4.2.1
Ekonomiska konsekvenser
Precisering av principerna för beräkningsgrunderna för arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel
Skillnaderna i arbetspensionsförsäkringsbolagens omkostnadsdel av arbetspensionsförsäkringsavgiften innebär att storleken på försäkringsavgifterna i fortsättningen kan variera i större utsträckning än för närvarande mellan olika arbetspensionsförsäkringsbolag. Skillnaderna är emellertid små, eftersom driftskostnadernas andel av hela arbetspensionsförsäkringsavgiften är liten. De beräkningsgrunder för omkostnadsdelen som redan nu är enhetliga tillsammans med de bolagsspecifika grunderna för fördelning av kundgottgörelserna leder till att försäkringsavgiften varierar mellan olika arbetspensionsförsäkringsbolag. Av ändringen följer att arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel bättre motsvarar driftskostnaderna, varvid omkostnadsdelen minskar. När ändringen träder i kraft kan arbetspensionsförsäkringsavgiftens genomsnittliga omkostnadsdel enligt uppskattning minska med cirka 0,1 procentenheter jämfört med nuläget, men det kommer att finnas variationer mellan arbetspensionsförsäkringsbolagen. I och med att det i praktiken inte längre finns något omkostnadsöverskott, minskar arbetspensionsförsäkringsbolagens kundgottgörelser, i genomsnitt åtminstone i samma utsträckning som omkostnadsdelen minskar. Ändringen påverkar inte genast storleken på den genomsnittliga arbetspensionsförsäkringsavgiften eller minskningen av driftskostnaderna som en följd av att verksamheten effektiviseras. Ändringen gör arbetspensionsavgiften mer transparent och tydligare, eftersom en eventuell effektivisering av verksamheten på längre sikt syns bolagsvis i arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel. Transparensen och tydligheten stöds också i och med att utdelning av kundgottgörelser i fortsättningen endast baserar sig på arbetspensionsförsäkringsbolagets solvens.
Arbetspensionsförsäkringsbolagens driftskostnader som ska täckas med arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel och som i fortsättningen kan täckas med hjälp av en egen beräkningsgrund för varje arbetspensionsförsäkringsbolag uppgår till uppskattningsvis 200 miljoner euro, vilket är cirka 1,4 procent av arbetspensionsförsäkringsbolagens premieinkomst samma år. Arbetspensionsbolagens totala driftskostnader som täcks med arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel har minskat sedan 2013 både i euro och i förhållande till den försäkrade lönesumman. Dessa driftskostnader har minskat med drygt 50 miljoner euro, det vill säga med cirka 0,1 procentenheter i förhållande till lönesumman. Det är svårt att på förhand exakt bedöma hur ändringen kommer att påverka arbetspensionsförsäkringsbolagens driftskostnader och därigenom försäkringsavgiften. Detta beror bland annat på hur effektivt arbetspensionsförsäkringsbolagen för närvarande fungerar och hur de lyckas effektivisera sin verksamhet. De skillnader som hänför sig till driftskostnaderna mellan arbetspensionsförsäkringsbolagen blir till följd av den föreslagna ändringen mer transparenta för försäkringstagarna. Arbetspensionsförsäkringsbolagen kan således få större incitament än för närvarande att granska effektiviteten i sin egen verksamhet och försöka förbättra den. På lång sikt är det sannolikt att det bolagsspecifika fastställandet av omkostnadsdelen ökar arbetspensionsförsäkringsbolagens effektivitet och i viss mån minskar driftskostnadernas relativa andel av de totala arbetspensionsutgifterna. Om de senaste årens trend i fråga om utvecklingen av driftskostnaderna fortsätter eller rentav accentueras i det bolagsspecifika fastställandet av omkostnadsdelen, kan konsekvenserna på årsnivå variera mellan några miljoner euro och cirka tio miljoner euro.
Flexibilitet i ålderspensionsansvaren i ett exceptionellt svagt läge på placeringsmarknaden
I ett exceptionellt svagt läge på placeringsmarknaden, där pensionsanstalternas genomsnittliga solvens har försämrats avsevärt, kan avsättningskoefficienten få negativa värden vilket kan öka flexibiliteten i fonderingen så att pensionsanstalternas solvens inte försämras lika mycket jämfört med om nuvarande teknik tillämpas. Förslaget kommer att förbättra pensionsanstalternas risktäckningskapacitet och dessutom möjliggöra långsiktig placeringsverksamhet och eftersträva god avkastning på placeringar också i ett exceptionellt svagt läge på placeringsmarknaden. En avsevärd försämring av solvensen innebär enligt förslaget att pensionsanstalternas genomsnittliga solvensnivå sjunker under 120 procent. Efter 2007 har en sådan situation inträffat endast ett år under finanskrisen.
Å ena sidan ökar ålderspensionsfonderna med försäkringsavgifterna och avkastningen från pensionsmedlen, å andra sidan minskar de då pensionsutgifterna ska täckas. Den andel som överförs från avkastningen bestäms enligt den mekanism enligt vilken fondräntan, avsättningskoefficienten och aktieavkastningskoefficienten fastställs. Ändringen innebär att det i en exceptionellt svag solvenssituation utförs mindre ökningar av ålderspensionsfonderna än för närvarande eller att man i extrema situationer till och med kan minska ålderspensionsfonderna. Eftersom ålderspensionsfonderna årligen också höjs med fondränta och med inflödet av det till aktieavkastningen bundna tillförsäkringsansvaret, medför avsättningskoefficienten tillsammans med andra faktorer emellertid i regel en positiv ökning i ålderspensionsfonderna.
Även om det är fråga om en principiell ändring i den nuvarande fonderingen av ålderspensionerna, stöds även i fortsättningen i första hand finansieringen av ålderspensionerna med en avsättningskoefficient, och endast i ett exceptionellt svagt läge på placeringsmarknaden kan man avvika från detta och stödja pensionsanstalternas långsiktiga placeringsverksamhet genom att göra ökningen av ålderspensionsfonderna flexiblare. En eventuell minskning av ålderspensionsfonderna är tillfällig, eftersom pensionsanstalternas solvens ska stärkas i en exceptionell situation och på längre sikt leder detta sannolikt till god avkastning på placeringar och därmed till större ålderspensionsfonder.
Den föreslagna ändringen ändrar således i regel inte den som bär placeringsrisken i arbetspensionssystemet. För närvarande bär de pensionsanstalter som verkställer det lagstadgade arbetspensionsskyddet inom den privata sektorn den primära risken i fråga om fonderade pensioner. Till övriga delar bärs risken av de som i framtiden kommer att betala pensionsavgifterna. I fråga om enskilda pensionsanstalter stöder den föreslagna ändringen solvensen endast när det är svagt marknadsläge, när pensionsanstalternas genomsnittliga solvens har försämrats avsevärt. Sålunda ska de enskilda pensionsanstalterna även i fortsättningen självständigt sörja för hanteringen av placeringsriskerna. Till exempel ett exceptionellt svagt läge på placeringsmarknaden som gäller alla pensionsanstalter skulle emellertid medföra att den föreslagna flexibilitetsmekanismen tas i bruk och tillfälligt överför placeringsrisken från pensionsanstalterna på dem som i framtiden kommer att betala arbetspensionsavgifterna, vilket man eftersträvade med de solvenslättnader som bereddes under coronavåren 2020. Situationen är emellertid tillfällig, eftersom pensionsanstalternas solvens ska stärkas i exceptionella lägen och på längre sikt leder detta sannolikt till bättre investeringsavkastning och därmed till större ålderspensionsfonder.
Om det exceptionellt svaga läget på placeringsmarknaden fortsätter länge eller upprepas ofta, bör man vid ansökan och fastställande av beräkningsgrunderna bedöma om lagens krav på att finansieringen av ålderspensionerna ska stödjas i fråga om avsättningskoefficienten uppfylls i enlighet med det nuvarande beräkningsförfarandet. I en sådan situation är arbetspensionsförsäkringsavgiften också utsatt för ett tryck på att höja avgiften, varvid hållbarheten i den långsiktiga finansieringen av arbetspensionssystemet måste ses över på nytt.
Avsikten med ändringen är inte att ändra den tillämpningspraxis för exceptionella förhållanden som grundar sig på 28 § i lagen om beräkning av solvensgränsen för pensionsanstalter och om diversifiering av placeringar. Avsikten är däremot att vid sidan av denna praxis skapa en automatisk mekanism genom att införa flexibilitet i skyldigheten att avsätta medel till fonder vid ett exceptionellt svagt läge på placeringsmarknaden, i syfte att pensionsanstalterna ska klara sig över sådana lägen och upprätthålla placeringsrisknivån så bra som möjligt.
Konsekvenserna av den föreslagna ändringen har bedömts med såväl Finansinspektionens som med Pensionsskyddscentralens kalkyler. I Finansinspektionens kalkyler bedöms ändringens konsekvenser för beräkningen av solvensgränsen. Pensionsskyddscentralens kalkyler baserar sig på en stokastisk långsiktig kalkylmodell, utifrån vilken man kan bedöma ändringens mer omfattande konsekvenser för finansieringen av arbetspensionssystemet. De standardvärden som används i båda bedömningarna har stor betydelse. Den föreslagna ändringen möjliggör också flera olika genomförandealternativ för pensionsanstalternas beräkningsgrunder. Därför är det svårt att på förhand exakt bedöma den föreslagna ändringen. De konsekvensbedömningar som presenteras här baserar sig på vissa antaganden och ett exempel på ett genomförandealternativ. Om standardvärdena eller genomförandealternativet är ett annat, förändras också konsekvensbedömningarna.
Gemensamt för kalkylerna är att den föreslagna ändringen kommer att förbättra pensionsanstalternas risktäckningskapacitet och minska sannolikheten för att deras solvenssituation försvagas. Till följd av detta kan pensionsanstalterna höja risknivån eller upprätthålla en högre risknivå för sina placeringar, vilket förväntas innebära bättre avkastning på placeringar på lång sikt. Ändringen gör det också möjligt att indirekt öka risktagningen i den nuvarande goda solvenssituationen. I nuläget kan risktagningsförmågan öka, eftersom solvenskraven lättas upp jämfört med de nuvarande när marknadsläget försämras och solvensgränsen uppnås vid en senare tidpunkt. I praktiken innebär detta att pensionsanstalten till följd av ändringen kan klara av samma stress på en högre risknivå än vad den klarar av på en lägre risknivå med gällande bestämmelser. Bättre avkastning gör det möjligt att i kalkylerna minska trycket att höja arbetspensionsförsäkringsavgiften.
Enligt Finansinspektionens bedömningar kommer den föreslagna ändringen på längre sikt att förbättra pensionsanstalternas risktäckningskapacitet och göra det möjligt att ta större placeringsrisker. Om till exempel avsättningskoefficienten fastställs i pensionsanstalternas beräkningsgrunder så att avsättningskoefficienten är positiv om solvensen är högre än 121,8 procent, avsättningskoefficienten är noll om solvensen är 119,8─121,8 procent och avsättningskoefficienten är negativ om solvensen är lägre än 119,8 procent, det vill säga något avvikande jämfört med nuläget, så är solvensgränsen, det vill säga kapitalkravet något lägre, enligt den solvensnivå som var den 30 juni 2021. När pensionsanstalternas genomsnittliga solvensnivå är under 141 procent, medför modellen enligt exemplet en lägre solvensgräns jämfört med nuläget.
Enligt modellen i exemplet och då utgångsnivån för solvensen antas vara den solvensnivå som gällde den 30 juni 2021, kommer pensionsanstalternas genomsnittliga solvenssituation att sjunka under ett, det vill säga solvenskapitalet sjunker under solvensgränsen då den chock som drabbar aktiemarknaden är 54 procent, medan samma sak inträffar med den nuvarande modellen redan då den chock som drabbar aktiemarknaden är 45 procent. Den chock som använts i konsekvensbedömningen gällde också placeringar och fastigheter med kreditrisk. Enligt bedömningen leder den föreslagna ändringen till en bättre risktäckningskapacitet för pensionsanstalterna.
Med modellen enligt exemplet kan pensionsanstalterna höja sin nuvarande aktierisknivå med cirka 4 procentenheter så att solvenskapitalet hålls ovanför solvensgränsen vid en marknadschock. Således förbättrar den föreslagna ändringen också pensionsanstalternas risktagningsförmåga och därigenom möjligheterna att eftersträva god avkastning på placeringar.
Pensionsskyddscentralen har bedömt konsekvenserna av de föreslagna ändringarna med en långsiktig stokastisk beräkningsmodell och med motsvarande exempelmodell som beskrivs ovan. Antagandena i Pensionsskyddscentralens stokastiska kalkyler baserar sig på antaganden i en långsiktig beräkningsmodell som publiceras med några års mellanrum samt på rapporter som gäller stokastiska kalkyler som publicerades 2018 och 2020. Där är den reella avkastningen från pensionsmedlen 2,5 procent under de första åren av kalkylen och 3,5 procent under de sista åren av kalkylen. I scenarierna för kalkylerna är det inte ovanligt att avkastningen också kan bli negativ. Dessutom antas det i kalkylerna att pensionsanstalterna strävar efter att normalisera sin solvenssituation till 1,7.
Enligt Pensionsskyddscentralens kalkyler kommer den föreslagna ändringen sannolikt att öka pensionsanstalternas avkastning på placeringar. Avkastningen på placeringarna kan på lång sikt öka med rentav mer än en halv procentenhet. Detta ökar pensionsmedlens belopp, stärker pensionsanstalternas solvens och minskar trycket att höja arbetspensionsförsäkringsavgiften på lång sikt. I kalkylen med de gällande bestämmelserna kan höjningstrycket skönjas från och med 2050-talet.
För att risktäckningskapaciteten ska kunna stärkas på lång sikt förutsätts att pensionsanstalterna lyckas med risktagning när det gäller placeringar och att de därigenom får bättre avkastning vilket eftersträvas genom ändringen. Vid permanent svaga avkastningsscenarier skulle ändringen höja nivån på arbetspensionsförsäkringsavgifterna och minska pensionsmedlens belopp. Sannolikheten för ett sådant scenario är liten, eftersom svaga marknadslägen har varit tillfälliga utgående från historiskt material.
Enligt Pensionsskyddscentralens kalkyler med utgångspunkt i de antaganden som beskrivs ovan, kommer beloppet av de kundgottgörelser som delas ut av solvenskapitalet rentav att fördubblas på lång sikt, om det inte görs några ändringar i sättet att fastställa gottgörelserna. På kort sikt är förändringen liten.
Pensionsanstalternas solvens ökar enligt kalkylen för ändringen. Också på systemnivå kommer solvenssituationen att förbättras.
Avsättningskoefficientens värde beräknas på basis av pensionsanstalternas genomsnittliga solvens, så dess inverkan beaktar inte solvensskillnaderna mellan pensionsanstalterna. En enskild pensionsanstalt kan därför råka i svårigheter, även om solvensen i genomsnitt är i skick. Följande spiral kan uppstå: En enskild pensionsanstalts avkastning på placeringar blir mindre än genomsnittet, pensionsanstaltens solvens sjunker vilket minskar placeringsrisken, pensionsanstaltens avkastning släpar fortsättningsvis efter den genomsnittliga avkastningen och solvensen försämras ytterligare och den enskilda pensionsanstalten drabbas av solvenssvårigheter.
Om avsättningskoefficienten är negativ ökar pensionsanstalternas solvensskillnader och därmed den ovan beskrivna avvikelserisken för pensionsanstalten. Även i detta fall minskar emellertid pensionsanstaltens risk att över huvud taget drabbas av solvenssvårigheter. Med den modell som presenteras i exemplet ser pensionsanstaltens avvikelserisk enligt kalkylerna inte ut att öka.
Enligt kalkylen med den gällande bestämmelsen blir skyldigheten att avsätta medel till fonder negativ i 12 procent av scenarierna. I kalkylen för ändringen utgör de negativa överföringsskyldigheterna 14 procent.
Pensionsskyddscentralen gjorde kalkyler också utifrån alternativa antaganden. I dessa är konsekvenserna av ändringen likartade, men antingen lindrigare eller kraftigare.
Avsättningskoefficientens värde kan enligt propositionen i fortsättningen bestämmas med tätare intervall. På så vis skulle avsättningskoefficientens styrande effekt bättre beakta kraftiga vändningar på placeringsmarknaden och stödja pensionsanstalternas långsiktiga placeringsverksamhet. Det har inte varit möjligt att bedöma de kalkylerade konsekvenserna av tätare intervall med Pensionsskyddscentralens nuvarande beräkningsmodell.
4.2.2
Konsekvenser för pensionsanstalterna
Den föreslagna ändringen av arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel så att den blir bolagsspecifik kan i viss mån öka konkurrensen mellan arbetspensionsbolagen. En ökad konkurrens kan påverka arbetspensionsförsäkringsbolagens ställning på marknaden och därmed försämra eller förbättra enskilda arbetspensionsförsäkringsbolags konkurrenssituation. Eftersom de kostnader som behövs för skötseln av små försäkringar även i fortsättningen skulle kunna jämnas ut genom försäkringsavgiftens utjämningsdel och kostnaderna för avgöranden som gäller invalidpensioner och rehabilitering skulle kunna täckas med arbetspensionsförsäkringsavgiftens invalidpensionsdel, kommer dessa eventuella element i viss mån även framöver att jämna ut skillnaderna mellan arbetspensionsförsäkringsbolagen i fråga om strukturerna för arbetspensionsförsäkringsbolagens försäkringsbestånd.
Ändringen av arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel så att den blir bolagsspecifik kommer inte att ändra på sättet att fastställa arbetspensionsförsäkringsavgiften. Beloppet av den genomsnittliga arbetspensionsförsäkringsavgiften ändras inte nödvändigtvis genast till följd av ändringen, men arbetspensionsförsäkringsbolagen behöver informera om ändringen så att arbetsgivarna i fortsättningen vet vad beloppet av arbetspensionsförsäkringsavgiften består av. Detta medför i viss mån extra arbete för arbetspensionsförsäkringsbolagen.
Flexibiliteten i ålderspensionsansvaren till följd av ändringen av avsättningskoefficienten påverkar pensionsanstalternas solvens och placeringsverksamhet i synnerhet om läget på placeringsmarknaden är exceptionellt svagt. Den föreslagna ändringen stärker solvensen och gör det möjligt att ta större placeringsrisker och sålunda eftersträva bättre avkastning på placeringarna. I fråga om enskilda pensionsanstalter stöder ändringen solvensen endast när det är svagt marknadsläge, när arbetspensionssystemets genomsnittliga solvens har försämrats avsevärt. De enskilda pensionsanstalterna ska således även i fortsättningen självständigt sörja för hanteringen av placeringsriskerna.
Ändringen gör det också möjligt att indirekt öka pensionsanstalternas risktagning i en god solvenssituation. I nuläget kan risktagningsförmågan öka, eftersom solvenskraven lättas upp jämfört med de nuvarande när marknadsläget försämras och solvensgränsen uppnås vid en senare tidpunkt. I praktiken innebär detta att pensionsanstalten till följd av ändringen kan klara av samma stress på en högre risknivå än vad den klarar av på en lägre risknivå med gällande bestämmelser.
Om intervallet för beräkningen av avsättningskoefficienten eventuellt blir tätare leder det också till att de uppgifter som pensionsanstalterna ska meddela Pensionsskyddscentralen ska lämnas med tätare intervall och medför därmed i viss mån extra arbete.
Ändringen av avsättningskoefficienten medför inga betydande ändringar i informationssystemen. Ändringen av arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel så att den blir bolagsspecifik förutsätter ändringar åtminstone i arbetspensionsförsäkringsbolagens egna informationssystem för beräkning av arbetspensionsförsäkringsavgiften och i mindre utsträckning också i arbetspensionsbranschens gemensamma system såsom Arek. Ändringarna i informationssystemen orsakar arbetspensionsförsäkringsbolagen en del extra arbete och kostnader för informationssystemen.
4.2.5
Konsekvenser för det lagstadgade arbetspensionssystemets EU-rättsliga ställning
När Finland anslöt sig till Europeiska unionen skrevs i anslutningsfördraget in att Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG om livförsäkring (nuvarande Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EY om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II -direktivet)) inte ska tillämpas på arbetspensionsförsäkringsbolag i Finland. Enligt anslutningsvillkoren ska verksamheten bedrivas vid juridiskt sett separata enheter från annan livförsäkring och ha separata bokförings- och förvaltningssystem från andra aktörer. Med hänsyn till anslutningsvillkoren bör det i den nationella lagstiftningen betonas att arbetspensionsförsäkringsbolagens verksamhet är självständig, separat och har karaktären av social trygghet samt att verksamheten grundar sig på en delegerad offentlig förvaltningsuppgift. Det lagstadgade arbetspensionssystemet är en del av det nationella systemet för social trygghet. Karaktären av social trygghet har erkänts flera gånger också under Finlands EU-medlemskap, bland annat när Solvens II-direktivet reviderades. Arbetspensionsförsäkringsbolagens verksamhet kan således inte väsentligt utvecklas i något annan riktning än det som fastställts i anslutningsavtalet och i de nationella normer som utfärdats med stöd av det. I propositionen föreslås inga sådana ändringar som skulle påverka den ställning som det finländska arbetspensionssystemet har enligt anslutningsvillkoren.
Med tanke på EU:s konkurrensrättsliga bestämmelser och regler om statligt stöd är det av betydelse om verksamheten definieras som ekonomisk (företag) eller icke-ekonomisk verksamhet. Innehållet i begreppet företag kommer till stor del från avgöranden från Europeiska unionens domstol. Domstolen har av hävd ansett att med företag avses alla enheter som bedriver ekonomisk verksamhet. Avgörandena som gällt det lagstadgade arbetspensionssystemet har emellertid talat för att systemet ska betraktas som icke-ekonomisk verksamhet med tanke på EU:s konkurrensrättsliga bestämmelser och regler om statligt stöd. Denna EU-rättsliga tolkning har nationellt sett ansetts vara relativt etablerad.
Även om det finländska arbetspensionssystemet i fråga om de grundläggande uppgifterna (ordnande av lagstadgat arbetspensionsskydd) anses vara icke-ekonomisk verksamhet, kan det i pensionsanstalternas verksamhet också ingå sådan verksamhet som till sin natur anses vara ekonomisk och i fråga om vilken pensionsanstalterna har betraktats som företag som omfattas av tillämpningsområdet för EU:s konkurrensrätt. Som sådan verksamhet betraktas i regel främst placeringsverksamhet som bedrivs av pensionsanstalter. I EU-domstolens rättspraxis (bl.a. dom den 16 mars 2004, AOK-Bundesverband, C-264/01, EU:C:2004:150) uttrycks det också en sådan princip om att införande av begränsade konkurrensfaktorer i ett system som i regel baserar sig på solidaritet och med hjälp av vilket aktörer som genomför systemet sporras att bedriva sin verksamhet i enlighet med principerna för god förvaltning, det vill säga så effektivt och med så låga kostnader som möjligt, inte i sig innebär att systemet förvandlas till ekonomisk verksamhet.
När det gäller arbetspensionsförsäkring är det i första hand fråga om genomförande av social trygghet. Konkurrens- och konsumentverket har tidigare som sin ståndpunkt uttryckt att detta tillsammans med fördelningssystemet och det gemensamma ansvaret förutsätter reglering av arbetspensionsförsäkringsbolagens verksamhet så att arbetspensionssystemets konkurrensområde och bolagens konkurrensmetoder begränsas genom reglering. Å andra sidan har Konkurrens- och konsumentverket betonat konkurrensens funktion då den effektiviserar verksamheten och decentraliseringen där det passar ihop med verksamhetens karaktär av social trygghet. Kravet på effektivisering innebär å sin sida att konkurrens och åtgärder som vidtas i konkurrensens namn som helhet måste spara arbetspensionsförsäkringsbolagets och därmed arbetspensionssystemets tillgångar.
Arbetspensionssystemets konkurrensmedel är i praktiken avkastning på placeringar, effektiv verksamhet genom kundgottgörelser och tjänster. Ibruktagande av den bolagsspecifika omkostnadsdelen bedöms förbättra arbetspensionsförsäkringsbolagens konkurrens och transparens. Ur konkurrenssynvinkel kan ändringen i princip således anses vara positiv. När det gäller den sociala tryggheten och produktionen av offentliga tjänster i allmänhet kan man anse att sådana mekanismer som kräver effektivitet av tjänsteproducenterna är tillåtna eller rentav önskvärda. Effektivitet och en eventuell ökning i produktiviteten ligger i sista hand också i de försäkrades intresse. Varje arbetspensionsförsäkringsbolag kan i fortsättningen i sina bolagsspecifika beräkningsgrunder bestämma nivån på arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel utifrån arbetspensionsförsäkringsbolagets driftskostnader. Detta bedöms på lång sikt förbättra effektiviteten och minska driftskostnaderna, eftersom skillnaderna i driftskostnaderna mellan arbetspensionsförsäkringsbolagen till följd av den föreslagna ändringen blir mer transparenta för försäkringstagarna och arbetspensionsförsäkringsbolagen kan sporras att granska effektiviteten i sin egen verksamhet och sträva efter att förbättra den. I den föreslagna ändringen har arbetspensionsförsäkringsavgiftens omkostnadsdel reglerats på ett sätt som i första hand tryggar de försäkrade förmånerna, och omkostnadsdelen ska räcka till kostnaderna för de tjänster som erbjuds arbetsgivare, arbetstagare och pensionstagare och som hänför sig till försäkring, pensionsrådgivning, ersättningsbeslut och utbetalning av pensioner.
Den föreslagna ändringen påverkar inte sådana grundläggande element med stöd av vilka pensionsanstalternas verksamhet anses vara icke-ekonomisk. Ändringen påverkar inte arbetspensionsskyddets innehåll och efter ändringen kan arbetspensionsförsäkringsbolagen inte heller konkurrera med förmånernas innehåll. Det är obligatoriskt att höra till arbetspensionssystemet och systemet är endast delvis fonderat, vilket inte påverkas av den föreslagna ändringen. Beräkningsgrunderna för arbetspensionsförsäkringsavgifterna har på allmän nivå reglerats i lag och fastställs av en myndighet (social- och hälsovårdsministeriet). Den föreslagna ändringen framhäver dessa principer, eftersom det föreslås att lagstiftningen om beräkningsgrunderna kompletteras. Dessutom är pensionsanstalterna fortfarande solidariskt ansvariga för varandras pensionsförbindelser vid en eventuell konkurs, det vill säga de andra pensionsanstalterna ska ansvara för pensionsförbindelserna för en pensionsanstalt som har försatts i konkurs. Den föreslagna ändringen medför inga ändringar i det solidariska ansvaret. Arbetspensionsförsäkringsbolagens syfte är inte heller att ge sina ägare vinst utan att administrera och verkställa den arbetspension som hör till den lagstadgade sociala tryggheten.