Enligt regeringsprogrammet för statsminister Rinnes regering driver regeringen en aktiv och ansvarsfull finanspolitik som dimensioneras enligt konjunkturläget. De diskretionära bestående tilläggsutgifter som regeringen beslutar om ska i huvudsak täckas med diskretionära bestående tilläggsinkomster. De bestående utgifterna ökas genom beslut av regeringen med 1,230 miljarder euro på 2023 års nivå jämfört med den tekniska planen för de offentliga finanserna våren 2019. Av de diskretionära utgiftsökningarna finansieras 730 miljoner genom höjda skatteinkomster.
Beskattningen ska stödja de mål som har ställts upp för den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken samt den internationella konkurrenskraften och livskraften i hela Finland. En hållbar finansiering av de offentliga tjänsterna förutsätter att skatteunderlaget stärks internationellt och nationellt så att de finländska löntagarnas och företagens betalningsbörda kan lindras och förutsättningarna för tillväxt tryggas. Beskattningen har också till uppgift att jämna ut inkomstskillnaderna till låg- och medelinkomsttagarnas fördel, vilket görs genom att betalningsförmågan beaktas i grunderna för beskattningen.
2.1
Beskattningen av förvärvsinkomster
Det föreslås att det i överensstämmelse med regeringsprogrammet görs en indexjustering på 3,1 procent i skattegrunderna för förvärvsinkomster på alla inkomstnivåer i enlighet med förtjänstnivåindexet. Enligt finansministeriets prognos från augusti 2019 uppskattas det att förändringen av konsumentprisindexet 2020 kommer att uppgå till 1,4 procent och förändringen av förtjänstnivåindexet till 3,1 procent. Det föreslås att indexjusteringen genomförs genom en höjning av den progressiva inkomstskatteskalans alla inkomstgränser samt genom att höja grundavdragets maximibelopp och arbetsinkomstavdragets maximibelopp och inflödes- och minskningsprocent. En höjning av beloppet av den lägsta beskattningsbara inkomsten enligt inkomstskatteskalan minskar automatiskt pensionsinkomstavdraget vid statsbeskattningen, eftersom beräkningsformeln för det maximala avdragsgilla beloppet är bunden till beloppet av den lägsta beskattningsbara inkomsten i skalan.
I regeringsprogrammet reserveras 200 miljoner euro för en måttlig sänkning av inkomstskatten, som ska kompensera höjningarna av de indirekta skatterna för löntagare med små och medelstora inkomster, pensionärer och företagare. Utöver indexjusteringen föreslås det därmed att beskattningen av förvärvsinkomsterna lindras med sammanlagt 200 miljoner med betoning på låg- och medelinkomsttagare. Detta sker genom att höja grundavdraget vid kommunalbeskattningen med 66 miljoner euro, arbetsinkomstavdraget med 99 miljoner euro och pensionsinkomstavdraget vid stats- och kommunalbeskattningen med totalt 35 miljoner euro. Höjningen av grundavdraget vid kommunalbeskattningen gäller arbetsinkomst, pensionsinkomst och förmånsinkomst, dvs. åtgärden lindrar också beskattningen av förmånsinkomst. Höjningen av arbetsinkomstavdraget lindrar beskattningen av arbetsinkomst och höjningen av pensionsinkomstavdraget beskattningen av pensionsinkomsten. I det ändringsförslag som gäller pensionsinkomstavdraget har man beaktat de tilläggshöjningar av folkpensionens fulla belopp som ingår den regeringsproposition som beretts vid social- och hälsovårdsministeriet med förslag till lagar om höjning av små pensioner, så att de föreslagna höjningarna inte påverkar beloppet av pensionsinkomstavdraget.
Som helhet sedd skärps beskattningen av arbete i inkomstintervallet ca 0—14 300 euro och för dem som förtjänar mer än 24 000 euro per år, med beaktande av stigande inkomstnivå och löntagarnas förändrade avgifter av skattenatur. För medelinkomsttagare skärps beskattningen ca 0,4 procentenheter och högst ca 0,56 procentenheter.
2.1.1 Förvärvsinkomstskatteskalan för 2020
I propositionen föreslås att det vid beskattningen för skatteåret 2020 tillämpas en progressiv förvärvsinkomstskatteskala som lindrats i jämförelse med inkomstskatteskalan för 2019 genom att inkomstgränserna i skatteskalan höjs med ca 3,1 procent.
Inkomstskatteskalans ny högsta inkomstklass fogades för första gången 2013 till lagen om inkomstskatteskalan. År 2015 sänktes den nedre gränsen i euro för den högsta inkomstklassen från 100 000 euro till 90 000 euro. Inkomstskatteskalan skärptes för 2016 genom att den nedre gränsen i euro för skalans högsta inkomstklass, dvs. den nedre gränsen för den s.k. solidaritetsskatten, sänktes från 90 000 euro till 72 300 euro. Detta innebar att de två högsta inkomstklasserna slogs samman. Därefter har gränsen inte förändrats annat än att gränsen årligen har indexjusterats på motsvarande sätt som de övriga inkomstklasserna. År 2019 är den nedre gränsen i euro för den högsta inkomstklassen i inkomstskatteskalan 76 1000 euro.
Enligt regeringsprogrammet ska den så kallade solidaritetsskatten fortsätta till regeringsperiodens slut. Det föreslås att gränsen ska indexjusteras på motsvarande sätt som de övriga inkomstklasserna, och därför föreslås det att den nedre gränsen i euro för den högsta inkomstklassen i inkomstskatteskalan för 2020 ska vara 78 500 euro. Enligt beräkningarna finns det 2020 ca 122 000 personer med en årlig förvärvsinkomst på över 78 500 euro som beskattas vid statsbeskattningen.
2.1.2 Grundavdrag vid kommunalbeskattningen
Det föreslås att maximibeloppet för grundavdraget vid kommunalbeskattningen enligt 106 § i inkomstskattelagen höjs från 3 305 euro till 3 540 euro. Grundavdraget beviljas till fullt belopp vid en dagpenningsinkomst på 3 540 euro per år, en löneinkomst på ca 7 600 euro per år och en pensionsinkomst på ca 11 600 euro per år. För mottagare av dagpenningsinkomst har grundavdraget en effekt på en inkomst på upp till ca 23 200 euro per år, för mottagare av löneinkomst på upp till ca 29 600 euro per år och för mottagare av pensionsinkomst på upp till ca 24 400 euro per år.
2.1.3 Arbetsinkomstavdrag
Det föreslås att maximibeloppet för arbetsinkomstavdrag enligt 125 § i inkomstskattelagen ska höjas från 1 630 euro till 1 770 euro. Avdragets minskningsprocent höjs från 1,72 procent till 1,84 procent för den del av nettoförvärvsinkomsten som överstiger 33 000 euro. När nettoförvärvsinkomsten uppgår till ca 129 800 euro beviljas inte längre något arbetsinkomstavdrag. Det föreslås att avdragets inflödesprocent höjs från 12,2 procent till 12,5 procent.
2.1.4 Pensionsinkomstavdrag vid statsbeskattningen
Enligt förslaget ska pensionsinkomstavdraget vid statsbeskattningen enligt 100 § i inkomstskattelagen sänkas genom att den koefficient som används för att beräkna pensionsinkomstavdragets fulla belopp sänks från 3,867 till 3,726 procent. I ändringsförslaget har man beaktat den tilläggshöjning av folkpensionens fulla belopp som ingår den regeringsproposition som beretts vid social- och hälsovårdsministeriet med förslag till lagar om höjning av små pensioner, så att höjningen inte påverkar beloppet av pensionsinkomstavdraget. När den fulla folkpensionen ökar, ökar också pensionsinkomstavdraget vid statsbeskattningen, och därför ska den använda koefficienten sänkas. Vilket värde koefficienten får påverkas dessutom av både de föreslagna ändringarna av inkomstskatteskalan och den föreslagna sänkningen av beskattningen av förvärvsinkomster. I övrigt beräknas pensionsinkomstavdraget vid statsbeskattningen på samma sätt som i nuläget. Enligt nuvarande uppskattningar kommer fullt pensionsinkomstavdrag vid statsbeskattningen att uppgå till 11 540 euro 2020.
2.1.5 Pensionsinkomstavdrag vid kommunalbeskattningen
Det föreslås att pensionsinkomstavdraget vid kommunalbeskattningen enligt 101 § i inkomstskattelagen ökas genom att den koefficient som används för att beräkna pensionsinkomstavdragets fulla belopp ändras från 1,395 till 1,346 procent. I ändringsförslaget har man beaktat den tilläggshöjning av folkpensionens fulla belopp som ingår den regeringsproposition som beretts vid social- och hälsovårdsministeriet med förslag till lagar om höjning av små pensioner, så att höjningen inte påverkar beloppet av pensionsinkomstavdraget. När den fulla folkpensionen ökar, ökar också pensionsinkomstavdraget vid kommunalbeskattningen, och därför ska den använda koefficienten sänkas. Trots sänkningen av koefficienten ökar det fulla pensionsinkomstavdraget vid kommunalbeskattningen jämfört med förgående år. I övrigt beräknas pensionsinkomstavdraget vid kommunalbeskattningen på samma sätt som i nuläget. Enligt nuvarande uppskattningar kommer fullt pensionsinkomstavdrag vid kommunalbeskattningen att uppgå till 9 230 euro år 2020.
2.2
Inkomstskattelagen
2.2.1 Hushållsavdrag
Enligt regeringsprogrammet finansieras 730 miljoner av de diskretionära utgiftsökningarna på 1,230 miljarder euro genom höjda skatteinkomster. Som ett led i att öka skatteinkomsterna har man i regeringsprogrammet kommit överens om en begränsning av hushållsavdraget. Begränsningen av hushållsavdraget är också en av de åtgärder som regeringen vidtar för att stärka skatteunderlaget.
Det föreslås att 127 a § i inkomstskattelagen ändras så att hushållsavdragets maximibelopp sänks från nuvarande 2 400 euro till 2 250 euro.
Dessutom föreslås det att grunderna för hushållsavdraget ändras. Inkomstskattelagens 127 b § ska ändras så att den skattskyldige i stället för nuvarande 50 procent får dra av 40 procent av en ersättning för sådant arbete som berättigar till hushållsavdrag och som har betalats till en i förskottsuppbördsregistret införd person som avses i 25 § i lagen om förskottsuppbörd och som idkar inkomstskattepliktig verksamhet. Detta avdrag på 40 procent får också göras för en ersättning för normalt hushålls-, omsorgs- och vårdarbete som har betalats till ett sådant allmännyttigt samfund som avses i 22 § i inkomstskattelagen.
Det föreslås dessutom att 127 b § i lagen ändras så att den skattskyldige får dra av 15 procent i stället för nuvarande 20 procent av den utbetalda lönen för arbete som berättigar till hushållsavdrag. Arbetsgivares sjukförsäkringsavgift, obligatorisk arbetspensionsavgift, olycksfallsförsäkringspremie, arbetslöshetsförsäkringspremie och grupplivförsäkringspremie som den skattskyldige har betalat på basis av arbete får den skattskyldige dra av till fullt belopp i enlighet med vad som gäller i nuläget.
Det föreslås inga ändringar i det arbete som berättigar till avdrag, vilket innebär att normalt hushålls-, omsorgs- och vårdarbete samt arbete som innebär underhåll eller ombyggnad av bostad eller fritidsbostad berättigar till hushållsavdrag på samma sätt som i nuläget.
2.2.2 Ränteavdrag för bostadsskuld
Som en del av de i regeringsprogrammet överenskomna skattetilläggen på 730 miljoner och åtgärderna för att stärka skatteunderlaget fortsätter regeringen på samma linje som de föregående regeringarna, dvs. skatteavdragen för räntor på bostadslån för egen bostad ska slopas stegvis. Enligt regeringsprogrammet slopas det kvarvarande skatteavdraget helt och hållet under regeringsperioden.
Därför föreslås det att rätten att dra av räntor på bostadsskulder ska begränsas stegvis så att avdraget upphör helt och hållet från och med 2023. Ändringen genomförs genom att 58 § 2 mom. i inkomstskattelagen upphävs och genom att det till lagen temporärt fogas en ny 58 b §.
Den avdragsgilla andelen av räntorna minskas med tio procentenheter år 2020 och därefter med fem procentenheter per år. Därför föreslås det att det till inkomstskattelagen fogas en temporär 58 b § om avdragsgillhet för räntor på bostadsskulder skatteåren 2020—2022. Enligt förslaget ska 15 procent av räntorna på bostadsskulder vara avdragsgilla skatteåret 2020, 10 procent av räntorna skatteåret 2021 och 5 procent skatteåret 2022. Från och med 2023 ska rätten till avdrag för räntor på bostadsskuld slopas helt och hållet.
Begränsningen av ränteavdragsrätten gäller skattskyldigas samtliga bostadsskulder, inklusive skuld för förvärv av den första bostaden enligt 131 § 3 och 4 mom., oavsett när skulden har upptagits.
Under övergångsperioden ska det inte göras andra ändringar av avdraget än en minskning av den avdragsgilla delen. Detta innebär att t.ex. den förhöjda underskottsgottgörelsen vid skuld för den första bostaden är i kraft också under övergångsperioden.
2.2.3 Beskattningen av flyttningskostnader som arbetsgivaren betalar
Om arbetsplatsen ligger långt från arbetstagarens bostadsort leder flyttningen till arbetsorten och resor i samband med flyttningen till utgifter för arbetstagaren när han eller hon tar emot arbetsplatsen. Framför allt vid flyttning från utlandet till Finland kan flyttningskostnaderna och resekostnader som hänför sig till flyttningen bli mycket stora. Också vid flyttning inom Finland kan avstånden vara långa och kostnaderna bli stora.
Arbetsgivaren har i sådana situationer kunnat lätta på arbetstagarens direkta kostnadsbörda genom att betala flyttnings- och resekostnader för arbetstagaren och hans eller hennes familjemedlemmar. I enlighet med vedertagen rätts-och beskattningspraxis är det i regel fråga om att ersätta levnadskostnader och arbetstagaren får därmed en skattepliktig förmån som ska betraktas som lön. Arbetstagaren ska därmed betala förvärvsinkomstskatt för de flyttningskostnader som arbetsgivaren betalat. De kostnader som arbetstagaren har i samband med att han eller hon tar emot arbetsplatsen faller därmed inte helt bort till följd av att arbetsgivaren deltar i flyttningskostnaderna.
I programmet för statsminister Rinnes regering ingår en skrivning om att arbetskraftens rörlighet ska främjas både inom landet och från utlandet till Finland genom att den skattepliktiga andelen av de flyttningskostnader som arbetsgivaren betalar görs skäligare. Utifrån skrivningen i regeringsprogrammet föreslås det att det till inkomstskattelagen fogas en ny 69 c § med bestämmelser om beskattningen av de flyttningskostnader och resekostnader i samband med flyttningen som arbetsgivaren betalar.
Den skattepliktiga andelen av flyttningskostnaderna ska minskas genom en bestämmelse om att hälften av de kostnader som arbetsgivaren betalar ska vara skattefria. Skattepliktig förvärvsinkomst som ska betraktas som lön är därmed enligt förslaget 50 procent av de flyttnings- och resekostnader för arbetstagaren och hans eller hennes familjemedlemmar som arbetsgivaren betalar och som kan anses vara levnadskostnader. En förutsättning för lättnaden är att arbetsställets placering är orsaken till att arbetstagaren flyttar. Avsikten är att begreppet arbetsställe i bestämmelsen ska ges en bred tolkning och det är meningen att tillämpningsområdet för bestämmelsen ska omfatta alla situationer där en arbetstagare flyttar till följd av arbetsställets placering. Det är vanligen fråga om situationer där en arbetstagare flyttar till följd av den egentliga arbetsplats som avses i 72 b §. Bestämmelsen ska dock inte bara begränsas till flyttning till följd av den egentliga arbetsplatsens placering, utan tillämpningsområdet för bestämmelsen ska också omfatta alla andra flyttningar till följd av arbetets placering.
I de fall då arbetsgivaren deltar i arbetstagarens flyttningskostnader kan utgångspunkten anses vara att arbetsställets placering är orsaken till att arbetstagaren flyttar. Enligt förslaget ska en flyttning alltid anses bero på arbetsställets placering när en arbetstagare flyttar från utlandet till Finland för att arbeta. Avsikten är att tillämpningsområdet ska vara omfattande också i fråga om flyttning inom Finland. Flyttningen anses alltid bero på arbetsställets placering när en arbetstagare flyttar från en annan ort till arbetsorten eller närmare arbetsorten för att förkorta resetiden mellan bostaden och arbetsstället. Också flyttningar inom samma ort kan omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen, om den nya bostaden är belägen vid bättre trafikförbindelser med tanke på arbetsresan, så att resan mellan bostaden och arbetsstället blir kortare. Utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen blir närmast sådana flyttningar där flyttavståndet är kort och där den nya bostaden är belägen så att flyttningen inte väsentligt inverkar på arbetsresan. För tillämpningen av bestämmelsen är det inte av betydelse om flyttningen sker när anställningsförhållandet inleds eller när det pågår. Arbetsgivaren torde vanligen delta i ersättandet av flyttningskostnaderna vid rekrytering av nya arbetstagare. Det är dock möjligt att arbetstagaren fattar ett slutligt beslut om att flytta först senare, när anställningsförhållandet pågår. Bestämmelsen ska tillämpas också i dessa fall.
Som sådana flyttningskostnader som avses i bestämmelsen betraktas kostnader i direkt anslutning till flyttningen. Det är fråga om kostnader för t.ex. nedpackning, uppackning och transport av saker. Som kostnader i direkt anslutning till flyttningen betraktas inte t.ex. utgifter för försäljning av den gamla bostaden eller för köp av en ny bostad, inte heller kostnader för städning av den nya eller den gamla bostaden. Enligt förslaget ska tillämpningsområdet för bestämmelsen också omfatta arbetstagarens och hans eller hennes familjemedlemmars resekostnader i direkt anslutning till flyttningen. Med resor i direkt anslutning till flyttningen avses sådana resor mellan den gamla och nya bostaden som sker i samband med flyttningen. Om en resa i direkt anslutning till flyttningen görs med arbetstagarens eget fortskaffningsmedel kan arbetsgivaren ersätta resan mot reseräkning. Också i dessa fall är hälften av den ersättning som arbetsgivaren betalar skattefri inkomst. Flyttningskostnader enligt bestämmelsen är i dessa fall högst beloppet av den skattefria kilometerersättning som Skatteförvaltningen fastställt. Om arbetsgivaren ersätter mer för resan än beloppet av kilometerersättningen är hälften av ersättningen skattefri inkomst upp till beloppet av kilometerersättningen. Den överstigande andelen är i sin helhet skattepliktig förvärvsinkomst.
Utgångspunkten är att arbetsgivaren betalar kostnaderna direkt till serviceleverantören. Om arbetsgivaren betalar en summa pengar till arbetstagaren för flyttningen, är dessa pengar lön till arbetstagaren. Om arbetsgivaren dock ersätter arbetstagaren den kostnad som avses i bestämmelsen och som arbetstagaren själv har betalat helt eller delvis, kan betalningen anses vara partiellt skattefri i det fallet att ersättningen betalas mot en faktura och ett betalningsverifikat. Verifikaten ska även fogas till arbetsgivarens bokföring. Arbetsgivaren ska också dokumentera sådana omständigheter och utredningar som ligger till grund för att flyttningskostnader har behandlats som skattefria.
En partiell skattefrihet när det gäller flyttningskostnader betalda av arbetsgivaren innebär en skatteutgift som ska främja arbetskraftens rörlighet både inom landet och vid flyttning från utlandet till Finland. Det är fråga om att ersätta levnadskostnader, vilket innebär att bestämmelsen inte påverkar avdragsgillheten för flyttningskostnaderna i arbetstagaren egen beskattning. Om den skattskyldige flyttar till en annan ort i början av sitt anställningsförhållande är flyttningskostnaderna inte avdragsgilla levnadskostnader. Kostnaderna för en flyttning som äger rum i samma arbetsgivares tjänst är inte heller avdragsgilla, om arbetstagaren på eget initiativ söker sig till en annan ort (HFD 1974-II-547). Om den skattskyldige under arbetsförhållandet är tvungen att på förordnande av arbetsgivaren flytta på grund av att arbetsplatsen flyttat annanstans, kan han eller hon dra av de egentliga flyttningskostnaderna som utgifter för inkomstens förvärvande (HFD 1985-II-566).
I nuvarande rätts- och beskattningspraxis anses det inte att flyttningskostnader som arbetsgivaren stått för utgör skattepliktig förmån, om löntagaren under anställningsförhållandet flyttar på förordnande av arbetsgivaren till följd av att arbetsplatsen flyttat eller annars för att behålla sitt arbete. Inte heller under de omständigheter som rådde i centralskattenämndens avgörande CSN:010/2006 ansågs det att en ersättning av flyttningskostnaderna var skattepliktig förvärvsinkomst för arbetstagaren. Avsikten är att inte till denna del ändra nuvarande rätts- och beskattningspraxis. Den nu föreslagna specialbestämmelsen ska gälla situationer där flyttningskostnaderna betraktas som en arbetstagares levnadskostnader och därmed med stöd av de allmänna bestämmelserna om beskattning som prestationer som i sin helhet är skattepliktig förvärvsinkomst.
2.2.4 Beskattningssammanslutningar
Registreringen av beskattningssammanslutningar och behandlingen av sammanslutningarnas förändrade delägaruppgifter leder till onödigt administrativt arbete i de fall då en beskattningssammanslutning inte ens har för avsikt att bedriva ekonomisk verksamhet. För skattskyldiga är det svårt att förstå att det ska bildas en beskattningssammanslutning enbart till följd av en samägd fastighet.
Beskattning av sammanslutningar kan inte alltid anses vara ett ändamålsenligt förfarande ens när man får inkomst av fastigheten. Uthyrning av fastigheter kan jämföras med uthyrning av en lägenhet som förvaltas på basis av samägda bostadsaktier och där varje samägare beskattas direkt. Samägare till bostadsaktier deklarerar i sina egna skattedeklarationer inkomsten av den egna andelen av bostadsaktierna. Det är vanligen inte svårare än vid beskattningen av bostadsaktierna att i beskattningen av varje enskild samägare deklarera och behandla inkomst- och utgiftsandelarna för en samägd fastighet. Det har vanligen ingen inverkan på skattenivån om den skattskyldiges andel av hyresinkomsterna räknas som direkt inkomst eller som utdelning från en beskattningssammanslutning. Slutresultatet för beskattningen kan dock skilja sig t.ex. i sådana fall då anskaffningsutgiften för en uthyrd byggnad är olika stor för olika delägare. Detta beror på att man vid beskattningen av en sammanslutning gör avskrivningar på byggnader på delägarnas sammanräknade anskaffningsutgift, innan sammanslutningens inkomster fördelas mellan delägarna.
År 2017 fanns det infört i företags- och organisationsdatasystemet 161 105 beskattningssammanslutningar för annat än jord- eller skogsbruk (så kallade fastighetssammanslutningar). Av dessa var 2 520 sammanslutningar där vinst eller förlust fördelats mellan delägarna. Av sammanslutningarna var 3 626 mervärdesskattskyldiga. Antalet fastighetssammanslutningar som inte var mervärdesskatteskyldiga och där vinst eller förlust fördelades mellan delägarna var 2 205, och antalet delägare var sammanlagt 6 077. Den största delen av fastighetssammanslutningarna hade två delägare.
För att förenkla beskattningsförfarandet föreslås det att begreppet beskattningssammanslutning i inkomstskattelagen ska begränsas. Med beskattningssammanslutning avses i fortsättningen ett konsortium som två eller flera personer har bildat för att odla eller förvalta en sådan gårdsbruksenhet som avses i 2 § 2 mom. i inkomstskattelagen för gårdsbruk (543/1967), bedriva skogsbruk eller förvalta en sådan fastighet som konsortiet för överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet i enlighet med en specialbestämmelse i mervärdesskattelagen är mervärdesskattskyldigt för eller har ansökt om mervärdesskattskyldighet för. Delägare i en beskattningssammanslutning kan fortsättningsvis vara antingen fysiska personer eller juridiska personer, t.ex. aktiebolag.
Avvikande från nuvarande praxis ska beskattningssammanslutningar inte bildas enbart med stöd av att två eller flera personer tillsammans äger en fastighet som inte är en gårdsbruksenhet eller en skogsfastighet. En beskattningssammanslutning ska inte heller bildas automatiskt till följd av att man får hyresinkomster från fastigheten. Fastighetens ägare eller innehavare ska i sina egna skattedeklarationer deklarera hyresinkomsterna för sina respektive fastighetsandelar. Beskattningen av sammanslutningar ska fortsättningsvis omfatta odling och förvaltning av gårdsbruksenheter, skogsbruk och förvaltning av sådana fastigheter som sammanslutningen enligt en särskild bestämmelse i mervärdesskattelagen är mervärdesskattskyldig för eller som gäller överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet som sammanslutningen har ansökt om att bli mervärdesskattskyldig för. Beskattningsförfarandet för fastighetssammanslutningarna är till denna del enhetlig vid inkomstbeskattningen och mervärdesbeskattningen. Propositionen ändrar inte begreppet sammanslutning eller beskattningen av en sammanslutning när det gäller mervärdesbeskattningen.
Bestämmelsens ordalydelse ska dessutom ses över så att en beskattningssammanslutning bildas när ett konsortium bedriver någon av de ovannämnda verksamheterna. Om det på en och samma fastighet finns verksamhet som omfattas av beskattningen av sammanslutningar och annan verksamhet anses hela fastigheten ingå i en beskattningssammanslutning.
Exempel På en fastighet som ägs av bröder finns det skogsmark och en sommarstuga som bröderna själva använder och som sporadiskt hyrs ut. Hela fastigheten anses höra till en beskattningssammanslutning. Inkomster av skogsbruket och uthyrningen och utgifter som dras av från inkomsterna ska deklareras i beskattningssammanslutningens skattedeklaration. Den inkomst som fastställts för beskattningssammanslutningen ska fördelas och beskattas som brödernas inkomst enligt de andelar som bröderna har av sammanslutningens nettoinkomst.