifiering vid betalningsuppdrag. Den registeransvariges omsorgsplikt i samband med identifiering behandlas närmare t.ex. i dataskyddsnämndens beslut 14/2011, som gäller beviljandet av kredit. Om servicestrukturen utnyttjas för tillgång på någon annans vägnar, används också stark identifiering. 

I det föreslagna 4 mom. är det fråga om ett förtroendeförhållande mellan tjänsteleverantörer. Det behöver bildas ett liknande förtroendenätverk mellan leverantörer av mobilitets- och kombinationstjänster som har bildats t.ex. mellan leverantörer av stark elektronisk identifiering med hjälp av lagstiftning för att arrangemanget ska kunna göras skalbart. På längre sikt ligger det inte i någons intresse att varje rätt till tillträde måste förhandlas särskilt, eftersom hanteringen av avtalsarrangemang orsakar en betydande arbetsmängd och betydande kostnader. I fråga om mobilitets- och kombinationstjänster strävar man efter att bygga upp ett förtroende och ett förtroendenätverk genom praktiska åtgärder samt med hjälp av den nya 5 kap. 1 § som fogas till III avd. i lagen. I den åläggs leverantörer av förmedlings- och kombinationstjänster att meddela Trafiksäkerhetsverket om sina tjänster och sina kontaktuppgifter. Efter det dock inte ännu finns några gemensamma tjänstedefinitioner, är det nödvändigt att den tjänsteleverantör som ger tillträde till ett gränssnitt för tjänster på någon annans vägnar kan bedöma den tredje partens tillförlitlighet enligt bedömningskriterier och villkor som aktören har ställt upp på förhand. 

Tillgång till uppgifter ska dock inte få nekas om den aktör som ber om tillgång för verksamheten i fråga har ett tillstånd, ett godkännande, en auditering eller en certifiering som beviljats av en myndighet eller för motsvarande ändamål av en tredje part som myndigheten befullmäktigat, eller om det annars visas att verksamheten motsvarar en allmänt tillämpad standard eller allmänt accepterade villkor inom branschen. Om en tjänsteleverantör, som har rätt att få tillgång till uppgifter, till följd av sin affärsmodell behöver en auktorisation enligt betalningstjänstdirektivet, kan en sådan auktorisation vara ett exempel på ett sådant tillstånd beviljat av en myndighet på grund av vilket tillgång till uppgifter inte ska få nekas. Den som ber om och nekas tillgång ska ges sakligt motiverade skäl. I enlighet med 4 § ska kriterierna vara rättvisa, skäliga och icke-diskriminerande. 

Det föreslagna 5 mom. är identiskt med III avd. 2 kap. 2 § 2 mom. i lagen om transportservice och innehåller ett undantag för små aktörer. För närvarande finns det skäl att anta att de större företagen, eller åtminstone de företag som har beredskap för att öppna gränssnitt, har skapat digitala tjänster. Eftersom bestämmelsen dock kan väcka oro för hur små företag ska klara av de skyldigheter den innebär, finns det skäl att föreskriva om en möjlighet till undantag för dem. Ett undantag kan motiveras med att företaget eller dess verksamhetsområde är litet, om det inte är tekniskt ändamålsenligt att tillämpa bestämmelsen. Ett undantag ska dock inte vara möjligt för företag som erbjuder sådan offentligt finansierad trafik som en behörig myndighet har upphandlat i enlighet med IV avd. 1 kap. 3 och 4 § i denna lag. Vidare bör det noteras att om aktören deltar i en förmedlingstjänst, kan leverantören av förmedlingstjänsten sköta öppnandet av gränssnitt för aktörens räkning. Enligt den allmänna principen behöver ett gränssnitt gällande samma ärende endast öppnas en gång. En aktör som erbjuder endast i 2 § avsedda tjänster och är förpliktad att öppna gränssnittet enligt nämnda paragraf för dessa tjänster, behöver inte på nytt öppna gränssnittet för samma tjänster enligt 2 a §. 

I 6 mom. föreslås en likadan samarbetsskyldighet som i II avd. 2 kap. 2 § 3 mom. i lagen om transportservice. Till skillnad från PSD2-arrangemanget utgår denna bestämmelse från att arrangemanget i varje händelse förutsätter att parterna kommer överens om olika praktiska frågor. Kapitlets 4 § ska också tillämpas på skyldigheten att ge tillträde enligt denna paragraf, och enligt den paragrafen ska sådana stödtjänster, användarvillkor, program, licenser och andra tjänster som eventuellt behövs för att genomföra arrangemangen vara rättvisa, skäliga och icke-diskriminerande. I likhet med skyldigheten att ge tillträde till gränssnitt om vilken föreskrevs i lagens första fas, behöver inte heller arrangemang enligt den föreslagna 2a § erbjudas gratis, men också de priser som uppbärs ska vara i enlighet med 4 §. 

4 §. Allmänna krav på tillträde till ett gränssnitt. Till 1 mom. fogas en hänvisning till 2a §. Dessutom fogas till 2 mom. också en hänvisning till att kraven på dataskydd och datasäkerhet ska beaktas. Kravet föreslås också omfatta de aktörer som enligt 2a § har rätt att få tillträde till gränssnitt eller system. 

3 kap.: Upphandlingsförfaranden och beviljande av ensamrätt

Det föreslås några ändringar i bestämmelserna om upphandling i II avd. 3 kap. i lagen. Dessutom föreslås det att bestämmelsen om allmän trafikplikt inom luftfarten flyttas från luftfartslagen till denna avdelning. 

2 § Annonsering om upphandling och minimitidsfrister. Det föreslås att 3 mom. ändras så att minimitidsfristerna för upphandlingar förkortas så att de motsvarar motsvarande tidsfrister enligt upphandlingslagen. Det föreslås att minimitiden för lämnande av anbud vid ett förfarande i ett steg förkortas från 45 dagar till 35 dagar och vid ett förfarande i två steg från 40 dagar till 30 dagar. De kortare tidsfristerna motsvarar tidsfristerna för öppet och selektivt förfarande enligt 56 § 2 mom. i upphandlingslagen. Det anses inte finnas några grunder för att avvika från tidsfristerna enligt upphandlingslagen. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket tidsfristerna för anbud kan förkortas om det är möjligt att sända anbuden via ett elektroniskt system. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen 56 § 3 mom. i upphandlingslagen. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. där det föreskrivs om förkortande av tidsfristerna i brådskande fall. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen 57 § 1 mom. i upphandlingslagen. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. där det föreskrivs om förkortande av tidsfristerna när en förhandsannons om upphandlingen har publicerats. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen 57 § 2 mom. i upphandlingslagen. 

8 §. Upphandlingsbeslut och handlingsoffentlighet. Det föreslås att 2 mom. ändras så att väntetiden förkortas från 21 till 14 dagar. Då verkställighetstiden på 21 dagar i den gällande bestämmelsen fastställdes har man beaktat en 14 dagars frist för att väcka ärendet hos marknadsdomstolen samt en sju dagars tid under vilken upphandlingsenheten har möjlighet att utreda när besvärsprocessen, och därmed besvärets uppskjutande verkan, inleds. 

I praktiken har det visat sig gå betydligt snabbare än de sju dagar som nämns ovan att utreda besvärsprocessen, dels till följd av att behandlingsuppgifterna utan dröjsmål publiceras på marknadsdomstolens webbplats, dels till följd av den allmänna praxis enligt vilken upphandlingsenheterna snabbt tar kontakt för att bekräfta. 

11 §. Allmän trafikplikt inom luftfarten. Om allmän trafikplikt inom luftfarten föreskrivs i artikel 16 i EU:s luftfartsförordning 1008/2008. Eftersom det är fråga om en bestämmelse om tillgång till transportmarknaden, föreslås det i detta sammanhang att den flyttas från luftfartslagen till lagen om transportservice. Paragrafen motsvarar 65 § i luftfartslagen. 

Under beredningen övervägdes en överföring av beslutsfattandet om allmän trafikplikt från Trafiksäkerhetsverket till landskapen. Eventuellt ses paragrafen över på nytt i samband med landskapsreformen. 

4 kap.: Offentligt stöd för trafiktjänster.

Den föreslagna ändringen av III avd. 4 kap. gäller en korrigering av en felaktig formulering. 

1 §. Statsfinansieringens användningsändamål. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att den motsvarar formuleringen i gällande kollektivtrafiklag. I den första fasen av lagen om transportservice var avsikten att endast ändra bestämmelsens formulering med bibehållet innehåll. I det sammanhanget föll dock företagen i misstag bort från mottagarna av ersättning för utvecklings-, planerings- och forskningsarbete. Avsikten var att alla andra instanser än trafikidkare också i fortsättningen ska få ersättning med stöd av denna bestämmelse. 

De anslag i statsbudgeten som anvisats för köp och utveckling av tjänster som avses i denna lag ska också kunna användas för att finansiera Kvarkentrafiken. 

5 kap.: Förmedlings- och kombinationstjänster

Det föreslås att ett nytt kapitel om förmedlings- och kombinationstjänster tas in i III avd. Bakgrunden till förslaget är dels det nya begreppet tillgång till tjänster på någon annans vägnar i 1 kap. i denna avdelning, som skapar ett nytt behov av identifiering och nåbarhet för leverantörer av förmedlings- och kombinationstjänster. Dessutom föreslås det att en ny bestämmelse om informationsskyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster och kombinationstjänster ska tas in i kapitlet. Bakgrunden till den förändringen är diskussionen om relationen och ansvarsfördelningen mellan aktörerna när de förmedlar och kombinerar andra tjänsteleverantörers mobilitetstjänster. 

1 §. Anmälningsplikt. Modellen med tillgång till tjänster på någon annans vägnar bygger på att folk är beredda att låta leverantörer av förmedlings- och kombinationstjänster agera på deras vägnar. Ett sådant uppdrag förutsätter förtroende. För att tjänsteleverantörerna ska kunna bevisa sin tillförlitlighet och beredskap att följa lagen och under tillsynsmyndigheternas tillsyn föreslås det att den som tillhandahåller en förmedlings- eller kombinationstjänst ska göra en anmälan om sin verksamhet till Trafiksäkerhetsverket. I anmälan ska ingå en beskrivning av de tjänster som tillhandahålls samt tjänsteleverantörens kontaktuppgifter. Anmälningsplikten gäller dock inte sådana researrangörer och reseförmedlare som avses i paketreselagen, om vilka det föreskrivs i EU:s lagstiftning. Avsikten är att upphäva paketreselagen genom en ny nationell lag om sammanlänkade resetjänster, genom vilken EU:s paketresedirektiv genomförs. 

Det föreslås att anmälningsplikten inte heller ska gälla förmedlings- eller kombinationstjänster för godstransporter. 

Utgångspunkten är att en sådan anmälan ska kunna göras på ett så lätt sätt som möjligt. 

2 §. Särskild informationsskyldighet för den som tillhandahåller förmedlingstjänster eller kombinationstjänster. Vid diskussioner om nya förmedlings- och kombinationstjänster har det kommit fram en oro för att uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan aktörerna kan bli oklar då tjänsterna produceras av flera tjänsteleverantörer. I fråga om en enskild del av en resekedja eller en enskild tjänst är ansvaret vanligen tydligt, men inverkan av kombinationer och förmedling och de tjänsteleverantörernas roller har upplevts som oklara. 

Därför föreslås det en särskild informationsskyldighet för dem som tillhandahåller förmedlingstjänster eller kombinationstjänster. Utöver det som föreskrivs om passagerarrättigheter någon annanstans i lag ska den som tillhandahåller förmedlingstjänster eller kombinationstjänster ge passagerarna information om till vem de kan vända sig under de olika skedena av resekedjan samt sedan skedet i fråga upphört, om tjänsten inte utförs i enlighet med den bekräftelse passageraren fått. 

Informationsskyldigheten vid konsumentköp har inom Europeiska unionen genom direktivet om konsumenträttigheter (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU), som har implementerats i 6 kap. i konsumentskyddslagen (38/1978). Enligt 6 kap. 4 § ska kapitlet dock inte tillämpas på avtal som gäller passagerartransporttjänster, vilka informationsskyldigheten enligt denna paragraf gäller, med undantag för bestämmelserna om förhandsinformation vid distansförsäljning i 6 kap. 12 § 2 och 3 mom. och påföljdsbestämmelsen i 25 §. Konsumenten ska alltså också på ett klart sätt och omedelbart innan konsumenten gör beställningen informeras om de omständigheter som avses i 9 § 1 mom. 1, 6, 7, 17 och 18 punkten och till vilka det hänvisas i 6 kap. 12 § 2 mom. i konsumentskyddslagen. Detsamma gäller också informationsskyldigheten enligt III avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice, som stiftades i den första fasen av lagen om transportservice. 

AVDELNING IV: Myndigheter och tillsyn

I IV avd. föreslås flera tillägg, som i synnerhet beror på att lagens tillämpningsområde utsträcks till att omfatta alla trafikformer. 

1 kap.: Myndigheternas verksamhet.

2 §. Trafiksäkerhetsverkets uppföljnings- och samordningsuppgifter. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., som hänger samman med 2 mom. För närvarande ska en tillhandahållare av mobilitetstjänster enligt 2 mom. trots affärs- och yrkeshemligheten regelbundet lämna de uppgifter om utbudet och den faktiska efterfrågan på den trafik som tillhandahållaren bedriver till Trafikverket som verket behöver för att kunna följa upp efterfrågan och utbudet på mobilitetstjänster och samordna utvecklingen av tjänsterna, samt för statistikföring och forskning. I det nya 4 mom. åläggs Trafikverket att göra den information och de undersökningar det får del av allmänt tillgängliga i maskinläsbar form via ett öppet gränssnitt. 

Bestämmelsen kompletterar skyldigheten att hålla väsentliga uppgifter tillgängliga enligt III avd. 2 kap. 1 § som ingick i första fasen av lagen om transportservice. Syftet med skyldigheten att hålla väsentliga uppgifter tillgängliga är att göra väsentliga uppgifter om mobilitetstjänster allmänt tillgängliga. Den föreslagna paragrafen gör det möjligt att också få uppgifter om utnyttjandet av tjänsterna. 

Ett syfte med lagen om transportservice är att förbättra tillgängligheten och utnyttjandet av information om transporter. Myndigheten bör ha information om mobilitetstjänster, så att den kan följa upp efterfrågan och utbudet på tjänster och samordna utvecklingen av mobilitetstjänster. I en marknadsbaserad verksamhet och då mobilitetstjänsterna utvecklas är det dock inte tillräckligt att enbart myndigheterna har information, utan informationen ska vara lätt tillgänglig. Därför är det motiverat att den information om mobilitetstjänster som samlas hos Trafiksäkerhetsverket publiceras. Gränssnitten gör det möjligt att få information lätt och i användbar form. Då informationen görs bättre tillgänglig stärks aktörernas kunskapsbas och möjliggörs ny verksamhet. Tack vare en bättre kunskapsbas underlättas t.ex. inträdet på marknaden, när efterfrågan och utbud kan bedömas mer noggrant. Likaså kan mer täckande information underlätta analysen av människornas behov av mobilitet och möjliggöra utbud av nya eller förbättrade tjänster i hela landet. 

I fråga om de uppgifter som samlas hos Trafikverket sägs det i motiveringen till 2 mom. att uppgifterna ska sändas till myndigheterna med vissa intervaller, eftersom insamling av uppgifter pom enskilda genomförda resor förutsätter att uppgifterna har anonymiserats. Myndigheterna ska alltså inte ges uppgifter om alla resor i realtid, utan regionvisa uppgifter som sammanställts särskilt för uppföljningsbruk. För att skydda personuppgifter samt affärs- och yrkeshemligheter föreslås det dessutom att informationen ska göras tillgänglig i sådan form att enskilda användare inte kan identifieras och att affärs- eller yrkeshemligheter inte äventyras. 

4 §. Behöriga vägtrafikmyndigheter enligt trafikavtalsförordningen.Det föreslås att 3 mom. 1 punkten ändras så att behörigheten för samkommunen Helsingforsregionens trafik i fortsättningen formuleras mer allmänt. I denna lag ges samkommunen behörighet att sköta myndighetsuppgifter i enlighet med trafikavtalsförordningen och i lagen hänvisas till samkommunens grundavtal, enligt vilket samkommunens område bestäms. Eftersom samkommunens område kan komma att utvidgas i framtiden, föreslås det att medlemskommunerna i samkommunen Helsingforsregionens trafik inte längre ska räknas upp i lagen utan att det i stället ska konstateras att samkommunens verksamhetsområde bestäms i enlighet med det grundavtal som avses i 56 § i kommunallagen (410/2015). På så sätt undgår man behovet att alltid ändra lagen om nya medlemskommuner ansluter sig till samkommunen. 

Den föreslagna ändringen berör också den planerade utvidgningen av samkommunen Helsingforsregionens trafik till Sjundeå och Tusby från den 1 januari 2018. 

7 §. Behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om internationell busstrafik. Det föreslås att en redaktionell ändring görs i paragrafen. I stället för förordningens hela namn föreslås det att en etablerad förkortning ska användas. Förordningens hela namn och den etablerade förkortningen framgår av II avd. 4 kap. 1 § 10 punkten. 

8 §. Myndighet som begär ett förfarande för skyddsåtgärder vid cabotagetransporter. Det föreslås att en redaktionell ändring görs i paragrafen. I stället för förordningens hela namn föreslås det att en etablerad förkortning ska användas. Förordningens hela namn och den etablerade förkortningen framgår av II avd. 1 kap. 12 §. 

9 §. Behöriga myndigheter i fråga om passagerarnas och konsumenternas rättigheter. Det föreslås att paragrafen ändras så att EU:s förordningar om passagerares rättigheter i flyg-, sjö- och järnvägstrafiken beaktas i den. Dessutom förslås det att paragrafen ändras så att myndigheternas roll förtydligas. Till följd av de sistnämnda ändringarna föreslås det samtidigt att paragrafens rubrik ändras. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att det delas in i tre delar. Den första delen bildar ett nytt 2 mom. och i det fastställs rollerna för konsumentmyndigheterna och Trafiksäkerhetsverket i förhållande till EU:s förordningar om passagerares rättigheter. 

1 punkten i det ändrade 2 mom. motsvarar första delen av det nuvarande 2 mom. 2 punkten motsvarar i sak 3 § 2 mom. i luftfartslagen i fråga om överbokning. 

Hittills har det inte funnits någon bestämmelse som har motsvarat 2 mom. 3 punkten. I 8 a § i järnvägstransportlagen hänvisas till EU:s förordning (EG) nr 1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, men i järnvägstransportlagen fastställs inte särskilt vilka myndigheter som är behöriga. Det föreslås att behörigheten också i fråga om järnvägstransporter ska beskrivas på samma sätt som inom andra transportformer, så att konsumentskyddsmyndigheterna med stöd av sin egen behörighet behandlar ärenden som berör passagerare som är konsumenter. Till den del konsumentskyddslagstiftningen inte är tillämpbar föreslås det att Trafiksäkerhetsverket ska vara behörig myndighet. I 8 a § i järnvägstransportlagen sägs vilka järnvägstransporter som inte omfattas av järnvägsansvarsförordningen. 

2 mom. 4 punkten motsvarar i sak 15 kap. 27 § i sjölagen, sådan den lyder ändrad i lag 77/2015. I 15 kap. 27 § i sjölagen föreskrivs om rätten för Trafiksäkerhetsverket att förbjuda handlande som står i strid med förordningen och att kräva att de ansvariga aktörerna ändrar eller korrigerar sin verksamhet så att den överensstämmer med kraven i förordningen. I denna lag finns en motsvarande bestämmelse redan i VI avd. 1 kap. 4 §, där Trafiksäkerhetsverket ges rätt att förstärka ett påbud eller förbud som verket utfärdar med vite eller hot om utförande eller avbrytande. 

Det nya 3 mom. motsvarar till sitt innehåll 3 § 2 mom. i luftfartslagen i fråga om bestämmelserna om personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet. Till skillnad från de den förordning som avses i det ändrade 2 mom. har Konsumentombudsmannen inten tillsynsuppgift i förhållande till den förordning som här avses. 

Den senare meningen i det nuvarande 2 mom. ändras till ett nytt 4 mom., som förtydligas på ett betydande sätt. 

Det föreslås alltså att paragrafen i fortsättningen ska ha följande struktur: i 1 mom. föreskrivs om Konsumentombudsmannens och Trafiksäkerhetsverkets allmänna tillsynsmakt. I 2 mom. fastställs nationellt (med undantag för Europaparlamentets och rådet förordning (EG) nr 1107/2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet) att Konsumentombudsmannen och Trafiksäkerhetsverket är behöriga myndigheter enlit EU:s förordningar om passagerares rättigheter. 

I 3 mom. anges Trafiksäkerhetsverkets ansvar enligt den förordning om personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet som anges ovan. 

I 4 mom. föreskrivs närmare om uppgiftsfördelningen mellan Konsumentombudsmannen och Trafiksäkerhetsverket vid behandlingen av sådana ärenden som avses i 2 och 3 mom. I momentet föreskrivs också om Trafiksäkerhetsverkets behörighet att behandla besvär som gäller iakttagandet av III avd. 1 kap. i denna lag. 

Den senare meningen i det ursprungliga andra momentet, som handlar om taxitrafik, blir 5 mom. Trafiksäkerhetsverket ska kunna utnyttja besvär i sina uppgifter enligt III avd. 1 kap. 3 § 3 mom. samt då verket utövar tillsyn över aktörer enligt IV avd. 1 kap. 1 §. I sådana fall som inte ska behandlas av konsumenttvistenämnden ska Trafiksäkerhetsverket ta emot initiativ och utreda aktörernas ansvar. Vid behov ska Trafiksäkerhetsverket få hänvisa kunden till någon annan behörig myndighet såsom polisen eller en allmän domstol, vid vilken den som lidit en skada får ansöka om gottgörelse. 

13 §. Myndighet enligt bilaterala vägtrafikavtal. Det föreslås att paragrafen ändras så att i den också nämns godstransporter. Traditionellt har internationella godstransporter på väg och kollektivtrafik reglerats i olika lagar i Finland och paragraferna har varit olika formulerade. Fastän Trafiksäkerhetsverkets roll som nationell tillståndsmyndighet för internationella vägtransporter i huvudsak beskrivs i II avd. 2 kap., bekräftas verkets roll som behörig nationell myndighet enligt bilaterala vägtrafikavtal också i detta kapitel. I den första fasen gällde denna paragraf endast passagerartrafik. För att säkerställa att det inte anses finnas en konflikt mellan denna paragraf och II avd. 2 kap. föreslås det att också avtal om godstransport ska nämnas i denna paragraf. 

15 §. Handläggande och övervakande myndigheter för sociallagstiftningen inom vägtrafiken, övervakningsutrustning inom vägtrafiken och arbetstid för förare som är egenföretagare. Enligt 3 § i lagen om ordnande av utfärdandet av färdskrivarkort (629/2004) är Trafiksäkerhetsverket behörig myndighet enligt färdskrivarförordningen i Finland. Den lagen upphävs och den behöriga myndigheten anges i denna lag. 

Enligt 2 mom. är behöriga myndigheter polisen, Tullen, gränsbevakningsväsendet och arbetarskyddsmyndigheten. Till den delen motsvarar paragrafen 92 § 11 punkten i gällande vägtrafiklag. 

I 3 mom. föreskrivs om den myndighet som utövar tillsyn över arbetstidsreglerna för förare som är egenföretagare. Arbetarskyddsmyndigheten föreslås alltjämt vara tillsynsmyndighet, liksom enligt 9 § i den gällande lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare. 

16 §. Behöriga myndigheter enligt direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik. Hittills har bestämmelser om behöriga myndigheter enligt direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik funnits i yrkeskompetenslagen. Om tillståndsmyndighetsuppgifter i fråga om yrkeskompetens i vägtrafik föreskrivs i II avd. 3 kap. 10 §, men i lagen om transportservice finns bestämmelser om tillsynsmyndigheternas uppgifter samlade i IV avd. 1 kap. I denna paragraf föreslås bestämmelser som innebär att uppgiftsfördelningen mellan tillsynsmyndigheterna för yrkeskompetens i vägtrafiken är oförändrad. Enligt 2 mom. svarar undervisnings- och kulturministeriet för tillsynen över den utbildning som ges vid de utbildningscentrum ministeriet godkänt, men ministeriet kan delegera uppgiften till Utbildningsstyrelsen. Enligt 3 mom. svarar Trafiksäkerhetsverket för tillsynen över den utbildning som ges vid andra utbildningscentrum samt för ordnandet av och tillsynen över prov, dock så att Försvarsmakten får ordna och övervaka prov om utbildningscentret är den enhet inom försvarsmakten som ordnat förarundervisningen. 

Trafiksäkerhetsverket får ordna och utöva tillsyn över prov, liksom också tillsyn över utbildningscenter, genom att beställa de tjänster som behövs med iakttagande av bestämmelserna om skötsel av förarexamensuppgiften som en serviceuppgift i lagen om förarexamensverksamhet (535/1998). 

I 5 mom. föreslås motsvarande bestämmelser som i nuläget om övervakarnas rätt att följa med utbildningen och proven. 

Enligt 6 mom. får närmare föreskrifter om ordnandet av tillsyn utfärdas genom förordning av statsrådet. 

17 §. Behörig myndighet enligt STCW-konventionen och direktivet om minimikrav på utbildning för sjöfolk. Den föreslagna paragrafen baserar sig på 33 § i lagen om fartygspersonal. Det föreslås att Trafiksäkerhetsverket ska utses till behörig myndighet enligt STCW-konventionen och direktivet om minimikrav på utbildning för sjöfolk, om inte något annat föreskrivs. Då verket fullgör sin uppgift ska det höra den delegation för sjömansärenden som avses i 13 kap. 23 § i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011) i ärenden som hör till dess behörighet. 

I paragrafen föreskrivs dessutom om de meddelanden som förutsätts i STCW-konventionen och direktivet om minimikrav på utbildning för sjöfolk till IMO, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens medlemsländer och andra fördragsslutande parter i STCW-konventionen. 

Närmare bestämmelser om de meddelanden som ska sändas får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

18 §. Beviljande av vissa tillstånd som avses i flygbesättningsförordningen. Bestämmelserna om vem som beviljar medicinska intyg för piloter, kabinbesättningsintyg samt medicinska rapporter flyttas från 46 § i luftfartslagen till denna paragraf. Dessutom ingår i paragrafen motsvarande bestämmelse som i 48 § i luftfartslagen, enligt vilken en godkänd flygläkare eller företagsläkare ska sända ett utlåtande över medicinsk behörighet samt en kopia av ett intyg över medicinsk behörighet eller ett medicinskt intyg för kabinpersonal till Trafiksäkerhetsverket. Till skillnad från andra trafikformer utfärdas inom luftfarten ett särskilt intyg om medicinsk behörighet som är fristående från certifikatet (medicinskt intyg eller medicinsk rapport för kabinbesättning). En läkare beviljar intyget direkt med stöd av EU-lagstiftningen. Eftersom Trafiksäkerhetsverket för trafik- och transportregistret är det nödvändigt att verket har information om alla sådana intyg som beviljats, och därför ska läkarna sända uppgifterna till Trafiksäkerhetsverket. Då flygläkarna beviljar tillstånden använder de i praktiken ett datasystem från vilket informationen kommer direkt till Trafiksäkerhetsverket. 

2 kap.: Skötsel av myndighetsuppgifter

IV avd. 2 kap. kompletteras på det sätt som förutsätts då lagens tillämpningsområde utvidgas. 

1 §. Trafiksäkerhetsverkets inspektionsrätt. Eftersom lagen i fortsättningen ska omfatta alla trafikformer och Trafiksäkerhetsverket ska vara allmän tillsynsmyndighet, utvidgas 1 mom. till att omfatta alla trafikmedel. Hittills har paragrafen omfattat fordon. Motsvarande bestämmelser finns i 78 § i järnvägslagen och i 153 § i luftfartslagen. När bestämmelserna om koncessioner, liksom bestämmelser om utbildning, flyttas från järnvägslagen och luftfartslagen till denna lag finns det också behov av att utsträcka bestämmelsen om inspektionsrätt till att omfatta olika trafikformer. I fråga om sjöfarten är bl.a. utbildningsanordnarna föremål för tillsyn. 

Det föreslås att till paragrafen ska fogas nya 4 och 5 mom., i vilka det föreskrivs om möjligheten att ta hjälp av utomstående experter vid tillsynen. Förebilden för bestämmelserna finns i 164 § 2 och 3 mom. i luftfartslagen och 78 § i järnvägslagen. Det föreslås att ansvaret för tillsynen ska kvarstå hos Trafiksäkerhetsverket. Det är inte fråga om att uppgiften läggs ut på entreprenad, utan sådana experter behövs typiskt sett vid sådana inspektioner där det behövs sådan teknisk specialkunskap som det inte är ändamålsenligt att myndigheten själv upprätthåller kontinuerligt. Det kan t.ex. vara fråga om tekniska detaljer hos olika system som används eller specialkunskap om bedömning av bokföringen. En utomstående expert ska vara insatt i det delområde tillsynen gäller. I ett avtal mellan Trafiksäkerhetsverket och experten ska det avtalas om uppgifternas innehåll och andra behövliga frågor för skötseln av uppgiften. Trafiksäkerhetsverket ska övervaka den utomstående experten då han eller hon fullgör sin uppgift. 

I 5 mom. föreskrivs om en utomstående experts rätt till en skälig ersättning för uppgiften. Den bestämmelsen motsvarar 164 § i luftfartslagen, men kan tillämpas också på inspektioner av andra trafikformer. 

2 §. Tillsynsmyndighetens allmänna rätt att få information. Det föreslås att 3 mom. ska ändras, eftersom lagen om transportservice kommer att omfatta andra trafikformer och därmed också flera nya aktörer. Eftersom det också kan behövas tillsyn över dem bör också rätten till information om dem utvidgas. Författningstekniken är motsvarande som i första fasen av lagen, dvs. de instanser om vilka Trafiksäkerhetsverket har rätta att få information av andra myndigheter eller av dem som sköter offentliga uppgifter förtecknas, delvis via definitioner, men informationen avgränsas genom ett krav på nödvändighet.  

I sin ändrade form innehåller bestämmelsen också den sedvanliga formuleringen om en teknisk anslutning. Hösten 2017 har finansministeriet publicerat en rapport från en arbetsgrupp som utrett utvecklinen av lagstiftningen om informationsförvaltningen (Finansministeriets publikationer 37/2017), där det konstateras att begreppet teknisk anslutning har uppfattats olika i olika lagar, och också i flera författningar förväxlats med begreppet elektronisk dataöverföringsmetod. Arbetsgruppen föreslår i sin rapport att bestämmelserna om begreppet teknisk anslutning upphävs, eftersom det är föråldrat och mångtydigt. Vidare föreslår arbetsgruppen att digitalt informationsutbyte mellan myndigheter ska ske via gränssnitt. En övergång till gränssnittslösningar främjar kompatibiliteten i det digitala informationsutbytet mellan myndigheter och gör det också möjligt att uppnå målsättningen att samma uppgifter endast behöver begäras en gång. Arbetsgruppen anser att bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter via gränssnitt kan tas in i en allmän lag. Eftersom inget sådant förslag till allmän lag ännu finns, föreslås en bestämmelse i lagen om transportservice som vidareutveckling av bestämmelserna om gränssnitt i den första fasen av lagen. Förslaget hindrar inte användningen av olika tekniska gränssnitt som redan tidigare tagits i bruk, eftersom också någon annan elektronisk metod föreslås vara möjlig. Saken motiveras vidare i detaljmotiveringen till V avd. 3 kap. 1 §. 

3 §. Rätt att bestämma om prov eller andra undersökningar. Hittills har det i 3 § föreskrivits om skötsel av uppgifter i samband med körtillstånd. I bestämmelsen har det hänvisats till förfaranden enligt körkortslagen för det fall att Trafiksäkerhetsverket tar hjälp av externa serviceproducenter för skötseln av sina uppgifter. I denna lag föreslås det att bestämmelserna om delegering av myndighetsuppgifter i enlighet med 80 § i sin helhet ska tas in i ett särskilt kapitel, 4 kap. i denna lag. Hittills har delegeringen av myndighetsuppgifter reglerats i flera olika lagar. Det föreslås satt de bestämmelserna sammanförs och att det skapas tydliga och enhetliga regler för förfarandet, samt att den gällande 3 § upphävs. 

I stället för den bestämmelse som föreslås upphävas föreslås en bestämmelse enligt vilken Trafiksäkerhetsverket får ålägga den som innehar ett persontillstånd att delta i ett sådant prov, en sådan läkarundersökning eller någon annan sådan undersökning som krävs för tillståndet om det finns anledning att misstänka att innehavaren inte uppfyller förutsättningarna för att få och hålla i kraft tillståndet i fråga om kunskaper, skicklighet eller hälsotillstånd. Förebilden för paragrafen finns i 49 § i luftfartslagen och i 20 och 21 § i behörighetslagen. De som innehar persontillstånd för transporter utför sådana uppgifter som inverkar på trafiksäkerheten, och Trafiksäkerhetsverket ska övervaka att de uppfyller de krav som ställs för uppgiften ifråga. Avsikten är dock inte att ålägga prov eller undersökningar slumpmässigt, utan de ska kunna åläggas endast när det finns särskilda skäl att betvivla en persons behörighet. 

Dessutom ska en person endast kunna åläggas sådana prov eller undersökningar som förutsätts för erhållande eller ikrafthållande av persontillståndet i fråga. 

Enligt 2 mom. är utgångspunkten att personen själv ska meddela om brister. En typisk situation är att en person insjuknar så att han eller hon på grund av sitt hälsotillstånd inte längre kan sköta sin uppgift och blir sjukledig. Myndigheten eller arbetsgivaren kan dock också via andra kanaler få sådan information som ger skäl att betvivla en persons behörighet - arbetsgivaren kan själv lägga märke till personens handlande eller passagerare eller andra som rör sig i trafiken kan meddela om saken. 

Enligt 3 mom. ska den som innehar ett tillstånd svara för kostnader med anledning av prov och undersökningar. 

3 a §. Persontillstånd som förkommer eller förstörs. I 3 a § föreskrivs om det förfarande som ska tillämpas om ett persontillstånd förkommer, stjäls eller förstörs. Hittills har det för de flesta persontillstånd såväl på internationell som på EU:s och nationell nivå förutsatts att tillståndsinnehavaren medför tillståndshandlingen då han eller hon framför trafikmedlet. Ett sådant tillstånd kan förkomma, förstöras eller bli stulet. Då kan tillståndsinnehavaren ansöka hos den som beviljat tillståndet om en officiell kopia, ett dubblettexemplar eller ett nytt tillstånd. De internationella bestämmelserna och EU:s bestämmelser om med hurudana handlingar en handling som förkommit, stulits eller förstörts kan ersättas varierar mellan trafikformerna. 

Om yrkeskompetensbevis eller anteckning i körkortet föreskrivs i 20 d § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare och i en förordning som utfärdats med stöd av lagen. Förfarandet med lokförare regleras närmare i lokförardirektivet och i kommissionens förordning (EU) nr 36/2010 om gemenskapsmodeller för lokförarbevis, kompletterande intyg, bestyrkta kopior av kompletterande intyg och formulär för ansökan om lokförarbevis enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG. Genom 2 b § 1 mom. i detta kapitel genomförs kravet i artikel 4 i direktivet. En motsvarande bestämmelse har ingått i 8 § 6 mom. i den gällande behörighetslagen. I 8 § i behörighetslagen finns ett bemyndigande att utfärda bestämmelser om utfärdande av dubblettexemplar av förarbevis som anmäls ha förkommit, blivit stulna eller förstörts genom förordning av statsrådet. Det bemyndigandet har inte utnyttjats. 

Inom fordons- och järnvägssektorerna har utgångspunkten varit att myndigheten beviljar ett dubblettexemplar (en officiell kopia) om tillståndet har förkommit, stulits eller förstörts. Ett dubblettexemplar är identiskt med originalhandlingen. 

Om behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet inom sjöfarten har hittills föreskrivits i 19 § i lagen om fartygspersonal. I fråga om persontillstånd inom luftfarten har det inte funnits någon specialbestämmelse som ska tillämpas om en handling förkommer, stjäls eller förstörs. Både i fråga om handlingar inom sjöfarten och luftfarten har man förfarit så att i stället för handlingar som förkommit, stulits eller förstörts har utfärdats en ny handling vars giltighetstid och andra villkor har motsvarat originalhandlingen, fastän datumet för utfärdande och ärendenumret varit nya. 

Det föreslås att det i 1 mom. föreskrivs om handlingar som förkommit, stulits eller förstörts inom landtrafiken och i 2 mom. om motsvarande situationer inom sjöfarten och luftfarten. Det föreslås att Trafiksäkerhetsverket i 3 mom. bemyndigas att utfärda närmare bestämmelser om hur saken ska anmälas och om makulering av ursprungliga handlingar. Ifall denna lag inte innehåller någon bestämmelse om en situation då en handling har förkommit, stulits eller förstörts, ska lagen om dödande af urkunder (34A/1901) kunna tillämpas såsom allmän lag. 

Eftersom bestämmelsen gäller skötseln av Trafiksäkerhetsverkets uppgifter, är det ändamålsenligt att ta in den som 3 a § efter de andra bestämmelser som särskilt gäller skötseln av Trafiksäkerhetsverkets uppgifter. I och med att digitaliseringen framskrider och elektroniska handlingar tas i bruk torde bestämmelsen i framtiden visa sig onödig. 

4 §. Skötsel av vissa andra myndigheters uppgifter. I paragrafen har hittills föreskrivits om skötseln av polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets uppgifter. När bestämmelserna om sociallagstiftning inom vägtrafiken och tillsynen över den flyttas från vägtrafiklagen till denna lag, flyttas samtidigt också bestämmelserna om de uppgifter för polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet samt arbetarskyddsmyndigheterna som har samband med de bestämmelserna. Det föreslås att paragrafens rubrik ska ändras, eftersom det föreslås att paragrafen också ska gälla arbetarskyddsmyndigheten. Det föreslagna nya 3 mom. motsvarar till sitt innehåll 9 § i lagen om arbetstid för förare som är egenföretagare, och 4 mom. motsvarar 92 n § i vägtrafiklagen. Hänvisningen till att förare som är egenföretagare har rätt till påminnelse är obehövlig till följd av ändringen (1418/2016) av lagen om tillsynen över arbetarskyddet (44/2006). 

6 §. Tvångsmedel för iakttagande av sociallagstiftningen inom vägtrafiken. Paragrafen motsvarar 92 m § i vägtrafiklagen. I paragrafen görs endast sådana ändringar i paragrafhänvisningen som denna lag förutsätter. Till sin karaktär är tvångsmedlen redskap för tillsynen och inte administrativa påföljder, och därför föreslås det att bestämmelsen ska tas in i detta kapitel. 

7 §. Ansvaret för den som utövar offentlig makt. Det föreslås att i paragrafen föreskrivs om ansvar vid skötseln av sådana lagstadgade uppgifter som grundar sig på ett godkännande som utfärdats av en myndighet och inte på en sådan delegering av offentliga förvaltningsuppgifter genom ett avtal som avses i IV avd. 4 kap. i denna lag. Sådana på godkännande baserade uppgifter är i synnerhet uppgifterna som trafikläkare och järnvägspsykolog. Dessutom gäller paragrafen också sådana företagsläkare som avses i 1 kap. 16 § i denna avdelning, som på tjänstens vägnar har rätt att bevilja medicinska rapporter för kabinpersonal. Paragrafen gäller också sådana utomstående experter som Trafiksäkerhetsverket tar hjälp av i enlighet med IV avd. 2 kap. 1 §. Om skadeståndsrättsligt ansvar hänvisas det till skadeståndslagen (412/1974).  

3 kap.: Trafikläkarsystemet

För dem som utför uppgifter som förare i trafiken ställs mer specifika medicinska krav. Inom luftfarten gäller de medicinska behörighetskraven hela besättningen (både flygbesättningen och kabinbesättningen). Inom sjöfarten gäller de medicinska kraven största delen av fartygspersonalen. På järnvägarna gäller kraven lokförarna. Bedömningen av kraven på deras fysiska och psykiska hälsa anförtros sådana läkare och psykologer som har den sakkunskap uppgiften kräver. Inom vägtrafiken ingår de medicinska kraven i körkortslagen (386/2011), och granskas därför inte i detta sammanhang. 

1 §. Godkännande av järnvägsläkare. I 1 § föreskrivs om godkännande av järnvägsläkare. Det föreslås att i IV avd. 3 kap. 1 § i lagen om transportservice föreskrivs om kraven för godkännande av läkare inom järnvägssystemet. Paragrafen ersätter bestämmelserna om kraven för godkännande av sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen i 30 § och av yrkesutbildade personer inom företagshälsovården verksamma inom järnvägstrafiken i 31 § i behörighetslagen. Paragrafen baserar sig på artikel 20.2 i lokförardirektivet, där det bl.a. föreskrivs om den behöriga myndighetens rätt att föreskriva om ackreditering av sådana personer som här avses. Enligt den artikeln ska ackrediteringen ske på grundval av kriterier om oberoende, kvalifikationer och opartiskhet. 

Trafiksäkerhetsverket har med stöd av behörighetslagen godkänt sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen för att bedöma hälsotillståndet och trafikbehörigheten hos personer som sköter eller söker sig till sådana uppgifter som avses i lagen. Dessutom har verket godkänt sådana företagsläkare och företagshälsovårdare som är yrkesutbildade personer inom företagshälsovården enligt lagen om företagshälsovård (1383/2001) för att utföra hälsoundersökningar för dem som sköter eller söker sig till sådana uppgifter som avses i behörighetslagen. Utifrån en hälsoundersökning som en yrkesutbildad person inom företagshälsovården genomfört har en sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen i ett utlåtande om lämplighet fastställt lämpligheten för en person som sköter eller söker sig till uppgifterna. 

Läkarsystemet enligt behörighetslagen, i vilket experter på hälsovård som Trafiksäkerhetsverket godkänt bedömer hälsotillståndet och trafikbehörigheten för dem som sköter säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter, anses krångligt och svårt att genomföra i det praktiska hälsoarbetet. Det anses att en alltför strikt reglering försvårar järnvägsoperatörernas näringsverksamhet. För andra trafikformer är regleringen klart lättare och dock fungerande. Det föreslås att bestämmelserna om bedömning av hälsotillstånd och läkarsystemet inom järnvägstrafiken ändras så att de närmast motsvarar den nuvarande modellen inom luftfarten. 

Arbetsgivaren ska ordna den lagstadgade företagshälsovården i enlighet med lagen om företagshälsovård. Nuförtiden kan det inte anses ändamålsenligt att läkarsystemet för bedömning av hälsotillstånd och trafikbehörighet är kopplat till enskilda järnvägsoperatörers företagshälsovård. Det finns för närvarande fem sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen som har godkänts med stöd av behörighetslagen. Av sakkunnigläkarna inom järnvägsbranschen arbetar tre hos VR-Group Ab. De andra två arbetar hos Arbetshälsoinstitutet eller hos privata läkarstationer. Det finns ca 200 godkända yrkespersoner inom företagshälsovården, av vilka hälften är företagsläkare och hälften företagshälsovårdare. I systemet har de en godkänd företagsläkare och en godkänd företagshälsovårdare i enlighet med praxis inom företagshälsovården bildat ett arbetspar. 

Det anses behövligt att förenkla järnvägsläkarsystemet enligt behörighetslagen. Det föreslås att läkarsystemet ska lättas upp genom att man slopar överlappande godkännanden av de yrkesutbildade personer inom företagshälsovården som deltar i bedömningen av hälsotillståndet och sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen. Det föreslås också att det särskilda godkännandet av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som företagshälsovårdare slopas såsom onödigt i systemet. 

I 1 mom. föreslås att Trafiksäkerhetsverket på ansökan ska godkänna en järnvägsläkare för att utföra läkarundersökningar och bedöma trafikdugligheten för förare. Järnvägsläkare ska godkännas för högst fem år, liksom för närvarande sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen och yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården. I 1 mom. förutsätts att sökanden är legitimerad läkare enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Sökanden ska alltså vara legitimerad läkare i Finland. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) beviljar en läkare som fått sin utbildning i Finland eller i någon annan stat som hör till Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en läkare som fått sin utbildning utanför Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet rätt att såsom legitimerad yrkesutbildad person utöva läkaryrket i Finland enligt det som föreskrivs i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I 1 mom. förutsätts också att sökanden har beviljats för uppgiften lämpliga specialläkarrättigheter. Av specialistläkarna anses bl.a. examen som specialistläkare i företagshälsovård ge goda färdigheter för att sköta en järnvägsläkares uppgifter. 

Av de nuvarande godkända järnvägsläkarna har krävts förtrogenhet med trafikmedicin. Då beslut om godkännande har fattats har kravet ansetts gälla specialistbehörighet i trafikmedicin. Det föreslås att bestämmelserna lättas upp så att egentligt trafikmedicinskt kunnande inte ska krävas av järnvägsläkare. Sökanden ska alltså inte behöva ha specialistbehörighet i trafikmedicin. I 2 mom. förutsätts att sökanden känner till innehållet i förarens uppgifter, arbetsmiljön och de trafiksäkerhetsrisker som har samband med uppgiften. Enligt den punkten ska sökanden också känna till bl.a. arbetsförhållandena på järnvägarna. Dessutom ska en järnvägsläkare för att bli godkänd känna till de hälsokrav som gäller förare. 

Enligt 2 mom. får Trafiksäkerhetsverket förnya godkännandet för en sådan järnvägsläkare som avses i 1 mom. sedan järnvägsläkarens godkännande har löpt ut, förutsatt att järnvägsläkaren fortfarande uppfyller behörighetskraven för uppgiften och på behörigt sätt har upprätthållit sin kompetens. Det ska kunna visas bl.a. genom ett antal i paragrafen avsedda läkarundersökningar som anses tillräckligt. Eftersom trafiksäkerhetsverket vid behov också ska kunna utbilda järnvägsläkare, kan deltagande i utbildningar beaktas när ändringar görs i förfarandet för godkännande. 

Enligt 3 mom. ska Trafiksäkerhetsverket få meddela närmare föreskrifter om kompetenskrav för järnvägsläkare och om upprätthållande av kompetensen. Statsrådets förordning om kompetens och kompletterande utbildning för sakkunniga på hälso- och sjukvårdens område inom järnvägsbranschen (524/2011) har utfärdats med stöd av behörighetslagen. Statsrådets förordning upphävs i samband med att behörighetslagen upphävs. 

Det föreslås inga bestämmelser i lagen om fortbildning för läkare. Fortbildningsplikten har varit ett nationellt krav, om vilket inga bestämmelser finns i lokförardirektivet. Under senare år har fortbildningen inte heller fungerat på det sätt som ursprungligen avsågs när utbildningssystemet skapades. Eftersom järnvägsföretagen har konkurrensutsatt sin företagshälsovård, har omsättningen på läkare i systemet varit stor. Giltigheten för beslutet att godkänna läkare har också varit knutet till om en godkänd läkare regelbundet deltar i den fortbildning Trafiksäkerhetsverket har ordnar. En motivering för att slopa fortbildningssystemet är också att lätta upp regleringen, som upplevts som tung och stel. Syftet med de nya bestämmelserna är att Trafiksäkerhetsverket ska bedöma kompetensen hos de läkare som godkänns utifrån kompetenskraven i lagen och de föreskrifter som utfärdas med stöd av den. Verket kan vid behov förutsätta att en sökande lägger fram tilläggsutredningar om sin yrkesskicklighet. Dessutom ska verket kunna ordna behövlig fortbildning för läkare. Verket ska bedöma fortbildningsbehovet hos den som ansöker om en uppgift samt senare hos den som sköter en uppgift och under tiden upprätthåller sin kompetens. 

Sakkunnigläkarna inom järnvägsbranschen har under bredningens gång också framfört sin oro över var de patienthandlingar som har samlats under det nuvarande systemet kan arkiveras när bestämmelserna ändras. I lagstiftningen om järnvägsbranschen finns inga specialbestämmelser om arkivering av patienthandlingar som samlats inom läkarsystemet. Varje yrkesutbildad person inom företagshälsovården och sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen har hittills arkiverat de patienthandlingar för personer i säkerhetsrelaterade uppgifter som de behandlat på sina egna verksamhetsställen, antingen på företagshälsovårdens verksamhetsställe eller i kontoret för en privat sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen. I hälso- och sjukvårdslagstiftningen förutsätts att läkare förvarar patienthandlingar och ser sörjer för sitt arkiv också efter att läkarens verksamhet har upphört. 

Utlåtanden om behörighet som sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen har utfärdat om hälsotillståndet hos personer i säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter har förts in i det behörighetsregister som Trafiksäkerhetsverket har fört. Huvuddelen av uppgifterna avförs ur registret 10 år från den dag då behörigheten för en person i säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter har löpt ut. 

2 §. Godkännande av järnvägspsykologer. 2 § gäller godkännande av järnvägspsykologer. Till skillnad från andra trafikformer förutsätts psykologisk bedömning av förare inom järnvägstrafiken. 

I IV avd. 3 kap. 2 § föreslås bestämmelser om kraven för godkännande av järnvägspsykologer som arbetar inom järnvägssystemet. Paragrafen ersätter bestämmelserna om kraven för godkännande av sakkunnigpsykologer inom järnvägstrafiken i 32 § i behörighetslagen. Paragrafen baserar sig på artikel 20.2 i lokförardirektivet, där det bl.a. föreskrivs om den behöriga myndighetens rätt att föreskriva om ackreditering av sådana personer som här avses. Enligt den artikeln ska ackrediteringen ske på grundval av kriterier om oberoende, kvalifikationer och opartiskhet. Med stöd av behörighetslagen har Trafiksäkerhetsverket godkänt sakkunnigpsykologer inom järnvägstrafiken, som har rätt att utföra psykologiska personbedömningar och ge lämplighetsbedömningar om en persons psykologiska lämplighet för en uppgift. Det finns för närvarande 10 godkända sakkunnigpsykologer inom järnvägstrafiken. Sakkunnigpsykologerna inom järnvägstrafiken arbetar hos privata aktörer. 

Enligt 1 mom. ska Trafiksäkerhetsverket på ansökan godkänna järnvägspsykologer, som ska ha rätt att utföra psykologiska personbedömningar för sådana förare som avses i denna lag. Som en del av den psykologiska personbedömningen ska järnvägspsykologen också bedöma förarens lämplighet för uppgiften. Järnvägspsykologer ska godkännas för högst fem år, liksom de nuvarande sakkunnigpsykologerna inom järnvägstrafiken. I 1 punkten. förutsätts att sökanden är legitimerad psykolog enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Sökanden ska alltså vara legitimerad psykolog i Finland. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) beviljar en psykolog som fått sin utbildning i Finland eller i någon annan stat som hör till Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en psykolog som fått sin utbildning utanför Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet rätt att såsom legitimerad yrkesutbildad person utöva psykologyrket i Finland enligt det som föreskrivs i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Enligt 2 punkten ska sökanden ha tillräcklig kännedom om arbets- och organisationspsykologi och psykologiska personbedömningar. Enligt 3 punkten ska sökanden vara förtrogen med bedömning av de psykiska egenskaper som krävs i uppgiften som förare och har praktisk erfarenhet av att bedöma psykiska egenskaper. Sökanden ska alltså både ha teoretiska kunskaper om uppgiften och kunnande som visats genom praktisk erfarenhet. Enligt 4 punkten ska sökanden känna till de psykiska krav som ställs i uppgiften som förare. Enligt 4 mom. ska sökanden dessutom känna till innehållet i förarens uppgifter samt arbetsmiljön och de trafiksäkerhetsrisker som har samband med uppgiften. 

De krav för godkännande av järnvägspsykologer som avses i 1 mom. motsvarar till sitt innehåll kraven för godkännande av sakkunnigpsykologer inom järnvägstrafiken enligt behörighetslagen. 

Enligt 2 mom. kan Trafiksäkerhetsverket förnya godkännandet för en järnvägspsykolog efter att det har löpt ut, förutsatt att järnvägspsykologen uppfyller behörighetskraven för uppgiften och har upprätthållit sin kompetens på behörigt sätt. Det ska kunna visas bl.a. genom att järnvägspsykologen visar att han eller hon har genomfört ett tillräckligt antal sådana psykologiska personbedömningar som avses i paragrafen. Eftersom trafiksäkerhetsverket vid behov också ska kunna ordna utbildning för järnvägspsykologer, kan deltagande i utbildningar beaktas när godkännandet förnyas. 

Enligt 3 mom. ska Trafiksäkerhetsverket få meddela närmare föreskrifter om kompetenskrav för järnvägspsykologer och om upprätthållande av kompetensen. Statsrådets förordning om kompetens och kompletterande utbildning för sakkunniga på hälso- och sjukvårdens område inom järnvägsbranschen har utfärdats med stöd av behörighetslagen, och det föreslås att den upphävs samtidigt som behörighetslagen. 

Det föreslås inga bestämmelser i lagen om fortbildning för psykologer. Vid behov ska Trafiksäkerhetsverket också kunna utbilda järnvägspsykologer för deras uppgifter, på motsvarande sätt som järnvägsläkare. Verket ska bedöma fortbildningsbehovet hos den som ansöker om en uppgift samt senare hos den som sköter en uppgift. 

3 §. Godkännande av sjömansläkare. I 3 § föreskrivs om godkännande av sjömansläkare. I STCW-konventionen förutsätts det att sjömansläkare är godkända av den behöriga myndigheten i en medlemsstat. Dessutom förutsätts det i direktivet om minimiutbildning att läkarintyg för sjömän beviljas av en läkare med adekvat kompetens som godkänts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat. 

I lagen om godkännande av läkare som sjömansläkare (47/2009) föreskrivs om godkännande av sjömansläkare. För närvarande är Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira behörigt att godkänna sjömansläkare. För närvarande är ca 475 läkare godkända sjömansläkare. Det föreslås att bestämmelserna ändras så att behörigheten att godkänna sjömansläkare överförs från Valvira till Trafiksäkerhetsverket. Syftet med ändringen är att sjömansläkarsystemet ska fungera bättre än hittills. Motiveringarna för ändringen beskrivs närmare i avsnittet Propositionens mål och de viktigaste förslagen i den allmänna motiveringen. 

I STCW-konventionen ingår också ett krav på kvalitetssystem för sjömansläkarsystemet, som ska finnas senast 2017. Trafiksäkerhetsverket ska bereda ett kvalitetssystem för sjömansläkarsystemet, vilket för närvarande fattas i Finland. 

I 1 mom. föreslås att Trafiksäkerhetsverket på ansökan ska godkänna en sjömansläkare för att utföra läkarundersökningar och bedöma trafikdugligheten för fartygspersonal. Sjömansläkare godkänns för högst fem år. Enligt den gällande lagen om godkännande av läkare som sjömansläkare är ett godkännande som sjömansläkare i kraft tillsvidare. Det ska bestämmas att godkännandet är i kraft en viss tid, på motsvarande sätt som inom järnvägsbranschen och luftfarten. 

I 1 mom. förutsätts att sökanden är legitimerad läkare enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Sökanden ska alltså vara legitimerad läkare i Finland. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira beviljar en läkare som fått sin utbildning i Finland eller i någon annan stat som hör till Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en läkare som fått sin utbildning utanför Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet rätt att såsom legitimerad yrkesutbildad person utöva läkaryrket i Finland enligt det som föreskrivs i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I 1 mom. förutsätts också att sökanden har beviljats för uppgiften lämpliga specialläkarrättigheter. Dessutom förutsätts i 2 punkten att sökanden i Finland har genomgått en utbildning i arbetsförhållandena och hälsokraven inom sjöfartssektorn. 

Enligt gällande lag får en läkare som är legitimerad i Finland sjömansläkarrättigheter efter att ha genomgått en två dagars utbildning för sjömansläkare. Den utbildningen ordnas i Finland av Arbetshälsoinstitutet. Utbildningen ska ge läkaren kännedom om sjöfartssektorn, arbete ombord och hälsoriskerna i samband med det samt om kraven på medicinsk behörighet för arbete ombord och om hur läkarundersökningar för sjöfarare ska genomföras. 1 mom. 1 och 2 punkten motsvarar 1 § i lagen om godkännande av läkare som sjömansläkare i övrigt, men det föreslås att i lagen tas in ett nytt krav på att sökanden har beviljats för uppgiften lämpliga specialistläkarrättigheter. Av specialistläkarna anses bl.a. examen som specialistläkare i företagshälsovård ge goda färdigheter för att sköta en sjömansläkares uppgifter. Kraven på specialistläkarexamen motsvarar bl.a. gällande bestämmelser inom luftfarten och järnvägstrafiken. 

Enligt 2 mom. får Trafiksäkerhetsverket förnya godkännandet för en sådan sjömansläkare som avses i 1 mom. sedan sjömansläkarens godkännande har löpt ut, förutsatt att sjömansläkaren uppfyller behörighetskraven för uppgiften och på behörigt sätt har upprätthållit sin kompetens. Det ska kunna visas bl.a. genom att sjömansläkaren visar att han eller hon har genomfört ett tillräckligt antal sådana läkarundersökningar som avses i paragrafen. Också tillräckligt deltagande i sådan fortbildning om arbetsförhållanden och medicinska krav som upprätthåller sjömansläkarens yrkeskompetens kan beaktas när godkännandet förnyas. 

Enligt 3 mom. får Trafiksäkerhetsverket meddela närmare föreskrifter om kompetenskrav för sjömansläkare och om upprätthållande av kompetensen samt om blankettmodeller för läkarintyg för fartygspersonal. I föreskrifterna kan det alltså bl.a. bestämmas hur en sjömansläkare ska upprätthålla sin kompetens t.ex. genom fortbildning. I föreskrifterna ska i synnerhet beaktas att sjömansläkaren ska ha uppdaterade kunskaper om de medicinska kraven för fartygspersonal enligt internationella förpliktelser. Enligt lagen om läkarundersökning av fartygspersonal fastställer social- och hälsovårdsministeriet för närvarande formuläret för läkarintyg för fartygspersonal. Eftersom det föreslås att administrationen av sjömansläkarsystemet ska flyttas från Valvira till Trafiksäkerhetsverket, föreslås det att verket ska kunna utfärda närmare föreskrifter också om blankettmodeller för läkarintyg för fartygspersonal. Det föreslås alltså att Trafiksäkerhetsverket i fortsättningen ska fastställa en blankettmodell i sin föreskrift. Det föreslås att en bestämmelse om skyldigheten för Trafiksäkerhetsverket att höra den delegation för sjömansärenden som avses i 13 kap. 23 § i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011) tas in i IV avd. 1 kap. 17 §. 

4 §. Godkännande av flygläkare och flygmedicinska centrum. I paragrafen konstateras det att om godkännande av flygläkare och flygmedicinska centra föreskrivs i flygbesättningsförordningen. Det kan anses befogat att ta in denna informativa paragraf i denna lag, eftersom den kompletterar beskrivningen av trafikläkarsystemet och innebär ett förtydligande av tillämpningen av följande paragraf där det föreskrivs om meddelanden om hälsotillstånd och psykologisk lämplighet. 

5 §. Meddelanden om hälsotillstånd och psykologisk lämplighet. Paragrafen baserar sig på 50 § i luftfartslagen. Syftet med paragrafen är att säkerställa motsvarande trafiksäkerhetsverkningar som i 21 § i körkortslagen (386/2011), där läkaren åläggs att göra en anmälan om hälsotillståndet hos den som ansöker om körkortstillstånd eller körrätt (förare) hos polisen. 

I artikel 9 i EU:s allmänna dataskyddsförordning föreskrivs om behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter. Också hälsouppgifter omfattas av skyddet enligt den artikeln. Enligt den är det i regel förbjudet att behandla sådana uppgifter. Enligt artikel 9.2g är behandling tillåten, om den är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. 

För skötseln av Trafiksäkerhetsverkets uppgifter är det nödvändigt att verket får uppgifter som hälsotillstånd, eftersom tillstånd, godkännanden, behörigheter och kompetenser som hänger samman med personliga förutsättningar ofta förutsätter att vissa medicinska kriterier uppfylls. Bestämmelsen utgår från de krav trafiksäkerheten ställer, och på flera krav på internationell nivå och EU-nivå. Rätten till information baserar sig alltså på ett viktigt allmänt intresse. Dock föreskrivs det särskilt noggrant om rätten gill den informationen för att kraven i förordningen ska uppfyllas. 

I paragrafen föreskrivs om skyldigheten och rätten för sådana trafikläkare, järnvägspsykologer och yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som avses i 1–4 § att underrätta Trafiksäkerhetsverket om hälsotillståndet hos innehavare av persontillstånd för trafik. I paragrafen föreslås ett enhetligt förfarande för medicinska anmälningar inom alla tre trafikformerna. 

Enligt 1 mom. ska en läkare eller psykolog som utfört en undersökning som avses i 1–4 § på en person som ansökt om eller innehar ett persontillstånd samt ett flygmedicinskt centrum trots sekretessbestämmelserna på begäran underrätta Trafiksäkerhetsverket om sådana omständigheter som kan inverka på beviljandet eller ikrafthållandet av tillståndet. Enligt paragrafen begränsar tre element lämnandet av uppgifter. För det första gäller anmälningsskyldigheten endast sådana trafikläkare som avses i 1–4 § i kapitlet. För det andra ska uppgifterna ges till Trafiksäkerhetsverket på begäran. För det tredje begränsas anmälan till sådana omständigheter som påverkar förutsättningarna för att bevilja ett tillstånd eller hålla det i kraft. Av de läkare som omfattas av anmälningsplikten förutsätts förtrogenhet med bedömning av sökandens hälsa och medicinska behörighet. 

I 2 mom. föreskrivs en skyldighet för sådana trafikläkare som avses i 1 mom. att även utan anmodan meddela Trafiksäkerhetsverket om en eventuell misstanke om att den som ansökt om eller innehar ett tillstånd inte uppfyller de medicinska förutsättningarna för tillståndet. Det förutsätts att trafikläkare och järnvägspsykologer aktivt anmäler om det finns brister i de medicinska krav som utgör en förutsättning för erhållande av ett persontillstånd. På dem som verkar i trafiken ställs medicinska krav på grund av trafiksäkerheten. Om det inte förutsätts att läkare anmäler om brister som gäller dem, har de medicinska kraven ställts i onödan och de uppställda trafiksäkerhetskraven uppfylls inte. 

I 3 mom. utsträcks anmälningsskyldigheten ytterligare. I 3 mom. föreskrivs om situationer när en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården misstänker att en persons hälsotillstånd innebär en omedelbar fara för trafiksäkerheten. En sådan situation kan t.ex. föreligga om en person som insjuknat i en sjukdom som på ett betydande sätt påverkar omdömet söker sig till en hälsostation och det framgår av sammanhanget att personens avsikt är att bege sig ut i trafiken med något trafikmedel. Innan anmälan görs ska den som ansökt om eller innehar tillståndet underrätta om rätten att göra anmälan och om hälsotillståndets inverkan på hans eller hennes prestationsförmåga. En sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska inte göra en slutlig bedömning av huruvida personen uppfyller de medicinska kraven utan den görs av en sådan trafikläkare eller järnvägspsykolog som avses i 1–4 §. 

Eftersom anmälningsplikten enligt 3 mom. kan anses exceptionell, har innehållet i en anmälan avgränsats exakt i 4 mom. I anmälan får endast följande uppgifter ges: 

1) att den person som anmälan gäller eventuellt inte uppfyller de medicinska eller psykologiska förutsättningarna för tillståndet i fråga, och 

2) vilka åtgärder läkaren eller psykologen föreslår för att närmare utreda hälsotillståndet eller dess inverkan på prestationsförmågan. 

Fastän det kan förefalla som att anmälningsplikten kraftigt ingriper i individens rättigheter, kan den utifrån praktisk erfarenhet anses motiverad ur passagerarnas perspektiv och andras perspektiv som rör sig i trafiken. Konkreta situationer har visat att bestämmelsen behövs. Trafiksäkerhetsverket har t.ex. kontaktats av en läkare till vars mottagning det hade anlänt en yrkesutbildad person inom sjöfarten som läkaren misstänkte var psykotisk. Läkaren hade bett om direktiv och konstaterat att han hade hittat direktiv i lagstiftningen i fråga om körkort, men inte i fråga om fartygspersonal. Den flygolycka som inträffade på ett av flygbolaget Germanwings flyg 2015 och som väckte internationell uppmärksamhet har lett till noggrannare regler och initiativ till EU-lagstiftning inom luftfarten. 

4 kap.: Anförtroende av offentliga förvaltningsuppgifter till andra aktörer

I kapitlet föreskrivs om förutsättningarna för att anförtro offentliga förvaltningsuppgifter till andra aktörer på det sätt som avses i 124 § i grundlagen. I sak motsvarar bestämmelserna i stor utsträckning nuläget: Enligt bestämmelserna om Trafiksäkerhetsverket är det redan nu möjligt att överföra motsvarande uppgifter. I alla nuvarande lagar ingår dock inte särskilda bestämmelser om möjligheten att lägga ut uppgifter. Bestämmelserna har sammanförts och gjorts enhetliga och samtidigt har onödigt tung reglering slopats, dock så att de föreslagna bestämmelserna motsvarar förutsättningarna och kraven på exakthet enligt grundlagsutskottets praxis. Det föreslås att det i lagen bl.a. ska specificeras vilka uppgifter som får anförtros utomstående och under vilka förutsättningar samt allmänna verksamhetsförutsättningar, tillsynen över skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter, aktörernas behörighet och bedömning av deras tillförlitlighet samt tjänsteansvaret för dem som sköter uppgifterna. 

Utöver bestämmelserna i detta kapitel har också bestämmelserna om rättelse och ändringssökande i VI avd. 1 kap. betydelse. 

Det föreslås att till kapitlet flyttas bestämmelserna om registreringsverksamhet i 6 kap. i lagen om farkostregistret (424/2014) samt i lagen om registrering av fordon (175/2015), 20 a–20 e § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare (273/2007) om serviceuppgifter i anslutning till yrkeskompetensbevis och prov för dem, IV avd. 2 kap. 3 § om tjänster i samband med körtillstånd för taxiförare som stiftades i första fasen av lagen om transportservice, 8 a–8 d § i körkortslagen (386/2011) om serviceuppgifter i anslutning till beviljande av körkortstillstånd, körkort och vissa andra tillstånd, lagen om ordnande av utfärdandet av färdskrivarkort (629/2004), 163 § i luftfartslagen (864/2014) om överföring av uppgifter på behöriga organ och en organisation för sportflygverksamhet i enlighet med EASA-förordningen och 164 § i samma lag om uppgifter som gäller kompetensbedömning och utfärdande av intyg. 

1 §. Överföring av uppgifter. I 1 mom. föreslås bestämmelser om den grundläggande princip enligt vilken Trafiksäkerhetsverket självt svarar för sina tillstånds- register- och tillsynsuppgifter, men genom avtal får överföra uppgifter till sådana tjänsteleverantörer som uppfyller kraven enligt 4 §. Bestämmelsen berör framför allt sådana tillstånds-, register- och tillsynsuppgifter för verket som regleras i denna lag, men den är också tillämplig på motsvarande uppgifter enligt andra lagar, om inget annat föreskrivs om anförtroende av dem. 

Paragrafen uppfyller kravet på bestämmelse i lag i 124 § i grundlagen, enligt vilket offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Grundlagsutskottet har ansett att assisterande uppgifter för myndigheter genom avtal kan anförtros andra än myndigheter (GrUU 11/2006 rd, s. 2). Det föreslås att de assisterande uppgifter som får överföras specificeras närmare i 3 § 1–3 mom. Sådana andra uppgifter som får överföras, och som inte innebär betydande utövning av offentlig makt, förtecknas i 3 § 4–5 mom. Det föreslås att om andra uppgifter som får överföras föreskrivs i 6 §. 

Kretsen av tjänsteproducenter som lämpar sig för uppgifterna avgränsas av uppgifternas art och de krav som ska ställas på tjänsteproducenterna. För att trygga tillgången till tjänster ska Trafiksäkerhetsverket ordna verksamheten så att den regionala tillgången till tjänster säkerställs i hela landet. Avtalen sluts skilt för varje företag. 

Med offentliga tjänsteproducenter avses t.ex. verk eller inrättningar. Grundlagsutskottet har ansett att det inte är oproblematiskt att genom avtal överföra en myndighets förvaltningsuppgifter till en annan myndighet. Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag, enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag och lag noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. Däremot har det inte funnits några hinder för att överföra sådana uppgifter som närmast kan jämställas med offentlig service. (GrUU 11/2004/2004 rd, s. 2.) 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska det vara möjligt att beställa flera tjänster av samma tjänsteleverantör. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om tillämpningen av upphandlingslagstiftningen. Trafiksäkerhetsverket godkänner t.ex. i regel alla dem som uppfyller förutsättningarna enligt lagen för att sköta registreringsuppgifter enligt avtal. I sådana situationer är det inte fråga om offentlig upphandling och upphandlingslagstiftningen ska inte tillämpas. Det kan t.ex. vara fråga om ett tillståndssystem inom vilket alla aktörer som uppfyller vissa förutsättningar utan urskiljning har rätt att bedriva en viss verksamhet (RP 108/2016 rd, s. 75). 

I och med de nya upphandlingsbestämmelserna och de begränsade möjligheter till undantag den ger föreslås inte längre någon kategoriskt underleveransförbud. Eftersom det är fråga om delegering av offentliga uppgifter, bör det fortsättningsvis ses till att kraven på tjänsteleverantörerna inte kan kringgås genom underleveranser (om förbudet mot subdelegering, se GrUU 6/2013 rd, s. 4). I de situationer när upphandlingslagen tillämpas får den upphandlande enheten enligt 77 § 4 mom. i upphandlingslagen vid upphandling av byggentreprenader och tjänster samt vid monterings- eller installationsarbeten inom ramen för varuupphandling kräva att vissa kritiska uppgifter ska utföras direkt av anbudsgivaren eller en deltagare i gruppen. Ett underleveransförbud bör övervägas med beaktande av särdragen vid delegering av offentlig makt i det enskilda fallet. Trafiksäkerhetsverkets avtalspart använder t.ex. redan nu en underleverantör för tillverkning och leverans av registreringsskyltar. Förbudet för tjänsteleverantörer att utan den registeransvariges tillstånd anlita någon annan för behandling av personuppgifter härrör från artikel 28.2 i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning. 

2 §. Allmänna bestämmelser. Enligt det föreslagna 1 mom. gäller det straffrättsliga tjänsteansvaret också personer som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i en tjänsteleverantörs tjänst. I momentet ingår dessutom en informativ hänvisning till skadeståndslagen. 

Eftersom de uppgifter som delegeras är sådana offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen, ska tjänsteleverantören följa de allmänna förvaltningslagarna. I paragrafen ingår dock inte längre någon särskild bestämmelse om tillämpningen av allmänna lagar på tjänsteleverantörer och personer i deras tjänst, eftersom det enligt grundlagsutskottets praxis inte behövs då de lagarna ska tillämpas också utan att det föreskrivs särskilt (GrUU 34/2010 s. 5). På skötseln av uppgifterna tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), personregisterlagen (523/1999), lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003), förvaltningslagen (434/2003), språklagen (423/2003) och samiska språklagen (1086/2003). Utöver de allmänna kraven på icke-diskriminering i förvaltningen ska tjänsteleverantören också se till att kunderna bemöts likvärdigt. 

Trafiksäkerhetsverket ska erbjuda dem som utför uppgifterna hos tjänsteleverantörer handledning i tillämpningen av de allmänna förvaltningslagarna i fråga om allmän tjänstemannakunskap. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om sekretessplikt för tjänsteleverantörer och personer i deras tjänst. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om en förteckning över tjänsteleverantörer. Förteckningen betjänar både Trafiksäkerhetsverkets och allmänhetens behov av information om tillgängliga tjänster och tjänsteleverantörer. På utlämnande av personuppgifter ur förteckningen tillämpas de allmänna lagarna om skydd för personuppgifter och handlingsoffentlighet. Till den del det inte är fråga om personregister och uppgifterna är offentliga får uppgifter fritt lämnas ut och hållas tillgängliga via det allmänna datanätet. En sådan förteckning kan t.ex. vara en förteckning över enbart företag och deras kontaktuppgifter. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs om tillämpning av lagen om grunder för avgifter till staten (150/1992). 

3 §. Uppgifter som gäller tillstånds- och registerverksamhet. I det föreslagna 1 mom. förtecknas de assisterande tillstånds- och registreringsuppgifter Trafiksäkerhetsverket får beställa av tjänsteleverantörer. Till de uppgifterna kan höra till Trafiksäkerhetsverket antingen enligt den föreslagna lagen eller enligt någon annan lagstiftning. De assisterande uppgifterna är i praktiken sådana uppgifter som inte förutsätter självständig prövning av tjänsteproducenten. Enligt 2 mom. får en tjänsteleverantör t.ex. inte behandla sådana ansökningar eller registeranmälningar som förutsätter en bedömning av förutsättningarna för registrering eller tillstånd. Alla tjänsteleverantörer ska inte sköta alla uppgifter som nämns i momentet, det ska kommas överens om uppgifternas innehåll och omfattning i de avtal som ska göras med tjänsteleverantörerna enligt 5 § 1 mom. 

Enligt 1 punkten ska en tjänsteleverantör kunna ta emot ansökningshandlingar och registeranmälningar. Enligt 2 punkten ska en tjänsteleverantör kunna införa sådana uppgifter som avses i 1 punkten i registret. En tjänsteleverantör ska alltså kunna ta emot ansökningshandlingar och registeranmälningar samt kontrollera de uppgifter som krävs av sökanden, såsom sökandens identitet. Datasystemet ska skapa ett beslut om registrering när de nödvändiga uppgifter som Trafiksäkerhetsverket har definierat har förts in i systemet. Trafiksäkerhetsverket fattar alltså de egentliga besluten om registrering. Datasystemet meddelar registreraren om någon uppgift som krävs för registreringen inte uppges. Om den som gör registeranmälan inte kan ge alla uppgifter som datasystemet kräver, ska införandet av registeranmälan inte kunna slutföras. Den som utgör registreringsuppgifter ska t.ex. inte bedöma den verkliga äganderätten till ett trafikmedel vid registreringstidpunkten, och registreringen grundar inte äganderätt till trafikmedlet. Fastän den som utför registreringsuppgifter inte t.ex. bedömer den verkliga äganderätten vid registreringstidpunkten, kan de handlingar som uppvisats i samband med registeranmälan senare utredas i Trafiksäkerhetsverkets arkiv. 

Vid arkivering av handlingar enligt 3 punkten ska Trafiksäkerhetsverkets arkivbildningsplan följas. Med identifieringstecken avses i 4 punkten t.ex. certifikat, registreringsskyltar, flyttningstilllstånd och provnummerskyltar. Med produktion avses både fysisk framställning och elektronisk produktion av identifieringstecken. Med utfärdande avses såväl överlåtelse personligen som per post eller elektroniskt. Enligt 5 punkten ska en tjänsteleverantör också få ta emot och till Trafiksäkerhetsverket förmedla avgifter för registreringsprestationer, på vilka lagen om grunder för avgifter till staten ska tillämpas enligt 2 § 4 mom. i kapitlet. Enligt 6 punkten ska tjänsteleverantören få erbjuda rådgivningstjänster och förmedling av information. Rådgivningen kan t.ex. innebära att tjänsteleverantören gå igenom handlingarna och konstaterar att fallet förutsätter prövning samt ger rådet att kontakta Trafiksäkerhetsverket och ger dess kontaktuppgifter. Förmedling av uppgifter kan också förekomma i ett sådant fall som nämns ovan, dvs. tjänsteleverantören kan vid behov ta emot handlingarna och vidarebefordra dem till Trafiksäkerhetsverket för beslut. Enligt 7 punkten ska tjänsteleverantören också få sköta andra motsvarande assisterande uppgifter av teknisk art, om vilka det ska kommas överens närmare i avtalet mellan Trafiksäkerhetsverket och tjänsteleverantören. Till dem hör bl.a. uppdatering av kundernas adress- och namnuppgifter. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det särskilt att en tjänsteleverantör inte får behandla sådana ansökningar eller registeranmälningar som innebär utövning av prövnings- eller beslutsrätt. Den person som utför uppgifterna ska hänvisa kunden till Trafiksäkerhetsverket, om införandet av ansökan eller registeranmälan inte kan slutföras. Så är t.ex. fallet om en utredning om äganderätten eller en försäkran om att kraven uppfylls fattas eller om kunden vill införa i registret ett sådant fordon som inte hör hemma i registret. En tjänsteleverantör ska inte heller få behandla anmälningar om slutligt avförande ur registret, eftersom tillförlitligheten i den utredning som ges ska bedömas vid slutligt avförande. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om examination och övervakning av prov för bedömning av yrkeskompetens samt utfärdande av betyg såsom en assisterande uppgift i samband med konstaterande av yrkeskompetens. Motsvarande bestämmelser finns t.ex. i 20 c § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs om beviljande av förar- och företagskort enligt färdskrivarförordningen. Motsvarande bestämmelse har hittills funnits i 4 § i lagen om ordnande av utfärdandet av färdskrivarkort. Utfärdandet av förar- och företagskort är en offentlig förvaltningsuppgift men det är ändå snarast fråga om distribution av färdskrivarkort, vilket kan jämställas med en offentlig serviceuppgift. Grundlagsutskottet har inte ansett det problematiskt att överföra en sådan uppgift om det inte rubbar Trafiksäkerhetsverkets ställning som ansvarig utfärdare av kort och myndighet som övervakar andra utfärdares åtgärder. (GrUU 11/2004/2004 rd, s. 2.) De kort som avses i momentet återkallas av Trafiksäkerhetsverket. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs om uppgifter som har samband med konstaterande av yrkeskompetens inom luftfarten. Motsvarande bestämmelse har hittills delvis ingått i 164 § i luftfartslagen. Grundlagsutskottet har ansett det möjligt att överföra sådana uppgifter genom avtal om det föreskrivs i lag om ändringssökande, tjänsteansvar, uppgifter, tillsyn och uppsägning av avtalet och överföringen är ändamålsenlig (GrUU 27/2014 rd, s. 3). 

4 §. Krav på tjänsteleverantörer. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om krav på tjänsteleverantörer. Syftet med kraven är att säkra att verksamheten sköts på behörigt sätt samt att uppgifterna i trafik- och transportregistret är riktiga och uppdaterade. Trafiksäkerhetsverket innan ett avtal sluts utreda att tjänsteleverantören uppfyller kraven och följa upp att de uppfylls under hela avtalsperioden. 

Eftersom det i ansöknings- och registreringsuppgifter behandlas handlingar som innehåller personuppgifter för Trafiksäkerhetsverkets räkning, ska tjänsteleverantören kunna sköta datasäkerheten och dataskyddet på behörigt sätt enligt vad som föreskrivs i artikel 28.1 i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning. Tjänsteleverantören ska t.ex. genomföra behövliga åtgärder för att skydda personuppgifter mot obehörigt tillträde, mot förstöring, ändring, utlämnande eller överföring av misstag eller i strid med lag och mot annan behandling i strid med lag. Över huvud taget får Trafiksäkerhetsverket inte enligt dataskyddsförordningen anlita sådana behandlare av personuppgifter som inte uppfyller kraven enligt förordningen. 

Om bedömning av tillförlitlighet föreskrivs närmare i det föreslagna 2 mom. 

Vid bedömningen av rätten att idka näring tillämpas lagen angående rättighet att idka näring (27.9.1919/122). 

I sak föreslås inga ändringar i bedömningen av teknisk, finansiell, yrkesmässig och verksamhetsmässig beredskap. 

Med teknisk beredskap avses att tjänsteleverantören ska ha tillgång till sådana dataförbindelser och datasystem samt sådan teknisk beredskap i övrigt som en behörig skötsel av uppgiften förutsätter. För skötseln av ansöknings- och registreringsuppgifter förutsätts inte att tjänsteleverantören har ett eget datasystem eller en systemintegrationsförbindelse till Trafiksäkerhetsverkets system. Kravet på en sådan datatrafikförbindelse och ett sådant datasystem som skötseln av uppgiften förutsätter kan också uppfyllas t.ex. av en representant för ett försäkringsbolag, som använder försäkringsbolagets systemintegrationsförbindelse och användarnamn. Trafiksäkerhetsverket ska dock sluta ett särskilt avtal om tjänsteleveransen också med försäkringsrepresentanten. 

I fråga om datasäkerhet kan det visas att kraven uppfylls t.ex. så att tjänsteleverantören som redskap för att leda datasäkerheten innehar ett dokumenterat ledningssystem för informationssäkerhet. Enligt verkets rekommendationer ska ledningssystemet för informationssäkerhet basera sig på standarden ISO 27001 eller alternativt på någon annan skriftlig beskrivning som anses tillräcklig, såsom en sådan certifiering som avses i artikel 28.5 i dataskyddsförordningen. Ledningssystemet ska innefatta en plan för organiseringen av datasäkerheten samt klassificering av och tillsyn över skyddsobjekt. Dessutom ska det i ledningssystemet för informationssäkerhet beaktas personalens säkerhet, den fysiska säkerheten och miljösäkerheten samt ledningen av datatrafiken, driftsfunktionerna och rätten till tillgång. Vid ledningen av datasäkerheten ska beaktas anskaffning, utveckling och underhåll av datasystem, hantering av dataskyddsincidenter, kontinuitetsplanering samt kravuppfyllelse. 

Med finansiell beredskap avses att tjänsteleverantören ska vara solvent, dvs. förmå svara för sina finansiella förpliktelser på behörigt sätt. Tjänsteleverantörens solvens ska alltid kontrolleras innan ett avtal sluts. Den som är försatt i konkurs ska t.ex. inte kunna vara tjänsteleverantör. 

Med yrkesmässig och verksamhetsmässig beredskap avses att tjänsteleverantören ska ha yrkesmässig sakkunskap. De yrkesmässiga kraven gäller liksom i nuläget såväl tjänsteleverantören som företag som dess personal. Tjänsteleverantören ska ordna sin verksamhet så att den klarar av de uppgifter som anförtrotts den på behörigt sätt. För en tjänsteleverantör som är en fysisk person förutsätter verksamhetsmässig beredskap uppnådd myndighetsålder och att personens rättshandlingsförmåga inte har begränsats. Uppgifterna förutsätter ingen särskild utbildning, men den särskilda yrkesskicklighet som krävs kan uppnås t.ex. genom praktik samt genom specialutbildning som Trafiksäkerhetsverket ordnar. 

Dessutom ska tjänsteleverantören ha den personal som behövs, och de ska ha den yrkesskicklighet och utbildning som en behörig skötsel av uppgiften kräver. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om bedömning av tjänsteleverantörens tillförlitlighet. De gällande bestämmelserna innehåller skillnader i fråga om uppräkningen av de brott som ska beaktas vid bedömningen av tillförlitligheten. De straff som ska beaktas vid bedömningen av tillförlitligheten räknas upp t.ex. i lagen om farkostregistret. Däremot förtecknas t.ex. i detaljmotiveringen i regeringens proposition med förslag till lagen om registrering av fordon exempel på sådana brott som beroende på fallet kan tyda på att en tjänsteleverantör är olämplig för uppgiften. För en likvärdig behandling av tjänsteleverantörerna föreslås det dock i propositionen att bedömningskriterierna ska bestämmas i lagen. 

Det föreslås att bedömningen ska gälla personer som har bestämmande inflytande hos tjänsteleverantören samt personer som utför eller ansvarar för uppgifterna. En sådan person som ansvarar för uppgifterna är t.ex. en ansvarig person för registreringsverksamheten. För tjänsteleverantörens del gäller bedömningen personer som har bestämmande inflytande, såsom ledamöter och ersättare i styrelsen och förvaltningsrådet, bolagsmän och verkställande direktören, aktieägare som utövar betydande rösträtt i bolaget eller personer vilkas bestämmande inflytande grundar sig på särskilda avtal. Om någon av de personerna inte godkänns i bedömningen, ska tjänsteleverantören inte anses tillförlitlig. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om särskilda krav på oberoende för dem som beviljar färdskrivarkort. Bestämmelsen motsvarar i sak 8 § i lagen om ordnande av utfärdandet av färdskrivarkort. Bestämmelsens syfte är att förebygga intressekonflikter. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs om ett undantag som gäller anställningsjäv enligt 28 § 1 mom. 4 punkten i förvaltningslagen i fråga om registreringsverksamhet. I sak motsvarar bestämmelsen 5 § 1 mom. i lagen om registrering av fordon och 29 § 2 mom. i lagen om farkostregistret. På grund av registreringsverksamhetens art kan jävsbestämmelsen i förvaltningslagen inte som sådan tillämpas på personer som utför registreringar. Om jävsbestämmelsen tillämpas som sådan, är tjänsteleverantörerna förhindrade att utföra registreringar just när deras tjänster behövs som mest. Registrering är då t.ex. förbjuden när om som utför registreringen står i anställningsförhållande eller i uppdragsförhållande i anslutning till det ärende som behandlas till en part eller till någon för vilken avgörandet i ärendet kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada. Ett försäljningsställe som är tjänsteleverantör får då enligt en strikt tolkning av lagen inte registrera en farkost som sin egen eller göra registeranmälningar om farkoster som den äger, eftersom den person som utför registreringarna står i anställningsförhållande till en affär eller ett bolag som är part i ärendet. 

5 §. Avtal med tjänsteleverantörer. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om innehållet i det avtal som skaslutas med tjänsteleverantören. I paragrafen sägs vad det åtminstone ska kommas överens om i avtalet. Så säkerställs det att tjänsteleverantörens uppgifter sköts på behörigt sätt. Enligt 124 § i grundlagen är det möjligt att överföra offentliga förvaltningsuppgifter genom avtal om de statsförvaltningsrättsliga förutsättningarna för överföringen uppfylls och ett adekvat bemyndigande i lag kan påvisas för att sluta ett avtal (GrUU 3/2009 rd, GrUU 11/2006 rd). 

Momentet inleds med en informativ hänvisning till artikel 28.3 i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning. I den artikeln föreskrivs om vad som ska ingå i ett avtal mellan en registeransvarig och den som behandlar personuppgifter. Eftersom Europeiska unionens förordningar är direkt tillämpbar rätt, tillämpas de som sådana också utan hänvisningar. Hänvisningar ska alltså vanligen undvikas, men denna hänvisning är befogad med tanke på bestämmelsens tydlighet. 

Trafiksäkerhetsverket får sluta avtal med alla dem som uppfyller kraven enligt lagen. Samma praxis har följts hittills t.ex. i fråga om dem som utför registreringar enligt avtal. Avtalet är ett förvaltningsavtal. Det är också möjligt att konkurrensutsätta tjänsteleverantörerna. 

I momentet föreskrivs om vad det åtminstone ska kommas överens om i avtalet för att en behörig skötsel av tjänsteleverantörens uppgifter ska kunna säkerställas. Enligt 1 punkten ska det avtalas om andra uppgifter än hantering av personuppgifter för tjänsteleverantören. I avtalet ska det fortsättningsvis avtalas om hantering av personuppgifter, men det kravet härrör direkt från artikel 28.3 i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning. I fråga om avtalet bör det beaktas att listan i dataskyddsförordningen inte är uttömmande. I avtalet får det alltså t.ex. fortsättningsvis förutsättas att tjänsteleverantören utnämner en ansvarig person för registreringsverksamheten. Den ansvariga personen ska efter att först själv ha deltagit i utbildning utbilda tjänsteleverantörens personal, informera personalen om frågor som gäller registreringen och också annars vara kontaktperson till Trafiksäkerhetsverket i frågor som gäller säkerställande av tillräckligt yrkeskunnande och tillräcklig kvalitet i registreringsverksamheten. 

Enligt 2 punkten ska det avtalas om avtalsperioden, inledande av verksamheten och avtalets upphörande under pågående avtalsperiod. 

Enligt 3 punkten ska det avtalas om tjänsteleverantörens verksamhetsområde och verksamhetsställen samt betjäningstider. Verksamhetsområdet och betjäningstiderna ska planeras så att tjänsterna är allmänt och jämlikt tillgängliga. 

Enligt 4 punkten ska det avtalas om metoder för att trygga tillräcklig yrkeskunskap, såsom utbildning, för dem som utför uppgifter. 

Enligt 5 punkten ska det avtalas om förvaring och arkivering av handlingar i samband med verksamheten. 

Enligt 6 punkten ska det avtalas om debitering och redovisning av avgifter. Om tillämpningen om lagen om grunder för avgifter till staten föreskrivs i 2 § i kapitlet. 

Enligt 7 punkten ska det avtalas om tillsyn och påföljder i anslutning till den. Om tillsyn föreskrivs i 7 §, men i avtalet ska tjänsteproducentens skyldigheter på grund av tillsynen klarläggas så att genomförandet av effektiva inspektioner säkerställs. Med tanke på brister eller felaktigt förfarande som eventuellt upptäcks i serviceverksamheten ska det framgå av avtalet vilka påföljder de leder till. 

Enligt 8 punkten ska det avtalas om tjänsteleverantörens anmälningsplikt vid förändringar. På så sätt gör man tjänsteleverantören medveten om anmälningsplikten enligt 3 mom. och avtalar om hur den i praktiken ska genomföras. 

Enligt 3 punkten ska man i avtalet komma överens om den eventuella ersättning som Trafiksäkerhetsverket ska betala till tjänsteleverantören. Man kan också avtala om hur ersättningen ska betalas. Den ersättning Trafiksäkerhetsverket betalar varierar med uppgiften och de servicekanaler som används. Ersättningen till tjänsteleverantören ska t.ex. bestå av ersättningar för tjänsteleverantörens löpande kostnader för att ta emot och införa registeruppgifter. Kostnaderna för arbetet med att ta emot registeranmälningar är den största enskilda kostnad som ska ersättas. 

I en självbetjäningskanal uppstår inga arbetskostnader, eftersom den som gör en ansökan eller registeranmälan själv för in ändringsuppgifterna i tjänsteleverantörens system. Endast i kanaler med personlig betjäning uppstår alltså kostnader för att ta emot och föra in registeranmälningar. 

Utöver de arbetskostnader som ska ersättas kan det uppstå kostnader för tjänsteleverantören bl.a. för dataförmedling om ansökningar och registeruppgifter, elektronisk identifiering (Tupas-identifiering), förfrågningar om fordonsuppgifter hos Trafiksäkerhetsverket, skötseln av betalningstrafik dvs. att ta ut kundavgifter hos kunder och betala avgifter till Trafiksäkerhetsverket, kostnader för elektronisk betalning, fakturering av kunder, kreditförluster, oavslutade registreringshändelser och ersättningar för skador som orsakats kunder. Skadestånd kan uppstå i sådana situationer när tjänsteleverantörens system inte fungerar och det leder till att en den som gjort en ansökan eller registeranmälan lider en skada som ska ersättas. Trafiksäkerhetsverkets ansvar för skadestånd bestäms enligt skadeståndslagen. 

Serviceersättningen består, förutom av ersättning för de kostnader som nämns ovan, av ett verksamhetsbidrag som betalas till tjänsteleverantören. Trafiksäkerhetsverket ska bedöma vilket belopp på serviceersättningen som är skäligt, varefter det i regel ska hållas oförändrat. Serviceersättningens belopp ska endast ändras till följd av indexjusteringar. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om rätten för Trafiksäkerhetsverket att säga upp eller häva avtalet. Avtalet ska kunna upphöra utan några särskilda åtgärder då avtalstiden löper ut eller till följd av en avtalsparts avtalsbrott efter en uppsägningstid. Om uppsägningstiderna avtalas särskilt. 

Om en tjänsteleverantör inte uppfyller de allmänna kraven, ska det leda till att avtalet upphör. Trafiksäkerhetsverket ska få säga upp eller häva avtalet om tjänsteleverantören väsentligt åsidosätter fullgörandet av sina uppgifter eller upprepade gånger gör sig skyldig till mindre avtalsbrott. Hävning kan komma i fråga om tjänsteleverantören inte längre kan anses tillförlitlig efter att ha gjort sig skyldig till något sådant brott som avses i 2 § 2 mom. Uppsägning eller hävning ska också vara möjligt om tjänsteleverantören upprepade gånger eller väsentligt agerar i strid med lag. Motsvarande grund finns i nuläget t.ex. i 7 § i lagen om fordonstrafikregistret. Grundlagsutskottet har också betonat betydelsen av att lagen följs för att verksamheten ska kunna fortsätta (GrUU 27/2014 rd, s. 3). 

Enligt artikel 28.1 i dataskyddsförordningen får den registeransvarige dessutom endast anlita sådana handläggare som vidtar tillräckliga åtgärder för att uppfylla kraven enligt förordningen. Om tjänsteleverantören inte uppfyller det kravet, ska avtalet sägas upp eller hävas. 

Vid eventuell konfliktlösning följs den allmänna kompetensfördelningen mellan domstolarna. I fråga om förvaltningsavtal eller förvaltningstvister behandlas eventuella tvister av förvaltningsdomstolarna. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om anmälningsplikt för tjänsteleverantörer. Utom att Trafiksäkerhetsverket utövar tillsyn över tjänsteleverantörernas verksamhet, ska de också själva meddela om sådana ändringar i sin verksamhet som väsentligt kan inverka på en behörig skötsel av verksamheten. 

6 §. Andra uppgifter som får överföras. Den föreslagna paragrafen består av ett moment. Den motsvarar i sak 163 § i luftfartslagen. EU-lagstiftningen möjliggör att uppgifter läggs ut på entreprenad om särskilt föreskrivna förutsättningar uppfylls. Eftersom EU-lagstiftningen är möjliggörande, inte förpliktande, ska det enligt grundlagen också särskilt fastställas i finländsk lag att den möjligheten får utnyttjas och den ansvariga instansen föreslås vara Trafiksäkerhetsverket. 

7 §. Tillsyn. Den föreslagna paragrafen består av ett moment. I den ges för det första Trafiksäkerhetsverket i uppgift att utöva tillsyn över verksamheten hos de tjänsteleverantörer det anlitar. Syftet med tillsynen är i synnerhet att kontrollera att tjänsteleverantörerna och de som utför uppgifter hos dem agerar på behörigt sätt, att de allmänna krav som gäller dem kontinuerligt uppfylls och att tjänsteleverantörernas interna kontroll är kontinuerlig. Efter den första bedömningen sker tillsynen över den tillförlitlighet som avses i 4 § genom stickprov. 

Tillsynen kan liksom hittills genomföras med hjälp av det datasystem som används för registreringen. När registrering utförs via ett gränssnitt, kräver systemet ett specifikt användarnamn för varje användare. Systemet registrerar varje gång ett användarnamn loggar in, gör en sökning eller gör en registeranteckning. Trafiksäkerhetsverket kan alltså övervaka och i efterhand kontrollera datasystemets användares verksamhet. 

I momentet föreskrivs dessutom om Trafiksäkerhetsverkets inspektionsrätt. Inspektionsrätten föreslås gälla verksamhetslokaler och andra lokaler hos den som utför registreringar enligt avtal, med undantag för lokaler som används för permanent boende för att trygga den personliga integriteten och hemfriden. Enligt grundlagsutskottets riktlinjer omfattar hemfriden i regel alla lokaler som används för permanent boende (GrUU 16/2004 rd, GrUU 39/2005 rd). Vid inspektioner ska 39 § i förvaltningslagen iakttas, vilket grundlagsutskottet har förutsatt att ska påpekas (GrUU 22/2013 rd, s. 4). Till övriga delar ska om tillsynen avtalas i avtalet enligt 5 §. 

I momentet föreskrivs också om verkets rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter om handlingar som har samband med tjänsteuppgiften. 

AVDELNING V Trafik- och transportregistret

I första fasen av lagen om transportservice togs bestämmelser om trafiktillståndsregistret in i V avd. Det föreskrevs att i registret ska föras in uppgifter om tillstånd för bedrivande av gods-, person- och taxitrafik, vilka hörde till det centrala innehållet i bestämmelserna i första fasen av lagen om transportservice. I den andra fasen av lagstiftningsprojektet föreslås helt nya bestämmelser om de register som förs av Trafiksäkerhetsverket. För närvarande finns det ett flertal trafikregister och författningar som gäller dem. Bestämmelserna i olika lagar är delvis väldigt inkompatibla och föråldrade, delvis upprepas i dem samma allmänna grundregler om registrering. I synnerhet bestämmelserna om överlåtande av uppgifter motsvarar inte heller de behov digitaliseringsutvecklingen medför. Det som beskrivs ovan gör det betydligt svårare att utnyttja kunskapskapitalet såväl för de registrerades egna behov som med tanke på utvecklandet av transportservicen och utbudet och med tanke på myndigheternas behov. 

I samband med den föreslagna helhetsreformen av bestämmelserna om register föreslås det att överlappningar stryks och bestämmelserna blir gemensamma för alla trafikformer. Samtidigt är syftet i synnerhet att modernisera bestämmelserna om utnyttjande och utlämnande av data och att möjliggöra ett bättre utnyttjande av uppgifterna i registret. Genom EU:s allmänna dataskyddsförordning harmoniseras skyddet för personuppgifter på en hög nivå inom hela EU. De föreslagna bestämmelserna inverkar inte på skyddsnivån enligt den allmänna dataskyddsförordningen, utan handlingsutrymmet enligt förordningen utnyttjas framför allt i fråga om utlämnande av uppgifter. 

Totalreformen av trafikregistren innebär samtidigt en betydande avveckling av normer. I den nya V avd. föreslås det att lagen om fordonstrafikregistret (541/2003) och den förordning med samma namn som har utfärdats med stöd av den (1116/2013) samt lagen om registrering av fordon (175/2015) upphävs helt. I andra fasen av lagen upphävs också helt lagen om säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter i järnvägssystemet (1664/2009), vars 9 kap. gäller behörighetsregistret. Dessutom föreslås delar av fordonslagen (1090/2002), järnvägslagen (304/2011), lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare (273/2007), lagen om farkostregistret (424/2014), lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009), fartygsregisterlagen (512/1993) och luftfartslagen (864/2014). 

Efter första fasen består V avd. endast av ett kapitel. Nu föreslås det att antalet kapitel ökas till tre. Kapitlen har en horisontell struktur, dvs. de är inte uppbyggda enligt trafikform. I det första kapitlet ingår allmänna bestämmelser, i det andra ingår bestämmelser om uppgifter i registret och förvaringstider och i det tredje bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret. 

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Registrets innehåll och syfte. Med tanke på helhetsreformen av trafikregistren är ett betydande nytt drag i bestämmelserna övergången från spridda enskilda register till ett datalgerstänkande. Det föreslås att Trafiksäkerhetsverket i fortsättningen endast ska upprätthålla ett register, som kallas trafik- och transportregistret. Enligt definitionen av ett datalagers referensarkitektur är ett datalager en datahelhet som definierats utifrån verksamhetsbehov och av administrativa orsaker, för att data ska kunna administreras bättre. Ett datalager omfattar en datamängd som administreras gemensamt, och som bildar en logisk helhet. 

Det föreslås att endast bestämmelser om registerföring ska ingå i lagen om transportservice. Bestämmelser som t.ex. gäller skyldigheten att registrera sig själv eller ett trafikmedel eller rättsverkningarna av sådana åtgärder föreslås inte ingå i lagen. Det föreslås inte heller att i V avd. ska ingå några bestämmelser om register som förs av någon annan än Trafiksäkerhetsverket. De bestämmelser som blir utanför lagen om transportservice kan kvarstå i de nuvarande lagarna, eller de kan antingen i samma sammanhang eller senare infogas i någon annan logisk helhet. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om registrets datainnehåll på ett allmänt plan. Det föreslås att registret ska innehålla uppgifter om verksamhetsutövare, trafikmedel och persontillstånd. I 2 kap. 1–4 § i förslaget specificeras vilka uppgifter som ska införas. De tillstånd som gäller verksamhetsutövare definieras i I avd. 1 kap. 1 § 8 punkten, och de är typiskt sett koncessioner eller motsvarande anmälningsplikt, som utgör en laglig förutsättning för att erbjuda tjänster. Största delen av tillstånden i fråga beviljas företag eller sammanslutningar, men tillståndsinnehavaren kan i en del fall också vara en fysisk person. I fråga om tillstånd som beviljas företag eller sammanslutningar är inte en stor del av uppgifterna personuppgifter - undantag är naturligtvis bl.a. uppgifter om företagets eller sammanslutningens ansvarspersoner. I uppgifterna om trafikmedel kan bl.a. ingå uppgifter om ägare eller innehavare, men största delen av uppgifterna är av väldigt teknisk art och ska inte behandlas som personuppgifter. Uppgifter i anslutning till persontillstånd är nästan utan undantag personuppgifter. Persontillstånd definieras i I avd. 1 kap. 1 § 7 punkten. 

EU:s allmänna dataskyddsförordning börjar tillämpas den 25 maj 2018 och det föreslås att lagen ska träda i kraft den 1 juli 2018. Då lagen träder i kraft kommer alltså de allmänna bestämmelserna om behandling av personuppgifter att finnas i dataskyddsförordningen, som utgör direkt tillämpbar rätt. Förordningen medger ett större nationellt handlingsutrymme än normalt, i likhet med ett direktiv. Horisontella bestämmelser inom handlingsutrymmet bereds i justitieministeriet. Trots det ska ministerierna bedöma behovet av specialbestämmelser inom sina förvaltningsgrenar. Specialbestämmelserna får naturligtvis inte stå i strid med den allmänna dataskyddsförordningen. I de föreslagna bestämmelserna utnyttjas det nationella handlingsutrymmet. Det ska noteras att inga betydande problem heller har upptäckts i gällande bestämmelser om trafikregister i förhållande till den allmänna dataskyddsförordningen. 

I artikel 6 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs om laglig behandling. Enligt artikel 6.1c är behandlingen laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse för den registeransvarige. I artikel 6.3b sägs att grunden för behandlingen då ska fastställas i enlighet med en medlemsstats lagstiftning. Enligt artikel 6.3 kan rättsgrunden vidare innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i förordningen, utöver allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling bl.a. vilken typ av uppgifter som ska behandlas, vilka registrerade som berörs, ändamålsbegränsningar, lagringstid samt frågor som gäller utlämnande av uppgifter. I skälen i ingressen hänvisas till att respektive medlemsstats konstitutionella krav kan beaktas vid tillämpningen av förordningen. I Finland finns det skäl att beakta 2 § 3 mom. i grundlagen, där det förutsätts att all utövning av offentlig makt ska bygga på lag och att lag noggrant ska iakttas i all offentlig verksamhet. Dessutom har den finländska konstitutionella tradition som i synnerhet bygger på 10 § i grundlagen förutsatt att det föreskrivs i lag åtminstone om de uppgifter som ska föras in i ett register samt om förvaringstiderna och utlämnandet av uppgifter. 

Under beredningen av förslaget har man stannat för att det med beaktande av Finlands konstitutionella tradition och det nationella handlingsutrymme den allmänna dataskyddsförordningen medger är förenligt med ett allmänt intresse att det i fråga om myndigheternas register finns förtydligande bestämmelser om grundläggande frågor på lagnivå. Till de grundläggande frågorna hör de uppgifter som ska föras in i registret enligt uppgiftsslag, användningsändamålet, förvaringstiderna och utlämnande av uppgifter ur registret. Också i fråga om trafik- och transportregistret kommer dock huvuddelen av bestämmelserna om behandling av personuppgifter att finnas i den allmänna dataskyddsförordningen. 

En del av uppgifterna i trafikregistret är personuppgifter, en del andra inte. EU:s allmänna dataskyddsförordning tillämpas inte på de senare. Också därför behövs sektorspecifika specialbestämmelser. Förslagen bildar en enhetlig och lättfattlig helhet i fråga om trafik- och transportregistret. 

I den föreslagna V avd. ingår inte alls någon sedvanlig paragraf med hänvisningar till de allmänna lagar som ska tillämpas, i synnerhet lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och personuppgiftslagen eller senare allmänna dataskyddsförordningen. Sådana hänvisningsbestämmelser är onödiga. Det är klart att den föreslagna lagen är en speciallag i förhållande till de allmänna lagarna, och att de allmänna lagarna ska iakttas om inget annat föreskrivs. 

I det föreslagna 1 mom. sägs det tydligt att registret förs elektroniskt. Så sker också nu, vilket framgår av motiveringarna till gällande lagar. I lagarna om registren föreskrivs det dock inte särskilt att registren ska föras elektroniskt. Det föreslås att tillägget görs för att betona att registren för elektroniskt i en digital tidsålder. Dessutom förutsätts det i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/46/EU om ändring av rådets direktiv 1999/37/EG om registreringsbevis för fordon att medlemsstaterna registrerar information som registrerats på deras territorium elektroniskt. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om registrets syfte. Enligt artikel 6.3 i dataskyddsförordningen ska syftet fastställas i den rättsliga grunden när den rättsliga grunden för behandlingen är artikel 6.1 c. I anslutning till föreslaget föreslås det att lagen om Trafiksäkerhetsverket (863/2009) ändras i syfte att precisera Trafiksäkerhetsverkets uppgifter i fråga om registerföring. Det är nödvändigt att myndigheternas uppgifter utvecklas då verksamhetsmiljön förändras. Myndigheterna kan t.ex. anses ha en möjliggörande roll för digitaliseringen och uppkomsten och utbudet av digitala tjänster. På så vis kan det finländska samhällets utvecklingsmöjligheter påverkas och den bästa praxisen kan också exporteras till internationella arenor. Det föreslagna 2 mom. motsvarar Trafiksäkerhetsverkets uppgifter i ändrad form. Förandet av trafik- och transportregistret främjar på ett betydande sätt det praktiska genomförandet av Trafiksäkerhetsverkets uppgifter. I det föreslagna momentet är det dock fråga om registrets syfte. Det motsvarar alltså artikel 5.1b i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. 

Syftet är naturligtvis det samma för hela registret, eftersom endast ett register föreslås. Mellan de gällande lagarna om register finns stora skillnader i hur noggrant syftet anges. I en del lagar, såsom luftfartslagen och fartygsregisterlagen, anges syftet inte alls. 

Europeiska unionens dataskyddsarbetsgrupp har gett ett utlåtande om tolkningen av principen om ändamålsbundenhet. Bestämdhetskriteriet handlar om specifikationen av ändamålet. Utifrån specifikationen ska det kunna bedömas hurudan verksamhet som omfattas respektive inte omfattas av behandlingen. Alltför allmänna, eller alltför långa och oklara, specifikationer uppfyller inte nödvändigtvis kriterierna. Bestämdhetskriteriet förutsätter inte att det endast finns ett ändamål, utan det kan finnas flera. Uttryckligheten innebära att ändamålet ska definieras tydligt och utan mångtydighet. Den hänger samman med behandlingens transparens och förutsägbarhet. Lagligheten förutsätter att kraven i personuppgiftslagstiftningen och annan tillämplig lagstiftning iakttas vid behandlingen. (WP 29 opinion 3/2013 on purpose limitation, s. 15 - 20.) 

Det syfte som anges bör vara ytterst omfattande, eftersom en stor mängd uppgifter av olika slag föreslås införas i registret. Dessutom är avsikten att definitionen av syftet ska bidra till att möjliggöra ett bättre utnyttjande än hittills av de uppgifter som förs in i registret. Också om registrets användningsändamål består av flera element, är elementen specifika och tydliga. Vidare föreskrivs det uttryckligen i artikel 6.3 i dataskyddsförordningen att användningsändamålet ska fastställas och att förordningen i fråga om ändamålsenlighetsbundenheten kan preciseras i nationella bestämmelser. Registret ska naturligtvis för det första föras med tanke på beviljande av och tillsyn över tillstånd och andra rättigheter som gäller transporter. Bland de saker som traditionellt har främjats vill man fästa särskild uppmärksamhet vid att förbättra trafiksäkerheten och främja uppnå miljömålen för trafiken. Ur ett helhetsperspektiv är det väsentligt att främja utvecklingen och utbudet av transportservice. Allt detta eftersträvas genom att ett avsevärt bättre utnyttjande av uppgifterna i registret möjliggörs i forsknings- utvecklings- och innovationsverksamhet. 

Syftet är också att Trafiksäkerhetsverket i sin verksamhet ska främja att de personuppgifter det förvaltar kan utnyttjas via ett gränssnitt i tjänster som baserar sig på egendata, i näringsverksamhet och i utvecklingsarbete. 

I det föreslagna 3 mom. sägs att Trafiksäkerhetsverket får utnyttja uppgifterna i registret då det fullgör sina lagstadgade uppgifter. De uppgifterna definieras i lagen om Trafiksäkerhetsverket samt i de substanslagar i vilka den preciseras. Bestämmelsen är indikativ. Konstaterandet anses dock viktigt i samband med helhetsreformen av bestämmelserna om register eftersom problemen med att kombinera uppgifter ur olika register hittills har varit en del av den nuvarande problematiken i fråga om utnyttjandet av information. 

I det föreslagna 4 mom. beaktas Ålands särställning. Bestämmelsen innebär ingen förändring i nuläget, eftersom en motsvarande bestämmelse finns i 4 § i fartygsregisterlagen. 

2 §. Trafiksäkerhetsverkets rätt till information. I paragrafen samlas bestämmelserna om Trafiksäkerhetsverkets rätt till information för att fullgöra sina uppgifter som registeransvarig. Det bör noteras att om verkets rätt till information i samband med tillsyn över lagen om transportservice och tillsynsuppgifter enligt lagen föreskrivs i IV avd. 2 kap. 2 §. Bestämmelsernas inbördes relation är den, att i IV avd. avses uppgifter enligt lagen om transportservice, i synnerhet tillstånds- och tillsynsuppgifter, medan V avd. gäller registerföring i allmänhet, också till den del rätten till information grundar sig på annan lagstiftning. 

I det föreslagna 1 mom. ingår en grundläggande bestämmelse om Trafiksäkerhetsverkets rätt att få information av de registrerade själva samt av dem som äger, innehar eller använder trafikmedel. Största delen av uppgifterna i registret härrör från de registrerade själva. 

1–4 mom. ska läsas i samband med 5 mom. Enligt dem gäller rätten till få information också sekretessbelagda uppgifter. Enligt paragrafen begränsas rätten till information därför i enlighet med grundlagsutskottets etablerade praxis till sådan information som är nödvändig för fullgörandet av Trafiksäkerhetsverkets lagstadgade uppgifter. 

Det föreslagna 2 mom. gäller sådana aktörer hos det till följd av deras uppgifter samlas sådan information som är väsentlig för trafik- och transportregistret. Det föreslagna momentet är delvis av indikativ, delvis av kompletterande karaktär. Till vissa delar följer rätten till information väldigt exakt av andra lagar. Om anmälande av fartyg som används i handelssjöfart till registret föreskrivs t.ex. i fartygsregisterlagen och om registrering av fordon i fordonslagen. Om anmälningsplikten för läkare, psykologer och andra aktörer inom hälso- och sjukvården föreskrivs i IV avd. 4 kap. 5 §. Om anmälningsplikten för läroinrättningar finns däremot inga omfattande specialbestämmelser, och ändå är de uppgifter som fås av dem av betydelse t.ex. vid bedömningen av behörigheter och kompetenser. 

Det föreslagna 3 mom. gäller Trafiksäkerhetsverkets rätt att få information av andra myndigheter. Det behövs inga särskilda bestämmelser om myndigheters rätt att få offentlig information av andra myndigheter, utan de lämnas ut med stöd av offentlighetslagen som är en allmän lag. Till följd av nödvändighetskravet behöver det inte särskilt räknas upp andra myndigheter och uppgifter som rätten till information trots sekretessbestämmelserna berör. Rätten till information innefattar rätten till information ur befolkningsdatasystemet när nödvändighetskriteriet uppfylls. Ett undantag är straffregistret och bötesregistret, som innehåller särskilt känsliga uppgifter. På behandlingen av sådana uppgifter tillämpas artikel 10 i den allmänna dataskyddsförordningen. Enligt den får behandlingen endast utföras under kontroll av myndighet eller då behandling är tillåten enligt medlemsstatens lagstiftning, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs. Det är nödvändigt att Trafiksäkerhetsverket behandlar dessa uppgifter, eftersom vissa brott kan utgöra hinder för erhållande av flera tillstånd eller i samband med tillsyn kan leda till att de återkallas. Som skyddsåtgärder föreslås dock bl.a. att Trafiksäkerhetsverket inte ska få lämna ut uppgifter som det fått ur straffregistret eller bötesregistret ens till andra myndigheter, om inte något annat föreskrivs i lag. 

Det föreslagna 4 mom. gäller rätten att få uppgifter ur straffregistret och bötesregistret om påföljder som i Finland har påförts innehavare av ett utländskt gemenskapstillstånd eller föraren till ett fordon som tillståndsinnehavaren innehar. Om rätten till information ska föreskrivas särskilt för att Trafiksäkerhetsverket ska få rätt att få sådana sekretessbelagda uppgifter om laga kraft vunna påföljder som påförts innehavare av trafiktillstånd för gärningar begångna i Finland, som ska förmedlas enligt förordningarna 1071/2009/EU, 403/2016/EU och 408/2016/EU. 

I det föreslagna 5 mom. ingår bestämmelser i anknytning till de tidigare fyra momenten. Rätten till information gäller alltså också sekretessbelagda uppgifter. Uppgifterna ska lämnas utan avgift och utan dröjsmål. I sin ändrade form innehåller bestämmelsen också den sedvanliga formuleringen om en teknisk anslutning. Bestämmelsen i fråga hindrar inte användningen av olika tekniska anslutningar som redan tidigare tagits i bruk, eftersom andra elektroniska metoder att utbyta data skulle också vara möjliga. Bestämmelsen uppmuntrar dock i fortsättningen till att bygga upp nya gränssnittslösningar, eftersom begreppet gränssnitt nuförtiden förstås tydligare än begreppet teknisk anslutning, och det är tekniskt möjligt att bygga kompatibla gränssnittslösningar och genom detta bygga interoperabilitet mellan myndigheternas informationssystem. 

Frågan om att uppgifter i första hand ska lämnas ut via gränssnitt behandlas närmare i samband med IV avd. 2 kap. 2 § och 3 kap. 1 §. I huvudsak ska uppgifter lämnas ut i elektronisk form. Andra metoder kommer i fråga enligt särskild överenskommelse. 

I det föreslagna 6 mom. ingår ett bemyndigande att meddela föreskrifter. För utlämnande av uppgifter används vanligen ett standardformulär. Enligt bestämmelsen ska Trafiksäkerhetsverket ha rätt att meddela föreskrifter om hur uppgifterna ska sändas. 

3 §. Ändringar i registeruppgifterna. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om anmälningsplikt när de uppgifter som införts i registret ändras. Syftet med anmälningsplikten är att säkerställa att uppgifterna i registret är riktiga och pålitliga. Därför ska uppgifterna lämnas utan dröjsmål. Trafiksäkerhetsverket ska ordna möjlighet att sända uppgifterna via ett gränssnitt eller annars elektroniskt, t.ex. via en nättjänst. Det föreslås att det ska vara tillåtet att lämna ut uppgifter till Trafiksäkerhetsverket eftersom behandlingen är nödvändig för att fullgöra verkets lagstadgade skyldighet att föra registret. 

Skyldigheten att anmäla ändringar gäller de instanser som avses i 2 § 1 och 2 mom. Bestämmelser om anmälan om ändringar finns i gällande lagstiftning bl.a. i fråga om farkoster i 7 och 9 § i lagen om farkostregistret (424/2014), i fråga om flygcertifikat i 15 § 3 mom. och i fråga om luftfartyg i 20 § i luftfartslagen (864/2014) samt i fråga om säkerhetstillstånd för bannät i 18 § i järnvägslagen (304/2011). Till anmälan ska fogas en behörig utredning. Om utredningsskyldighetens fördelning föreskrivs i 31 § i förvaltningslagen (434/2003). 

Sådana uppgifter som överförs direkt mellan myndigheterna behöver inte anmälas. Sådana uppgifter är uppgifter om ändringar i ägares och innehavares namn, personbeteckning, adress och hemkommun, och om deras död. Sådana uppgifter är också sådana uppgifter om ändringar i juridiska personers kontaktuppgifter som antecknas i företags- och organisationsdatasystemet. I enlighet med principen för myndighetsregister att bara fråga en gång är det inte befogat att ålägga någon att anmäla sådana ändringar som kan fås direkt från något myndighetssystem. Uppgifterna ska dock anmälas om de inte överförs mellan myndigheterna t.ex. för att en personbeteckning eller ett företags- och organisationsnummer fattas. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om Trafiksäkerhetsverkets rätt att på eget initiativ föra in uppgifter som fattas i registret och rätta felaktiga uppgifter. Momentet motsvarar i sak 95 § i fordonslagen, men det föreslås att dess tillämpningsområde utvidgas till att också omfatta annat än fordon. Trafiksäkerhetsverket ska få komplettera eller korrigera uppgifter, om skyldigheten att anmäla ett trafikmedel till registret har försummats eller om Trafiksäkerhetsverket får information om att en uppgift som ska föras in i registret ändras eller än felaktig. Momentet innebär ett avsteg från 8 kap. i förvaltningslagen om rättelse av fel till den delen att det inte förutsätts medgivande eller att ett krav på rättelse framförs inom fem år. I fråga om hörande tillämpas 34 § och i fråga om meddelande om ändringen 54 § i förvaltningslagen. Ett hörande kan vara uppenbart onödigt enligt 34 § i förvaltningslagen t.ex. omändringen eller tillägget inte inverkar på fordonets ägares eller innehavares rättigheter. Specialbestämmelsen behövs eftersom man t.ex. vid registreringen av fordon i mycket stor utsträckning har övergått till anmälningsplikt, och också korrigering av registeranteckningar därför bör ske smidigt. Det kommer att finnas behov att göra korrigeringar också senare än efter fem år. Dessutom kan man inte förutsätta samtycke för att rätta fel, eftersom registeranteckningarna också har inverkan på andra myndighetsfunktioner. Det är t.ex. möjligt att det vid besiktningen fastställs en felaktig uppgift om ett fordons koldioxidutsläpp, vilket kan inverka på beskattningen. Eftersom felen inte beror på Trafiksäkerhetsverket, ska verket ha rätt att ta ut kostnaderna för att korrigera felet av den anmälningsskyldige. 

Om det är personuppgifter som ska rättas eller kompletteras, ska bestämmelserna om personuppgifter iakttas. Om rättelse av personuppgifter på eget initiativ föreskrivs i 29 § i personuppgiftslagen. Enligt artikel 5.1d i EU:s allmänna dataskyddsförordning ska personuppgifter som förs in i ett register vara korrekta, och den registeransvarige ska vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa att uppgifterna är korrekta. Det möjliggör också att personuppgifter rättas på eget initiativ, också om ingen motsvarande bestämmelse som i personuppgiftslagen skulle ingå i den nya nationella dataskyddslagen. Kunden ska meddelas om ändringar på eget initiativ enligt bestämmelserna i personuppgiftslagstiftningen och förvaltningslagen. 

2 kap. Uppgifter i registret.

De allmänna principerna för behandling av personuppgifter kommer i fortsättningen att ingå i EU:s allmänna dataskyddsförordning, och i synnerhet i dess kapitel II. I den allmänna dataskyddsförordningen ingår naturligtvis inga bestämmelser om hurudana uppgifter som får föras in i register, eftersom registren är väldigt olika såväl i fråga om syfte som uppgifternas art. Däremot begränsas behandlingen av uppgifter av kravet på uppgiftsminimering, dvs. nödvändighetskravet. Endast sådana uppgifter som är nödvändiga för behandlingen får behandlas, och ändamålsenlighetsprincipen ska tillämpas på användningen av uppgifter. 

Den registeransvarige ska informera den registrerade om principerna för behandling av personuppgifter. Enligt personuppgiftslagen ska den registeransvarige göra upp en registerbeskrivning. Också Trafiksäkerhetsverket ska offentliggöra en egen registerbeskrivning, som ska finnas tillgänglig bl.a. på verkets webbplats. I den allmänna dataskyddsförordningen krävs inte att informationsskyldigheten uppfylls via någon särskild kanal, utan där ställs krav på innehållet och tydligheten. Också i fortsättningen kan registerbeskrivningen åtminstone utgöra en informationsform. 

För Trafiksäkerhetsverkets del är det dock fråga om ett myndighetsregister. Därför är det viktigt för de registrerades rättssäkerhet att det föreskrivs på lagnivå om de slags uppgifter som får föras in i registret. Syftet är att var och en som läser V avd. i lagen om transportservice ska kunna få en uppfattning om hurudana uppgifter om honom eller henne som förts in i trafik- och transportregistret, och hur de får lämnas ut. I fråga om behandlingen av uppgifter är de föreslagna bestämmelserna kompatibla med den allmänna dataskyddsförordningen till följd av artikel 6.1c och 6.3 i förordningen. Frågan behandlas närmare i inledningen av detaljmotiveringen till V avd. Dessutom bör det noteras att alla uppgifter i registret inte är sådana personuppgifter på vilka de allmänna bestämmelserna om skydd för personuppgifter ska tillämpas. 

Gällande bestämmelser om trafikregister är inte heller jämförbara i fråga om de uppgifter som ska föras in i registren. I synnerhet lagen och förordningen om fordonstrafikregistret har utvecklats till en mycket detaljerad lagstiftning, och å andra sidan finns det delvis luckor i bestämmelserna om luftfart och sjöfart. Den lagstiftningslinje som valts representerar också till den delen en medelväg. Målet är uttryckligen en lagstiftning på datatypsnivå som inte blir onödigt detaljerad, men å andra sidan är syftet att beskriva hela innehållet på ett täckande sätt. 

1 §. Allmänna uppgifter som förs in i registret. I den föreslagna paragrafen ingår allmänna bestämmelser om vad som får föras in i trafik- och transportregistret oavsett om det är fråga om verksamhetsutövare, trafikmedel eller uppgifter om personliga förutsättningar. Närmare bestämmelser om de uppgifter som ska föras in i olika fall föreslås ingå i 2–4 §. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om de grundläggande uppgifter som i fråga om fysiska personer får föras in i registret för behandling och identifiering av ärenden. Nödvändighetskravet är en av de grundläggande principerna för skydd av personuppgifter, och de grundläggande uppgifter som ska föras in behövs t.ex. för att särskilja dem som ansöker om eller innehar tillstånd. Vidare behövs uppgifterna för att man vid behov ska kunna få kontakt med en viss person, ett företag eller en sammanslutning. I gällande lagstiftning ingår vanligen motsvarande bestämmelser om grundläggande uppgifter, vilkas innehåll kan variera något. Bestämmelsen motsvarar 4 § 1 mom. i lagen om fordonstrafikregistret, som föreslås upphävas. I momentet nämns dock att ett omnämnande av kön ska införas. Att uppgiften om kön läggs till baserar sig på att det enligt EU:s direktiv om minimiutbildning förutsätts att den uppgiften lämnas ut till Europeiska sjösäkerhetsbyrån. Också i STCW-konventionen förutsätts uppgift om kön, och uppgifterna används också i Trafiksäkerhetsverkets statistik- och forskningsverksamhet. Det kan vara behövligt att införa en uppgift om en fysisk persons kön t.ex. till följd av olika personbeteckningspraxis i olika stater. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om motsvarande grundläggande uppgifter för juridiska personer. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 4 § 2 mom. i lagen om fordonstrafikregistret, men i den föreskrivs tydligare om rätten att också föra in i registret uppgifter om ansvarspersoner och deras identifierings- och kontaktuppgifter. 

De andra momenten i den föreslagna paragrafen berör sådana uppgifter som inte kan anses vara grundläggande uppgifter, men som blir aktuella för fler än en grupp av uppgifter som förs in i registret. De har samlats i den föreslagna paragrafen för att de inte längre ska behöva upprepas i flera olika paragrafer. Motsvarande princip gäller också mer allmänt för den föreslagna V avd. i lagen om transportservice: strävan att undvika upprepningar, vilket innebär att paragraferna bildar en helhet som ska läsas i ett sammanhang. Uppgifterna kan antingen gälla trafikmedel och deras ägare eller t.ex. tillståndsinnehavares goda anseende eller förutsättningar för bedömningen av behörighet. 

Det föreslagna 3 mom. gäller i huvudsak olika finansiella frågor och förhållanden. Sådana uppgifter om försäkringar som avses i 3 mom. 1 punkten kan t.ex. gälla obligatorisk trafikförsäkring för fordon, men enligt den punkten kan också uppgifter om olika ansvarsförsäkringar för verksamhetsutövare föras in i registret. I fråga om trafikförsäkringar ska föras in uppgifter om försäkringstagare, försäkringsbolag, tidpunkt då försäkringen inleds och avslutas och om obetalda försäkringspremier samt om situationer då ett fordon inte har en giltig trafikförsäkring. 

Enligt den föreslagna 2 punkten ska i registret som grundläggande uppgifter om beskattningen föras in uppgifter om beslut om fordonsskatt, egentlig fordonsskatt dvs. dieselskatt och tilläggsskatt, bilskatt och bränsleavgift, uppgifter om betalning av skatter, uppgifter om utskrift av debetsedel, skatteåterbäring, skatteuppbörd och utsökning samt om kundförhållandet som helhet. 

Sådana uppgifter om inteckningar som får föras in med stöd av den föreslagna 3 punkten är uppgifter om sökanden eller gäldenären i ett inteckningsärende, uppgifter om kapital, räntor och kostnader, de handlingar som ligger till grund för beslutet och uppgifter om behandlingen av ärendet såsom om inledande, fastställande, förnyande, dödande och att ärendet förfallit. 

Inteckningar har stor betydelse i synnerhet i fråga om fartyg och luftfartyg, på grund av den inteckningsbara egendomens avsevärda värde. Därför finns det en avsevärd mängd speciallagstiftning om inteckningar i dem. Det föreslås inga ändringar i den lagstiftningen, men det är uppenbart att det är viktigt att en anteckning om inteckningen görs i trafik- och transportregistret. Om inteckning i fartyg föreskrivs i lagen om inteckning i fartyg (211/1927) och i luftfartyg i lagen om inteckning i luftfartyg (211/1928).q 

Sådana uppgifter om verkställighet som får införas enligt den föreslagna 4 punkten är i synnerhet uppgifter om konkurs, skuldsanering, företagssanering, utsökning och kvarstad. I registret ska också föras in uppgifter om interimistiska utsökningsåtgärder såsom försäljnings- och förskingringsförbud. 

Det är också väsentligt att uppgifter om fullmakter förs in i enlighet med den föreslagna 5 punkten. Genom uppgifter om fullmakter strävar man efter att säkerställa att uppgifterna är korrekta genom att den registeransvarige alltid känner till vem som anmält registeruppgifterna. 

Om sådana färdskrivarkort som avses i den föreslagna 6 punkten och om skyldigheten att använda dem föreslås bestämmelser i II avd. 4 kap. 

I den föreslagna 7 punkten föreskrivs om införande av uppgifter om sjömansbefattningar för personer som arbetar på finska fartyg. Om sjömansregister föreskrivs nu i 5 § i lagen om registrering av fartygspersonal. 

I den föreslagna 8 punkten föreskrivs om införande av uppgifter om parkeringstillstånd för personer med funktionsnedsättning. Uppgiften får behandlas med stöd av artikel 9.1g i allmänna dataskyddsförordningen. Behandlingen behövs för att trygga den registrerades rättigheter. Ett parkeringstillstånd för personer med funktionsnedsättning är personligt och beviljas en person med funktionsnedsättning som kan köra själv eller som transporteras av någon annan. Undantag utgör vårdinrättningar, vars anställda kan beviljas parkeringstillstånd om de transporterar personer med funktionsnedsättning i sitt arbete. Skyddsåtgärderna refereras närmare i samband med detaljmotiveringen till 4 § 1 mom. 5 punkten. 

Enligt det föreslagna 4 mom. får i registret föras in sådana uppgifter om brott och straff som behövs för behandlingen av tillståndsärenden. Utöver domar för brott och förseelser ska i registret få införas uppgifter om förundersökningar, åtalsprövningar och rättegångar. Utöver uppgifter om brott och förseelser ska i registret få införas uppgifter om administrativa påföljder som påförts en person, såsom anmärkningar och varningar samt återkallande av och begränsningar i tillstånd, samt annan information relaterad till tillsynsaktiviteter som till exempel information av inspektioner. 

Enligt artikel 10 i den allmänna dataskyddsförordningen får behandling av personuppgifter som rör domar i brottmål och överträdelser endast utföras då behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstatens lagstiftning, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs. I trafikregistren ingår redan nu uppgifter om domar i brottmål och överträdelser, såsom anteckningar om körförbud. Också i fortsättningen är det förenligt med ett viktigt allmänt intresse att uppgifter om domar i brottmål och förseelser för dem som deltar i trafiken behandlas i samband med registerföringen, eftersom de hänger nära samman med förutsättningarna för beviljande av många tillstånd för verksamhetsutövare och personer samt med eventuell påföljdsprövning, ofta utifrån EU-bestämmelser eller skyldigheter internationell rätt. Dett yttersta syftet är att trygga en säker trafikmiljö för alla som deltar i trafiken. Proportionaliteten i behandlingen av sådana uppgifter tryggas genom att endast nödvändiga uppgifter behandlas. En viktig skyddsåtgärd utgörs av att uppgifter om domar i brottmål och förseelser är sekretessbelagda enligt offentlighetslagen. De får endast lämnas ut med stöd av bestämmelser i lag. I propositionen föreslås det att känsliga uppgifter endast ska ges ut till myndigheter, med den registrerades samtycke eller i anonymiserad form. 

Enligt det föreslagna 5 mom. ska de uppgifter som avses i paragrafen med undantag av identifieringsuppgifter inte föras in om de är tillgängliga i realtid i någon annan myndighets register, om det inte trots allt är ändamålsenligt att föra in uppgifterna. Syftet med bestämmelsen är att skapa en situation där myndigheterna inte behöver kopiera samma uppgifter flera gånger, utan systemen är synkroniserade i realtid. Då kan man också alltid vara säker på att uppgifterna är korrekta och uppdaterade. Inte heller då kan man frångå att föra in identifieringsuppgifter, eftersom man annars inte kan säkerställa att personerna eller aktörerna är verkliga. Alla system har inte ännu färdigställts så att alla överlappande registreringar kan slopas. 

I det föreslagna 6 mom. konstateras att i registret får föras in de uppgifter som Trafiksäkerhetsverket fått del av med stöd av den föreslagna 1 kap. 3 §. Kravet på uppgiftsminimering har från första stund hört till de grundläggande principerna för behandling av personuppgifter. Den ingår i artikel 5.1c i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken personuppgifterna ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Utgångspunkten är att de uppgifter som fås med stöd av den föreslagna 1 kap. 3 § ska vara viktiga för skötseln av Trafiksäkerhetsverkets uppgifter. 

2 §. Uppgifter om tillstånd för verksamhetsutövare. Den föreslagna 2 § gäller tillstånd för verksamhetsutövare, ett begrepp som definieras i I avd. 1 kap. 1 § 8 punkten. I detaljmotiveringen till den paragrafen sägs vilka tillstånd det är fråga om. Det föreslås att bestämmelserna om de flesta av de tillstånden samlas i lagen om transportservice. Också i nuläget ingår motsvarande uppgifter som de som avses i paragrafen i de register som förs av Trafiksäkerhetsverket. 

Det bör det noteras att alla uppgiftsfält inte nödvändigtvis behöver föras in för alla olika tillstånd eller godkännanden. Likaså bör det noteras att en del av uppgifterna om verksamhetsutövare får föras in i registret med stöd av 1 §. Dessa paragrafer bildar en helhet. Utöver egentliga tillstånd kan uppgifterna om verksamhetsutövare gälla olika godkännanden eller intyg som krävs för att visa att sådana krav som ställs i bestämmelserna uppfylls. På motsvarande sätt som tillståndsinnehavare ska också sådana verksamhetsutövare bemötas, vilkas verksamhet inte förutsätter något egentligt tillstånd utan t.ex. en anmälan till registret. 

I första fasen av lagen om transportservice fanns bestämmelserna om registrering inom vägtrafiken i V avd., där det föreskrevs om trafiktillståndsregistret. I gällande lagstiftning finns inga särskilda bestämmelser om registrering av koncessioner inom järnvägstrafiken. För luftfartens del finns i 155 § i luftfartslagen endast ett kort omnämnande om Trafiksäkerhetsverkets rätt att föra register samt en hänvisning till de allmänna lagar som ska tillämpas. De horisontella bestämmelser som nu föreslås gör bestämmelserna mer enhetliga också till den delen. För sjöfart ska inte heller i fortsättningen krävas något verksamhetstillstånd. 

I paragrafen föreskrivs om de uppgiftsslag som får införas i registret i samband med tillstånden. I huvudsak är det fråga om frågor i anslutning till ansökan om och beviljandet av tillstånd samt den prövning av förutsättningarna för tillstånd som då ska ske, eller om anmälningspliktig verksamhet. Uppgifterna kan också beröra Trafiksäkerhetsverkets uppgifter som tillsynsmyndighet, och då kan frågan om förutsättningarna för tillstånd uppfylls åter aktualiseras. 

Enligt den föreslagna 1 punkten får i registret bl.a. föras in uppgifter om ansökta och beviljade tillstånd, om deras giltighetstid och om ändringar i dem samt tillståndens nummer eller något annat identifieringstecken. Uppgifter om tillståndet innehåll gäller bl.a. hurudan verksamhet tillståndet ger rätt till och eventuella begränsningar eller avgränsningar i tillståndet (t.ex. geografiska begränsningar). Likaså kan t.ex. uppgifter om materiel och personal som hänger samman med tillståndet föras in. 

Enligt den föreslagna 2 punkten får i registret föras in uppgifter om ansökningar om tillstånd och behandlingen av dem. Uppgifter om behandlingen är bl.a. uppgifter om behandlingen av ansökan samt om senare myndighetsåtgärder i samband med tillståndet, såsom iakttagelser i samband med tillsynen samt åtgärder i anslutning till dem, t.ex. begäran om utredningar eller höranden. 

Enligt den föreslagna 3 punkten får i registret också i tillämpliga delar införas motsvarande uppgifter när utövandet av verksamheten baserar sig på en anmälan till en myndighet. Inom transportbranschen tillämpas anmälningar t.ex. för spårbunden stadstrafik och banförvaltning samt för introduktion på marknaden av sådana alkolås som ska användas enligt lag. 

Enligt den föreslagna 4 punkten får i registret föras in uppgifter som hänger samman med beviljande av tillstånd och införande av registeranteckningar samt bedömning av anseende och tillförlitlighet. Uppgifter som hänger samman med bedömning av anseende och tillförlitlighet är bl.a. uppgifter om eventuella näringsförbud och brottslig bakgrund samt rättshandlingsförmåga för en verksamhetsutövares ansvarspersoner. 

I den föreslagna 5 punkten hänvisas direkt till II avd. 1 kap. 11 §, där det förskrivs om sådana riskföretag som avses i artikel 12 i EU:s förordning om trafikidkare. 

Enligt den föreslagna 6 punkten får i registret föras in uppgifter om anmälningar om avvikelser. Sådana uppgifter är t.ex. iakttagelser om eventuella brister i verksamheten som anmäls av utomstående. I en del fall föreskrivs det också i lag om anmälningar om avvikelser, t.ex. i 125 § i luftfartslagen och i 15 § i lagen om spårbunden stadstrafik. 

Eftersom de verksamhetsutövare som avses i den föreslagna paragrafen i huvudsak är företag eller sammanslutningar, gäller de personuppgifter som ingår i uppgifterna om dem främst ansvarspersoner. I synnerhet inom taxitrafiken beviljas en stor del av tillstånden till fysiska personer. Fysiska personer kan också ansöka om gods- och persontrafiktillstånd. 

3 §. Uppgifter om trafikmedel.I V avd. 1 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten sägs att med trafikmedel avses fordon, luftfartyg, fartyg och farkoster, järnvägs- och spårvägsmateriel samt anordningar som har samband med dem. 

I den föreslagna paragrafen sägs vilka slags uppgifter om sådana trafikmedel som avses i det moment som avses ovan som får föras in i registret. I alla situationer finns det inte utan vidare behov av att föra in alla slags uppgifter som räknas upp, eller så är alla uppgifter inte ens tillgängliga. En del av de uppgifter som ska föras in enligt denna paragraf nämns i den föreslagna 1 §. Också i nuläget ingår motsvarande uppgifter som de som avses i paragrafen i de register som förs av Trafiksäkerhetsverket. 

Sådana tekniska och kommersiella uppgifter om fordon som får föras in enligt 1 punkten är bl.a. uppgifter om fordonsklass, fordondsgrupp, modellbeteckning, massa, axlar, bredd. längd, däck, utrustning, motor, sitt- och ståplatser, koppling, registreringsskylt, bromssystem, färg, krockkuddar, säkerhetsbälten, bullervärde och bränsleförbrukning. Med uppgifter av teknisk art avses också tekniska uppgifter om fordonsbeskattningen. Med kommersiella uppgifter om fordon avses fordonsmodellens kommersiella beteckning, genom vilken fordonet identifieras och allmänt marknadsförs. 

Sådana tekniska uppgifter om luftfartyg som ska införas i registret är bl.a. luftfartygets typ, märke och modell, tillverkare, tillverkningsland, luftfartygsklass, klass för typgodkännande, massa (MTOM, MLM), minimibesättning, högsta antal passagerare och uppgifter om räddningsskärm. Sådana tekniska uppgifter som ska föras in om luftfartygets motorer och propellrar är åtminstone motorernas och propellrarnas antal, typ, märke och modell, serienummer, tillverkare, tillverkningsland, tillverkningsår, maximal och kontinuerlig effekt, flygklass, typintygets nummer och klass för typgodkännande. För ballonger ska också volymen kunna föras in. Också ett fotografi av luftfartyget ska vid behov kunna föras in i registret. 

Tekniska uppgifter om farkoster som får föras in i registret är bl.a. märke och modell, typ, CE-märkning, skrovets längd och skrovets största längd och bredd, farkostens vikt, typ av skrov, skrovets material, byggnadsår, årsmodell och ibruktagningsår, största fart, största tillåtna motoreffekt enligt tillverkarens uppgift, djupgående, största uppskattade antal personer och maximal last enligt tillverkarens uppgift, skrovets konstruktion samt huvudfärg. Tekniska uppgifter om farkosters motorer som ska införas i registret är åtminstone märke och modell, årsmodell, ibruktagningsdag eller ibruktagningsår, drivkraft, motorns effekt och typ enligt tillverkarens uppgift samt typ av framdrift. 

Tekniska uppgifter om fartyg som ska föras in i registret är bl.a. fartygets typ, byggnadsmaterial, datum för nybyggnadskontrakt, datum för kölsträckningen, byggnadsår, netto- och bruttodräktighet, längd, bredd, mallat djup, mallat djupgående, isklass och effekt. 

Med uppgifter om identifiering avses i den föreslagna 2 punkten registreringstecken, tillverkningsnummer eller vilken annan identifierande uppgift som helst utifrån vilken ett fordon eller en del av det kan särskiljas från andra fordon eller delar. Någon annan identifieringsuppgift kan t.ex. vara motorns, växellådans eller säkerhetsutrustningens nummer. 

Med identifieringsuppgifter för luftfartyg avses registerbeteckning, serie- eller tillverkningsnummer eller vilken annan sådan identifierande uppgift utifrån vilken ett luftfartyg eller någon del av det kan särskiljas från andra luftfartyg. Som identifieringsuppgifter för farkoster införs WIN-kod/identifieringsnummer, farkostens namn och motorns tillverkningsnummer. Med fartygs identifieringsuppgifter avses förutom registernummer också fartygets namn, signalbokstäver, MMSI-nummerserie och IMO-numer eller andra identifierande uppgifter. Också farkoster har en registernummer, som är en väsentlig identifieringsuppgift. 

Sådana uppgifter om användningskommun, hemort och trafikområde som avses i punkt 3 införs i registret i fråga om fartyg och farkoster samt luftfartyg. Om fartyg införs fartygets hemort och om farkoster den huvudsakliga användningskommunen. Om fartyg och farkoster antecknas det trafikområde för vilka de är besiktade. Om luftfartyg antecknas huvudsaklig startplats. 

Den föreslagna 4 punkten gäller i synnerhet fartyg och luftfartyg. Om fartyg antecknas i registret byggare, byggnadstid och byggnadsort. I gällande fartygsregisterlag föreskrivs om registrering av fartyg under byggnad. Det föreslås att bestämmelserna om rättsverkningarna av registeranmälningar och registeranteckningar kvarstår i fartygsregisterlagen. Om fartyg under byggnad kan dock i registret i tillämpliga delar införas de uppgifter som avses i den föreslagna paragrafen, såsom varvets byggnadsnummer och uppskattad tid för färdigställande. Om luftfartyg införs byggare, byggnadstid och byggnadsort. Luftfartyg under byggnad får införas temporärt i registret. 

Om fordon, fartyg, farkoster och luftfartyg införs sådana historiska uppgifter som avses i 5 punkten. Om trafikmedel såsom historiska uppgifter främst uppgifter om tidigare ägare och innehavare samt om tiden för deras ägande eller innehav. Om fordon införs som historiska uppgifter också uppgifter om viss tid och försäkring. 

Enligt SOLAS-konventionen (XI–I/5) ska över fartyg också föras ett historikregister. I SOLAS-konventionen förutsätts att de historiska uppgifterna är på engelska, spanska eller franska. Historikregistret ska innehålla en oavbruten sammanfattning av uppgifter om de skeden som hör samman med äganderätten till fartyget, som erhållits av redaren och utländska registermyndigheter och av uppgifter som registermyndigheten skaffat, till vlka också fogas uppgifter som fåtts av myndigheter i tidigare flaggstater. Registrets syfte är att lägga en grund för att förse fartyg som är införda i registret med en handling som ska förvaras bestående ombord och hållas uppdaterad, och som innehåller åtminstone de uppgifter som avses i 13 b § i fartygsregisterlagen. Det föreslås att i trafik- och transportregistret i fortsättningen ska ingå de uppgifter som avses i 13 b § i fartygsregisterlagen, men förordningen om fartygsregisterets historia kommer för närvarande att vara i kraft i fartygsregisterlagen. 

Om luftfartyg införs såsom historiska uppgifter också uppgifter om utförda registreringsåtgärder, om inspektioner av luftvärdigheten som utförts på luftfartyget samt om bevis som beviljats för luftfartyget. Också behövliga uppgifter om olyckor som drabbat luftfartyget ska få införas. 

I fråga om fordon är sådana uppgifter om godkännande som får införas enligt den föreslagna 6 punkten identifieringsuppgifter samt uppgifter om registerskyltar, typgodkännande, tillverkare och importör. Uppgifter om besiktning av fordon som får införas är uppgifter om typ-, registrerings-, kopplings-, ändrings-, visstids- och tillsynsbesiktning, enskilda godkännanden samt efterkontroll av fordon som underkänts i besiktningen. De allmänna uppgifter om fordonets konstruktion som ska införas i registret är delvis tekniska och gäller delvis godkännanden och besiktningar. Med uppgifter om konstruktionsegenskaper avses fotografier av fordonet eller delar av det, ritningar samt uppgifter om axlar och motorer. Sådana besiktningsuppgifter som får införas är också fordonets mätarställning. 

I registret ingår också andra uppgifter som tjänar besiktningen av fordonet, såsom granskningsinstruktioner för intervallbesiktning. I samband med intervallbesiktning och andra tekniska besiktningar ska i registret införas fordonets identifieringsuppgifter och uppgifter om fel. Med andra tekniska besiktningar avses främst kontroller som utförs på vägen av polisen, Tullen och gränsbevakningsväsendet. Uppgifter om fel stryks vid följande besiktning. Godkännande av fordon eller meddelande av eventuellt körförbud ska anmälas till registret. 

Uppgifter om godkännande av luftfartyg som får införas i registret är identifieringsuppgifter samt uppgifter om registernummer, typgodkännande, miljöcertifikat och tillverkare. I fråga om luftfartyg införs dessutom uppgifter om luftvärdighet, såsom bl.a. vem som utfört inspektionen, koncessionen, inspektionsintygets giltighetstid och antalet flygtimmar. Utifrån de uppgifterna beviljas t.ex. luftvärdighetsbevis, granskningsbevis avseende luftvärdighet samt bullerintyg för luftfartyg. 

I registret kan också införas uppgifter om besiktning av farkoster samt andra uppgifter om tekniska inspektioner av dem, såsom uppgifter om inspektion av farkosters skick eller CE-märkningar som skaffats i efterhand. 

Uppgifter om godkännande och besiktning av fartyg som får införas i registret är namnet på det klassificeringssällskap som har klassificerat fartyget eller besiktarens namn, uppgifter om grundläggande, regelbundna och extra besiktningar som fartyget genomgått samt o klassificeringar och godkännanden för fartygets utrustning och system. I registret får också införas uppgifter om certifikat, godkännanden och tillstånd som beviljats på grund av besiktning eller annars samt om avvikelser som upptäckts vid besiktningen och om åtgärder som vidtagits för att avhjälpa dem. I registret får också föras in uppgifter om fartyg som underkänts vid besiktningen och om efterkontroller på dem. De allmänna uppgifter om fartygs konstruktion som ska införas i registret är delvis tekniska och gäller delvis godkännanden och besiktningar. Med uppgifter om konstruktionsegenskaper avses fotografier av fartyget eller delar av det samt ritningar. 

Om järnvägsmaterielenheter får föras in uppgifter om EG-kontrollförklaring och vem som avgett den, om beviljade tillstånd för ibruktagande samt referensuppgifter för de uppgifter om godkända fordonstyper som upprätthålls av Europeiska järnvägsbyrån. 

Sådana myndighetsinspektioner som avses i 7 punkten är i synnerhet uppgifter om inspektioner av fartyg. I registret införs namnet på den administration eller den av administrationen godkända organisation som utfärdat ett certifikat eller interimistiskt certifikat över godkänd säkerhetsorganisation enligt internationella säkerhetsorganisationskoden för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening (ISM-koden) för rederiet eller fartyget samt namnet på den som utfört den auditering som ligger till grund för certifikatet, om den utförts av någon annan än den som utfärdat certifikatet. Dessutom införs namnet på den administration eller godkända säkerhetsorganisation som utfärdat ett sådant slutligt eller interimistiskt internationellt sjöfartsskyddscertifikat för ett fartyg som avses i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar samt namnet på det organ som har kontrollerat grunden för utfärdandet av certifikatet om organet är ett annat än det som utfärdat certifikatet. 

I fråga om luftfartyg är myndighetsinspektioner bl.a. inspektioner för tillsyn över luftfartygets kontinuerliga luftvärdighet, genom vilka luftvärdighetssituationen för luftfartyg som är införda i registret kan övervakas. Dessutom kan uppgifter om luftvärdighetsinspektioner som en myndighet genomför samt om export- och importinspektioner införas i registret. 

Enligt den föreslagna 8 punkten införs i registret grundläggande uppgifter om registrering av fordon. Till dem hör uppgifter om fordonets ägare och innehavare. Uppgifter om fordons ägare och innehavare som ska införas är utom de grundläggande uppgifter som avses i 1 § också uppgifter om huruvida ägaren eller innehavaren är en enskild person, ett företag eller en annan sammanslutning, staten eller en kommun. I registret införs också uppgifter bl.a. om registreringsintyg samt om datum för överlåtelse- och ändringsbesiktning av fordon. 

Om farkoster införs i registret uppgifter om ägare och innehavare. Om ägare och innehavare till farkoster införs de grundläggande uppgifter som avses i 1 §. I registret införs också uppgifter om registreringsintyg samt om ändringar i registeruppgifterna, liksom för fordon. 

I fråga om fartyg införs i registret uppgifter om fartygets ägare, rederiet och befraktaren. Om fartygets ägare, rederiet och befraktaren införs grundläggande uppgifter samt uppgifter om huruvida ägaren eller innehavaren är en enskild person, ett företag eller någon annan sammanslutning, staten eller en kommun. Dessutom införs uppgifter om äganderätten till fartyget och om datum för fånget samt inlednings- och avslutningsdatum för redaren och befraktaren. 

I fråga om järnvägsmateriel införs uppgifter om materielenhetens ägare, innehavare, registeruppgifternas status såsom t.ex. uppgifter om registreringens giltighetstid och om avbrytande, återkallande eller skrotning. Sådana begränsande villkor som antecknas i tillståndet för ibruktagande av en materielenhet är bl.a. konstruktionsmässiga, geografiska och miljömässiga begränsningar. Uppgifter om underhåll som ska införas i registret kan gälla den enhet som ansvarar för underhåll av materielen. 

I fråga om luftfartyg införs uppgifter om ägare, operatör, innehavare och ombud. I fråga om ett luftfartygs ägare, operatör, innehavare och ombud införs grundläggande uppgifter samt uppgifter om huruvida ägaren, operatören, innehavaren eller ombudet är en enskild person, ett företag eller någon annan sammanslutning, staten eller en kommun. Dessutom kan införas uppgifter om luftfartygets ägares, operatörs, innehavares och ombuds operativa licens. 

Enligt den föreslagna 9 punkten får i registret införas uppgifter om första registrering av fordon samt om tagande i trafikbruk, tagande ur trafikbruk och slutligt tagande ur bruk. Uppgifter om tillfälligt bruk förs in i registret när ett fordon används tillfälligt med flyttningstilllstånd eller provnummerskyltar. 

I fråga om luftfartyg införs i registret bl.a. uppgifter om första registrering, tillfällig registrering och dess giltighetstid, tidigare registernummer, importland samt luftfartygets skick. Om avförande ur registret införs uppgifter om datum för och anledningen till avförandet, exportland och det intyg som utfärdats över avförandet. 

Uppgifter om ibruktagande och tagande ur bruk av farkoster som införs är datum för första registrering, datum för och anledningen till avförande ur registret samt datum för och anledningen till slutligt avförande ur registret. I registret förs också in datum för senaste registrering, dvs. en uppgift om när t.ex. en ändring som gäller farkostens tekniska uppgifter, motor, ägare eller innehavare senast har gjorts. 

Uppgifter om ibruktagande och tagande ur bruk som införs i registret är i fråga om fartyg datum för första registrering, datum för och anledningen till avförande ur registret samt datum för och anledningen till slutligt avförande. 

Enligt den föreslagna 10 punkten får i registret införas uppgifter om användningen av fordon och om innehavarens rätt att inneha fordonet. Ett fordons användningsändamål kan vara privat, tillståndspliktigt, skolfordon, uthyrning utan förare eller försäljningslager. Med uppgifter om rätt till innehav avses huruvida innehavarens rätt grundar sig på ett leasingavtal, arbetsförhållande eller något annat innehav. För luftfartyg införs användningsändamålet och i fråga om innehavet uppgifter om ägarens, operatörens och innehavarens tillstånd. För farkoster gäller de uppgifter om användningsändamål och innehav som införs i registret farkostens huvudsakliga användningsändamål samt farkostens kontaktperson och hans eller hennes telefonnummer. 

En grundläggande förutsättning för fartygsregistrering är att fartyget används i handelssjöfart. Fartygets användningsändamål ska införas i registret enligt den internationella klassificeringen för hamnstatskontroll (PSC), kompletterad med den nationella besiktningsklassen. 

Sådana uppgifter om användningsbegränsning och användningsförbud som avses i 11 punkten är uppgifter om registrering och beskattning av fordon samt om fordons tekniska skick. I fråga om luftfartyg kan införas uppgifter om hindrad start och flygförbud samt om fel som begränsar luftvärdigheten eller om andra begränsningar. Också uppgifter om undantagstillstånd kan antecknas. I fråga om fartyg kan i registret införas uppgifter om stannande av fartyg och om begränsande fel eller andra begränsningar. Också uppgifter om undantagstillstånd kan införas i registret. 

I fråga om luftfartyg är sådana uppgifter om underhåll och andra motsvarande uppgifter som kan införas i registret enligt 12 punkten är bl.a. uppgifter om den instans som ansvarar för den kontinuerliga luftvärdigheten, serviceprogram samt om avtal som har samband med luftvärdighet eller service samt med IDERA och överlåtelse av tillsynsansvar. 

Enligt 13 punkten får uppgifter om olovligt ibruktagande av trafikmedel införas i registret. 

Med stöd av den föreslagna paragrafen införs många sådana uppgifter i registret, som inte i och för sig är personuppgifter. I synnerhet uppgifterna om ägare, innehavare och användare är dock personuppgifter. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om rätten för Trafiksäkerhetsverket att föreskriva om andra uppgifter om trafikmedel som ska föras in i registret. Det kan finnas behov att föra in andra uppgifter i registret än de som förtecknas i paragrafen, t.ex. till följd av förändringar i internationella förpliktelser. Motsvarande rätt finns för närvarande t.ex. i fråga om fordonsregistret enligt 68 § 3 mom. i järnvägslagen. Av kravet på lagbundenhet för skydd för personuppgifter följer att de uppgifterna inte kan vara personuppgifter. 

4 §. Uppgifter om persontillstånd. I paragrafen föreskrivs om de uppgifter om förutsättningarna för persontillstånd som får införas i registret. Persontillstånd definieras i I avd. 1 kap. 1 § 7 punkten. I likhet med det som sägs ovan gäller inte heller alla personliga förutsättningar alla uppgifter enligt den föreslagna paragrafen. Också till denna del föreskrivs om en del av de uppgifter som ska införas i registret i 1 §. Också i nuläget ingår motsvarande uppgifter som de som avses i paragrafen i de register som förs av Trafiksäkerhetsverket. 

Enligt den föreslagna 1 punkten får i registret införas uppgifter om beviljade och återkallade tillstånd, villkor och dispens i samband med dem samt identifieringsuppgifter. Till dispenserna inom sjöfarten hör dispenser från medicinska krav. I registret ska också införas uppgifter om tidpunkt då tillstånd beviljats, giltighetstiden och ändringar. I samband med giltighetstiden anges också tiden för beviljande. I registret får också införas uppgifter om avslagna tillståndsansökningar. 

Enligt den föreslagna 2 punkten får i registret införas uppgifter om vem som har beviljat tillståndet och i vilken stat. Åtminstone i lokförardirektivet förutsätts det att sådana uppgifter registreras. 

Enligt den föreslagna 3 punkten får i registret föras in uppgifter om ansökningar om tillstånd och behandlingen av dem. Uppgifter om behandlingen är bl.a. uppgifter om behandlingen av ansökan samt om senare myndighetsåtgärder i samband med tillståndet, såsom iakttagelser i samband med tillsynen samt åtgärder i anslutning till dem. 

Enligt punkten får i registret också införas uppgifter om sådan utbildning och erfarenhet som utgör en förutsättning för beviljande av tillstånd. Sådana uppgifter om utbildning och erfarenhet som får föras in i registret är t.ex. uppgifter om teori- och flygundervisning för flygcertifikat eller om utbildning för behörighet inom sjöfarten. Uppgifter om erfarenhet kan t.ex. gälla sådan flygerfarenhet som utgör en förutsättning för tillstånd inom luftfarten. Inom sjöfarten införs i registret de uppgifter som behövs för förandet av sjömansregistret. Utgående från erfarenhet kan i registret dessutom vid behov införas uppgifter om tillståndsinnehavarens arbetsförhållande, t.ex. om personens sjötjänstgöring, såsom befattning ombord, tjänstgöringstid, datum då tjänstgöringsperioden inletts och avslutats, fartygets namn och uppgifter om trafikområdet. Om skyldighet att anmäla uppgifter om sjötjänstgöring föreskrivs i lagen om registrering av fartygspersonal, och den bestämmelsen kommer att flyttas till lagen om fartygspersonal. Ett projekt för ändring av lagen om fartygspersonal pågår för närvarande. 

Vidare införs enligt denna punkt uppgifter om prov för tillstånd och bedömningar av kompetens. Sådana uppgifter kan t.ex. gälla teoriprov, språkprov och kontrollflygningar, inom sjöfarten uppgifter om lotsningsexamina och inom vägtrafiken om körprov och sådana prov och bedömningar som krävs för erhållande av yrkestillstånd eller kompetenser för förare. 

Enligt den föreslagna 4 punkten får i registret införas uppgifter om vilken språkkunskap som krävs. Det förutsätts t.ex. i lokförardirektivet. 

Enligt den föreslagna 5 punkten får i registret införas uppgifter om hälsotillstånd. Om hälsotillstånd införs åtminstone uppgifter om personens lämplighet som tillståndsinnehavare. Utöver uppgifter om lämplighet kan i registrets införas närmare uppgifter om hälsotillstånd, inklusive uppgifter om psykologisk personbedömning när sådana behövs för behandlingen av ett tillståndsärende. Dessutom kan i registret införas uppgifter om medicinska undantagstillstånd och dispenser samt om eventuella medicinska begränsningar som fogats till tillståndet. 

Uppgifter om hälsotillstånd är sådana särskilda personuppgifter som avses i artikel 9 i EU:s allmänna dataskyddsförordning, som tidigare har benämnts känsliga uppgifter. Behandling av sådana uppgifter är särskilt sensitiv, och den föreslagna bestämmelsen utgör en sådan laglig grund för behandling i medlemsstatens nationella rätt som avses i artikel 9.1g. Ett sådant allmänt intresse som avses i artikeln gäller tryggandet av trafiksäkerheten, eftersom de medicinska kraven ställs upp i lag eller EU-bestämmelser eller internationella bestämmelser just för att trygga den. Det är av väsentlig vikt att Trafiksäkerhetsverket kan behandla sådana uppgifter då det fullgör sina uppgifter. Det bör noteras att enligt bestämmelserna om utlämnande av uppgifter i 4 kap. får dessa uppgifter endast överlåtas vidare med samtycke, i anonymiserad form eller till andra myndigheter om de är nödvändiga för fullgörandet av deras lagstadgade uppgifter. 

Särskild vikt ska fästas vid frågor om dataskydd och datasäkerhet för särskilda kategorier av personuppgifter. Trafiksäkerhetsverket har också ett adekvat dataskydd, som granskas regelbundet. Verket har fastställt ett ledningssystem för informationssäkerhet. Ledningssystemet utnyttjar standarden ISO 27001, VAHTI-anvisnignarna samt andra myndighetsanvisningar. Till Trafiksäkerhetsverkets informationssäkerhetssystem hör skydd för uppgifter, ledning av användarrättigheter, teknisk informationssäkerhet, utbildning och samarbetsparters informationssäkerhet. Informationssäkerheten hör till verkets utvecklingsarbete, säkerställandet av kontinuiteten och riskhanteringen, och alla informationssäkerhetsincidenter rapporteras. Verkets informationssäkerhetsrutiner beskrivs i verkets informationsbokslut. 

Enligt den föreslagna 6 punkten får i registret införas uppgifter om att tillstånd förkommit eller förstörts, om beviljade dubblettexemplar och om myndighetsåtgärder som gäller tillstånd. Om dubblettexemplar föreskrivs t.ex. i IV avd. 2 kap. 3 a § i denna lag. 

I den föreslagna 7 punkten föreskrivs om möjligheten att införa sådana uppgifter som enligt EU-bestämmelser eller internationella fördrag ska införas i registret, men som inte beaktas ovan. Förteckningen är väldigt omfattande, men å andra sidan är de internationella normerna inom denna sektor ofta mycket detaljerade och svårtolkade. 

5 §. Förbud mot att ändra registeruppgifter som gäller trafikmedel. I paragrafen föreslås det att Trafiksäkerhetsverket ges rätt att för viss tid förbjuda att ett trafikmedels registeruppgifter ändras. Uppgifter som gäller trafikmedel kan vara personuppgifter eller andra uppgifter. I fråga om personuppgifter ska det nationella handlingsutrymmet i den allmänna dataskyddsförordningen beaktas. Paragrafen motsvarar 69 a § i fordonslagen och 36 § i lagen om farkostregistret. 

Det föreslås att rätten att för viss tid förbjuda att uppgifter som gäller ett trafikmedel ändras ska tillkomma Trafiksäkerhetsverket. Bestämmelsen utfärdas med stöd av det nationella handlingsutrymmet enligt artikel 6.1c i allmänna dataskyddsförordningen. Enligt artikel 6.3 får åtgärderna och förfarandena för behandling preciseras nationellt, inklusive åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling. För att tillförsäkra ett täckande servicenät och mångsidiga servicemöjligheter för brukarna kan flera instanser göra registeranteckningar eller anmälningar, och via elektroniska kundgränssnitt också den registrerade själv i vissa situationer. Förbudet är behövligt och förenligt med ett allmänt intresse för att korrekta registeruppgifter ska kunna säkerställas i ett sådant här system. Korrekta uppgifter måste t.ex. kunna säkerställas med tanke på skattskyldighet och inteckningsrätt som grundar sig på äganderätt. Paragrafen påverkar inte den registrerades rättigheter och innebär alltså inget ingrepp i den registrerades rättigheter, i synnerhet rätten till rättelse av uppgifter enligt artikel 16 i dataskyddsförordningen, att kräva begränsning av behandlingen enligt artikel 21 eller den registeransvariges skyldighet att genomföra den registrerades rättigheter enligt artikel 12. 

Bestämmelsens proportionalitet genomförs genom att det föreslås vara tillåtet att utfärda ett förbud mot ändring först sedan Trafiksäkerhetsverket har fått kännedom om en uppenbar oklarhet i fråga om en registeranteckning, såsom en brottsmisstanke som gäller äganderätten, en allvarlig tvist om äganderätten eller någon annan oklarhet. En anteckning får också göras om den registrerades identitet är uppenbart oklar.  

6 §. Förvaring och avförande av uppgifter. Det föreslås att i paragrafen föreskrivs om avförande av och förvaringstider för uppgifter i trafik- och transportregistret. Bestämmelsen ska tillämpas om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag eller det finns några internationella förpliktelser som gäller avförande eller förvaring av uppgifter. 

Bestämmelser om förvaringstider nämns uttryckligen i artikel 6.3 i dataskyddsförordningen. Med tanke på registerföringen är det förenligt med ett allmänt intresse att förvaringstiderna definieras tydligt. Det gynnar både registeruppgifternas tillförlitlighet och den registrerade, som får tydlig information om förvaringstiden. Proportionaliteten tryggas genom att avförandetiderna definieras noggrant enligt uppgiftsslag så att särdragen i fråga om förfarande av uppgifter ska beaktas på behörigt sätt. För förvaring av uppgifter efter den föreskrivna tiden föreskrivs ett nödvändighetskrav. Också i övrigt bygger personuppgiftslagstiftningen på kravet att uppgifter får behandlas så länge de är nödvändig. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska uppgifter om tillstånd för verksamhetsutövare förvaras i registret sex år efter att tillståndet återkallats eller upphört. Att förvara uppgifter efter att ett tillstånd har återkallats eller efter att giltighetstiden har löpt ut är motiverat t.ex. för tillsynen av att tillståndsuppgifter hålls tillgängliga eller för skötseln av andra pågående myndighetsuppgifter. 

Enligt 2 punkten ska personuppgifter som hänger samman med ett trafikmedel förvaras tio år efter att trafikmedlet slutligt har avförts ur registret. Med slutligt avförande avses att trafikmedlet inte längre existerar t.ex. till för att det har skrotats eller annars förstörts. Efter att ett fordon slutligt avförts behövs personuppgifter som hänger samman med fordonet bl.a. vid brottsutredningar. Vid brottsutredningar har ärenden långa preskriptionstider, och i utredningen strävar man uttryckligen efter att utreda historien för fordonet och personuppgifter som hänger samman med det för en så lång tid som möjligt. 

Fordonsbeskattningen baserar sig på registeruppgifter och indrivningen av skatter kan försvåras om uppgifter om fordon eller personuppgifter som hänger samman med fordon inte finns tillgängliga efter att de avförts. Motsvarande situation kan också uppstå i fråga om försäkringspremier. 

Uppgifter om sådana persontillstånd som avses i 3 punkten ska avföras ur registret tio år efter att tillståndets har löpt ut. Uppgifter om persontillstånd behövs efter de löpt ut bl.a. när ett ärende som gäller en innehavare av ett tillstånd, en behörighet eller en kompetens ska bedömas på nytt, och då behöver myndigheten information om tidigare tillstånd, behörigheter och kompetenser. Med avvikelse från det ska uppgifter om behörighet i järnvägstrafiken dock avföras 10 år efter att tillståndets giltighetstid löpt ut. Uppgifterna ska alltså inte få avföras tidigare. På grund av EU:s föreskrifter. Med avvikelse från 3 punkten föreskrivs dock i 5 punkten att uppgifter om sjömäns sjötjänstgöring, utbildning och kompetenser ska avföras 70 år efter att de registrerats. En så lång tid behöv t.ex. för att fastställa pensioner. 

Enligt 6 punkten ska personuppgifter avföras ur registret tio år efter personens död. Personuppgifter behövs efter personens död bl.a. för skötseln av pågående myndighetsuppgifter eller andra uppgifter som myndigheter, t.ex. olycksutredningscentralen, utför. Enligt skäl 27 i ingressen till den allmänna dataskyddsförordningen gäller förordningen i regel inte behandling av personuppgifter rörande avlidna personer, men det kan föreskrivas nationellt om saken. 

Sådana uppgifter om brott och påföljder för dem som avses i 7 punkten ska avföras genast då de har blivit obehövliga för fullgörandet av myndighetsuppgifter, dock senast tio år efter att beslutet eller domen om brottet eller påföljden har vunnit laga kraft. Uppgifter om brott eller påföljder kan gälla framförande av trafikmedel i berusat tillstånd eller något annat brott som begåtts vid framförandet av ett trafikmedel. Uppgifter om brott och påföljder kan bl.a. behövas för bedömningen av en persons tillstånd, behörighet eller kompetens. 

En sådan felaktigt införd uppgift som avses i 8 mom. ska avföras fem år efter att felet upptäcktes, om uppgiften behöver bevaras för att trygga den registrerades, någon annan parts eller den registeransvariges rättigheter. Att förvara felaktiga uppgifter är motiverat t.ex. när ägaren eller innehavaren till ett trafikmedel bestrider uppgifter som förts in i registret. 

Enligt 9 punkten ska ett verksamhetsförbud eller som meddelats den registrerade eller en uppgift om någon annan administrativ åtgärd som Trafiksäkerhetsverket eller polisen vidtagit tio år efter att beslutet vunnit laga kraft Sådana uppgifter behövs i myndigheternas verksamhet bl.a. för att bedöma om en sådan person kan beviljas ett tillstånd, en behörighet eller en kompetens som tidigare har varit föremål för Trafikverkets administrativa styrning, vars verksamhet har begränsats eller vars tillstånd, behörighet eller kompetens har dragits in. Motsvarande bedömning gäller också juridiska personers och deras tillståndspliktiga verksamhet. 

En sådan uppgift om hälsotillstånd som avses i 10 punkten får förvaras så länge den är nödvändig för fullgörandet av den registeransvariges uppgifter. Uppgifter om hälsotillstånd ska avföras sedan uppgiften har blivit obehövlig med tanke på användningsändamålet. 

I 2 mom. föreskrivs om bestående förvaring av uppgifter om trafikmedel. Uppgifter om fordon behövs för fullgörandet av Trafiksäkerhetsverkets lagstadgade uppgifter länge efter att fordonet slutligt avförts ur registret. Om det inte föreskrivs en tillräckligt lång tid för förvaringen av uppgifter, kan fullgörandet av Trafiksäkerhetsverkets grundläggande uppgifter äventyras. Uppgifterna i fordonstrafikregistret ligger till grund för samhälleligt betydande statistik och forskning. Långvariga historiska uppgifter behövs t.ex. då fordonsparkens utsläppsvärden undersöks och statistikförs. På längre sikt är de uppgifter som förvaras anonyma, eftersom personuppgifter som hänger samman med trafikmedel ska avföras enligt 1 mom. 2 punkten. 

I den föreslagna 1 kap. 3 § föreskrivs om Trafiksäkerhetsverkets rätt att rätta registeruppgifter, och ingen tidsgräns har ställts upp för korrigeringen. Det kan finnas behov av att undersöka eventuella fel i registeranteckningar också efter en lång tid och då behövs uppgifterna i registret och deras ändringshistoria. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att Trafiksäkerhetsverket får hålla kvar en uppgift i registret och inte avföra den, om det finns ett särskilt skäl som hänger samman med fullgörandet av en myndighetsuppgift för att hålla kvar uppgiften i registret efter tiden för avförande och det i det enskilda fallet anses finnas ett grundat behov av det. 

3 kap. Utlämnande av uppgifter

I ett internationellt perspektiv är myndighetsregistren i Finland exceptionellt omfattande, täckande och tillförlitliga. I dem förvaras ett informationskapital som kan utnyttjas för att betydligt förbättra den nationella konkurrenskraften, men hittills har deras potential underutnyttjats avsevärt. Det gäller också trafik- och transportregistret. 

För utnyttjandet är det viktigt att uppgifterna i registret kan utnyttjas t.ex. då olika tjänster bjuds ut och utvecklas. Därför är det nödvändigt att utveckla praxis för utlämnande av uppgifter jämfört med nuläget. Den digitala utvecklingen möjliggör nuförtiden olika sätt att lämna ut uppgifter, och för utvecklingen av tjänster är möjligheten att utnyttja öppna gränssnitt särskilt viktig. Samtidigt ska det beaktas att den digitala utvecklingen också gör det möjligt att skydda uppgifter så att dataskyddet och integritetsskyddet inte äventyras. Tekniker för anonymisering utvecklas t.ex. för närvarande. 

Det bör också beaktas att alla personuppgifter inte kräver samma slags skydd. Traditionellt har känsliga uppgifter skyddats mer noggrant än andra personuppgifter. Å andra sidan kan det finnas behov av att hålla en fysisk persons kontaktuppgifter tillgängliga av något annat vägande skäl. Det kan t.ex. finnas behov av att kontrollera att en person som utövar näringsverksamhet har ett giltigt tillstånd, liksom att kontrollera att en fysisk person har rätt att vara förare för ett trafikmedel, trots att också uppgifter om yrke åtnjuter skydd som personuppgifter. 

I det föreslagna 4 kap. föreskrivs mycket noggrant om Trafiksäkerhetsverkets rätt att lämna ut uppgifter ur trafik- och transportregistret, så att av varje paragraf i kapitlet klart framgår till vem uppgifter får lämnas ut och hurudana uppgifter det gäller. De föreslagna specialbestämmelserna behövs för att bestämmelserna om utlämnande av uppgifter ska vara tydliga och uppfylla kraven enligt grundlagen på behandling av personuppgifter. I grundlagsutskottets etablerade praxis har det förutsatts att det av bestämmelser om personregister klart framgår vilka uppgifter som får lämnas ut och i vilket syfte, liksom kretsen av dem som har rätt att ta del av uppgifterna (GrUU 41/2014 rd, s. 4). 

I kapitlets utnyttjas det nationella handlingsutrymmet enligt allmänna dataskyddsförordningen för att de möjligheter registret ger ska kunna utnyttjas i Finland. I fråga om 1–4 § nämns det särskilt i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen att den nationella rättsgrunden kan innehålla preciserande bestämmelser om till vilka sammanslutningar uppgifter får lämnas ut och för vilka ändamål. På det sätt som beskrivs ovan är det förenligt med ett allmänt intresse att uppgifterna i trafik- och transportregistret utnyttjas bättre. Proportionaliteten tryggas genom att uppgifternas art och omfattning beror på hur de lämnas ut. Dessutom ska envar ha rätt att förbjuda att ens uppgifter lämnas ut, och vid massöverlåtelser ska ännu mer omfattande skyddsåtgärder gälla. I fråga om 5–8 § motiveras utnyttjandet av det nationella handlingsutrymmet närmare i detaljmotiveringen till respektive paragraf. 

1 §. Allmänna förutsättningar för utlämnande av uppgifter. Den föreslagna 1 § påverkar alla bestämmelser i kapitlet, dvs. den är horisontell. Bestämmelsen är anmärkningsvärt strikt jämfört med gällande bestämmelser. Exempelvis enligt 13 § i lagen om fordonstrafikregistret får uppgifter inte lämnas ut om det finns grundat skäl att misstänka att utlämnandet kränker den registrerades integritetsskydd, intressen eller rättigheter eller äventyrar statens säkerhet. De principerna kan dock anses följa av den gällande allmänna lagstiftningen, främst den allmänna dataskyddsförordningen och offentlighetslagen, och därför behöver det inte föreslås någon särskild bestämmelse om dem i denna proposition. 

Enligt det föreslagna 1 mom. beslutar i sista hand alltid Trafiksäkerhetsverket om utlämnande av uppgifter. Trots att det t.ex. i 2 § föreskrivs om allmän rätt att behandla uppgifter och i 3 § om vars och ens rätt till vissa uppgifter, är det Trafiksäkerhetsverket som i egenskap av registeransvarig beslutar om hur uppgifterna lämnas ut och inom vilka gränser. Trots att också denna bestämmelse kan anses följa av 14 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, bör det dock anses viktigt att principen uttalas i en informativ bestämmelse. 

Enligt grundlagsutskottets ställningstaganden ska det föreskrivas i lag om utlämnande av personuppgifter med hjälp av en teknisk anslutning (GrUU 12/2002 rd, s. 5; GrUU 39/2009 rd, s. 2; GrUU 71/2014 rd, s. 2). I avgörandet HFD:2015:41 har också högsta förvaltningsdomstolen konstaterat att utlämnande med hjälp av en teknisk anslutning inte är möjligt utan en bestämmelse i lag. Därför föreslås det i 2 mom. att uppgifter ska kunna lämnas ut via ett gränssnitt eller en elektronisk förbindelse för åtkomst till uppgifter eller annars elektroniskt. Det föreslås dock att bestämmelsen uppdateras så att gränssnitt nämns som primär utlämningsmetod. Däremot föreslås det att begreppet teknisk anslutning slopas. Det har kunnat avse väldigt olika saker, från dataöverföring i form av filer till ett gränssnitt och en elektronisk förbindelse för åtkomst till uppgifter. I sin ändrade form innehåller bestämmelsen också den sedvanliga formuleringen om en teknisk anslutning. Hösten 2017 har finansministeriet publicerat en rapport från en arbetsgrupp som utrett utvecklinen av lagstiftningen om informationsförvaltningen (Finansministeriets publikationer 37/2017), där det konstateras att begreppet teknisk anslutning har uppfattats olika i olika lagar, och också i flera författningar förväxlats med begreppet elektronisk dataöverföringsmetod. Arbetsgruppen föreslår i sin rapport att bestämmelserna om begreppet teknisk anslutning upphävs, eftersom det är föråldrat och mångtydigt. Vidare föreslår arbetsgruppen att digitalt informationsutbyte mellan myndigheter ska ske via gränssnitt. Att uttryckligen styra myndigheterna mot gränssnittslösningar möjliggör kompatibilitet mellan systemen. Alla gränssnittslösningar behöver inte vara öppna, utan myndigheten kan vid behov behärska användningen av dem. Det bör också noteras att inte heller ett öppet gränssnitt innebär fri tillgång till alla uppgifter. I detta sammanhang hänger elektroniska förbindelser för åtkomst till uppgifter samman med enskilda överlåtelser enligt 3 §. Det föreslås också att uppgifter ska få lämnas ut annars elektroniskt, vilket bland annat möjliggör fortsatt användning av de olika tekniska anslutningar som används i dag. 

2 §. Utlämnande av offentliga uppgifter via ett öppet gränssnitt. I den föreslagna paragrafen ges Trafiksäkerhetsverket en skyldighet att främja tillgången till information uttryckligen via ett öppet gränssnitt. Trafiksäkerhetsverket har i likhet med andra myndigheter inom trafik- och kommunikationsområdet redan under de senaste åren i betydande grad gjort sina datalager allmänt tillgängliga. Hittills har uppgifter i trafikregistren endast offentliggjorts i begränsad omfattning. Trafiksäkerhetsverket har offentliggjort material som öppna data i fråga om fordon, farkoster och fartyg samt luftfarten och uppgifter ur järnvägsfordonsregistret. Dessutom har verket offentliggjort uppgifter om tillståndspliktiga verkstäder inom vägtrafiken och om aktörer för fjärrstyrda luftfartyg samt Biljämförelsetjänsten. 

Enligt det föreslagna 1 mom. 1 punkten ska via ett öppet gränssnitt kunna lämnas ut en begränsad mängd uppgifter om tillstånd för verksamhetsutövare och registeranmälningar. De flesta verksamhetsutövare verkar i bolagsform, och för deras del är det inte fråga om personuppgifter. En del tillstånd för verksamhetsutövare kan dock också beviljas fysiska personer. Dit hör t.ex. gods- och persontrafiktillstånd samt taxitrafiktillstånd. Enligt 7 § 1 mom. ska en fysisk person få förbjuda att uppgifter om dem lämnas ut via ett gränssnitt. 

En motsvarande bestämmelse fanns redan i första fasen av lagen om transportservice i fråga om trafiktillståndsregistret. Till följd av grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 46/2016) ändrade riksdagen bestämmelsen så att endast uppgifter som tillstånd för verksamhetsutövare som är juridiska personer kan lämnas ut via ett gränssnitt. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande att uppgifter i ett personregister som läggs ut på internet av det föreslagna slaget inte ska kunna sökas genom olika slags massökningar, utan endast t.ex. genom enskilda sökningar. En sådan avgränsning betraktades som en förutsättning för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning vid bedömningen av en proposition som gjorde det möjligt att en informationstjänst som innehåller mycket omfattande uppgifter om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (GrUU 32/2008 rd. s. 3/1). Den föreslagna möjligheten att lämna ut en begränsad mängd uppgifter om tillstånd för verksamhetsutövare via ett öppet gränssnitt skiljer sig från tjänsten för sökning av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården genom att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården alltid är fysiska personer på motsvarande sätt som i fråga om persontillstånd för trafik enligt terminologin i denna proposition. Största delen av verksamhetsutövarna är däremot juridiska. Inom järnvägsbranschen, luftfarten och sjöfarten kan tillstånd för verksamhetsutövare inte ens beviljas fysiska personer. Ett undantag utgör vägtrafiken, där det i EU:s förordning om trafikidkare inte görs någon skillnad mellan fysiska och juridiska personer som innehar gods- eller persontrafiktillstånd. De flesta innehavare av taxitrafiktillstånd är fysiska personer. 

Också för de fysiska personernas del är det dock fråga om näringsverksamhet, och det är förenligt med verksamhetsutövarens intressen att potentiella kunder hittar näringsidkarens kontaktuppgifter så lätt som möjligt. För närvarande är man beroende av allmänna sökmotorer på internet för att hitta tjänsteleverantörer, och vilka kontaktuppgifter kunden hittar och hur uppdaterade och hur lätta de är att använda är mer eller mindre slumpmässigt. Bestämmelsens syfte är att det på de öppna gränssnitten t.ex. ska kunna byggas täckande söktjänster där kunderna lätt ska kunna få information om tjänsteutbudet i sitt område, dock utan att de tjänster som uppstår begränsas till just sökmotorer. 

Enligt 16 § 3 mom. i gällande offentlighetslag får personuppgifter ur en myndighets personregister, om inte något annat särskilt bestäms i lag, lämnas ut i form av en kopia eller en utskrift eller i elektronisk form om mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter. Med elektronisk form avses t.ex. internet. Enligt 8 § i gällande personuppgiftslag en förutsättning för behandling t.ex. vara den registrerades samtycke eller det att om behandlingen föreskrivs i lag. Motsvarande grunder kan härledas ur artikel 6 i den allmänna dataskyddsförordningen. Med personens samtycke ska utlämnande via ett öppet gränssnitt alltså vara möjligt också utan någon uttrycklig bestämmelse i lag. 

Ett samtycke bör dock betraktas som ett ytterst styvt förfarande, som ökar myndighetens kostnader och orsakar en onödig administrativ börda för verksamhetsutövarna när endast grundläggande uppgifter om en näringsidkare utlämnas, dvs. uppgifter om giltiga tillstånd, innehavarens namn och kontaktuppgifter för verksamheten. Att de uppgifterna är väl tillgängliga är inte ett hot ur en näringsidkares perspektiv, utan gynnar möjligheterna att göra näringsverksamheten framgångsrik. Som ovan konstateras föreslås ska dock en fysisk person enligt 7 § kunna förbjuda att uppgifter lämnas ut, vilket bör trygga ett tillräckligt skydd i den aktuella situationen. För likabehandling och icke-diskriminering av verksamhetsutövarna samt för att transportmarknaden ska fungera och inte snedvridas är det viktigt att också fysiska personer som är verksamhetsutövare kan göra sina kontaktuppgifter tillgängliga lika lätt som juridiska personer som utövar motsvarande verksamhet. Syftet med bestämmelsen är att främja marknadens funktion och möjligheten för kunder som behöver tjänster och verksamhetsutövare som erbjuder tjänster att hitta varann bättre än hittills. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 2 punkten ska Trafiksäkerhetsverket via ett gränssnitt också lämna ut uppgifter ur registret i anonym eller anonymiserad form. Att ändra personuppgifter så att de inte kan kopplas till någon enskild fysisk person, dvs. anonymisering, är i sig behandling av personuppgifter. Det är däremot inte behandling av anonymiserat material. Därför omfattas det inte heller av bestämmelserna om behandling av personuppgifter. Bestämmelsens syfte är för det första att ge Trafiksäkerhetsverket entydig rät att anonymisera uppgifter. För det andra är syftet att skapa en skyldighet för verket att aktivt fortsätta det arbetet. Enligt planerna ska Trafiksäkerhetsverket under början av 2017 göra anonymiserade uppgifter om persontillstånd för vägtrafik tillgängliga. Avsikten är att göra sådana uppgifter persontillstånd inom sjöfarten, luftfarten och järnvägstrafiken som kräver anonymisering tillgängliga under 2018 och 2019. I själva bestämmelsen används dock inte termen anonymisering, eftersom uppgifter som offentliggörs som öppna data inte heller får kunna kopplas till enskilda juridiska personer. 

I det föreslagna 2 mom. ingår ett ramverk för hur uppgifter ska göras tillgängliga via ett gränssnitt. Med ett öppet gränssnitt avses ett gränssnitt via vilket sådant datainnehåll som avses i paragrafen kan beställas till ett annat system. Med ett öppet gränssnitt avses inte i detta sammanhang ett så kallat funktionellt gränssnitt, som ger möjlighet att via gränssnittet göra ändringar i uppgifter i Trafiksäkerhetsverkets system. På ett öppet gränssnitt kan bl.a. följande krav ställas: 1) ett öppet gränssnitt ska vara öppet dokumenterat, 2) det ska kunna tas i bruk, och 3) ett öppet gränssnitt ska kunna testas. 

Med kravet på öppen dokumentation avses att gränssnittet har definierats och att den dokumentation som är tillgänglig om definitionen är allmänt tillgänglig och kan utnyttjas fritt. Definitionen och dokumentationen ska vara sådana att det utifrån dem är möjligt att ta i bruk och utnyttja gränssnittet. Med kravet på ibruktagbarhet avses att det öppna gränssnittet kan tas i bruk utan att det krävs några åtgärder från Trafiksäkerhetsverkets sida. Om gränssnittet kräver registrering, ska registreringen vara automatiserad. Ibruktagandet ska kunna ske vilken tid på dygnet som helst. Med testbarhet avses att gränssnittet ska kunna testas genom öppen tillgång till en testmiljö där testdata är tillgänglig. 

Vid utlämnanden enligt 1 mom. 1 och 2 punkterna avses ett sådant öppet gränssnitt för vilka alla egenskaper är offentliga och tillgängliga utan några begränsande villkor. Likaså ska sådant datainnehåll som är tillgängligt via ett öppet gränssnitt och som definieras i 1 mom. 1 och 2 punkterna vara offentligt tillgängligt. Trafiksäkerhetsverket kan dock begränsa utnyttjandet av öppna data genom en licens för öppna data enligt rekommendationen för offentlig förvaltning (Creative Commons). 

Den föreslagna formuleringen betyder att alla som har tillgång till det allmänna datanätet och möjlighet att utnyttja ett öppet gränssnitt har möjlighet att få tillgång till de uppgifter som avses i paragrafen. Det möjliggör att de uppgifter som avses i paragrafen faktiskt är tillgängliga för alla och också kan utnyttjas av olika tjänster och applikationer, såsom mer smartare söktjänster. På så sätt möjliggörs att de uppgifter som avses i paragrafen utnyttjas fullskaligt och effektivt samt ansluts till nätet av gränssnittstjänster (API-ekosystemet). 

3 §. Utlämnande av offentliga uppgifter i enskilda fall. I den föreslagna 3 § behandlas utlämnande av uppgifter ur trafik- och transportregistret i enskilda fall. I paragrafen föreskrivs inte om sättet för överlåtelsen, men i praktiken är det i synnerhet fråga om enskilda förfrågningar över internet. Det är fråga om sådana uppgifter som var och en på grund av olika vägande allmänna intressen har rätt att få del av. I paragrafen avgränsas tydligt de uppgifter som ska vara tillgängliga med stöd av den. Den föreslagna paragrafen motsvarar delvis 14 § i lagen om fordonstrafikregistret, men är mer omfattande eftersom uppgifterna i fordonstrafikregistret endast utgör en del av uppgifterna i trafik- och transportregistret. 

Den föreslagna 1 mom. 1 punkten motsvarar den föreslagna 2 § 1 mom. 1 punkten med den skillnaden att det som enskild överlåtelse också ska vara möjligt att få uppgifter om ansvarspersonens namn. Möjligheten att utom via ett öppet gränssnitt också kunna få de uppgifterna som enskild överlåtelse behövs eftersom uppgifter som fås via ett gränssnitt inte som sådana kan läsas av människan. Utifrån en enskild överlåtelse kontrolleras tillståndets giltighet för en känd tjänsteleverantör, medan en söktjänst som bygger på ett öppet gränssnitt gör det möjligt att söka tjänsteleverantörer t.ex. enligt verksamhetsområde. I fråga om företag är det möjligt att få uppgifter om namn och kontaktuppgifter för en innehavare av verksamhetstillstånd, tillståndets nummer och giltighetstid och ansvarspersonens namn. Uppgifterna kan fås på basis av företags- och organisationsnummer, företagets namn eller tillståndets nummer. För verksamhetsutövare som är fysiska personer kan på basis av för- och släktnamn, personbeteckning eller något annat identifierande element uppgifter fås utom om tillståndsnummer och tillståndets giltighetstid också om verksamhetsutövarens namn och kontaktuppgifter till arbetet. 

Sådana uppgifter som avses i den föreslagna 1 mom. 2 punkten kan fås på basis av en specifik beteckning för ett trafikmedel. Med en specifik beteckning för ett trafikmedel avses trafikmedlets registernummer, provnummerskylt, tillverkningsnummer eller någon annan beteckning som identifierar trafikmedlet såsom t.ex. materielenhetsnummer, på vilken ett enskilt trafikmedel kan kännas igen. Sådana uppgifter används t.ex. av enskilda personer, som t.ex. vid köp av ett trafikmedel vill utreda vilka uppgifter om trafikmedlet i fråga och dess ägare som har förts in i registret. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 3 punkten ska var och en ha rätt att som enskild överlåtelse på basis av för- och släktnamn, personbeteckning eller något annat identifierande element få uppgifter om en persons rätt att framföra ett trafikmedel eller om giltighetstiden och omfattningen av någon annan yrkesbehörighet för förare. Personsignumet ska dock inte synas i tjänsten. Likaså ska man enligt samma punkt kunna få uppgifter om en persons yrkeskompetens. Rättighetens eller kompetensens slag ska kunna uppges endast om det inte betraktas som en sekretessbelagd uppgift enligt offentlighetslagen. Uppgifter om körrätt har t.ex. stor betydelse för trafiksäkerheten och därför är det befogat att den kan kontrolleras av vem som helst. Bilaffärer behöver t.ex. uppgifter om körrätt då de överlåter bilar för provkörning, och biluthyrningar då de hyr ut fordon. Giltig körrätt bevisas inte nödvändigtvis genom att körkort uppvisas. Uppgifterna omfattar inte villkor eller begränsningar i körkortet, eftersom de indirekt kan avslöja sekretessbelagda uppgifter såsom hälsotillståndet eller villkor eller begränsningar som hänger samman med det. Uppgifter om körrättens giltighet gäller huruvida körrätten är i kraft eller inte. Enligt bestämmelsen ska dock uppgifter om giltigheten för den medicinska behörigheten för flyglicens alltjämt fås, eftersom en flygledens kan vara i kraft utan att den medicinska behörigheten är det och för flygande krävs att både flyglicensen och den medicinska behörigheten är i kraft. I fråga om yrkeskompetens ska uppgifter om dess giltighet och omfattning vara tillgängliga. 

Inom sjöfarten ska Trafiksäkerhetsverket ge uppgifter om behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet, kompetensbevis och dispenser samt om datum för beviljande av läkarintyg i samband med beviljande eller förnyande av behörighetshandlingar till andra medlemsstater i Europeiska unionen eller andra fördragsslutande parter i STCW-konventionen samt till rederier som begär granskning av riktigheten eller giltigheten hos ett sådant behörighetsbrev eller certifikat över specialbehörighet eller behörighetsbrev som berättigar till användning av radiostationer som beviljats ett fartygs befälhavare eller befäl och som en sjöfarare har uppvisat för dem och begärt att det ska godkännas i enlighet med regel I/10 i STCW-konventionen eller sökt arbete på fartyget. Från den 1 januari 2017 ska uppgifterna sändas elektroniskt. Trafiksäkerhetsverket har en elektronisk tjänst för kontroll av uppgifter i sitt elektroniska kundgränssnitt. För närvarande är datum för beviljande av läkarintyg och dispenser inte ännu tillgängliga i tjänsten, utan uppgifter om dem måste begäras särskilt. 

Det är inte nytt att uppgifter om yrkesutbildade personer offentliggörs: inom social- och hälsovården är det etablerad praxis att uppgifter om en persons yrkeskompetens offentliggörs. Centralregistren för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och socialvården förs för att fullgöra tillsynsuppgifterna enligt lagen om tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. Enligt 24 b § 3 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) får Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården utöver det som bestäms i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ur centralregistret lämna ut namn och kontaktinformation, registernummer samt uppgifter om gällande rätt och tillstånd att utöva yrke och om utbildning för en i registret införd person för sändande av information i anknytning till den registrerades yrke. Om utlämnande av uppgifter genom en tjänst som erbjuds i det allmänna datanätet föreskrivs i 24 c § i den lagen. Bestämmelsens syfte är i synnerhet att underlätta tillgången till information om yrkeskompetensen för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården såväl för medborgare som för olika myndigheter samt för olika aktörer inom hälso- och sjukvården (RP 105/2008 rd, s. 11-12). Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården erbjuder i tjänsterna JulkiTerhikki och JulkiSuosikki via det allmänna datanätet uppgifter ur centralregistren över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och socialvården uppgifter om namn, registernummer, födelseår, yrkeskunnande samt begränsningar i rätten att utöva yrket i fråga om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I tjänsten kan man endast söka på enskilda yrkesutbildade personer. Man kan göra sökningar antingen på en persons förnamn, släktnamn eller registernummer. 

Enligt 2 mom. ska det vara möjligt att sådana uppgifter som avses i 1 mom. 2 punkten också i begränsad utsträckning fås om ett trafikmedels tidigare ägare eller innehavare. En liknande bestämmelse finns i 14 § 2 mom. av lagen om fordonstrafikregistret. Sådana uppgifter kan t.ex. den som fattar beslut om att köpa ett begagnat trafikmedel behöva. Trafiksäkerhetsverket ska beroende på situationen t.ex. begränsa antalet tidigare ägare om vilka uppgifter lämnas ut, liksom också för hur lång tid uppgifterna lämnas ut. De uppgifter som lämnas ut kan t.ex. endast gälla en ägare för den ägare som är införd i registret under de senaste 3–5 åren. 

Liksom inom social- och hälsovårdssektorn är det också nödvändigt för trafikens del att kunna utreda t.ex. ett visst tillstånds giltighet eller uppgifter om ett trafikmedels ägare. På grund av det slags uppgifter som lämnas ut och då det lämnas ut via det öppna nätet är det motiverat att utlämnandet i enlighet med grundlagsutskottets ståndpunkt begränsas till enskilda överlåtelser. Ett rättsskyddsmedel som ingår i förslaget är rätten enligt 7 § för fysiska personer att förbjuda att deras kontaktuppgifter lämnas ut med stöd av denna paragraf. Förbudsrätten kan dock inte vara mer omfattande än så, eftersom de behov som nämns ovan att t.ex. kontrollera om ett tillstånd existerar eller uppgifter om ett trafikmedels ägare utgör ytterst vägande allmänna intressen. 

4 §. Utlämnande av offentliga uppgifter för ändamål som har samband med transporter. Syftet med den föreslagna paragrafen är att öka utnyttjandet av information för att främja transportservicen. Paragrafen ska tillämpas utöver det som föreskrivs någon annanstans i lag. Om behandling av uppgifter för direktmarknadsföringsändamål föreskrivs t.ex. i artikel 21 i EU:s allmänna dataskyddsförordning i fråga om rätten att göra invändningar. Om utlämnande av personuppgifter för vetenskaplig forskning föreskrivs likaså i dataskyddsförordningen och i enlighet med det nationella handlingsutrymmet enligt de bestämmelserna sannolikt i den föreslagna nya dataskyddslagen, samt i 28 § i offentlighetslagen. 

Bestämmelsen påminner delvis om 19 § i lagen om fordonstrafikregistret, där det föreskrivs om utlämnande av uppgifter för direktmarknadsföring, opinions- och marknadsundersökningar, adress- och informationstjänst, uppdatering av kontaktinformation i kundregister, statistikföring, historisk, vetenskaplig och därmed jämförbar forskning samt för andra ändamål som den registeransvarige godkänner. De ändamålen bör dock betraktas om otillräckliga med tanke på utvecklingsmålen för transportservice. Det att utlämnandet av uppgifter utsträcks till att omfatta tillhandahållande och utveckling av transporttjänster samt för innovationsverksamhet inskränker inte på dataskyddet i högre grad än gällande bestämmelser. Det bör noteras att innehållet i de uppgifter som får lämnas ut begränsas betydligt i bestämmelsen, samtidigt som också andra skyddsmetoder införs. Bestämmelsen är kompatibel med registrets syfte enligt det föreslagna 1 kap. 1 § 2 mom. 

I 1 mom. begränsas de uppgifter som får lämnas ut till sådana uppgifter som var och en har rätt att få som enskild överlåtelse enligt 3 § 1 mom. Uppgifterna får lämnas ut för de ändamål som anges senare i paragrafen utan något sådant sökvillkor som avses i 3 § 1 mom. Eftersom det är fråga om massutlämning av uppgifter, kan den inte nödvändigtvis knytas t.ex. till ett företags- och organisationsnummer, en beteckning som specificerar ett trafikmedel eller en personbeteckning. Uppgifter kan ges ut enligt andra sökvillkor, som kan vara t.ex. ett trafikmedels märke, modell, placeringsort eller någon annan uppgift på basis av vilken man vill definiera den grupp objekt man söker efter i registret. Uppgifter får ges ut för ändamål som har samband med transporter. Inte heller i fortsättningen ska uppgifter alltså få lämnas ut t.ex. för direktmarknadsföring av vilken som helst tjänst eller produkt. 

Enligt 1 mom. 1 punkten får uppgifter ges ut för tillhandahållande och utveckling av transporttjänster. Avsikten är att göra det möjligt att lämna ut uppgifter ur trafik- och transportregistret för att förbättra förutsättningarna för digitaliseringen av transportservice och utnyttjandet av information. Avsikten är att göra uppgifter om transportsystemet tillgängliga för kunder och tjänsteproducenter i systemet. För att möjliggöra tillväxt inom transportservicen är det viktigt att främja digitaliseringen och möjliggöra tjänster som grundar sig på trafikdata samt experiment i anslutning till transporter. 

Enligt den föreslagna 2 punkten får uppgifter ur registret också lämnas ut för enkäter och marknadsundersökningar, direktmarknadsföring samt andra adress- och datatjänster. Det föreslås att fysiska personers namn och adresser eller andra kontaktuppgifter ska få lämnas u för sådana ändamål. 

I den föreslagna 3 punkten tillåts uppdatering av kontaktuppgifter och uppgifter om trafikmedel i kundregister som förs för dessa ändamål. Uppgifter får lämnas ut för att uppdatera kontaktuppgifter och uppgifter om trafikmedel i mottagarens kundregister. Uppgifterna utnyttjas i huvudsak av tillverkare och importörer av trafikmedel och motorer samt deras företrädare då de upprätthåller sina egna kundregister. Bestämmelsen ger inte möjlighet att komplettera eller lägga till nya personer i ett kundregister ur trafik- och transportregistret, om kravet på samband eller enligt personregisterlagen inte uppfylls eller någon annan grund för behandlingen fattas. Enligt ordalydelsen ger bestämmelsen inte heller möjlighet att lämna ut uppgifter ur trafik- och transportregistret t.ex. för grundandet av ett marknadsföringsregister eller för något annat ändamål. De uppgifter som får uppdateras gäller de registrerades namn och adress. Identifieringsuppgifter som specificerar ett trafikmedel, t.ex. registernumret, får inte lämnas ut som nya uppgifter ur trafik- och transportregistret för ett kundregister. Registernumret är inte enbart en teknisk uppgift utan betraktas som en personuppgift. Om någon enskild teknisk uppgift om ett trafikmedel behövs för skötseln av ett kundförhållande, får den lämnas ut till ett kundregister som innehåller uppgifter om kundens trafikmedel. Också uppgifter om fordon, eller en uppgift om att ett fordon som har köpts från affären i fråga inte längre är i kundens ägo, som redan ingår i ett kundregister får uppdateras. Genom att uppgifter lämnas ut för det ändamålet garanteras bl.a. att bilaffärers marknadsföring riktas till rätt personer med rätt adress. Dessa punkter motsvarar gällande lag. 

I 1 mom. 4 punkten föreskrivs om utlämnande av uppgifter för andra motsvarande ändamål som den registeransvarige godkänner. Eftersom alla syften för utnyttjande av information inte kan förutses i lagen, föreslås det att det tillåts att uppgifter lämnas ut för andra sådana ändamål som den registeransvarige godkänner om de uppfyller förutsättningarna för utlämnande av uppgifter och utlämnandet av uppgifter inte är oförenligt med registrets ändamål eller kränker den registrerades integritet, och om mottagaren har rätt att behandla uppgifterna. 

Uppgifter erbjuds enligt användargruppernas behov via olika distributionskanaler, och enligt det föreslagna 1 § 2 mom. kan också ett gränssnitt eller någon annan elektronisk metod utnyttjas. Dock får uppgifter inte lämnas ut öppet över internet, vilket möjliggör massutlämnande av dem. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får uppgifterna endast utnyttjas för de ändamål för vilka de lämnats ut, och det föreslås endast i mycket begränsad utsträckning vara tillåtet att överlåta uppgifter vidare. Då Trafiksäkerhetsverket behandlas uppgifterna ska det iaktta alla bestämmelser i den allmänna dataskyddsförordningen, om inte någon bestämmelse i denna lag har anpassats utifrån det nationella handlingsutrymmet. Verket ska t.ex. alltid utreda att nödvändighetskravet enligt artikel 5.1c i förordningen uppfylls i fråga om alla uppgifter som lämnas ut. I bestämmelsen tas det inte ställning till hur de uppgifter som lämnas ut utnyttjas tekniskt och operativt. Det ska avgöras av Trafiksäkerhetsverket som tillämpar bestämmelsen, och som i detta sammanhang också ska beakta aspekter som gäller utnyttjandet av och skyddet för uppgifter. 

Enligt det föreslagna 7 § 1 mom. ska fysiska personer ha rätt att förbjuda att deras personuppgifter lämnas ut med stöd av denna paragraf. I artikel 21.2 och 21.3 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det direkt om rätt att förbjuda utlämnande av uppgifter för direktmarknadsföring, men de täcker inte alla situationer som avses i den föreslagna paragrafen. 

5 §. Utlämnande av uppgifter för utvecklings- och innovationsverksamhet. Den föreslagna 5 § är ny och kompletterar andra bestämmelser om utlämnande av uppgifter för utvecklings- och innovationsverksamhet. Med hjälp av paragrafen görs det möjligt att utnyttja uppgifter som förts in i trafik- och transportregistret för att utveckla och tillhandahålla transportsystem och transportservice, för att öka medvetenheten om och förståelsen för transportsystem och transportservice samt för att förbättra trafiksäkerheten och främja uppnåendet av miljömålen för trafiken. Jämfört med föregående paragraf kan fler uppgifter lämnas ut med stöd av den föreslagna paragrafen men förfarandet för att lämna ut uppgifter är mer noggrant, vilket förutsätter att Trafiksäkerhetsverket utför mer prövning i enskilda fall och utredningsarbete till grund för den. Dessutom är skyddsåtgärderna striktare i den föreslagna paragrafen. 

Med utvecklings- och innovationsverksamhet avses annan forskningsverksamhet än sådan vetenskaplig forskning som avses i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning. Till skillnad från vetenskaplig forskning förutsätter utvecklings- och innovationsverksamhet inte att alla metodologiska och institutionella krav som ställs på vetenskaplig forskning uppfylls. Sådan annan forskning är t.ex. privat produkt- och tjänsteutveckling med hjälp av datamaterial. Det ska ändå vara fråga om konsekvent verksamhet som definieras av ett bestämt mål och som den instans som begär uppgifter skäligen kan förväntas klara av. Grunden gäller endast själva utvecklingsarbetet, och de uppgifter som fåtts med stöd av denna punkt får inte t.ex. utnyttjas för marknadsföring av en tjänst som utvecklats. 

Vid gränsdragningen mellan utvecklings- och innovationsverksamhet och vetenskaplig forskning ska det beaktas att begreppet vetenskaplig forskning enligt skäl 159 i ingressen till förordningen bör ges en vid tolkning och också omfatta t.ex. teknisk utveckling och demonstration, grundforskning, tillämpad forskning och privatfinansierad forskning. Begreppet vetenskaplig forskning är därför primärt i förhållande till utvecklings- och innovationsverksamhet i fråga om verksamhet som kan klassificeras som vetenskaplig forskning. Forskningsbegreppet i dataskyddsförordningen kan inte upprepas eller definieras på nytt i nationell lag. På utlämnandet av uppgifter för vetenskaplig forskning tillämpas bestämmelserna i dataskyddsförordningen och i den nya nationella dataskyddslagen. 

Vid gränsdragning ska det inte fästas vikt vid verksamhetens benämning, utan vid dess faktiska innehåll. Begreppet vetenskaplig forskning definieras inte i offentlighetslagen eller i personuppgiftslagen, men det har granskats t.ex. i avgörandet HFD:2013:181. Begreppet vetenskaplig forskning ska dock tolkas ur EU-rättens perspektiv. Det som numera är unionens domstol har redan i CILFIT-avgörandet 1982 konstaterat att "gemenskapsrätten använder en egen, särskild terminologi" och att "de rättsliga begreppen inte nödvändigtvis har samma innehåll i gemenskapsrätten och i de olika nationella rättsordningarna" (mål 283/81, punkt 19). 

I fråga om uppgifter som lämnas ut för vetenskaplig forskning bör enligt skäl 50 i ingressen till dataskyddsförordningen senare behandling för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål betraktas som förenlig och laglig behandling av uppgifter. Den registeransvarige får alltså utnyttja uppgifter ur sina olika personregister för egna vetenskapliga forsknings- och statistikändamål samt lämna ut personuppgifter ur registret också till sådana utomstående forskare som har rätt att behandla dem enligt personuppgiftslagstiftningen. Om uppgifterna enligt lag är sekretessbelagda, får de dock endast lämnas ut under de förutsättningar som föreskrivs särskilt. 

I fråga om utlämnande av uppgifter ska behandlingen vara förenlig med det ursprungliga syftet med behandlingen. Trafiksäkerhetsverket samlar in uppgifter för förandet av trafik- och transportregistret och fullgörandet av myndighetsuppgifter i samband med det, men till verkets uppgifter och behandlingens syfte hör också att främja utvecklingen av transportservice. Om rätten att behandla uppgifter i utvecklings- och innovationsverksamhet föreskrivs med stöd av artiklarna 6.1c och 6.3. I den artikeln sägs särskilt att i den nationella lagstiftningen får fastställas de enheter till vilka personuppgifterna får lämnas ut och för vilka ändamål, de allmänna villkoren för en laglig behandling samt de åtgärder som behövs för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling. 

Om det dock anses att utlämnande för utvecklings- och innovationsverksamhet inte är möjligt med stöd av artikel 6.1c i dataskyddsförordningen, får det ske med stöd av artikel 6.4. Med stöd av artikel 6.4 i dataskyddsförordningen får personuppgifter användas för andra ändamål än det ändamål för vilka de samlades in, om den registrerade har gett sitt samtycke eller behandlingen grundar sig på unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt som utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att skydda de mål som avses i artikel 23.1. Enligt artikel 6.1e kan ett sådant mål vara andra viktiga mål som hänger samman med ett allmänt intresse hos unionen eller en medlemsstat, i synnerhet ett viktigt ekonomiskt eller finansiellt intresse hos unionen eller medlemsstaten, inklusive frågor som gäller valutan, budgeten och beskattningen samt folkhälsan och socialskyddet. En motsvarande möjlighet till undantag på lagnivå finns också i artikel 13 i personuppgiftsdirektivet. 

En avvikande behandling av personuppgifter kan alltså grunda sig på en lag som uppfyller de uppställda kriterierna eller på den registrerades samtycke. Behandlingen kan inte grunda sig på någon annan behandlingsgrund enligt artikel 6.1 än samtycke. Enligt kommissionens ursprungliga förslag hade en icke-kompatibel användning fått basera sig på vilken som helst behandlingsgrund enligt artikel 6.1. Europeiska unionens dataskyddsarbetsgrupp föreslog dock i sitt utlåtande att artikeln stryks: Principen om ändamålsenlighetsbundenhet syftar till att respektera den registrerades självbestämmanderätt i fråga om sina uppgifter och rättssäkerhet. Det är befogat att de aspekterna begränsar utnyttjandet av uppgifter för andra potentiellt nyttiga ändamål. (WP 29 opinion 3/2013 on purpose limitation, s. 41.) 

Dock föreslås det att vissa undantag bevaras, vilket uttrycker lagstiftares vilja att annan än kompatibel användning kan vara befogad. På dataskyddsförordningens nivå har alltså en avvägning gjorts mellan skyddet för den registrerades intressen och utnyttjandet av uppgifter. Avvägningen har resulterat i att annan än kompatibel användning är möjlig med stöd av sådan lagstiftning som uppfyller de uppställda kriterierna. Det är upp till medlemsstaten att kontrollera att eventuella nationella bestämmelser uppfyller de kriterierna. 

Eftersom artikel 6.4 och bestämmelser i enlighet med den dock avviker från huvudprincipen om ändamålsenlighetsbundenhet, utgör de undantag som ska tolkas snävt. Trots att det i förordningen ges nationellt handlingsutrymme, ska det uppfylla de begränsande villkoren enligt grundlagen. På de grundläggande fri- och rättigheternas nivå regleras skyddet för personuppgifter i 10 § i Finlands grundlag och i artikel 8 i Europeiska stadgan om grundläggande rättigheter. I fråga om avtal om mänskliga rättigheter ska särskilt artikel 8 i europeiska människorättskonventionen beaktas. 

I Finland är de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna att begränsningen föreskrivs genom lag, att lagen är precis och exakt avgränsad, att begränsningen är godtagbar och proportionell, att kärnområdet för den grundläggande fri- eller rättigheten inte kränks, tillräckligt rättsskydd samt att människoskyddsskyldigheter efterlevs. 

Enligt artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna får avvikelser från rättigheterna och friheterna enligt stadgan endast ske om begränsningen är föreskriven i lag och förenlig med rättighetens eller frihetens väsentliga innehåll, åtgärden är förenlig med proportionalitetsprincipen, nödvändig och effektiv samt svarar mot mål av allmänt intresse eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. 

Enligt artikel 8.2 i europeiska människorättskonventionen får myndigheterna inte ingripa i utövandet i rättigheten enligt artikel 8.1 annat än med stöd av lag och om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det föreligger ett intresse som gör ingreppet berättigat. De intressen som berättigar till ingrepp och som räknas upp i artikeln är den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skydd för hälsa eller moral eller skydd för andra personers fri- och rättigheter. 

Enligt artikel 6.4 i allmänna dataskyddsförordningen samt ur de grundläggande och mänskliga fri- och rättigheternas perspektiv ska det alltså bedömas om det finns ett viktigt allmänt intresse som berättigar en begränsning, om åtgärden är proportionell och nödvändig i ett demokratiskt samhälle, om kärnområdet för skyddet för personuppgifter respekteras samt befintliga skyddsåtgärder. Europeiska dataskyddsombudsmannen har gett EU:s lagstiftare vägledning i hur nödvändigheten av att avvika från skyddet för personuppgifter ska bedömas (EDPS 2017: Assessing the necessity of measures that limit the fundamental right to the protection of personal data: A Toolkit). I anvisningen behandlas i stort sett de frågor som nämns ovan. 

I fråga om definitionen av ett viktigt allmänt intresse begränsas det nationella handlingsutrymmet av förteckningen över godtagbara grunder i dataskyddsförordningen: I dataskyddsförordningen nämns likadana grunder som i artikel 8.2 i europeiska människorättskonventionen, men också andra grunder. Ett av målen enligt artikel 23 i dataskyddsförordningen är en medlemsstats viktiga mål av allmänt intresse, särskilt ekonomiska eller finansiella intressen. I förordningen särskiljs mellan allmänna intressen och viktiga allmänna intressen, men ingetdera definieras. Ett viktigt allmänt intresse kan inbegripa sådant som främjandet av allmän ordning och förebyggande, utredning och avslöjande av brott eller tryggandet av åtalsväsendet eller verkställigheten av straffrättsliga påföljder, inklusive skydd mot hot mot den allmänna säkerheten och förebyggandet av sådana hot (skäl 19 i ingressen samt artikel 23.1). Ett viktigt allmänt intresse kan också anses hänga samman med artikel 23.1i, som gäller skydd av den registrerade eller av andras rättigheter och friheter. Enligt skäl 73 i ingressen inkluderar de bl.a. socialt skydd, folkhälsa och humanitära skäl. 

Utvecklings- och innovationsverksamhet för att utveckla mobilitetstjänster kan betraktas som ett ändamål som är förenligt med ett allmänt intresse. Trots att verksamheten betjänar ett enskilt intresse, har utvecklings- och innovationsverksamhet omfattande samhälleliga konsekvenser och gynnar hela samhället. Ett fungerande mobilitetssystem är en viktig del av samhällets infrastruktur. Under 2016 kördes t.ex. 37 775 miljoner bilkilometer på landsväg och 12 586 miljoner bilkilometer på gator och privata vägar (Trafikverket 2016: Vägtrafik 2016, s. 8), och endast under första kvartalet 2017 kördes 6,1 miljarder tonkilometer med lastbil (Finlands officiella statistik (FOS): Varutransporter inom vägtrafiken. 1. kvartalet 2017. Helsingfors: Statistikcentralen). 

Samtidigt disrupterar digitaliseringen och urbaniseringen traditionella metoder och modeller för mobilitet. Andelen buss- och tågresor i den inrikes fritidstrafiken har t.ex. under första kvartalet 2017 ökat jämfört med 2015 (Finlands officiella statistik (FOT): Finländarnas resor. Tabellbilaga 3. Färdmedel vid inrikesresor under januari–april 2015–2017). Ändringarna i resvanor gäller inte endast färdmedel, utan hela mobilitetssystemet förändras. De nya mobilitetstjänsterna är ofta mobila, och baserar sig på utnyttjande av data. Utvecklingen av mobilitetstjänster kan som helhet ha betydande konsekvenser för sysselsättningen och handelsbalansen, liksom för infrastrukturen. 

I Europeiska människorättsdomstolens praxis har ekonomiska skäl beaktats som grund för begränsningar enligt artikel 8. Exempelvis i domen M.S. mot Sverige (mål 20837/92) kunde utlämnandet av uppgifter om hälsotillstånd från den vårdande kliniken till socialförsäkringsbyrån berättigas på grund av ekonomiska intressen. I domen Hatton m.fl. mot Förenade konungariket (mål 36022/97) hävdade ändringssökandena att statens linje för nattflyg till Heathrows flygfält kränkte deras rättigheter enligt artikel 8. Förenade konungariket hänvisade både till flygbolagens och statens ekonomiska välstånd. Domstolen höll med staten i att de åtminstone i någon mån ökar statens ekonomiska välstånd. Statligt beslutsfattande i komplexa ärenden förutsätter dock en tillräcklig konsekvensbedömning; dock behövs inte alltid data för beslutsfattandet utan det kan räcka att iaktta situationen. I domen G.S.B. mot Schweitz (mål 28601/11) var det fråga om utlämnande av schweiziska bankuppgifter till Förenta staternas skattemyndigheter, vilket enligt käromålet bröt mot artikel 8 i EMRK. Enligt domstolen var åtgärden befogad, eftersom banksektorn är viktig för Schweiz ekonomi och åtgärden syftade till att skydda dess intressen, t.o.m. banken UBS existens, mot Förenta staternas skattemyndigheters misstankar. 

I Europeiska unionens domstols rättspraxis, i avgörandet Österreichischer Rundfunk (mål C-465/00, 2003) bröts det inte mot personuppgiftsdirektivet förutsatt att det hade utretts att det är nödvändigt och ändamålsenligt att utöver de anställdas årsinkomster som överstiger en viss nivå också i stor utsträckning offentliggöra inkomsttagarnas namn med tanke på grundlagsstiftarens mål som gäller en ändamålsenlig skötsel av offentliga skatter. I domen Schecke och Eifert (de förenade målen C-92/09 och C-93/09, 2010) konstateras i fråga om behandling av personuppgifter att öppenhet i fråga om medelanvändningen i den gemensamma jordbrukspolitiken är ett mål av allmänt intresse som unionen erkänner. Viktiga ekonomiska intressen nämns som ett viktigt allmänt intresse i artikel 23 i dataskyddsförordningen, och dessutom godkänns det som grund för begränsning både i Europeiska människorättsdomstolens och Europeiska unionens domstols praxis. Det kan alltså utgöra en grund då bestämmelser utfärdas med stöd av artikel 6.4 i dataskyddsförordningen. 

Vid bedömningen av ett viktigt allmänt intresse ska det dock beaktas att eftersom skyddet för personuppgifter är en grundläggande rättighet, bör man förhålla sig restriktivt till att åsidosätta den enbart av ekonomiska skäl. I synnerhet inom transportsektorn är det dock inte enbart fråga om att uppnå ekonomiska fördelar, utan utvecklingen av transportservice kan medföra annan betydande samhällsnytta. Det handlar t.ex. om miljökonsekvenser. De potentiella miljökonsekvenserna av utvecklingen av transportservice är betydande. Enligt de mål som ställs upp för Finland i EU:s s.k. beslut om bördefördelning ska utsläppen av växthusgaser minskas med 39 % fram till 2030 jämfört med 2005. Transporterna har central betydelse för uppnåendet av Finlands nationella klimatmål, eftersom transporter producerar ca 40 % av Finlands utsläpp av växthusgaser inom den sektor som omfattas av bördefördelningen. Transporternas roll för minskningen av utsläpp kommer att öka också pga. att det är ännu svårare att minska utsläppen inom andra sektorer. För transporternas del bör man bereda sig p åen minskning av utsläppen med ca 50 % fram till 2030. 

Miljöskydd nämns inte explicit i Europeiska människorättskonventionen, men i flera domar har det att man inte beaktat miljökonsekvenser eller uppvägt dem bristfälligt ansetts bryta mot de rättigheter som tryggas i konventionen (bl.a. målet 14967/89 Guerra m.fl. mot Italien; mål 59909/00 Giacomelli mot Italien; mål 30499/03 Dubetksa m.fl. mot Ukraina). Det är dock alltid fråga om en bedömning i det enskilda fallet via en fysisk persons rättigheter, inte om miljöskydd i allmänhet, eftersom Europeiska människorättsdomstolen normalt inte handlägger besvär av typen actio popularis. 

I Europeiska unionens domstols rättspraxis har skyddet för miljön som grund för att ingripa i skyddet för personuppgifter inte behandlats. Generellt har skyddet för miljön dock godkänts som ett tvingande krav, utifrån vilket t.ex. fri rörlighet för varor som hör till de grundläggande friheterna på den inre marknaden har fått begränsas (t.ex. domen kommissionen mot Österrike (C-320/03, 2005); domen Mickelsson och Roods (C-142/05)). Också strävan att skydda miljön kan alltså anses vara ett mål som är förenligt med ett viktigt allmänt intresse för en medlemsstat. 

Med tanke på åtgärdens proportionalitet bör man fästa vikt vid sambandet mellan syftet för insamling av personuppgifter och för senare utnyttjande. Trafiksäkerhetsverket ska inte lämna ut uppgifter till alla slags utvecklings- och innovationsforskning, utan endast till sådan verksamhet som har samband med transportservice. Sekretessbelagda uppgifter eller särskilda kategorier av personuppgifter ska inte lämnas ut. Så respekteras t.ex. skyddet för uppgifter om hälsotillstånd och straff, som hör till kärnområdet för skyddet för personuppgifter. Trots att den föreslagna bestämmelsen innebär ett ingrepp i skyddet för personuppgifter, är ingreppet relativt litet. För den registrerade ska utlämningen av uppgifter inte ha några negativa följder: uppgifterna får endast utnyttjas i själva utvecklings- och innovationsverksamheten och inte t.ex. för marknadsföring av tjänster. Om uppgifterna inte lämnas ut i anonymiserad form ska det fästas vikt vid andra skyddsåtgärder, såsom pseudonymisering.  

Enligt OECD har offentliga sektorns datamaterial i fråga om nödvändighet en betydande potenential för privata sektorn (OECD 2015: Data-Driven Innovation. Big Data for Growth and Well-Being, s. 191). Ur den offentliga maktens perspektiv har organisatoriska och institutionella hinder framstått som de viktigaste hindren för tillhandahållande av öppna data. (OECD 2015: Data-Driven Innovation. Big Data for Growth and Well-Being, s. 416). Också inhemsk forskning tyder på att tillgången till data från myndigheter bör underlättas. 

Statsrådet har undersökt orsakerna till att data inte utnyttjas. Enligt en utredning som beställts av ETLA är de största orsakerna att det inte finns behov av att utnyttja massdata i affärsverksamheten, brist på färdigheter i behandling och analys av data samt att kostnaderna för att utnyttja data är för höga i förhållande till den vinst som kan uppnås (Publikationsserien för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 16/2016: Massadatasta liiketoimintaa ja tehokkaita julkisia palveluja, s. 17–18). 

Innovationsverksamheten intar dock numera en mer central ställning än tidigare i nya företag. Av de företag som startade 2015 bedriver 34 % eller har bedrivit innovationsverksamhet, medan andelen tio år tidigare var 10 %. Av dem som startade 2015 meddelade 47 % att de introducerat eller under de närmaste tre åren kommer att introducera på marknaden sådana produkter eller tjänster som är nya eller väsentligt förbättrade ur ett marknadsperspektiv. Motsvarande andel tio år tidigare var 36 %. (Publikationsserien för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 30/2016: Startup-yritysten kasvun ajurit ja pullonkaulat, s. 30). Mot bakgrund av dessa uppgifter är det viktigt att underlätta tillgången till och utnyttjandet av offentliga sektorns datamaterial. Registerföringen är en myndighetsuppgift, och motsvarande data kan åtminstone inte i samma omfattning samlas in via andra kanaler. Med tanke på utvecklings- och innovationsverksamheten är det dock nödvändigt att få ett tillräckligt täckande material, och det målet torde inte kunna nås med andra metoder som innebär mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna. 

För att det ska vara berättigat att begränsa grundläggande fri- och rättigheter ska tillräckliga skyddsåtgärder finnas. Enligt artikel 23.2 i förordningen ska lagstiftningsåtgärderna vid behov innehålla vid behov innehålla åtminstone de specifika bestämmelser som nämns i artikeln. I det föreslagna 2 mom. nämns sådana omständigheter som Trafiksäkerhetsverket särskilt ska beakta då det beslutar om de begärda uppgifterna kan lämnas ut. Kravet på ett nödvändigt ändamål ingår i fråga om personuppgifter direkt i artikel 5 i den allmänna dataskyddsförordningen, men det bör beaktas att en begäran också kan gälla andra uppgifter än personuppgifter. Till den delen ska det bedömas om mottagaren behöver uppgifterna i en sådan form där personuppgifter ingår. Om uppgifterna inte lämnas ut i anonymiserad form ska det fästas vikt vid andra skyddsåtgärder, såsom pseudonymisering. 

För det andra ska mottagaren kunna svara för datasäkerheten och också dataskyddet i enlighet med den allmänna dataskyddsförordningen. Uppgifterna får naturligtvis endast utnyttjas för det ändamål för vilket de har lämnats ut, och de ska raderas genast då ändamålet uppnåtts. I bestämmelsen ingår också ett undantagslöst förbud att överlåta uppgifter vidare. Trafiksäkerhetsverket får inte ge tillstånd till det, utan enligt paragrafen ska verket pröva utlämnandet av uppgifter särskilt för varje instans som behöver uppgifter. I den föreslagna 7 § föreskrivs dessutom om rätten att förbjuda behandling av uppgifter också enligt denna paragraf. Det bör noteras att förutom fysiska personer också juridiska personer föreslås ha rätt att förbjuda att uppgifter om dem lämnas ut, trots att skyddet för personuppgifter inte gäller dem. 

6 §. Utlämnande av uppgifter till andra myndigheter och till dem som sköter lagstadgade uppgifter. Det föreslagna 1 mom. gäller endast utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Eftersom det enligt gällande allmänna lagar är tillåtet att lämna ut offentliga uppgifter till myndigheter och andra som sköter offentliga uppgifter, behövs inta särskilda bestämmelser om det. Personuppgifter får också i fortsättningen lämnas ut till andra myndigheter för att fullgöra en rättslig förpliktelse i enlighet med artikel 6.1c i dataskyddsförordningen, som ett led i myndighetsutövningen enligt artikel 6.1e eller med stöd av artikel 9.2. 

Om utlämnande av sekretessbelagda handlingar till andra myndigheter föreskrivs för närvarande i 29 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut om det föreskrivs om det i lag. I förslaget begränsas utlämnandet av uppgifter i enlighet med grundlagsutskottets etablerade praxis till sådana uppgifter som är nödvändiga för fullgörandet av en lagstadgad uppgift. Om de sekretessbelagda uppgifterna är personuppgifter ska dessutom förutsättningarna enligt 16 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet uppfyllas, dvs. det ska finnas en grund för behandlingen av personuppgifter enligt personuppgiftslagen eller i framtiden enligt dataskyddsförordningen, såsom en sådan lagstadgad uppgift som nämns ovan. 

Med andra som sköter lagstadgade uppgifter avses bl.a. Trafikförsäkringscentralen, Statskontoret, trafikskadenämnden och trafikförsäkringsbolagen i fråga om behandling av ersättningar och gottgörelser, skötseln av trafikförsäkringar och ersättningssystemet eller registrering och statistikföring av olyckor, de som utför besiktningar i fråga om besiktningsuppgifter, sådana tjänsteleverantörer som avses i IV avd. 4 kap. i fråga om registerföringsuppgifter, utbildningsorganisationer och examinatorer samt organisationer som deltar i förvärvandet av och styrkandet av yrkesbehörighetet och kompetenser i fråga om deras uppgifter, samt tillverkare och leverantörer av olika kort och tillstånd. 

I flera gällande lagar ingår bestämmelser om utlämnande av uppgifter till utländska myndigheter och internationella organ. Offentliga uppgifter får enligt gällande allmänna lagar lämnas ut, och det behövs inte nödvändigtvis några särskilda bestämmelser om saken. Om sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter föreskrivs i 30 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. I det föreslagna 2 mom. ingår ett konstaterande om att uppgifter får lämnas ut till utlandet om det sker med stöd av lag, EU-bestämmelser eller en internationell förpliktelse som binder Finland. Bestämmelsen har tagits in i förslaget för att göra det tydligt att myndigheter som tar emot uppgifter får överlåta dem vidare under samma förutsättningar. Det kan behövas t.ex. vid samarbete mellan tillsynsmyndigheter. Dessutom konstateras det i bestämmelsen, att förutsättningarna enligt kapitel V i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning (2016/679) ska uppfyllas när personuppgifter överlåts utanför EES-området. Bestämmelsen motsvarar 18 § i gällande lag om fordonstrafikregistret, där det i fråga om personuppgifter hänvisas till 11, 11 a och 23 § i personuppgiftslagen. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om utlämnande av fotografier och namnteckningsprov till tjänsteleverantörer. Ett fotografi utgör inte en sådan biometrisk uppgift som avses i dataskyddsförordningen, eftersom den inte erhållits genom teknisk behandling. I andra situationer än de som nämns i momentet får fotografier eller namnteckningsprov inte lämnas ut. 

7 §. Begränsning av rätten att lämna ut uppgifter. I det föreslagna V avd. 3 kap. föreskrivs om utlämnande av uppgifter för ett bättre utnyttjande av uppgifterna i trafik- och transportregistret. Bestämmelserna faller inom det nationella handlingsutrymmet enligt dataskyddsförordningen. När det nationella handlingsutrymmet utnyttjas ska dock behörigt skydd för personuppgifter och för individens informationsautonomi tryggas. Den registrerade har de rättigheter som tryggas i dataskyddsförordningen, men deras tillämpningsområde begränsas ställvis i förordningen. Artikel 21.1 i den allmänna dataskyddsförordningen gäller t.ex. fysiska personers rätt att motsätta sig behandling av personuppgifter. Artikeln ska dock i regel inte tillämpas på Trafiksäkerhetsverket, eftersom rättsgrunden för behandlingen är verkets lagstadgade skyldighet. 

Det finns alltså ett behov av att föreskriva om andra skyddsåtgärder. De föreslagna bestämmelserna baserar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Enligt artikel 6.3 kan den rättsliga grunden innehålla bestämmelser om vilka registrerade som berörs, de sammanslutningar till vilka uppgifter får lämnas ut och för vilka ändamål samt åtgärder för att säkerställa en laglig och ändamålsenlig behandling. Ett mål som är förenligt med ett allmänt intresse är att genomföra behandlingen av den registrerades egna uppgifter samt att tillförsäkra de registrerade skyddsåtgärder i nationella bestämmelser. I fråga om proportionaliteten ska omfattningen av rätten att förbjuda utlämnande stå i proportion till metoden för utlämnande. I fråga om massöverlåtelse kommer total förbudsrätt i fråga. Förbudsrätten för juridiska personer i fråga om 5 § är en bestämmelse som kompletterar personuppgiftslagstiftningen. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om fysiska personers rätt att begränsa utlämnandet av sina personuppgifter för sådana ändamål som anges i kapitlet. Förbudsrätten gäller alla sådana personuppgifter som avses i 2, 4 och 5 §. Momentet ger Trafiksäkerhetsverket möjlighet att, när datasystemen utvecklas, enligt principen för egendata erbjuda möjlighet att välja närmare vilka uppgifter den registrerade vill att ska lämnas ut och till vem. Enligt momentet finns det dock ingen skyldighet att erbjuda något annat än ett totalt förbud mot utlämnande hittills. 

Ändamål enligt 2, 4 och 5 § gäller utlämnande av uppgifter som massöverlåtelse, vilket talar för en total förbudsrätt. Vid massöverlåtelser har mottagaren inget sådant tvingande intresse som talar för att den ska få uppgifter om en viss registrerad. I fråga om 4 § 1 mom. 2 punkten ska det dessutom beaktas att det i artikel 21.2 och 21.3 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs om rätten att förbjuda utlämnande av uppgifter för direktmarknadsföring, men eftersom artikeln inte verkar omfatta några andra av de situationer som avses i paragrafen kan en särskild bestämmelse anses motiverad också i fråga om 4 §. 

För ändamål enligt 3 § får fysiska personer däremot endast förbjuda att hans eller hennes kontaktuppgifter lämnas ut. Det är fråga om en enskild överlåtelse som hänger samman med sådana intressen hos en tredje part som åsidosätter den registrerades rätt att helt förbjuda att hans eller hennes personuppgifter lämnas ut. Exempelvis namnuppgifter behövs bl.a. när det i samband med köp av ett trafikmedel finns behov av att verifiera trafikmedlets ägare enligt registret. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om juridiska personers förbudsrätt. Utöver fysiska personer ska ockås juridiska personer helt få förbjuda att uppgifter om dem lämnas ut för ändamål enligt 5 §, eftersom de kan önska skydda någon sådan uppgift som inte kan klassificeras som sekretessbelagd i egentlig mening. 

Syftet med förbudsrättigheten enligt de föreslagna 1 och 2 mom. är att ur den registrerades perspektiv möjliggöra en transparent och förståelig rätt att förbjuda att uppgifter lämnas ut. Det har inte ställts upp några formkrav för förbudet, men Trafiksäkerhetsverket ska följa förfarandereglerna i artikel 12 i den allmänna dataskyddsförordningen. Förbudsrätten ska genomföras skilt för varje användare via Trafiksäkerhetsverkets elektroniska servicekanal. Vid genomförandet av den elektroniska tjänsten för hantering av förbud bör särskild vikt fästas vid handledning och rådgivning till den registrerade. Ett förbud mot direktmarknadsföring kan t.ex. hindra att för den registrerade gynnsamma påminnelser om besiktning skickas. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om begränsningar av utlämnande i samband med spärrmarkering. Om spärrmarkering föreskrivs i 36 och 37 § i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster. Enligt 36 § 2 mom. i den lagen ansökan om spärrmarkering göras hos magistraten skriftligen eller på något annat bevisligt sätt. En spärrmarkering som införts i befolkningsdatasystemet uppdateras via ett programgränssnitt i Trafiksäkerhetsverkets register. I det föreslagna 3 mom. föreskrivs att begränsningen för utlämnande av uppgifter ska utsträckas till att också omfatta fysiska personers namn när spärrmarkeringar som införts i Befolkningsregistercentralen överförs till trafik- och transportregistret. En spärrmarkering i befolkningsdatasystemet är för närvarande mindre omfattande än en spärrmarkering i Trafiksäkerhetsverkets register, t.ex. fordonstrafikregistret, och omfattar inte personens namn. Det som sägs ovan har ansetts behövligt bl.a. för att det inte ska gå att utifrån ett fordons registernummer koppla fordonet till en ägare eller innehavare som har en spärrmarkering. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska de begränsningar som gäller utlämnande inte hindra att uppgifter lämnas ut till myndigheter eller för fullgörandet av lagstadgade uppgifter. Lagstadgade uppgifter som gäller transporter sköts bl.a. av Trafikförsäkringscentralen, trafikförsäkringsbolagen, dem som utför besiktningar, dem som utför registreringar enligt avtal, examinatorer för förarexamen och dem som behandlar kort för övervakningsutrustning i vägtrafiken. Både om förbud att överlåta adressuppgifter och om spärrmarkering föreskrivs i 20 § i lagen om fordonstrafikregistret. 

Enligt det föreslagna 5 mom. ska Trafiksäkerhetsverket när det lämnar ut uppgifter som avses i 3 mom. som omfattas av en överlåtelsebegränsning samtidigt underrätta mottagaren om begränsningen samt om begränsningar som gäller användning av och skydd för uppgifterna. Syftet med detta förfarande är att säkerställa att den som får uppgifterna är medveten om uppgifternas särskilda art och kan planera utnyttjandet av sina egna uppgifter och sin skyddsprocess så att de aspekterna beaktas. Meddelandet ska innefatta information om att överlåtelsebegränsningen i trafik- och transportregistret också gäller en fysisk persons namn och alltså är mer omfattande än enligt 36 § i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster. 

8 §. Hantering av egna uppgifter. Med egna data (My Data) avses sådana personuppgifter som den registeransvarige låter den registrerade hantera så, att den registrerade faktiskt kan hantera styra utnyttjandet av sina egna data. Uppgifter som samlats in för fullgörandet av Trafiksäkerhetsverkets myndighetsuppgifter kan utnyttjas vid utvecklandet och genomförandet av tjänster som bygger på egna data. 

Enligt artikel 20 i dataskyddsförordningen ska den registrerade ha rätt att få ut de personuppgifter som rör honom eller henne och att överföra dem till en annan registeransvarig. Den registrerade har rätt att få uppgifterna i ett strukturerat, allmänt använt och maskinläsbart format. Den registrerade har rätt att få sina personuppgifter flyttade direkt från en registeransvarig till en annan, om det är tekniskt möjligt. Rätten att överföra uppgifter från ett system till ett annat genomförs endast om rättsgrunden för behandlingen av personuppgifter är ett samtycke eller avtal. En förutsättning är också att personuppgifterna behandlas automatiskt. Den registrerades rätt får inte påverka andras rättigheter och friheter på ett ogynnsamt sätt. 

För Trafiksäkerhetsverkets del ska den registrerades rätt enligt förordningen att överföra uppgifter från ett system till ett annat inte tillämpas, eftersom rättsgrunden för behandlingen är en lagstadgad skyldighet för Trafiksäkerhetsverket. 

Varken i artikel 20 i dataskyddsförordningen eller någon annan artikel som gäller den registrerades rättigheter föreskrivs det om handlingsutrymmet på artikelnivå. Däremot föreskrivs det kollektivt om begränsning av den registrerades rättigheter i artikel 23. Som grund för det nationella handlingsutrymmet ska alltså artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Enligt artikel 6.3 kan den nationella rättsgrunden innehålla bestämmelser om vilka registrerade som behövs samt till vilka sammanslutningar och för vilka ändamål personuppgifter får lämnas ut. Ett syfte som är förenligt med ett allmänt intresse är att främja behandlingen av den registrerades egna data samt nyttjandet av uppgifterna i trafik- och transportregistret. Att den registrerades rättigheter utvidgas förorsakar inga problem i fråga om proportionaliteten: den registrerades rättigheter utvidgas och skyldigheten gäller endast myndigheten, så det har inga allmänna konsekvenser för den registeransvariges skyldigheter. 

Trafiksäkerhetsverkets gränssnitt gör det möjligt att hämta de uppgifter om de registrerade via gränssnitt i maskinläsbart format. Man ska observera att en privat tjänsteleverantör kan hämta uppgifterna enligt en persons önskemål. Trafiksäkerhetsverket ska inte administrera den registrerades samtycken och tar inte heller ansvar för annan fjärranvändning, hantering eller andra aktiviteter som gäller egna data. I näringsverksamhet som gäller egna data genomförs de tekniska och operativa lösningar som gör det möjligt för den registrerade att hantera och utnyttja sina egna data ofta av flera olika aktörer. Det ska vara möjligt för den registrerade att jämföra olika tjänsteproducenters tekniska och operativa lösningar. Samtidigt ökar också konkurrensen mellan olika tjänsteproducenter. Kravet på exakt lag behöv i fråga om öppna gränssnitt, eftersom gränssnitt i nuläget är det enda effektiva sättet att kopiera data. 

Personuppgifter i egna data kan hanteras från flera olika källor. Alla personuppgifter förvandlas dock inte till egna data, och det är inte ändamålsenligt att de registrerade kan hantera uppgifter om sina egna förseelser. På grund av det som sägs ovan föreslås det i paragrafen en bestämmelse om att uppgifter som har fåtts från straffregistret eller bötesregistret och uppgifter om tillsyn och påföljder inte ska utgöra egen data. 

AVDELNING VI: Påföljder, ändringssökande och straffbestämmelser

1 kap.: Administrativa påföljder och ändringssökande

1 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att tillämpningsområdet för kapitlet om administrativa påföljder och ändringssökande ändras så att det i stället för tillstånd som beviljas fysiska och juridiska personer talas om persontillstånd och tillstånd för verksamhetsutövare. Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i definitionen i I avd. 1 kap. 1 §. Syftet med ändringen är att tydligare betona att i lagen både behandlas både sådana tillstånd som endast kan beviljas fysiska personer (förartillstånd, flyglicens, läkares godkännande), och sådana som kan beviljas antingen organisationer (sammanslutningar, företag) eller fysiska personer. 

När också bestämmelserna om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare tas in i lagen preciseras tillämpningsområdet ytterligare så att bestämmelserna om administrativa påföljder inte tillämpas på yrkeskompetenskort för buss- och lastbilsförare, med undantag för den bestämmelse där innehavare av yrkeskompetenskort berättigas att begära att kortet återkallas. Detta motsvarar nuläget. Yrkeskompetenskort beviljas personer som har den utbildning som krävs. Den förutsättningen kan inte upphöra, så till den delen finns inget behov av återkallande. Om innehavaren av ett yrkeskompetenskort handlar i strid med reglerna för verksamheten ska behovet av påföljder bedömas av polisen, som beroende på förseelsens art kan ge utfärda en anmärkning, en varning eller en ordningsbot eller inleda en förundersökning. 

2 §. Återkallande, ändring och begränsning av tillstånd. Det föreslås att paragrafen om återkallande, anmärkning och varning ändras så, att bestämmelserna om anmärkning och varning flyttas til en skild paragraf och bestämmelsen om återkallande av tillstånd preciseras så att de bestämmelser som hittills har tillämpats inom luftfarten, sjöfarten och järnvägstrafiken beaktas bättre. Det förutsätter att paragrafens rubrik ändras. För klarhetens skull föreslås det att ändra hela paragrafen. 

I paragrafen bekräftas att ett tillstånd i stället för att återkallas också kan ändras eller begränsas. Eftersom återkallandet av ett tillstånd är alltid en sträng åtgärd ur verksamhetsutövarens perspektiv, är det motiverat att behålla lindrigare åtgärder parallellt med återkallande. I stället för att ett tillstånd återkallas ska det kunna ändras eller begränsas t.ex. om en verksamhetsutövare har flera verksamhetsställen och det upptäcks brister i verksamheten endast vid ett verksamhetsställe. Ett annat exempel kan vara att en utbildningsanordnare har godkänts för att tillhandahålla flera olika utbildningar, men saknar kompetent personal endast för ett delområde. I en sådan situation är det förenligt med principen om minsta olägenhet att i stället för återkallande endast begränsa godkännandet till att gälla sådan utbildning för vilken det finns kompetent personal. En motsvarande bestämmelse finns i 148 § i luftfartslagen. 

Det föreslås också att grunden för återkallande av tillstånd enligt 2 mom. 3 punkten preciseras så, att grund för återkallande också kan vara att det av någon annan orsak finns grundat skäl att misstänka att tillståndsinnehavaren inte förmår sköta sin uppgift enligt tillståndet eller utöva den verksamhet tillståndet avser på ett säkert sätt. Om säker skötsel av uppgifter eller säkert utövande av verksamhet föreskrivs i stället för i denna lag i annan transportlagstiftning, såsom luftfartslagen, sjölagen, järnvägslagen eller t.o.m. i EU-förordningar som ska tillämpas på verksamheten. Ur trafiksäkerhetens perspektiv är det för att skydda passagerare och andra som rör sig i trafiken nödvändigt att tillsynsmyndigheten kan ingripa i ett tillstånd om det upplevs att verksamhetens säkerhet äventyras. En motsvarande bestämmelse finns i 148 § i luftfartslagen och i 10 § i behörighetslagen. I 20 § i lagen om fartygspersonal, enligt vilken grunder för återkallande är att innehavaren i väsentlig grad eller upprepade gånger har brutit mot bestämmelserna eller föreskrifterna om sjöfart eller genom sin verksamhet i övrigt har visat allmän likgiltighet för bestämmelserna eller föreskrifterna, återspeglas samma tanke trots att ordet säkerhet inte används i själva bestämmelsen. De flesta trafikregler syftar till säkerhet eller smidighet, och brott mot reglerna försätter andra i fara. 

Som tredje moment i paragrafen föreslås en specialbestämmelse som gäller persontillstånd inom luftfarten, sjöfarten och järnvägstrafiken, enligt vilken Trafiksäkerhetsverket dessutom för viss tid eller helt får återkalla behörighetsbrev, intyg över specialkompetens och kompetensbevis för fartygspersonal samt tillstånd för piloter och lokförare av personer som genom att väsentligt eller upprepade gånger bryta mot bestämmelser eller föreskrifter som gäller trafiken har visat bristfällig vilja eller förmåga att iaktta dem eller genom sitt handlande annars har visat allmän likgiltighet för bestämmelser eller föreskrifter. 

Bestämmelsen motsvarar 143 § 1 mom. 5 punkten i luftfartslagen och 20 § 1 mom. 2 punkten i lagen om fartygspersonal. Det kan anses motiverat att personer som sköter uppgifter som inverkar på trafiksäkerheten förutsätts ha en attityd som innebär att de regler som gäller för verksamheten följs. 

Det föreslås att två nya moment fogas till paragrafen. Enligt det nya 4 mom. ska ett tillstånd kunna återkallas endast om inte någon annan åtgärd kan anses tillräcklig med beaktande av omständigheterna i ärendet som helhet. Bestämmelsen återspeglar den ändring riksdagen gjorde i den aktuella paragrafen i den form lagen godkändes. Den andra bestämmelsen, enligt vilken ett återkallande enligt 2 mom. 2 punkten och 3 mom. ska fastställas för viss tid som står i proportion till förseelsens allvarlighetsgrad eller tillsvidare, baserar sig på bestämmelserna i luftfartslagen och lagen om fartygspersonal. 

Enligt det föreslagna 5 mom. ska Trafiksäkerhetsverket i de fall som avses i 2 mom. omedelbart få beslagta ett tillstånd för den tid ärendet utreds. Om tillståndet inte återkallas, ska det returneras utan dröjsmål. Förebilden för bestämmelsen finns i lagen om fartygspersonal. Enligt lagen om fartygspersonal ska persontillstånd beslagtas av gränsbevakningsväsendet, Tullen eller polisen, men de myndigheterna ska sända handlingen till Trafiksäkerhetsverket. 

Bestämmelserna om återkallande av tillstånd och begränsning av den verksamhet tillståndet avser berör näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen, och begränsningar i den ska vara proportionella. I synnerhet inom luftfarten och sjöfarten, men också inom järnvägssektorn, beskrivs t.ex. grunderna för att återkalla certifikat och behörighetsbrev mycket allmänt. I de bestämmelserna betonas säkerhetstänkandet och skyddet för andra som agerar inom transportsystemet. Det har ansetts viktigt att det är möjligt att genast ingripa i verksamhet som äventyrar säkerheten. Bestämmelsernas godtagbarhet i förhållande till 18 § i bedöms närmare i stycket "Förhållande till grundlagen och lagstiftningsordning" i denna proposition. Inom luftfarten, sjöfarten och järnvägstrafiken är det också typiskt att tillståndsinnehavares verksamhet också bedöms ur ett bredare perspektiv enligt de bestämmelser som gäller verksamheten. Exempelvis inom luftfaten finns de flesta bestämmelser som styr verksamheten i nuläget i direkt tillämpbar EU-lagstiftning. 

Bland grunderna för återkallande enligt 3 mom. kan tre grupper klart urskiljas. 1 punkten gäller sådana situationer när förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte längre uppfylls och de fel eller brister som förekommer beträffande förutsättningarna inte rättas till inom utsatt tid. Fristens längd beror på bristens art. Om det t.ex. förekommer brister i fråga om soliditetskraven, kan en frist på flera månader fastställas för att få det ekonomiska läget i skick. Om det dock t.ex. är oklart om en förare uppfyller de medicinska kraven, kan fristen vara väldigt kort. Ett återkallande enligt 2 punkten har straffkaraktär. Återkallandet syftar till att avbryta en verksamhet som strider mot bestämmelserna. Återkallande får endast tillgripas om en anmärkning eller varning inte kan anses tillräckliga. 3 punkten har karaktären av säkringsåtgärd och är avsedd att tillämpas endast i yttersta fall. Den kan t.ex. tillämpas om det finns grundat skäl att misstänka att en fysisk person som är tillståndsinnehavare är självdestruktiv. 

I paragrafen nämns inga exakta tidsfrister för återkallande, men sådana återkallanden på grund av förseelser som avses i 2 mom. 2 punkten och 3 mom. ska bestämmas att vara i kraft en viss tid som står i proportion till förseelsens grovhet. I fråga om företags eller yrkesutövares tillstånd kan också ett väldigt kortvarigt återkallande få betydande konsekvenser för företagets eller personens ekonomi. Å andra sidan, om verksamheten huvudsakligen bedrivs under sommarsäsongen (t.ex. en medlem av besättningen på ett fartyg som trafikerar i skärgården sommartid), får ett återkallande vintertid inte motsvarande konsekvenser som om det förläggs till sommarsäsongen. I allmänhet ska ett återkallande på grund av en förseelse inte få vara längre än några månader. 

Eftersom återkallandet av sådana tillstånd som avses i denna lag i de flesta situationer inverkar på den frihet att idka näring som skyddas i grundlagen, ska också andra alternativ som lagen erbjuder beaktas då ett återkallande övervägs. En person eller ett företag som handlar i strid med bestämmelserna kan åläggas att korrigera felet eller försummelsen t.ex. vid hot om vite som föreläggs med stöd av 4 § i samma kapitel. Som ovan påpekas, ska det i samband med ett återkallande alltid bedömas om en anmärkning eller varning kan vara tillräcklig. 

Dessutom ska den allmänna rättsprincip beaktas, enligt vilken samma gärning inte får bestraffas två gånger (principen ne bis in idem). Om tillståndsinnehavaren har dömts till straff för gärningen enligt strafflagen eller någon annan lag, finns det ingen grund för ett återkallande för viss tid. 

2 a §. Särskilda bestämmelser om återkallande av tillstånd för järnvägstrafik. I 1, 2 och 3 mom. föreslås mer detaljerade bestämmelser om återkallande om koncessioner för järnvägsföretag. Bestämmelsen motsvarar i sak 15 § i gällande järnvägslag. Under beredningen av bestämmelsen har EU-kommissionen föreslagit en tydligare beskrivning av finska myndigheters skyldighet att meddela om återkallande av tillstånd till Europeiska unionens järnvägsbyrå. Den preciseringen finns i 3 mom. 

I 4–6 mom. föreskrivs om återkallande av sådana förarbevis som avses i II avd. 7 kap. i denna lag. I 3–5 mom. föreskrivs om återkallande av sådana förarbevis som avses i II avd. 7 kap. i denna lag. Paragrafen motsvarar till denna del 10 § i behörighetslagen och baserar sig på artikel 29.4a i lokförardirektivet, där det föreskrivs om vilka åtgärder den behöriga myndigheten ska vidta om den konstaterar att en förare inte längre uppfyller förutsättningarna för erhållande av förarbevis. 

I 3 mom. åläggs Trafiksäkerhetsverket att utan dröjsmål meddela om sitt beslut att återkalla ett förarbevis utom till föraren också till en sådan järnvägsoperatör i vars tjänst föraren är eller i vars verksamhet föraren deltar och som verket känner till. Skyldigheten att meddela utan dröjsmål behövs för att järnvägsoperatören så snart som möjligt ska få vetskap om att förarbeviset har återkallats. 

I 4 mom. föreskrivs om situationer när begäran om återkallande av ett förarbevis har kommit från en behörig myndighet i en annan EES-stat. I enlighet med kraven i artikel 29.4b i lokförardirektivet ska ärendet då avgöras inom fyra veckor och den behöriga myndighet som gjort begäran, Europeiska kommissionen samt de behöriga myndigheterna i andra EES-stater ska meddelas om beslutet. 

I 5 mom. åläggs Trafiksäkerhetsverket att meddela om förfarandet för att återfå förarbeviset när verket har återkallat en förares förarbevis i enlighet med denna paragraf. I artikel 29.4a i lokförardirektivet förutsätts det att den behöriga myndigheten anger det förfarande som ska följas för att återfå förarbeviset. 

2 b §. Återkallande av färdskrivarkort. Paragrafen motsvarar i huvudsak 92 d § i vägtrafiklagen. I paragrafen föreslås en ändring så att författningshänvisningen gäller den nya färdskrivarförordningen, samt att Skattestyrelsen ändras till Skatteförvaltningen. Dessutom föreslås det att paragrafen preciseras så att en kortinnehavare ska ges tillfälle att korrigera ett fel eller en brist som upptäckts i förutsättningarna för beviljande innan kortet återkallas. 

Justitieministeriet har i sitt utlåtande fäst uppmärksamhet vid att återkallande av tillstånd bör knytas till allvarliga förseelser. Till den del klandervärd verksamhet föreslås ligga till grund för återkallande enligt denna paragraf (t.ex. om tillsynsmyndigheten använder kontrollkort i strid med dess ändamål eller ett företag använder ett annat företags kort i avsikt att försvåra tillsynen över kör- och vilotider) ska alla sådana gärningar i regel betraktas som allvarliga förseelser. Genom sådana gärningar försöker aktörerna producera felaktiga data för bedömningen av hur kör- och vilotiderna iakttas, och myndigheterna använder sin tillsynsbehörighet för andra syften. 

Dessutom bör det noteras att myndigheterna ges prövningsrätt enligt paragrafen. I fråga om mindre gärningar, t.ex. vid lindrig ovarsamhet, får Trafiksäkerhetsverket utfärda en anmärkning eller varning enligt det som sägs i 2 c § eller helt låta bli att vidta några åtgärder. 

Den förordning som avses i 5 mom. är densamma som i föregående paragraf. 

2 c §. Anmärkning och varning. I den föreslagna 2 c § ingår de bestämmelser som ingick i den ursprungliga 2 § om anmärkning och varning, med den preciseringen att i paragrafen utom till den verksamhet tillståndet gäller också hänvisas till skötseln av den uppgift tillståndet gäller. Den preciseringen kan anses motiverad nu, då bestämmelsen ska tillämpas både på persontillstånd och tillstånd för verksamhetsutövare. 

Anmärkning och varning tas i bruk som möjliga påföljder också i fråga om anmälningspliktig verksamhet. Det ska vara möjligt att utsträcka påföljderna att omfatta också sådana ansvarspersoner som har anmälts till Trafiksäkerhetsverket. Ändringsförslaget baserar sig på de nya bestämmelser om anmälda aktörer som håller på att färdigställas inom EU och i vilka det kommer att föreslås att de nationella myndigheterna ska kunna rikta påföljder till aktörer som utövar anmälningspliktig verksamhet och också till deras ansvarspersoner, också om de inte har ett tillstånd som en myndighet utfärdat. Sanktioner som kan tillämpas på anmälningspliktiga aktörer är vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande enligt 4 §, men de sanktionerna är dåligt lämpade för de ansvarspersoner aktörerna utnämnt. Det föreslås att anmärkning och varning ska kunna tillämpas som sanktioner om dessa aktörers eller deras ansvarspersoners verksamhet strider mot bestämmelser eller föreskrifter, och att om en varning ska göras en anteckning i registret. 

3 a §. Förfarande i fråga om ett godkännande som beviljats av Undervisnings- och kulturministeriet för ett utbildningscentrum som erbjuder utbildning för grundläggande yrkeskompetens. I frågor som gäller yrkeskompetens för vägtransporter har en klar uppgiftsfördelning rått mellan Undervisnings- och kulturministeriet och Trafiksäkerhetsverket. Som framgår av II avd. 3 kap. 10 §, godkänner Undervisnings- och kulturministeriet utbildningscentra som har av undervisnings- och kulturministeriet med stöd av 22 § i lagen om yrkesutbildning (531/2017) beviljat tillstånd att anordna examina och utbildning. Undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsgren svarar också för tillsynen över sådana utbildningscentra i enlighet med IV avd. 1 kap. 16 §. Därför är det naturligt att Undervisnings- och kulturministeriet också svarar för administrativa påföljder som gäller tillstånd. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen 14 § 2 mom. i gällande yrkeskompetenslag. 

3 b §. Förfarande i fråga om ett förarbevis för lokförare som beviljats av en annan stat. Paragrafen motsvarar 11 § i behörighetslagen och baserar sig på artikel 29.4b i lokförardirektivet, där det föreskrivs om återkallande av ett förarbevis som beviljats av en behörig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Om Trafiksäkerhetsverket anser att ett sådant förarbevis som avses i II avd. 7 kap. i denna lag, och som beviljats i en annan EES-stat, inte uppfyller förutsättningarna för erhållande av behörighetsbevis, ska verket enligt 1 mom. begära att den behöriga myndighet som har beviljat förarbeviset återkallar det. Verket ska underrätta Europeiska kommissionen och de övriga EES-staternas behöriga myndigheter om begäran. 

I 2 mom. åläggs Trafiksäkerhetsverket att begära Europeiska kommissionens utlåtande om ett beslut som en behörig myndighet har fattat i enlighet med 1 mom., om Trafiksäkerhetsverket inte anser att den behöriga myndighetens beslut är sakligt motiverat. Verket ska också kunna begära att kommissionen vid behov vidtar korrigerande åtgärder. Genom momentet genomförs artikel 25.5 i lokförardirektivet. 

3 c §. Verksamhetsförbud i vissa fall. I paragrafen föreskrivs om verksamhetsförbud i vissa fall. Enligt 1 mom. ska Trafiksäkerhetsverket få förbjuda en sådan förare som avses i II avd. 7 kap. i denna lag att framföra rullande materiel på bannätet tillsvidare eller för viss tid, om föraren förorsakar allvarlig fara för järnvägssystemets säkerhet. Bestämmelsen motsvarar 13 § i behörighetslagen till den del den gäller förbud att framföra rullande materiel. Trafiksäkerhetsverket ska också få förbjuda en förare att arbeta på Finlands bannät medan verket inväntar en järnvägsoperatörs svar på ett krav som verket framställt med stöd av II avd. 7 kap. 13 § 3 mom. Ett sådant förbud som avses i 1 mom. kan utfärdas för en förare tillsvidare eller för viss tid. Förbud att framföra rullande materiel grundar sig på artikel 29.4 i lokförardirektivet. 

Liksom när tillstånd återkallas enligt 2 § är det också här fråga om en begränsning av den näringsfrihet som skyddas i 18 § i grundlagen. Begränsningen av näringsfriheten kan dock anses befogad, eftersom ett kriterium är att föraren orsakar ett allvarligt hot mot järnvägssystemets säkerhet. En enskild persons näringsfrihet måste ge vika för ett mer allmänt intresse, dvs. för skyddet av andra personers liv, hälsa och egendom. 

I enlighet med kraven i artikel 29.4 andra stycket ska verket på det sätt som föreskrivs i 2 mom. underrätta Europeiska kommissionen och övriga EES-länders behöriga myndigheter om ett förbud. Om Trafiksäkerhetsverket på det sätt som avses i 3 a § 1 mom. har väckt ett ärende som gäller återkallande av ett förarbevis som beviljats i en EES-stat hos Europeiska kommissionen, får verket dessutom förlänga förbudet för föraren att framföra rullande materiel på bannätet tills kommissionen slutligt avgjort ärendet. Ett förbud att framföra rullande materiel på bannätet får då förlängas, om behandlingen av ärendet i kommissionen i enlighet med artikel 29.5 i lokförardirektivet kräver det. 

Bestämmelsen i 3 mom. motsvarar 51 § i luftfartslagen. Trafiksäkerhetsverket ska inte få återkalla ett persontillstånd som en utländsk myndighet beviljat, men enligt samma kriterier som det kan återkalla ett persontillstånd för luftfart som beviljats i Finland ska verket få förbjuda en utländsk tillståndsinnehavare att verka i Finland. 

3 d §. Förfarande vid misstanke om fylleri i sjötrafik. Den föreslagna 3 d § motsvarar 20 § 3 mom. och den senare bestämmelsen i 4 mom. i lagen om fartygspersonal. 

3 e §. När ett trafiktillstånd förfaller. Den föreslagna 3 e § motsvarar 150 § 1 punkten i luftfartslagen. 

3 f §. Förfarande i fråga om tillstånd som beviljats av någon annan stat. I paragrafen föreskrivs det allmänt om det förfarande som ska iakttas när ett tillstånd har beviljats i någon annan stat än Finland och tillståndsinnehavaren inte längre uppfyller förutsättningarna för erhållande av tillståndet. Enligt paragrafen får Trafiksäkerhetsverket underrätta en behörig myndighet i en annan stat om verket har skäl att misstänka att innehavaren av ett tillstånd för verksamhet enligt denna lag som den andra staten har beviljat inte längre uppfyller villkoren för tillståndet. Ett meddelande ska kunna göras om inte något annat föreskrivs i någon annan lag eller följer av någon internationell förpliktelse. 

3 g §. Återkallande av behörighetsbrev eller certifikat över specialbehörighet som har utfärdats av en behörig myndighet i en annan stat än en EES-stat i enlighet med STCW-konventionen. Paragrafen motsvarar 89 § i bemanningsförordningen. Bestämmelserna höjs endast upp till lagnivå på det sätt som förutsätts i grundlagen. 

5 §. Begäran om omprövning. När tillämpningsområdet för lagen om transportservice utvidgas, bör flera specialbestämmelser om ändringssökande tas in i lagen. Eftersom ändringssökande i den ursprungliga texten behandlas i en enda paragraf, blir texten väldigt tungläst om den kompletteras. Därför föreslås det att paragrafen om ändringssökande delas upp på fyra olika paragrafer, av vilka den första som ersätter den ursprungliga 5 § handlar om begäran om omprövning, den andra dvs. den nya 6 §, om besvär hos förvaltningsdomstolen, den tredje dvs. den nya 7 § om besvär hos marknadsdomstolen och den fjärde dvs. den nya 8 § om besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Dessutom föreslås i den nya 9 § bestämmelser om ändringssökande i upphandlingsärenden och i 10 § om besvärsanvisning i ärenden som gäller yrkeskompetens och persontillstånd. 

I den föreslagna 5 § föreskrivs det om i vilka beslut omprövning får begäras. I 1 mom. anges huvudregeln enligt vilken ändring i alla beslut enligt denna lag, med de undantag som förtecknas i momentet, söks hos den myndighet som fattat beslutet. Enligt 6 § 2 mom. 7 punkten får ett beslut med anledning av en begäran om omprövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. 

Enligt 2–4 mom. ska omprövning begäras hos en annan instans än den som fattat beslutet. Det gäller när någon annan instans än en myndighet fattar beslutet. Andra momentet gäller av Trafiksäkerhetsverket godkända utbildningscentra som erbjuder utbildning för yrkeskompetens, examinatorer för prov i järnvägstrafiken, utbildningsanordnare inom sjöfarten, innehavare av utbildningstillstånd inom luftfarten, organisationer som beviljar kabinbesättningsintyg samt utlåtanden och beslut som utfärdats inom läkarsystemet. I 3 mom. föreskrivs om beslut om kompletterande intyg som fattas av järnvägsföretag. I 4 mom. föreskrivs om beslut som fattas vid fullgörandet av myndighetsuppgifter som lagts ut i enlighet med IV avd. 4 kap. 

6 §. Besvär hos förvaltningsdomstolen. I den föreslagna 6 § föreskrivs om besvär hos förvaltningsdomstolen. Paragrafen motsvarar nuläget. I paragrafens första moment hänvisas till förvaltningsprocesslagen och till den huvudregeln enligt vilken beslut får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. 

Enligt 2 mom. får sådana ärenden på vilka förfarandet med begäran om omprövning inte ska tillämpas överklagas genom beslut hos förvaltningsdomstolen utan föregående begäran om omprövning enligt 5 §. Enligt bestämmelsen för genom besvär hos förvaltningsdomstolen sådana beslut överklagas som gäller återkallande av tillstånd, återkrav av ersättning, Undervisnings- och kulturministeriets beslut om utbildningscentrum enligt II avd. 3 kap. 10 § 3 mom. och polisens beslut om återkallande av yrkeskompetensbevis. Dessutom får beslut med anledning av en begäran om omprövning enligt denna lag överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. 

Som motivering för att avvika från det primära förfarandet med begäran om omprövning i de ärenden som förtecknas ovan framförs följande, och samtidigt hänvisas till regeringens proposition 230/2014 rd. om utvidgandet av tillämpningsområdet för begäran om omprövning och besvärstillstånd. Återkrav av ersättningar enligt 2 mom. 1 punkten anses vara en av de frågor som är synnerligen betydelsefull med tanke på partens rättsskydd, och som det är viktigt att vid behov snabbt få till behandling vid domstol. 

Också näringstillståndsärenden har ansetts vara sådana som ska utredas särskilt noggrant redan i första skedet av förvaltningsförfarandet eller som vanligen innefattar krävande juridiska bedömningar. Därför ska förfarandet med begäran om omprövning inte tillämpas på återkallande av tillstånd enligt 2 mom. 2 punkten. 

Beslut om vite eller hot om utförande eller avbrytande enligt 2 mom. 3 punkten hör till de ärenden som är synnerligen betydelsefulla för partens rättssäkerhet, som det är viktigt att vid behov snabbt få till behandling vid domstol och på vilka förfarandet med begäran om omprövning inte ska tillämpas. 

Beslut enligt 2 mom. 4 punkten som fattats med stöd av EU:s lagstiftning anses också vara sådana på vilka förfarandet med begäran om omprövning inte ska tillämpas. Till den delen motsvarar bestämmelsen gällande kollektivtrafiklag och godstrafiklag, som har ändrats genom den tidigare nämnda regeringspropositionen 230/2014 rd om utvidgandet av tillämpningsområdet för begäran om omprövning och besvärstillstånd. 

Eftersom undervisnings- och kulturministeriets beslut om utbildningscentra enligt 2 mom. 5 punkten berör utövande av näring och därför bör kunna fås till behandling vid förvaltningsdomstolen så snart som möjligt, tillämpas inte förfarandet med begäran om omprövning på sådana beslut. 

Beslut enligt 2 mom. 6 punkten om återkallande av yrkeskompetensprov kan jämföras med näringstillståndsärenden, och förfarandet med begäran om omprövning är inte tillämpligt på dem. 

Beslut enligt 2 mom. 7 punkten som getts med anledning av begäran av omprövning får enligt förvaltningsprocesslagen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. 

Under remissrundan har tredje momentet aktualiserats, enligt vilket vite och hot om utförande eller avbrytande som avses i denna lag får verkställas trots besvär, om inte besvärsmyndigheten beslutar något annat. Den gällande bestämmelsen har motiverats med att sådana beslut som avses i paragrafen i huvudsak gäller situationer när verksamhet som strider mot kraven äventyrar trafiksäkerheten eller passagerarnas rättigheter. De påföljder som avses i denna paragraf kan tillämpas t.ex. vid olovligt bedrivande av transporter, och i sådana situationer kan bristen bero på oförmåga eller ovilja att uppfylla de säkerhetskrav som gäller vid bedrivandet av transporter. De sanktionerna kan också tillämpas på transportaktörer som inte iakttar sina skyldigheter i fråga om passagerares rättigheter enligt EU-förordningarna. Med beaktande av de situationer när denna paragraf är avsedd att tillämpas har det ansetts motiverat att besluten enligt huvudregeln ska vara verkställbara trots besvär. Ett skydd för aktörerna är dock att besvärsmyndigheten kan besluta att verkställigheten ska avbrytas eller skjutas upp om den inte anser att omedelbar verkställighet är befogad. 

I fråga om beslut av sådana utbildningscentra som undervisnings- och kulturministeriet godkänt och som avses i 4 mom. hänvisas till bestämmelserna om ändringssökande i lagen om yrkesutbildning. 

7 §.Besvär hos marknadsdomstolen. I den föreslagna 7 § föreskrivs om besvär hos marknadsdomstolen. Den föreslagna paragrafen motsvarar nuläget utom att ändringssökande i upphandlingsärenden regleras särskilt i 9 §. 

8 §. Besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. I den föreslagna 8 § föreskrivs om besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Enligt 1 mom. får beslut av förvaltningsdomstolen överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs om möjligheten att överklaga beslut av marknadsdomstolen genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. 

9 §. Besvär i upphandlingsärenden. I den föreslagna 9 § föreskrivs om besvär i upphandlingsärenden. Till sitt innehåll motsvarar paragrafen gällande bestämmelser. I fråga om upphandlingsärenden är det mer ändamålsenligt att föreskriva om besvär i en paragraf än att dela upp bestämmelserna enligt i vilken rättsinstans besvär ska anföras. 

10 §. Anvisning om ändringssökande. Bestämmelsen motsvarar i tillämpliga delar 95 § 2 mom. i körkortslagen, i vars motiveringar det inte har ansetts nödvändigt att ge sökanden något annat beslut än själva tillståndet eller någon anvisning om ändringssökande till tillstånd som beviljas enligt ansökan och inte innehåller några villkor eller begränsningar. 

2 kap.: Straffbestämmelser

1 §. Olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik. Det föreslås att paragrafen om olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik ändras så att den också omfattar olovliga gärningar i järnvägstrafiken och luftfarten. Den nya 3 punkten motsvarar 85 § i järnvägslagen och i momentet föreskrivs om påföljder om järnvägstrafik bedrivs utan att förutsättningarna enligt II avd. 5 kap. uppfylls. 

Den nya 4 punkten motsvarar 23 § i lagen om spårbunden stadstrafik och i momentet föreskrivs om påföljder om spårbunden stadstrafik bedrivs utan att förutsättningarna enligt II avd. 6 kap. uppfylls. 

Det föreslås att paragrafen om olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik kompletteras med en 5 punkt så att den omfattar luftfartsförseelse, som tidigare varit straffbar enligt 178 § 12 punkten i luftfartslagen. 

3 §. Brott mot bestämmelserna om yrkeskompetens. Det föreslås att paragrafen ändras så att den utöver brott mot bestämmelserna om körtillstånd för taxiförare också gäller brott mot bestämmelserna om yrkeskompetens för buss- och lastbilsförare, sjöfartsförseelse enligt lagen om fartygspersonal samt brott mot bestämmelserna om behörighet för innehavare av persontillstånd enligt luftfartslagen. I det första momentet behandlas sådana gärningar där tillräknande förutsätter uppsåt eller vårdslöshet. Gärningarna i 3 punkten behandlades tidigare i 24 § 1 mom. i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare. Gärningarna i den nya 4 punkten motsvarar 178 § 9 punkten i luftfartslagen. 

I det nya 2 mom. föreskrivs om påföljden för sådana gärningar där tillräknande förutsätter uppsåt eller grov vårdslöshet. Det gäller brott mot bestämmelserna om behörighetskrav inom sjöfarten i II avd. 10 kap. 3–8 §, brott mot skyldigheten att förvara och uppvisa behörighetsbrev, intyg över specialbehörighet eller kompetensbevis enligt 17 § i samma kapitel samt brott mot bestämmelserna om minimikrav på ålder för fartygs befälhavare. Momentet motsvarar 39 § 1 mom. 4–6 punkten mom. i lagen om fartygspersonal. I 40 § i lagen om fartygspersonal föreskrivs dessutom om åtgärdseftergift. Enligt 1 mom. i den paragrafen behöver åtal för förseelsen inte väckas eller straff inte dömas ut om en sjöfartsförseelse är ringa eller de administrativa påföljder som gärningen medför för gärningsmannen kan anses vara tillräckliga med hänsyn till hur allvarlig gärningen är. Det kan inte anses behövligt att överföra den bestämmelsen till denna lag, eftersom det kan anses att den principen uttrycks i 1 kap. 7 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997). 

Enligt 40 § 2 mom. i lagen om fartygspersonal kan Trafiksäkerhetsverket utan att vidta andra åtgärder ge den skyldige en anmärkning om en förseelse uppenbart är sådan som anges i 1 mom. Den bestämmelsen kan anses reflektera principen ne bis in idem, och därför kan det inte heller anses behövligt att ta in den bestämmelsen i lagen. 

Eftersom paragrafen i fortsättningen också ska gälla förseelser som begås av fartygsbesättningar och flygbesättningar, föreslås det att orden "för förare" stryks i paragrafens rubrik så att den lyder "Brott mot bestämmelserna om yrkeskompetens". 

4 §. Olovlig trafikutbildningsverksamhet. Det föreslås att i 4 § föreskrivs om olovlig trafikutbildningsverksamhet. I bestämmelsen sammanförs bestämmelserna om påföljder i lagen om yrkeskompetens för buss- och lastbilsförare (24 §) och luftfartslagen (178 § 13 punkten). Dessutom föreskrivs i paragrafen om påföljder för bedrivande av sådan utbildningsverksamhet som avses i II avd. 11 kap. utan sådant godkännande som avses i det kapitlet eller i strid med villkoren för godkännandet. I sjöfarten är det fråga om en ny förseelse, eftersom sjöfartsmyndigheternas tillstånd inte tidigare krävts för utbildning. I vägtrafiken har brottsbenämningen varit brott mot bestämmelserna om yrkeskompetens för förare och i luftfarten luftfartsförseelse. I denna lag föreslås det att benämningen olovlig trafikutbildningsverksamhet ska användas för alla utbildningsförseelser. 

5 §. Olovlig specialluftfart. I 5 § föreslås en bestämmelse om olovligt specialluftfart som skulle kräva bruksflygstillstånd enligt II avd. 12 kap. 8 eller tillstånd för specialluftfart enligt flygdriftsförordningen. Bestämmelsen motsvarar i sak 178 b § 13 punkten i luftfartslagen i fråga om bruksflyg. I flygdriftförordningen har det traditionella finländska begreppet bruksflyg (aerial work) ersatts med begreppet specialluftfart. Bruksflyg kan inte betraktas som bedrivande av trafik, och därför kan bestämmelsen inte infoga i 1 § i detta kapitel. 

6 §. Brott mot viss social lagstiftning om vägtransporter. Det föreslås att bestämmelsen om brott mot viss social lagstiftning om vägtransporter i 105 a § i gällande vägtrafiklag tas in i 6 § i kapitlet med oförändrat innehåll. Artikelhänvisningarna har ändrats till följd av ändringar i färdskrivarförordningen. 

VII AVDELNING: IKRAFTTRÄDANDE

1 kap.: Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Ikraftträdande. Det föreslås att lagen ska bringas i kraft samtidigt som den ursprungliga lagen om transportservice, och lagen föreslås alltså träda i kraft den 1 juli 2018. När lagen om transportservice träder i kraft övergår tillståndsuppgifter inom vägtrafiken till Trafiksäkerhetsverket. Tillstånden förs in i verkets register. Det är ändamålsenligt att tillstånden kan genomföras direkt till det trafik- och transportregister som föreslås i denna proposition. Eftersom de internationella krav som utgör bakgrunden till de bestämmelser om utbildningsanordnare inom sjöfarten som ingår i förslaget redan är i kraft är det också ur det perspektivet viktigt att lagarna kan bringas i kraft vid den föreslagna tidpunkten. 

I 2 mom. föreslås det att sådana läkarundersökningar som ska göras enligt lagen om transportservice inleds, och att också de medicinska kraven börjar tillämpas, först den 1 januari 2019. I 6 mom. 2 punkten föreslås det att godkännanden för sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen och företagsläkare inom arbetsplatshälsovården för järnvägstrafiken som Trafiksäkerhetsverket utfärdat och som är i kraft då denna lag träder i kraft ska vara i kraft till den 31 december 2018, varefter läkarna ska ha ett godkännande enligt IV avd. 3 kap. 1 § 1 mom. 

Avsikten är alltså att genomföra ändringen i järnvägssystemet först efter en sex månaders övergångsperiod, under vilken de läkare som godkänts i det nuvarande järnvägssystemet ännu ska få genomföra granskningar enligt 19 och 20 §. Trafiksäkerhetsverket får alltså godkänna läkare för det nya systemet genast sedan lagen om transportservice har trätt i kraft, men de läkare som godkänts för det nya systemet får börja utföra uppgifter enligt den nya lagen först från och med den 1 januari 2019. 

Vidare föreslås det i 2 mom. att den nya 2 a § om tillgång på någon annans vägnar som föreslås tas in i III avd. 2 kap. och 4 § som har samband med den ska tillämpas först från 1.1.2019. Att öppna gränssnitten kräver tekniskt arbete. Också skyldigheterna att öppna gränssnitt för biljett- och betalsystem enligt första fasen av lagen om transportservice, vilkas genomförandetidtabell har varit ytterst snäv, gäller delvis samma aktörer. Därför är det skäligt ur aktörernas perspektiv att tillämpa en övergångsperiod för införande av de nya skyldigheterna. 

I 3 mom. föreslås det att en bestämmelse om fjärrstyrda luftfartyg som motsvarar 182 § i luftfartslagen ska träda i kraft ska träda i kraft från och med en tidpunkt som föreskrivs särskilt geom förordning av statsrådet. Tills vidare finns inga gällande bestämmelser om fjärrstyrda luftfartyg. Om internationella krav leder till ett behov av att också i Finland skapa ett tillståndssystem för dem, kan statsrådet besluta om saken. 

Lagar som föreslås upphävas. I 4 mom. förtecknas åtta lagar som föreslås upphävas genom denna lag. Eftersom sådana uppgifter som nämns ovan och som enligt lagen om transportservice hör till järnvägsläkarsystemet börjar utföras först den 1 januari 2019, föreslås det i 6 punkten i detta moment att motsvarande bestämmelser i behörighetslagen ska tillämpas till och med den 31 december 2018. 

Övriga övergångsbestämmelser. I 5 mom. föreslås ingå en övergångsbestämmelse om förnyandet av sådana taxitillstånd som är i kraft när lagen träder i kraft. Enligt gällande lag om taxitrafik är taxitillstånd i kraft tillsvidare. I regeringens proposition om första fasen av lagen om transportservice föreslogs det att taxitillstånd enligt lagen om transportservice likaså ska vara i kraft tillsvidare, men i enlighet med kommunikationsutskottets betänkande (KoUB 3/2017 rd) beslöt riksdagen att göra taxitillstånden tidsbegränsade. Till följd av det beslutet ska lla de 9 600 taxitillstånd som är i kraft när lagen om transportservice träder i kraft förnyas den första juli 2028. Eftersom det inte är helt klart hur giltighetstiden för tillstånd som beviljats innan lagen träder i kraft ska räknas, föreslås en specialbestämmelse i fråga om sådana äldre taxitillstånd som är i kraft tills vidare. Ett alternativ skulle ha varit att alla tillstånd som har beviljats tills vidare ska förnyas inom tio år från att lagen trätt i kraft. 

Under perioden 2013–2016 har 422–559 taxitillstånd beviljats per år, och utifrån de behandlingsvolymerna har också de personalresurser uppgiften kräver fastställts. Då taxitrafiktillstånden blir tidsbestämda uppstår en arbetstopp vart tionde år, och då kan behandlingsvolymerna vara nästan tjugofaldiga jämfört med andra år. Därför föreslås en övergångsbestämmelse i vilken förnyandet av de taxitillstånd som är i kraft när lagen träder i kraft periodiseras under en tre års period som inleds tio och ett halvt år från att de tillstånd som är i kraft tills vidare blir tidsbestämda till följd av lagändringen. Det innebär att den första perioden för förnyande av taxitillstånd som beviljats innan lagen trätt i kraft är längre än den tio års period som fastställs i lagen, men det kan anses skäligt med beaktande av att tillstånden har beviljats tillsvidare. 

Enligt förslaget ska taxitillstånd från 2007 och 2008 förnyas under 2029, taxitillstånd från 2009 och 2010 under 2030, och taxitillstånd som beviljats mellan 2011 och juni 2018 under 2031. 

I 6 mom. föreslås en allmän övergångsbestämmelse om tillstånd, godkännanden, registeranmälningar, förbud och beslut som gjorts med stöd av de lagar som föreslås upphävas eller ändras. De ska hållas i kraft giltighetstiden ut och denna lag ska tillämpas på dem. I momentet ingår också särskilda punkter om sådana tillstånd för vilka särskilda arrangemang föreslås. 

I 1 punkten finns en övergångsbestämmelse angående sjömansläkare. I nuläget är godkännanden för sjömansläkare i kraft tillsvidare. Enligt förslaget ska godkännandet bli tidsbestämt. Enligt övergångsbestämmelsen ska sjömansläkare som har godkänts innan den föreslagna lagen träder i kraft ha rätt att arbeta som sjömansläkare högst till den 1 juli 2020, varefter läkaren ska ha ett godkännande enligt IV avd. 3 kap. 3 § 1 mom. 

I 2 punkten föreskrivs om giltigheten för godkännanden för läkare och psykologer som utfärdats i det nuvarande läkarsystemet inom järnvägssystemet. Det föreslås att godkännanden för sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen och företagsläkare inom arbetsplatshälsovården för järnvägstrafiken som Trafiksäkerhetsverket utfärdat och som är i kraft då denna lag träder i kraft ska vara i kraft till den 31 december 2018, varefter läkarna ska ha ett godkännande enligt IV avd. 3 kap. 1 § 1 mom. För läkarnas del innebär det att godkännandena för sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen som godkänts i det nuvarande läkarsystemet samt företagsläkare inom enheter för företagshälsovård på olika håll i Finland som är godkända som yrkesutbildade personer inom företagshälsovården för järnvägstrafik är i kraft till den 31 december 2018. Om de personerna önskar ansöka om godkännande som järnvägsläkare enligt IV avd. 3 kap. 1 § 1 mom. i denna lag, ska de uppfylla kraven enligt det momentet. Godkännandena för de företagshälsovårdare som i det nuvarande systemet godkänts som yrkesutbildade personer inom företagshälsovården förfaller däremot genast då lagen träder i kraft. 

Enligt 3 punkten ska medicinska dispenser för uppgifter som förare som beviljats inom järnvägssystemet hållas i kraft enligt förutsättningarna i tillståndet i fråga, om inte Trafiksäkerhetsverket eller en järnvägsläkare utifrån resultaten i en läkarundersökning som personen genomgår föreskriver något annat. I lokförardirektivet finns inga bestämmelser om medicinsk dispens för förare. Enligt artikel 37.3 3 stycket i lokförardirektivet ska en medicinsk dispens endast vara i kraft på den utfärdande medlemsstatens territorium. Under sin verksamhetstid har Trafiksäkerhetsverket beviljat ca 800 medicinska dispenser, men endast en bråkdel av dem har beviljats förare. Så länge behörighetslagen är i kraft bör de medicinska dispenser som beviljats förare hållas i kraft under de förutsättningar som anges i momentet. 

I 7 mom. behandlas situationen för förare i järnvägstrafiken. De som sköter uppgifter som förare inom järnvägssystemet ska ha förarbrev och kompletterande intyg senast den 29 oktober 2018. Enligt Europeiska järnvägsbyråns uppfattning är en övergångstid som bestäms till 29 oktober 2018 förenlig med tolkningen av lokförardirektivet. Enligt 3 punkten ska av dem som sköter uppgifter som förare då denna lag träder i kraft dessutom inte krävas sådan utbildning på andra stadiet som avses i II avd. 7 kap. 4 § 1 mom. 2 punkten för erhållande av förarbevis. De som sköter uppgifter som förare när lagen träder i kraft ska alltså få förarbrev och kompletterande intyg i enlighet med sin nuvarande behörighet, om de annars uppfyller kraven för förarbrev och kompletterande intyg enligt denna lag. 

I 8 mom. ingår en specialbestämmelse om utbildningsanordnare inom sjöfarten, för vilka denna lag innebär att det förutsätts ett godkännande enligt internationella krav. Med stöd av momentet ska utbildningsanordnare få tillhandahålla sjöfartsutbildning enligt II avd. 11 kap. 3 § utan godkännande tills Trafiksäkerhetsverket har avgjort ärendet som gäller godkännande. Syftet med övergångsbestämmelsen är att ge utbildningsanordnarna tillräcklig tid för att förbereda ansökningar och handlingar som har samband med dem. Dessutom ska man bereda sig på att det är svårt att på förhand exakt uppskatta behandlingstiden eftersom Trafiksäkerhetsverket kan komma att ta emot flera ansökningar samtidigt, eftersom det är fråga om en ny verksamhet. Därför ska de nuvarande utbildningsanordnarna enligt övergångsbestämmelsen få fortsätta sin verksamhet tills ett beslut om godkännande utfärdats. Eftersom det inte hittills krävts något godkännande föreslås utbildningsanordnarna sedan lagen trätt i kraft ha ett år på sig att ansöka om godkännande för sin verksamhet och det föreslås att de ska få fortsätta tillhandahålla utbildning utan tillstånd tills Trafiksäkerhetsverket har behandlat deras ansökan. 

Enligt 9 mom. ska det vara möjligt att läkare som innan lagen trätt i kraft har varit sakkunnigläkare inom järnvägsbranschen kan godkännas som järnvägsläkare enligt IV avd. 3 kap. 1 § trots att de inte har för uppgiften lämpliga specialistläkarrättigheter. Likaså förslås det i 20 mom. att läkare som godkänts som yrkesutbildade personer inom företagshälsovården i järnvägstrafiken och som arbetat som företagsläkare ska kunna godkännas som järnvägsläkare enligt IV avd. 3 kap. 1 § trots att de inte har för uppgiften lämpliga specialistläkarrättigheter. Bestämmelsen behövs för att säkerställa en så smidig övergång som möjligt från det gamla till det nya järnvägsläkarsystemet. 

I den föreslagna lagen ingår ett nytt krav på att sjömansläkare ska ha för uppgiften lämpliga specialistläkarrättigheter. I 10 mom. ingår en specialbestämmelse om dem som arbetar som sjömansläkare när lagen träder i kraft, men som inte har specialistläkarrättigheter. Med stöd av det momentet ska en sjömansläkare också i fortsättningen godkännas som sjömansläkare trots att han eller hon inte har specialistläkarrättigheter. 

I det sista momentet ingår en allmän bestämmelse om förfarandet om det i någon annan lag eller i bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller i något beslut som fattats med stöd av någon lag som upphävts genom denna lag hänvisas till någon lag som nu föreslås upphävas. Om det i någon annan lag eller i bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller i något beslut som fattats med stöd av någon lag som upphävts genom denna lag hänvisas till någon lag som upphävts genom denna lag, ska hänvisningen anses avse motsvarande bestämmelse i denna lag. 

1.2  Lag om ändring av körkortslagen

3 §. Definitioner. I 6 punkten ändras hänvisningarna till lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare till hänvisningar till lagen om transportservice. 

5 §. Ålderskrav. Hänvisningen till lagen om yrkeskompetens i 2 mom. ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. I momentet tilläggs en bestämmelse om det att innan den minimiålder som föreskrivs i 1 mom. 5 punkten har uppnåtts berättigar körrätten endast till körningar i anslutning till sådan inlär-ning i arbetet som ingår i studier som avses i momentet. 

Hänvisningarna i 3 och 4 mom. till lagen om yrkeskompetens ändras till en hänvisning till lagen om transportservice.  

Sakinnehållet i bestämmelserna är oförändrade. 

8 a §. Serviceuppgifter i anslutning till beviljande av körkortstillstånd, körkort och vissa andra tillstånd. Paragrafen upphävs som obehövlig, eftersom bestämmelsen överförs till IV avd. 4 kap. i lagen om transportservice. 

8 b §. Avtal om serviceuppgifter. Paragrafen upphävs som obehövlig, eftersom bestämmelsen överförs till IV avd. 4 kap. i lagen om transportservice. 

8 c §. Hur ansökningsärenden som gäller körkortstillstånd, körkort och vissa andra tillstånd inleds samt vissa anmälningar. Paragrafen upphävs som obehövlig, eftersom bestämmelsen överförs till IV avd. 4 kap. i lagen om transportservice. 

8 d §. Bedömning av serviceproducentens tillförlitlighet. Paragrafen upphävs som obehövlig, eftersom bestämmelsen överförs till IV avd. 4 kap. i lagen om transportservice. 

9 §. Att ansöka om körkortstillstånd. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 4 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

10 §. Bilagor till ansökan. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. 2 och 3 punkten ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

14 §. Beviljande av körkortstillstånd. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 2 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

24 §. Förutsättningar för att lämna ut körkort. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 6 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

59 §. Körkort och andra körtillstånd eller körrättigheter för moped utfärdade i någon annan EU- eller EES-stat. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 6 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

65 §. Körförbud på grundval av återkommande förseelser. Hänvisningen till vägtrafiklagen i 1 mom. 2 punkten och hänvisningen till lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare i 5 punkten ändras till hänvisningar till lagen om transportservice, till vilken de nämnda bestämmelserna överförs. I 4 mom. ändras benämningen ”fordonstrafikregister” på grund av att registrets namn ändras då bestämmelserna överförs till lagen om transportservice. 

73 a §. Bestämmelser om innehavare av körkort som utfärdats utomlands. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

81 §. Anmälan om verksamheten. Hänvisningen till fordonstrafikregistret i 4 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

101 §. Anmälan till trafik- och transportregistret. Paragrafen och dess rubrik ändras så att den motsvarar ändringen av registrets namn. 

1.3  Lag om ändring av lagen om fordonsbesiktningsverksamhet

7 §. Förutsättningar för beviljande av besiktningskoncession. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. 10 punkten ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

13 §. Ansökan om besiktningskoncession. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. 6 punkten ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

45 §. Temporära åtgärder på grund av brister i besiktningsverksamheten. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

48 §. Personregisteruppgifter. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

49 §. Tystnadsplikt. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

1.4  Lag om ändring av lagen om flyttning av fordon.

8 §. Flyttning av skrotfordon. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 2 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

9 §. Meddelande om flyttning av fordon och flyttningsbeslut. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 2 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

12 §. Överföring av ett fordon i kommunens ägo. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

1.5  Lag om ändring av lagen om ordnande av enskilt godkännande av fordon

7 §. Anmälan som avtalspart. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 8 punkten ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

8 §. Avtal om beviljande av enskilda godkännanden. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 6 punkten ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

28 §. Trafiksäkerhetsverkets rätt att få upplysningar och rätt att lämna uppgifter vidare. I paragrafen stryks hänvisningen till fordonstrafikregistret. 

1.6  Lag om ändring av fordonslagen

3 §. Definitioner. Hänvisningarna till det fordonstrafikregister som avses i lagen om fordonstrafikregistret ändras till hänvisningar till det trafik- och transportregister som avses i lagen om transportservice. 

27 a §. Föreskrifter om fordons konstruktion, manöverorgan och utrustning. I första fasen av transportbalksprojektet ingick en lag 321/2017 om ändring av 25 och 27 a § i fordonslagen, genom vilken bemyndigandena för Trafiksäkerhetsverket att meddela föreskrifter om tillgängliga fordon samt taxametrar och andra instrument eller system utökades och preciserades. Avsikten var att de ändringarna skulle beaktas i de ändringar i fordonslagen som senare aktualiserades i riksdagen, men de olika ändringstexter som behandlades samtidigt koordinerades aldrig. Till följd av detta har bemyndigandena att meddela föreskrifter enligt ändringen 321/2017 upphävts genom ändringen av fordonslagen (507/2017). Genom denna proposition återinförs de bemyndigandena att meddela föreskrifter. 

94 §. Anmälan av uppgifter till och anteckning av uppgifter i registret. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

95 §. Trafiksäkerhetsverkets rätt att ändra registeruppgifter. Paragrafen upphävs som obehövlig. Härefter finns bestämmelser om ändring av registeruppgifter i V avd. 1 kap. 3 § i lagen om transportservice. 

1.7  Lag om ändring av fordonsskattelagen

2 §. Tillämpningen av andra lagar. Hänvisningarna till lagen om fordonstrafikregistret i 3 mom. ändras till hänvisningar till lagen om transportservice. Hänvisningarna till fordonstrafikregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

4 §. Skattepliktiga fordon. I 3 mom. ändras hänvisningen till fordonsregistret till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

10 §. Grundskatt. I 3 mom. ändras hänvisningen till fordonstrafikregistret till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

12 §. Skattefria fordon. I 1 mom. 6 punkten ändras hänvisningen till fordonsregistret till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

21 §. Sändning av debetsedel och annat meddelande eller beslut. I 1 mom. ändras hänvisningen till fordonsregistret till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

34 §. Stöd för kombinerade transporter. Hänvisningen till lagen om vissa internationella kombinerade transporter ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. 

56 §. Myndigheter. I 3 mom. ändras hänvisningen till fordonstrafikregistret till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

63 §. Offentlighet och utlämnande av uppgifter som gäller fordonsskatt. Hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. 

1.8  Lag om ändring av 70 och 77 § i lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg

70 §. Finskt fartygs övergång till en annan stats flagg. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

77 §. Märkningar på fartyg. Hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. Hänvisningen till Europeiska gemenskapen ändras till en hänvisning till Europeiska unionen. 

1.9  Lag om ändring av lagen om inteckning i fartyg

23 §. Till 4 mom. fogas en hänvisning till V avd. i lagen om transportservice. 

40 §. Hänvisningen till fartygsregistret i 2 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

44 §. Hänvisningen till 6 kap. i fartygsregisterlagen ändras till en hänvisning till VI avd. 2 kap. i lagen om transportservice. 

1.10  Lag om ändring av fartygsregisterlagen

1 §. Registrering av fartyg. Fartygsregistret, fartygsbyggnadsregistret och historikregistret ingår i det trafik- och transportregister som avses i V avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice och som förs av Trafiksäkerhetsverket. I registret ska också i fortsättningen införas finska fartyg som används för handelssjöfart, vilkas längd är minst 15 meter, samt uppgifter om fartyg under byggnad och historikuppgifter enligt vad som närmare föreskrivs i fartygsregisterlagen och i V avd. i lagen om transportservice. Statens ämbetsverk på Åland ska fortfarande föra ett register över de fartyg som har hemort i landskapet Åland, samt ett historikregister för de fartygens del. Denna lagändring påverkar inte registerföringsskyldigheterna för Statens ämbetsverk på Åland. Bestämmelsen om registerområdena flyttas från 4 § som föreslås upphävas till denna paragraf. Dessutom sägs det i momentet att bestämmelserna i 9–12 § endast ska tillämpas när Statens ämbetsverk på Åland är registerförare. Motsvarande bestämmelser i fråga om Trafiksäkerhetsverket föreslås ingå i lagen om transportservice. 

Till det föreslagna 3 mom. flyttas från 4 §, som föreslås upphävas, ett omnämnande om att också bestämmelser om fartygs hemort finns i sjölagen (167/39). 

2 §. Frivillig registrering. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en allmän hänvisning till registret. Av 1 § framgår vad som avses med registret. 

3 §. Register över fartyg under byggnad. Hänvisningarna till fartygsregistret och registret över fartyg under byggnad ändras till en allmän hänvisning till registret. Från 4 §, som föreslås upphävas, överförs ett omnämnande om att ägaren kan välja i vilket trafikområdes register fartyget införs. 

4 §. Registermyndigheterna och registerområdena. Paragrafen upphävs som obehövlig. De delar av paragrafen som behöver bevaras har flyttats till andra paragrafer enligt vad som sägs ovan. 

6 §. Användning av fartyg i handelssjöfart. Hänvisningarna till fartygsregistret och registret över fartyg under byggnad ändras till en allmän hänvisning till registret. 

8 §. Förhållande till övriga register. Hänvisningarna till fartygsregistret och registret över fartyg under byggnad ändras till en allmän hänvisning till registret. 

2 kap. Bestämmelser om registrering av fartyg och införande av fartyg under byggnad i registret.

Det föreslås att kapitlets rubrik ändras till följd av registerreformen. 

9 §. Anteckningar som ska införas i registret. Paragrafens rubrik ändras och hänvisningarna till fartygsregistret och registret över fartyg under byggnad ändras till en allmän hänvisning till registret. I 1 mom. anges tillämpningsområdet, enligt vilket 2–5 mom. i fortsättningen ska tillämpas på Statens ämbetsverk på Åland som registeransvarig. Om uppgifter som ska införas i trafik- och transportregistret föreskrivs i V avd. 2 kap. i lagen om transportservice. 

10 §. Anteckningar om fartyg under byggnad som ska införas i registret. Paragrafens rubrik ändras och hänvisningarna till fartygsregistret och registret över fartyg under byggnad ändras till en allmän hänvisning till registret. I 1 mom. anges tillämpningsområdet, enligt vilket 2–5 mom. i fortsättningen ska tillämpas på Statens ämbetsverk på Åland som registeransvarig. Om uppgifter som ska införas i trafik- och transportregistret föreskrivs i V avd. 2 kap. i lagen om transportservice. 

11 §. Språket i handlingar som inlämnas till Statens ämbetsverk på Åland. I paragrafens rubrik ändras tillämpningsområdet för paragrafen så att den gäller språket i handlingar när Statens ämbetsverk på Åland är registerförare. Om registrering av fartygsregisteruppgifter föreskrivs i fortsättningen i V avd. i lagen om transportservice. 

12 §. Rättande av fel när Statens ämbetsverk på Åland är registerförare. I paragrafens rubrik ändras tillämpningsområdet för paragrafen så att den gäller rättande av fel när Statens ämbetsverk på Åland är registerförare. 

13 §. Ersättande av skada. Hänvisningarna till fartygsregistret och registret över fartyg under byggnad ändras till en allmän hänvisning till registret. 

14 §. Skyldighet att göra anmälan till registret. Paragrafens rubrik ändras till följd av registerreformen. 

15 §. Ansökan om inskrivning av äganderätten. Hänvisningarna till fartygsregistret ändras till en allmän hänvisning till registret. 

17 §. Registrering av fartyg som överförts från utlandet. Hänvisningarna till fartygsregistret i 1 mom. ändras till en allmän hänvisning till registret. 

19 §. Registrering vid dubbelöverlåtelse. Hänvisningarna till fartygsregistret ändras till en allmän hänvisning till registret. 

20 §. Registreringsansökan. Hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. ändras till en allmän hänvisning till registret. 

28 §. Avgörande i registerärenden och expedition. Hänvisningarna till fartygsregistret i 1 mom. ändras till en allmän hänvisning till registret. 

5 kap. Avförande av fartyg och fartygsbyggen ur registret.

Hänvisningarna till fartygsregistret och registret över fartyg under byggnad ändras till en allmän hänvisning till registret. 

30 §.Förutsättningar för avregistrering. Hänvisningen till fartygsregistret i paragrafens rubrik ändras till en allmän hänvisning till registret. 

31 §. Registermyndighetens rätt att avregistrera fartyg. Hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. ändras till en allmän hänvisning till registret. 

32 §. Tilläggsförutsättningar för avregistrering. Hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. ändras till en allmän hänvisning till registret. 

33 §. Återställande av nationalitetscertifikat. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en allmän hänvisning till registret. 

34 §. Antecknande av att ett fartyg under byggnad färdigställts i registret. Till den del fartygsbyggnadsregistret och fartygsregistret uppgår i trafik- och transportregistret ska uppgifter om att fartyg under byggnad färdigställts i fortsättningen införas i trafik- och transportregistret. I registret ska förvaras uppgifter om inteckning, utmätning och säkringsåtgärder som gäller fartyg. Hänvisningarna till fartygsregistret ändras till en allmän hänvisning till registret. 

35 §. Tilläggsförutsättningar för avförande ur fartygsbyggnadsregistret. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig. Om förvarande i registret av anteckningar om inteckningar, utmätning och andra sådana omständigheter i fråga om fartyg under byggnad föreskrivs i 34 §. 

43 §. Straffstadganden. Det föreslås att hänvisningen till 34 § i 1 mom. 2 punkten stryks som obehövlig. 

1.11  Lag om ändring av 73 § i mervärdesskattelagen

73 §. Det föreslås att hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 2 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

1.12  Lag om ändring av 96 § i värnpliktslagen

96 §. Rätt att få uppgifter av en myndighet, en sammanslutning och en privatperson. Det föreslås att hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. 14 punkten ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

1.13  Lag om ändring av bilskattelagen

1 §. Det föreslås att hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret i 1 mom. ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. Hänvisningen till fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

29 §. Det föreslås att hänvisningarna till fordonsregistret i 1 och 2 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

34 e §. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret i 3 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.14  Lag om ändring av lagen angående rättighet att idka näring

3 §. Det föreslås att hänvisningen till fordonsregistret i 1 mom. 17 punkten ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

4 §. Paragrafen upphävs, eftersom bestämmelserna överförs till II avd. 9 kap. 1 och 2 § i lagen om transportservice. 

1.15  Lag om ändring av 45 § i lagen om det nationella genomförandet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik

45 §. Den registeransvarigas rätt att få uppgifter av myndigheter. Det föreslås att hänvisningarna till fartygsregistret i 1 och 2 mom. ändras till hänvisningar till register över fartyg. 

1.16  Lag om ändring av 13 och 19 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet

De föreslagna ändringarna är av teknisk karaktär och beror på ändringar i bestämmelserna om de register Trafiksäkerhetsverket för, och på lagstiftningstekniken i de bestämmelserna. De ändringar som gjorts kan göra bestämmelserna om rätt till information enklare. Dock bör det noteras att ändringarna inte inskränker andra myndigheters rätt att få uppgifter ur Trafiksäkerhetsverkets register. 

13 §. Polisens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret i 1 mom. 1 punkten upphävs som obehövlig. I lagen behövs ingen särskild hänvisning till polisens rätt att få uppgifter ur trafik- och transportregistret, eftersom en sådan bestämmelse redan ingår i V avd. 3 kap. 6 § i lagen om transportservice. Det föreslås att hänvisningen till det fordonstrafikregister som avses i lagen om fordonstrafikregistret i 1 mom. 1 punkten ändras till en hänvisning till det trafik- och transportregister som avses i lagen om transportservice. I 1 mom. är utlämnandet av uppgifter bundet till kravet på behövlighet. Eftersom det inte finns någon förteckning över uppgifter, binds utlämnandet av uppgifter ur trafik- och transportregistret i 1 punkten till kravet på nödvändighet. Motsvarande krav på nödvändighet finns redan i 1 mom. 14 punkten. Det föreslås att 3 punkten upphävs, eftersom det föreskrivs om rätten att få uppgifter i 1 punkten. 

Det föreslås att 3 punkten upphävs, eftersom det föreskrivs om rätten att få uppgifter i 1 punkten.  

Det föreslås att hänvisningen till farkostregistret i 1 mom. 10 punkten stryks. Farkostregistret inkluderas i det trafik- och transportregister som avses i V avd. i lagen om transportservice. I 1 punkten finns bestämmelser om erhållande av uppgifter ur trafik- och transportregistret. I detta moment föreskrivs i fortsättningen om rätten att få uppgifter ur Ålands fritidsbåtsregister. 

19 §. Utlämnande av uppgifter till andra myndigheter. Det föreslås att hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret i 1 mom. 1 punkten ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. De uppgifter som nämns i punkten erhålls i nuläget om kravet på behövlighet uppfylls, i motsats till den nya 1 punkten, där kravet är att uppgifterna är nödvändiga. 

1.17  Lag om ändring av 22 och 28 § i lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet

De föreslagna ändringarna är av teknisk karaktär och beror på ändringar i bestämmelserna om de register Trafiksäkerhetsverket för, och på lagstiftningstekniken i de bestämmelserna. De ändringar som gjorts kan göra bestämmelserna om rätt till information enklare. Dock bör det noteras att ändringarna inte inskränker andra myndigheters rätt att få uppgifter ur Trafiksäkerhetsverkets register. 

22 §. Gränsbevakningsväsendets rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret i 1 mom. 1 punkten ändras. I lagen behövs ingen särskild hänvisning till Gränsbevakningsväsendets rätt att få uppgifter ur trafik- och transportregistret, eftersom en sådan hänvisning redan ingår i V avd. 3 kap. 6 § i lagen om transportservice. Hänvisningen till fordonstrafikregistret i punkten ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. I 1 mom. är utlämnandet av uppgifter bundet till kravet på behövlighet. Eftersom det inte finns någon förteckning över uppgifter, binds utlämnandet av uppgifter ur trafik- och transportregistret i 1 punkten till kravet på nödvändighet. 

Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. 5 punkten stryks. Fartygsregistret som förs av Trafiksäkerhetsverket inkluderas i det trafik- och transportregister som avses i V avd. i lagen om transportservice. Rätten att få behövliga uppgifter enligt denna punkt föreslås gälla uppgifter från Statens ämbetsverk på Åland. 

Vidare föreslås det att hänvisningen till farkostregistret ti 1 mom. 19 punkten stryks. Farkostregistret som förs av Trafiksäkerhetsverket inkluderas i det trafik- och transportregister som avses i V avd. i lagen om transportservice. Rätten att få behövliga uppgifter enligt denna punkt föreslås gälla uppgifter från Statens ämbetsverk på Åland. 

28 §. Utlämnande av uppgifter till andra myndigheter. Det föreslås att hänvisningarna till lagen om fordonstrafikregistret och luftfartslagen i 1 mom. 1 punkten ändras till en hänvisning till lagen om transportservice och att utlämnandet av uppgifter binds till kravet på nödvändighet, eftersom det inte finns någon förteckning över de uppgifter som ska utlämnas. 

1.18  Lag om ändring av 13 och 17 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen

De föreslagna ändringarna är av teknisk karaktär och beror på ändringar i bestämmelserna om de register Trafiksäkerhetsverket för, och på lagstiftningstekniken i de bestämmelserna. De ändringar som gjorts kan göra bestämmelserna om rätt till information enklare. Dock bör det noteras att ändringarna inte inskränker andra myndigheters rätt att få uppgifter ur Trafiksäkerhetsverkets register. 

13 §. Tullens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem. I 1 mom. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret enligt lagen om fordonstrafikregistret i 1 mom. 3 punkten ändras till en hänvisning till det trafik- och transportregister som avses i V avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice. Tullens rätt att få uppgifter ur trafik- och transportregistret ändras så att den motsvarar den allmänt använda ordalydelsen i propositionen, så att rätten till uppgifter knyts till nödvändighetskriteriet. 

I 1 mom. 15 punkten stryks hänvisningen till det farkostregister som avses i lagen om farkostregistret, eftersom det registret inlemmas i trafik- och transportregistret. 

1 mom. 16 punkten upphävs som obehövlig. 

Det föreslås att rätten att få uppgifter enligt 1 mom. 17 punkten ändras så att den gäller Statens ämbetsverk på Åland. 

1 mom. 18 punkten upphävs som obehövlig. 

17 §. Utlämnande av uppgifter till andra myndigheter. I 1 mom. 2 punkten ändras hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret till en hänvisning till lagen om transportservice. 

1.19  Lag om ändring av 19 och 20 § i lagen om nödcentralsverksamhet

De föreslagna ändringarna är av teknisk karaktär och beror på ändringar i bestämmelserna om de register Trafiksäkerhetsverket för, och på lagstiftningstekniken i de bestämmelserna. De ändringar som gjorts kan göra bestämmelserna om rätt till information enklare. Dock bör det noteras att ändringarna inte inskränker andra myndigheters rätt att få uppgifter ur Trafiksäkerhetsverkets register. 

19 §. Rätt att få information ur registren. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten upphävs som obehövlig. I första fasen av lagen om transportservice överfördes beviljandet av trafiktillstånd från NTM-centralerna till Trafiksäkerhetsverket. 

I 1 mom. 6 punkten ändras hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret till en hänvisning till lagen om transportservice. Hänvisningen till fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1 mom. 13 punkten upphävs som obehövlig. I och med trafikregisterreformen blir uppgifterna i fartygsregistret en del av trafik- och transportregistret, med undantag för Åland. Det föreslås att 1 mom. 14 punkten ändras så att den gäller rätten att få uppgifter ur det farkostregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

20 §. Utlämnande av uppgifter. I 2 mom. 2 punkten föreslås hänvisningen till fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.20  Lag om ändring av luftfartslagen

3 §. Behöriga myndigheter. 2 mom. upphävs, eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

7 §. Preciseringar och undantag som gäller militär luftfart. Ingressen i 1 mom. ändras så att det förutom till luftfartslagen också hänvisas till lagen om transportservice. Om tillstånd för flygbesättningar, lufttransporter och bruksflyg föreskrivs i fortsättningen i lagen om transportservice, och därför ska också undantagen i fråga om militär luftfart hänvisa till den lagen. 

12 §. Kapitlets tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

13 §. Införande av basuppgifter i registren. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. I fortsättningen föreskrivs om allmänna uppgifter som ska införas i registret i V avd. 2 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

14 §. Införande av uppgifter i luftfartygsregistret. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Härefter föreskrivs om uppgifter om luftfartyg som ska införas i registret i V avd. 1 kap. 3 § i lagen om transportservice. 

15 §. Införande av uppgifter i certifikatregistret. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. I fortsättningen föreskrivs om uppgifter som ska införas i registret i V avd. 1 kap. 2 § i lagen om transportservice. 

16 §. Luftfartygs registerbeteckning och registreringsbevis. Hänvisningen till luftfartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

17 §. Registreringsrätt. Hänvisningen till luftfartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

19 §. Interimistisk registrering. Hänvisningen till luftfartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

20 §. Förändringar i registeruppgifterna. I 1 mom. 1 punkten ändras hänvisningen till luftfartygsregistret till en hänvisning till det register som avses i V avd. 2 kap. i lagen om transportservice. 

21 §. Bevarande av uppgifter. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. I fortsättningen föreskrivs om tider för bevarande av registeruppgifter i V avd. 2 kap. 6 § i lagen om transportservice. 

22 §. Avförande av luftfartyg ur trafik- och transportregistret. Hänvisningarna till luftfartygsregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

23 §. Avförande av uppgifter ur certifikatregistret. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Härefter föreskrivs om avförande av registeruppgifter i V avd. 2 kap. 6 § i lagen om transportservice. 

24 §. Trafiksäkerhetsverkets rätt att få uppgifter ur befolkningsdatasystemet. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

25 §. Allmänna förutsättningar för utlämnande av uppgifter. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Härefter föreskrivs om allmänna förutsättningar för utlämnande av uppgifter i V avd. 3 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

26 §. Utlämnande av offentliga uppgifter i enskilda fall. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Härefter föreskrivs om allmänna förutsättningar för utlämnande av uppgifter i V avd. 3 kap. 3 § i lagen om transportservice. 

27 §. Utlämnande av offentliga uppgifter i elektronisk form. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

28 §. Utlämnande av uppgifter genom teknisk anslutning. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Härefter föreskrivs om elektroniskt utlämnande av uppgifter i V avd. 3 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

29 §. Vidareutlämnande av uppgifter. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Angående vidareutlämnande av uppgifter och begränsning av utlämnandet gäller härefter vad som föreskrivs om detta i V avd. 3 kap. i lagen om transportservice. 

30 §. Övriga begränsningar som gäller utlämnande av uppgifter. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Härefter föreskrivs om begränsningar som gäller utlämnande av uppgifter i V avd. 3 kap. i lagen om transportservice och om allmänna begränsningar i synnerhet i V avd. 3 kap. 7 §. 

31 §. Utlämnande av känsliga uppgifter. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. Härefter föreskrivs om utlämnande av känsliga uppgifter till andra myndigheter i V avd. 3 kap. 6 § i lagen om transportservice. 

46 §. Tillståndsgivare. Paragrafen ändras så att bestämmelserna om beviljande av medicinska rapporter för kabinbesättning stryks, eftersom de överförs till lagen om transportservice. 

47 §. Förutsättningar för beviljande av tillstånd och tillståndsslag. I paragrafen stryks hänvisningarna till flygcertifikat och behörigheter som har samband med dem, godkännande för flygkontrollant och certifikat och behörigheter för piloter för fjärrstyrda luftfartyg, eftersom bestämmelser om dem i fortsättningen endast ska finnas i lagen om transportservice. 

50 §. Trafiksäkerhetsverkets rätt att få upplysningar. Paragrafen ändras så att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården inkluderas i paragrafen. Paragrafen ändras så att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården på Trafiksäkerhetsverkets begäran trots sekretessbestämmelserna är skyldig att lämna verket upplysningar om omständigheter som eventuellt inverkar på erhållandet av ett tillstånd. Dessutom anges i paragrafen att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården trots sekretessbestämmelserna även utan en begäran får underrätta Trafiksäkerhetsverket om sina misstankar om att en person som ansöker om ett tillstånd inte uppfyller de hälsomässiga förutsättningarna för tillståndet. 

51 §.Utländska certifikat. Paragrafens 1 mom. ändras eftersom kompetenskrav gällande piloter överförs till lagen om transportservice. Paragrafen gäller i fortsättningen godkännandet av andra i kapitel 4 avsedda persontillstånd. Ändringen orsakar inte ändringar i det nu tillämpade förfarandet. 

54 §. Flygelev. I paragrafen hänvisas till lagen om transportservice II avd. 13 kap. 5 §, som i framtiden ska tillämpas på en flygelev även i fråga om utbildningsverksamhet för sportflygning. 

62 §. Definitioner. Punkterna 1–6, 9, 12 och 13 i 1 mom. överförs till lagen om transportservice. De återstående punkterna numreras på nytt. 

63 §. Operativ licens. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

64 §. Flygtrafik på flygrutter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med start- eller ändpunkt i Finland. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

65 §. Allmän trafikplikt. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

66 §. Reguljär lufttrafik mellan Finland och tredjeländer. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

67 §. Flygtrafik på flygrutter som omfattas av användningsbegränsningar. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

68 §. Icke-reguljär lufttrafik mellan Finland och tredjeländer. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

69 §. Flygtrafik över finskt territorium. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

70 §. Bruksflyg och utbildning av flygande personal. 70 § ändras så att bruksflyg och utbildning av flygande personal fogas till paragrafen samt så att det i paragrafen hänvisas till bestämmelserna i lagen om transportservice i II avd. 13 kap. 6 §, som tillämpas på bruksflyg samt flygutbildning och teoretisk utbildning för flygbesättning. I 6 mom. ändras hänvisningen till luftfartygsregistret till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

71 §. Flygutbildningstillstånd. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

73 §. Tillstånd för fjärrstyrd flygverksamhet. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

122 §. Register över automatiska nödradiosändare. Hänvisningarna till luftfartygsregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

136 §. Skadeståndsansvar. Hänvisningarna till luftfartygsregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

14 kap.: Administrativa påföljder som gäller tillstånd, anmälningar och godkännanden

Till kapitlets rubrik fogas anmälningar med beaktande av de föreslagna ändringarna i 146 och 147 §. 

141 §. Åtgärder för ingripande i tillstånd som beviljats personer eller i personers verksamhet. Punkterna 6 och 12 i 1 mom. upphävs, eftersom bestämmelserna överförs till lagen om transportservice. I 1 mom. tas in den nya benämningen godkännande för utbildnings- eller flygorganisationens ansvariga person. 

143 §. Återkallande av tillstånd som beviljats personer eller förbud mot att bedriva verksamhet. Paragrafens rubrik ändras till så att den omfattar även förbud mot att verka i en uppgift som påverkar flygsäkerheten eller luftfartsskyddet. Till bestämmelserna i 1 mom. fogas möjligheten att förbjuda en person att verka i en uppgift som påverkar flygsäkerheten eller luftfartsskyddet, om förutsättningarna som räknas upp i paragrafens punkter uppfylls. En sådan ovan nämnd förutsättning som fogas till 2 punkten är att de uppställda kraven för att utföra uppgiften inte uppfylls. I 5 punkten ändras tillståndshavaren till en person, för att även en annan person än en tillståndshavare ska kunna omfattas av kravet på förmåga och vilja att följa bestämmelser och föreskrifter som är av väsentlig betydelse för säkerheten. 

146 §. Åtgärder för ingripande i tillstånd som beviljats organisationer eller i anmälningspliktig verksamhet. Anmälningspliktig verksamhet fogas till paragrafens rubrik. Ändringen är en följd av de ändrade EU-förordningarna, som möjliggör anmälningspliktig utbildning för vissa certifikat och behörigheter för flygbesättning, utan flygutbildningstillstånd. Den anmälningspliktiga verksamheten utvidgas till att omfatta också vissa nationella utbildningsformer. Motsvarande anmälningsförfarande är möjligt också i vissa former av flygverksamhet. I 1 mom. 8 punkten stryks innehavare av flygutbildningstillstånd, eftersom bestämmelsen om denna överförs till lagen om transportservice. 

147 §. Anmärkningar och varningar som gäller organisationer. Paragrafens 1 mom. ändras till att omfatta även sådana aktörer som bedriver anmälningspliktig verksamhet, men som inte är tillståndshavare. Den andra ändringen gäller enligt vilka normer aktörens verksamhet bedöms. Enligt den gällande bestämmelsen kan en anmärkning eller varning ges den som inte iakttar villkoren för ett godkännande enligt denna lag eller andra bestämmelser som gäller den verksamhet som tillståndet eller anmälan avser. Traditionellt har normer som gäller luftfartens utfärdats i form av tekniska föreskrifter av en myndighet, genom vilka internationella luftfartsstandarder har satts i kraft. När behörigheten i fråga om luftfarten allt mer har övergått till EU, har en stor del av de bestämmelser som ska iakttas vid luftfart utfärdats i form av EU-förordningar. Flygreglerna fastställdes t.ex. tidigare i form av en luftfartsföreskrift, men nuförtiden i kommissionens förordning. Om avsikten är att en anmärkning eller varning alltjämt ska kunna utfärdas som påföljd för brott mot sådana teknisk-operativa regler, är en hänvisning till föreskrifter som gäller den verksamhet tillståndet avser otillräcklig. Därför ändras ordalydelsen så att en anmärkning eller varning kan utfärdas om en aktör inte iakttar bestämmelser och föreskrifter som gäller den verksamhet som tillståndet eller anmälan avser. 

Syftet är att de påföljderna uttryckligen ska tillämpas vid brott mot bestämmelser och föreskrifter som gäller luftfart, dvs. vid brott mot luftfartslagen, bestämmelserna om luftfart i lagen om transportservice samt EU:s lagstiftning om luftfart. 

148 §. Ändring, begränsning och återkallande av tillstånd som beviljats organisationer samt förbud mot och begränsning av den verksamhet som tillståndet eller anmälan avser. Förbud mot och begränsning av den verksamhet som tillståndet eller anmälan avser fogas till paragrafens rubrik. 

1 mom. 3 punkten ändras så att vid bedömningen av en aktörs verksamhet utom tillståndsvillkoren och de föreskrifter som gäller verksamheten också ska beaktas de bestämmelser som gäller verksamheten. 

Till paragrafen fogas möjligheten att tills vidare eller temporärt förbjuda eller begränsa sådan verksamhet för vilken en anmälan är tillräcklig. Ändringen är en följd av förändringar i Europeiska unionens förordningar, som möjliggör anmälningspliktig utbildning för vissa certifikat och behörigheter för flygbesättning utan flygutbildningstillstånd. I fortsättningen får motsvarande verksamhet som hör till den nationella behörigheten också vara anmälningspliktig. Bestämmelsens syfte är att tydligt lyfta fram myndighetens rätt att förbjuda också sådan verksamhet som får inledas utan myndighetstillstånd. Förutsättningarna för att förbjuda verksamhet motsvarar förutsättningarna för återkallande av tillstånd enligt 1 mom. 

Liksom 147 § ändras alltså också denna paragraf så att en aktörs verksamhet utom enligt tillståndsvillkoren och de föreskrifter som gäller verksamheten också bedöms enligt de bestämmelser som gäller verksamheten. 

153 §. Myndigheters rätt att få information och utföra inspektioner. Paragrafens 7 mom. ändras så att hänvisningen inom paragrafen stryks och så att det till paragrafen fogas en hänvisning till bestämmelserna som enligt i V avd. i lagen om transportservice tillämpas på behandling av personuppgifter. Dessutom stryks hänvisningarna till behandling av personuppgifter i allmänna lagar, eftersom de är obehövliga. 

160 §. Förberedelse för undantagsförhållanden och störningar. I paragrafen upphävs 1 mom. 2 punkten, eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

163 §. Överföring av uppgifter på behöriga organ och en organisation för sportflygverksamhet. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

164 §. Anlitande av utomstående experter vid fullgörandet av Trafiksäkerhetsverkets uppgifter. Paragrafen upphävs eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice. 

165 §. Solidariskt ansvar vid användning av flygplatser och luftfartstjänster samt hindrande av luftfartyg från att starta vid utebliven betalning. Hänvisningen till luftfartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

174 §. Tjänsteansvar. Till paragrafen fogas en hänvisning till 46 § om beviljande av tillstånd. 

178 §. Luftfartsförseelse. Bestämmelsen i 1 mom. 12 punkten överförs till VI avd. 2 kap. 1 § 4 mom. i lagen om transportservice, och därför föreslås att 12 punkten upphävs. 

I 1 mom. 13 punkten stryks hänvisningen till 71 §, som upphävs. Punkten kompletteras så att också anmälningspliktig verksamhet beaktas. Kompletteringen gäller verksamhet som inte anmäls, trots att en anmälan krävs, samt agerande i strid med författningar och föreskrifter om sådan verksamhet. 

181 §. Ändringssökande. Det föreslås att till 2 mom. 2 punkten fogas beslut om ett medicinskt intyg, i vilka omprövning härefter får begäras hos Trafiksäkerhetsverket. I punkten stryks besluten om flygbesättning, eftersom bestämmelser om dem i fortsättningen finns i lagen om transportservice. 

1.21  Lag om ändring av 59 § i avfallslagen

59 §. Skrotningsintyg och slutlig avregistrering av fordon. Det föreslås att hänvisningen till fordonsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.22  Lag om ändring av 14 och 15 § i lagen om sättande i kraft och tillämpning av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet med Norge om fisket i Tana älvs vattendrag

14 §. Båtregistret för Tana älv. Det föreslås att hänvisningarna till farkostregistret enligt lagen om farkostregistret ändras till hänvisningar till det trafikregister som avses i lagen om transportservice. 

15 §. Registrering av båtar. Det föreslås att hänvisningarna i 6 mom. till 28 § i lagen om farkostregistret ändras till hänvisningar till IV avd. 4 kap. om utläggning på entreprenad av registreringsuppgifter i lagen om transportservice. 

1.23  Lag om ändring av 95 § i lagen om fiske

95 §. Rätt för dem som för fiskeriförvaltningens register att få uppgifter av myndigheter. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.24  Lag om ändring av 5 och 6 § i lagen om tillsynsavgift för besiktningsverksamheten

5 §. Beloppet av och grunderna för avgiften. Det föreslås att hänvisningarna till fordonstrafikregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

6 §. Påförande av avgiften. Det föreslås att hänvisningarna till fordonstrafikregistret i 1 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

1.25  Lag om ändring av lagen om spårbunden stadstrafik

1 §. Lagens tillämpningsområde. Det föreslås att tillämpningsområdet enligt 1 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik (1412/2015) ska kvarstå oförändrat. Om lagen ändras enligt förslaget, gäller den i huvudsak enbart förvaltningen av metrobannät och spårvägsnät samt bannätsförvaltare. I övrigt finns bestämmelser om bedrivande av metro- och spårvägstrafik härefter i lagen om transportservice. I paragrafen definieras bannätsförvaltare, som kan vara ett kommunalt affärsverk eller bolag eller något annat bolag eller någon annan sammanslutning som ansvarar för förvaltningen av ett metrobannät eller ett spårvägsnät. Med beaktande av metrobannätets och spårvägsnätets trafikpolitiska och samhälleliga betydelse och det ekonomiska ansvaret i anslutning till förvaltningen av näten kan en fysisk person inte vara bannätsförvaltare. Som begrepp ska bannätsförvaltaren motsvara en bannätsförvaltare inom järnvägssystemet. Helsingfors stads trafikverk (HST) är för närvarande den enda förvaltaren av metrobannät och spårvägsnät. 

2 §. Definitioner. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig med beaktande av ändringarna i föregående paragraf om tillämpningsområdet och med beaktande av att bedrivande av trafik överförs till lagen om transportservice. 

3 §. Krav på bannätsförvaltare. Paragrafen motsvarar 3 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik. Innehållet i paragrafen ändras inte i övrigt, förutom att 4 punkten stryks. Enligt 4 punkten ska de som har utsetts att sköta säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter uppfylla de föreskrivna behörighetskraven och vara yrkesmässigt kompetenta. Kravet är inte längre nödvändigt, eftersom 8 § upphävs och lagen inte längre innehåller bestämmelser om säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter. Om behörighetskraven för förare som framför metrotåg eller spårvagn eller fordon som används i underhållet av bannätet och som sköter de trafikledningsuppgifter som avses i den gällande lagen finns härefter bestämmelser i II avd. 6 kap. 7 § i lagen om transportservice. I stället för begreppet ”verksamhetsutövare” används begreppet ”bannätsförvaltare”, eftersom paragrafen begränsas till att gälla enbart krav på bannätsförvaltare. Punkterna 5 och 6 blir 4 och 5.  

4 §. Närmare krav och begränsningar som gäller bannätsförvaltaren. Paragrafen motsvarar 4 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik. Inte heller i den här paragrafen ändras innehållet, förutom att paragrafens rubrik ändras och hänvisningarna till bedrivande av trafik och trafikutövare stryks i bestämmelserna. Liksom i 3 § ändras begreppet ”verksamhetsutövare” till begreppet ”bannätsförvaltare”. Hänvisningar till 3 § i 3 mom. uppdateras. 

5 §. Bannätsförvaltarens skyldighet att göra en anmälan om sin verksamhet. Paragrafen motsvarar 5 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik och innehållet ändras inte. Det föreslås att begreppet ”verksamhetsutövare” både i rubriken och i 1–4 mom. ändras på samma sätt som i 2 och 4 §.  

6 §. Bannätsförvaltarens ansvar. Paragrafen motsvarar i tillämpliga delar 6 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik. Paragrafens 1 mom. preciseras så att bannätsförvaltarens ansvar begränsas till att gälla ansvaret för säkerheten inom metrobannätet och spårvägsnätet och en säker drift av nätet. Det föreslås att begreppet ”verksamhetsutövare” både i rubriken och i 1 mom. ändras på samma sätt som i 2–5 §. 

7 §. Säkerhetsstyrningssystem. Paragrafen upphävs. 

8 §.Behörighetskrav för dem som sköter säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter. Paragrafen motsvarar 8 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik, med ändringen att de säkerhetsrelaterade arbetsuppgifterna som avses i paragrafen begränsas till att gälla trafikledningsuppgifter och framförande av fordon som används i underhållet av bannätet. Framförande av metrotåg eller spårvagn är säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter som avses i II avd. 6 kap. i lagen om transportservice. Trafikledningsuppgifterna ska kunna användas för att ingripa direkt i framförandet av metrotåg, spårvagn eller fordon som används i underhållet av bannätet, för att de ska anses vara säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter. Även i denna paragraf ändras begreppet ”verksamhetsutövare” till begreppet ”bannätsförvaltare”. 

9 §. Trafikledning på bannätet. Paragrafen motsvarar 9 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik. Innehållet i paragrafen ändras inte. I paragrafen definieras verksamhetsutövare på det sätt som begreppet används i paragrafen. Med en verksamhetsutövare som svarar för ordnandet av trafikledningstjänster avses i paragrafen ett kommunalt affärsverk eller någon annan sammanslutning eller en bannätsförvaltare som bedriver spårbunden stadstrafik. Begreppet verksamhetsutövare definieras på samma sätt som i 2 § som ska upphävas i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik. 

10 §. Register. Paragrafen motsvarar 10 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik, med ändringen att det register som Trafiksäkerhetsverket för och som avses i paragrafen begränsas till att gälla metrobannätet och spårvägsnätet samt bannätsförvaltaren. Bestämmelser om registret över utövare av spårbunden stadstrafik finns i V avd. i lagen om transportservice. 

12 §. Tillsyn. I paragrafen ändras 2 mom. 2 punkten så att Trafiksäkerhetsverkets tillsyn begränsas till att gälla tillsyn över att säkerhetsstyrningssystemet hos bannätsförvaltaren överensstämmer med kraven och prestationsförmågan. Bestämmelser om tillsynen över säkerhetsstyrningssystem hos utövare av spårbunden stadstrafik finns i II avd. 6 kap. i lagen om transportservice. 

13 §. Utförande av myndighetstillsynen. I paragrafen ändras 2 mom. 1 punkten så att bestämmelsen inte gäller lokalerna för utövare av spårbunden stadstrafik. På motsvarande sätt ändras 4 punkten så att den begränsas till att gälla endast uppgifter som innehas eller används av bannätsförvaltaren. Paragrafens 3 mom. ändras så att det förutsätts att de sakkunniga som avses i momentet ska vara insatta i kraven på den spårbundna stadstrafiken. 

15 §. Anmälan om olyckor och olyckstillbud. Paragrafens 1 mom. motsvarar 15 § 1 mom. i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik. Anmälningsskyldigheten som avses i paragrafen preciseras så att den gäller en verksamhetsutövare som avses i 9 § och som är antingen bannätsförvaltare eller utövare av metro- och spårvägstrafik. 

16 §. Användning av information om olyckor eller olyckstillbud. Paragrafens 2 mom. preciseras på samma sätt som 15 § 1 mom., så att det förbud som avses i momentet gäller en verksamhetsutövare som avses i 9 §. 

17 §. Kommunikation samt dokumentation från inspelningar inom spårbunden stadstrafik. Paragrafens 1 mom. preciseras på samma sätt som 15 § 1 mom. och 16 § 2 mom., så att verksamhetsutövare avser en verksamhetsutövare som avses i 9 §. Den föreslagna lagen gäller i huvudsak enbart förvaltningen av bannät och bannätsförvaltare. Det är endast 9 §, 15 § 1 mom., 16 § 2 mom. 17 § och 21 § som gäller både bannätsförvaltare och utövare av spårbunden stadstrafik. De övriga bestämmelserna om utövare av spårbunden stadstrafik överförs till II avd. 6 kap. i lagen om transportservice. 

18 §. Förberedelse för undantagsförhållanden och störningar. Paragrafen motsvarar 18 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik, med ändringen att de skyldigheter som avses i paragrafen begränsas till att gälla enbart bannätsförvaltaren, och att det i det nya 3 mom. föreskrivs om motsvarande möjlighet att utfärda bestämmelser på lägre nivå som i lagen om transportservice i II avd. 6 kap. 8 § om beredskapsskyldighet hos utövaren av spårbunden stadstrafik. Enligt II avd.6 kap. 8 § i lagen om transportservice får närmare bestämmelser om ordnandet av beredskapsplanering som behövs för förberedelser för undantagsförhållanden och därmed jämförbara störningar under normala förhållanden utfärdas genom förordning av statsrådet. 

19 §. Trafiksäkerhetsverkets rätt att använda administrativt tvång och förbud mot att bedriva verksamhet. Paragrafen motsvarar 19 § i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik, med ändringen att skyldigheterna i paragrafen gäller bannätsförvaltaren i stället för verksamhetsutövaren. Bestämmelserna om utövare av spårbunden stadstrafik överförs till VI avd. 1 kap. i lagen om transportservice. 

21 §. Årsavgift. I 1 mom. preciseras begreppet verksamhetsutövare på samma sätt som i 15 § 1 mom., 16 § 2 mom. och 17 §. Årsavgiftens belopp justeras samtidigt, eftersom lagen från den 1 januari 2018 även gäller spårvägstrafik. Hänvisningen till registerföring i anslutning till den spårbundna stadstrafiken ändras till hänvisningar till det register verket upprätthåller enligt 10 § och det register som avses i VI ad. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

I 4 mom. görs en språklig ändring. Avgiften som avses i momentet ändras till årsavgift. 

23 §. Straffbestämmelser. Paragrafens 1 mom. i den gällande lagen om spårbunden stadstrafik ändras genom att avgränsa den gärning som avses i bestämmelsen till att enbart gälla obehörig rörelse eller vistelse på metrobannätet, metrons bangårdsområde, en metrobro eller i en metrotunnel som allmänheten inte har tillträde till. Rekvisitet för gärningen kvarstår oförändrat. Bedrivande av spårbunden stadstrafik utan sådana förutsättningar som avses i lagen föreskrivs vara straffbart i VI avd. 2 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

1.26  Lag om ändring av 1 och 3 § i lagen om inteckning i luftfartyg

1 §. Det föreslås att hänvisningarna till luftfartygsregistret i 1 mom. ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

3 §. Det föreslås att hänvisningarna till luftfartygsregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

1.27  Lag om ändring av 3 b och 12 § i lagen om förarexamensverksamhet

3 b §. Avtal om förarexamensverksamhet. I 1 mom. 5 punkten föreslås hänvisningen till fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

12 §. Personregisteruppgifter. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret stryks som obehövlig. 

1.28  Lag om ändring av 1 och 6 § i lagen om beskattning av rederibolag och redare

1 §. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

6 §. Det föreslås att en hänvisning till trafik- och transportregistret fogas till 2 mom. 

1.29  Lag om ändring av 11 § i lagen om marin utrustning

11 §. Exceptionell teknisk uppfinning. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

1.30  Lag om ändring av lagen om registrering av fartygspersonal

5 §. Sjömansregistret. Det föreslås att sjömansregistret ska föras som en del av det trafikregister som avses i V avd. i lagen om transportservice (320/2017). 

8 §. Behandling av uppgifter i sjömansregistret. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig. Härefter finns bestämmelser om behandling av registeruppgifter i V avd. i lagen om transportservice. 

1.31  Lag om ändring av lagen om läkarundersökning av fartygspersonal

3 §. Definitioner. I punkt 3, där begreppet sjömansläkare definieras, ändras hänvisningen till lagen om godkännande av läkare som sjömansläkare till en hänvisning till lagen om transportservice. 

9 §. Läkarintyg för fartygspersonal. Det föreslås att 4 mom., enligt vilket social- och hälsovårdsministeriet fastställer formuläret för läkarintyg för fartygspersonal, upphävs. Härefter fastställer Trafiksäkerhetsverket formuläret genom föreskrift med stöd av IV avd. 3 kap. 3 § 3 mom. i den föreslagna lagen. 

1.32  Lag om ändring av lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg

1 §. Lagens tillämpningsområde. I 1 mom. stryks fartygspersonalens behörighet ur lagens tillämpningsområde. Enligt förslaget föreskrivs om behörigheter i II avd. 10 kap. i lagen om transportservice. 

3 §. Hänvisningar till annan lagstiftning. De informativa bestämmelserna i 3 och 4 mom. upphävs som obehövliga. 

2 kap. Fartygsbemanning och vakthållning.

I kapitlets rubrik stryks omnämnandet av fartygspersonalens behörighet, eftersom bestämmelserna om fartygspersonalens behörighet upphävs i lagen i fråga. 

5 §. Betryggande bemanning. I 4 mom. stryks omnämnandet av fartygspersonalens behörighet, eftersom bestämmelser om detta härefter finns i lagen om transportservice. 

15 §. Behörighetsbrev för nöjesfartygs befälhavare. I paragrafen föreslås ingå motsvarande bestämmelse om behörighetsbrev för förare av fritidsbåt som i 15 § 5 mom. i gällande lag. Till övriga delar föreslås motsvarande bestämmelser som i 15 § i gällande lag ingå i II avd. 10 kap. i lagen om transportservice. 

16–21 §. Enligt förslaget upphävs paragraferna om fartygspersonalens behörighet, eftersom bestämmelser om fartygspersonalens behörighet härefter finns i II avd. 10 kap. i lagen om transportservice. 

22 §. Förvaring och uppvisande av certifikat och handlingar. Enligt förslaget upphävs 2 mom. om skyldigheten att förvara och uppvisa behörighetsbrev. Bestämmelser om detta finns i II avd. 10 kap. 17 § i lagen om transportservice. 

24 §. Befälhavarens minimiålder. Paragrafen upphävs. Enligt förslaget föreskrivs om minimiålder i II avd. 10 kap. 9 § i lagen om transportservice. 

33 §. Gränserna för fartområden i inrikes fart. Paragrafens 2 mom. upphävs. Bestämmelser om detta finns i IV avd. 1 kap. 17 § i lagen om transportservice. Dessutom ändras paragrafens rubrik, eftersom paragrafen inte längre innehåller bestämmelser om meddelanden som ska sändas. 

39 §. Sjöfartsförseelse. I paragrafen upphävs 1 mom. 4, 5 och 7 punkten om brott mot behörighetsbestämmelserna. Straffbestämmelserna till denna del ingår härefter i lagen om transportservice. 

41 §. Ändringssökande. I 1 mom. stryks hänvisningen till 20 § om återkallande av behörighetsbrev. Bestämmelser om återkallande av behörighetsbrev finns i lagen om transportservice. 

1.33  Lag om ändring av 2 § i trafikförsäkringslagen

2 §. Definitioner. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret enligt lagen om fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till det trafikregister som avses i lagen om transportservice. 

1.34  Lag om ändring av 2 § i lagen om Trafiksäkerhetsverket

2 §. Uppgifter. Trafiksäkerhetsverkets arbetsuppgifter kompletteras i och med digitaliseringen av trafiken och ändringarna i lagen om transportservice och dessutom införs vissa redaktionella ändringar för att texten ska vara så balanserad som möjligt med tanke på alla transportslag. 

Trafiksäkerhetsverket för det trafikregister som avses i V avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice. I framtiden kan registeruppgifterna användas bättre än tidigare för att främja mobilitetstjänsterna och utveckla trafiksystemet. Dessutom kan registeruppgifter bättre än tidigare överlåtas för experiment, forskning och innovationsverksamhet i anslutning till trafik och transport. Registeruppgifter används redan nu för dessa ändamål, exempelvis inom forskningsverksamheten och partnermodellen, och därför är verksamheten förenlig med användningsändamålet för de registeruppgifter som redan samlats in enligt den nuvarande lagstiftningen. Genom fler sådana arbetsuppgifter vill man stärka förutsättningarna för att utnyttja informationen samt entydigt föreskriva om Trafiksäkerhetsverkets uppgifter och behörigheter så att de motsvarar ändamålet med trafik- och transportregistret, vilket är viktigt för att behandlingen ska vara lagenlig. Uppgiftsändringarna finns i 4 och 4a punkterna. 

På grund av ändringarna i lagen om transportservice ska Trafiksäkerhetsverket också sörja för ordnandet av bedömningen av behörigheter samt sköta uppgifter i anslutning till prissättning av transporter, i enlighet med den nya 8 §. Den senare gäller eventuella maximala taxipriser. 

Samtidigt föreslås vissa redaktionella ändringar i beskrivningen av Trafiksäkerhetsverkets övriga uppgifter. Den enda uppgift i anslutning till bedömning av behörighet som hittills nämnts separat i lagen är att Trafiksäkerhetsverket ska sörja för ordnandet av förarexamina. Likaså är körkort det enda enskilda tillståndsdokument som beviljas personer och som nämns i lagen, trots att liknande tillstånd beviljas även för andra transportslag. Som Trafiksäkerhetsverkets uppgift har i andra lagar angetts exempelvis godkännande av utbildningsanordnare och ordnande av prov för sökande och innehavare av certifikat. Uppgiftsförteckningen i lagen om Trafiksäkerhetsverket är deskriptiv. Varje enskild uppgift definieras mer exakt någon annanstans i lagstiftningen. Därför föreslås det att 6 och 7 punkten i förteckningen ändras till en mer allmän form som är lämplig för alla transportslag. 

1.35  Lag om ändring av 10 § i lagen om passagerarfartygs personlistor

10 §. Upprättande och godkännande av ett system för personlistor samt utseende av en person att föra personlistan. Det föreslås att hänvisningen till det finska fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret enligt V avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice och till det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

1.36  Lag om ändring av 23 och 24 § i lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs

23 §. Den registeransvarigas rätt att få uppgifter av myndigheter. Hänvisningarna till fartygsregistret i 1 mom. 2 punkten ändras till hänvisningar till register över fartyg. Hänvisningen avser det trafik- och transportregister som förs av Trafiksäkerhetsverket och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

24 §. Utlämnande av uppgifter som innehåller personuppgifter. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. 3 punkten ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.37  Lag om ändring av sjölagen

1 kap. Allmänna stadganden om fartyg

1 §. Ett fartygs nationalitet. Hänvisningarna till fartygsregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

2 §. Fartygs registrering. Hänvisningen till fartygsregistret enligt fartygsregisterlagen ändras till en hänvisning till det trafik- och transportregister som avses i V avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

4 §. Ett fartygs hemort. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

6 §. Förvärvets giltighet vid dubbelöverlåtelse. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

2 kap. Fartygs registrering

1 §. Fartygs registrering i trafik- och transportregistret och i fartygsregistret. I paragrafen tas in en hänvisning till V avd. i lagen om transportservice. 

4 kap. Kvarstad på fartyg

1 §. Tillämpningsområde. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

5 kap. Partrederi

1 §. Kapitlets tillämpningsområde. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

14 §. En redares ansvar. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

15 §. Upplösning av ett partrederi. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

10 a kap. Ansvar för skada orsakad av förorening genom bunkerolja

6 §. Försäkringsplikt för finska fartyg. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

8 §. Certifikat angående försäkring eller säkerhet. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

11 a kap. Ansvar för avlägsnande av ett vrak som orsakats av en sjöolycka

7 §. Certifikat över försäkring eller säkerhet. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

15 kap. Befordran av passagerare och resgods

24 §. Certifikat angående försäkring eller säkerhet. Hänvisningen till fartygsregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret och det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. 

26 §. Paragrafen upphävs. Enligt förslaget föreskrivs om tillsyn över passagerarnas rättigheter i IV avd. 1 kap. 9 § i lagen om transportservice. 

27 §. Paragrafen upphävs. Enligt förslaget föreskrivs om sanktioner vid tillsynen över passagerarnas rättigheter i VI avd. 1 kap. 4 § i lagen om transportservice. 

28 §. Paragrafen upphävs. Enligt förslaget ska om sökande av ändring i Trafiksäkerhetsverkets beslut föreskrivas i IV avd. 1 kap. 5 § i lagen om transportservice. 

1.38  Lag om ändring av lagen om förbättrande av konkurrenskraften för fartyg som används för sjötransport

4 §. Inskrivning i handelsfartygsförteckningen. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i ingressen ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

5 §. Avförande ur handelsefartygsförteckningen. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 2 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. I 3 mom. föreslås språkliga ändringar till följd av registerreformen. 

17 §. Stödmyndighetens rätt att få uppgifter. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 1 mom. 4 punkten ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.39  Lag om ändring av 139 § i lagen om sjömanspensioner

139 §. Anmälningar som krävs för ordnandet och skötseln av pensionsskydd. Det föreslås att hänvisningen till sjömansregistret i 1 mom. 4 punkten ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.40  Lag om ändring av 14 § i sjöräddningslagen

14 §. Rätt att få uppgifter av myndigheter. Det föreslås att hänvisningarna i 2 mom. 1, 3, 6 och 7 punkterna till fordons- och körkortsregistren, luftfartygsregistret, farkostregistret samt fartygsregistret, vilka alla förs av Trafiksäkerhetsverket, ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret, till vilket de ovan nämnda registren övergår med stöd av lagen om transportservice. Rätten att få uppgifter uppmärksammas särskilt för Ålands del. Ändringarna inskränker inte rätten att få uppgifter. 

1.41  Lag om ändring av 9 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen

9 §. Hänvisningen till farkostregistret i 4 punkten ändras till en hänvisning till det trafik- och transportregister som avses i lagen om transportservice. Samtidigt beaktas ändringen av lagen om det nationella genomförandet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik Tidigare fanns närmare föreskrifter om fiskefartygsregistret i författningar som utfärdades med stöd av lag; nu är det fråga om insjöfartyg som ska registreras direkt med stöd av lag. 

1.42  Lag om ändring av 89 och 90 § i räddningslagen

De föreslagna ändringarna är av teknisk karaktär och beror på ändringar i bestämmelserna om de register Trafiksäkerhetsverket för, och på lagstiftningstekniken i de bestämmelserna. De ändringar som gjorts kan göra bestämmelserna om rätt till information enklare. Dock bör det noteras att ändringarna inte inskränker andra myndigheters rätt att få uppgifter ur Trafiksäkerhetsverkets register. Vid inrikesministeriet pågår ett projekt för utveckling av räddningsväsendet, som får konsekvenser såväl för räddningslagen som för lagen om bekämpning av oljeskador, som nämns i punkt 7.2.60 nedan. Kommunikationsministeriet och inrikesministeriet ska säkerställa att dessa lagstiftningsprojekt som tangerar varandra koordineras. 

89 §. Rätt att få uppgifter för räddningsverksamhet och tillsynsuppgifter. Det föreslås att 4 mom. 1 punkten ändras så att underpunkterna a–c stryks och slås samman. Samtidigt ändras hänvisningarna till lagen om farkostregistret, fartygsregisterlagen och luftfartslagen som ingår i underpunkterna a–c till hänvisningar till lagen om transportservice, V avd. 2 kap. om uppgifter som ska registreras i trafik- och transportregistret. Ändringarna inskränker inte räddningsmyndigheternas rätt till information. 

90 §. Rätt att få information för befolkningsskyddsuppgifter. Det föreslås att hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret i 1 mom. 6 punkten ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. Ett krav på att de uppgifter som utlämnas ska vara nödvändiga fogas till bestämmelsen. 

1.43  Lag om ändring av bränsleavgiftslagen

2 §. Tillämpningen av andra lagar. Det föreslås att hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret i 3 mom. ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. 

17 §. Förhindrande av användning av fordon samt godkännande av fordon vid besiktning. Det föreslås att hänvisningen till fordonsregistret i 2 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

18 §. Offentlighet och utlämnande av uppgifter som gäller bränsleavgift. I 1 mom. ändras hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret till en hänvisning till lagen om transportservice. 

1.44  Lag om ändring av 8 a § i järnvägstransportlagen

8 a §. Gemenskapsbestämmelser om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Ordalydelsen i det föreslagna 2 mom. avviker från den gällande bestämmelsen så att direkt internationell järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland lämnas utanför järnvägsansvarsförordningens tillämpningsområde, i stället för järnvägssamtrafik mellan Finland och Ryssland. 

Det föreslås att 3 mom. ändras så att den ringbana som öppnades 2015, dvs. banavsnittet Helsingfors-Vandaforsen-Flygstationen-Sandkulla-Helsingfors, fogas till förteckningen över banavsnitt inom regionaltågstrafiken. Med regiontågstrafik avses i huvudsak trafik mellan stora tätorter som bedrivs med lokaltrafikmateriel med bokstavsbeteckningar (A, I, E, G, K, L, P, U, R, Z, Y samt mellan Kouvola och Kotka också med nummerbeteckningar för lokaltrafik), och med täta stopp också på mindre stationer och hållplatser mellan de stora tätorterna. Passagerarna i regiontågtrafiken reser typiskt sett med periodbiljetter som prissätts enligt zon. Därför används ofta också termerna zontågtrafik eller lokaltåg- och regiontrafik för zontågtrafiken, pga. trafikens karaktär och typen av materiel. Här används termen regiontågtrafik. 

Vidare föreslås det att 4 punkten ändras så att regiontrafikrutten förlängs till Tammerfors. Artikel 10 i järnvägsansvarsförordningen om reseinformation och bokningssystem, artikel 17 om ersättning av biljettpriset och artikel 18.2 a och 18.2 b om skyldighet att erbjuda måltider och inkvartering tillämpas inte på regionaltågstrafiken på de banavsnitt som nämns i förteckningen. 

VR-Group Ab betonar i sitt omfattande och detaljerade utlåtande över andra fasen av lagen om transportservice att region- och zontågtrafik bedrivs från Helsingfors ända till Tammerfors. Från sommaren 2017 är regiontågtrafiken mellan Riihimäki och Tammerfors en del av VR:s integrerade regiontågtrafik, som bedrivs med tåg med samma bokstavsbeteckningar, och biljettsystemet följer systemet för lokaltrafiken. 

Trafiken mellan Riihimäki och Tammerfors utgör lokaltågtrafik på korta sträckor mellan små stationer. Passagerarna i dessa zontåg, som är långsamma jämfört med fjärrtågen, reser i praktiken aldrig hela resan mellan Tammerfors och Helsingfors, utan de utnyttjas för korta ärende- och arbetsresor till och mellan de tätorter där de snabbare fjärrtågen inte stannar. För närvarande finns det transportvillkor för alla linjer, och de har anpassats till järnvägsansvarsförordningen och 8 a § i järnvägstransportlagen antingen så att transportvillkor enligt järnvägsansvarsförordningen tillämpas eller så att de med stöd av ett undantag som kommissionen beviljat med stöd av förordningen inte tillämpas på tågförbindelsen ifråga. På sådana korta sträckor är biljettpriserna så pass låga att ingen förseningsgottgörelse betalas ens utan att det finns ett undantag (under 4 € ersätts inte). Dessutom uppstår sällan långa förseningar på dessa korta sträckor. 

I medeltal kostar en enkelbiljett för vuxna på dessa rutter t.ex. 

Ändringens syfte är att två olika transportvillkor inte ska behöva tillämpas under resan i samma tåg och på samma linje. Avsikten är inte att utvidga undantaget till att gälla dyrare biljetter, och inte heller fjärrtrafiken (såsom InterCity- och Pendolino-tågtrafiken mellan Helsingfors och Tammerfors), utan ändringen gäller endast den region- och zontågtrafik som bedrivs med lokaltåg. Nuläget kan inte anses konsekvent, då samma slags trafik med lokaltåg behandlas enligt två olika slags lagstiftning: samma tåg i samma slags tågtrafik med likadan tågmateriel, biljettsystem och ersättningspraxis faller under en del av resan inom tillämpningsområdet för järnvägsansvarsförordningen och under en del av resan utanför. Vid bedömningen av förändringen är det väsentligt att undantaget inte gäller all trafik mellan Helsingfors och Tammerfors, utan endast den region- och zontågtrafik som bedrivs med lokaltåg. 

1.45  Lag om ändring av järnvägslagen

2 §. Definitioner. Det föreslås att hänvisningen till det fordonsregister som avses i 68 § i järnvägslagen ändras till en hänvisning till det trafik- och transportregisterregister som avses i lagen om transportservice. 

3 §. Förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik. Paragrafen upphävs då bestämmelserna om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik flyttas till II avd. 5 kap. i lagen om transportservice. 

10 §. Koncession. Paragrafen upphävs då bestämmelserna om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik flyttas till II avd. 5 kap. i lagen om transportservice. 

11 §. Sökande av koncession. Paragrafen upphävs då bestämmelserna om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik flyttas till II avd. 5 kap. i lagen om transportservice. 

12 §. Förutsättningar för beviljande av koncession. Paragrafen upphävs då bestämmelserna om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik flyttas till II avd. 5 kap. i lagen om transportservice. 

13 §. Beviljande av koncession. Paragrafen upphävs då bestämmelserna om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik flyttas till II avd. 5 kap. i lagen om transportservice. 

14 §. Förnyande eller ändring av koncession. Paragrafen upphävs då bestämmelserna om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik flyttas till II avd. 5 kap. i lagen om transportservice. 

15 §. Återkallande av koncession. Paragrafen upphävs då bestämmelserna om förutsättningar för bedrivande av järnvägstrafik flyttas till II avd. 5 kap. i lagen om transportservice. 

20 §. Tillträde till bannätet och rätt att använda det. I 20 § 1 mom. ändras hänvisningarna till 3 och 10 § i järnvägslagen till en hänvisning till II avd. 5 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

35 §. Tillhandahållande av utbildningstjänster. I 1 mom. ändras hänvisningen till 23 § i lagen om säkerhetsrelaterade arbetsuppgifter i järnvägssystemet (1664/2009) till en hänvisning till II avd. 8 kap. 3 § i lagen om transportservice. 

68 §. Registrering av fordon som anländer från Ryska federationen. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 68 § 4 mom. i järnvägslagen, men i stället för till fordonsregistret hänvisas till trafik- och transportregistret. Vidare upphävs 1, 2, 3 och 5 mom., eftersom bestämmelserna i 1, 3 och 5 mom. i fortsättningen ingår i V avd. i lagen om transportservice om trafik- och transportregistret. Paragrafens rubrik ändras på grund av ändringar i innehållet. 

68 a §. Utlämnande av uppgifter om fordon ur registret. I sak motsvarar paragrafen 68 § 5 mom. i järnvägslagen. Eftersom innehållet i 68 § ändras, lösgörs det momentet till en skild paragraf för följdriktighetens skull. 

69 §. Registrering av fordonsenheter och avförande av dem ur registret. Paragrafens 5 mom. upphävs då bestämmelserna om register överförs till V avd. i lagen om transportservice, som gäller trafik- och transportregistret. 

73 a §. Utbyte av information och samarbete mellan regleringsorganet och Trafiksäkerhetsverket. Paragrafens rubrik ändras så att paragrafen härefter enbart gäller utbyte av information och samarbete mellan regleringsorganet och Trafiksäkerhetsverket, eftersom Trafiksäkerhetsverket, förutom att vara nationell säkerhetsmyndighet för järnvägarna enligt paragrafen, även ska vara tillståndsmyndighet i stället för kommunikationsministeriet. Av samma orsak ändras 1 och 2 mom. i paragrafen så att bestämmelserna bara avser utbyte av information och samarbete mellan regleringsorganet och Trafiksäkerhetsverket, medan kommunikationsministeriet stryks ur bestämmelserna. 

81 §. Förberedelse för undantagsförhållanden och störningar. Paragrafen ändras så att den härefter enbart gäller förberedelser som vidtas av innehavare av säkerhetstillstånd. I 2 mom. ändras bestämmelserna på lägre nivå från kommunikationsministeriets förordningar till statsrådets förordningar. 

85 §. Straffbestämmelser. Det föreslås att till 85 § i järnvägslagen fogas ett nytt moment som i huvudsak motsvarar den bestämmelse som tidigare ingått i behörighetslagen enligt vilken en förare som utför sin arbetsuppgift trots att han eller hon har förhöjd alkoholhalt i blodet eller har använt något annat berusningsmedel än alkohol så att det i kroppen finns en konstaterbar mängd, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för användning av berusningsmedel i järnvägstrafiken ska dömas till böter. I bestämmelsen behålls den så kallade nolltoleransen för alkohol i järnvägstrafiken. 

I 23 kap. 7 § i strafflagen föreskrivs om fylleri i tågtrafik och om påföljder för det i situationer när en person har använt antingen alkohol eller narkotika. Syftet med den bestämmelse som nu föreslås är att behålla relationen mellan speciallagstiftningen och strafflagen så att den strängare bestämmelsen i strafflagen tillämpas på personer som använt alkohol och som i och för sig omfattas av detta moments tillämpningsområde, om alkoholhalten i blodet är minst 0,5 promille eller rekvisitet i 23 kap. 7 § i strafflagen annars uppfylls. Det föreslås att på lägre promillehalter än så ska tillämpas bestämmelsen om nolltolerans i detta moment, som föreslås överföras till järnvägslagen. I fråga om användning av narkotika tillämpas bestämmelsen om fyller i tågtrafik inte om den verksamma beståndsdelen i narkotikan härrör från ett läkemedelspreparat som den som utför uppgiften har haft rätt att använda. Specialbestämmelsen enligt denna paragfaf blir tillämplig när användningen av läkemedelspreparatet inte har godkänts av en järnvägsläkare eller någon annan läkare, t.ex. en vårdande företagsläkare. 

94 §. Myndigheternas rätt att få uppgifter. 2 mom. upphävs eftersom bestämmelserna om rätt att få uppgifter överförs till V avd. i lagen om transportservice, som gäller trafik- och transportregistret. 

94 b §. Nedsatt funktionsförmåga. Paragrafen motsvarar 22 § i behörighetslagen. I 1 mom. föreskrivs om nolltolerans. Enligt momentet får en uppgift som förare inte skötas under påverkan av alkohol eller något annat berusningsmedel. Motsvarande bestämmelse för luftfartens del finns i 170 § 1 mom. i luftfartslagen. Bestämmelsen kan anses passa bättre i järnvägslagen än i lagen om transportservice, eftersom det är fråga om en bestämmelse om verksamhetens säkerhet, som utom på lokförare också är avsedd att tillämpas på andra som utför uppgifter som påverkar säkerheten i järnvägstrafiken. 

I 23 kap. 7 § i strafflagen föreskrivs om fylleri i tågtrafik. Enligt den paragrafen ska den som för ett tåg eller sköter någon annan uppgift som väsentligt påverkar tågsäkerheten efter att ha förtärt alkohol i en sådan mängd att alkoholhalten medan uppgiften utförs eller därefter är minst 0,5 promille i hans blod eller minst 0,22 milligram per liter i hans utandningsluft, eller att hans förmåga till de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt, för fylleri i tågtrafik dömas till böter eller till fängelse i högst två år. För fylleri i tågtrafik kan också den dömas som för ett tåg eller sköter någon annan uppgift som påverkar tågsäkerheten under påverkan av något annat rusmedel eller en ämnesomsättningsprodukt. Bestämmelsen ska dock inte tillämpas om ämnet i fråga eller ämnesomsättningsprodukten härrör från ett läkemedelspreparat som den som utför uppgiften har haft rätt att använda. 

Enligt undersökningar försvagas uppmärksamheten och börjar felbedömningar förekomma redan vid 0,2 promilles berusning. Redan en så liten alkoholmängd innebär en ökad olycksrisk, för att inte tala om andra berusningsmedel. Ju mer komplicerade prestationer och funktioner det är fråga om, desto mer måste det centrala nervsystemet samordna olika reaktioner och desto lättare försvagar redan en liten alkoholmängd utförandet av sådana krävande prestationer. I uppgifter som hänger samman med att föra tåg och med tågsäkerheten är det fråga om mångsidig verksamhet som ska koordineras av det centrala nervsystemet och det är därför befogat att kräva att de som utför sådana uppgifter inte under några som omständigheter arbetar under påverkan av alkohol eller andra berusningsmedel så att de riskerar många människors säkerhet och liv. 

För att kontrollera nolltolerans krävs blodprov, men en sådan personbesiktning är för närvarade inte möjlig enligt 32 § i tvångsmedelslagen (806/2011). Man har försökt ändra den bestämmelsen bl.a. i samband med ändringar i luftfartslagen, men justitieministeriet har inte ansetts att det finns tillräckliga förutsättningar med tanke på den personliga frihet som tryggas i 7 § i grundlagen och det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § i grundlagen. Det har dock ansetts befogat att föreskriva om nolltolerans i behörighetslagen, eftersom järnvägsföretagen redan förutsätter nolltolerans i sina egna säkerhetsstyrningssystem och med stöd av internationella bestämmelser. 

Enligt 2 mom. får en uppgift som påverkar säkerheten i järnvägstrafiken inte heller utföras av den som på grund av sjukdom eller trötthet eller av någon annan motsvarande orsak inte kan fullgöra uppgiften utan att äventyra trafiksäkerheten. En motsvarande bestämmelse finns i 170 § 2 mom. i luftfartslagen. 

1.46  Lag om ändring av 4 § i lagen om ordningsbotsförseelser

4 §. Förseelser som gäller körhandlingar för ett motordrivet fordon. I sak ändras paragrafen så, att det i 3 punkten hänvisas till förordningar som tillämpas på internationell lastbils- och busstrafik och i vilka det föreskrivs om skyldigheten att visa upp handlingar. Polisen som övervakar trafiken i Finland har tillgång till trafik- och transportregistret, som den kan använda för att ta reda på uppgifter om föraren vid kontroller längs vägarna, och därför finns det ingen motsvarande grund för skyldigheten att visa upp handlingar inom den inhemska trafiken. Således kan också 5 punkten om taxiförares skyldighet att visa upp handlingar upphävas. I 6 punkten ändras hänvisningen till lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare till en hänvisning till lagen om transportservice. För tydlighetens skull stiftas en helt ny paragraf. 

1.47  Lag om ändring av lagen om föreläggande av böter och ordningsbot

3 §. Behöriga tjänstemän och tillämpningsområdet för bötesföreläggande. Det föreslås att hänvisningen till kollektivtrafiklagen i 2 mom. 5 punkten ändras till en hänvisning till lagen om transportservice, och att 6 punkten som hänvisar till lagen om taxitrafik och 7 punkten som hänvisar till lagen om kommersiell godstransport på väg upphävs, eftersom bestämmelser om person- och godstransport på väg i fortsättningen kommer att finnas i lagen om transportservice. I lagen om taxitrafik anges att olovligt bedrivande av taxitrafik med personbil, olovlig yrkesmässig persontransport på väg med paketbil eller lastbil eller med en sådan trehjuling, fyrhjuling eller lätt fyrhjuling som avses i 13 § i fordonslagen är straffbart, liksom även överlåtelse av taxitillstånd för att användas av någon annan eller försummelse att medföra nödvändiga handlingar eller visa upp dem. Enligt lagen om transportservice är det tillåtet att bedriva taxitrafik med paketbil och lastbil samt med de ovan uppräknade fordon som avses i 13 § i fordonslagen. Enligt lagen om transportservice behövs inget tillstånd för godstransport med en traktor vars största tillåtna hastighet är högst 60 kilometer i timmen eller med ett fordon eller en fordonskombination vars högsta tillåtna totalmassa överstiger 3 500 kilo. 

Den påföljd enligt lagen om transportservice som är betydelsefull för taxitrafiken är påföljden för bedrivande av yrkesmässig trafik utan tillstånd, om vilket det finns bestämmelser i VI avd. 2 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

Det föreslås att 2 mom. 6 och 7 punkten upphävs. 

11 §. Delgivning. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret i 2 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

17 §. Sändande av ett ordningsbotsföreläggande. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

23 §. Skriftlig anmärkning. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.48  Lag om ändring av 42 och 91 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten

De föreslagna ändringarna är av teknisk karaktär och beror på ändringar i bestämmelserna om de register Trafiksäkerhetsverket för, och på lagstiftningstekniken i de bestämmelserna. De ändringar som gjorts kan göra bestämmelserna om rätt till information enklare. Dock bör det noteras att ändringarna inte inskränker andra myndigheters rätt att få uppgifter ur Trafiksäkerhetsverkets register. 

42 §. Rätt att få uppgifter ur vissa myndigheters register. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret i 1 mom. 3 punkten ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

91 §. Rätt att få uppgifter ur vissa myndigheters register vid förebyggande och avslöjande av brott. Det föreslås att hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret i 1 mom. 7 punkten ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. 

1.49  Lag om ändring av 24 a § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården

24 a §. Centralregistret över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Det föreslås att hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret i 2 mom. 6 punkten ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. 

1.50  Lag om ändring av lagen om undersökning av trafikolyckor som inträffat på väg eller i terräng

14 §. Uppgifter i olycksdataregistret. Det föreslås att hänvisningen till fordonstrafikregistret i 1 mom. 2 punkten ändras till en hänvisning till uppgifter ur straff- eller bötesregistret. Uppgifter ur straff- och bötesregistret införs tills vidare i trafik- och transportregistret. I framtiden bör tillgången till information mellan myndigheter emellertid gå ut på att uppgiften ska sökas i dess ursprungliga källa, för att man ska kunna säkerställa att den är aktuell och korrekt. 

1.51  Lag om ändring av vägtrafiklagen

5 kap. Förare och körrätt.

63 §. Allmänna krav på förare. Det föreslås att hänvisningarna till lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare och lagen om yrkeskompetens för taxiförare ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. 

6 a kap. Viss social lagstiftning om vägtransporter och färdskrivare vid vägtransporter. Det föreslås att 6 a kap. upphävs, eftersom bestämmelserna överförs till lagen om transportservice. 

105 a §. Brott mot viss social lagstiftning om vägtransporter. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom bestämmelsen överförs till lagen om transportservice.  

106 §. Anmälan om beslut som gäller trafikbrott. Det föreslås att hänvisningarna till fordonstrafikregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.52  Lag om ändring av 2 § i lagen om utsökningsavgifter

2 §. Utsökningsavgifter. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 4 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.53  Lag om ändring av 71 och 79 § i beredskapslagen

71 §. Inköpstillstånd för flytande bränsle. Det föreslås att hänvisningen till fordonsregistret i 2 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

79 §. Tryggande av sjötransporter. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 4 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.54  Lag om ändring av 18 § i lagen om beskattningsförfarande

18 §. Myndigheternas allmänna skyldighet att lämna uppgifter. Det föreslås att hänvisningen till lagen om fordonstrafikregistret i 4 mom. ändras till en hänvisning till lagen om transportservice. 

1.55  Lag om ändring av lagen om farkostregistret

Det föreslås att lagens rubrik ändras till lag om registrering av farkoster. 

1 §. Registrering av farkoster. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras. Dessutom föreslås det att paragrafen ändras så att det beaktas att farkostregistret blir en del av trafik- och transportregistret, som förs av Trafiksäkerhetsverket. 

2 §. Förhållande till annan lagstiftning. Det förslås att 2 mom. ändras på det sätt som registerreformen förutsätter. Dessutom anges det i paragrafen att ett fartyg inte samtidigt kan vara registrerat i något annat register, alltså i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland eller i fiskefartygsregistret. 

3 §. Registreringspliktiga farkoster. Det föreslås att 2 mom. ändras så att hänvisningen till farkostregistret ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. Den allmänna utgångspunkten i lagen om transportservice är att förekomsten av persontillstånd i Finland i regel kan påvisas genom att saken kontrolleras i trafik- och transportregistret. En motsvarande förändring föreslås också i 4 mom. 

11 §. Registreringsbevis. Det föreslås att hänvisningarna i 1 och 4 mom. ändras så att de i stället för farkostregistret gäller trafik- och transportregistret. 

3 kap. Uppgifter i registret.

Det föreslås att kapitlet upphävs som obehövligt, eftersom farkostregistret inkluderas i det trafik- och transportergister som avses i V avd. 1 kap. 1 § i lagen om transportservice. 

4 kap. Trafiksäkerhetsverkets rätt att få uppgifter.

Det föreslås att kapitlet upphävs som obehövligt, eftersom bestämmelser om Trafiksäkerhetsverkets rätt att få uppgifter finns i IV avd. 2 kap. 2 § och V avd. 1 kap. 2 § i lagen om transportservice. 

5 kap. Uppgifternas offentlighet och utlämnande av uppgifter.

Det föreslås att kapitlet upphävs som obehövligt, eftersom bestämmelser om uppgifternas offentlighet och utlämnande finns i V avd. 3 kap. i lagen om transportservice samt i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

6 kap. Registreringsverksamhet.

Det föreslås att kapitlet upphävs som obehövligt, eftersom bestämmelser om registreringsverksamhet finns i IV avd. 4 kap. i lagen om transportservice. 

36 §. Förbud mot ändring av registeruppgifter. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom motsvarande bestämmelse tas in i V avd. i lagen om transportservice. 

37 §. Avgifter. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig. Självklara hänvisningar till allmänna lagar bör undvikas. 

38 §. Hänvisning till strafflagen. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig. 

39 §. Farkostregistreringsförseelse. Det föreslås att paragrafens rubrik och förseelserekvisitet i paragraftexten ändras från farkostregisterförseelse till farkostregistreringsförseelse till följd av den registerreform som föreslås i propositionen. 

1.56  Lag om ändring av 69 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken

69 §. Utlämnande av registeruppgifter. Det föreslås att hänvisningen till fartygsregistret i 2 mom. 3 punkten ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.57  Lag om ändring av lagen om bränsleavgift som betalas för privata fritidsbåtar

2 §. Tillämpningen av andra lagar. Det föreslås att hänvisningarna till lagen om farkostregistret ändras till hänvisningar till V avd. 1 och 3 kap. i lagen om transportservice, där det finns bestämmelser om användning och utlämnande av registeruppgifter. 

5 §. Avgiftsskyldig. Hänvisningarna till farkostregistret enligt lagen om farkostregistret ändras till hänvisningar till det trafikregister som avses i lagen om transportservice. 

15 §. Rätt att få uppgifter ur trafik- och transportregistret. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar ändringen i paragrafen, eftersom farkostregistret blir en del av trafik- och transportregistret. Hänvisningarna till farkostregistret ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret. 

1.58  Lag om ändring av 2 § i lagen om överlastavgift

2 §. Betalningsskyldig. Det föreslås att hänvisningen till fordonsregistret i 2 mom. ändras till en hänvisning till trafik- och transportregistret. 

1.59  Lag om ändring av 31 § i lagen om bekämpning av oljeskador

31 §. Bekämpningsmyndigheternas rätt till information. Hänvisningarna till farkostsregistret och fartygsregistret i 2 mom. 4 och 5 punkterna ändras till hänvisningar till trafik- och transportregistret och till motsvarande register på Åland. Genom bestämmelsen inskränks inte rätten att få uppgifter. Dessa paragrafer granskas också i det lagstiftningsprojekt för utveckling av räddningsväsendet som nämns i punkt 7.2.42.