2.1.1
Bestämmelser i grundlagen och nationell lagstiftning
Bestämmelser om konstitutionens värdegrund finns i 1 § 2 mom. i grundlagen. Enligt momentet ska konstitutionen trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället. Kravet på människovärdets okränkbarhet uttrycker den allmänmänskliga grunden för de fundamentala rättigheterna. Begreppet människovärde hänvisar dessutom till den principiella jämställdheten mellan alla individer. Omnämnandet att individens rättigheter och frihet tryggas understryker för sin del de grundläggande fri- och rättigheternas centrala ställning i Finlands statsförfattning. Till uttrycket hör också individens självbestämmanderätt, det vill säga friheten att bestämma över sig själv och sitt handlande, vilket utgör grunden för utövningen av många andra fri- och rättigheter. (RP 309/1993 rd, s. 45.)
Enligt 6 § i grundlagen är alla lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I bestämmelsen uttrycks utöver det traditionella kravet på likhet inför lagen också tanken om faktisk jämlikhet. Genom bestämmelsen förbjuds inte all åtskillnad mellan människor, även om åtskillnaden bygger på en av de grunder som uttryckligen nämns i bestämmelsen. Det väsentliga är om det är möjligt att motivera åtskillnaden på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Bestämmelsen utgör inte heller något hinder för sådan positiv särbehandling som är nödvändig för att trygga faktisk jämlikhet, det vill säga åtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för en viss grupp, till exempel kvinnor, barn, minoriteter, arbetslösa. (RP 309/1993 rd, s. 48.)
Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Genom bestämmelsen har man velat betona att barn ska bemötas som jämlika både i förhållande till den vuxna befolkningen, som personer som i princip har samma grundläggande fri- och rättigheter, och som inbördes är jämlika. Bestämmelsen understryker dessutom att varje barn ska bemötas som en individ, inte enbart som ett passivt objekt för åtgärder. (RP 309/1993 rd, s. 49.)
Enligt bestämmelsens 4 mom. främjas jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet enligt vad som närmare bestäms genom lag, särskilt vad gäller lönesättning och andra anställningsvillkor.
I 7 § i grundlagen föreskrivs om rätten till liv samt till personlig frihet och integritet. Den personliga frihet som tryggas i 1 mom. har karaktären av en allmän grundläggande fri- och rättighet som tryggar såväl den fysiska friheten som en persons fria vilja och självbestämmanderätt (till exempel RP 309/1993 rd, s. 50). Rätten till personlig integritet skyddar till exempel mot kroppsvisitation och med tvång utförda medicinska eller motsvarande åtgärder (RP 309/1993 rd, s. 50). Den personliga integritetens ställning som en grundläggande fri- och rättighet gör enligt motiveringen till bestämmelsen att tröskeln för ingrepp i den är hög. Begränsningarna ska grunda sig på lag och uppfylla de krav på godtagbarhet och nödvändighet som preciseras i tolkningspraxis. Grundlagsutskottets nyare tolkningspraxis samt samverkan av det skydd som bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna och människorättskonventionerna erbjuder har betydelse till denna del. (RP 309/1993 rd, s. 51.)
Bestämmelserna har också en nära koppling till skyddet för privatlivet som tryggas i 10 § i grundlagen. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet är att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Till privatlivet hör bland annat individens rätt att fritt knyta och upprätthålla kontakter till andra människor och miljön samt att bestämma om sig själv och sin kropp. (RP 309/1993 rd, s. 56.) Även familjelivet omfattas av skyddet (RP 309/1993 rd, s. 57). Grundlagens 10 § 1 mom. innehåller också en särskild bestämmelse om datasekretess, enligt vilken bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Bestämmelsen hänvisar till behovet att genom lagstiftning trygga individens rättsskydd och skydd för privatlivet i behandlingen, registreringen och användningen av personuppgifter (RP 309/1993 rd, s. 57).
Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. I bestämmelsen definieras inte hur social- och hälsovårdstjänsterna ska ordnas, utan det allmänna förpliktas att genom lagstiftning se till att tillräckliga tjänster tryggas. På tillgången till och sättet att ordna tjänster inverkar indirekt även andra bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter, såsom jämlikhet och förbudet mot diskriminering, rätt till liv samt personlig integritet och säkerhet samt skyddet för privatlivet. (RP 309/1993 rd, s. 75.) När man tillämpar dessa i social- och hälsovårdsförvaltningen liksom också principerna i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter gäller även lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992).
I momentet ingår också en bestämmelse om det allmännas förpliktelse att stödja personer som har omsorg om barn så att de har möjlighet att trygga barnets välfärd och individuella utveckling. Detta betonar familjen som barnets naturliga livs- och uppväxtmiljö. Det huvudsakliga ansvaret för barnets utveckling och uppfostran hör till familjen, särskilt till barnets föräldrar eller andra som enligt lag ansvarar för omvårdnaden av barnet. (RP 309/1993 rd, s. 76.. Barnets välfärd ska förstås i vid bemärkelse som både materiell och psykisk välfärd. Bestämmelsen ska därmed granskas tillsammans med de andra grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Å andra sidan innefattar bestämmelsen också mera allmänt tanken på trygga uppväxtförhållanden. Rätten till individuell uppväxt understryker vikten av att man beaktar barnets behov. Främjandet av välfärd täcker också skydd mot våld, underkastelse och utnyttjande, vilket konventionen om barnets rättigheter särskilt tar fasta på. (RP 309/1993 rd, s. 76.)
Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Bestämmelsen utsträcker den offentliga maktens förpliktelse inte bara till de grundläggande fri -och rättigheterna utan också till de mänskliga rättigheter som tryggas i de för Finland bindande internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Ofta förutsätter det faktiska förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna aktiva åtgärder från det allmännas sida, till exempel för att skydda individens grundläggande fri- och rättigheter mot kränkningar från utomståendes sida eller för att skapa faktiska förutsättningar för utövning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Också utarbetandet av lagstiftning som tryggar och preciserar utövandet av de grundläggande fri- och rättigheterna hör till metoderna för att trygga dem (RP 309/1993 rd, s. 80).
Syftet med lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986), nedan jämställdhetslagen, är att förebygga diskriminering på grund av kön och främja jämställdheten mellan kvinnor och män samt att i detta syfte förbättra kvinnans ställning särskilt i arbetslivet. Lagen syftar också till att förebygga diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck. Som diskriminering betraktas också trakasserier på grund av kön samt sexuella trakasserier. Med trakasserier på grund av kön avses någon form av icke önskvärt beteende som har samband med en persons könstillhörighet, könsidentitet eller könsuttryck och som inte är av sexuell natur, men vars syfte är eller som leder till en kränkning av en persons psykiska eller fysiska integritet och skapar en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller tryckande stämning. Med sexuella trakasserier avses någon form av icke önskvärt verbalt, ickeverbalt eller fysiskt beteende av sexuell natur vars syfte är eller som leder till en kränkning av en persons psykiska eller fysiska integritet, särskilt när detta sker genom att skapa en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller tryckande stämning.
I jämställdhetslagen avses med könsidentitet en persons upplevelse av sin könstillhörighet. Med könsuttryck avses att könstillhörigheten förs fram genom klädsel, beteende eller på något annat motsvarande sätt. Vad som i jämställdhetslagen föreskrivs om diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck ska också tillämpas på diskriminering på grund av att en person till sina fysiska könsbestämmande egenskaper inte entydigt är kvinna eller man. Här hänvisas till intersexualism (RP 19/2014 rd s. 116). Enligt förarbetena till lagen är könsidentiteten alltid individuell och sammanfaller inte nödvändigtvis med det kön som tilldelades vid födseln. En person som vid födseln fastställts som en person med manligt kön kan uppleva sig som en kvinna, och en person som fastställts vara av kvinnligt kön kan uppleva sig som en man. En person kan också uppleva sig vara till exempel könlös eller som delvis kvinna och delvis en man. Könsidentiteten är en djupgående upplevelse av varaktig natur. (RP 19/2014 rd, s. 115.)
Bestämmelser om de förutsättningar under vilka en transpersons juridiska könstillhörighet kan ändras så att det motsvarar personens egen upplevelse av könstillhörigheten finns i translagen. Enligt lagens 1 § fastställs det att en person har en annan könstillhörighet än den som antecknats för honom eller henne i befolkningsdatasystemet enligt lagen om befolkningsdatasystemet, om personen i fråga 1) visar upp en medicinsk utredning om att han eller hon varaktigt upplever sig tillhöra det motsatta könet och lever i en könsroll som motsvarar detta samt att han eller hon har undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga, 2) är myndig, och 3) är finsk medborgare eller bosatt i Finland. Om personen i fråga lever i ett registrerat partnerskap är ett ytterligare villkor för att fastställa könstillhörigheten att den andra parten i partnerskapet har meddelat Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata om sitt samtyckte till att det registrerade partnerskapet omvandlas till äktenskap. När könstillhörigheten för en person som lever i ett registrerat partnerskap fastställs, omvandlas i enlighet med 2 § i den lagen det registrerade partnerskapet utan särskilda åtgärder till äktenskap.
Enligt 3 § i translagen fastställs könstillhörigheten på grundval av sökandens egenhändigt undertecknade ansökan av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, eller på Åland av Statens ämbetsverk på Åland, som i befolkningsdatasystemet inför fastställelsen samt anteckningen om att det registrerade partnerskapet omvandlats till äktenskap.
Translagen innehåller dessutom bestämmelser om ändringssökande, rättsverkningarna av fastställande av juridisk könstillhörighet och erkännande av utländska beslut.
Bestämmelser om personbeteckningen och ändring av den finns i lagen om befolkningsdatasystemet.
Enligt 11 § i den lagen är personbeteckningen individuell och består av födelsetid, individuellt nummer och kontrollbeteckning. Det individuella numret särskiljer personer som är födda samma dag och innehåller information om en persons könstillhörighet. Enligt 12 § 2 mom. i den lagen får en personbeteckning som registrerats i befolkningsdatasystemet ändras bland annat om det i enlighet med translagen har fastställts att personen ska tillhöra det motsatta könet. Enligt 12 § 3 mom. i den lagen fattas beslut om ändring av personbeteckningen i fall med fastställande av könstillhörighet av den myndighet som avses i 3 § i translagen.
Enligt 13 § i lagen om befolkningsdatasystemet registreras om personer som är föremål för registrering i befolkningsdatasystemet, utöver uppgifter om namn, personbeteckning och hemkommun samt bostadsort bland annat uppgifter om fastställande av en transsexuell persons könstillhörighet, föräldrarnas och barnens namn och personbeteckningarna.
Syftet med det projekt för att revidera personbeteckningar och identitetshantering garanterad av staten som finansministeriet inledde den 1 december 2020 är att säkerställa smidig ärendehantering för alla genom att utveckla identitetshanteringen i befolkningsdatasystemet, säkerställa förutsättningarna för utveckling av en digital verksamhetsomgivning i Finland, säkerställa att det finns tillräckligt med personbeteckningar, möjliggöra en könsneutral personbeteckning och förebygga användningen av personbeteckningar för autentisering och förhindra identitetsstöld. Som ett led i projektet har det beretts ändringar i lagen om befolkningsdatasystemet. Ytterligare information om projektet finns i den offentliga tjänsten på adressen https://vm.fi/sv/projekt-och-lagberedning med identifieringskoden VM183:00/2020.
Utkastet till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata och till vissa andra lagar som har samband med den var på remiss mellan den 10 januari och den 4 mars 2022. I propositionen föreslås det att strukturen på det individuella nummer som ingår i personbeteckningen ska ändras så, att det av numret inte längre framgår vilket kön personen har. Det individuella numret ska bestå av ett tresiffrigt tal som inte är beroende av könet. De nya könsneutrala personbeteckningarna ska enligt förslaget ges från och med ingången av 2027. De personbeteckningar som ges före det ändras inte. Efter att ändringen har trätt i kraft ska uppgiften om kön dock inte heller när det gäller de gamla personbeteckningarna kunna härledas direkt på basis av personbeteckningen, utan uppgiften om kön ska hanteras som en separat uppgift. Uppgiften om kön ska fortfarande registreras i befolkningsdatasystemet och lämnas ut i enlighet med de allmänna villkoren i 4 kapitlet i lagen om befolkningsdatasystemet till de instanser som utnyttjar uppgifterna i systemet. Förslagen i propositionen inverkar inte på antalet juridiska kön, utan som uppgift om kön registreras fortfarande alltid antingen kvinna eller man i befolkningsdatasystemet.
Det att uppgiften om kön i enlighet med regeringspropositionen stryks ur personbeteckningen på det föreslagna sättet, utan att gamla personbeteckningar ändras, innebär att man av de personbeteckningar som getts före 2027 de facto fortfarande kan sluta sig till om personbeteckningen har tilldelats en man eller en kvinna. I fråga om personer som fastställer sitt kön skulle detta leda till en problematisk situation där uppgifter om att personen är trans kan härledas ur personbeteckningen. I propositionen föreslås det därför att en person som, på samma sätt som för närvarande, fastställer sitt kön ska ha rätt att på basis av könsfastställelsen få en ny personbeteckning, vars individuella nummer i enlighet med nuvarande praxis ges som udda åt män och som jämnt åt kvinnor. Det är helt frivilligt att ändra personbeteckningen och det ställs ingen särskild tidsfrist för det. Avsikten är att regeringspropositionen ska lämnas till riksdagen vecka 37 år 2022.
Enligt 13 § 1 mom. 8 punkten i lagen om befolkningsdatasystemet ska i befolkningsdatasystemet dessutom registreras uppgifter om barns och föräldrars familjerättsliga ställning i fråga om den som är föremål för registreringen. Enligt 2 mom. i samma paragraf utfärdas närmare bestämmelser om registreringen av de uppgifter som avses i 1 mom. och om registrering av tillägg, ändringar och rättelser som gäller dem samt om det detaljerade innehållet i uppgifterna genom förordning av statsrådet. Enligt förarbetena till lagen avses med familjerättslig ställning uppgift om huruvida barnet är fött inom eller utanför äktenskap samt om huruvida faderskapet grundar sig på presumtion om eller konstaterande av faderskap enligt lagen om faderskap (700/1975, RP 89/2008 rd, s. 79).
Bestämmelserna i 7 § i statsrådets förordning om befolkningsdatasystemet (128/2010) gäller uppgifter om familjerättslig ställning. Enligt den paragrafen registreras som uppgifter om barns och föräldrars familjerättsliga ställning i befolkningsdatasystemet uppgifter om huruvida 1) barnet är fött under äktenskapet, 2) barnet är fött utom äktenskapet, 3) faderskapet för barnet är fastställt, 4) moderskapet för barnet är fastställt, 5) barnet är ett trolovningsbarn, 6) barnet har getts som adoptivbarn, 7) barnet har tagits som adoptivbarn, 8) adoptionen har hävts.
I 28 § i lagen om befolkningsdatasystemet föreskrivs om allmänna förutsättningar för utlämnande av uppgifter. Enligt 1 mom. får uppgifter i befolkningsdatasystemet lämnas ut endast om de villkor för utlämnande av uppgifter som anges i lagen om befolkningsdatasystemet uppfylls. De uppgifter som lämnas ut ur befolkningsdatasystemet ska behövas för det ändamål för vilket de lämnas ut. När uppgifter som hör till kategorierna av särskilda personuppgifter lämnas ut ska det säkerställas att mottagaren har rätt att behandla uppgifterna med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen (1050/2018). Enligt förarbetena till lagen avses i detta sammanhang de villkor som alltid ska vara uppfyllda för att uppgifter i systemet över huvud taget ska kunna lämnas ut. De allmänna förutsättningarna syftar primärt till att styra tolkningen på ett sätt som säkerställer skyddet för privatlivet. Enligt paragrafen får uppgifter i befolkningsdatasystemet lämnas ut endast om förutsättningar för utlämnade av uppgifter enligt den föreslagna lagen är uppfyllda och inte något annat följer av en persons rätt att förbjuda att uppgifter om honom eller henne lämnas ut. (RP 89/2008 rd, s. 97.) Enligt en regeringsproposition genom vilken paragrafen ändrades är syftet med paragrafen inte att avvika från bestämmelserna i dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen, utan dessa tillämpas till fullo på utlämnande av uppgifter ur befolkningsdatasystemet, om inte något annat föreskrivs i lag. Syftet med den första meningen i paragrafen är att säkerställa att lagens förutsättningar till exempel i fråga om utlämnande av uppgifter som omfattas av särskilda begränsningar (38–42 §), om förfaranden och metoder för utlämnande av uppgifter (46 §) samt om skyddet av uppgifter (44 §), inte kringgås genom de rättigheter att erhålla uppgifter om vilka det föreskrivs i någon annan speciallagstiftning. Enligt 1 mom. ska registerförvaltningsmyndigheten när uppgifter som hör till kategorierna av särskilda personuppgifter lämnas ut säkerställa att mottagaren har rätt att behandla uppgifterna med stöd av dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen. Mottagarens rätt kan basera sig direkt på dataskyddsförordningen eller på de särskilda behandlingsgrunderna i 6 § i dataskyddslagen. Mottagaren av uppgifterna svarar i egenskap av personuppgiftsansvarig för att behandlingen av uppgifterna följer dataskyddsförordningen och dataskyddslagen. (RP 19/2018 rd, s. 35.) Som särskilda kategorier av personuppgifter nämns i dataskyddsförordningen bland andra uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning. I den nämnda regeringspropositionen konstateras det att till exempel uppgifter om fastställande av könstillhörighet och medlemskap i religiösa gemenskaper kan anses vara sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i dataskyddsförordningen (RP 19/2018 rd, s. 10).
Enligt 2 mom. i samma paragraf får uppgifter inte lämnas ut om detta eller mottagarens verksamhet av grundad anledning kan misstänkas kränka skyddet för en persons privatliv eller skyddet för hans eller hennes personuppgifter, kränka hans eller hennes intressen eller rättigheter eller äventyra statens säkerhet. Enligt förarbetena till lagen får uppgifter inte heller utlämnas om samma risk gäller mottagarens verksamhet. På detta sätt säkerställer man att registerförvaltningsmyndigheten kan neka utlämnande av uppgifter när själva utlämnandet av uppgifterna ur befolkningsdatasystemet inte i sig kränker skyddet av personuppgifterna men mottagaren har gjort sig skyldig exempelvis till dataintrång. (RP 19/2018 rd, s. 35.)
I lagen om befolkningsdatasystemet finns också en bestämmelse om utlämnande av uppgifter för skötsel av myndighetsuppgifter (29 §). Enligt den paragrafen ska ur befolkningsdatasystemet följande uppgifter lämnas ut för domstols- och förvaltningsförfarande, för myndigheternas planerings- och utredningsuppdrag och för andra motsvarande myndighetsuppgifter: 1) uppgifter som föreskrivs i lag eller i en förordning som utfärdats med stöd av lag, 2) uppgifter som behövs för utförande av en arbetsuppgift, en åtgärd eller ett uppdrag som föreskrivs i eller med stöd av lag, och 3) behövliga uppgifter, om behandlingen grundar sig på artikel 6.1 led c eller led e i dataskyddsförordningen. Enligt förarbetena till lagen avses med myndighetsuppgifter i bestämmelsen sådan utövning av offentlig makt som innebär att utövaren ensidigt förpliktar någon till något eller tillåter något. Uppgifter får utlämnas med stöd av bestämmelsen bland annat om behandlingen behövs och är proportionell för att i myndighetens verksamhet att utföra en uppgift av allmänt intresse. (RP 89/2008 rd, s. 98.)
Dessutom innehåller lagen bestämmelser om utlämnande av uppgifter för historisk och vetenskaplig forskning samt för upprättande av statistik (30 §), utlämnande av uppgifter för finansierings- och försäkringsverksamhet samt annan motsvarande verksamhet (31 §), utlämnande av uppgifter till elföretag (31 a §), utlämnande av uppgifter för skötsel av kundrelationer och för marknadsföring (32 §) och annat utlämnande av uppgifter (34 §).
I lagen om befolkningsdatasystemet finns en separat bestämmelse om begränsningar som gäller utlämnande av uppgifter om fastställande av könstillhörighet. Enligt 40 § i den lagen får uppgifter om fastställande av könstillhörighet och uppgifter om en tidigare personbeteckning och ett eventuellt tidigare förnamn som han eller hon hade omedelbart före fastställandet av könstillhörigheten får lämnas ut endast 1) till en myndighet vars rätt att behandla uppgifterna grundar sig på att den ska utföra en arbetsuppgift, en åtgärd eller ett uppdrag som föreskrivs i eller med stöd av lag och som gäller den berörda personens rättigheter eller skyldigheter, och 2) till andra personer, företag eller organisationer som begär uppgifterna för ett specifikt syfte och som nödvändigt behöver uppgifterna för att identifiera personen i fråga eller för att klarlägga hans eller hennes person- och familjerättsliga ställning eller handlingsbehörighet.
Ett ärende som gäller fastställande av könstillhörighet inleds på grundval av sökandens egenhändigt undertecknade ansökan. Till ansökan ska fogas en medicinsk utredning om att de medicinska förutsättningarna för fastställande av könstillhörighet uppfylls. Om personen i fråga lever i ett registrerat partnerskap ska till ansökan dessutom fogas ett skriftligt samtycke av den andra parten i partnerskapet till att det registrerade partnerskapet omvandlas till äktenskap. Samma handlingar krävs om fastställande av könstillhörigheten söks av en utländsk medborgare som är bosatt i Finland. Om uppgiften om en utländsk medborgares civilstånd inte har antecknats i befolkningsdatasystemet, ska personen dessutom visa upp ett intyg över sitt civilstånd innan ärendet avgörs. Detta hänför sig till kravet att en partner i ett registrerat partnerskap ska ge sitt samtycke till att partnerskapet omvandlas till äktenskap.
När det har säkerställts att alla förutsättningar för fastställande som anges i lagen uppfylls, fastställs det att personen tillhör det motsatta könet. Samtidigt ändras personens personbeteckning och elektroniska kommunikationskod. Om sökanden samtidigt också har ansökt om ändring av sitt namn, försöker man avgöra båda ärendena samtidigt. Syftet med detta förfarande är att undvika att sökanden blir tvungen att flera gånger förnya de handlingar som styrker sökandens identitet.
Beslutet om fastställande av könstillhörighet och informationen om den nya personbeteckningen sänds till sökanden omedelbart efter att ärendet har avgjorts. Om en person vars könstillhörighet har fastställts är gift, sänds ett skriftligt meddelande om fastställandet till personens make i enlighet med 2 a § i den gällande translagen.
Om en person som redan har fastställt sin könstillhörighet på nytt ansöker om att könstillhörigheten ska fastställas i enlighet med den tidigare registeranteckningen, är förfarandet i praktiken detsamma. Det är dock inte möjligt att återgå till den tidigare personbeteckning som använts, utan personen får en ny personbeteckning i samband med att könstillhörigheten fastställs vara det motsatta könet.
År 2021 var den genomsnittliga behandlingstiden för en ansökan om fastställande av könstillhörighet tio dagar vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. För närmare 70 procent av ansökningarna var behandlingstiden dock en vecka eller kortare. Behandlingstiden var längre om ansökan eller uppgifterna om sökanden måste kompletteras.
Enligt 2 § 1 mom. i lagen om för- och efternamn (946/2017) kan som förnamn endast godkännas namn som är etablerade bland personer av samma kön. Enligt 3 § i den lagen kan ett förnamn som inte uppfyller kraven i 2 § 1 mom. dock godkännas på de grunder som räknas upp i bestämmelsen eller om det prövas föreligga något annat särskilt skäl. Enligt motiveringen till bestämmelsen kan till exempel orsaker i anknytning till sökandens könsidentitet anses vara ett annat särskilt skäl. Grunden för avvikelse förutsätter inte på samma sätt som i 1 § i translagen en utomstående utredning, utan avgörande är att sökanden på ett tillförlitligt sätt visar på sin erfarenhet om sin könstillhörighet. (RP 104/2017 rd, s. 45.)
Äktenskapslagen (234/1929) ändrades 2014 så att också personer av samma kön kan ingå äktenskap med varandra. Lagändringen baserade sig på ett medborgarinitiativ (MI 3/2013 rd). Ändringen gällde de bestämmelser i äktenskapslagen där begreppen ”kvinna” och ”man” användes. När riksdagen godkände ändringen förutsatte den att regeringen lämnar en separat proposition om de ändringar i andra lagar som den könsneutrala äktenskapslagen förutsätter.
Bestämmelserna i den då gällande translagen grundade sig på tanken att äktenskapet är en institution mellan en man och en kvinna. Enligt 1 § i translagen var äktenskap eller registrerat partnerskap i princip ett hinder för att fastställa könstillhörigheten (det så kallade kravet på att vara ogift). Enligt 2 § i translagen kunde könstillhörigheten dock fastställas med makens samtycke, men då ändrades parrelationens form antingen från ett äktenskap till ett registrerat partnerskap eller från ett registrerat partnerskap till ett äktenskap. När lagen stiftades ansågs kravet på att vara ogift helt korrekt med tanke på konsekvensen i den gällande personrättsliga regleringen, men samtidigt ansågs det nödvändigt att möjliggöra ett fortsatt rättsförhållande efter att könstillhörigheten fastställts (LaUU 3/2002 rd och ShUB 7/2002 rd).
I den regeringsproposition (RP 65/2015 rd) som riksdagen förutsatte föreslogs det att det till äktenskapslagen fogas en ny 1 a §, enligt vilken parterna i ett partnerskap som har registrerats i Finland kan omvandla sitt partnerskap till äktenskap genom att lämna in en gemensam anmälan om detta. Det registrerade partnerskapet är giltigt som äktenskap från den dag då myndigheten har tagit emot anmälan. Efter meddelandet fortsätter partnerskapet utan avbrott som en juridisk institution utan att det tidigare rättsförhållandet upphör. Den nya bestämmelsen trädde i kraft samtidigt som de ändrade bestämmelserna som möjliggör äktenskap mellan personer av samma kön, det vill säga den 1 mars 2017.
I lagen om registrerat partnerskap (950/2001) upphävdes i samband med den könsneutrala äktenskapslagen de bestämmelser som gällde ingående av registrerat partnerskap (lag om ändring av lagen om registrerat partnerskap 250/2016). Till övriga delar förblev lagen i kraft. Personer av samma kön kan således inte längre registrera sitt partnerskap, utan den enda formen för att legalisera partnerskapet är äktenskap. Ändringen har inga verkningar på partnerskap som har registrerats före lagens ikraftträdande och inte heller på giltigheten för partnerskap som har registrerats utomlands.
I translagen upphävdes samtidigt villkoret att en person som ansöker om fastställande av könstillhörighet inte får vara gift eller leva i registrerat partnerskap. Dessutom upphävdes i lagen bestämmelsen om omvandling av äktenskapet till registrerat partnerskap vid fastställande av könstillhörighet (lag om ändring av lagen om fastställande av transsexuella personers könstillhörighet 252/2016). Om den som ansöker om fastställande av könstillhörigheten är gift, fortsätter äktenskapet som äktenskap. Eftersom fastställande av en makes könstillhörighet inte ändrar äktenskapets rättsliga form, upphävdes kravet på den andra makens samtycke. Enligt 2 a § som fogades till translagen ska Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata dock sända ett meddelande om fastställandet av en gift persons könstillhörighet till personens make. Det här är ett sätt att säkerställa att information om fastställande av könstillhörigheten alltid också förmedlas till maken (RP 65/2015 rd, s. 13).
Omvandlande av ett registrerat partnerskap till äktenskap innebär däremot att partnerskapets rättsliga form ändras, och därför förutsätter fastställande av könstillhörigheten för en person som lever i ett registrerat partnerskap enligt 1 § 2 mom. i translagen fortfarande att den andra parten i partnerskapet har meddelat Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata att parten samtycker till att partnerskapet omvandlas till äktenskap. Samtycke till fastställande av könstillhörigheten krävs dock inte på samma sätt som tidigare. På detta sätt ville man betona självbestämmanderätten för den som ansöker om fastställande av könstillhörigheten (RP 65/2015 rd, s. 12).
I steriliseringslagen (283/1970) föreskrivs om förutsättningarna för att sterilisera en människa. I samband med att translagen stiftades fogades till 1 § i steriliseringslagen en ny 7 punkt, enligt vilken sterilisering med iakttagande av bestämmelserna i steriliseringslagen kan ske på begäran av personen i fråga, när personen varaktigt upplever sig tillhöra det motsatta könet och lever i en könsroll som motsvarar detta. Beslutet om sterilisering fattas då av två läkare. I motiveringen till bestämmelsen konstateras det att eftersom fastställandet av könstillhörighet i juridisk mening föreslås vara möjligt bara på det villkoret att personen i fråga saknar fortplantningsförmåga är det nödvändigt att i steriliseringslagen möjliggöra sterilisering också i sådana fall där sökanden upplever sig tillhöra det motsatta könet (RP 56/2001 rd, s. 15).
I praktiken har infertilitet som biverkning av hormonbehandlingar ansetts uppfylla kravet på avsaknad av fortplantningsförmåga i translagen, även om fertiliteten kan återkomma om hormonbehandlingarna avslutas.
Enligt 5 § i translagen ska den könstillhörighet som fastställts enligt translagen, om inte något annat föreskrivs, gälla vid tillämpningen av annan lagstiftning.
En betydande författning är värnpliktslagen (1438/2007). Enligt 2 § 1 mom. i värnpliktslagen är varje manlig finsk medborgare värnpliktig från ingången av det år när han fyller 18 år till utgången av det år när han fyller 60 år, om inte något annat bestäms i den lagen. I värnpliktslagen föreskrivs om uppbåd, där värnpliktigas tjänsteduglighet enligt 12 § i den lagen bestäms och på grundval av den beslutas det om tjänstgöringen. Uppbådspliktig är enligt 13 § 1 mom. i värnpliktslagen en man som enligt 1 punkten under uppbådsåret fyller 18 år eller som enligt 2 punkten har uteblivit från föregående uppbåd, om ett särskilt beslut om hans tjänsteduglighet ännu inte har fattats och han inte har fyllt eller under det året fyller 30 år. Uppbådsplikten bestäms i enlighet med det kön som har antecknats i befolkningsdatasystemet. Om en person i åldern 18–29 år fastställer sitt kön som man, är personen uppbådspliktig och kallas till en besiktning där personens tjänsteduglighet bedöms. Om en person i åldern 30–60 år fastställer sitt kön som man, betraktas personen i enlighet med 49 § 2 mom. i värnpliktslagen som en person som inte har fullgjort beväringstjänst och som hör till den ersättande reserven. Bestämmelser om frivillig militärtjänst för kvinnor finns i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor (194/1995).
Bestämmelser om separata lokaler för kvinnor och män finns i flera lagar och förordningar. Enligt statsrådets förordning om krav för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen (577/2003) ska det vid behov finnas separata tvätt-, omklädnings- och vilrum samt toaletter för män och kvinnor. Arbetsministeriet har 1994 fattat ett beslut om personalutrymmen på byggarbetsplatser (977/1994), enligt vilket det för män och kvinnor ska finnas skilda omklädningsrum, tvättrum, torkrum och utrymmen för förvaring av kläder samt toaletter. I social- och hälsovårdsministeriets förordning om hygieniska arrangemang och avfallshantering vid stora offentliga tillställningar (405/2009) föreskrivs att det vid stora offentliga tillställningar ska finnas tillgång till tillräckligt många och lämpligt utrustade toaletter för både män och kvinnor.
Det finns också bestämmelser om olika klädesplagg för män och kvinnor. Bland annat räddningsväsendets och Gränsbevakningsväsendets uniformer och Brottspåföljdsmyndighetens tjänstedräkt ska ha separata modeller för män och kvinnor (inrikesministeriets förordning om räddningsväsendets uniformer och räddningsmyndigheternas identitetskort (507/2011), inrikesministeriets förordning om gränsbevakningsväsendets uniform och gränsbevakningsmans kännetecken (654/2005), justitieministeriets förordning om tjänstedräkt samt skydds- och specialkläder för tjänstemän vid Brottspåföljdsmyndigheten (1126/2016)).
I hälso- och sjukvårdslagstiftningen finns det bestämmelser där det hänvisas till kvinnor. Regleringen gäller i synnerhet frågor som rör reproduktiv hälsa, det vill säga avbrytande av graviditet, sterilisering, assisterad befruktning samt hälso- och sjukvårdstjänster i samband med graviditet.
Enligt 15 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) ska en kommun, i framtiden ett välfärdsområde, ordna rådgivningsbyråtjänster för där bosatta gravida kvinnor, familjer som väntar barn och barn under läropliktsålder och deras familjer. Närmare bestämmelser om innehållet i tjänsterna finns i nämnda 15 § 2 mom. och i statsrådets förordning om rådgivningsverksamhet, skol- och studerandehälsovård samt förebyggande mun- och tandvård för barn och unga (338/2011), där det också hänvisas till kvinnor som väntar barn och mödrar (1, 7 och 15 §).
I lagen om avbrytande av havandeskap (239/1970) föreskrivs om de förutsättningar under vilka en graviditet på kvinnans begäran kan avbrytas. Också i 1 § i förordningen om avbrytande av havandeskap (359/1970), som utfärdats med stöd av lagen om avbrytande av havandeskap, och i social- och hälsovårdsministeriets förordning om blanketter för avbrytande av graviditet och sterilisering (1063/2008) hänvisas det till kvinnor. I 6 § i steriliseringslagen föreskrivs det om utförande av sterilisering i samband med avbrytande av havandeskap på kvinnans begäran.
I 1 § 1 mom. lagen om assisterad befruktning (1237/2006) föreskrivs det om utförande av assisterad befruktning som utförs så att könsceller eller embryon från en människa förs in i en kvinna för att åstadkomma graviditet.
Enligt 2 § 1 punkten i lagen om assisterad befruktning avses med ett par en kvinna och en man som lever tillsammans i äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden eller två kvinnor som lever tillsammans i äktenskap, registrerat partnerskap eller äktenskapsliknande förhållanden. Med den som får behandling avses enligt 2 § 2 punkten ett par, eller en kvinna som inte lever i äktenskap, i registrerat partnerskap eller under äktenskapsliknande förhållanden. Hänvisningar till kvinnor, män eller benämningar på föräldraskap som motsvarar kön finns på flera olika ställen i lagen om assisterad befruktning och i social- och hälsovårdsministeriets förordning om assisterad befruktning (825/2007) som utfärdats med stöd av den lagen.
Enligt 14 § i hälso- och sjukvårdslagen ska kommunen, från och med den 1 januari 2023 välfärdsområdet, ordna screening inom sitt område i enlighet med det nationella screeningprogrammet. Utöver detta kan kommunen, i framtiden välfärdsområdet, ordna screening och hälsoundersökningar i syfte att konstatera en viss sjukdom eller dess förstadium eller för att upptäcka sjukdomsalstrare. Enligt 23 § i hälso- och sjukvårdslagen får närmare bestämmelser om screening utfärdas genom förordning av statsrådet. Närmare bestämmelser om screening finns i statsrådets förordning om screening (339/2011). Med screening avses enligt 1 § i den förordningen undersökningar av eller provtagningar på befolkningen eller en viss del av befolkningen i syfte att konstatera en viss sjukdom eller dess förstadium eller för att upptäcka sjukdomsalstrare. Enligt 2 § 1 mom. i förordningen är screening enligt det nationella screeningprogrammet bland annat enligt 1 punkten bröstcancerscreening för kvinnor i åldern 50–69 år födda 1947 eller därefter med 20–26 månaders intervaller, och enligt 2 punkten screening i syfte att förebygga cancer i livmoderhalsen hos kvinnor i åldern 30–60 år med fem års intervaller. Kallelser till screening skickas i enlighet med uppgiften om kön i befolkningsdatasystemet. I förordningen föreskrivs det också om screening för gravida, men till denna del hänvisas det inte till kvinnor eller mödrar i förordningen.
I de nämnda lagarna och förordningarna (med undantag för den tidigare beskrivna 1 § i steriliseringslagen) finns inga särskilda bestämmelser om transpersoner.
I lagstiftningen om medicinsk forskning föreskrivs det om förutsättningarna för att bedriva medicinsk forskning. Medicinsk forskning är begreppsmässigt sådan forskning där man fysiskt eller psykiskt ingriper i en människas, ett fosters eller ett embryos integritet. De som är gravida eller som ammar skyddas i forskningslagstiftningen så att det krävs att särskilda förutsättningar uppfylls för att de ska kunna delta i forskningen. Lagstiftning om förutsättningarna för att gravida och ammande kvinnor ska kunna delta i forskning finns i EU-rättsakter som är direkt tillämpliga i Finland, det vill säga i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och upphävande av direktiv 2001/20/EG (artikel 33), i Europaparlamentets och rådets förordning om medicintekniska produkter om ändring av direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förordning (EG) nr 1223/2009 och om upphävande av rådets direktiv 90/385/EEG (artikel 66) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik och om upphävande av direktiv 98/79/EG och kommissionens beslut 2010/227/EU (artikel 62) samt i den nationella lagen om medicinsk forskning (488/1999), nedan forskningslagen, i 9 §. I motiveringen till den senaste revideringen av forskningslagen (984/2021, i kraft den 31 januari 2022) förtydligas det att bestämmelserna om gravida kvinnor och ammande kvinnor i paragrafen också ska tillämpas när en försöksperson har fastställt sig vara av manligt kön i enlighet med translagen eller om personen inte i övrigt har en kvinnlig könsidentitet och personen är gravid eller ammar (RP 18/2020 rd, s. 159). I forskningslagen finns också bestämmelser om förutsättningarna för embryoforskning, och även i dessa bestämmelser hänvisas det till kvinnan (2, 11 och 12 §).
Enligt 2 § i föräldraskapslagen (775/2022) är den som har fött ett barn mor till barnet. En förutsättning för att moderskap ska konstateras är inte att den person som har fött barnet till sitt kön är kvinna. Enligt motiveringen till bestämmelsen är det i sådana sällsynta fall då en person i fråga om juridiskt kön har fastställts vara man, men personen har bibehållit sin fortplantningsförmåga som kvinna enligt sitt biologiska kön, möjligt att den person som har fött barnet i fråga om juridiskt kön är man. Bestämmelsen gör det möjligt att konstatera moderskap också i sådana fall. (RP 132/2021 rd, s. 46.)
Enligt 3 § 1 mom. i föräldraskapslagen är den äkta mannen far till barnet när barnet är fött under äktenskapet (så kallad faderskapspresumtion). Avgörande är det juridiska könet för maken till den mor som har fött barnet vid tidpunkten för barnets födelse. Om personens juridiska kön är man, tillämpas faderskapspresumtionen på personen.
I övriga fall fastställs faderskapet genom beslut av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller domstolsbeslut i enlighet med 4 § i föräldraskapslagen. Enligt den paragrafens 2 mom. är far till barnet den som har avlat barnet eller den vars spermier har använts för befruktning av barnets mor på något annat sätt, till exempel genom så kallad heminsemination. I paragrafens 3 mom. föreskrivs det dessutom om hur faderskapet bestäms i de situationer då barnet har kommit till på det sätt som avses i lagen om assisterad befruktning. I bestämmelsen står det att om den mor som har fött ett barn har fått assisterad befruktning enligt 1 § i lagen om assisterad befruktning och barnet har fötts till följd av den assisterade befruktningen, är barnets far den man som i samråd med den mor som har fött barnet har gett sitt samtycke till behandlingen. Om ett kvinnligt par har fått behandlingen eller den mor som har fött barnet har fått behandlingen ensam, är barnets far den vars spermier har använts vid behandlingen, om denne före behandlingen har gett sitt samtycke till att fastställas vara far till barnet i enlighet med 16 § 2 mom. i den lagen. Om den mor som har fött barnet har fått behandlingen ensam, kan i samråd med denne samtycke ges även efter behandlingen. I motiveringen till bestämmelsen konstateras det att om en mans juridiska könstillhörighet efter en sådan händelse som avses i 3 § 2 mom. (har avlat barnet eller mannens spermier använts för befruktning av barnets mor) eller avgivande av det ett sådant samtycke som avses i 3 mom. (samtycke till assisterad befruktning) ändras och personen fastställs vara kvinna, hindrar denna omständighet inte att faderskapet fastställs. Fastställandet av faderskap förutsätter inte att fadern har manlig könstillhörighet. (RP 132/2021 rd, s. 48.) Avgörande är således det juridiska könet vid tidpunkten för aveln, användningen av spermier eller samtycket. Om samtycket har getts som man, fastställs personen vara far.
I 5 § i föräldraskapslagen föreskrivs det om fastställande av moderskap på grundval av ett samtycke till assisterad befruktning. I 1 mom. i den paragrafen står att om den som har fött ett barn har fått assisterad befruktning enligt 1 § i lagen om assisterad befruktning och barnet har fötts till följd av den assisterade befruktningen, kan den kvinna som i samråd med den som har fött barnet har gett sitt samtycke till behandlingen fastställas vara mor till barnet jämsides med den som har fött barnet. Enligt 2 mom. i paragrafen kan moderskap dock inte fastställas, om barnet redan har två juridiska föräldrar eller faderskap till barnet kan konstateras eller fastställas med stöd av föräldraskapslagen.
I förmånslagstiftningen har det ingen betydelse vilket kön den som ansöker om eller får en förmån har, eftersom förutsättningarna för att få förmåner är desamma oberoende av personens kön. Rätten till förmåner som betalas på basis av barn, såsom barnbidrag, stöd för vård av barn eller barnförhöjning, har definierats på något olika sätt i olika förmånslagar. Rätten kan vara bunden till ett juridiskt föräldraskap, vårdnaden om barnet eller det faktiska ansvaret för vårdnaden om barnet. I och med familjeledighetsreformen, som träder i kraft den 1 augusti 2022, blir också bestämmelserna om föräldradagpenning i sjukförsäkringslagen (1224/2004) och om familjeledigheter i arbetsavtalslagen (55/2001) könsneutrala. Ett barns juridiska föräldrar har oberoende av kön samma rätt att få föräldrapenning och att bli föräldraledig från sitt arbete på grund av vården av barnet. En gravid person har rätt till den graviditetspenning som betalas för slutet av graviditeten och till graviditetsledighet, oberoende av juridiskt kön.
Till skillnad från de övriga förmånslagarna har i lagen om moderskapsunderstöd (477/1993) sökandens kön betydelse när syftet med understödet och rätten till understödet regleras. Enligt 1 § i den lagen betalas moderskapsunderstöd till en kvinna för att främja moderns och barnets hälsa och välbefinnande. Enligt 2 § i lagen om moderskapsunderstöd är en kvinna vars havandeskap har varat minst 154 dagar berättigad till moderskapsunderstöd. En ytterligare förutsättning för att få understödet är dessutom att kvinnan före utgången av den fjärde månaden av havandeskapet har genomgått hälsoundersökning på en hälsovårdscentral eller en läkares mottagning.
I 40 § 3 mom. i folkpensionslagen (568/2007) föreskrivs det om rätten till barnpension för barn som är föräldralösa. Enligt momentet har ett föräldralöst barn har rätt att samtidigt få barnpension efter två förmånslåtare, av vilka den ena kan vara någon annan än barnets förälder. Ett barn är föräldralöst om båda föräldrarna har avlidit. Som föräldralöst betraktas också ett barn vars mor har avlidit och i fråga om vilket faderskapet inte har fastställts.
Enligt 2 § i lagen om hemkommun (201/1994) är en persons hemkommun med de undantag som föreskrivs i lagen den kommun där personen bor. Hemkommunen för ett nyfött barn är den kommun där barnets mor har sin hemkommun när barnet föds.
Enligt 6 a § 1 mom. i lagen om hemkommun är folkbokföringskommunen för en finsk medborgare som är stadigvarande bosatt i utlandet den kommun som senast var personens hemkommun i Finland. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att om en finsk medborgare inte har haft hemkommun i Finland, bestäms personens folkbokföringskommun enligt moderns, faderns eller makens hemkommun eller folkbokföringskommun i nämnd ordning. Folkbokföringskommunen är den kommun som vid den tidpunkt då personen fick finskt medborgarskap var förälderns eller makens hemkommun eller folkbokföringskommun. Om föräldrarna eller maken då inte hade någon hemkommun eller folkbokföringskommun i Finland, är folkbokföringskommunen Helsingfors. Anteckningen om folkbokföringskommunen görs när uppgifter om personen första gången registreras i befolkningsdatasystemet.
I 68 § i föräldraskapslagen föreskrivs det att om ett barn med stöd av föräldraskapslagen har två mödrar, ska vid tillämpning av 2 och 6 a § i lagen om hemkommun på den mor som fött barnet tillämpas vad som i de paragraferna föreskrivs om mor och på den mor som avses i 5 § 1 mom. i föräldraskapslagen (den mor som fastställts på grundval av samtycke till assisterad befruktning) tillämpas vad som i 6 a § i lagen om hemkommun föreskrivs om far.
Bestämmelser om rätten för ett barn som fötts till en finsk medborgare att förvärva finskt medborgarskap finns i 9 § i medborgarskapslagen (359/2003). Enligt 9 § 1 mom. 1 punkten i medborgarskapslagen förvärvar ett barn finskt medborgarskap vid födelsen, om modern är finsk medborgare. Ett barn förvärvar finskt medborgarskap vid födseln enligt 9 § 1 mom. 2 punkten på grundval av sin far, om fadern är gift med barnets mor (underpunkt a) eller om barnet föds i Finland och mannens faderskap fastställs (underpunkt b). För att finskt medborgarskap ska kunna nedärvas från fadern krävs det således antingen att barnets föräldrar är gifta med varandra eller att barnet föds i Finland och att mannens faderskap fastställs. Enligt 9 § 1 mom. 3 punkten förvärvar barnet vid födelsen finskt medborgarskap också i det fall att fadern är död, men var finsk medborgare vid sin död. Ett ytterligare villkor är att fadern vid sin död var gift med barnets mor (underpunkt a) eller att barnet föds i Finland och mannens faderskap till barnet fastställs (underpunkt b).
I 9 § 3 mom. i medborgarskapslagen föreskrivs om förvärv av medborgarskap i en situation då barnet med stöd av moderskapslagen har två mödrar. På den mor som har fött barnet tillämpas vad som i 1 mom. 1 punkten föreskrivs om modern (modern är finsk medborgare). På en mor som avses i 3 § 1 mom. i moderskapslagen (moderskapet kan fastställas på grundval av ett samtycke till assisterad befruktning) tillämpas vad som i 1 mom. 2 punkten underpunkt b och 3 punkten underpunkt b föreskrivs om far. En fastställd mor jämställs i medborgarskapslagen med en fastställd far.
Enligt 11 § i den gällande medborgarskapslagen förvärvar ett barn finskt medborgarskap direkt med stöd av lag också när föräldrarna ingår äktenskap. Enligt paragrafens 1 mom. förvärvar ett barn finskt medborgarskap genom äktenskap mellan sina föräldrar räknat från den dag äktenskapet ingicks, om mannen när barnet föddes var och därefter har varit finsk medborgare och mannens faderskap till barnet har fastställts före ingåendet av äktenskapet. Enligt 2 mom. förvärvar barnet dock finskt medborgarskap först från dagen för fastställandet av faderskapet, om faderskapet fastställs förs efter ingåendet av äktenskapet och fadern fortfarande är finsk medborgare. Om fadern har dött efter ingåendet av äktenskapet, förvärvar barnet finskt medborgarskap räknat från dagen för fastställandet av faderskapet, om fadern var finsk medborgare vid sin död.
Dessutom får barnet i vissa situationer finskt medborgarskap genom medborgarskapsanmälan med stöd av 26 § i medborgarskapslagen. Så är fallet närmast när barnet är fött utomlands och endast den person som har fastställts vara barnets far eller mor har finskt medborgarskap. Också förvärv av medborgarskap på grundval av anmälan förutsätter att barnets far eller mor har haft finskt medborgarskap vid barnets födelse. Paragrafens 1 punkt gäller en situation då barnet föds i Finland och faderskapet eller moderskapet fastställs först när barnet har fyllt 18 år. I punkten jämställs ingående av äktenskap före 18 års ålder med uppnående av 18 års ålder. Paragrafens 2 punkt gäller en situation då barnet föds utanför Finland och faderskapet eller moderskapet har fastställts.
Medborgarskapslagen ska ändras. Förvärv av medborgarskap för barn ska förnyas bland annat så att ett barn vid födelsen alltid får finskt medborgarskap av sin finska mor eller far på samma grunder direkt med stöd av lag. Det väsentliga är att föräldern är finsk medborgare när barnet föds. Om föräldraskapet för en finsk medborgare fastställs efter barnets födelse, ska barnet anses ha fått finskt medborgarskap retroaktivt redan när det föddes. Regeringspropositionen om ändring av medborgarskapslagen var på remiss mellan den 1 oktober och den 12 november 2021. Regeringens proposition överlämnades den 28 april 2022. Ändringarna avses träda i kraft omkring ett halvt år efter att lagen har stadfästs.
I 6 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983) finns bestämmelser om vårdnadshavare på grund av barnets födsel. Enligt paragrafen är barnets föräldrar båda vårdnadshavare för barnet om de är gifta med varandra när barnet föds. Är föräldrarna inte gifta med varandra när barnet föds, är den mor som har fött barnet vårdnadshavare.
I 6 a § 2 mom. föreskrivs det att om den mor som har fött barnet ensam är vårdnadshavare för sitt barn och hon ingår äktenskap med en person som efter detta fastställs vara förälder till barnet, blir även denna förälder vårdnadshavare för barnet när föräldraskapet har fastställts.
Enligt 4 kap. 8 § i fängelselagen (767/2005) ska bland annat fångens kön beaktas när fångar placeras i fängelser. Enligt 5 kap. 1 § 3 mom. i den lagen och 3 kap. 1 § 4 mom. i häktningslagen (768/2005) ska män och kvinnor hållas på separata boendeavdelningar. I praktiken finns det inte avdelningar för män och kvinnor i alla fängelser, utan fängelset kan vara enbart för män eller enbart för kvinnor. Fångarna ska således placeras i ett fängelse där det är möjligt placera män och kvinnor på separata boendeavdelningar. Beslut om placering i fängelse fattas av enhetschefen för enheten för klientbedömning eller av en annan i Brottspåföljdsmyndighetens arbetsordning förordnad tjänsteman vid enheten för klientbedömning eller enhetschef för en byrå för samhällspåföljder. Beslut om placering av fångar på avdelningar fattas av en sysselsättningsansvarig eller en tjänsteman i chefsuppgifter inom styrning eller övervakning eller en i brottspåföljdscentralens arbetsordning förordnad tjänsteman som utför styrnings- eller övervakningsuppgifter. (Se 4 kap. 11 § och 5 kap. 9 § i fängelselagen samt 3 kap. 9 § i häktningslagen, vilka träder i kraft den 1 september 2022.)
I beslut som avses i bestämmelserna i fråga får ändring inte sökas (se 20 kap. 2 § 1 mom. 3 punkten i fängelselagen och 15 kap. 2 § 1 mom. 2 punkten i häktningslagen). Enligt 3 kap. 1 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) ska män och kvinnor hållas i separata celler. Den som utför en kroppsvisitation eller en kontroll av drogfrihet samt vittnet ska enligt både fängelselagen och häktningslagen vara av samma kön som den visiterade (se 16 kap. 9 § och 17 kap. 7 § i fängelsedagen samt 11 kap. 9 § och 12 kap. 7 § i häktningslagen). En motsvarande bestämmelse finns också i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (9 kap. 7 § 1 mom. och 10 kap. 6 § 2 mom.). Kroppsbesiktning och kroppsvisitation får inte heller enligt 8 kap. 33 § i tvångsmedelslagen (806/2011) förrättas av en person av motsatt kön som inte är en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Också i polislagen (872/2011) föreskrivs det om utförande av säkerhetskontroll (3 kap. 2 § 2 mom. i polislagen). Den säkerhetskontrollör som avses i bestämmelsen och som utför kroppsvisitationen ska vara av samma kön som den kroppsvisiterade.
I 21 kap. 4 § i strafflagen (39/1889) föreskrivs barnadråp som straffbar gärning. Enligt paragrafens 1 mom. ska en kvinna som i ett tillstånd av utmattning eller ångest på grund av nedkomsten dödar sitt barn, för barnadråp dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. är försök straffbart.
I 22 kap. i strafflagen föreskrivs det om kränkning av foster, embryo och genom.
Enligt 1 § i det kapitlet är olagligt avbrytande av havandeskap straffbart. Enligt paragrafens 1 mom. ska den som utan sådant tillstånd som krävs i lagen om avbrytande av havandeskap eller annars obehörigen avbryter en annans havandeskap, för olagligt avbrytande av havandeskap dömas till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 2 mom. är försök straffbart.
Enligt 3 mom. bestraffas inte en kvinna vars havandeskap avbryts genom den gärning som avses i 1 eller 2 mom. som gärningsman eller för medverkan till olagligt avbrytande av havandeskap eller för försök till gärningen. Kvinnan kan dock dömas till straff för ett sådant brott som avses i 13 § i lagen om avbrytande av havandeskap.
I 2 § i samma kapitel föreskrivs om den grova gärningsformen vid olagligt avbrytande av havandeskap. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det att om det vid olagligt avbrytande av havandeskap orsakas allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, eller brottet begås mot kvinnans vilja, och brottet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för grovt olagligt avbrytande av havandeskap dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 2 mom. är försök straffbart.
I 22 kap. 3 § i strafflagen finns bestämmelser om olagligt ingrepp i embryo. Enligt 1 punkten i paragrafen ska den som bedriver forskning som gäller embryo utan ett sådant tillstånd av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården som avses i 11 § 1 mom. i forskningslagen eller utan ett sådant skriftligt samtycke av dem som donerat könscellerna eller kvinnan som avses i 12 § i forskningslagen eller forskning som gäller foster utan ett sådant skriftligt samtycke av den gravida kvinnan som avses i 14 § i forskningslagen för olagligt ingrepp i embryo dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
2.1.2
Internationella och regionala människorättsförpliktelser och människorättsförbindelser samt människorättsmekanismer
Förenta nationerna
Syftet med FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) är att trygga de grundläggande förutsättningarna för ett gott liv och en god uppväxt för barnen. Konventionen trädde i kraft för Finlands del den 20 juli 1991. FN:s kommitté för barnets rättigheter övervakar genomförandet av FN:s konvention om barnets rättigheter i konventionsstaterna. Dessutom styr FN:s kommitté för barnets rättigheter tolkningen och genomförandet av konventionen genom att publicera allmänna kommentarer.
Konventionen innehåller fyra centrala allmänna principer som ska beaktas också vid tolkningen av de övriga rättigheter som garanteras i konventionen. Principerna är barnets bästa (artikel 3.1), barnets rätt att få sina åsikter beaktade (artikel 12), förbud mot diskriminering (artikel 2) och barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6).
Enligt artikel 2.1 i konventionen om barnets rättigheter ska konventionsstaterna respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. FN:s kommitté för barnets rättigheter antog 2013 den allmänna kommentaren nr 15 (CRC/C/GC/15) om barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa (artikel 24), enligt vilken förbudet mot diskriminering också gäller könsidentiteten (punkt 8).
Enligt artikel 3.1 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala värdfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. FN:s kommitté för barnets rättigheter antog 2013 den allmänna kommentaren nr 14 (CRC/C/GC/14) om barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet (artikel 3.1). Enligt den allmänna kommentaren ska bedömningen av barnets bästa genomföras unikt i varje enskilt fall, med utgångspunkt i de specifika omständigheterna för det enskilda barnet, gruppen barn eller barn i allmänhet. Dessa omständigheter handlar om individuella egenskaper hos barnet eller barnen, som ålder, kön, mognad, erfarenhet eller om att tillhöra en minoritetsgrupp (punkt 48). Dessutom konstateras det att barnets identitet innefattar egenskaper såsom till exempel kön och sexuell läggning. Mångfalden hos barn måste beaktas i bedömningen av barnets bästa (punkt 55). Vid bedömningen av barnets bästa ska det dessutom beaktas att barnets förmågor utvecklas fortlöpande. Beslutsfattare bör därför inte fatta definitiva och oåterkalleliga beslut, utan hellre överväga åtgärder som kan revideras eller anpassas i takt med denna utveckling (punkt 84).
FN:s kommitté för barnets rättigheter antog 2003 den allmänna kommentaren nr 4 om ungdomars hälsa och utveckling (CRC/GC/2003/4), enligt vilken föräldrar eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet omsorgsfullt måste uppfylla sina rättigheter och skyldigheter att ge ledning och råd till sina barn när de utövar sina rättigheter under ungdomsåren. De är skyldiga att ta hänsyn till ungdomars åsikter, i förhållande till deras ålder och mognad, och att skapa en miljö som är säker för och ger stöd till dem så att de kan utvecklas. Personer i ungdomars familjemiljö måste erkänna dem som aktiva rättighetsbärare med förmågan att bli fullvärdiga och ansvarsfulla medborgare om de får rätt råd och ledning (punkt 7).
Enligt artikel 6.2 i konventionen om barnets rättigheter ska konventionsstaterna till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. Kommittén för barnets rättigheter påminner i sin allmänna kommentar nr 7 från 2005 om barnets rättigheter under tidig barndom (CRC/C/GC/7/Rev.1) om att artikel 6 omfattar alla utvecklingsaspekter, och att ett barns hälsa och psykosociala välfärd i många avseenden är beroende av varandra (punkt 10).
Enligt artikel 8.1 i konventionen om barnets rättigheter åtar sig konventionsstaterna att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande.
Enligt artikel 12.1 i konventionen som gäller delaktighet ska konventionsstaterna tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. I artikel 17 finns dessutom en bestämmelse om barnets rätt till information.
Enligt artikel 24.1 i konventionen erkänner konventionsstaterna barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Konventionsstaterna ska sträva efter att säkerställa att inget barn berövas sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård. Enligt den allmänna kommentaren nr 15 (CRC/C/GC/15) som antogs av kommittén för barnets rättigheter 2013, är konventionsstaterna skyldiga att säkerställa att barns hälsa inte undergrävs till följd av diskriminering, som är en starkt bidragande faktor till utsatthet (punkt 8). För att barns rätt till hälsa ska förverkligas bör arbetet särskilt fokusera på missgynnade barn (punkt 11).
FN:s kommitté för barnets rättigheter har i sin allmänna kommentar nr 20 om barnets rättigheter under ungdomsåren (CRC/C/GC/20), som antogs 2016, betonat staternas skyldighet att respektera de ungas fysiska och psykiska integritet, könsidentitet och autonomi. Enligt den allmänna kommentaren utsätts unga som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter allmänt för förföljelse, till exempel övergrepp och våld, stigmatisering, diskriminering, mobbning och exkludering från utbildning och de får ofta inte något stöd från familjen eller den sociala omgivningen, eller tillgång till vård och information som rör sexuell och reproduktiv hälsa. I extrema fall riskerar de sexuellt utnyttjande, våldtäkt och till och med döden. Dessa erfarenheter har kopplats till låg självkänsla samt högre förekomst av depression, självmord och hemlöshet (punkt 33).
Syftet med FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 67 och 68/1986), nedan CEDAW-konventionen, är att främja ett jämställt förverkligande av mänskliga rättigheter när det gäller kvinnor. Konventionen trädde i kraft för Finlands del 1986. Efterlevnaden och genomförandet av CEDAW-konventionen övervakas av den CEDAW-kommitté som inrättades genom konventionen. Enligt artikel 1 i konventionen avses med ”diskriminering av kvinnor” varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutandet eller utövandet av dessa rättigheter och friheter. Enligt artikel 2 i konventionen fördömer konventionsstaterna diskriminering av kvinnor i alla dess former och inriktar på lämpligt sätt och utan dröjsmål sin politik på att avskaffa diskriminering av kvinnor. CEDAW-kommittén har i sin allmänna kommentar nr 28 (CEDAW/C/GC/28) om artikel 2 betonat intersektionalitet och konstaterat att diskriminering på grund av kön är oskiljaktigt kopplad till andra faktorer som påverkar kvinnor, såsom könsidentitet (punkt 18). Enligt artikel 5.1 punkt a i CEDAW-konventionen ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att därmed avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor.
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 7/1976 och 8/1976), nedan MP-konventionen, trädde för Finlands del i kraft den 23 mars 1976. MP-konventionen innehåller bland annat ett allmänt förbud mot diskriminering och en bestämmelse om rättigheter för dem som hör till minoriteter. I MP-konventionens artikel 2.1 förpliktas varje konventionsstat att respektera och tillförsäkra var och en som befinner sig inom dess territorium och är underkastade dess jurisdiktion rättigheterna i denna konvention utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt. Enligt artikel 7 i MP-konventionen får ingen utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment. Enligt artikel 17 i MP-konventionen får ingen utsättas för godtyckligt eller olagligt ingripande med avseende på privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder eller sitt anseende. Enligt artikel 26 i MP-konventionen är alla lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. I detta avseende ska lagen förbjuda all diskriminering och garantera envar likvärdigt och effektivt skydd mot varje åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS 6/1976), nedan ESK-konventionen, trädde för Finlands del i kraft den 3 januari 1976. Genomförandet av ESK-konventionen övervakas av ESK-kommittén, som ger allmänna kommentarer om tolkningen av konventionen. Enligt artikel 12 i ESK-konventionen erkänner konventionsstaterna rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga psykiska och fysiska hälsa. Enligt den allmänna kommentaren om rätten till sexuell och reproduktiv hälsa (E/C.12/GC/22), som garanteras i artikel 2, åsidosätts skyldigheten att skydda när en stat inte vidtar effektiva åtgärder för att hindra en tredje part från att försämra rätten till sexuell och reproduktiv hälsa. Detta innebär att staten inte lyckas förbjuda och vidta åtgärder för att förhindra alla former av våld som riktas mot bland annat transpersoner och intersexpersoner. Brott mot skyldigheten att skydda inbegriper också att staten inte lyckas förbjuda till exempel skadlig praxis i samband med tvångssterilisering.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter publicerade 2011 en rapport om sexuella minoriteters och könsminoriteters mänskliga rättigheter (Discriminatory laws and practices and acts of violence against individuals based on their sexual orientation and gender identity. Report of the United Nations High Commissioner for Human Rights 17.11.2011, A/HRC/19/41). I rapporten granskas sådana centrala frågor i anslutning till de mänskliga rättigheterna som ger anledning till oro och som medlemsstaterna bör fästa uppmärksamhet vid. När det gäller frågor som ger anledning till oro ingår i rapporten i fråga om att fastställa det juridiska könet observationen att det i vissa stater krävs sterilisering och/eller att den berörda personen är ogift för att det juridiska könet ska kunna fastställas. I det sistnämnda fallet kan det dessutom krävas att en gift person skiljer sig från sin make för att personens juridiska kön ska kunna fastställas. I rapporten rekommenderar FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att medlemsstaterna möjliggör fastställande av transpersoners juridiska kön i enlighet med deras könsidentitet och att de inför lämpliga förfaranden så att dessa personer ska kunna få identitetsbevis och andra motsvarande handlingar i enlighet med sin könsidentitet utan att deras övriga mänskliga rättigheter kränks. I rapporten hänvisas det till Yogyakartaprinciperna, som utarbetats av en internationell expertgrupp, som ett exempel på anvisningar som flera medlemsstater har förbundit sig att genomföra och som tillhandahåller verktyg för att lösa vissa frågor i anslutning till könsminoriteter och sexuella minoriteter.
FN:s råd för mänskliga rättigheter inrättade 2016 ett uppdrag som oberoende expert i fråga om sexuell läggning och könsidentitet (Independent expert on protection against violence and discrimination based on sexual orientation and gender identity). Uppdraget har skötts av Victor Madrigal-Borloz sedan 2018. Madrigal-Borloz lämnade 2018 till FN:s generalförsamling en rapport om erkännande av juridiskt kön och avlägsnande av transsexualism ur sjukdomsklassifikationen (A/73/152). I sin rapport lyfter Madrigal-Borloz fram vissa sätt att trygga respekten för könsidentiteten. Madrigal-Borloz uppmanar medlemsstaterna att införa ett förfarande för fastställande av juridiskt kön som är en enkel, tillgänglig och administrativ process, som grundar sig på den aktuella personens självbestämmanderätt och som säkerställer ett fritt och informerat samtycke så att det för fastställande av kön inte ställs några sådana krav på medicinska och/eller psykologiska utlåtanden som till sin natur är oskäliga eller patologiserande. Förfarandet ska i den utsträckning det är möjligt vara avgiftsfritt. Förfarandet ska identifiera och erkänna icke-binära upplevelser av identiteten.
FN:s oberoende expert lämnade sommaren 2021 till FN:s råd för mänskliga rättigheter och generalförsamlingen en tvådelad rapport som behandlar kön (A/HRC/47/27 (The law of inclusion) och A/76/152 (Practices of exclusion)). I sin rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter upprepar Madrigal-Borloz sin rekommendation att medlemsstaterna ska göra erkännande av juridisk könsidentitet möjlig på ett sätt som är förenligt med rätten till frihet från diskriminering, jämlikt rättsskydd, skydd för privatlivet, identiteten och yttrandefriheten och vidta alla behövliga åtgärder för att ett sådant erkännande ska grunda sig på sökandens självbestämmanderätt och vara en enkel administrativ process och inte vara förenad med kränkande krav, såsom läkarintyg, operation, behandling, sterilisering eller skilsmässa. Processen ska innefatta erkännande av andra än binära identiteter samt säkerställa att minderåriga har möjlighet att erkänna sin könsidentitet. Vidare rekommenderar den oberoende experten att staterna fördubblar sina ansträngningar för att avlägsna alla patologiska rester i anslutning till sexuell läggning och/eller könsidentitet (punkt 91 och 92).
FN:s oberoende expert konstaterade 2018 i sin rapport A/73/152 (Protection against violence and discrimination based on sexual orientation and gender identity) att det att barn inte har möjlighet att få sitt juridiska kön fastställt ökar risken för diskriminering, utnyttjande, våld och förföljelse (punkt 33).
Europarådet
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 18 och 19/1990, sådan den lyder senare ändrad i FördrS 71 och 72/1994, FördrS 85 och 86/1998, FördrS 8 och 9/2005, FördrS 6 och 7/2005 samt FördrS 50 och 51/2010), nedan Europakonventionen, trädde i kraft i Finland 1990. Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentliga myndigheter får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, nedan Europadomstolen, skyddar artikel 8, vars tolkning bygger på en viktig princip om personlig autonomi, också individens personliga krets, inklusive rätten att besluta om sin identitet. Ett förbud mot erkännande av juridiskt kön bryter mot personens rätt till skydd för privatlivet. (Christine Goodwin mot Förenade kungariket (nr 28957/95, 11.7.2002, punkt 90.)
Enligt artikel 12 i Europakonventionen ska giftasvuxna män och kvinnor ha rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet. Enligt artikel 14 i Europakonventionen ska åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen säkerställas utan någon diskriminering på någon grund såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Europadomstolen har i sitt avgörande i målet A.M. m.fl. mot Ryssland (nr 47220/19, 22.11.2021) ansett att förbudet mot diskriminering i artikel 14 också gäller diskriminering på grund av könsidentitet. Europadomstolen ansåg att A.M:s könsidentitet hade varit en avgörande faktor i de beslut som fattats i den nationella domstolen. Käranden hade behandlats på ett annat sätt än andra föräldrar i fråga om umgängesrätt med barnen. Europadomstolen konstaterade att behandlingen på grund av kön inte var proportionerlig, att den var partisk och strider mot konventionen. Europadomstolen ansåg också att begränsningarna av A.M:s rättigheter i egenskap av förälder och kontakter med barnen inte var ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle”, vilket ledde till ett brott mot artikel 8 i konventionen (rätt till skydd för privat- och familjeliv).
Europadomstolen har i sitt avgörande i målet Y. mot Turkiet (nr 14793/08, 10.6.2015) ansett att ett krav på sterilisering inte kan ställas som förhandsvillkor för en könsbekräftande operation. I ärendet hade ändringssökanden förvägrats tillstånd till en könsbekräftande operation på den grunden att personen inte var varaktigt oförmögen att föröka sig och således inte uppfyllde en av förutsättningarna för könsbekräftande behandling enligt civillagen. Europadomstolen ansåg i sitt avgörande att rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen hade kränkts.
Europadomstolen meddelade 2017 sitt avgörande i målet A.P., Carçon och Nicot mot Frankrike (nr 79885/12, 52471/13 och 52596/13, 6.7.2017). Målet bestod av tre klagomål som gällde förhandsvillkor för fastställande av juridiskt kön i Frankrike. I avgörandet granskades bland annat kravet på sterilisering och behandling som förhandsvillkor för fastställande av juridiskt kön och som med stor sannolikhet skulle leda till infertilitet. Enligt Europadomstolen bröt statens praxis i fråga om kravet på infertilitet mot rätten till respekt för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det att ställa en operation som leder till sterilisering som förhandsvillkor för fastställande av juridiskt kön ansågs av Europadomstolen försätta ändringssökanden i en situation där personens val att åtnjuta rätten till skydd för privatlivet i praktiken samtidigt innebär att personen avstår från rätten till fysisk integritet.
Europadomstolen ansåg i fråga om en annan ändringssökande (52471/13) i samma mål att individens skyldighet att visa att det finns en könsidentitetsstörning som förutsättning för erkännande av juridisk könsidentitet dock inte bröt mot rätten till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8. I sitt avgörande ansåg domstolen att avtalsparterna fortfarande har omfattande prövningsrätt när det gäller att fatta beslut om att framställa ett sådant krav. Med beaktande av staternas omfattande handlingsutrymme ansåg domstolen att de franska myndigheterna, när de avslog den ena ändringssökandens begäran om en ändring av könsbeteckningen i födelseattesten på den grunden att personen inte hade visat sig ha lidit av en störning av könsidentiteten, hade uppnått balans mellan konkurrerande intressen.
I ett mål som gäller Finland, Hämäläinen mot Finland (nr 37359/09, 16.7.2014) anförde en person som korrigerat sitt kön från man till kvinna klagomål över att dennas rätt till privat- och familjeliv hade kränkts på grund av att fastställandet av kön förutsatte att personens äktenskap omvandlades till registrerat partnerskap. Ändringssökanden åberopade i sitt klagomål särskilt artikel 8 (rätt till skydd för privat- och familjeliv), artikel 12 (rätt att ingå äktenskap) och artikel 14 (förbud mot diskriminering) i Europakonventionen. Europadomstolen ansåg i sitt avgörande i målet att Europakonventionen inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att tillåta äktenskap mellan personer av samma kön och att konventionen inte heller kräver specialarrangemang i situationer motsvarande de som anfördes i klagomålet. Enligt Europadomstolen hade det inte skett någon betydande förändring i Europa sedan domstolens föregående dom i en motsvarande fråga (målet Schalk och Kopf mot Österrike, nr 30141/04, 22.11.2010). I avsaknad av europeisk konsensus, och med beaktande av ärendets natur, skulle Finland ges en bred prövningsmarginal vid regleringen av ärendet. Europadomstolen ändrade inte till denna del sina tidigare riktlinjer.
Europadomstolen ansåg att Finlands lagstiftning erbjuder ändringssökanden flera alternativ. Förutom att bevara nuläget eller skilsmässa hade ändringssökanden en verklig möjlighet att med makens samtycke omvandla sitt äktenskap till ett registrerat partnerskap. På så sätt får ändringssökanden inte bara sitt juridiska kön fastställt utan också ett rättsligt skydd för sitt förhållande. Europadomstolen ansåg att ett registrerat partnerskap erbjuder ändringssökanden och dennas familj ett rättsligt skydd som motsvarar ett äktenskap, och att skillnaderna mellan äktenskap och registrerat partnerskap inte de facto påverkar ändringssökandens situation med tanke på parförhållandet eller familjen. Enligt Europadomstolen behövdes makens samtycke för att båda makarna ska kunna skyddas från konsekvenserna av varandras ensidiga beslut.
Europarådets konvention angående skydd av de mänskliga rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och medicin (FördrS 24/2010), nedan biomedicinkonventionen, trädde i kraft i Finland 2010. Syftet med biomedicinkonventionen är att skydda alla människors värde och utan diskriminering garantera respekt för allas integritet och andra rättigheter och grundläggande friheter med avseende på tillämpningen av biologi och medicin. Artikel 5 i biomedicinkonventionen gäller samtycke. Enligt den får ett ingrepp inom hälso- och sjukvårdens område företas endast efter det att den berörda personen har gett fritt och informerat samtycke därtill. Det är meningen att begreppet ingrepp inom hälso- och sjukvårdens område ska förstås i vid bemärkelse så att det inrymmer alla medicinska åtgärder. Sådana åtgärder är till exempel förebyggande åtgärder, diagnostisering av sjukdomar, vård och behandling, rehabilitering samt åtgärder i samband med undersökning.
Syftet med den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 78 och 80/2002) är att trygga och främja de sociala rättigheterna i Europa. Alla som omfattas av medlemsstatens jurisdiktion ska utan diskriminering garanteras dessa rättigheter. Stadgan trädde i kraft för Finlands del den 1 augusti 2002. Övervakningen av stadgan baserar sig på rapporter om dess genomförande, som konventionsstaterna lämnar regelbundet. Rapporterna granskas av Europeiska kommittén för sociala rättigheter, mellanstatliga kommittén och slutligen av Europarådets ministerkommitté. Europeiska kommittén för sociala rättigheter behandlar dessutom kollektiva klagomål som lämnats in med stöd av stadgan. Kollektiva klagomål kan anföras av europeiska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, internationella medborgarorganisationer som uppfyller vissa förutsättningar samt nationella arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Dessutom kan en stat som är part i ett avtal erkänna rätten för nationella icke-statliga organisationer inom dess jurisdiktion att anföra kollektiva klagomål mot staten. Tilläggsprotokollet till Europeiska sociala stadgan angående ett kollektivt klagomålsförfarande (FördrS 75 och 76/1998) trädde för Finlands del i kraft 1998. Finland har beviljat alla civilsamhällesorganisationer rätt att anföra klagomål till kommittén.
Artikel 11 i den reviderade europeiska sociala stadgan gäller rätten till skydd för den enskildes hälsa. Enligt artikeln åtar sig parterna för att trygga den enskildes rätt till skydd för sin hälsa, antingen direkt eller i samarbete med offentliga eller privata organisationer, att vidta de åtgärder som är nödvändiga bland annat för 1. att så långt som möjligt undanröja orsakerna till ohälsa, 2. att lämna råd och upplysningar för befrämjande av god hälsa och uppmuntran till personligt ansvarstagande i hälsofrågor, och 3. att så långt som möjligt förebygga uppkomsten av epidemier, folksjukdomar och andra sjukdomar samt olycksfall.
Europeiska kommittén för sociala rättigheter gav 2018 ett beslut om artikel 11 i 1961 års stadga i ärendet Transgender Europe och ILGA-Europe mot Tjeckien (nr. 117/2015). I ärendet bad de ändringssökande organisationerna kommittén konstatera att situationen i Republiken Tjeckien antingen som sådan eller med stöd av diskrimineringsklausulen i ingressen till 1961 års stadga om de grundläggande rättigheterna bryter mot artikel 11 på den grunden att personer som vill ändra sina personliga dokument omfattas av ett rättsligt steriliseringskrav. Kommittén konstaterade i sitt beslut att respekten för den fysiska och psykiska integriteten utgör en oskiljaktig del av den rätt till skydd för den enskildes hälsa som tryggas i artikel 11 i 1961 års stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt kommitténs beslut urvattnar villkoret i anslutning till erkännande av en transpersons könsidentitet det fria samtycket och kränker därför den fysiska integriteten, motarbetar begreppet människovärde och kan därför inte anses vara förenligt med rätten till skydd för hälsan som garanteras i artikel 11.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (10, 74, 76 och 86 punkten).
I sin rekommendation från 2010 om åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet (CM/Rec [2010]5) rekommenderar Europarådets ministerkommitté medlemsstaterna att regelbundet se över förhandskraven för fastställande av juridiskt kön för att avlägsna krav som är kränkande. Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa erkännandet av en persons juridiska kön inom alla livsområden, särskilt genom att göra det möjligt att snabbt, transparent och enkelt ändra namn och kön i officiella handlingar. Medlemsstaterna bör också, när så är lämpligt, se till att icke-statliga aktörer erkänner den ändrade könstillhörigheten på motsvarande sätt och inför motsvarande ändringar när det gäller centrala handlingar, såsom studie- och arbetsintyg (punkt 20 och 21).
I samma rekommendation rekommenderar ministerkommittén när det gäller hälsa att medlemsstaterna vidtar lämpliga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att säkerställa att bästa möjliga hälsonivå verkligen kan tillgodoses utan diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att transpersoner faktiskt får tillbörliga tjänster i fråga om könsbekräftande behandling, däribland expertis inom psykologi, endokrinologi och kirurgi i samband med hälso- och sjukvård för transpersoner, utan att bli föremål för orimliga krav. Ingen ska utsättas för könskorrigerande åtgärder utan sitt samtycke (punkt 33 och 35). Medlemsstaterna rekommenderas i bilagan till rekommendationen att vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa säkerheten och människovärdet för alla frihetsberövade, såsom transpersoner, och i synnerhet att vidta skyddsåtgärder mot fysisk misshandel, våldtäkt och andra former av sexuellt utnyttjande som begås av andra fångar eller av personal. Det bör sörjas för tillräckligt skydd och respekt för transpersoners könsidentitet (bilaga 1. A. 4 punkten).
Europarådets parlamentariska församling uppmanar i sin resolution 2048 (2015) (Discrimination against Transgender people in Europe) medlemsländerna att respektera och skydda transpersoners rätt till icke-diskriminering och att inrätta ett snabbt, transparent och tillgänglig förfarande grundat på självbestämmanderätt för att fastställa det juridiska könet, samt att göra dessa förfaranden tillgängliga för alla personer som vill använda dem oberoende av ålder, hälsotillstånd, ekonomisk ställning eller polisens register. Dessutom uppmanar den parlamentariska församlingen bland annat till att slopa kravet på sterilisering och psykiska diagnoser som ett villkor för fastställande av juridiskt kön.
Europarådets parlamentariska församling uppmanar i sin resolution 2239 (2018) (Private and family life: achieving equality regardless of sexual orientation) medlemsstaterna att bland annat säkerställa att deras lagar, föreskrifter och politik som gäller parförhållanden, föräldrar och barn tillämpas utan diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Den parlamentariska församlingen uppmanar medlemsstaterna att trygga rättigheterna för föräldrar och barn i regnbågsfamiljer utan diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Vidare uppmanar den parlamentariska församlingen medlemsstaterna att föreskriva att transföräldrars könsidentitet ska anges korrekt i barnens födelseattest och att säkerställa att personer som använder andra lagliga könsbeteckningar än man eller kvinna utan diskriminering kan erkänna sitt parförhållande och förhållande till sina barn.
Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Niels Muižnieksin gav 2014 en kommentar om de mänskliga rättigheterna (LGBTI children have the right to safety and equality) angående rätten till trygghet och jämlikhet för barn som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter. Enligt kommentaren bör utestängandet av minderåriga personer från möjligheten att fastställa det juridiska könet betraktas som ett av hindren för tillgodoseendet av självbestämmanderätten när det gäller barn som hör till könsminoriteter.
Europeiska unionen
I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2012/C 326/02) finns bestämmelser om bland annat fysisk integritet, respekt för privatlivet och familjelivet, jämlikhet, barnets rättigheter och hälsoskydd. Bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna är bindande för EU:s institutioner, organ och byråer samt för medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten.
Europaparlamentet antog i september 2011 en resolution om mänskliga rättigheter, sexuell läggning och könsidentitet inom ramen för FN (2013/C 56 E/12). I resolutionen konstaterar parlamentet att det är oroat över det stora antalet människorättsbrott och den utbredda diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet som förekommer både inom och utanför EU. Europaparlamentet beklagar att rättigheterna för sexuella minoriteter och könsminoriteter ännu inte alltid efterlevs fullt ut i EU, bland annat när det gäller rätten till fysisk integritet, privatliv och familjeliv samt rätten till likabehandling. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att upphöra med psykiatriseringen av den könsbekräftande behandlingen för transpersoner och att transpersoner fritt ska få välja vårdproducent.
Europaparlamentet antog den 14 september 2021 en resolution om rättigheter för hbtqi-personer i EU (2021/2679(RSP)). I sin resolution kräver Europaparlamentet att EU antar ett gemensamt tillvägagångssätt för att erkänna äktenskap och partnerskap mellan personer av samma kön. I synnerhet uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna att anta relevant lagstiftning för att säkerställa att rätten till privatliv och familjeliv utan diskriminering och till fri rörlighet för alla familjer respekteras fullt ut, inklusive åtgärder för att främja erkännandet av transföräldrars juridiska kön.
Europeiska kommissionen publicerade 2020 meddelandet En jämlikhetsunion: Jämlikhetsstrategi för hbtqi-personer 2020–2025 (COM(2020) 698 final). I strategin behandlas bland annat förbättrandet av erkännandet av identiteten för transpersoner och icke-binära personer och erkännandet av intersexpersoner. Enligt strategin skiljer sig de krav som är tillämpliga för enskilda personer som vill ändra sitt juridiska kön betydligt mellan medlemsstaterna. Under senare år har ett ökande antal medlemsstater gjort betydande förändringar i sin lagstiftning om erkännande av kön mot en modell som bygger på personligt självbestämmande. Andra behåller ett antal krav för erkännande av kön i fråga om transpersoner och icke-binära personer. Dessa kan vara oproportionerliga och strida mot mänskliga rättigheter, såsom Europadomstolen har slagit fast när det gäller krav på operation och sterilisering. Kommissionen avser att främja utbytet av bästa praxis mellan medlemsstater när det gäller lättillgänglig lagstiftning och en tydlig process för ändring av juridiskt kön utgående från självbestämmandeprincipen och utan åldersgränser.
Europeiska kommissionen utfärdar i utredningen Legal gender Recognition in the EU: The journeys of trans people towards full equality från 2020 rekommendationer både till medlemsstaterna och till EU inom ramen för sina befogenheter. Kommissionen rekommenderar att det säkerställs tydliga, transparenta, snabba och respektfulla rättsliga förfaranden för erkännande av könstillhörighet. Alla medlemsstater bör åtminstone avskaffa kränkande och oproportionerliga krav. I synnerhet bör det säkerställas att den juridiska ändringen av kön och namn respekterar personens fysiska integritet och privatliv i enlighet med Europakonventionen, Europadomstolens rättspraxis och EU-rätten. Medlemsstaterna ska inte kräva steriliseringskirurgi eller sådan behandling eller en operation som eventuellt leder till sterilitet. Medlemsstaterna bör agera snabbt och undvika att tillämpa väntetiderna stelt. Dessutom ska medlemsstaterna förbjuda krav på transpersoners skilsmässa eller ogiltigförklaring av äktenskap.
Idaho-deklarationen
Vid konferensen IDAHO Forum 2014, som hölls på Malta i maj 2014, godkändes ett offentligt uttalande som Finland undertecknade tillsammans med 16 andra europeiska stater. I denna så kallade Idaho-deklaration bekräftade länderna sitt engagemang för arbetet mot homofobi och transfobi. I uttalandet är det fråga om en avsiktsförklaring (Declaration of Intent) som syftar till att uttrycka ömsesidigt samförstånd mellan de undertecknande staterna. Avsiktsdeklarationen var en fortsättning på uppropet samma år mot homofobi och transfobi. I uppropet efterlystes en EU-strategi för att trygga rättigheterna för sexuella minoriteter och könsminoriteter. I avsiktsdeklarationen förbinder sig de undertecknande staterna till att iaktta principen om universella mänskliga rättigheter och till att garantera att de mänskliga rättigheterna gäller även personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter. I avsiktsdeklarationen konstateras att personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter är en särskilt utsatt grupp och därför krävs det särskilda åtgärder för att bekämpa homofobi och transfobi. I avsiktsdeklarationen ingår tolv åtgärder som de undertecknande staterna förbinder sig till i sin verksamhet. Till dessa åtgärder hör bland annat utveckling av diskrimineringslagstiftningen, bekämpning av hatbrott och samarbete med det civila samhället.
I deklarationen förbinder man sig bland annat till att säkerställa att en persons könsidentitet erkänns fullt ut inom alla livsområden, särskilt genom att göra det möjligt att i officiella handlingar snabbt, transparent och på ett tillgängligt sätt ändra namn och juridiskt kön. I deklarationen förbinder man sig också till att avlägsna kränkande och oproportionerliga krav för fastställande av juridiskt kön och att säkerställa tillgången till lämpliga tjänster för könsbekräftande behandling.
Yogyakartaprinciperna
En internationell expertgrupp utarbetade 2006 i Yogyakarta i Indonesien en förteckning med 29 principer som är avsedd att komplettera FN:s människorättsinstrument så att också rättigheterna för sexuella minoriteter och könsminoriteter beaktas. Yogyakartaprinciperna är inte internationella förpliktelser som i sig är rättsligt bindande för Finland.
I Yogyakartaprinciperna ingår bland annat rätten till likabehandling och icke-diskriminering: staterna ska vidta lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förebygga och eliminera diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet, inom såväl offentliga som privata livsområden. Rätten till integritet innebär att staterna ska trygga allas rätt att välja när, till vem och hur de lämnar ut uppgifter om sin sexuella läggning eller könsidentitet. Staterna ska skydda alla människor mot godtyckliga eller påtvingade avslöjanden och hot om sådana. För att vars och ens rätt till bästa möjliga hälsonivå ska kunna tillgodoses, ska staterna säkerställa att alla har tillgång till tjänster som gäller sexuell och reproduktiv hälsa och tjänster för upplysning, förebyggande och vård i anslutning till dem. Staterna ska skydda varje människa mot oetiska eller ofrivilliga medicinska åtgärder eller undersökningar.
I Yogyakartaprinciperna ingår också rätten att bilda familj. Staterna ska vidta alla nödvändiga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att säkerställa vars och ens rätt att bilda familj, inklusive adoption och assisterad befruktning. Enligt Yogyakartaprinciperna innebär den rätt som enligt artikel 6 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna tillkommer var och en att överallt erkännas som en person i lagens mening när det gäller sexuella minoriteter och könsminoriteter bland annat att ingen som ett krav för erkännande av juridisk könsidentitet får tvingas genomgå medicinska ingrepp, inklusive könsbekräftande operationer, sterilisering och hormonbehandlingar. Ingen status, som till exempel äktenskap eller föräldraskap, får åberopas för att hindra ett erkännande av en persons juridiska könsidentitet.
Yogyakartaprincip 9 handlar om human behandling under frihetsberövande. Principen innehåller rekommendationer om bland annat den frihetsberövades deltagande i beslutsfattande som gäller tagande i förvar i enlighet med könsidentiteten samt om införande av skyddsåtgärder för att skydda fångar som på grund av könsidentiteten är utsatta för våld och utnyttjande.
År 2017 offentliggjordes en utvidgning av Yogyakartaprinciperna. Yogyakartaprinciperna kompletterades med tio nya principer. Enligt dem ska staterna bland annat säkerställa en snabb, öppen och lättillgänglig mekanism som erkänner och fastställer den juridiska könsidentitet som varje person själv har definierat. Staterna ska göra flera olika könsalternativ tillgängliga. Dessutom ska staterna säkerställa att exempelvis fastställelse av det juridiska könet inte förutsätter godtagbarhetskriterier, såsom till exempel medicinska eller psykologiska interventioner, en psyko-medicinsk diagnos, minimi- eller maximiålder, ställning som make eller förälder eller några andra åsikter av en tredje part. Staterna ska också säkerställa att en persons straffregister, inresestatus eller övriga ställning inte används för att förhindra ändring av namn, juridiskt kön eller könstillhörighet (Yogyakartaprincip 31, YP+10).
Till Yogyakartas principer hör också rätten till bästa möjliga hälsonivå. Enligt den ska staterna bland annat vidta alla nödvändiga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder för att säkerställa att rätten till högsta möjliga hälsoskyddsnivå förverkligas utan diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Staterna ska underlätta tillgången till kompetent och icke-diskriminerande vård och stöd för personer som önskar ändringar i sin kropp vid könsbekräftande behandling och säkerställa att alla tillhandahållare av hälso- och sjukvårdstjänster behandlar klienterna och deras partner utan diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet (Yogyakartaprincip 17).
2.1.3
Lagstiftning och praxis i fråga om transforskning och transvård
Lagstiftning och nationella rekommendationer
Lagstiftningen om ansvaret för att ordna social- och hälsovård håller på att ändras i och med strukturreformen av social- och hälsovårdstjänsterna (social- och hälsovårdsreformen). Innan reformen träder i kraft ansvarar kommunerna fortfarande för ordnandet av social- och hälsovården.
I den gällande lagstiftningen finns bestämmelser om kommunernas ansvar för att ordna hälso- och sjukvård i folkhälsolagen (66/1972) och lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989). I hälso- och sjukvårdslagen och i speciallagar inom hälso- och sjukvården finns närmare bestämmelser om tillhandahållandet av och innehållet i hälso- och sjukvården. Enligt 1 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen omfattar hälso- och sjukvård hälsofrämjande och välfärdsfrämjande verksamhet, primärvård och specialiserad sjukvård. För ordnandet av den specialiserade sjukvården är landet indelat i 20 sjukvårdsdistrikt. Ansvaret för ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet övergår i sin helhet till välfärdsområdena den 1 januari 2023. Vid reformen av social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendet bildas det 21 välfärdsområden i Finland som tar över de social- och hälsovårdstjänster och uppgifter inom räddningsväsendet som kommunerna för närvarande ansvarar för. I Nyland avviker ansvaret för organiseringen av social- och hälsovården från lösningen för det övriga landet så att Helsingfors stad fortfarande har ansvaret för att ordna dessa tjänster. I Nyland kommer också fyra välfärdsområden att ansvara för ordnandet av tjänsterna och inom hälso- och sjukvården dessutom HUS-sammanslutningen.
Enligt 10 § i hälso- och sjukvårdslagen ska en kommun eller en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt ordna hälso- och sjukvårdens innehåll och omfattning enligt vad som krävs för kommuninvånarnas eller invånarnas i samkommunen välbefinnande, patientsäkerhet, sociala trygghet och hälsotillstånd och för det medicinskt, odontologiskt och hälsovetenskapligt bedömda behov som kan motiveras utifrån observation av faktorer som påverkar dessa hälsoaspekter. En kommun och en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt ska se till att servicen för de invånare som den ansvarar för ordnas och är tillgänglig på lika villkor inom hela kommunen eller samkommunen. Från ingången av 2023 är de beskrivna skyldigheterna välfärdsområdets skyldigheter. I hälso- och sjukvårdslagen upphävs 10 § och bestämmelser om motsvarande skyldigheter föreskrivs i 4 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021). Enligt 24 § i hälso- och sjukvårdslagen ska kommunen, i framtiden välfärdsområdet, ordna sjukvårdstjänster för dem som bor i kommunen. Sjukvården ska genomföras med beaktande av patientens behov av medicinsk eller odontologisk behandling och i enlighet med de enhetliga grunderna för vård. Vården ska genomföras på ett ändamålsenligt sätt och genom ändamålsenligt samarbete. Enligt 33 § i den lagen ansvarar en samkommun, i framtiden ett välfärdsområde, för ett sjukvårdsdistrikt inom sitt område för samordningen av tjänsterna inom den specialiserade sjukvården i enlighet med befolkningens och primärvårdens behov. Samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt, i framtiden ett välfärdsområde, ansvarar inom sitt område för ordnandet av den specialiserade sjukvården på enhetliga medicinska och odontologiska grunder.
För ordnande av högspecialiserad sjukvård indelas landet enligt den lagstiftning som ännu är i kraft utom i sjukvårdsdistrikt även i specialupptagningsområden. Till varje specialupptagningsområde ska det höra ett sjukvårdsdistrikt med ett universitet som ger läkarutbildning. I och med social- och hälsovårdsreformen läggs specialupptagningsområdena ned. Däremot inrättas med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård fem samarbetsområden, i vilka det finns ett universitetssjukhus.
I 45 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om arbetsfördelning och centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården till bestämda sjukvårdsdistrikt. Bestämmelserna om centralisering gäller en del av sådana undersökningar, åtgärder och behandlingar som är sällan förekommande eller krävande och därför ska kunna upprepas eller specialkompetens inom flera områden för att förvärva och upprätthålla den kunskap och kompetens som krävs. Syftet med bestämmelserna om centralisering är dessutom bland annat att garantera kvaliteten på hälso- och sjukvården och patientsäkerheten.
Om centraliseringen har utfärdats statsrådets förordning om arbetsfördelning och centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården (582/2017), nedan förordningen om centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården. Genom förordningen påförs vissa sjukvårdsdistrikt ett särskilt ansvar för planering och samordning av den nationella och regionala helheten, för specialiserad sjukvård som ska centraliseras på riksnivå, för specialiserad sjukvård som regionalt ska centraliseras till fem universitetssjukhus eller motsvarande enheter och för annan specialiserad sjukvård som ska centraliseras. Avsikten är att förordningen ska ändras så att den överensstämmer med begreppen i social- och hälsovårdsreformen före ingången av 2023.
Den gällande translagen innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om den medicinska utredning som avses i 1 § i translagen samt om ordnande av sådan medicinsk undersökning och behandling som syftar till könsbyte utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
Social- och hälsovårdsministeriets förordning om ordnandet av undersökning och behandling som syftar till könsbyte samt om den medicinska utredningen för fastställande av transsexuella personers könstillhörighet (1053/2002), nedan transförordningen, trädde i kraft den 1 januari 2003. Utöver de omständigheter som framgår av förordningens rubrik innehåller förordningen bestämmelser om sammansättningen för en multiprofessionell arbetsgrupp som är förtrogen med undersökning och behandling av transsexualitet och om en behandlingsplan.
I transförordningen föreskrivs relativt detaljerat om ordnande av behandling och om den medicinska utredning som utgör en förutsättning för fastställande av juridisk könstillhörighet.
Till skillnad från de övriga bestämmelserna om centralisering av vård finns bestämmelser om centralisering av undersökningar och behandlingar som syftar till könsbyte i 2 § i transförordningen. Enligt den koncentreras undersökning och behandling som syftar till könsbyte till Helsingfors universitetscentralsjukhus, nedan HUCS, och Tammerfors universitetssjukhus, nedan TAYS. När en person söker behandling på grund av transsexualism eller då personens könsidentitet i övrigt kräver utredning ska personen remitteras till fortsatta undersökningar vid ett av de nämnda sjukhusen. Könsbekräftande kirurgi, med undantag för borttagningen av livmodern och ovarierna, koncentreras till HUCS. Den medicinska utredningen lämnas av en specialist i psykiatri som ingår i en multiprofessionell arbetsgrupp vid ett av de nämnda sjukhusen. Dessutom ska en specialist i psykiatri i arbetsgruppen vid det andra sjukhuset genom ett personligt möte med patienten utreda att de medicinska förutsättningarna för fastställande av kön uppfylls (det så kallade second opinion-utlåtandet).
I lagstiftningen om hälso- och sjukvård finns bestämmelser om de tjänster som kommunerna och sjukvårdsdistrikten, i framtiden välfärdsområdena, har organiseringsansvar för samt om de principer som styr ordnandet och produktionen av tjänsterna. På grund av lagstiftningens allmänna karaktär innehåller lagstiftningen dock i regel inga detaljerade bestämmelser om vilken vård och undersökningar som hör till tjänsteutbudet inom hälso- och sjukvården och hur tjänsterna ska genomföras i praktiken. Med tjänsteutbudet inom hälso- och sjukvården avses offentligt finansierade hälso- och sjukvårdstjänster. Dessa omfattar den offentliga hälso- och sjukvården och privata hälsovårdstjänster som man får sjukvårdsersättning för. I anslutning till social- och hälsovårdsministeriet finns tjänsteutbudsrådet för hälso- och sjukvården som har i uppgift att följa upp och bedöma tjänsteutbudet inom hälso- och sjukvården och att lämna rekommendationer om vilka hälso- och sjukvårdsåtgärder, undersökningar samt vård- och rehabiliteringsmetoder som ska höra till eller uteslutas ur tjänsteutbudet (78 a § i hälso- och sjukvårdslagen och statsrådets förordning om tjänsteutbudsrådet för hälso- och sjukvården (63/2014)). Bestämmelser om principerna för de undersökningar, den vård och de behandlingar som ingår i tjänsteutbudet finns i 7 a § i hälso- och sjukvårdslagen.
Tjänsteutbudsrådet för hälso- och sjukvården har gett tre rekommendationer om de medicinska behandlingsmetoderna för könsdysfori (STM038:00/2020), rekommendationerna gäller både vuxna och minderåriga. Rekommendationerna baserar sig på den lagstiftning som gällde när rekommendationen godkändes och nuvarande vårdpraxis. I rekommendationerna betonas primärvårdens roll som vårdinstans vid könsdysfori. I rekommendationerna preciseras de kriterier på basis av vilka det är motiverat att sända personerna till de multidisciplinära utredningspoliklinikerna vid HUCS eller TAYS.
Enligt tjänsteutbudsrådets rekommendation ska psykosocialt stöd vid oklar könstillhörighet i det första skedet erbjudas antingen inom primärvården i den egna kommunen eller den specialiserade sjukvården i enlighet med symtomens svårighetsgrad och nivåstruktureringen av vårdbehovet. Bedömningen av ett eventuellt behov av psykiatrisk och psykosocial vård ska vara gjord och eventuell vård eller behandling ordnad redan innan personen remitteras till den centraliserade polikliniken för könsidentitetsutredningar. Detta bidrar till en ändamålsenlig fördelning av hälso- och sjukvårdsresurserna och säkerställer att utredningar och eventuella behandlingar sätts in vid lämplig tidpunkt.
Internationella vårdrekommendationer
Sjukdomsklassifikationen ICD-10 är en internationell klassifikation som beskriver dödsorsaker, sjukdomar, olycksfall och orsaker till anlitande av hälso- och sjukvårdstjänster som Världshälsoorganisationen, nedan WHO, svarar för. Flera länder – inklusive Finland – har använt sig av en lokal version av ICD-10, där det gjorts preciseringar eller strykningar som passar lokala förhållanden och underlättar användningen av klassifikationen. Finlands ICD-10-klassifikation baserar sig på WHO:s internationella sjukdomsklassifikation. Utöver de internationella koderna innehåller den också nationella tilläggskoder och sammanbindande tecken. Institutet för hälsa och välfärd svarar för innehållet i Finlands version och för översättningens språkdräkt. I sjukdomsklassifikationen ICD-10 hör transsexualism (diagnoskod F64.0) till könsidentitetsstörningar (F64), som finns i gruppen andra personlighetsstörningar och beteendestörningar hos vuxna (F63–F69). Detta finns i kapitlet Psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar.
WHO:s världshälsoförsamling antog i maj 2019 den nya sjukdomsklassifikationen ICD-11, som trädde i kraft den 1 januari 2022. WHO:s strävan är att införa den nya klassifikationen globalt den 1 januari 2022, men i Finland har ännu inte fattats några beslut om att ta den i bruk. Diagnoskoderna F64.0 transsexualism och F64.2 könsidentitetsstörning i barndomen som användes tidigare, benämns och definieras i den nya uppdaterade sjukdomsklassifikationen som könsinkongruens (gender incongruence, benämningen på svenska är tills vidare inte etablerad) samt överförs till det nya kapitlet om sexualhälsa (Conditions related to sexual health).
Det att könsinkongruens även i fortsättningen inkluderas i sjukdomsklassifikationen har ansetts trygga transpersoners tillgång till vård.
Enligt FN:s rapport Living free and Equal från 2016 ska staterna säkerställa att personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter och intersexpersoner har lika möjligheter att få hälsovårdstjänster, även med fokus på sexualhälsa och reproduktiv hälsa. God praxis innefattar bland annat hälsovårdspraxis som tillgodoser bland annat transpersoners särskilda behov av hälsovård i enlighet med internationella människorättsnormer. Dessutom konstateras det i rapporten att internationella och nationella sjukdomsklassifikationer bör revideras så att de patologiska och stämplande kategorierna, särskilt sådana som hänför sig till transpersoner och intersexpersoner, stryks. Enligt rapporten ska staterna dessutom ha en enkel administrativ process där transpersoners identitet och namn erkänns genom en enkel anmälan, utan krav på medicinsk diagnos, kirurgisk eller medicinsk behandling, skilsmässa eller sterilisering. Lagstiftningen bör göra också icke-binära könsidentiteter möjliga. Minderåriga bör också ha möjlighet att fastställa sitt juridiska kön.
Den internationella hälsoorganisationen World Professional Association for Transgender Health, nedan WPATH, har sedan 1970-talet utarbetat vårdrekommendationer som syftar till att främja evidensbaserad behandling av könskonflikt. Rekommendationerna (Standards of Care for the Health of Transsexual, Transgender, and Gender-Nonconforming People) uppdaterades senast 2012 och en ny uppdatering av dem pågår som bäst.
Till de huvudsakliga behandlingslinjerna för könskonflikt enligt WPATH:s rekommendation hör ändringar som syftar till ändring av könsuttryck och könsroll, hormonbehandling, kirurgisk ändring av könsegenskaper och psykoterapi. Innan behandlingen inleds ska personen i fråga genomgå en grundlig psykiatrisk undersökning. Syftet med undersökningen är bland annat att säkerställa att könskonflikten inte är sekundär eller kan förklaras bättre med någon annan diagnos. Undersökningarna varierar beroende på om det är fråga om ett barn, en ung person eller en vuxen. Utöver de behandlingar som nämns ovan eller som alternativ kan också andra metoder för att lindra könskonflikt användas. Sådana andra metoder är bland annat socialt stöd, röst- och kommunikationsterapi för att utveckla de verbala och icke-verbala kommunikationsfärdigheterna samt ändring av namn och könsbeteckning i identitetshandlingar.
I rekommendationerna från WPATH betonas att den viktigaste skillnaden mellan barn och unga som upplever könsdysfori är andelen personer vars dysfori kvarstår fram till vuxenåldern. Könsdysfori som upplevs i barndomen fortsätter inte nödvändigtvis fram till vuxenåldern. Däremot verkar det vara mer sannolikt att köndysfori hos unga finns kvar ända fram till vuxen ålder.