1
Lagförslag
151 §.Polisen och gränskontrollmyndigheten. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1953 av den 26 oktober 2016 föreskrivs det om inrättandet av en europeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och om upphävande av rådets rekommendation av den 30 november 1994. Förordningen trädde i kraft den 8 april 2017. Förordningen förpliktar medlemsstaterna att vid återvändande av tredjelandsmedborgare använda en gemensam resehandling. Det är för tydlighetens skull nödvändigt att det i utlänningslagen föreskrivs om behörighet av bevilja en resehandling. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. enligt vilket resehandlingen beviljas av polisen eller gränskontrollmyndigheten.
Den europeiska resehandling som avses i förordningen ersätter det dokument som baserar sig på Europeiska rådets rekommendation från 1994 och som är ett av Europeiska unionen beviljat enhetligt utformat resedokument för avlägsnande av tredjelandsmedborgare. Avsikten med den nya resehandlingen är att underlätta och effektivisera återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Avsikten med förordningen är att handlingen ska göras mer officiell med hjälp av en enhetlig utformning och säkerhetsdetaljer och att den således ska göras till en handling som bättre godkänns i tredjeländer än det nuvarande dokument som grundar sig på rekommendationen och som är friare utformat.
Polisen och gränskontrollmyndigheterna har årligen beviljat cirka 300–500 stycken av det nuvarande dokumentet på en för ändamålet särskilt utarbetad blankett. Resedokumentet har i huvudsak använts av polisen, och gränskontrollmyndigheterna har årligen använt dokumentet cirka 20–30 gånger. Resedokumentet beviljas i situationer där man håller på att återsända tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och som inte har dokument som berättigar till resande. Resedokumentets godtagbarhet som sådant, utan andra dokument som styrker identiteten hos den som ska återsändas, varierar beroende på den stat som tar emot den som återsänds. Resedokumentets största betydelse är ofta att flygbolagen utan undantag godkänner dokumentet som ett dokument som krävs på flyg. Resehandlingen ska beviljas på myndigheternas initiativ på basis av uppgifterna om den som ska återsändas. Resehandlingen underlättar den verkställande myndighetens arbete och handlingen ger i sig inte upphov till skyldigheter eller rättigheter för den som återsänds. Resehandlingen är i kraft endast under tillbakaresan.
172 §.Verkställighet av avlägsnande ur landet av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. Det föreslås att bestämmelserna om verkställighet när det gäller unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ska flyttas till 13 kap. om rättsskydd, där det också finns bestämmelser om verkställighet av avlägsnande ur landet av tredjelandsmedborgare. En del av bestämmelserna i 13 kap. gäller också unionsmedborgare och därmed jämförbara personer, och avsikten med den föreslagna förflyttningen av bestämmelser är att verkställighetsbestämmelserna ska utgöra en tydligare helhet. Det föreslås att det i paragrafen tas in en hänvisningsbestämmelse. I paragrafens nya och enda moment ska det konstateras att på verkställigheten av avlägsnande ur landet av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar tillämpas 199, 201 a och 202 §.
192 §.Behörig förvaltningsdomstol. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. I det nya 5 mom. fastställs det att förvaltningsdomstolen ska behandla besvär över utvisningsbeslut som fattats med stöd av 149 § 1 mom. 2–4 punkten eller 149 § 4 mom. skyndsamt. Detsamma gäller besvär över utvisningsbeslut som fattats på den grunden att den som ska utvisas anses äventyra allmän ordning eller säkerhet i 156 § avsett sätt. Genom bestämmelsen ska förvaltningsdomstolarna ges lagstadgad rätt att prioritera behandlingen av dessa besvärsärenden. I och med förslaget vinner beslut snabbare laga kraft. I paragrafen föreslås också språkliga ändringar.
196 §.Anförande av besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Det föreslås att 5 mom. i paragrafen ändras så att ett besvärsärende ska behandlas skyndsamt när det gäller ett utvisningsbeslut som har fattats med stöd av 149 § 1 mom. 2–4 punkten eller 149 § 4 mom. Detsamma gäller besvär över utvisningsbeslut som fattats på den grunden att den som ska utvisas anses äventyra allmän ordning eller säkerhet i 156 § avsett sätt. Genom bestämmelsen ska högsta förvaltningsdomstolen ges lagstadgad rätt att prioritera behandlingen av dessa besvärsärenden. I och med förslaget vinner beslut snabbare laga kraft. I den svenska språkdräkten i paragrafen föreslås också en språklig ändring.
198 b §.Ansökan som avser verkställighet. Det föreslås att paragrafen ändras så att det till den fogas ett nytt 2 mom. Paragrafen innehåller i nuläget en bestämmelse om tidsfristen för ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet när det gäller vissa avvisningsbeslut som gäller avslag på ansökan om internationellt skydd.
I det nya 2 mom. föreslås en tidsfrist inom vilken en ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet av utvisningsbeslut ska lämnas in till förvaltningsdomstolen. Bestämmelsen gäller de utvisningsbeslut som enligt den föreslagna 200 § ska behandlas skyndsamt. I det nya 2 mom. fastställs det att när beslut om utvisning har fattats med stöd av 149 § 1 mom. 2–4 punkten eller 149 § 4 mom., ska ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställigheten göras inom 30 dagar från det att beslutet har delgivits sökanden. När besvär har anförts kan enligt 32 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen besvärsmyndigheten förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas eller föreskriva något annat som gäller verkställigheten. Enligt den föreslagna lagändringen är tidsfristen för ansökan om förbud mot verkställighet längre än tidsfristen enligt 1 mom. Tidsfristen är lika lång som den tidsfrist som föreskrivs för överklagande. Detta är behövligt eftersom det i dessa situationer är fråga om utvisningsbeslut som gäller personer som eventuellt redan vistats länge i Finland med uppehållstillstånd. Bestämmelsen i det föreslagna nya 2 mom. gäller inte EU-medborgare och deras familjemedlemmar. Enligt artikel 31 i direktivet om fri rörlighet får utvisningsbeslut inte verkställas förrän beslut har fattats om en eventuell ansökan om förbud mot verkställighet. Av ordalydelsen i direktivet följer att det inte heller är tillåtet att begränsa denna rätt till en ansökan om förbud mot verkställighet som ska göras inom en viss tidsperiod.
199 §.Avgörande av ansökan som avser verkställighet. I 4 mom. i paragrafen fastställs det att beslut om en i 198 b § avsedd ansökan ska fattas inom sju dagar. Det är fråga om beslut som fattas om ansökningar som avser verkställighet i vissa ärenden som gäller internationellt skydd. I denna regeringsproposition föreslås att det till 198 b § fogas ett nytt 2 mom. som gäller ansökningar som avser verkställighet av vissa utvisningsbeslut. Av denna orsak är det behövligt att hänvisningen i 4 mom. ändras så att det i momentet i fortsättningen hänvisas endast till beslut som gäller den ansökan som avses i 198 b § 1 mom.
200 §.Verkställighet av beslut om utvisning. Den gällande 200 § innehåller en allmän bestämmelse om verkställighet av beslut om avlägsnande ur landet och enligt den får beslut om avlägsnande ur landet, som får överklagas genom besvär, inte verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft, om inte något annat föreskrivs i utlänningslagen. Paragrafen innehåller också en bestämmelse om när ett beslut trots att det har vunnit laga kraft eller är verkställbart inte får verkställas, samt en bestämmelse om att ett beslut inte får verkställas inom den tidsfrist som fastställts för frivillig återresa. Till paragrafen har det också fogats en bestämmelse om verkställighet av beslut som gäller nekad inresa. Paragrafen tillämpas när det är fråga om verkställighet av beslut som gäller tredjestatsmedborgare.
Det finns redan många undantag från huvudregeln enligt den gällande 200 §. Beslut om nekad inresa får verkställas även om de överklagats, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. I fråga om avvisningsbeslut, som det föreskrivs om i 201 §, är huvudregeln för verkställighet raka motsatsen till huvudregeln enligt 200 §. Huvudregeln för avvisningsbeslut är att de får verkställas även om de överklagats, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Det finns dock undantag från verkställigheten av avvisningsbeslut i fråga om dem som ansöker om internationellt skydd. Den huvudregel som föreslås i 200 § är således inte huvudregeln för verkställighet av avvisningsbeslut och gäller inte alls verkställighet av beslut som gäller nekad inresa. I fråga om utvisningsbeslut har situationen länge varit den att de får verkställas först när de har vunnit laga kraft, men ett undantag från detta fastställdes 2015. Utlänningslagen ändrades då så att det till lagen fogades en ny 200 a §, enligt vilken ett utvisningsbeslut i vissa fall får verkställas före beslutet har vunnit laga kraft, dock tidigast den åttonde dagen efter delgivningen av beslutet, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
I denna proposition föreslås det att bestämmelserna om verkställighet av avlägsnande ur landet ska förtydligas. Därför föreslås det att bestämmelserna om verkställighet av utvisnings- och avvisningsbeslut och av beslut om nekad inresa ska finnas i en egen paragraf. Utöver detta ska de bestämmelser som är gemensamma för verkställigheten av avlägsnande ur landet och nu finns i lagens 200 och 202 § samlas i en paragraf. Det föreslås att bestämmelserna om verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut som gäller EU-medborgare och deras familjemedlemmar ska flyttas från 10 kap. till 13 kap.
Den föreslagna nya 200 § gäller endast verkställighet av beslut om utvisning av tredjestatsmedborgare. I 1 mom. i paragrafen bevaras den gällande bestämmelsen, men den ändas dock så att det i den hänvisas till beslut om utvisning i stället för till beslut om avlägsnande ur landet. I momentet fastställs det att ett beslut om utvisning, som får överklagas genom besvär, inte får verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft, om inte något annat föreskrivs i denna lag. Om det behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen i ärendet hindrar besvären inte verkställigheten av beslutet, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
I 2 mom. föreslås det att ett utvisningsbeslut som har fattats med stöd av 149 § 1 mom. 2–4 punkten eller 149 § 4 mom. får verkställas tidigast 30 dagar från det att beslutet har delgivits, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. En utlänning som har haft uppehållstillstånd får enligt 149 § 1 mom. 2 punkten i utlänningslagen utvisas ur landet, om han eller hon konstaterats ha gjort sig skyldig till ett brott för vilket det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst ett år, eller om han eller hon konstaterats ha gjort sig skyldig till upprepade brott. Enligt 1 mom. 3 punkten i den paragrafen får en utlänning utvisas, om han eller hon genom sitt uppträdande har visat att han eller hon är farlig för andras säkerhet. En utlänning kan enligt 1 mom. 4 punkten också utvisas, om han eller hon i Finland har bedrivit, eller det med hänsyn till hans eller hennes tidigare verksamhet eller annars finns grundad anledning att misstänka att han eller hon i Finland börjar bedriva verksamhet som äventyrar den nationella säkerheten. Enligt 149 § 4 mom. får en utlänning som i Finland har beviljats EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta utvisas ur landet endast om han eller hon utgör ett omedelbart och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet. Migrationsverket fattar alltid ett utvisningsbeslut när det bereder en helhetsbedömning enligt 146 § i utlänningslagen och i den bedömningen tas hänsyn till de omständigheter som beslutet grundar sig på samt sådana omständigheter och förhållanden i sin helhet som annars inverkar på saken. Vid bedömningen ska särskilt avseende fästs vid barnets bästa och skyddet för familjelivet. Hänsyn ska också tas till hur länge och i vilket syfte utlänningen har vistats i landet samt karaktären hos det uppehållstillstånd som beviljats utlänningen, utlänningens band till Finland samt hans eller hennes familjemässiga, kulturella och sociala anknytning till hemlandet. Alla personer som utvisas med stöd av 149 § 1 mom. 2–4 punkten eller 149 § 4 mom. kan anses utgöra ett sådant hot mot allmän ordning eller säkerhet eller den nationella säkerheten att det är motiverat att beslutet verkställs genom ett påskyndat förfarande. På grund av rättsskyddet för den som ska utvisas föreslås det i momentet att utvisningsbeslut dock inte får verkställas förrän en i 198 b § 2 mom. avsedd ansökan har avgjorts. Tillämpningsområdet enligt 2 mom. omfattar inte de utvisningsbeslut som har fattats med stöd av 149 § 1 mom. 1 punkten. I dem utgör grunden för beslutet att en utlänning vistas i Finland utan uppehållstillstånd, när ett sådant krävs. I dessa fall ska paragrafens 1 mom. tillämpas enligt vilket ett beslut, som får överklagas genom besvär, inte får verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft.
Det föreslås att bestämmelsen i det gällande 3 mom. som har samband med förbud mot tillbakasändning enligt 147 § flyttas till 202 §. I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om verkställighet av utvisningsbeslut när det är fråga om en utlänning vars flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande har upphört. Enligt artikel 46 i förfarandedirektivet ska medlemsstaterna fastställa skäliga tidsfrister och andra nödvändiga bestämmelser som har samband med rätten till effektiva rättsmedel. Tidsfristerna får inte göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva denna rätt. Medlemsstaterna ska låta behöriga utlänningar stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut. När denna rätt har utövats inom tidsfristen har utlänningen rätt att avvakta resultatet av omprövningen. Denna rätt gäller också utlänningar vars status som internationellt skyddsbehövande har upphört enligt 107 § i utlänningslagen eller återkallats enligt 108 § i utlänningslagen. Om ett utvisningsbeslut gäller en sådan person får beslutet inte verkställas före förvaltningsdomstolens beslut eftersom förvaltningsdomstolen också ska bedöma om utlänningen fortfarande behöver internationellt skydd och om förbudet mot tillbakasändning enligt 147 § påverkar personens situation. I momentet föreslås det att ett utvisningsbeslut, som får överklagas genom besvär, och som gäller en utlänning vars flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande har upphört, inte får verkställas förrän utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. I momentet ska också för tydlighetens skull bestämmelsen i 1 mom. upprepas, dvs. att om det behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen i ärendet hindrar besvären inte verkställigheten av beslutet, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
I 4 mom. görs det inga innehållsmässiga ändringar av bestämmelsen om att ett beslut inte får verkställas inom den tidsfrist som fastställts för frivillig återresa med stöd av 147 a §. Verkställighet är dock tillåten om det finns risk för att personen flyr eller personen anses äventyra allmän ordning eller säkerhet. I praktiken torde en tidsfrist för frivillig återresa inte ofta fastställas när det är fråga om utvisningsbeslut som grundar sig på 149 § 1 mom. 2–4 punkten eller 149 § 4 mom. I momentet ska det i stället för till beslut om avlägsnande ur landet hänvisas till beslut om utvisning eftersom 200 § enligt förslaget ska gälla endast beslut om utvisning. En motsvarande bestämmelse ska fogas till 201 § som också ska ändras på det föreslagna sättet och som gäller avvisningsbeslut.
Till 5 mom. ska flyttas den bestämmelse som finns i den gällande 200 a §. Innehållet i bestämmelsen ändras inte. Ett utvisningsbeslut som grundar sig på att förutsättningarna för beviljande av ett i 51 § avsett tillfälligt uppehållstillstånd inte längre föreligger, får verkställas tidigast den åttonde dagen efter det att beslutet har delgivits sökanden, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Ett utvisningsbeslut kan alltså verkställas trots att det har överklagats. Före verkställigheten ska det säkerställas att tidsfristen omfattar minst fem vardagar. En ändring av lagen gjordes 2015 (194/2015). Liksom det konstateras i regeringens proposition (RP 170/2014 rd) är avsikten att en utlänning ska få utvisas ur landet när den situation som utgjorde grund för beviljandet av tillståndet har förändrats och det tillfälliga hindret för återresan är undanröjt. Då ska myndigheten antingen få återkalla uppehållstillståndet eller låta bli att bevilja fortsatt tillstånd.
Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att det i den hänvisas endast till utvisningsbeslut, varmed den motsvarar innehållet i den i enlighet med förslaget ändrade paragrafen. I paragrafen föreslås också språkliga ändringar.
200 a §.Verkställighet av utvisning när ett tillfälligt hinder är undanröjt. Det föreslås att bestämmelsen i paragrafen flyttas så att den blir nytt 5 mom. i 200 § och att 200 a § samtidigt upphävs.
201 §.Verkställighet av beslut om avvisning. I 1 mom. i paragrafen fastställs, liksom i nuläget, huvudregeln för verkställighet av avvisningsbeslut. Bestämmelsen ändras inte till innehållet och den gäller fortfarande endast tredjestatsmedborgare. Ett avvisningsbeslut får verkställas trots ändringssökande, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Bestämmelsen ska, liksom i nuläget, tillämpas i sin helhet på de avvisningsbeslut som fattas av gränskontrollmyndigheten eller polisen samt Migrationsverkets beslut till den del det inte är fråga om avvisning av en utlänning som har ansökt om internationellt skydd. I momentet fastställs det, liksom i nuläget, att om det behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen i ärendet hindrar besvären inte verkställigheten av beslutet, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Det föreslås att andra meningen i det gällande momentet ska flyttas till paragrafens 3 mom. Andra meningen innehåller, liksom i nuläget, huvudregeln för verkställighet av avvisningsbeslut som har samband med en ansökan om internationellt skydd. I och med förflyttningen finns bestämmelserna om verkställighet av avvisningar som har samband med internationellt skydd för tydlighetens skull i på varandra följande moment.
I 2 mom. fastställs det att ett avvisningsbeslut inte får verkställas inom den tidsfrist som fastställts för frivillig återresa med stöd av 147 a §. Verkställighet är dock tillåten om det finns risk för att personen flyr eller personen anses äventyra allmän ordning eller säkerhet. En motsvarande bestämmelse finns nu i 200 § 3 mom. där den gäller både utvisningsbeslut och avvisningsbeslut. En bestämmelse med samma innehåll om hur frivillig återresa inverkar på verkställigheten föreslås i fråga om utvisningsbeslut i 200 § som enligt förslaget ska ändras.
Till 3 mom. ska från det gällande 1 mom. flyttas bestämmelsen enligt vilken Migrationsverkets beslut om avvisning när en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd dock inte får verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft, om inte något annat föreskrivs nedan i denna paragraf. Bestämmelsen gäller avvisningsbeslut som fattas om en person som har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan har behandlats i ett s.k. normalt förfarande. Bestämmelsens innehåll ändras inte, men det föreslås att ordalydelsen i den ändras liksom att det i den inte längre hänvisas till de beslut som Migrationsverket fattar, utan till avvisningsbeslut som får överklagas genom besvär. Denna formulering motsvarar den ordalydelse som redan i nuläget används i 200 § och detta leder till att de uttryck som används i bestämmelserna förenhetligas. Av samma orsak ska i momentet upprepas också bestämmelsen i 1 mom., dvs. att om det behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen i ärendet hindrar besvären inte verkställigheten av beslutet, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
I 4 mom. ska bestämmelsen i det gällande 2 mom. tas in och enligt den bestämmelsen får Migrationsverkets beslut om avvisning av en person som ansöker om internationellt skydd när beslutet har fattats med stöd av 95 b § eller 103 § 2, 3 eller 4 punkten verkställas efter det att beslutet delgivits sökanden, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Innehållet i bestämmelsen ändras inte.
I 5 mom. ska bestämmelsen i det gällande 3 mom. tas in och enligt den bestämmelsen får ett beslut som med stöd av 103 § 1 punkten har fattats om avvisning av en utlänning som kommit från ett säkert asylland eller med stöd av 104 § om avvisning av en sådan utlänning vars ansökan har betraktats som uppenbart ogrundad, verkställas tidigast den åttonde dagen efter det att beslutet har delgivits sökanden, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Före verkställigheten ska det säkerställas att tidsfristen har omfattat minst fem vardagar. Innehållet i bestämmelsen ändras inte.
I 6 mom. ska bestämmelsen i det gällande 4 mom. tas in. Enligt momentet får ett avvisningsbeslut inte verkställas på det sätt som föreskrivs i 2 och 3 mom. innan den ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet som avses i 198 b § har avgjorts. Momentet fogades till paragrafen 2015 (194/2015) och det grundar sig på det i artikel 46.8 i förfarandedirektivet angivna kravet på att medlemsstaterna ska tillåta sökanden att stanna kvar på deras territorium i avvaktan på resultatet av ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet. Också enligt artikel 27.3 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställigheten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om den första begäran om uppskov. Eftersom det i denna proposition föreslås att det till 198 b § ska fogas ett nytt 2 mom. som gäller ansökningar som avser verkställighet av vissa utvisningsbeslut föreslås det att hänvisningsbestämmelsen i momentet ska ändras så att det i den hänvisas till 198 b § 1 mom. i stället för till hela paragrafen.
I 7 mom. ska bestämmelsen i det gällande 5 mom. tas in. Enligt den hindrar inlämning av en andra ny ansökan som avses i 102 § inte att ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut som har fattats med stöd av 103 § 4 punkten verkställs. Momentet fogades till paragrafen 2015 (194/2015). Innehållet i bestämmelsen ändras inte. Bestämmelsen grundar sig på artikel 41.1 b i förfarandedirektivet enligt vilken medlemsstaterna får göra undantag från sökandens rätt att stanna kvar på en medlemsstats territorium om sökanden lämnar in ytterligare en efterföljande ansökan om det redan har fattats ett lagakraftvunnet beslut om att inte pröva den första efterföljande ansökan eller den har betraktats som ogrundad.
I 8 mom. ska bestämmelsen i det gällande 6 mom. tas in. Momentet i fråga fogades till lagen 2016 (646/2016). Innehållet i bestämmelsen ändras inte. Om en sökande återkallar sina besvär i ett ärende som gäller internationellt skydd, hindrar en ny ansökan enligt 102 § inte att ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut som har fattats med anledning av en tidigare ansökan verkställs. Med ny ansökan avses enligt 102 § i utlänningslagen en ansökan om internationellt skydd som en utlänning lämnar in efter att ha meddelats ett lagakraftvunnet beslut av Migrationsverket eller förvaltningsdomstolen på sin tidigare ansökan. Om en ny ansökan inte innehåller några nya grunder, kan ansökan enligt 103 § 4 punkten i utlänningslagen avvisas utan prövning. Ett beslut får dock inte verkställas om återsändandet av en utlänning utsätter honom eller henne för en sådan fara som avses i 147 §.
I paragrafen föreslås också språkliga ändringar.
201 a §.Verkställighet av avlägsnande ur landet av unionsmedborgare och därmed jämförbara personer samt deras familjemedlemmar. Det föreslås att en ny 201 a § fogas till lagen. I paragrafen föreskrivs det om verkställighet av avlägsnande ur landet av unionsmedborgare och därmed jämförbara personer samt deras familjemedlemmar. Bestämmelser om detta finns i 172 § i den gällande lagen. Paragrafen finns i lagens 10 kap. där det föreskrivs om vistelse i fråga om medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer. Enligt 3 § 2 punkten i lagen avses med unionsmedborgare och därmed jämförbara personer medborgare i Europeiska unionens medlemsstater samt medborgare i Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.
Att paragrafen flyttas till 13 kap. som gäller rättsskydd gör att verkställighetsbestämmelserna förtydligas eftersom 10 kap. också i nuläget delvis tillämpas tillsammans med bestämmelserna i 13 kap. I fortsättningen ska det i 10 kap. fortfarande föreskrivas om grunderna för avlägsnande ur landet av EU-medborgare och därmed jämförbara personer. När det gäller tredjelandsmedborgare föreskrivs det fortfarande i 9 kap. om grunderna för avlägsnande ur landet. Bestämmelser om verkställighet av alla dessa beslut ska dock i fortsättningen finnas i 13 kap.
Paragrafens 1 mom. ska ha samma innehåll som 172 § 1 mom. i den gällande lagen. I momentet fastställs det att ett avvisningsbeslut kan verkställas omedelbart trots att ändring har sökts, om det har fattats med stöd av 167 § 1 punkten eller 169 § 1 mom. och ärendet på goda grunder är brådskande.
Också paragrafens 2 mom. ska ha samma innehåll som 172 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt det momentet kan ett avvisningsbeslut som fattats med stöd av 167 § 2 eller 3 punkten verkställas tidigast 30 dagar efter det att beslutet har delgivits. Det är fråga om situationer där en utlänning redan befinner sig i landet, och en fortsatt vistelse i Finland skulle förutsätta registrering av uppehållsrätten eller utfärdande av ett uppehållskort, men villkoren för registrering av uppehållsrätten eller utfärdande av uppehållskortet inte uppfylls. Det är också fråga om situationer där en utlänning under sin kortvariga vistelse oskäligt belastat Finlands socialvårdssystem genom att upprepat ty sig till utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) eller därmed jämförbara förmåner eller på annat motsvarande sätt. Om ett avvisningsbeslut som har fattats med stöd av 167 § 3 punkten grundar sig på att den som ska avvisas anses äventyra allmän ordning eller säkerhet och om ärendet på goda grunder är brådskande, kan avvisningsbeslutet verkställas trots att ändring har sökts, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
Paragrafens 3 mom. som gäller verkställighet av utvisningsbeslut ska innehålla huvudregeln enligt 172 § 3 mom. i den gällande lagen för när beslut om utvisning av EU-medborgare och därmed jämförbara personer samt deras familjemedlemmar är verkställbara. Om unionsmedborgare och deras familjemedlemmar utvisas med stöd av 168 § eller nordiska medborgare utvisas med stöd av 169 § 2 mom. kan beslutet verkställas först efter det att ärendet har avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft. Bestämmelsen ska dock preciseras så att det i den hänvisas till beslut som får överklagas genom besvär. Denna formulering motsvarar den gällande ordalydelsen i 200 § och detta leder till att de uttryck som används i bestämmelserna förenhetligas. Av samma orsak ska i momentet upprepas också vad som föreskrivs i 200 § 1 mom. och 201 § 1 mom., dvs. att om det behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen i ärendet hindrar besvären inte verkställigheten av beslutet, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
I det gällande 172 § 4 mom. finns en hänvisning till tillämpningen av 202 §. Eftersom det föreslås att de andra bestämmelserna i 172 § ska flyttas till 13 kap. dit det föreslås att alla bestämmelser om verkställighet av avlägsnande ur landet ska flyttas är hänvisningsbestämmelsen inte längre nödvändig. I det föreslagna nya 4 mom. föreslås ett undantag från huvudregeln enligt 3 mom. enligt vilken ett utvisningsbeslut som har fattats med stöd av 168 § eller 169 § 2 mom. kan verkställas efter det att ärendet har avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft. I momentet föreslås att det ska fastställas att om beslut om utvisning har fattats på den grunden att den som ska utvisas anses äventyra allmän ordning eller allmän säkerhet i enlighet med vad som föreskrivs i 156 §, kan beslutet verkställas tidigast 30 dagar från det att beslutet har delgivits, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Enligt artikel 31 i direktivet om fri rörlighet ska en person som det fattats ett utvisningsbeslut om av skäl i anknytning till allmän ordning, säkerhet eller hälsa kunna överklaga eller begära omprövning av beslutet. Om överklagandet eller begäran om omprövning av beslutet om utvisning åtföljs av en ansökan om ett interimistiskt beslut om att verkställigheten av utvisningen ska skjutas upp, får den faktiska utvisningen från territoriet inte ske förrän det interimistiska beslutet har fattats. I momentet ska det fastställas att när det i ärendet har lämnats in en ansökan om avbrytande av eller förbud mot verkställigheten får beslutet inte verkställas förrän ansökan som gäller detta ärende har avgjorts. I motsats till 200 § 2 mom. ska det i detta moment inte heller hänvisas till tidsfristen enligt 198 b § 2 mom. för att göra en ansökan om avbrytande av verkställighet.
Paragrafens 5 mom. ska ha samma innehåll som 172 § 5 mom. i den gällande lagen. Vid delgivningen av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut ska anges den tid inom vilken den som ska avvisas eller utvisas ska avlägsna sig ur landet. Tidsfristen ska vara minst en månad från dagen för delgivningen, om det inte föreligger grundade brådskande skäl för avlägsnandet. Under denna tid kan beslutet inte verkställas genom myndighetsåtgärder. Enligt artikel 30.3 i direktivet om fri rörlighet ska delgivningen till den som ska avlägsnas ur landet innehålla uppgifter om hur lång tid som står till dennes förfogande för att avlägsna sig ur landet. Denna tidsfrist ska vara minst en månad från delgivningen av beslutet, om det inte finns grundade brådskande skäl för avlägsnandet ur landet. Ett grundat brådskande skäl kan t.ex. vara att en persons vistelse i landet utgör ett hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet.
Paragrafens 6 mom. ska ha samma innehåll som 172 § 6 mom. i den gällande lagen. Den myndighet som verkställer ett beslut om avvisning eller utvisning är skyldig att säkerställa att det föreligger grunder för avlägsnande ur landet, om det gått mer än två år sedan beslutet fattades. Den verkställande myndigheten ska hos den myndighet som fattade beslutet kontrollera om den som ska avlägsnas ur landet fortfarande utgör ett verkligt hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet och bedöma om omständigheterna har förändrats sedan utvisningsbeslutet fattades. Momentet grundar sig på artikel 33.2 i direktivet om fri rörlighet. Bakgrunden till bestämmelsen är Europeiska gemenskapernas domstols dom (de förenade målen C-482/01 och C-493/01, Orfanopoulos) enligt vilken domstolen anser att de nationella domstolarna vid prövningen av lagenligheten av ett beslut om utvisning av en medborgare i en annan medlemsstat är skyldiga att beakta faktiska omständigheter som uppkommit efter det senaste beslutet av den behöriga myndigheten, som skulle kunna tyda på att det hot mot den allmänna ordningen som det personliga uppförandet hos den som är föremål för ett beslut om utvisning utgör har upphört eller minskat i inte obetydlig omfattning. Detta gäller i synnerhet när lång tid har förflutit mellan beslutet om utvisning och den behöriga domstolens prövning av detta beslut.
I paragrafen föreslås också språkliga ändringar.
201 b §.Verkställighet av beslut om nekad inresa. Det föreslås att en ny 201 b § fogas till lagen. Paragrafen är ny, men motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen i lagens gällande 200 § 2 mom. där det föreskrivs om verkställighet av ett beslut om nekad inresa som har fattas på grundval av kodexen om Schengengränserna. Enligt artikel 13.3 andra stycket i kodexen om Schengengränserna ska verkställigheten av beslutet om nekad inresa inte uppskjutas på grund av att ett överklagandeförfarande har inletts. Bestämmelserna om verkställighet av beslut om nekad inresa motsvarar bestämmelserna om verkställighet av avvisning vid de yttre gränserna.
I den svenska språkdräkten i paragrafen föreslås också språkliga ändringar.
202 §.Särskilda verkställighetsbestämmelser. I den gällande paragrafen föreskrivs det om hur samtycke inverkar på beslut om avvisning och utvisning. Det föreslås att paragrafen ändras så att den också innehåller en annan verkställighetsbestämmelse som är gemensam för alla beslut om avlägsnande ur landet och som nu finns i 200 §.
Det föreslås att bestämmelsen i 200 § 3 mom. i den gällande lagen flyttas till 1 mom. i paragrafen och enligt den bestämmelsen får ett lagakraftvunnet beslut eller ett beslut som enligt denna lag är verkställbart i övrigt inte verkställas, om det finns skäl att misstänka att tillbakasändningen av en utlänning till ursprungslandet eller något annat land utsätter honom eller henne för en sådan fara som avses i 147 §. I 9 § 4 mom. i grundlagen och i 147 § i utlänningslagen finns en bestämmelse om ett allmänt förbud mot tillbakasändning. Liksom det konstateras i regeringens proposition som gällde en totalreform av utlänningslagen (RP 28/2003 rd) gäller de allmänna förbuden mot tillbakasändning också den myndighet som verkställer avlägsnandet ur landet.
Den bestämmelse som finns i det gällande 1 mom. ska enligt förslaget flyttas till det nya 2 mom. och enligt den bestämmelsen kan ett avvisnings- eller utvisningsbeslut verkställas innan det vunnit laga kraft, om den som ska avvisas eller utvisas i två ojäviga vittnens närvaro meddelar att han eller hon samtycker till verkställigheten och undertecknar en anteckning om detta i beslutet. Innehållet i bestämmelsen ändras inte.
I den svenska språkdräkten i paragrafen föreslås också språkliga ändringar.
3
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
I denna proposition föreslås det att i utlänningslagen ska bestämmelserna om verkställighet av beslut om utvisning ändras så att verkställigheten av vissa beslut i anslutning till allmän ordning eller säkerhet ska påskyndas och att besvärsärenden som gäller dessa beslut ska behandlas skyndsamt i förvaltningsdomstolarna.
Viktiga bestämmelser i grundlagen med tanke på propositionen är åtminstone grundlagens 6 § om jämlikhet, 9 § om rörelsefrihet och 21 § om rättsskydd. De grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, med några få undantag, gäller oberoende av medborgarskap alla.
Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt 2 mom. i samma paragraf får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Paragrafen motsvarar 5 § i den regeringsform som föregick grundlagen (se RP 309/1993 rd, s. 46–49, GrUB 25/1994 rd). Enligt förarbetena till revideringen av de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd) förutsätter jämlikhetsstadgandet dock inte att alla medborgare ska bemötas likadant i alla avseenden, om inte de förhållanden som inverkar på ärendet är likadana. Grundlagsutskottet har i sitt betänkande om förarbetena till revideringen (GrUB 25/1994 rd) övervägt vilka inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna som är tillåtna. I sitt betänkande konstaterade utskottet att eventuella inskränkningar bör bygga på lagar som stiftats av riksdagen. Dessutom ska inskränkningarna vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade samt dikterade av något tungt vägande samhälleligt skäl. Inskränkningarna ska också vara förenliga med kravet på proportionalitet.
De föreslagna ändringarna ska gälla alla utlänningar som det har fattats ett utvisningsbeslut om på den grunden att personens uppförande utgör ett i utlänningslagen avsett hot mot allmän ordning eller säkerhet. De internationella skyldigheterna när det gäller mänskliga rättigheter och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna garanterar inte automatiskt rätt att stanna kvar i en stat för att invänta resultatet av överklagandet, om beslutet om avlägsnande ur landet har fattats av skäl i anslutning till allmän ordning eller allmän säkerhet, men skyldigheterna och stadgan förutsätter dock att rättsmedel finns tillgängliga. Med stöd av detta innebär den föreslagna lagändringen inte ett sådant ingripande i förbudet mot diskriminering enligt 6 § 2 mom. i grundlagen att det bör föreskrivas om ärendet i grundlagsordning.
Ur kravet på bestämmelser i lag kan man härleda dels ett förbud mot diskriminering och godtycklighet i behandlingen av utlänningar, dels ett krav på att kriterierna för och beslutsförfarandet vid ankomsten till Finland och vistelse här måste regleras med hänsyn till att utlänningarnas rättssäkerhet garanteras. Då utlänningars rätt att komma till Finland eller att fortsätta att vistas här avgörs ska dessutom förfarandet skyddas i överensstämmelse med konventionerna om mänskliga rättigheter. I grundlagens 21 § 1 mom. som gäller rättsskydd tryggas var och ens rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag. Genom bestämmelsen tryggas också var och ens rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Enligt 2 mom. i paragrafen ska rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. Riksdagens grundlagsutskott har i sina utlåtanden fäst uppmärksamhet vid de omständigheter som nämns ovan (t.ex. GrUU 23/1998 rd, GrUU 16/2000 rd, GrUU 4/2004 rd, GrUU 47/2014 rd och 24/2016 rd).
I propositionen föreslås det att verkställigheten av vissa utvisningsbeslut som har samband med allmän ordning eller säkerhet ska påskyndas. Samtidigt föreslås det för att garantera rättsskyddet för dem som ska utvisas att verkställigheten inte ska kunna inledas förrän 30 dagar har förflutit från delgivningen av beslutet, och att ett beslut inte får verkställas, om en ansökan om avbrytande av eller förbud mot verkställigheten har lämnats in före beslut har fattats om detta ärende. Den föreslagna tidsfristen för ansökan om avbrytande av eller förbud mot verkställighet är densamma som den tidsfrist som anges för överklagande, dvs. 30 dagar. Förslaget om att besvär ska behandlas skyndsamt i förvaltningsdomstolarna påskyndar dessutom behandlingen av besvär. Att få domstolens slutliga beslut inom en skälig tid är ofta viktigt för de behöriga parterna också i det fallet att domstolens beslut är negativt för den som anfört besvär.
Det som föreslås ligger i linje med grundlagen och också de internationella förpliktelser som behandlas under underrubriken internationella förpliktelser ovan i avsnitt 2.2 samt med relevant internationell rättspraxis.
Förslaget ändrar inte de grunder för beslut om avlägsnande ur landet som anges i utlänningslagen. Det förbud mot tillbakasändning som grundar sig på de internationella förpliktelserna när det gäller mänskliga rättigheter och som avses i 9 § 4 mom. i grundlagen och i 147 § i utlänningslagen förpliktar myndigheterna vid verkställighet av avlägsnande ur landet. Situationer där man i samband med ett utvisningsbeslut samtidigt har avgjort ett ärende som gäller att statusen som internationellt skyddsbehövande upphör, återkallas eller inte förnyas har med beaktande av skyldigheten enligt artikel 13 (rätt till effektiva rättsmedel) i Europeiska människorättskonventionen och människorättsdomstolens därmed anslutna rättspraxis uttryckligen ställts utanför ändringarnas tillämpningsområde.
Enligt regeringens uppfattning kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning enligt 72 § i grundlagen. Det är ändå önskvärt att ett utlåtande om propositionen begärs av riksdagens grundlagsutskott.