9
Avtalets bestämmelser och deras förhållande till lagstiftningen i Finland
Inledning.
Avtalet grundar sig på de rättigheter och skyldigheter som regleras i nordatlantiska fördraget. Syftet med avtalet är att öka den gemensamma säkerheten, att bidra till internationell fred och stabilitet samt att stärka det befintliga partnerskapet på försvars- och säkerhetsområdet. I inledningen konstateras att Finland och Förenta staterna är beslutna att utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att stå emot väpnade angrepp och att hindra, motverka och försvara sig mot angripare, med särskilt beaktande av FN:s stadga och nordatlantiska fördraget, och bevarandet av internationell fred och säkerhet. Amerikanska styrkors närvaro på finskt territorium grundar sig på Finlands samtycke och att syftet med närvaron är att stödja parternas ansträngningar att främja fred och säkerhet enligt ömsesidigt intresse samt att delta i gemensamma försvarsinsatser.
I inledningen beaktas Ålands ställning enligt folkrätten. Avtalet om försvarssamarbete avses bli tillämpat inom ramen för de avtal som gäller Åland (Ålandskonventionen och fördraget angående Ålandsöarna mellan Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund).
I inledningen noteras också Nato Sofa, avtalet mellan Finland och Amerikas förenta stater om logistiksamverkan (ACSA) samt de rättigheter som följer av överenskommelsen mellan republiken Finlands regering och Amerikas förenta staters regering om säkerhetsåtgärder för skydd av säkerhetsklassificerad information (FördrS 41 och 42/2013). Avtalen behandlas i avsnitt 4.
Artikel 1. Tillämpningsområde och syfte.
Enligt artikel 1.1 fastställer avtalet ramarna för fördjupat försvars- och säkerhetssamarbete och partnerskap mellan Finland och Förenta staterna. Samarbetet förverkligas i enlighet med folkrätten och med Finlands samtycke. I internationell rätt ingår bland annat FN:s stadga och de beslut som säkerhetsrådet fattar med stöd av den, mänskliga rättigheter, humanitär rätt, internationell straffrätt och internationell avtalsrätt. I avtalets inledning betonas särskilt FN:s stadga och nordatlantiska fördraget samt upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Amerikanska styrkors närvaro på finskt territorium grundar sig på Finlands samtycke. Syftet med närvaron är att stödja parternas ansträngningar att främja fred och säkerhet enligt ömsesidigt intresse samt att delta i gemensamma försvarsinsatser. Det samtycke som avses i artikeln är principiellt och gäller hela försvarssamarbetet och inte enskilda funktioner. Bestämmelser om Förenta staternas rätt till ankomst till och närvaro i landet finns i artikel 3,4 och 11.
Dessutom kompletterar avtalet enligt artikel 1.1 de bestämmelser som fastställs i Nato Sofa och som reglerar närvaron av amerikanska styrkor och anhöriga till deras medlemmar på finskt territorium samt, i särskilda situationer som anges i detta avtal, amerikanska avtalsentreprenörers närvaro och verksamhet på finskt territorium.
Enligt artikel 1.2 ska all verksamhet som omfattas av avtalet bedrivas med full respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på finskt territorium. I avsnitt 2.2 redogörs närmare för skyldigheten till respekt.
Artikel 2. Definitioner.
Avtalet innehåller följande centrala definitioner: Amerikanska styrkor, styrka, civil komponent, amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer, anhöriga, överenskomna anläggningar och områden, avtalets verkställande organ och officiell amerikansk information. Avtalsparterna är enligt ingressen regeringarna i Finland och i Förenta staterna.
Amerikanska styrkor
avser en enhet som omfattar den styrka och den civila komponent samt all egendom, officiell amerikansk information, utrustning och materiel (inklusive fordon, fartyg och luftfartyg som används av Förenta staterna eller för dess räkning) som Förenta staternas väpnade styrkor har på finskt territorium. Definitionen är flexibel och innehåller bland annat alla försvarsgrenar, kustbevakningen och nationalgardet när de arbetar för Förenta staterna.
Styrka
har den betydelse som avses i artikel I.1 a i Nato Sofa, det vill säga den personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter från en avtalsslutande part när den befinner sig på tjänsteuppdrag inom en annan avtalsslutande parts territorium inom nordatlantiska fördragets område, med förbehåll för att de två berörda avtalsslutande parterna kan komma överens om att vissa personer, enheter eller förband inte ska anses utgöra eller ingå i en styrka vid tillämpningen av detta avtal.
Med
civil komponent
avses i avtalet till att börja med detsamma som i artikel I.1 b i Nato Sofa.
Till definitionen av civil komponent i avtalet om försvarssamarbete hör dessutom sådana anställda vid icke-finska, icke-kommersiella organisationer som är medborgare i Förenta staterna eller är stadigvarande bosatta där och anhöriga som är anställda av de amerikanska styrkorna eller sådana icke-kommersiella organisationer som avses ovan och som medföljer de amerikanska styrkorna. Personerna i fråga medföljer styrkorna och tillhandahåller tjänster som avses för väpnade styrkor, till exempel fritidstjänster, men som inte är i styrkornas tjänst. Med avvikelse från Nato Sofa behöver den civila komponent som samarbetar inom ramen för avtalet om försvarssamarbete inte vara i tjänst hos Förenta staternas väpnade styrkor.
Amerikanska avtalsentreprenörer
innebär juridiska personer som varken är bildade eller registrerade eller har säte på finskt territorium i enlighet med finsk lagstiftning. Till amerikanska avtalsentreprenörer räknas också de ovannämnda juridiska personernas anställda som varken är finska medborgare eller stadigvarande bosatta på finskt territorium, och fysiska personer som varken är finska medborgare eller stadigvarande bosatta på finskt territorium, om de juridiska eller fysiska personerna uppehåller sig på finskt territorium inom ramen för ett kontrakt eller underentreprenörskontrakt med Förenta staternas försvarsministerium för att tillhandahålla varor och tjänster i samband med verksamhet som omfattas av avtalet om försvarssamarbete.
Listan över de kriterier för ställningen som amerikansk avtalsentreprenör som ingår i definitionen är kumulativ. Alla kriterierna ska alltså uppfyllas samtidigt för att en avtalsentreprenör ska anses vara amerikansk avtalsentreprenör och omvänt, om ett enda av kriterierna inte uppfylls är avtalsentreprenören finsk avtalsentreprenör enligt definition nedan.
Avtalsentreprenörerna är aktörer som är fristående i relation till de amerikanska styrkorna trots att de arbetar i nära kontakt med dem. Avtalsentreprenörerna producerar stödtjänster (support service) i anslutning till de väpnade styrkornas verksamhet. Avtalsentreprenörernas roll som producenter av dagliga stödtjänster som hör till försvarets område ökar, och de stödtjänster de producerar är numera en betydelsefull del av bland annat den militära logistiken. I Nato Sofa definieras inte avtalsentreprenörers ställning. Utgångspunkten i Natos verksamhet är att avtalsentreprenörernas ställning organiseras separat genom avtal och arrangemang med värdlandet.
Finska avtalsentreprenörer
innebär för sin del juridiska personer som är bildade eller registrerade eller har säte på finskt territorium i enlighet med finsk lagstiftning, inbegripet deras anställda, amerikanska avtalsentreprenörers anställda som är finska medborgare eller stadigvarande bosatta i Finland, och fysiska personer som är finska medborgare eller stadigvarande bosatta på finskt territorium, om de juridiska eller fysiska personerna uppehåller sig på finskt territorium inom ramen för ett kontrakt eller underentreprenörskontrakt med Förenta staternas försvarsministerium om att tillhandahålla varor och tjänster i samband med verksamhet som omfattas av detta avtal
.
Anhörig
har samma betydelse som avses i artikel I.1 c i Nato Sofa enligt vilken maka eller make till en medlem av en styrka eller en civil komponent eller en sådan medlems barn som är beroende av honom eller henne för sitt uppehälle. Enligt avtalet om försvarssamarbete är anhörig dessutom en sådan familjemedlem till en medlem av styrkan eller den civila komponenten som av ekonomiska skäl, juridiska skäl eller hälsoskäl är beroende av och försörjs av en sådan medlem, delar boende med en sådan medlem, och uppehåller sig på finskt territorium med de amerikanska militära myndigheternas samtycke. Anhöriga kan således också vara till exempel far- och morföräldrar.
Överenskomna anläggningar och områden
avser de anläggningar och områden på finskt territorium som förtecknas i bilaga A till avtalet om försvarssamarbete och som med Finlands samtycke används av amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer, anhöriga och andra som parterna kommit överens om.
Verkställande organ
avser Finlands försvarsministerium för Finlands räkning och Förenta staternas försvarsministerium för Förenta staternas räkning eller deras respektive utsedda företrädare. Att anlita företrädare möjliggör delegering av verkställandet till ett i varje enskilt fall relevant organ. För Förenta staternas del är det alltid fråga om en aktör inom de väpnade styrkorna medan en företrädare som anvisats i Finland kan vara till exempel ett annat ministerium eller en annan myndighet, såsom Försvarsmakten. En företrädare kan också vara till exempel ett affärsverk, såsom Försvarsfastigheter. Bestämmelser om ministeriernas verksamhetsområden och fördelning av ärenden finns i 3 kapitlet i reglemente för statsrådet (262/2003). Bestämmelser om myndigheternas uppgifter finns i lagstiftningen för varje verksamhetsområde. Verkställande organ behandlas i artikel 3, 4, 5, 28, 29 och 30.
Officiell amerikansk information
avser information som ägs av Förenta staterna, produceras av Förenta staterna eller för dess räkning eller står under Förenta staternas kontroll, inbegripet när sådan information i den dagliga verksamheten står under en avtalsentreprenörs kontroll eller används av en avtalsentreprenör för den amerikanska regeringens räkning.
Artikel 3. Tillgång till och användning av överenskomna anläggningar och områden.
Enligt artikel 3.1 får amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer, anhöriga och andra som parterna kommit överens om obehindrad tillgång till och användning av de överenskomna anläggningarna och områdena som förtecknas i bilagan till avtalet, till exempel: för besök, för utbildning, för övningar, för transitering, för utplacering av styrkor, för förhandslagring av utrustning, förnödenheter och materiel, för humanitär hjälp och katastrofhjälp samt för beredskapsoperationer. Listan är inte uteslutande. Parterna eller deras verkställande organ kan enligt punkten också komma överens om andra ändamål med obehindrad tillgång och användning, inklusive uppgifter som hänför sig till nordatlantiska fördraget.
Punkt 1 täcker omfattande tillgång till och användning av överenskomna anläggningar och områden för olika ändamål. Det kan gälla utbildning eller övning eller i extremfall verksamhet i krislägen. Uppgifterna har inte nödvändigtvis direkt samband med ömsesidigt försvarssamarbete mellan Finland och Förenta staterna. De kan också hänföra sig till exempel till Finlands försvar som del av alliansen. Den verksamhet som avses i avtalet begränsas dock av skrivningarna i artikel 1.1 i avtalet.
I punkten hänvisas det till artikel 1 enligt vilken all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på finskt territorium. Ovan i avsnitt 2.2 avtalets viktigaste bestämmelser och principer redogörs närmare för skyldigheten till respekt. I punkten finns också skyldigheten till hörande av parternas synpunkter och med beaktande av dem (konsultation) som nära ansluter sig till skyldigheten till respekt. Konsultation kan ske på olika nivåer från väpnade styrkor ända till statens högsta ledning. Den kan också utföras i olika skeden, såsom vid övningar, i samband med årlig planering av användning av styrkor och operativ verksamhet eller från fall till fall. De amerikanska styrkornas ankomst till landet grundar sig i princip på gemensam planering mellan Finlands och Förenta staternas väpnade styrkor. I samband med konsultationen samordnas synpunkter på avtalsenlig verksamhet, eventuella problem tas upp och lyfts vid behov upp på politisk nivå. Punkten möjliggör också förmedling av information på behövligt sätt om att genomförandet av en verksamhet i Finland kräver utrikes- och säkerhetspolitiska riktlinjer eller nationellt beslutsfattande.
Vad gäller nationellt beslutsfattande kan lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet bli tillämplig. Den innehåller bestämmelser om att lämna eller begära internationellt bistånd och om det beslutsförfarande som ska iakttas i de högsta statliga organen när man deltar i samverkan. Det redogörs närmare för det nationella beslutsförfarandet till den delen i avsnitt 2.2.2.
I praktiken planeras militär övningsverksamhet i samarbete med Förenta staterna. I 9 § i territorialövervakningslagen föreskrivs att en militärperson, en militäravdelning, ett statsluftfartyg eller ett statsfartyg från en främmande stat inte utan tillstånd får delta i en militär övning eller föranstalta en sådan inom finskt territorium, om inte något annat följer av ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland. I fortsättningen krävs utifrån avtalet om försvarssamarbete inte något tillstånd enligt 9 § av Förenta staterna.
Obehindrad tillgång har också samband med artikel 11 i avtalet, där det bestäms om rätt för luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor att fritt resa in, resa ut från och fritt röra sig på finskt territorium. I territorialövervakningslagen finns bestämmelser om villkor för ankomst till och uppehåll i Finland samt om tillståndsförfaranden. Enligt 3 § i den lagen gäller om ankomst till finskt territorium, uppehåll i landet och avresa från landet utöver den lagen vad som särskilt bestäms därom eller föreskrivs i internationella avtal som är förpliktande för Finland. Av Förenta staterna krävs därför inte tillstånd för ankomst till landet enligt territorialövervakningslagen. Obehindrat tillträde till finskt territorium är möjligt direkt enligt avtalet om försvarssamarbete.
Obehindrat tillträde innebär i praktiken inte att de persongrupper som avses i artikel 3.1 enbart genom att hänvisa till avtalet om försvarssamarbete har rätt till tillträde till överenskomna anläggningar och områden. Avtalsentreprenörers tillträde till överenskomna anläggningar och områden har samband med deras uppgifter i relation till amerikanska styrkor. Anhöriga har tillträde enbart vid behov. Med andra aktörer, som enligt artikel 3.1 har obehindrat tillträde enligt vad parterna kommit överens om, kan avses till exempel andra Natoallierade. Om deras tillträde överenskommer man dock alltid separat. Ur Förenta staternas synvinkel är fritt tillträde till och rätt att använda överenskomna anläggningar och områden ett villkor för att de ska kunna utnyttja den finansiering som kongressen beviljar till exempel för investeringar i infrastruktur.
De bestämmelser om förbud eller begränsningar beträffande rätten att röra sig som finns i 15 § i lagen om försvarsmakten eller i 71 § i gränsbevakningslagen tillämpas inte på Förenta staternas tillträde till de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan. Det innebär att man helt avstår från allmänna begränsningar, bland annat tillståndsförfarande, som gäller ankomst och verksamhet på militärt område för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer och anhöriga. Genom bestämmelser kan man begränsa eller förbjuda vistelse för utomstående på de områden eller objekt som Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet använder.
Också överenskommelsen om informationssäkerhet mellan Finland och Amerikas förenta stater vars 14 artikel innehåller bestämmelser om besök som kräver tillgång till säkerhetsklassificerad information, eller besök där det utrymme där föremålet för besöket finns kräver säkerhetsutredning. Enligt internationell praxis kräver Finland ett typiskt besökstillstånd som avses i överenskommelsen om informationssäkerhet när besökare kan ha tillgång till finsk information som hör till KONFIDENTIELL eller högre säkerhetsklass.
Trots obehindrat tillträde måste det finnas behövliga säkerhetsarrangemang på de överenskomna anläggningarna och områdena som förtecknas i bilagan, som samordnas mellan Försvarsmakten och de amerikanska styrkorna. Detta har koppling till skyldigheten i artikel 3.3 enligt vilken parternas behöriga myndigheter ska ha ett nära samarbete i sådana säkerhetsfrågor som gäller tillträde till överenskomna anläggningar och områden, och kan vid behov utarbeta gemensamma förfaranden som gäller dem. Det verkställs i praktiken genom arrangemang för genomförande mellan parternas behöriga myndigheter där man vid behov preciserar förfaranden för att möjliggöra obehindrat tillträde. Behörig myndighet är enligt 18 § i lagen om försvarsmakten på ett område som stadigvarande används av Försvarsmakten garnisonschefen eller kommendören för ett truppförband. För Gränsbevakningsväsendets del är enligt 11 och 12 § i statsrådets förordning om gränsbevakningsväsendet (651/2005) kommendören för bevakningssektionerna behörig myndighet.
Artikel 3.2 gäller fastställande av överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan och anvisats så att endast Finland eller endast amerikanska styrkor ska få använda dem. Enligt punkt 2 ska parterna, med full respekt för sådana delar av överenskomna anläggningar och områden som Finland eller dess verkställande organ fastställt att endast Finland får använda, samtidigt ha gemensam tillgång till och gemensamt få använda de överenskomna anläggningarna och områdena med undantag för de delar av dessa som verkställande organ särskilt fastställt att endast amerikanska styrkor ska få ha tillgång till och använda.
De överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan får i princip användas gemensamt av Finland och Förenta staterna. Enligt punkt 2 kan Finland (Finlands regering) eller Finlands verkställande organ (försvarsministeriet eller en företrädare som ministeriet utsett) ändå fastställa att endast Finland får använda en del av de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan. Förenta staterna har förbundit sig att respektera detta. I praktiken anmäler Försvarsmakten Förenta staterna vilka delar av de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan det fastställs att endast Finland får använda. Sådana anläggningar kan vara till exempel vissa operativa ledningslokaler.
Dessutom kan verkställande organ enligt avtalet uttryckligen fastställa delar av de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan som endast amerikanska styrkor har tillträde till och rätt att använda. Sådan ensamrätt kan gälla till exempel förvar av materiel för vilket man kan fastställa särskilda lokaler eller områden, byggnader eller delar av en byggnad. Fastställande av områden uteslutande för amerikanska styrkors bruk kräver alltid medverkan av Finlands verkställande organ. I punkt 2 fastställs som verkställande organ försvarsministeriet för Finlands räkning och Förenta staternas försvarsministerium för Förenta staternas räkning eller deras respektive utsedda företrädare. Således beslutar i Finland Försvarsmakten, försvarsministeriet eller statsrådets allmänna sammanträde om fastställandet. Nivån för beslutsfattandet bestäms enligt hur betydande konsekvenser fastställandet av uteslutande användningsrätt har, där man kan beakta till exempel anläggningens eller områdets storlek, användningsändamål eller läge. Vid statsrådets allmänna sammanträde avgörs i enlighet med 67 § i grundlagen vittsyftande och principiellt viktiga ärenden samt sådana andra ärenden vars betydelse kräver det. I enlighet med 12 § 2 mom. i lagen om statsrådet avgörs vid allmänt sammanträde bland annat övriga ärenden vars samhällspolitiska eller ekonomiska betydelse förutsätter det. Enligt 14 § i lagen om statsrådet kan ärenden som ankommer på ett ministerium i enskilda fall överföras till allmänt sammanträde, om de anses vara så vittsyftande eller principiellt viktiga att de ska avgöras vid allmänt sammanträde. Beslutet om överföring fattas då vid allmänt sammanträde på framställning av statsministern eller ministern i fråga. Vid behov tryggas riksdagens medverkan på det sätt som bestäms i 44 §, 47 § och 97 § i grundlagen, till exempel så, att Försvarsmakten som utsedd representant av försvarsministeriet kan besluta om fastställande av en byggnad eller en del av den för uteslutande Förenta staternas bruk. Försvarsministeriet utser representant genom att ge Försvarsmakten ett styrningsbrev där gränserna för Försvarsmaktens beslutanderätt fastställs vad gäller anläggningar och områden som ska upplåtas till Förenta staterna för uteslutande bruk. I styrbrevet åläggs Försvarsmakten att informera försvarsministeriet om planer på fastställande av anläggningar eller områden för uteslutande bruk av Förenta staterna för att försvarsministeriet ska kunna bedöma om nivån för beslutsfattandet är relevant.
Punkt 3 i artikeln gäller, utöver tillträde till överenskomna anläggningar och områden som det redogörs för ovan i samband med punkt 1, också passerrättighet inom dessa områden. Enligt punkten ger Finland de amerikanska styrkorna tillstånd att av säkerhetsskäl kontrollera tillträdet till sådana anläggningar och områden som endast får användas av amerikanska styrkor samt att tillsammans med finska myndigheter samordna tillträdet till de anläggningar och områden som används gemensamt. I punkten förutsätts det att parternas behöriga myndigheter ska ha ett nära samarbete i sådana säkerhetsfrågor som gäller tillträde till överenskomna anläggningar och områden, såsom vid passerkontroll och bevakning, och vid behov utarbeta gemensamt beslutade förfaranden. I praktiken verkställs detta genom arrangemang för genomförande mellan parternas behöriga myndigheter.
Ovan i samband med artikel 1 redogörs för den lagstiftning som gäller tillträdes- och passerrätt till objekt som Försvarsmakten stadigvarande förfogar över. Vad gäller delar av anläggningar och områden som endast amerikanska styrkor får använda ansvarar de amerikanska styrkorna för passerrättigheterna och kontrollen av dem. De amerikanska styrkorna koordinerar tillsammans med Försvarsmakten tillträdet till anläggningar och områden som används gemensamt enligt förfaranden som ska fastställas gemensamt. Parternas behöriga myndigheter har ett nära samarbete i säkerhetsfrågor, vilket omfattar att vid behov utarbeta förfaranden som ska fastställas gemensamt.
Enligt punkt 4 ska det finska verkställande organet på begäran vidta rimliga åtgärder för att underlätta för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer att till stöd för amerikanska styrkor tillfälligt få tillgång till och använda privat mark och privata anläggningar (inklusive vägar, hamnar och flygplatser) samt allmän mark och allmänna anläggningar (inklusive vägar, hamnar och flygplatser), inbegripet sådana som ägs eller kontrolleras av Finland eller lokala myndigheter. Det finska verkställande organet ska också på begäran underlätta för de ifrågavarande styrkorna och avtalsentreprenörerna att få använda dessa anläggningar och områden till stöd för amerikanska styrkor. Kostnaden för sådan hjälp ska inte bäras av amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer eller finska avtalsentreprenörer.
Syftet med punkt 4 är att underlätta för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer att tillfälligt få tillträde till anläggningar och områden som inte finns förtecknade i bilagan. Områdena kan vara privata eller allmänna områden såsom vägar, hamnar och flygplatser. De allmänna områdena kan ägas antingen av finska staten eller kommuner eller vara i privat ägo.
Det finska verkställande organet ska vidta åtgärder för att underlätta för amerikanska styrkor och avtalsentreprenörer att tillfälligt få tillgång till privata eller allmänna områden till exempel genom att avtala om saken med markägare och förvaltare av transportinfrastruktur samt förhandla om eventuella kostnader och ansvarsfördelning som användningen eventuellt medför.
Försvarsmakten har avtalat och avtalar om sin rätt att använda privata anläggningar och områden. Dessutom har Försvarsmakten enligt 14 § i lagen om försvarsmakten rätt att tillfälligt använda andra fastigheter än dem som försvarsmakten stadigvarande förfogar över, om det är nödvändigt med tanke på militär övningsverksamhet eller en höjning av försvarsberedskapen. Trots det försöker Försvarsmakten dock alltid i första hand avtala om användningen av fastigheterna med deras ägare och innehavare, men vid behov är det också möjligt genom beslut av Försvarsmakten. Vid försvarsministeriet bereds en regeringsproposition med förslag till lag om ändring av lagen om försvarsmakten och till vissa andra lagar. Där föreslås det att 14 § i lagen om försvarsmakten ändras så, att Försvarsmakten ska ha möjlighet att använda fastigheter tillfälligt också om det är nödvändigt med tanke på verkställandet av försvarssamarbetet och Nordatlantiska fördragsorganisationens gemensamma försvar (PLM002:00/2023). Andra bestämmelser ska inte ändras, så även i fortsättningen ska man i första hand komma överens med fastighetens innehavare om rätten att använda en fastighet. Försvarsmaktens avtal kan för sin del främja att bestämmelsen om avtal uppfylls.
Enligt punkt 4 ska kostnaderna för sådan hjälp inte bäras av amerikanska styrkor eller deras avtalsentreprenörer. Med detta avses till exempel att tillståndsprocesserna är avgiftsfria. Det innebär dock inte att de privata eller allmänna anläggningarna och områdena upplåts för användning utan vederlag.
Enligt punkt 5 ska parterna ta hänsyn till verksamhets- och säkerhetsfrågor vid användning av de överenskomna anläggningarna och områdena. De behöriga myndigheterna kan utarbeta förfaranden för detta ändamål.
I Finland kan behöriga myndigheter vara åtminstone Försvarsmakten, Gränsbevakningsverket, polisen och räddningsmyndigheterna. I samarbetet ska man bland annat säkerställa att till exempel de ansvar för att uppgifter utförs som hör till räddningsverksamheten är klara och att man har avtalat om förfarandena i praktiken.
I artikeln behandlas också delning av kostnader och eventuella byggarbeten.
Enligt punkt 6 ska Finland, utan hyresavgifter eller andra liknande kostnader för de amerikanska styrkorna, ställa alla överenskomna anläggningar och områden till förfogande, även dem som används gemensamt av amerikanska styrkor och Finlands försvarsmakt.
Enligt artikel IX.3 i Nato Sofa ska myndigheterna i den mottagande staten vidta lämpliga arrangemang för att till den sändande statens styrkor eller civila komponenter tillhandahålla de byggnader och den mark som denna ska använda liksom tillhörande faciliteter och tjänster, med förbehåll för gällande avtal eller avtal som kan komma att ingås mellan befullmäktigade företrädare för den sändande och mottagande staten. Dessa avtal och arrangemang ska i möjlig utsträckning stå i överensstämmelse med de regler som gäller för inkvartering av den mottagande statens motsvarande personal. De rättigheter och skyldigheter som gäller dem bestäms enligt den mottagande statens lagstiftning om inget annat avtalas i ett separat avtal. Betalning för varor, inkvartering och tjänster erläggs enligt artikel IX.7 i Nato Sofa om det inte föreligger några allmänna eller särskilda finansiella överenskommelser de avtalsslutande parterna emellan.
Enligt den princip som ingår i artikel IX.3 i Nato Sofa avtalar Finland och Förenta staterna genom avtalet om försvarssamarbete om användning av byggnader och markområden. Bestämmelserna om användning av överenskomna anläggningar och områden och om ersättning av kostnader som gäller användningen avviker delvis från bestämmelserna i Nato Sofa och kompletterar dem.
Artikel 3.6 i avtalet om försvarssamarbete gäller de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan. Dessa objekt används stadigvarande av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet. Inom de överenskomna anläggningarna och områdena kan en del användas uteslutande av Förenta staterna. De överenskomna anläggningarna och områdena får i princip användas gemensamt av Finland och Förenta staterna.
Förvaltningen och skötseln av byggd fastighetsegendom som används av Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet är huvudsakligen centraliserad till Senatkoncernen som lyder under finansministeriet. Koncernens uppgifter regleras i lagen om Senatfastigheter och Försvarsfastigheter (1018/2020). Enligt 2 § i den lagen har koncernens affärsverk till uppgift att för statens behov producera bland annat fastighets- och lokaltjänster enligt serviceavtal för de kunder som avses i 2 § i lagen om statliga affärsverk. De kunder som avses i 2 § i lagen om statliga affärsverk är huvudsakligen statliga verk och inrättningar och andra statliga organisationer. Enligt 2 § i lagen om Senatfastigheter och Försvarsfastigheter får Senatkoncernens affärsverk i liten omfattning tillhandahålla tjänster också för andra kunder.
Försvarsfastigheter tillhandahåller de tjänster som Försvarsmakten och av Försvarsmakten angivna partner behöver. Försvarsfastigheter har också till uppgift att förvalta den statliga fastighetsförmögenhet som affärsverket besitter. Enligt regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om Senatfastigheter och Försvarsfastigheter och till vissa lagar som har samband med den (RP 31/2020 rd) avses med avtalspartner som Försvarsmakten har angett, till exempel Leijona Catering Oy, Millog Ab och Suomen Erillisverkot Oy (f.d Suomen Turvallisuusverkko Oy). De har lokaler på Försvarsmaktens militära områden.
Affärsverken får ingen direkt finansiering ur statsbudgeten. De helhetskostnader som uppkommer för affärsverket av skötseln och förvaltningen av fastighetsförmögenheten ska kunna täckas med de vederlag som ska tas ut för tjänsterna. Om avtalet om försvarssamarbete medför nya uppgifter, intäktsförluster eller andra liknande ekonomiska ansvar för ämbetsverk eller affärsverk, ska de beaktas i planeringen av verksamhet och utgiftskontroll i ekonomin inom ramarna för de allmänna riktlinjer som gäller budgetering av verksamhetskostnader samt ämbetsverkens och affärsverkens verksamhet. De kan bedömas senare när avtalssituationen blir konkret. Då kan man bli tvungen att granska bland annat kostnadsfördelning och eventuella behov av kompensation. Däremot finansieras de hyror som statliga verk och inrättningar, såsom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, betalar för lokaler med budgetfinansiering. Dessa tjänster till statliga organisationer enligt 2 § i affärsverkslagen prissätts enligt 2 § 3 mom. i lagen om Senatfastigheter och Försvarsfastigheter enligt självkostnadsprincipen. Tjänster till andra kunder prissätts enligt marknadsvillkor.
I fall där Senatsfastigheter eller Försvarsfastigheter producerar tjänster för amerikanska styrkor jämställs de amerikanska styrkorna med statliga organisationer vilkas tjänster prissätts enligt självkostnadsprincipen. Produktion av tjänster för amerikanska styrkors bruk ska anses tjäna finska försvarets behov. Produktion av tjänster för amerikanska styrkor är inte heller kommersiell verksamhet. I fortsättningen kan det uppstå behov av att bedöma behov av att ändra lagen om Senatfastigheter och Försvarsfastigheter och lagen om statliga affärsverk, när man får erfarenhet av tillämpningen av avtalet om försvarssamarbete, med beaktan dessutom av andra stater som Finland utövar försvarssamarbete med, det vill säga i första hand andra medlemsstater i Nordatlantiska fördragsorganisationen.
Den obebyggda mark- och vattenegendom som Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet har till förfogande finns huvudsakligen koncentrerad hos det affärsverk som lyder under jord- och skogsbruksministeriet, Forststyrelsen. Enligt 2 § i lagen om Forststyrelsen (234/2016) ska Forststyrelsen på ett hållbart sätt använda, vårda och skydda statens jord- och vattenegendom som den besitter.
Försvarsmakten har ingått samarbets-, ram- och serviceavtal med affärsverken samt avtal om bestämda projekt i fråga om byggprojekt.
Det statliga bolaget Finavia Abp är ett bolag med specialuppgifter som styrs av statsrådet och som upprätthåller och förvaltar det finska flygplatsnätet. Enligt lagen om ombildning av Luftfartsverket till aktiebolag (877/2009) har den egendom som affärsverket Luftfartsverket hade i sin besittning övergått till Finavia Abp. Användning av och användningsvillkor för Finnavia Abp:s områden har fastställts i en överlåtelsehandling där bestämda områden har anvisats Försvarsmakten för stadigvarande bruk och övningsverksamhet.
Eftersom de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan är statsägda eller i statens besittning och används av antingen Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet betalar dessa för närvarande hyra för dem till affärsverken i Senatkoncernen, Forststyrelsen eller Finavia Abp. Bestämmelser om flygplatsavgifter finns separat i artikel 11 i avtalet.
Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet ska ha rätt att tillfälligt upplåta anläggningar och områden som de hyr för att användas av amerikanska styrkor. Man kan avtala om sådan rätt genom hyresavtal mellan Senatkoncernen och verket. Anläggningarna och områdena återgår i Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets bruk efter det att amerikanska styrkor inte längre använder dem.
Enligt punkt 6 tas inte hyresavgifter eller liknande kostnader ut av de amerikanska styrkorna. Med hyra avses i allmänhet nyttjanderätt som upplåts genom hyresavtal till exempel till en byggnad, en del av den eller en fastighet mot ersättning, det vill säga mot vederlag. I statens hyressystem iakttas den hyreshandbok som utfärdats som föreskrift av finansministeriet (VN/31771/2021, uppdaterad VN/35021/2023) enligt vilken staten huvudsakligen tillämpar den så kallade modellen för total hyra, där hyran utgörs av andelar för kapital och för underhåll. Kapitalhyran (eller kapitaldelen av totala hyran) bestäms enligt investeringar eller fastighetens värde, bland annat enligt kapitalkostnader, avskrivningar, risker och kostnaderna för affärsverkens verksamhet). ”Hyresavgifter eller liknande kostnader” i artikel 3.6 i avtalet om försvarssamarbete innebär kapitalhyra enligt statens hyressystem. Med underhållshyran (eller underhållsandelen av totala hyran) täcks bland annat kostnader för statliga fastigheters underhåll, skötsel, energiförbrukning, årsreparationer och fastighetsskatt samt allmänna kostnader för underhåll av affärsverken i Senatkoncernen. Fördelningen av bygg- och utvecklingskostnaderna för överenskomna anläggningar och områden samt drifts- och underhållskostnaderna mellan Finland och Förenta staterna behandlas i artikel 3.8 och 3.9. Drifts- och underhållskostnaderna enligt punkt 8 och 9 innebär underhållshyra i Finlands system.
Försvarsmakten betalar Forststyrelsen hyra vars belopp fastställs separat områdesvis. Grunden för hur hyran fastställs är de förluster i intäkterna som Försvarsmaktens verksamhet leder till för Forststyrelsen. För ett område som Försvarsmakten använder betalas hyra både för den mark som skogsbruket besitter och den mark som naturtjänsterna besitter. I hyran ingår användning av områden för Försvarsmaktens behov inom ramen för ett kommersiellt ramavtal.
Bestämmelser om statlig fastighetsförmögenhet och överlåtelse av den, om utarrendering samt om beviljande av särskilda rättigheter finns i lagen om rätt att överlåta statlig fastighetsförmögenhet (973/2002). Enligt lagen avses med statlig fastighetsförmögenhet bland annat statsägda fastigheter och statlig jordegendom (jord- och vattenområden) samt statsägda byggnader och andelar i dem. Lagen tillämpas inte på avtalet om försvarssamarbete eftersom fastighetsförmögenhet inte överlåts enligt avtalet, det vill säga besittningen av eller äganderätten till anläggningar och områden ändras inte och jordlega som avses i jordlegolagen (258/1966) eller annat vederlag betalas inte för dem.
I lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) finns bestämmelser om de allmänna grunderna för när statliga myndigheters prestationer skall vara avgiftsbelagda och för storleken av de avgifter som uppbärs för prestationerna samt om övriga grunder för avgifterna. En allmän princip för när lagen om grunderna för avgifter till staten ska tillämpas är, att lagen inte tillämpas på myndigheters produktion av prestationer om prestationen inte produceras för någon annan än en annan statlig myndighet eller om tjänsten överlag inte kan produceras för någon annan än för en annan statlig myndighet. Det kan gälla produktion av en prestation enligt ett fördrag för en myndighet i en annan stat. Prestationer enligt avtalet om försvarssamarbete produceras inte för andra än för en annan myndighet som lagen om grunderna för avgifter till staten därmed inte tillämpas på.
Artikel 3.6 medför inga direkta behov av ändringar i grunderna för statens hyressystem. Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet betalar fortfarande total hyra till affärsverken för de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan eller till Finavia Abp, oberoende av om dessa anläggningar och områden i verkligheten får användas uteslutande av Försvarsmakten eller Förenta staterna eller om de används gemensamt. Också de hyresavtal som gäller användning av anläggningar och områden ingås fortfarande mellan Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet och affärsverken eller Finavia Abp.
Artikel 3.7 gäller eventuella byggarbeten i de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan. Enligt punkt 7 får amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer utföra byggarbete på de överenskomna anläggningarna och områdena samt ändra och förbättra dem för att främja den verksamhet och de ändamål som anges i punkt 1 i artikeln. Mot bakgrund av parternas gemensamma avsikt att de tekniska kraven och byggstandarderna för sådana projekt som genomförs av amerikanska styrkor eller för deras räkning bör vara förenliga med båda parternas krav och standarder ska de amerikanska styrkorna samråda med behöriga finska myndigheter i frågor som gäller byggarbete, ändringar och förbättringar. Amerikanska styrkor får använda egen utrustning och personal för att utföra sådant byggarbete och sådana ändringar och förbättringar.
Finska Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet har enligt statens hyressystem inte motsvarande rätt att utföra byggarbeten. De har inte rätt att som hyresgäster utan lov av fastighetsägaren utföra bygg-, ändrings- eller reparationsarbeten i de lokaler Försvarsfastigheter besitter. Senatkoncernen utför byggarbeten och beaktar kostnaderna för dem i hyresbeloppet.
Bakgrunden till bestämmelsen om hörande i punkt 7 är för sin del enligt artikel 1.2 i avtalet Förenta staternas förpliktelse att i all verksamhet enligt avtalet respektera Finlands lagstiftning. I markanvändnings- och bygglagen och i den nya bygglagen som träder i kraft den 1 januari 2025 finns bestämmelser om allmänna förutsättningar som gäller byggande, väsentliga tekniska krav samt tillståndsförfarande och myndighetstillsyn. De väsentliga tekniska kraven gäller till exempel konstruktioners hållfasthet och stabilitet, brandsäkerhet, sunda byggnader, säkerhet vid användning, tillgänglighet, bullerskydd, ljudförhållanden och energiprestanda. De viktigaste bestämmelserna, föreskrifterna och anvisningarna som gäller byggande finns samlade i Finlands byggbestämmelsesamling. De tekniska krav och byggstandarder som avses i artikel 3.7 motsvarar de väsentliga tekniska krav som avses bygglagen.
När båda parternas krav och standarder ska beaktas kan vissa tekniska lösningar och system kräva harmonisering eller dubblering, det vill säga att byggarbetet utförs enligt båda parternas krav. Det kan till exempel gälla lösningar för användnings- och brandsäkerhet enligt Förenta staternas standarder eller spännings- och frekvenskrav på elnät. Man bör i mån av möjlighet sträva efter att de finska bestämmelserna och föreskrifterna om tekniska krav uppfylls för att till exempel garantier och service på hustekniska system samt tillgången på reservdelar och utbytbar utrustning säkras. Utöver de ovannämnda väsentliga tekniska kraven lägger bygglagen, arbetarskyddslagen (738/2002) och miljöskyddslagen (527/2014) omfattande ansvar på den som sätter i gång med byggprojekt också bland annat i fråga om arbetarskydd, byggnaders livscykel och miljö.
I punkt 8 och 9 i artikel 3 behandlas bygg- och utvecklingskostnaderna samt drifts- och underhållskostnaderna för de överenskomna anläggningarna och områdena. Enligt punkt 8 ska de amerikanska styrkorna bära bygg- och utvecklingskostnaderna för de överenskomna anläggningar och områden som endast får användas av amerikanska styrkor samt drifts- och underhållskostnaderna för dessa, om inget annat föreskrivs i en särskild överenskommelse eller ett separat internationellt avtal mellan parterna. Enligt punkt 9 ska parterna i proportion till sin del av användningen bära bygg- och utvecklingskostnaderna samt drifts- och underhållskostnaderna för de överenskomna anläggningar och områden som tillhandahållits för gemensam användning eller på annat sätt används gemensamt av amerikanska styrkor och Finlands försvarsmakt, om inget annat föreskrivs i en tidigare eller senare särskild överenskommelse eller ett tidigare eller senare separat internationellt avtal mellan parterna.
De amerikanska styrkorna ska bära bygg- och utvecklingskostnaderna samt drifts- och underhållskostnaderna för de överenskomna anläggningar och områden som endast får användas av amerikanska styrkor. På samma sätt ska parterna i proportion till sin del av användningen bära kostnaderna för de överenskomna anläggningar och områden som används gemensamt med Försvarsmakten, om inget annat föreskrivs i en särskild överenskommelse eller ett separat internationellt avtal mellan parterna.
Delningen av kostnader i proportion till användningen kan för investerings- och driftskostnadernas del göras till exempel enligt ytan, eller för energi- och övriga kostnaders del enligt uppmätta värden. Enligt statens hyressystem beaktas investeringar av Försvarsmakten huvudsakligen i kapitaldelen i den totala hyran för ett byggprojekt.
Enligt punkt 10 ska byggprojekt som genomförs av amerikanska styrkor finansieras i enlighet med Förenta staternas lagar och andra författningar.
Ifall amerikanska styrkor bygger på överenskomna anläggningar och områden kan Förenta staterna utnyttja den finansiering som kongressen beviljar Pentagon för investeringar i infrastruktur på överenskomna anläggningar och områden. Amerikanska styrkor betalar inte kapitalhyra eller något motsvarande långsiktigt vederlag för investeringar. De amerikanska styrkornas byggprojekt finansieras enligt amerikansk lagstiftning.
Enligt punkt 11 ska det finska verkställande organet underlätta de amerikanska styrkornas arbete enligt denna artikel genom att inhämta de finska tillstånd som krävs för sådant byggarbete och sådana ändringar och förbättringar som utförs av amerikanska styrkor eller för deras räkning. Sådana tillstånd ska utfärdas utan kostnad för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer eller finska avtalsentreprenörer.
Enligt 146 § i markanvändnings- och bygglagen och 1 § i den bygglag som träder i kraft den 1 januari 2025 tillämpas bestämmelserna om tillstånd för byggande i den lagen inte på Försvarsmaktens byggnads- eller byggobjekt som har direkt samband med försvarsändamål och som räknas till statens fastighetsförmögenhet eller som annars är avsedda för statens bruk. Bestämmelserna om myndighetstillsyn över byggandet och registerföring tillämpas inte heller på byggande för försvarsändamål. Byggande för försvarsändamål är således av sekretesskäl tillåtet utan lagstadgat tillstånd som hänför sig till byggandet. Enligt 1 § i regeringens proposition till riksdagen med förslag till bygglag och till vissa lagar som har samband med den (RP 139/2022) avses med byggnads- eller byggobjekt som hänför sig till försvarsändamål byggande av lokaler, byggnader och infrastruktur, såsom strukturer, konstruktioner, anordningar, farleder, flygplatser, distributionsnät och nätverk, bergrum, mark- och vattenområden och miljöskyddsstrukturer som hänför sig till eller stöder fullgörandet av Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter och som är föremål för sekretessbehov.
Amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer kan därför utföra bygg-, ändrings- och reparationsarbeten på de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i avtalets bilaga utan att ansöka om bygglov enligt markanvändnings- och bygglagen eller bygglagen när villkoren för försvarsändamål uppfylls.
Enligt 79 § i luftfartslagen krävs för inrättande av en flygplats eller något annat område som tjänar luftfarten få byggnadstillstånd som beviljas av Transport- och kommunikationsverket. Detsamma gäller ändringar av flygplatser eller andra områden som tjänar luftfarten, när ändringarna kan ha konsekvenser för flygsäkerheten eller avsevärda konsekvenser för landskapsbilden. Byggnadstillstånd enligt detta kapitel krävs dock inte för reservlandningsplatser som inrättas för försvarsmaktens behov med tanke på krisförhållanden och övning inför sådana, för försvarsmaktens helikopterlandningsplatser eller flygplatser för lätta luftfartyg som används inom försvarsmaktens verksamhet med obemannade luftfartyg.
Byggande kan också kräva miljötillstånd om det gäller verksamhet som avses i 4 kap. i miljöskyddslagen som kan medföra förorening av miljön eller risk för det. Sådana är till exempel verksamhet på skjutbanor, stora tvätterier och massivare mark- och vattenbyggnad (bryggkonstruktioner, muddring). På de objekt som ska ges särskilt skydd med tanke på landets försvar ska undantagsbestämmelsen i 50 a § i miljöskyddslagen beaktas i miljötillståndsförfaranden som gäller upplag av kemikalier. Bestämmelsen tillämpas också på de områden som avses i avtalet om försvarssamarbete och som amerikanska styrkor får använda, och som finns på områden som stadigvarande används av Försvarsmakten. I artikel 27 i avtalet e behandlas parternas skyldigheter beträffande miljöskydd och samarbete mellan parternas behöriga myndigheter bland annat för att förhindra skador på miljön. Enligt artikeln ska Förenta staterna respektera finsk lagstiftning gällande miljön.
Enligt punkt 11 ska det finska verkställande organet vid behov skaffa bygglov som avses i bygglagen eller miljötillstånd för sådant byggarbete och sådana ändringar och förbättringar som utförs av amerikanska styrkor eller för deras räkning.
Med det finska verkställande organet avses Finlands försvarsministerium eller dess utsedda företrädare. Enligt statens fastighetssystem ansöker fastighetsägaren (affärsverket) om de bygglov och andra tillstånd som krävs för statens byggprojekt och verksamhetsutövaren (ämbetsverket/användaren) om miljötillstånd. Det är ändamålsenligt att tillämpa existerande praxis också på de tillståndsprocesser som avtalet om försvarssamarbete eventuellt medför. Då kan Senatkoncernen, Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet ansöka om tillstånden.
Enligt punkt 11 ska sådana tillstånd utfärdas utan kostnad för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer eller finska avtalsentreprenörer. Med andra ord svarar finska staten för eventuella avgifter för tillstånd.
Enligt punkt 12 ska parterna för att säkerställa det långsiktiga genomförandet av detta avtal samarbeta i planeringen av användningen och utvecklingen på, vid eller i anslutning till de överenskomna anläggningarna och områdena. De ministerier och myndigheter som krävs samt till exempel affärsverk, såsom Försvarsfastigheter och Fortstyrelsen deltar nationellt i samarbetet.
Artikel 4.Förhandslagring av försvarsutrustning, förnödenheter och materiel.
Artikeln gäller materiel som ska lagras på förhand.
Enligt artikel 4.1 får amerikanska styrkor transportera, förhandslagra och förvara försvarsutrustning, förnödenheter och materiel, det vill säga förhandslagrad materiel, på överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan. Dessutom får materiel lagras också på andra platser som parterna kommer överens om.
Försvarsutrustning, förnödenheter och materiel kan innehålla till exempel vapen, skjutförnödenheter, stridsfordon, andra fordon och kommunikationsmedel. Dessutom kan de innehålla kläder, livsmedel och annan materiel som stöder de amerikanska styrkornas praktiska verksamhet.
Lagring av materiel på andra platser än de överenskomna anläggningarna och områdena som förtecknas i bilagan ska i allmänhet vara tillfällig. Det kan till exempel bli fråga om en övning och det finns behov av att röra sig och förvara materiel i samband med den. Förenta staterna har inte byggrätt utanför de överenskomna anläggningarna och områdena som förtecknas i bilagan till avtalet.
I punkt 1 i artikel 4 hänvisas det till artikel 1.2 enligt vilken all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på finskt territorium. I punkten finns också skyldigheten till hörande av parternas synpunkter och med beaktande av dem (konsultation) som nära ansluter sig till skyldigheten till respekt. Det redogörs närmare för skyldigheten till respekt och konsultation ovan i avsnitt 2.2 avtalets viktigaste bestämmelser och principer och i specialmotiveringen till artikel 3.
Enligt punkt 1 ska de amerikanska styrkorna i förväg underrätta Finlands försvarsmakt om den typ av och den mängd sådan förhandslagrad materiel som de amerikanska styrkorna avser att transportera eller förhandslagra på finskt territorium, när den ska levereras samt vilka amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer som utför leveransen.
Enligt punkt 2 får amerikanska styrkors förhandslagrade materiel och de anläggningar eller delar av dessa som utsetts för förvaring av sådan förhandslagrad materiel endast användas av amerikanska styrkor. De amerikanska styrkorna ska ha exklusiv kontroll över tillgången till, användningen av och disponeringen av sådan förhandslagrad materiel, oberoende av om den har lagrats på överenskomna anläggningar och områden eller på andra platser. Amerikanska styrkor har också obegränsad rätt att flytta sådan materiel från finskt territorium.
De områden som ska anvisas Förenta staterna för förhandslagring av materiel kan vara på de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan samt på andra platser som parterna kommit överens om.
På anvisandet av sådan förhandslagring av materiel på överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan tillämpas det beslutsförfarande som det redogörs för i specialmotiveringen till artikel 3.2, eftersom dessa anläggningar och delar av dem då enligt artikel 4.2 endast får användas av amerikanska styrkor.
I fråga om förhandslagring av materiel på andra platser än på de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan avtalar man med den som äger anläggningen eller området. För de anläggningars och områdens del som finns på områden som Försvarsmakten förfogar över, till exempel övningsområden, tillämpas det beslutsförfarande som det redogörs för i specialmotiveringen till artikel 3.2.
Enligt punkt 3 ska amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer ha obehindrat tillträde till och ska obehindrat få använda förvaringsanläggningar för allt som gäller förhandslagring och förvaring av förhandslagrad materiel, inklusive leverans, hantering, inspektion, användning, underhåll och förflyttning av sådan förhandslagrad materiel, oavsett om dessa förvaringsanläggningar ingår i de överenskomna anläggningarna och områdena eller inte. Luftfartyg, fordon och fartyg som används av amerikanska styrkor eller för deras räkning ska ha tillgång till finska flygplatser och hamnar samt andra platser enligt överenskommelse för leverans till, förvaring och underhåll på samt förflyttning från finskt territorium av amerikanska styrkors förhandslagrade materiel.
Rätten till obehindrat tillträde gäller de överenskomna anläggningarna och områdena samt de andra platser som parterna kommit överens om att materiel får lagras på. För obehindrat tillträde till överenskomna anläggningar och områden samt den lagstiftning som har samband med det redogörs i specialmotiveringen till artikel 3.1.
Syftet med bestämmelsen om tillträde till flygplatser och hamnar, och enligt vad man kommer överens om, till andra platser är att säkerställa att Förenta staterna utöver förvaring av materiel har rätt att föra in materiel till finskt territorium och föra ut den ur landet. Flygplatser och hamnar kan också vara andra än de överenskomna anläggningar och områden som listats i bilagan till avtalet, och därför ska man enligt bestämmelsen separat komma överens om användning av dem. Till den delen kommer också artikel 3.4 att tillämpas där det föreskrivs om att det finska verkställande organet ska vidta rimliga åtgärder för att underlätta tillfällig tillgång till sådana områden och anläggningar.
Enligt artikel 4.4 ska de verkställande organen och parternas andra behöriga myndigheter ha nära samarbete i ärenden som gäller i artikeln avsedd verksamhet.
Centrala myndigheter utöver Försvarsmakten är räddningsmyndigheter, byggnadstillsynsmyndigheter, arbetarskyddsmyndigheter, hälso- och sjukvårdsmyndigheter, miljöskyddsmyndigheter (såsom NTM-centraler, regionförvaltningsverk, Finlands miljöcentral), Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) och Strålsäkerhetscentralen (STUK). Som det konstaterats ovan i samband med artikel 3.3 måste man i samarbetet säkerställa att de ansvar som gäller utförandet av till exempel uppgifter som hör till räddningsväsendet är klara och avtalade i praktiken vad gäller områden som endast Förenta staterna får använda.
Materiel som ska förhandslagras och som avses i artikeln kan innehålla till exempel sprängämnen, farliga kemikalier och andra kemikalier, strålkällor, skjutvapen, vapendelar, patroner, särskilt farliga projektiler, försvarsmateriel, produkter med dubbel användning eller annan materiel som stöder amerikanska styrkors praktiska verksamhet. Det finns nationell lagstiftning om tillverkning, lagring, förvaring, förflyttning, import, export, transitering, behandling, användning, innehav och förstörande av sådan materiel. Förhandslagring av materiel gäller också införsel och utförsel samt tullförfarande som avses i artikel 18 och 20 i avtalet om försvarssamarbete. Aspekterna på miljö, folkhälsa och säkerhet enligt artikel 27 i avtalet gäller också materiel som ska förhandslagras. EU-lagstiftning som har genomförts genom nationell lagstiftning eller som ska tillämpas direkt i EU:s medlemsstater gäller också materiel som ska förhandslagras. Det redogörs för EU-lagstiftningen och dess relation till avtalet om försvarssamarbete ovan i avsnitt 3. Den nationella lagstiftning som gäller produkter och varor som styrkor har med sig och sådana som de skaffar, inklusive EU-lagstiftning, behandlas också i avsnitt 4.1.4 i regeringens proposition som gäller Nato Sofa.
Lagar som har granskats i samband med beredningen av regeringens proposition och som är väsentliga med tanke på avtalsbestämmelserna om sprängämnen, farliga kemikalier och andra kemikalier samt strålkällor är kemikalielagen (599/2013), lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005) och strålsäkerhetslagen (859/2018). Farliga kemikalier och andra kemikalier lagras dessutom ofta i tryckbärande anordningar som det föreskrivs om i lagen om tryckbärande anordningar (1144/2016). Den lagstiftning som gäller helheten om sprängämnen, farliga kemikalier och andra kemikalier samt strålkällor har också kontaktytor med bland annat lagstiftningen om miljöskydd, om räddningsväsendet och om arbetarskyddet.
I den lagstiftning som granskats i samband med beredningen av regeringens proposition och som gäller sprängämnen, farliga kemikalier och andra kemikalier samt strålkällor finns bestämmelser om skyldigheter för myndigheter och för verksamhetsutövare som behandlar farliga kemikalier, andra kemikalier eller sprängämnen och som utövar strålningsverksamhet samt för ägare eller innehavare av tryckbärande anordningar. Syftet med den granskade lagstiftningen är att främja säkerheten och skydda i synnerhet mot faror och hot mot hälsa och miljö som orsakas av materiel, produkter och verksamhet i samband med dem. Därför ställs det i lagstiftningen krav på säkerheten i sådana materiel och produkter och sådan verksamhet. I några fall har utövandet av en verksamhet gjorts beroende av tillstånd som beviljas av en myndighet. Utgångspunkten i lagstiftningen är att det i första hand är verksamhetsutövaren eller ägaren eller innehavaren av materiel eller produkter som ansvarar för säkerheten i materiel, produkter och verksamhet. Att lagarna iakttas övervakas av flera olika myndigheter såsom Tukes, STUK, Finlands miljöcentral, närings-, trafik- och miljöcentraler, kommunala miljövårdsmyndigheter, Tullen, räddningsmyndigheter och polisen.
I lagstiftningen om sprängämnen, farliga kemikalier och andra kemikalier samt strålning avgränsas inte försvar och annan militär verksamhet i sin helhet till att lämnas utanför tillämpningsområdet för lagarna. De granskade lagarna tillämpas alltså i princip även på Försvarsmaktens och försvarsförvaltningens verksamhet. Det finns dock vissa undantag för tillämpningen på Försvarsmakten på grund av den särskilda karaktär Försvarsmaktens verksamhet har. Dessutom sköts den myndighetstillsyn och vissa andra myndighetsuppgiftsuppgifter som avses i lagstiftningen med avvikelse från lagarnas huvudregler hos Försvarsmakten i princip internt inom försvarsförvaltningen. Närmare bestämmelser om tillämpning av lagarna hos Försvarsmakten och skötseln av de myndighetsuppgifter som avses i lagarna hos Försvarsmakten finns i statsrådets och försvarsministeriets förordningar.
Vad gäller andra produkter och materiel som stöder amerikanska styrkors praktiska verksamhet finns lagstiftning som är väsentlig med tanke på avtalets bestämmelser i läkemedelslagen (395/1987), lagen om medicintekniska produkter (719/2021), blodtjänstlagen (197/2005), arbetarskyddslagen (738/2002), alkohollagen (1102/2017), och tobakslagen (549/2016). På motsvarande sätt finns i lagstiftning om produkter av särskilda slag, såsom läkemedel, medicintekniska produkter och blodpreparat samt alkohol- och tobaksprodukter, bestämmelser om aktörernas skyldigheter, villkor för tillstånd och myndighetstillsyn. Fimea, regionförvaltningsverken, Valvira och kommunerna övervakar att lagarna följs.
I artikelns bestämmelser behandlas inte direkt till exempel sprängämnen, farliga kemikalier och andra kemikalier eller användning av strålning eller andra ovannämnda produkter eller materiel av särskilda slag. Artikelns bestämmelser kan påverka tillämpningen av finsk lag på saken. I artikeln hänvisas det till artikel 1.2 enligt vilken all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på finskt territorium. I artikel 27 i avtalet om försvarssamarbete betonas denna skyldighet genom konstaterandet att Förenta staterna i sin verksamhet ska respektera relevant finsk lagstiftning gällande miljö, hälsa och säkerhet. Enligt avtalet om försvarssamarbete ska parternas behöriga myndigheter samarbeta sinsemellan. Finska myndigheter ska i praktiken bland annat på ett tillräckligt sätt informera amerikanska myndigheter om lagstiftningens innehåll för att de ska kunna beakta den i sin verksamhet. Respekten för lagstiftningen kan dock inte leda till att genomförandet av verksamheten förhindras eller att den i praktiken blir mycket besvärlig. Förenta staterna ska ha möjlighet att transportera, förhandslagra och förvara materiel som avses i artikeln på finskt territorium. Dessutom får amerikanska styrkors förhandslagrade materiel och de anläggningar som utsetts för förvaringen endast användas av amerikanska styrkor. De amerikanska styrkorna ska ha exklusiv kontroll över tillgången till, användningen av och disponeringen av sådan förhandslagrad materiel. De anmälningsskyldigheter, tillstånd och godkännanden som krävs i lag kan därför inte krävas av Förenta staterna, och finska myndigheter övervakar inte deras verksamhet. När man får erfarenhet av att tillämpa avtalet om försvarssamarbete kan det i fortsättningen finnas behov av att bedöma nationella behov av att ändra på lagstiftningen till dessa delar. När man undersöker eventuella behov av att ändra nationell lagstiftning beaktas, utöver Förenta staterna, också andra stater som Finland samarbetar med inom försvaret, det vill säga i första hand de andra medlemsstaterna i Nordatlantiska fördragsorganisationen.
Väsentliga med tanke på bestämmelsen i avtalet är också bestämmelserna om skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler enligt skjutvapenlagen (1/1998), bestämd försvarsmateriel enligt lagen om export av försvarsmateriel (282/2012) och produkter med dubbel användning enligt lagen om kontroll av export av produkter med dubbel användning (562/1996). Enligt gällande lag är bland annat överföring och införsel till Finland, överföring och utförsel från Finland, transitering och innehav av sådana produkter i princip tillståndspliktiga.
Enligt 18 § i skjutvapenlagen krävs det, om inte något annat föreskrivs separat i lagen, tillstånd för överföring och införsel till Finland, överföring och utförsel från Finland, transitering och mäkling i kommersiellt syfte, kommersiell förvaring, förvärv, innehav, uthyrning och tillverkning av samt handel och byteshandel med skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler. I 17 § i lagen finns bestämmelser om de undantag från tillämpningsområdet som har ansetts behövliga, bland annat för behov inom Finlands internationella och Europeiska unionens militära och övriga myndighetssamarbete. Enligt 17 § 1 mom. 10 punkten gäller lagen inte överföring till eller från Finland, införsel, utförsel, tillverkning, reparation, modifiering och innehav av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som hör till en främmande stats väpnade styrkor, om a) verksamheten omfattas av Nato Sofa, Parisprotokollet, PfP Sofa eller dess andra tilläggsprotokoll, b) verksamheten grundar sig på ett internationellt fredsbevarande uppdrag eller c) tillstånd för verksamheten har beviljats med stöd av territorialövervakningslagen. Eftersom amerikanska styrkors ankomst till landet inte enligt avtalet om försvarssamarbete kräver tillstånd med stöd av territorialövervakningslagen behöver 17 § 1 mom. 10 punkten i skjutvapenlagen ändras genom att till lagen fogas avtalet om försvarssamarbete mellan Finland och Förenta staterna som grund för undantag.
För export, överföring, förmedling och transitering av försvarsmateriel behövs enligt vad som fastställs i 5–8 § i lagen om export av försvarsmateriel alltid tillstånd som beviljas av statsrådet eller försvarsministeriet. I 2 § i den lagen finns bestämmelser om avgränsning av tillämpningsområdet för lagen. Enligt 2 § 3 punkten ska lagen inte tillämpas om en främmande stats försvarsmakt för ut ur landet, överför eller via finskt territorium transporterar försvarsmateriel som den äger eller innehar, om verksamheten baserar sig på avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor, eller på Europeiska unionens krishanteringsuppdrag eller på något annat krishanteringsuppdrag. Vidare ska enligt 4 punkten lagen inte tillämpas om det för verksamheten har beviljats tillstånd med stöd av territorialövervakningslagen. De ovannämnda undantagen passar inte in på verksamhet enligt avtalet för försvarssamarbete.
På begränsning av export, förmedling, transitering och överföring av produkter med dubbel användning (exportkontroll) tillämpas enligt 1 § i lagen om kontroll av export av produkter med dubbel användning, om inte något annat följer av någon annan lag, av rådets förordning (EG) nr 428/2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning), nedan rådets förordning, eller av rådets gemensamma åtgärd (2000/401/Gusp) om kontroll av tekniskt bistånd som står i samband med viss slags militär slutanvändning, nedan rådets gemensamma åtgärd.
Med beaktan av vad som sägs ovan måste det i ikraftträdandelagen för avtalet om försvarssamarbete ingå en bestämmelse med ett sakinnehåll där avtalet ställs utanför tillämpningsområdet för lagen om export av försvarsmateriel och lagen om kontroll av export av produkter med dubbel användning.
Artikel 5. Äganderätt.
I artikel 5 i avtalet finns bestämmelser om ägande och användning av byggnader som amerikanska styrkor eventuellt bygger. Enligt punkt 1 i artikeln ska alla byggnader, icke-flyttbara konstruktioner och markfästa anordningar på överenskomna anläggningar och områden, även sådana som ändrats eller förbättrats av amerikanska styrkor, förbli Finlands egendom. Alla sådana byggnader, konstruktioner och anordningar som uppförs av amerikanska styrkor ska övergå i finsk ägo när de har färdigställts, men användas av amerikanska styrkor tills de amerikanska styrkorna inte längre behöver dem.
Med egendom som finns eller som byggs på överenskomna anläggningar och områden avses huvudsakligen fastighetsförmögenhet som förvaltas av Försvarsfastigheter, Forststyrelsen eller Finavia Abp. Också alla nya byggnader, konstruktioner och anordningar som byggs av amerikanska styrkor blir alltså en del av den statliga fastighetsförmögenhet som förvaltas av affärsverken eller Finavia Abp.
Ny fastighetsegendom som ska förvaltas kan genom avtalet om försvarssamarbete tas upp i affärsverkens balanser och har blivit byggda eller låtit byggas antingen av Senatkoncernens affärsverk eller amerikanska styrkor. Eftersom amerikanska styrkor inte blir ägare till fastigheterna överför Förenta staterna den egendom som byggs till ett affärsverk genast när båda parterna har godkänt att ett projekt är färdigt och mottaget.
Egendomen överförs till affärsverket först när ett projekt är färdigt, eftersom byggande av amerikanska styrkor som tas upp direkt i affärsverkets balans kan fördunkla parternas roller, skyldigheter och ansvar under byggandet. Till exempel den centrala rollen för den som beställer (inleder ett projekt), användaren av och huvudentreprenören för projektet går inte i alla de nämnda fallen att fastställa klart och skarpt avgränsat enligt allmänna avtalsvillkor.
Enligt artikel 5.2 ska överenskomna anläggningar och områden och delar av dessa, inklusive byggnader, icke-flyttbara konstruktioner och markfästa anordningar som uppförts av amerikanska styrkor, när de inte längre används av amerikanska styrkor, återbördas av de amerikanska styrkorna såsom obelastad egendom som tillhör endast Finland, utan att det medför kostnader för Förenta staterna. Parterna eller deras verkställande organ ska samråda om villkoren för återbördande av överenskomna anläggningar och områden, inklusive eventuell ersättning för det gemensamt fastställda resterande värdet av förbättringar eller byggarbete som utförts av Förenta staterna.
Ägandet av de överenskomna anläggningar och områden som förtecknas i bilagan till avtalet ändras inte under den tid Förenta staten använder dem eller har slutat använda dem. De förblir hela tiden i finska statens ägo. Vid avtal om villkoren för återbördandet ska parterna också komma överens om att sörja för ansvar för restaurering av och ersättning för eventuella miljöolägenheter. Fördelningen av sådana kostnader enligt principen att den som orsakat en olägenhet betalar ska vid behov avtalas separat.
Enligt punkt 3 ska amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer behålla äganderätten till alla varor, förnödenheter och flyttbara konstruktioner och all utrustning, materiel och annan lös egendom som de inom ramen för detta avtal fört in till eller förvärvat i Finland, om de inte avsäger sig äganderätten.
Enligt punkt 4 får parterna eller deras utsedda företrädare samråda om eventuella överlåtelser eller köp av amerikanska styrkors utrustning som bedöms överstiga Förenta staternas behov, i den mån Förenta staternas lagar och andra författningar tillåter det.
Artikel 6. Säkerheten.
I artikel 6 i avtalet om försvarssamarbete finns bestämmelser om att trygga skyddet av och säkerheten för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer, anhöriga och förhandslagrad materiel. Med amerikanska styrkor avses enligt artikel 2.1 Förenta staternas väpnade styrkor och civila komponenter. ”Styrka” definieras i artikel 1.1 a i Nato Sofa. Enligt definitionen avses med styrka den personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter från en avtalsslutande part när den befinner sig på tjänsteuppdrag inom en annan avtalsslutande parts territorium inom nordatlantiska fördragets område, med förbehåll för att de två berörda avtalsslutande parterna kan komma överens om att vissa personer, enheter eller förband inte ska anses utgöra eller ingå i en styrka vid tillämpningen av avtalet De amerikanska avtalsentreprenörerna omfattas inte av definitionen på de amerikanska styrkorna.
Artikeln kompletterar artikel VII.10 i Nato Sofa om den sändande statens rätt att upprätthålla ordning, säkerhet och disciplin bland medlemmarna av sina styrkor. Artikel VII.10 i Nato Sofa gäller den sändande statens rätt att upprätthålla ordning och säkerhet i lokaler som de disponerar enligt avtal med den mottagande staten (led a) och rätt att upprätthålla disciplin och ordning utanför dessa (led b). De amerikanska styrkornas befogenheter enligt artikel 6 i avtalet om försvarssamarbete är mera omfattande och delvis exaktare angivna än de befogenheter som anges i artikel VII.10 i Nato Sofa.
Enligt punkt 1 i artikeln ska Finland ansvara för att den allmänna ordningen och säkerheten upprätthålls på landets territorium. Enligt punkten ska Finland dessutom vidta de åtgärder som krävs för att trygga skyddet av och säkerheten för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer, anhöriga och förhandslagrad materiel.
Punkten uttrycker den huvudregel enligt vilken övriga punkter i artikeln ska tolkas. Denna huvudregel framgår förutom av punkt 1 av första meningen i punkt 3 där det konstateras att Finland har det främsta ansvaret för att trygga säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna och deras militära operationer. Genom bestämmelserna bekräftas att Finland ansvarar för den allmänna ordningen och säkerheten samt har det främsta ansvaret för att trygga säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna och deras militära operationer. Att Finland har det främsta ansvaret innebär att också de amerikanska styrkorna haransvar för sin säkerhet.
Enligt 1 kap. 1 § i polislagen (872/2011) är det i Finland polisens uppgift att trygga rätts- och samhällsordningen, skydda den nationella säkerheten, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Polisens verksamhet omfattar Finlands hela territorium. Bestämmelser om polisens allmänna befogenheter finns i kapitel 2 i polislagen.
Polisen ska upprätthålla säkerheten i samarbete med andra myndigheter samt med sammanslutningar och invånarna. Enligt 9 kap. 2 § i polislagen ska en myndighet inom ramen för sin behörighet ge polisen sådan handräckning som denna behöver för sina uppdrag. Bestämmelser om handräckning till polisen finns i lagen om Försvarsmaktens handräckning till polisen (342/2022).
Till försvarsmaktens uppgifter hör enligt lagen om försvarsmakten bland annat det militära försvaret av Finland, vilket innefattar övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet, tryggande av den territoriella integriteten, befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen. I territorialövervakningslagen föreskrivs om övervakning och tryggande av Finlands territoriella integritet.
Bestämmelser om Försvarsmaktens befogenheter att upprätthålla ordning och säkerhet på områden som används av Försvarsmakten finns i lagen om försvarsmakten. Enligt 14 § i lagen har försvarsmakten rätt att under vissa villkor tillfälligt använda andra fastigheter än dem som försvarsmakten stadigvarande förfogar över. Upprätthållandet av den allmänna ordningen och säkerheten på allmänna platser är i första hand polisens uppgift. Därför har Försvarsmakten utanför de områden som den förfogar över endast begränsade befogenheter när det gäller att garantera säkerheten för anställda vid försvarsmakten eller för personer som hör till en främmande stats militära ledning eller representerar en internationell organisation och är försvarsmaktens gäster när dessa behöver särskilt skydd eller garantera immuniteten vid transport av försvarsmaktens särskilda tillgångar. Försvarsmakten har dessutom när den sköter uppgifter som hör till dess verksamhetsområde rätt att i samarbete med polisen ingripa i ett obemannat luftfartygs färd på en allmän plats. Innehållet i Försvarsmaktens befogenheter presenteras utförligare i samband med punkterna 2 och 3 nedan.
I 1 kap. 3 § i gränsbevakningslagen (578/2005) finns bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets uppgifter. Den centrala uppgiften är att upprätthålla gränssäkerheten. För detta samarbetar Gränsbevakningsväsendet med andra myndigheter samt med organisationer och invånare. Dessutom deltar Gränsbevakningsväsendet i det militära försvaret. Bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets allmänna befogenheter finns i 5 kapitlet i gränsbevakningslagen. I lagens 9 kapitel finns särskilda bestämmelser om säkerheten när det gäller Gränsbevakningsväsendets verksamhet och objekt. Bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets uppgifter inom brottsbekämpning finns i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018). Bestämmelser om gränsbevakningsväsendets uppgifter inom området för sjöräddningstjänsten finns i sjöräddningslagen (1145/2001).
I räddningslagen (379/2011) föreskrivs det bland annat om räddningsväsendets myndigheters och Gränsbevakningsväsendets uppgifter inom räddningsverksamheten, välfärdsområdets räddningsväsendes och räddningsverks uppgifter samt räddningsväsendets myndigheters och Gränsbevakningsväsendets behörighet inom räddningsväsendet. I lagen finns det också bestämmelser om samarbete när uppgifterna utförs och förbereds. I dess 5 kap. finns det bestämmelser om räddningsverksamhet och vissa anslutande uppgifter. Enligt 32 § i lagen hör det till räddningsverksamheten att 1) ta emot larm, 2) varna befolkningen, 3) avvärja överhängande olyckor, 4) skydda och rädda offer för olyckor samt människor, miljö och egendom som är i fara, 5) släcka eldsvådor och begränsa skador och 6) ha hand om ledning, kommunikation, underhåll och andra stödfunktioner i anslutning till de uppgifter som nämns i 1–5 punkten. Bestämmelser om andra myndigheters skyldigheter att ge handräckning till en räddningsmyndighet finns i 49 § och bestämmelser om en räddningsmyndighets skyldighet att ge handräckning till andra myndigheter i 50 § i räddningslagen.
I artikel 6.2 i avtalet om försvarssamarbete föreskrivs det om de amerikanska styrkornas befogenheter när det gäller att upprätthålla eller återställa ordningen inom eller i omedelbar närhet av överenskomna anläggningar och områden som räknas upp i en bilaga till avtalet. Punkt 3 i artikeln gäller de amerikanska styrkornas befogenheter bortom dessa områden.
Enligt punkt 2 i artikeln ger Finland amerikanska styrkor tillstånd att utöva de rättigheter och befogenheter som de behöver vid användning, drift eller försvar av eller kontroll över överenskomna anläggningar och områden genom att vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder inom eller i omedelbar närhet av överenskomna anläggningar och områden, däribland åtgärder för att upprätthålla eller återställa ordningen och skydda amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer och anhöriga.
Enligt artikel 6.3 i avtalet har Finland det främsta ansvaret för att trygga säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna och deras militära operationer. Under exceptionella omständigheter och i enlighet med gemensamt godkända säkerhetsplaner får amerikanska styrkor vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder bortom den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna och områdena för att upprätthålla säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna samt kontinuiteten i deras militära operationer eller för att återställa säkerheten.
I punkterna 2 och 3 i artikeln är de territoriella gränserna för de amerikanska styrkornas befogenheter sinsemellan olika. Enligt punkt 2 sträcker sig de amerikanska styrkornas befogenheter territoriellt till de anläggningar och områden som förtecknas i en bilaga till avtalet och dessa områdens omedelbara närhet. En utvidgning av befogenheterna till den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna och områdena behövs för att de amerikanska styrkorna ska kunna svara på faror som hotar deras säkerhet i de överenskomna anläggningarna och områdena.
Även om begreppet omedelbar närhet inte har definierats närmare i avtalet, begränsas det av den hotbedömning som Förenta staterna gör i var situation. Vad som innefattas i den omedelbara närheten grundar sig på en hotbedömning som utgår från det territoriella, tidsmässiga och allmänna säkerhetsläget. Ett exakt avstånd för den omedelbara närheten kan inte fastställas uttömmande, utan det måste bestämmas skilt i varje situation. Det är svårt att på ett uttömmande sätt bestämma de praktiska tillämpningssituationerna på förhand, eftersom hoten och riskerna kan vara mångfasetterade. Sannolikheten för hot och risker kan bedömas i en säkerhetsplan enligt punkt 4. Säkerhetsplanerna är gemensamma dokument för de finska myndigheterna och de amerikanska styrkorna. Dessutom ska de finska myndigheterna och de amerikanska militära myndigheterna samordna åtgärder genom vilka de tillsammans eller var för sig reagerar på ett ökat hot eller en ökad risk (säkerhetsåtgärder). Säkerhetsåtgärder kan till exempel vara att flytta en styrka eller materiel till en säkrare plats, att höja nivån på skyddet eller att använda maktmedel vid behov i samarbete med myndigheter.
I artikel 6.3 föreskrivs det om de amerikanska styrkornas befogenheter utanför de områden som avses i punkt 2. Den omfattar således resten av Finlands territorium. Hit hör också de övriga platser som nämns i artikel 4.1 i avtalet och till vilka amerikanska styrkor får transportera och där de får förhandslagra försvarsutrustning, förnödenheter och materiel enligt vad som överenskommits gemensamt. Därtill omfattas i artikel 3.4 avsedda områden och anläggningar utanför de överenskomna där det finska verkställande organet på begäran ska vidta åtgärder för att underlätta för amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer att till stöd för amerikanska styrkor tillfälligt få tillgång till och använda privat mark och privata anläggningar. I fråga om de sist nämnda kan det till exempel handla om övningsområden utanför de områden och anläggningar som anges i bilagan. De amerikanska truppernas befogenheter bortom de överenskomna anläggningarna och områdena och deras omedelbara närhet anges således inte i artikel 6.2 utan artikel 6.3.
I punkterna 2 och 3 i artikeln anges villkor för att de amerikanska styrkorna ska få utöva sina befogenheter. I båda punkterna begränsar sig de amerikanska styrkornas rätt att handla till nödvändiga och proportionerliga åtgärder. De amerikanska styrkornas befogenheter begränsas också av artikelns bestämmelser om syftet med att befogenheterna utövas och om de intressen som ska skyddas. Enligt punkt 2 är syftet med att de amerikanska styrkorna utövar sina befogenheter att de kan använda överenskomna anläggningar och områden, verka där, övervaka och försvara dem och upprätthålla eller återställa ordningen där. Enligt punkt 3 är syftet med utövandet av befogenheterna att upprätthålla eller återställa säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna samt kontinuiteten i deras militära operationer. Med säkerhet avses inte bara att de amerikanska styrkorna och deras materiel skyddas utan också att de amerikanska styrkornas operationer, det vill säga genomförandet av deras verksamhet, tryggas. Det kan till exempel vara fråga om att trygga styrkornas rörelser. Hotet ska dessutom rikta sig mot funktioner som är centrala med tanke på genomförandet av en operation. Utöver områden, utrymmen och verksamhet skyddar de amerikanska styrkorna sina styrkor, avtalsentreprenörer och anhöriga. I artikeln specificeras inte föremålen för åtgärderna, varför de kan gälla alla som befinner sig i Finlands territorium.
Vidare är det med tanke på de amerikanska styrkornas användning av sin behörighet uttryckligen av betydelse att styrkorna, till skillnad från vad som är fallet med överenskomna anläggningar och områden och den omedelbara närheten av sådana, får använda sina befogenheter bortom dessa områden bara under exceptionella omständigheter och i enlighet med gemensamt godkända säkerhetsplaner. I dessa områden svarar behöriga finska myndigheter på hot, och de amerikanska styrkorna vidtar åtgärder bara om den finska myndighet inte är på plats eller om myndigheten inte har tillräcklig kapacitet. Finska myndigheters närvaro är inte avgörande med tanke på användningen av befogenheterna. I en del situationer ska de amerikanska styrkorna och de finska myndigheterna tillsammans svara på hot. Dessutom ska de amerikanska styrkornas åtgärder grunda sig på gemensamt godkända säkerhetsplaner. Utgångspunkten för dessa planer är en gemensam hotbedömning som tas fram genom samarbete mellan de behöriga myndigheterna i vilket ingår bland annat utbyte och analys av information. På grundval av hotbedömningen planeras och genomförs åtgärder.
I Finland föreskrivs det i 1 kap. i polislagen och 2 kap i gränsbevakningslagen heltäckande och detaljerat om villkoren för utövande av en polismans och en gränsbevakningsmans befogenheter.
För försvarsmaktens del föreskrivs det i lagen om försvarsmakten om de villkor under vilka en tjänsteman eller soldat i vakt- eller jourtjänst ska få använda olika befogenheter i ett område som försvarsmakten förfogar över. I 19–22 § i lagen om försvarsmakten anges för tjänstemän i vakt- eller jourtjänst befogenheter att övervaka och begränsa vistelse i områden som Försvarsmakten förfogar över och vid behov avlägsna personer från sådana områden, utföra säkerhetsvisitationer och säkerhetskontroller samt använda maktmedel i samband med dessa uppgifter. Bestämmelser om en i 45 kap. 27 § i strafflagen avsedd krigsmans användning av maktmedel finns i 23, 23 b och 23 c § i lagen Försvarsmakten kar också med stöd av 15 a § i lagen om försvarsmakten rätt att ingripa i ett obemannat luftfartygs färd, om det obehörigen kommer in i luftrummet ovanför ett område som Försvarsmakten förfogar över eller obehörigen kommer in i ett sådant område där luftfart är begränsad eller förbjuden och som finns ovanför ett ovan avsett område.
I områden som Försvarsmakten förfogar över har polisen inom ramen för sina befogenheter parallella befogenheter. Polisen handlar då i samarbete med Försvarsmakten. Försvarsmaktens befogenheter begränsas uttryckligen till områden som Försvarsmakten förfogar över, medan de amerikanska styrkornas befogenheter enligt artikel 6.2 i avtalet om försvarssamarbete territoriellt omfattar också den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna och områdena.
På en allmän plats kan Försvarsmakten vid behov utse en sådan tjänsteman vid försvarsmakten som fått specialutbildning (säkerhetsman) att garantera säkerheten för anställda vid Försvarsmakten eller för personer som hör till en främmande stats militära ledning eller representerar en internationell organisation och är Försvarsmaktens gäster när dessa behöver särskilt skydd och garantera immuniteten vid transport av Försvarsmaktens särskilda tillgångar. Bestämmelser om de befogenheter som säkerhetsmän ges att för att kunna utföra dessa uppgifter att använda maktmedel, spärra av, stänga eller utrymma en plats eller ett område som är i allmän användning eller förbjuda eller begränsa vistelse där, avlägsna en person från en plats eller gripa en person och om polisens rätt att begränsa sådana befogenheter finns i 22 a–23 § och 23 b och 23 c § i lagen om försvarsmakten. Försvarsmakten samordnar genomförandet av säkerhetsuppdrag som utförs på allmänna platser tillsammans med polisen. Försvarsmakten är enligt lagen skyldig på förhand underrätta polisen om ett säkerhetsuppdrag ska utföras, varvid polisen fortfarande har möjlighet att vid behov åta sig uppgiften. Säkerhetsuppgifter ska utföras i samverkan med polisen under polisens allmänna ledning när ärendets art kräver det. Försvarsmakten har med stöd av 15 a § i lagen om försvarsmakten rätt att även utanför de områden som försvarsmakten förfogar över vid utförande av uppgifter som hör till dess verksamhetsområde ingripa i ett obemannat luftfartygs färd, om det utifrån dess rörelser eller andra omständigheter är sannolikt att luftfartyget äventyrar försvaret eller verksamhet som är synnerligen viktig för försvarsmakten eller om ett ingripande i dess färd behövs för att garantera säkerheten för anställda vid försvarsmakten eller skydda försvarsmaktens säkerhetsuppgifter. Bestämmelser om samarbete med polisen vid ingripande i ett obemannat luftfartygs färd finns i 15 c §. Försvarsmaktens befogenheter på en allmän plats är såsom ovan beskrivits begränsade, och användningen av befogenheterna sker i samarbete med polisen.
Vid försvarsministeriet bereds som bäst en proposition med förslag till lag om ändring av lagen om försvarsmakten och till en del andra lagar genom vilka det föreslås att Försvarsmaktens befogenheter utvidgas till den omedelbara närheten av områden som Försvarsmakten förfogar över samt för att trygga styrkor som hör till främmande staters försvarsmakt (PLM002:00/2023). Befogenheterna ska omfatta avspärrning, stängning eller utrymning av platser och områden som är i allmänt bruk samt förbud mot eller begränsning av vistelse där. Dessutom ska en person som uppträder hotfullt kunna avlägsnas eller gripas i vissa noggrant avgränsade situationer. Bestämmelser om användning av maktmedel ska även framöver finnas i 23, 23 b och 23 c § i lagen om försvarsmakten. Propositionen är ett led i strävandena att stärka Försvarsmaktens möjligheter att sörja för säkerheten för de amerikanska styrkorna och deras militära operationer på det sätt som avses i artikel 6.3 i avtalet om försvarssamarbete.
I punkt 4 i artikeln föreskrivs det om en skyldighet att samarbeta som gäller all verksamhet enligt artikeln. Enligt punkten ska de finska myndigheterna och de amerikanska militära myndigheterna ha ett nära samarbete när det gäller verksamhet enligt artikeln bland annat genom att gemensamt godkänna säkerhetsplaner och samordna säkerhetsåtgärder, utom i särskilt brådskande situationer som inte tillåter samordning av säkerhetsåtgärderna. Enligt punkten ska de amerikanska militära myndigheterna så snabbt som det i praktiken är möjligt informera de finska myndigheterna om fysiska personer som varit föremål för sådana åtgärder, med undantag för medlemmar av de amerikanska styrkorna eller deras anhöriga, och till den del det är nödvändigt och ändamålsenligt samordna sina åtgärder med de finska myndigheternas åtgärder så att dessa personer kan ställas under de finska myndigheternas kontroll.
I Finland är Försvarsmakten, polisen, Gränsbevakningsväsendet, räddningsmyndigheterna och räddningsverken sådana myndigheter som avses i punkt 4. Förenta staternas verksamhet i Finland förutsätter ett nära samarbete med de finska myndigheterna och att man kommer överens om hur säkerheten och ordningen ska upprätthållas i praktiken. Samarbetet är viktigt också för att de finska myndigheterna ska kunna fortsätta att ha en en exakt lägesbild av de amerikanska styrkornas verksamhet i Finland. För de praktiska förfaranden som tillämpas i samarbetet ska separata genomförandearrangemang utarbetas.
Artikel 7. Inresa och utresa.
I artikeln föreskrivs det om de formella villkoren för inresa och vistelse för personer som hör till tillämpningsområdet för avtalet om försvarssamarbete. Syftet med bestämmelserna är att underlätta de praktiska förfarandena vid personernas in- och utresor. Bestämmelser om rätt till inresa finns i artiklarna 3, 4 och 11 i avtalet om försvarssamarbete.
Artikeln kompletterar artikel III i Nato Sofa. Artikel 7 i avtalet om försvarssamarbete avviker likväl till vissa delar från bestämmelserna i Nato Sofa och utvidgar den grupp av personer som ska beviljas lättnader i fråga om inresa och registrering av utlänningar.
Enligt artikel III.1 i Nato Sofa ska pass- och viseringsbestämmelser och kontroll vid inresa inte tillämpas på den sändande statens styrkor när de reser in i eller lämnar den mottagande statens territorium förutsatt att de villkor som anges i punkt 2 i artikeln samt den mottagande statens regler iakttas. Enligt punkt 2 ska medlemmar av en styrka på begäran visa upp ett personligt identitetskort utfärdat av den sändande staten som avses i led a och en förflyttningsorder utfärdad av en behörig myndighet i den sändande staten eller av en behörig instans inom Nato som avses i led b. Dessa används i detta sammanhang som resedokument i stället för pass och visering eller identitetskort. Enligt led b får den mottagande staten därtill kräva att en förflyttningsorder är kontrasignerad av en behörig företrädare för staten. Enligt punkt 3 i artikeln ska medlemmar av en civil komponent och deras anhöriga i passen betecknas som sådana.
Enligt artikel III.1 i Nato Sofa ska styrkornas medlemmar vara undantagna från de bestämmelser i den mottagande staten som avser registrering och kontroll av utlänningar, men de ska inte anses få rätt att vara stadigvarande bosatta i eller ha hemvist inom den mottagande statens territorium.
Enligt artikel 7.1 i avtalet om försvarssamarbete ska Finland inte kräva att dess behöriga myndigheter kontrasignerat en förflyttningsorder enligt artikel III.2 b i Nato Sofa. I enlighet med Nato Sofa används det personliga identitetskortet och förflyttningsordern som resedokument för medlemmarna av en styrka i stället för pass och visering eller identitetskort. I förflyttningsordern bekräftas personens eller gruppens status som medlem eller del av styrkorna samt den förflyttningsorder som utfärdats. En förflyttningsorder kan vara individuell eller kollektiv. Finland har inte krävt att en förflyttningsorder ska vara kontrasignerad trots att den aktuella artikeln i Nato Sofa möjliggör detta (se RP 90/2023 rd, s. 62.) Följaktligen innebär artikel 7.1 i avtalet om försvarssamarbete ingen förändring jämfört med nuvarande rättsläge.
Enligt punkt 2 i artikeln ska Finland i enlighet med Nato Sofa inte kräva pass eller visering för inresa till eller utresa från finskt territorium för de medlemmar av en styrka som innehar det personliga identitetskort som krävs och en giltig förflyttningsorder. Finland ska inte heller kräva visering för inresa till eller utresa från finskt territorium för de medlemmar av en civil komponent, anhöriga eller amerikanska avtalsentreprenörer som innehar ett giltigt pass och ett identitetskort utfärdat av Förenta staternas försvarsministerium, en förflyttningsorder eller en fullmakt utfärdad av en behörig amerikansk myndighet. I punkt 2 föreskrivs det också att de finska myndigheterna ska göra de noteringar som krävs enligt finsk lagstiftning i pass som tillhör medlemmar av den civila komponenten, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga.
Den första meningen i punkten är samstämmig med Nato Sofa i fråga om de villkor och möjligheter för medlemmar av en styrka att resa in som anges i artikel III.1 och III.2 i Nato Sofa Bestämmelsen har antagits och satts i kraft som en del av Nato Sofa.
I artikel III i Nato Sofa finns dock inga bestämmelser som på motsvarande sätt undantar den civila komponenten eller anhöriga från tillämpning av den mottagande statens lagstiftning om pass och visering. Till skillnad från Nato Sofa beviljas enligt andra meningen i artikel 7.2 i avtalet om försvarssamarbete visumfrihet vid samarbete enligt avtalet inte bara för medlemmar av styrkor utan också för medlemmar av civila komponenter. Med begreppet ”amerikanska avtalsentreprenörer” avses enligt artikel 2 i avtalet också deras anställda. Ett villkor för visumfrihet är att de aktuella personerna innehar ett giltigt pass och ett identitetskort utfärdat av Förenta staternas försvarsministerium, en förflyttningsorder eller en fullmakt utfärdad av en behörig amerikansk myndighet. Det krävs inte att de dokument som nämns i punkten bärs med hela tiden, men de ska kunna uppvisas vid behov. Syftet med andra meningen i punkten är att säkerställa att inresa och vistelse för alla personer som är fast knutna till Förenta staternas väpnade styrkors verksamhet är så smidig och okomplicerad som möjligt.
Enligt 9 § 4 mom. i grundlagen regleras rätten för utlänningar att resa in i Finland och vistas i landet genom lag. Enligt 11 § 1 mom. 1 punkten i utlänningslagen (301/2004) krävs det av en utlänning som kommer till Finland att han eller hon har ett giltigt resedokument som berättigar till gränsövergång. Enligt artikel 7.2 i avtalet om försvarssamarbete är detta resedokument för en medlem av en civil komponent, anhöriga eller amerikanska avtalsentreprenörer ett giltigt pass och ett identitetskort utfärdat av Förenta staternas försvarsministerium, en förflyttningsorder eller en fullmakt utfärdad av en behörig amerikansk myndighet.
Enligt 11 § 1 mom. 2 punkten i utlänningslagen ska utlänningen ha ett sådant visum, uppehållstillstånd, uppehållstillstånd för arbetstagare eller uppehållstillstånd för företagare som krävs, om inte något annat följer av Europeiska unionens lagstiftning eller ett internationellt fördrag som är bindande för Finland. Avtalet om försvarssamarbete är ett sådant fördrag
Enligt artikel 6 i gränsreglerna för Schengenländerna ska tredjelandsmedborgare vid inresa ha ett giltigt visum om det krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav, utom när de innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller en giltig visering för längre vistelse. Enligt artikel 4 i förordningen och bilaga II till förordningen krävs inte visering av medborgare i Förenta staterna för kortvarig vistelse i Finland. Med stöd av avtalet kan det till Finland anlända också sådana personer som inte är medborgare i Förenta staterna och som enligt gällande bestämmelser ska ha visum. De i 3 § i utlänningslagen avsedda unionsmedborgare och därmed jämförbara medborgare i Europeiska unionens (EU) medlemsstater samt medborgare i Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz som reser in i eller vistas i Finland med anledning av uppdrag enligt avtalet har en särställning. Bestämmelserna i avtalet inverkar inte på tillämpningen av bestämmelserna om fri rörlighet i unionsrätten.
I fråga om de personer som avses i avtalet och som inte är direkt befriade från visumkravet med stöd av förordning (EU) 2018/1806 är artikel 6.2 c i förordning betydelsefull. Enligt denna får en medlemsstat lagstifta om undantag från viseringskravet för medlemmar av väpnade styrkor som reser på uppdrag av Nato eller Partnerskap för fred och som innehar de identitetshandlingar och resedokument som föreskrivs i Nato Sofa. Även om artikeln till sin lydelse gäller medlemmar av väpnade styrkor, ska möjligheten till undantag vad gäller avtalet om försvarssamarbete tolkas så att den gäller samtliga grupper av personer som nämns i artikel 7.2 i avtalet, eftersom dessa grupper med hänsyn till Förenta staternas verksamhet utgör en helhet. Undantagsbestämmelsen har tolkats på motsvarande sätt till exempel i den svenska regeringens proposition Prop. 2023/24:141.
Enligt artikel 7.3 i avtalet om försvarssamarbete ska amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga vara undantagna från bestämmelser som reglerar registrering och kontroll av utlänningar.
Enligt artikel III.1 i Nato Sofa ska medlemmar av styrkorna även vara undantagna från de bestämmelser i den mottagande staten som avser registrering och kontroll av utlänningar. I artikel III i Nato Sofa ingår inga bestämmelser om motsvarande befrielse av civila komponenter, amerikanska avtalsentreprenörer eller anhöriga. Befrielsen utvidgas sålunda i jämförelse med Nato Sofa så att den också omfattar civila komponenter, amerikanska avtalsentreprenörer eller anhöriga.
Bestämmelser om villkoren för att en utländsk medborgare ska registreras finns i 9 § i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/2009). I 4 kap. i utlänningslagen finns bestämmelser om vistelse i Finland. I 129 a § i lagen föreskrivs det om övervakning av utlänningar och i 129 b § om polisens och gränsbevakningsväsendets rätt att utföra kontroller.
Enligt artikel III.1 i Nato Sofa ska medlemmar av en styrkaska inte anses ha rätt att vara stadigvarande bosatta i eller ha hemvist inom den mottagande statens territorium. Vid beredningen av regeringens proposition om Nato Sofa ansågs att bestämmelserna i artikel III med hänsyn till utlänningslagen ska tolkas så att det av en medlem av en från visumkravet undantagen styrka från en främmande stat inte ska krävas ett sådant separat uppehållstillstånd beviljat med stöd av utlänningslagen som normalt krävs av tredjelandsmedborgare när vistelsen varar i över tre månader. I regeringens proposition tolkades avtalet dessutom så att vistelse som grundar sig på avtalet inte räknas in i den vistelsetid som krävs för permanent uppehållstillstånd.
I artikel 7 i avtalet om försvarssamarbete föreskrivs det inte uttryckligen om att undanta civila komponenter, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga från kravet på uppehållstillstånd. Vid avtalsförhandlingarna blev det likväl klart att det för de grupper av personer som avses i artikel 7.2 inte ska ställas krav på uppehållstillstånd för vistelse som varar i över tre månader. Som ovan konstaterats bör förfarandena när de som hör till de aktuella grupperna reser in i Finland vara så enkla som möjligt och de ska kunna stanna inom finskt territorium så länge som deras uppgift kräver. Ett krav på uppehållstillstånd skulle försvåra försvarssamarbetet oskäligt mycket om Förenta staterna alltid på förhand skulle behöva bedöma hur länge var person ska stanna i Finland och vid behov ansöka om uppehållstillstånd för dem. Artikel 7.3 i avtalet om försvarssamarbete ska enligt ovan tolkas så att utöver medlemmar av de amerikanska styrkorna inte heller medlemmar av civila komponenter, amerikanska avtalsentreprenörer eller anhöriga ska ha rätt att vara stadigvarande bosatta eller ha hemvist i Finland. De ska inte heller behöva ansöka om uppehållstillstånd. Även den svenska regeringen har i sin proposition Prop. 2023/24:141 kommit till samma slutsatser.
Ett annat argument för att uppehållstillstånd inte ska krävas är att det när uppehållstillstånd krävs är fråga om reglering om registrering och kontroll av utlänningar som enligt artikel 7.3 i avtalet inte ska tillämpas på amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer eller anhöriga.
Enligt 11 § 1 mom. 2 punkten i utlänningslagen förutsätter en utlännings inresa att denne har ett sådant visum, uppehållstillstånd, uppehållstillstånd för arbetstagare eller uppehållstillstånd för företagare som krävs, om inte något annat följer av ett internationellt fördrag som är bindande för Finland. Utlänningslagens 11 § behöver inte ändras eftersom det villkor för inresa som anges i 11 § 1 mom. 2 punkten uppfylls med stöd av den visumfrihet som de beviljats. Däremot bör förteckningen i 40 § i utlänningslagen över vilka slag av vistelse som är lagliga kompletteras med en bestämmelse om att de personer som avses ovan vistas lagligt i Finland. Samtidigt ska det till förteckningen enligt förslaget läggas en motsvarande ny punkt som gäller medlemmar av en styrka som avses i Nato Sofa, Parisprotokollet samt PfP Sofa och dess andra tilläggsprotokoll men inte medlemmar av en civil komponent eller anhöriga.
Enligt artikel III.1 i Nato Sofa har medlemmar av en styrka inte ha rätt att ha hemvist inom den mottagande statens territorium. I avtalet om försvarssamarbete finns det inga bestämmelser om rätt till hemort för medlemmar av en civil komponent, anhöriga och amerikanska avtalsentreprenörer. I 4 § i lagen om hemkommun (201/1994) anges villkor under vilka personer som kommer från utlandet till Finland kan få hemkommun i Finland. För att få hemkommun måste en utländsk medborgare i regel antingen ha ett giltigt uppehållstillstånd eller registrerad uppehållsrätt. Eftersom dessa krav enligt vad som sagts inte gäller de personer som avses ovan kan dessa i regel inte heller få hemkommun med stöd av lagen om hemkommun.
I Nato Sofa och avtalet om försvarssamarbete föreskrivs det inte om någon allmän rätt att arbeta, varför de grupper av personer som avses ovan inte heller har allmän rätt att arbeta i Finland.
Om en medlem av de amerikanska styrkorna avlider eller med anledning av förflyttning lämnar finskt territorium, ska medlemmens anhöriga enligt artikel 7.4 i avtalet om försvarssamarbete fortsätta att ha status som anhöriga enligt detta avtal i nittio dagar efter dödsfallet eller förflyttningen. I de fall där underhållsberättigade barn är inskrivna vid läroanstalter på finskt territorium före medlemmens dödsfall eller förflyttning ska de anhöriga fortsätta att ha status som anhöriga i minst trettio kalenderdagar efter skolårets slut eller efter att inskrivningen har upphört.
Nato Sofa innehåller ingen motsvarande bestämmelse.
Artikel 8. Logistikstöd.
I artikeln föreskrivs det om logistikstöd som ges för verksamhet som omfattas av avtalet och om förfarandena när sådant stöd ges samt om ersättning för sådant stöd.
Bestämmelserna om logistikstöd i Nato Sofa finns i huvudsak i artikel IX i avtalet. I punkt 2 i artikeln föreskrivs det om anskaffningar för att försörja styrkor och civila komponenter och i punkt 3 om att för styrkoror och civila komponenter tillhandahålla byggnader, markområden och byggnader samt tillhörande faciliteter och tjänster. Enligt punkt 5 i artikeln kan medlemmar i en styrka eller en civil komponent och deras anhöriga få sjukvård och tandvård, inklusive sjukhusvistelse, på samma villkor som den mottagande statens motsvarande personal om styrkan eller den civila komponenten inte har tillräckliga sjukvårds- och tandvårdsinrättningar på den ort där den är stationerad. Flera av dessa bestämmelser i Nato Sofa vilar på principen att den mottagande staten ger den sändande staten stöd på samma villkor som till sin egen motsvarande personal. För varor, inkvartering och tjänster som avses i artikel IX i Nato Sofa betalas enligt punkt 7 i artikeln i regel en ersättning i lokal valuta om något annat inte följer av allmänna eller särskilda finansiella överenskommelser mellan de avtalsslutande parterna. På grundval av artikel IX i Nato Sofa kan styrkor, civila komponenter eller anhöriga dock inte beviljas befrielse från skatter eller tullar som enligt den mottagande statens skatte- och tullbestämmelser tas ut för varor som köps och tjänster som utförs. I artikel XI.11 i Nato Sofa finns det bestämmelser om särskilda arrangemang som ska vidtas av den mottagande staten för att drivmedel, olja och smörjmedel avsedda för tjänstefordon, luftfartyg och fartyg som tillhör en styrka eller en civil komponent ska kunna tillhandahållas helt tull- och skattefritt.
Nato Sofa och särskilt vissa bestämmelser i artikel IX, såsom punkt 7 om finansiella överenskommelser för det stöd som den mottagande staten ger, erkänner den sändande och den mottagande statens rätt att ingå överenskommelser som avviker från och kompletterar Nato Sofa. Artikel 8 i avtalet om försvarssamarbete kompletterar bestämmelserna i Nato Sofa om att ge logistikstöd till de amerikanska styrkorna. Till skillnad från Nato Sofa innehåller avtalet om försvarssamarbete bestämmelser om att ge logistikstöd också till amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer.
För logistikstödet ingicks 2008 en överenskommelse om anskaffning och service (Acquisition and Cross-Servicing Agreement, ACSA) mellan Finlands och Förenta staternas försvarsministerier. Artikel 8 i avtalet om försvarssamarbete bygger på denna överenskommelse. Till sin karaktär är ACSA ett internationellt förvaltningsavtal som fungerar som ramavtal för upphandlingar. I avtalet ingår överenskommelser om förfarandena vid anskaffning av logistikstöd, kompletteringar och tjänster hos en annan avtalspart samt om ersättningar för dem. Syftet med avtalet är att göra det lättare att köpa logistikstöd, kompletteringar och tjänster av den andra avtalsparten.
Enligt artikel 8.1 i avtalet om försvarssamarbete ska Finland göra sitt yttersta för att på begäran ge amerikanska styrkor logistikstöd för verksamhet som omfattas av avtalet. När logistikstöd ges beaktas Finlands nationella krav och de resurser som finns att tillgå.
Termen logistikstöd definieras inte i avtalet om försvarssamarbete. Till artikelns tillämpningsområde kan enligt vad som konstaterades under förhandlingarna höra till exempel inkvartering, bränsle och olika slags tjänster, såsom förvaring och hälso- och sjukvård.
På logistikstöd och ersättningar för det tillämpas enligt punkt 2 befintliga avtal eller överenskommelser, däribland ACSA, om parterna inte kommit överens om annat. Försvarsmakten har sedan 2008 iakttagit avtalsvillkoren i ACSA när logistiskt stöd ges till amerikanska styrkor. Enligt artikel 5 i ACSA kan logistikstöd ersättas genom kontant betalning eller byte. I ACSA definieras innehållet i logistikstödet i artikel 2.e på så sätt att stödet till exempel kan bestå av livsmedel, vatten, inkvartering, transport, drivmedel, olja, smörjmedel, kommunikationstjänster, medicinska tjänster, ammunition, lagerutrymmen, reparations- och underhållstjänster eller reservdelar.
Lagstiftning om hälso- och sjukvårdstjänster i anslutning till logistiskt stöd har redogjorts i regeringens proposition om Nato Sofa (RP 90/2023 rd, s. 14, s. 19–22, s. 93–94)
Enligt punkt 3 ska amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer för allt logistikstöd som inte omfattas av punkt 2 i denna artikel betala skäliga kostnader för logistikstöd som begärs och mottas i samband med verksamhet som omfattas av avtalet. I detta avseende ska Finland i överensstämmelse med gemensamt överenskomna förfaranden ge amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer en behandling som inte är mindre fördelaktig än den som ges Finlands försvarsmakt och i enlighet med artikel 16 i avtalet undanta dem från skatter, avgifter och motsvarande kostnader.
De befintliga avtal och överenskommelser som avses i punkt 2 har företräde i förhållande till det logistikstöd som avses i punkt 3. Punkt 3 gäller situationer där gällande avtal, såsom ACSA, inte kan tillämpas. I sådana situationer betalar amerikanska styrkor och avtalsentreprenörer, om logistikstöd tillhandahålls också dem, skäliga kostnader för stöd som de mottagit enligt punkten.
I artikel 8.3 och i den allmänna bestämmelsen om skattebefrielser relaterade till officiellt bruk i artikel 16 är avtalas det bredare än i Nato Sofa om all skattefrihet, också skattefrihet för logikstöd till avtalsentreprenörer.
Bestämmelser om det mervärdesskattesystem som ska tillämpas i EU finns i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, nedan mervärdesskattedirektivet. I Finland har mervärdesskattedirektivet införlivats i den nationella lagstiftningen genom mervärdesskattelagen (1501/1993). I mervärdesskattedirektivet och mervärdesskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielse som gäller Natos gemensamma försvarsinsatser. Genom dessa befrias bland annat försäljning av tjänster till försvarsmakter i andra stater som är parter i nordatlantiska fördraget om dessa deltar i en gemensam försvarsinsats utanför sin egen stat.
Bestämmelser om det punktskattesystem som ska tillämpas i EU finns i rådets direktiv (EU) 2020/262 om allmänna regler för punktskatt, nedan punktskattedirektivet. I Finland har punktskattedirektivet införlivats i den nationella lagstiftningen genom punktskattelagen (182/2010). I punktskattedirektivet och punktskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielse som gäller Natos gemensamma försvarsinsatser. I fråga om punktbeskattningen är de produkter befriade från punktskatt som är avsedda att användas i Finland av de väpnade styrkorna för andra medlemsländer i Nato eller av den civilpersonal som medföljer dem eller för försörjningen av deras mässar och marketenterier.
Befrielsen från skatt enligt punkt 3 förtydligar den allmänna skattebefrielsen enligt artikel 16.1. Artikel 16 i avtalet innehåller en allmän bestämmelse om skattebefrielser relaterade till officiellt bruk. Beroende på situationen beviljas skattebefrielse för officiella aktiviteter enligt förslaget antingen direkt eller genom återbetalning. Enligt 10 kap. 102 § i mervärdesskattelagen får en skattskyldig för skattepliktig rörelse dra av skatten på en vara eller tjänst som han köper av en annan skattskyldig. Vid förhandlingarna om avtalet om försvarssamarbete fastslogs som parternas gemensamma ståndpunkt att frasen ”i enlighet med artikel 16 i detta avtal är utan skatter”, "consistent with Article 16 of this Agreement, less taxes" i fråga om anskaffningar gjorda av de avtalsentreprenörer som är införda i registret över mervärdesskatteskyldiga också kan innebära avdragsrätt enligt 10 kap. i mervärdesskattelagen. I enlighet med detta köper en finsk avtalsentreprenör produkterna med skatt och drar av den skatt som ingår i inköpspriset vid beräkningen av den skatt som ska krediteras till staten. Skattebefrielser relaterade till officiellt bruk och förfaranden som sammanhänger med dessa har behandlats närmare i motiveringarna till artikel 16.
Artikel 9. Motorfordon.
Artikeln gäller tillstånds-, registrerings- och säkerhetskrav för motorfordon som tillhör amerikanska styrkor eller deras medlemmar, amerikanska avtalsentreprenörer eller anhöriga.
Enligt punkt 1 ska finska myndigheter godta registrering, besiktning och licensiering som amerikanska myndigheter utfört av motorfordon och släpvagnar som tillhör amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer eller anhöriga. Finska myndigheter ska på begäran av de amerikanska militära myndigheterna kostnadsfritt utfärda alla handlingar och fordonsmärkningar som vanligtvis krävs för att framföra motorfordon på finskt territorium. Sådana märkningar för privata motorfordon tillhörande medlemmar av de amerikanska styrkorna, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga ska inte vara möjliga att särskilja från dem som i allmänhet utfärdas till den finska befolkningen.
Enligt punkt 2 ska finska myndigheter på begäran av de amerikanska militära myndigheterna kostnadsfritt utfärda militära registreringsskyltar för de amerikanska styrkornas officiella icke-taktiska fordon i enlighet med de förfaranden som fastställts för Finlands försvarsmakt. Finska myndigheter ska också på begäran av de amerikanska militära myndigheterna kostnadsfritt utfärda registreringsskyltar för privata motorfordon som tillhör medlemmar av de amerikanska styrkorna, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga. Dessa registreringsskyltar ska inte kunna särskiljas från sådana som i allmänhet utfärdas till den finska befolkningen.
Punkt 1 ålägger Finland att godta att fordon som förts in av de fysiska och juridiska personer som avses i punkten används i den finska trafiken. Tillsammans med punkt 2 om registreringsskyltar ålägger den Finland att göra det möjligt att i Finland registrera fordon på grundval av fordonstekniska krav som antagits i Förenta staterna. Fordonslagen (82/2021) gäller enligt dess 1 § bland annat tekniska krav för klassificering, godkännande, besiktning, registrering och temporär användning av fordon och fordonskombinationer. Bestämmelser om uppgifter som ska antecknas i trafik- och transportregistret ingår förutom i fordonslagen också i lagen om transportservice (320/2017). Enligt förslaget ändras fordonslagen så att den beaktar det förfarande som krävs i avtalet när fordon som avses i avtalet registreras i Finland.
Enligt punkt 2 det ska för motorfordon som tillhör medlemmar av de amerikanska styrkorna, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga kostnadsfritt utfärdas registreringsskyltar som inte avviker från dem som används i Finland. Registreringsskyltarna och det registreringstecken som finns på dem är knutna till registreringen av fordonet. Registeranmälan lämnas till den som utför registreringar med vilken enligt 2 § 37 mom. avses Transport- och kommunikationsverket och en i 25 kap. i lagen om transportservice avsedd tjänsteleverantör som bistår i registreringsuppgifter. Den tjänsteleverantör som bistår i registreringsuppgifter får likväl inte utföra de registreringar som avses i avtalet om försvarssamarbete, eftersom registreringarna anses förutsätta särskild prövning. Därför bör det extraordinära registreringsförfarandet och det kostnadsfria utfärdandet av registreringsskyltar i fråga om privata fordon beaktas i den nationella lagstiftningen. I registreringsförfarandet ska det också beaktas att de personer som avses i avtalet enligt artikel 7.3 inte ska registreras i det finska befolkningsdatasystemet och att amerikanska avtalsentreprenörer enligt definitionen i artikel 2.4 inte registreras som juridiska personer i Finland. Det föreslås att fordonslagen ändras så den beaktar det behövliga förfarandet för att anmäla och ta emot uppgifter om de fordon som avses i avtalet och anteckna dem i registret samt utfärdande av registreringsskyltar och registreringsintyg avgiftsfritt. Transport- och kommunikationsverket ges i den nya 83 a § i fordonslagen nödvändig behörighet att registrera fordon och personuppgifter som avses i avtalet och att utfärda registreringsskyltar och registreringsintyg.
Enligt punkt 2 ska finska myndigheter på begäran av de amerikanska militära myndigheterna kostnadsfritt utfärda militära registreringsskyltar för de amerikanska styrkornas officiella icke-taktiska fordon i enlighet med de förfaranden som fastställts för Finlands försvarsmakt.
Bestämmelser om militärfordon och registreringen av dem och om internationella militärfordon finns i militärfordonslagen (332/2023). Enligt 1 § 1 punkten underpunkt d i militärfordonslagen finns det i lagen bestämmelser om godkännande och registrering av militärfordon och kombinationer där de ingår. Enligt punkt 3 i samma paragraf finns det i lagen bestämmelser om konstaterande av överensstämmelse med kraven och om tillsyn över trafikdugligheten för internationella militärfordon som tillhör en främmande stat eller en internationell organisation och som befinner sig i Finland med stöd av ett tillstånd enligt territorialövervakningslagen. Enligt 2 § 1 mom. 18 punkten i lagen avses med militärfordon ett fordon som är avsett, tillverkat eller utrustat för utförande av de uppgifter om vilka det föreskrivs i 2 § i lagen om försvarsmakten och som antecknats i militärfordonsregistret. Det tekniska begreppet militärfordon preciseras i försvarsministeriets förordning om militärfordon (180/2006) och vidare i huvudstabens tekniska granskningsavdelnings föreskrifter. Enligt 2 § 1 mom. 2 punkten i militärfordonslagen avses med internationellt militärfordon en utländsk stats eller en internationell organisations fordon som befinner sig i Finland med stöd av ett tillstånd enligt territorialövervakningslagen och som uppfyller kraven enligt 40 § i lagen. Eftersom inresa i avtalet om försvarssamarbete inte grundar sig på tillstånd enligt territorialövervakningslagen, tillämpas militärfordonslagen inte på amerikanska fordon som är i Finland på grundval av avtalet.
I 18 § i militärfordonslagen föreskrivs det om registreringsskyltar och registreringstecken inom Försvarsmakten. Enligt 1 mom. utfärdas för militärfordon som genomgår första registrering i Försvarsmakten ett registreringstecken inom Försvarsmakten som identifierar militärfordonet och som kan märkas ut på en registreringsskylt inom Försvarsmakten eller målas på militärfordonet. Registreringsskyltar och registreringstecken inom Försvarsmakten ska vara klart urskiljbara och skilja sig från andra registreringsskyltar och registreringstecken.
Försvarsmakten kan med stöd av 18 § i militärfordonslagen anteckna endast militärfordon i militärfordonsregistret. De amerikanska styrkornas officiella icke-taktiska fordon som avses i artikel 9.2 är inte alltid militärfordon i lagens mening. Bestämmelserna om registreringsskyltar i militärfordonslagen gör det inte möjligt att utfärda registreringsskyltar för officiella amerikanska icke-taktiska fordon, eftersom Försvarsmakten enligt lagen inte får utfärda registreringsskyltar för andra fordon än militärfordon.
Av det som sagts ovan följer att det i militärfordonslagen måste föreskrivas om ett förfarande enligt vilket Försvarsmakten på begäran av de amerikanska militära myndigheterna får utfärda registreringsskyltar för de amerikanska styrkornas officiella icke-taktiska fordon. Dessutom måste det, eftersom utfärdandet av registreringsskyltar vid Försvarsmakten nationellt är knutet till anteckning av fordonet i militärfordonsregistret, föreskrivas om antecknande av nödvändiga uppgifter i militärfordonsregistret.
Artikel 9.1 i avtalet täcker också registrering och kontroll av samt tillstånd för de fordon som de amerikanska styrkorna och avtalsentreprenörerna använder för att transportera farliga ämnen. Bestämmelser om transport av farliga ämnen finns i lagen om transport av farliga ämnen (541/2023). Lagen tillämpas på förberedelse inför och utförande av transporter av farliga ämnen samt på säkerställande av transportsäkerhet och skydd av transporter, om inte något annat följer av Europeiska unionens lagstiftning eller internationella förpliktelser som är bindande för Finland. De nationella bestämmelserna och föreskrifterna om transport av farliga ämnen grundar sig på internationella avtal om transport av farliga ämnen, såsom ADR-överenskommelsen (Agreement concerning the International Carriage of Dangerous Goods by Road, FördrS 23/1979, nedan ADR-överenskommelsen) och EU-rättsakter, till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/68/EG om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Enligt avgränsningen av tillämpningsområdet i 2 § i gällande lag om transport av farliga ämnen ska lagen inte tillämpas på transport av farliga ämnen som utförs av Försvarsmakten och inte på sådan transport av farliga ämnen med en främmande stats eller en internationell organisations transportmedel som hänför sig till internationella militära övningar eller annat militärt samarbete. Lagen om transport av farliga ämnen ska således inte tillämpas på transport av farliga ämnen enligt avtalet om försvarssamarbete som utförs av de amerikanska styrkorna. Avgränsningen av tillämpningsområdet i lagen om transport av farliga ämnen anses gälla också transporter som utförs av amerikanska avtalsentreprenörer när de görs för amerikanska styrkors räkning. Dessa transporter som utförs av amerikanska avtalsentreprenörer kan anses vara sådana transporter av farliga ämnen med en främmande stats transportmedel som hänför sig till militärt samarbete för vilka avgränsningen i lagen om transport av farliga ämnen gäller. Detta innebär att transport av farliga ämnen som utförs av utländska styrkor för närvarande inte regleras i den nationella lagstiftningen. Vid försvarsministeriet pågår beredningen av ett utkast till regeringsproposition om transport av farliga ämnen i Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet och till vissa lagar som har samband med den (PLM004:00/2021). Syftet med lagstiftningen är att i lagen ta in nödvändiga undantag för transport av farliga ämnen som utförs av amerikanska styrkor och avtalsentreprenörer.
I punkt 3 föreskrivs att medlemmar av de amerikanska styrkorna, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga är skyldiga att respektera Finlands lagstiftning om tecknande av trafikförsäkring för motorfordon och släpvagnar som de äger eller använder privat på finskt territorium. Ansvaret för att trafikförsäkring tecknas åligger alltså fordonets eller släpvagnens ägare, inte de amerikanska militära myndigheterna.
Bestämmelsen bygger på principen att medlemmar av amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga ska fullgöra sina skyldigheter enligt trafikförsäkringslagen att teckna trafikförsäkring för fordon och släpvagnar som de äger och använder privat.
Trafikförsäkringen är en lagstadgad skadeförsäkring (trafikförsäkringslagen 460/2016), vars syfte är att ge ett omfattande försäkringsskydd mot sak- och personskador som drabbar skadelidande vid användning i trafik av motorfordon. Samtidigt ger trafikförsäkringen dem som orsakat en skada ett ansvarsförsäkringsskydd mot det skadeståndsansvar som annars skulle kunna uppstå för dem. Skyldigheten att teckna försäkring åläggs ägare och innehavare av fordon. Försäkringen är fordonsbaserad varför den är i kraft oavsett vem som framför fordonet.
Bestämmelser om trafikförsäkring finns i Europaparlamentets och rådets direktiv (2009/103/EG) om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet.
Motorfordon som används i trafik och vars stadigvarande hemort är i Finland ska ha en trafikförsäkring enligt trafikförsäkringslagen. I samband med att Nato Sofa och Parisprotokollet godkändes och sattes i kraft ändrades 127 § i fordonslagen så att det i paragrafen föreskrivs särskilt om temporär användning av fordon när det handlar om fordon som avses i för Finland bindande avtal om status för styrkor eller internationella militära högkvarter. Enligt paragrafen ska fordon som förts in för temporär användning få användas under den tid personen är på kommendering i Finland. I 127 § i fordonslagen förutsätts att det för fordonet finns en trafikförsäkring som är giltig i Finland och uppfyller 125 § 3 mom. 3 punkten i lagen. Avtalet om försvarssamarbete är ett avtal om styrkornas status. För tydlighetens skull är det dock nödvändigt att i 127 § infoga ett uttryckligt omnämnande av avtalet om försvarssamarbete. I och med sättandet i kraft av avtalet om försvarssamarbete växer den grupp av personer som 127 § tillämpas på så att den utöver styrkor och civil personal också omfattar amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga.
Uppgifter om trafikförsäkringen införs bland uppgifterna om fordonet i trafik- och transportregistret i enlighet med fordonslagen. Enligt 83 § 4 mom. i fordonslagen ska trafikförsäkringsbolagen anmäla nya trafikförsäkringar och ändringar i trafikförsäkringar till registret. När det gäller avtalet om försvarssamarbete görs anmälan inte av försäkringsbolaget utan av en myndighet som ingår i styrkorna. På grund av detta föreslås en ändring i fordonslagen enligt vilken Transport- och kommunikationsverket ska anteckna försäkringsuppgifterna i registret i samband med registreringen.
Enligt punkt 4 ska de amerikanska militära myndigheterna vidta lämpliga säkerhetsåtgärder för motorfordon och släpvagnar som de har registrerat och utfärdat licens för eller som används av amerikanska styrkor på finskt territorium.
De amerikanska militära myndigheterna ska själva ansvara för nivån på trafiksäkerheten i fråga om de amerikanska styrkornas fordon. I punkt 5 föreskrivs att medlemmar av de amerikanska styrkorna, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga är skyldiga att upprätthålla fullgod säkerhet hos privatägda motorfordon och släpvagnar som de använder på finskt territorium. Motorfordon och släpvagnar som är registrerade i Finland ska därför genomgå tillämpliga periodiska tekniska besiktningar
Medlemmar av de amerikanska styrkorna, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga ansvarar själva för nivån på trafiksäkerheten i fråga om fordon som de äger privat. Enligt bestämmelserna ska motorfordon och släpvagnar som är registrerade i Finland genomgå tillämpliga periodiska tekniska besiktningar i Finland. Bestämmelsen kräver dock inte att fordonen och släpvagnarna i fråga uppfyller alla finska krav, utan de får användas i trafiken om de uppfyller kraven i registreringsstaten.
Förfarandet avviker från de besiktningsskyldigheter som anges i kap. 6 i fordonslagen. Därför bör fordonslagen ändras vad gäller fordon som ska registreras i Finland så att det inte krävs att fordonet genomgår periodiska besiktningar. Bestämmelser om detta ska enligt förslaget tas in i 1 a § i fordonslagen tillsammans med andra avgränsningar av tillämpningsområdet.
Artikel 10. Körkort och yrkeslicenser.
Artikeln gäller såväl körtillstånd som yrkeslicenser.
Enligt punkt 1 ska ett körkort eller annat tillstånd som amerikanska myndigheter utfärdat till en medlem av de amerikanska styrkorna eller till en amerikansk avtalsentreprenör och som ger innehavaren rätt att framföra styrkans fordon, fartyg eller luftfartyg vara giltigt för sådant framförande på finskt territorium.
Av medlemmar av de amerikanska styrkorna och av amerikanska avtalsentreprenörer krävs följaktligen inte att de skaffar finskt körkort eller tillstånd för att framföra fartyg eller luftfartyg, utan tillstånd som beviljats av Förenta staternas myndigheter anses tillräckligt.
Enligt punkt 2 ska finska myndigheter utan förarprov eller avgift godta körkort utfärdade av Förenta staterna eller dess delstater eller subnationella politiska förvaltningsområden till medlemmar av amerikanska styrkor, deras anhöriga och amerikanska avtalsentreprenörer som giltiga för framförande av privata motorfordon. Det ska inte krävas något internationellt körkort.
Bestämmelser om Körkort, körtillstånd och militära körtillstånd utfärdade i en stat som deltar i militärt försvarssamarbete finns i 58 a § i körkortslagen (386/2011). Paragrafen utfärdades i samband med att Nato Sofa och Parisprotokollet godkändes och sattes i kraft. Enligt paragrafens 1 mom. ger ett körkort, körtillstånd eller militärt körtillstånd som avses i ett för Finland bindande avtal om status för styrkor eller militära internationella högkvarter rätt att i Finland köra sådana motordrivna fordon, sådana fordon inom Försvarsmakten eller sådana internationella militärfordon som motsvarar den körkortskategori som anges på körkortet eller körtillståndet. Avtalet om försvarssamarbete är ett avtal om styrkornas status. För tydlighetens skull föreslås dock att det till 58 a § uttryckligen läggs till ett omnämnande av avtalet om försvarssamarbete. I bestämmelsen fastslås emellertid inte lagens personliga tillämpningsområde. I fråga om Nato Sofa tillämpas 58 a §, som gäller körkort och körrätt, endast på medlemmar av styrkorna eller den civila komponenten. Genom godkännandet och sättandet i kraft av avtalet om försvarssamarbete kommer paragrafen i fråga att gälla en större grupp av personer, det vill säga utöver styrkorna och den civila komponenten även de amerikanska avtalsentreprenörernas och de anhörigas körkort och körtillstånd.
Med ett tillstånd enligt punkt 1 avses inte tillstånd för specialtransport enligt 159 § i vägtrafiklagen. I regel behöver Försvarsmakten för sina specialtransporter ett normalt tillstånd för specialtransport. Även Försvarsmakten måste söka tillstånd för specialtransport, eftersom det genom tillståndsförfarandet är möjligt att säkerställa vägarnas och broarnas hållfasthet och användbarhet vid förflyttning med militärfordon. Motsvarande förfarande ska gälla de amerikanska styrkornas och avtalsentreprenörernas specialtransporter, eftersom varken militära eller civila amerikanska myndigheter kan utfärda tillstånd som motsvarar tillstånd för specialtransport. Ett tillstånd för specialtransport ger rätt att avvika från de finska vägtrafikreglerna, och genom tillståndet säkerställs vägarnas och broarnas hållfasthet och användbarhet. Således föreslås inga undantag från 159 § i vägtrafiklagen. Bestämmelser om beviljande av tillstånd för specialtransport finns i 191 § i vägtrafiklagen. Enligt dess 4 mom. krävs för att tillstånd för specialtransport ska beviljas för en fordonskombination som registrerats eller tagits i bruk i någon annan stat än Finland ett intyg som utfärdats av ett besiktningsställe som utför registreringsbesiktning av tunga fordon och som visar att fordonskombinationen uppfyller de krav som ställs på specialtransportkombinationer i Finland. Enligt artikel 9 i avtalet om försvarssamarbete ska Finska myndigheter godta registrering, besiktning och licensiering som amerikanska militära myndigheter eller civila myndigheter i Förenta staterna eller dess delstater eller subnationella politiska förvaltningsområden utfört av motorfordon och släpvagnar som tillhör amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och anhöriga. Myndighetsförfarandena bör preciseras i fråga om de villkor som gäller kopplingsbesiktning för tillstånd för specialtransport. Om problem uppstår vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om beviljande av tillstånd för specialtransport ska behovet att ändra lagstiftningen bedömas särskilt.
Enligt punkt 3 ska Finland inte av medlemmar av de amerikanska styrkorna eller amerikanska avtalsentreprenörer kräva några yrkeslicenser utfärdade av Finland för sådant tillhandahållande av varor och tjänster till amerikanska styrkor och anhöriga eller till amerikanska avtalsentreprenörer eller enligt ett ömsesidigt avtal till andra personer som parterna kommit överens om som sker inom ramen för deras av avtalet föranledda tjänsteutövning eller kontraktsenliga skyldigheter. Medlemmar av de amerikanska styrkorna och amerikanska avtalsentreprenörer ska likväl inneha en giltig amerikansk yrkeslicens, en yrkeslicens från en medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en annan lämplig yrkeskvalifikation som godtas av de amerikanska myndigheterna
Enligt artikel IX.5 i Nato Sofa ska medlemmar i en utländsk styrka eller civil komponent och deras anhöriga få sjukvård och tandvård på samma villkor som den mottagande statens motsvarande personal, om personen i fråga på den ort där denne är stationerad inte tillhandahålls tillräcklig sjuk- och tandvård. Avtalet om försvarssamarbete innehåller ingen motsvarande bestämmelse. Detta innebär att artikel IX.5 i Nato Sofa tillämpas på amerikanska styrkor när de befinner sig på finskt territorium. Nato Sofa innehåller inga uttryckliga bestämmelser om yrkeslicenser och yrkesbehörigheter. Artikel IX.5 i Nato Sofa har dock tolkats så att den inbegriper också den sändande statens rätt att ta med sig hälso- och sjukvårdstjänster för sin egen personals behov och dess medicinska personals rätt att sköta den sändande statens personal utan att den behöver registrera sig eller söka tillstånd enligt den mottagande statens lagstiftning till exempel för att utöva läkar- eller sjukskötaryrket. Artikel 10.3 i avtalet om försvarssamarbete innehåller bestämmelser om yrkeslicenser och yrkesbehörigheter som omfattar också annat än hälso- och sjukdomstjänster.
Syftet med artikel 10.3 i avtalet om försvarssamarbete är att möjliggöra att medlemmar av de amerikanska styrkorna och amerikanska avtalsentreprenörer tillhandahåller behövliga tjänster tillhandahåller medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga behövliga tjänster samt amerikanska avtalsentreprenörer och andra personer som fastställs gemensamt av parterna. Vistelsen i Finland för de personer som tillhandahåller tjänsterna är tillfällig och grundar sig på försvarssamarbetet. För att den verksamhet som bedrivs enligt avtalet om försvarssamarbete ska löpa smidigt måste Finland avstå från att tillämpa sina nationella tillstånds- och registreringsförfaranden.
Den befrielse från krav på yrkeslicenser som avses i punkt 3 gäller inte finska avtalsentreprenörer och inte heller andra avtalsentreprenörer till de delar det handlar om att leverera varor eller tillhandahålla tjänster i andra uppgifter än uppgifter som utförs i tjänsten i enlighet med avtalet om försvarssamarbete eller som grundar sig på ett kontrakt.
I punkt 3 ges medlemmar av de amerikanska styrkorna och amerikanska avtalsentreprenörer rätt att tillhandahålla varor och tjänster utan finsk yrkeslicens. Bestämmelsen tillämpas förutsatt att personen de innehar en giltig amerikansk yrkeslicens, en yrkeslicens från en medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en annan lämplig yrkeskvalifikation som godtas av de amerikanska myndigheterna. Bestämmelsen gäller enligt vad som överenskommits under förhandlingarna fysiska personers yrkeslicenser. Enligt Förenta staternas lagstiftning krävs för att arbeta till exempel som yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården, såsom läkare, tandläkare eller sjukskötare, giltig yrkeslicens. De amerikanska styrkorna ska också se till att amerikanska avtalsentreprenörer uppfyller de standarder som anges i gällande avtal under hela den tid som upphandlingskontraktet omfattar. I dessa krav kan det ingå att upprätthålla den yrkeslicens som behövs. Om tillhandahållande av en tjänst förutom yrkeslicens också förutsätter att koncession beviljats för tjänsten kan det hända att inte bara artikel 10.3 utan också artikel 21 eller 26 ska tillämpas.
Utövande av många yrken såväl i Finland som utomlands förutsätter legitimation, certifikat eller något annat tillstånd. Ett tillstånd som beviljats i ett land ger inte nödvändigtvis rätt att utöva yrket i ett annat land även om en internationell överenskommelse om kraven har ingåtts. Ett tillstånd som beviljats i ett annat land kan duga som sådant om så har föreskrivits eller så kan det krävas att man särskilt söker erkännande för tillståndet. De yrken som är aktuella inom tillämpningsområdet för avtalet om försvarssamarbete och som kräver yrkeslicens är i huvudsak yrken inom hälso- och sjukvården, men det kan också bli fråga om andra yrken, såsom sådana yrken för vilka utövaren måste ha tillstånd, exempelvis veterinär, arkitekt, lärare och ingenjör.
Bestämmelser om rätten för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården att utöva ett reglerat yrke inom hälso- och sjukvården finns i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Enligt 2 § i lagen avses med yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården den som med stöd av lagen har erhållit rätt att utöva yrke (legitimerad yrkesutbildad person) eller tillstånd att utöva yrke (yrkesutbildad person som beviljats tillstånd) samt den som med stöd av lagen har rätt att använda i förordning av statsrådet avsedd yrkesbeteckning för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården (yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning). En legitimerad yrkesutbildad person, en yrkesutbildad person som beviljats tillstånd eller en yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning har rätt att utöva yrket och använda yrkesbeteckningen. I uppgifter för legitimerade yrkesutbildade personer kan endast personer med yrkesbehörigheten och rätten att utöva yrket i fråga arbeta, medan också andra personer som har fullgod utbildning, erfarenhet och yrkesskicklighet kan verka i yrken för yrkesutbildade personer med skyddad yrkesbeteckning men utan rätt att använda yrkesbeteckningen i fråga. Yrken inom hälso- och sjukvården som kräver legitimation är bland annat läkare, sjukskötare, barnmorska, farmaceut och provisor. Till de skyddade yrkesbeteckningarna hör till exempel närvårdare, psykoterapeut, utbildad massör och osteopat. Yrkesrättigheter för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården beviljas av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. I fråga om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården övervakas yrkesutövningen av arbetsgivarna och, som tillsynsmyndigheter, av regionförvaltningsverken och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården.
I samband med sättandet i kraft av Nato Sofa och Parisprotokollet fogades till lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) en ny 3 b § (133/2024) enligt vilken Finland inte kräver rätt att utöva yrke enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården av personer som är i en främmande stats stridskrafters tjänst. Jämfört med Nato Sofa innebär avtalet om försvarssamarbete emellertid att kategorin av personer som tillhandahåller tjänster inom hälso- och sjukvård utsträcks till att omfatta amerikanska avtalsentreprenörer och kategorin av personer som tar emot tjänsterna till amerikanska avtalsentreprenörer, den civila komponenten och anhöriga till de delar definitionerna på dessa har större omfång än definitionerna i Nato Sofa samt andra personer som man gemensamt har kommit överens om. Den nya 3 b § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården omfattar inte dessa utvidgade kategorier av personer. Avtalet om försvarssamarbete träder dock i kraft som lag, och om yrkeslicenser ska det dessutom enligt förslag föreskrivas särskilt i ikraftsättandelagen på det sätt som beskrivs nedan.
Inom hälso- och sjukvårdsbranschen ska man också beakta strålsäkerhetslagen (859/2018), där det finns särskilda bestämmelser om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som använder strålning i sitt arbete, såsom röntgenskötare och läkare som ansvarar för medicinsk exponering. I social- och hälsovårdsministeriets förordning om joniserande strålning (1044/2018), som utfärdats med stöd av strålsäkerhetslagen, finns bestämmelser om behörighet och strålskyddskompetens för arbetstagare som deltar i medicinsk användning av strålning. I lagen om godkännande som läkare som utför övervakning av hälsotillståndet hos strålningsarbetare i kategori A (170/2017) föreskrivs det också särskilt om företagsläkare förtrogna med effekterna av strålning. I strålsäkerhetslagen finns det också bestämmelser om strålsäkerhetsexperter och strålsäkerhetsansvariga. Dessa bestämmelser gäller också annan verksamhet än hälso- och sjukvård.
En yrkesutbildad person som fått sin yrkeskompetens utomlands kan få erkännande för den och således rätt att utöva ett tillståndspliktigt yrke i Finland. I Finland föreskrivs det om erkännande av yrkeskvalifikationer och friheten att tillhandahålla tjänster i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015) och i annan speciallagstiftning om yrkesutövare. Lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer tillämpas bland annat på erkännanden av yrkeskvalifikationer som grundar sig på avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller något annat avtal mellan å ena sidan Europeiska unionen och dess medlemsstater och å andra sidan en annan part. Förenta staterna får anlita också sådana avtalsentreprenörer som har skaffat sin utbildning och är etablerade i en EU/EES-stat. Enligt artikel 10.3 i avtalet ska lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och annan lagstiftning som i Finland tillämpas på erkännande av yrkeskvalifikationer inte tillämpas på medlemmar av de amerikanska styrkorna eller amerikanska avtalsentreprenörer förutsatt att de innehar en giltig amerikansk yrkeslicens, en yrkeslicens från en medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en annan lämplig yrkeskvalifikation som godtas av de amerikanska myndigheterna.
Bestämmelser om yrkeskompetensen för lastbils- och bussförare finns i lagen om transportservice (320/2017). De nationella bestämmelserna grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2561 om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- eller persontransport. Direktivet tillämpas inte på förare som framför fordon vilka används eller övervakas av Försvarsmakten, när vägtrafik idkas på grund av en uppgift som försvarsmakten tilldelats. Bestämmelser om flygbesättningars kompetens finns i EASA-förordningen (EU) 2018/1139 och i flygbesättningsförordningen (EU) nr 1178/2011, lagen om transportservice (370/2017) och luftfartslagen (864/2014).
Bestämmelser om behörigheten för fartygspersonal finns i lagen om transportservice (320/2017) och bestämmelser om behörigheten för vägtransportledare för specialtransporter i vägtrafiklagen (729/2018). I lagen om transport av farliga ämnen (719/1994) finns bestämmelser om transport av farliga ämnen. I Finland är många uppgifter inom fastighets- och byggbranschen tillståndspliktiga och förutsätter yrkeskompetens som kan bevisas med ett behörighetsbrev. Till dessa hör till exempel spräng- och laddarbeten samt lyftarbeten. Reglerade är också bland annat sotningsarbete, hissarbeten, kylmonteringsarbeten, byggarbeten under vatten och uppgifter som ledare för elarbeten eller driftsledare.
För vissa arbeten i byggbranschen krävs i Finland ett kompetensintyg utfärdat av ett organ som miljöministeriet bemyndigat. Till dessa uppgifter hör till exempel uppgifterna som byggprojekterare och specialprojekterare samt uppgifterna som ansvarig arbetsledare och arbetsledare för specialområde. Bestämmelser om kraven för dem finns i 82–87 § i byggnadslagen (751/2023). Även lagen om energicertifikat för byggnader (50/2013) kräver att den som upprättar energicertifikat har giltig behörighet.
Elarbeten som utförs i Finland förutsätter elbehörighet enligt 66–69 § i elsäkerhetslagen (1135/2016). I 71 § i lagen finns bestämmelser om utbildning som skaffats och arbetserfarenhet som förvärvats i elbranschen utomlands. Lagen ger inte direkt, till exempel genom lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, rätt att utföra motsvarande arbetsuppgifter i Finland på grundval av utbildning och arbetserfarenheter som skaffats i utlandet. Den som vill utföra elarbeten ska enligt lagen hos ett kompetensbedömningsorgan skaffa ett finskt behörighetsintyg som motsvarar hans eller hennes utbildning och arbetserfarenhet. Med kompetensbedömningsorgan avses en juridisk person som elsäkerhetsmyndigheten har godkänt för att utföra kompetensbedömningar när det gäller personer som ansöker om elbehörighet.
Den bestämmelse i punkt 3 enligt vilken de tillhandahållare av tjänster eller varor som avses där inte ska behöva ha yrkeslicenser utfärdade av Finland innebär som komponent i avtalet om försvarssamarbete ett undantag på lagnivå från den nationella lagstiftning som beskrivits ovan. För tydlighetens skull föreslås det dessutom att det i lagen om sättande i kraft av avtalet om försvarssamarbete med anledning av artikel 10.3 ska ingå en allmän undantagsbestämmelse som gäller olika förvaltningsområden. Den föreslagna paragrafen gör det tydligare när lagstiftningen om yrkeslicenser för olika förvaltningsområden inte ska tillämpas. Vid sidan av yrkeslicenser är det nödvändigt att beakta även kraven på yrkeskompetens och kraven på kraven på registrering och anmälning för yrkesutövare samt därmed sammanhängande kontroll och övervakning. De ska jämställas med yrkeslicenser när det gäller yrkesutövning enligt avtalet om försvarssamarbete. Yrkeskompetenser samt registrerings- och anmälningsskyldigheter behöver tas med i den föreslagna paragrafen.
Artikel 11. Förflyttning av luftfartyg, fartyg och fordon
Enligt artikel 11 i avtalet får luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor i enlighet med med lämpliga samordnings- och anmälningsförfaranden fritt resa in i, resa ut från och fritt rör sig på finskt territorium. Sådana luftfartyg, fartyg och fordon ska respektera relevanta säkerhets- och trafikbestämmelser för luftfart, sjöfart och landburen trafik, inklusive bestämmelser om fastställda skyddsområden och om Ålands ställning. Dessutom innehåller artikeln bestämmelser genom vilka luftfartyg, fartyg och fordon befrias från kontroller och avgifter.
I fråga om att resa in, resa ut och röra sig inom landet hänvisas i punkt 1 till artikel 1.2 enligt vilken all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser. Denna skyldighet har behandlats utförligare i avsnitt 2.2. I punkten anges också en med den aktuella skyldigheten nära förbunden skyldighet att höra och beakta parternas synpunkter, vilket nedan benämns konsultation. Konsultation kan ske på olika nivåer från försvarsmakten ända upp till den högsta statsledningen. Den kan också ske i olika faser, såsom övningsverksamheten, den årliga planeringen av användningen av styrkorna och av den operativa verksamheten eller enligt prövning. När amerikanska styrkor reser in i Finland grundar det sig i regel på gemensam planering mellan Finlands och Förenta staternas väpnade styrkor. I samband med konsultationen samordnas synen på avtalsenlig verksamhet, och eventuella problem läggs fram. Vid behov lyfts dessa upp på politisk nivå. Konsultationen gör det möjligt för Finland att meddela att någon verksamhet inte är förenlig med finsk lagstiftning eller internationella rättsliga förpliktelser som är bindande för Finland eller att den förutsätter nationella beslut.
Enligt punkt 2 i artikeln får luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning resa in i, resa ut från och röra sig fritt på finskt territorium enlighet med lämpliga samordnings- och anmälningsförfaranden.
I territorialövervakningslagen finns bestämmelser om villkor och tillståndsförfaranden som gäller när främmande staters militärpersoner och militärfordon, örlogsfartyg, militära luftfartyg och andra statsfartyg och statsluftfartyg ankommer till och uppehåller sig i landet. Enligt 3 § i territorialövervakningslagen gäller om ankomst till finskt territorium, uppehåll i landet och avresa från landet utöver den lagen ”vad som särskilt bestäms därom eller föreskrivs i internationella avtal som är förpliktande för Finland”. Enligt regeringens proposition om territorialövervakningslagen (RP 38/2000 rd) kan det hända att bestämmelser i något internationellt fördrag eller andra internationella förpliktelser, t.ex. internationell sedvanerätt, tillämpas i första hand före territorialövervakningslagen.
När främmande staters militärpersoner, militärfordon, örlogsfartyg, militära luftfartyg och andra statsfartyg och statsluftfartyg ankommer till och uppehåller sig i landet krävs enligt territorialövervakningslagen i regel tillstånd. Enligt 4 § i territorialövervakningslagen får ett militärfordon från en främmande stat inte utan tillstånd överskrida gränsen till finskt territorium eller uppehålla sig i landet, om inte något annat följer av ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland. Enligt 5 § i territorialövervakningslagen får ett statsluftfartyg från en främmande stat inte ankomma till finskt territorium och uppehålla sig i landet endast med stöd av ett för Finland förpliktande internationellt avtal eller med stöd av ett tillstånd. Detsamma gäller statsfartyg från en främmande stat, om det inte är fråga om oskadlig genomfart. I lagens 6 och 7 § anges särskilda begränsningar som gäller statsluftfartyg och statsfartyg och i 8 § särkilda begränsningar som gäller ubåtar. För luftfartyg, fartyg och fordon som används av de amerikanska styrkorna ska det inte i fortsättningen krävas tillstånd enligt territorialövervakningslagen, utan det ska vara möjligt för dem att resa in och röra sig på finskt territorium direkt på grundval av avtalet om försvarssamarbete.
Enligt 5 § 4 mom. i territorialövervakningslagen ska det över en flygning som företas av en främmande stats statsluftfartyg till leverantören av flygtrafikledningstjänster före ankomsten till finskt territorium sändas en tillbörlig färdplan. En främmande stats statsfartyg som ankommer till finskt territorium i annat syfte än oskadlig genomfart ska före ankomsten till finskt territorium meddela territorialövervakningsmyndigheten tid och plats för överskridandet av territorialvattengränsen. I 11 § i avtalet om försvarssamarbete krävs inte uttryckligen att luftfartyg lämnar en färdplan eller att fartyg lämnar meddelande om överskridande av territorialvattengränsen.
I punkt 2 krävs ändå att inresa i, utresa från och förflyttning på finskt territorium sker enligt lämpliga samordnings- och anmälningsförfaranden. Avsikten är att Finland och förenta staterna ska avtala om samordnings- och anmälningsförfaranden vid inresa i landet och utresa ur landet, såsom förhandsanmälan, genom särskilda verkställighetsarrangemang. Färdplanen är en vanlig åtgärd som ingår i förberedelserna inför en flygning och genom vilken man bland annat säkerställer att luftfartyget får de flygtrafiktjänster som det behöver och att luftfartygets ankomst till finskt luftrum inte igångsätter extra myndighetskontroll. I militär luftfart används färdplaner allmänt i stor utsträckning enligt samma regler som i civil luftfart särskilt när man verkar enligt de principer som styr den allmänna luftfarten (t.ex. transport av manskap och gods). Däremot utarbetas färdplaner inte nödvändigtvis i samband med operativa flyguppdrag såsom flygningar som sammanhänger med övervakningen och tryggandet av Finlands territoriella integritet. Under alla omständigheter upprätthåller Försvarsmaktenen dock en lägesbild av de amerikanska styrkornas rörelser på finskt territorium. Vid behov kan Försvarsmakten stödja och trygga de amerikanska styrkornas rörelser på finskt territorium på ett sätt som överenskoms särskilt. Genom samordnings- och anmälningsförfaranden säkerställs utöver de konsultationer som nämnts ovan lägesmedvetenheten, samordningen och en smidig verkställighet av avtalet.
Enligt punkt 2 ska luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning respektera relevanta säkerhets- och trafikbestämmelser för luftfart, sjöfart och landburen trafik, inklusive bestämmelser om fastställda skyddsområden och om Ålands ställning. Ålands ställning beskrivs närmare i avsnitt 12.
Bland annat med stöd av territorialövervakningslagen, gränsbevakningslagen, polislagen och luftfartslagen har det fastställts olika skyddsområden eller begränsade områden där rätten att röra sig eller utöva andra aktiviteter är begränsad. Även de begränsningar i rätten att röra sig som gäller Ålands demilitariserade zon har betydelse med tanke på rätten att röra sig fritt. De amerikanska styrkorna har förbundit sig att respektera dessa. Den praktiska verksamheten styrs bland annat av färdplaner, där det beaktas i vilka områden det finns begränsningar i rörelsefriheten.
I punkt 2 föreskrivs särskilt att luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning ska ges tillstånd att flyga över och genomföra tankning i luften, landa och starta på finskt territorium. För överflygningar gäller även framöver kravet på tillstånd enligt 5 § i territorialövervakningslagen, vilket alltså i fortsättningen inte ska tillämpas på luftfartyg som används av amerikanska styrkor. I Finland finns det inga bestämmelser om lufttankning.
Enligt punkt 2 får luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning inte bordas eller kontrolleras utan Förenta staternas samtycke.
Immuniteten för statsluftfartyg, statsfartyg och militärfordon får anses vara en princip som baserar sig på internationell sedvanerätt. Enligt 17 och 23 § i statsrådets förordning om territorialövervakning (971/2000) fattas beslut om granskning av ett statsfartyg eller ett statsluftfartyg av försvarsministeriet. Dessa bestämmelser kan enligt förslaget framöver inte tillämpas på fartyg eller luftfartyg som används av de amerikanska styrkorna.
Enligt punkt 3 får luftfartyg som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning inte beläggas med flygtrafikavgifter eller andra kostnader såsom överflygnings-, undervägs- eller terminalavgifter, och inte heller med landnings- eller parkeringsavgifter på flygplatser som ägs och drivs av staten på finskt territorium.
Bestämmelser om avgifter för flygtrafikledningstjänster som tas ut av statsluftfartyg finns i 112 § i luftfartslagen, enligt vilken de avgifter som tas ut av statsluftfartyg och militära luftfartyg ska motsvara de avgifter som tas ut för tjänster som tillhandahålls luftfartyg inom civil luftfart, om det inte är fråga om en särskild tjänst eller om något annat inte har överenskommits om avgifterna. Leverantören av flygtrafikledningstjänst och flygplatsnätbolaget samt representanter för den statliga och den militära luftfarten ska närmare komma överens om de tjänster som tillhandahålls den statliga och den militära luftfarten och om prissättningen av tjänsterna. Bestämmelser om avgifter för flygplatstjänster för statlig och militär luftfart, prissättning av tjänsterna och samråd om dem finns i 8 § i lagen om flygplatsnät och flygplatsavgifter, enligt vilken de avgifter som tas ut av statsluftfartyg och militära luftfartyg ska motsvara de avgifter som tas ut för tjänster som tillhandahålls luftfartyg inom civil luftfart, om det inte är fråga om en särskild tjänst eller om något annat inte har överenskommits om avgifterna. Representanter för flygplatsnätbolaget och för den statliga och militära luftfarten ska ingå närmare överenskommelse om de tjänster som tillhandahålls den statliga och militära luftfarten i flygplatsnätet och om prissättningen av tjänsterna.
Enligt artikel 11.3 i avtalet ska sådana avgifter inte tas ut för luftfartyg som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning. I Finland produceras de aktuella tjänsterna av Finavia Abp och Fintraffic Flygtrafiktjänst Ab, vars verksamhet finansieras med kundavgifter. En allmän princip inom internationell rätt är att stater inte kan lägga över sina kostnader för militära aktiviteter på den civila luftfarten. Denna princip framgår bland annat Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 550/2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma europeiska luftrummet, särskilt artikel 15.3 b enligt vilken undantag för vissa användare, i synnerhet lätta flygplan och statsluftfartyg, får tillåtas, under förutsättning att kostnaden för sådana undantag inte läggs över på andra användare. Samma fråga behandlas i artikel 31.6 om nedsättning av avgifter i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/317 om inrättande av ett prestations- och avgiftssystem i det gemensamma europeiska luftrummet, enligt vilken medlemsstaterna ska stå för kostnaderna för de tjänster som leverantörerna av flygtrafiktjänster har tillhandahållit för flygningar som är undantagna från undervägsavgifter eller terminalavgifter.
Följaktligen ska bortfallet av inkomster från avgifter för leverantörer av flygkontroll- och flygplatstjänster ersättas av statens medel. I denna regeringsproposition ingår därför ett förslag om vissa ändringar i 112 § i luftfartslagen och 8 § i lagen om flygplatsnät och flygplatsavgifter.
Enligt punkt 4 får fartyg som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning inte beläggas med lots-, hamntjänst-, läktrings- eller hamnavgifter eller liknande kostnader i hamnar som ägs och drivs av staten på finskt territorium.
I Finland finns inga hamnar som ägs eller drivs av staten.
Enligt punkt 5 ska amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer som agerar för amerikanska styrkors räkning för tjänster som begärs och mottas betala skäliga avgifter som inte är mindre fördelaktiga än dem som Finlands försvarsmakt betalar och som i enlighet med artikel 16 i detta avtal är utan skatter, avgifter och motsvarande kostnader.
Artikel 16 i avtalet innehåller en allmän bestämmelse om skattebefrielser relaterade till officiellt bruk. Beroende på situationen beviljas skattebefrielse för officiella aktiviteter enligt förslaget antingen direkt eller genom återbetalning. Vid förhandlingarna om avtalet om försvarssamarbete fastslogs som parternas gemensamma ståndpunkt att frasen ”i enlighet med artikel 16 i detta avtal är utan skatter” i fråga om anskaffningar gjorda av de avtalsentreprenörer som är införda i registret över mervärdesskatteskyldiga också kan innebära avdragsrätt enligt 10 kap. i mervärdesskattelagen. Skattebefrielser relaterade till officiellt bruk och förfaranden som sammanhänger med dessa har behandlats närmare i motiveringarna till artikel 16.
Artikel 12. Straffrättslig jurisdiktion.
Artikel 12.1–12.3 i avtalet gäller delningen av den straffrättsliga jurisdiktionen mellan Finland och Förenta staterna. Punkt 4 gäller Finlands allmänna domstolars jurisdiktion. Punkt 5 innehåller ett förbud mot att ställa medlemmar av de amerikanska styrkorna eller deras anhöriga inför rätta i deras frånvaro och utan deras samtycke. Punkt 6 innehåller ett förfarande för att kategorisera en handling eller underlåtenhet som en medlem av de amerikanska styrkorna har begått i tjänsten. Punkt 7 gäller samarbetet mellan parternas behöriga myndigheter.
Artikeln tillämpas tillsammans med artikel VII i Nato Sofa. Det ska beaktas att avtalet enligt artikel 1.1 kompletterar de villkor som fastställs i Nato Sofa och som reglerar närvaron av amerikanska styrkor och anhöriga till deras medlemmar på finskt territorium. De behöriga finska myndigheterna ska i de situationer som avses i avtalet handla i enlighet med finsk lag om inget annat anges i avtalet. På samarbetet mellan Finlands och Förenta staternas behöriga myndigheter kan artikel VII.6 a i Nato Sofa tillämpas vid behov.
I första meningen i punkt 1 beskrivs grundprincipen för delningen av den straffrättsliga jurisdiktionen. Enligt meningen erkänner Finland den särskilda vikten av att de amerikanska militära myndigheterna utövar disciplinär tillsyn över de amerikanska styrkornas medlemmar och den effekt sådan tillsyn har på de de amerikanska styrkornas operativa beredskap.
Enligt andra meningen i punkt 1 avstår Finland i kraft av sin suveränitet på Förenta staternas begäran och som ett led i sitt åtagande om ömsesidigt försvar sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna i enlighet med artikel VII.3 c i Nato Sofa.
Enlig artikel VII i Nato Sofa har endera staten (den sändande eller den mottagande) ensam jurisdiktion i fråga om brott eller så har staterna delad jurisdiktion. Om det är fråga om en handling som är straffbar endast enligt den ena statens lagstiftning, ska denna stat enlig artikel VII.2 i Nato Sofa ha exklusiv jurisdiktion. Om brottet är straffbart enligt båda staternas lagstiftning och således omfattas av delad jurisdiktion, ska den sändande statens militära myndigheter enligt artikel VII.3 a ha företrädesrätt att utöva jurisdiktion över en medlem av en styrka eller en civil komponent beträffande brott som är riktade endast mot den statens egendom eller säkerhet eller som är riktade endast mot egendom som tillhör en annan medlem av en styrka eller en civil komponent från den staten eller en anhörig eller mot deras person och brott till följd av någon handling eller underlåtenhet som begåtts i tjänsten. I fråga om varje annat brott ska myndigheterna i den mottagande staten ha företrädesrätt att utöva jurisdiktion (artikel VII.3 b i Nato Sofa). Om den stat som har företrädesrätt väljer att inte utöva jurisdiktion ska den enligt artikel VII.3 c i Nato Sofa så snart det är praktiskt möjligt underrätta myndigheterna i den andra staten om detta. Enligt ledet i fråga ska myndigheterna i den stat som har företrädesrätt välvilligt behandla en begäran från myndigheterna i den andra staten om att avstå från sin rätt i fall där denna andra stat anser ett sådant avstående vara av särskild betydelse.
Enligt andra meningen i punkt 1 ska Finland, med beaktande av att de amerikanska styrkornas status som den sändande statens styrkor enligt artikel VII i Nato Sofa, avstå från sin företrädesrätt att utöva jurisdiktion i fråga om brott som misstänks ha begåtts av medlemmar av de amerikanska styrkorna och som inte har sin grund i någon gärning eller underlåtenhet som begåtts i tjänsten. Detta avstående från företrädesrätten att utöva jurisdiktion avviker från artikel VII.3 c i Nato Sofa genom att avståendet från att utöva jurisdiktion enligt artikel 12.1 i avtalet om försvarssamarbete inte bara gäller specifikt för sådana brott utan är generellt. Avståendet ger dock inte på grundval av ordalydelsen i punkten Förenta staterna företrädesrätt att utöva jurisdiktion i fråga om aktuella brott. Detta innebär att det inte handlar om en avtalsbestämmelse som begränsar tillämpningsområdet för finsk straffrätt, vilket anges 1 kap. i strafflagen. Som en sådan har bestämmelsen om att avstå företrädesrätten att utöva jurisdiktion till en annan stat enligt artikel VII.3 a i Nato Sofa tolkats (RP 90/2023 rd, s. 72).
Enligt punkt 2 får de finska myndigheterna i enskilda ärenden som Finland anser vara av särskild betydelse återkalla avståendet genom att inge ett skriftligt uttalande till de behöriga amerikanska militära myndigheterna senast trettio dagar efter det att den underrättelse som avses i punkt 3 i denna artikel har mottagits. Vad som avses med enskilda ärenden som Finland anser vara av särskild betydelse får Finland pröva självständigt.
Förfarandet påminner om det förfarande som anges i artikel VII.3 c i Nato Sofa. Den aktuella rätten enligt Nato Sofa att avstå jurisdiktion ska enligt 2 § 1 mom. i lagen om sättande i kraft av Nato Sofa utövas av riksåklagaren. På motsvarande sätt är det motiverat att göra det till riksåklagarens uppgift att sköta återkallande av avstående från jurisdiktion enligt avtalet om försvarssamarbete (RP 90/2023 rd, s. 73). Bestämmelser om denna behörighet ska enligt förslaget finnas i ikraftsättandelagen (5 § 1 mom.) De bedömningsgrunder som styr riksåklagarens prövning redovisas i specialmotiveringarna på motsvarande sätt som i fråga om lagen om sättande i kraft av Nato Sofa. I fråga om Nato Sofa har utrikesutskottet konstaterat att det är motiverat att närmare bedöma eventuella behov av att precisera regleringen när det finns praktisk erfarenhet av tillämpningen av avtalet (UtUB 2/2024 rd).
De enskilda ärenden som Finland anser vara av särskild betydelse som avses i punkt 2 kan i regel anses sammanfalla med dem som i enlighet med artikel VII.3 c i Nato Sofa anses vara av särskild betydelse. I regeringens proposition RP 90/2023 (s. 73) har det ansetts vara av särskild betydelse till exempel att brottet har väckt offentlig uppmärksamhet i Finland, att brottet är betydelsefullt ur samhällelig synvinkel i Finland eller att det är fråga om ett brott som har riktats mot en finländare och som är allvarligt eller av sådan karaktär (såsom ett brott mot liv eller hälsa eller ett sexualbrott) att det är motiverat att behandla det i en finsk straffprocess. Övriga aspekter som kan beaktas är jämlik behandling av likadana brott som begåtts i Finland, främjande av tillgodoseendet av finländska målsägandes skadeståndsrätt, tillgodoseende av finländska svarandes rättigheter i situationer som hänför sig till punkt 4 och risk för dödsstraff på grund av brott som begåtts i Finland. Av särskild betydelse för Finland är också de brott som avses i 1 kap. 3 § i strafflagen, det vill säga lands- och högförräderibrott som riktar sig mot Finland, brott som på något annat sätt allvarligt kränkt eller äventyrat Finlands statliga, militära eller ekonomiska rättigheter samt brott riktade mot en finsk myndighet. I synnerhet i fråga om de sistnämnda brotten bör man dock samtidigt beakta att brottsrekvisiten kan vara nationellt begränsade på ett sådant sätt att gärningen enligt finsk lag är straffbar endast om den riktar sig mot Finland och att dessa brott således med stöd av punkt 2 omfattas av Finlands exklusiva behörighet.
Enligt punkt 3 i artikeln ska de amerikanska styrkorna skriftligen underrätta de finska myndigheterna om varje ärende som omfattas av punkt 1 i artikeln, med undantag för brott för vilka högst böter eller ett frihetsstraff på ett år kan dömas ut i enlighet med amerikansk lagstiftning.
I bestämmelsen är det fråga om en skyldighet för de amerikanska styrkorna att underrätta om brott som kommit till deras kännedom och för vilka maximistraffet överskrider den gräns som anges i punkten. Under förhandlingarna lämnade Förenta staterna Finland en förteckning
Förenta staternas handbok för krigsdomstolar (Manual for Courts-Martial, 2019 edition, )
https://jsc.defense.gov/Portals/99/Documents/2019%20MCM%20(Final)%20(20190108).pdf?ver=2019-01-11-115724-610
över de aktuella brott som i huvudsak är jämförbara med gärningar som i Finland behandlas genom ett militärdisciplinsförfarande Den skyldighet att lämna underrättelse som avses i punkten åligger Förenta staterna, men Finland har rätt att använda sin behörighet enligt punkt 2, det vill säga att återkalla avståendet från jurisdiktionen även om den underrättelse som avses i punkten inte lämnas.
Trots att skyldigheten att lämna underrättelse i punkt 3 påförs Förenta staterna, har det vid beredningen av propositionen ansetts motiverat att det i lagen om sättande i kraft av avtalet tas in en förtydligande bestämmelse där det anges vilken finsk myndighet underrättelsen ska lämnas till. Enligt förslaget ska underrättelsen lämnas till riksåklagaren (5 § 2 mom.) Detta får anses motiverat på samma grunder som det i RP 90/2023 (s. 73) har ansetts att det är motiverat att koncentrera särskilda, sannolikt sällsynta fall med internationella anknytningar till riksåklagaren. Även det att det i propositionen föreslås att riksåklagaren ska besluta om återkallande av avstående av rätten att utöva jurisdiktion talar för att underrättelser enligt punkt 3 ska lämnas till riksåklagaren.
Om en medlem av de amerikanska styrkorna eller en anhörig till en medlem åtalas av finska myndigheter ska jurisdiktionen enligt punkt 4 utövas av de finska allmänna domstolarna. Med allmän domstol avses i denna punkt vanliga allmänna domstolar i Finland, det vill säga tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen. En sammansättning enligt militära rättegångslagen (326/1983) är godtagbar. Vid beredningen har bestämmelsen ansetts vara tillräckligt klar för att kunna tillämpas direkt.
Enligt punkt 5 får medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga inte utan sitt samtycke ställas inför rätta i sin frånvaro. I 8 kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) finns bestämmelser om parts närvaro. Enligt huvudprincipen i 8 kap. 3 § 1 mom. i lagen kan en svarande inte dömas till straff om svaranden inte har hörts personligen eller inte har företrätts av ett rättegångsombud vid huvudförhandlingen. Ett undantag från denna huvudregel är bestämmelserna i 8 kap 11 och 12 § om prövning och avgörande av brottmål trots svarandens utevaro. Under de förutsättningar som anges i paragraferna kan ett mål avgöras fastän svaranden inte är personligen närvarande under huvudförhandlingen. Avgörande av ett mål enligt 11 eller 12 § förutsätter inte heller att svaranden vid huvudförhandlingen företräds av ett ombud. Bestämmelserna förutsätter att svaranden har kallats till domstolen vid äventyr att målet kan avgöras trots svarandens utevaro. I 12 § krävs dessutom svarandens samtycke till att målet behandlas trots svarandens utevaro, vilket inte är fallet i 11 §. Avtalsbestämmelsen kan anses innebära att 8 kap. 11 § i lagen om rättegång i brottmål inte kan tillämpas, eftersom den svarandes samtycke inte är en förutsättning för att förfarandet tillämpas. Däremot kan 8 kap. 12 § i lagen tillämpas, och den möjliggör att ett fängelsestraff på högst nio månader döms ut. Bestämmelsen kan anses ha betydelse också vid tillämpning av 10 kap. 9 § 2 mom. i strafflagen som gäller konfiskeringsprocesser. Vid beredningen har bestämmelsen ansetts vara tillräckligt klar för att kunna tillämpas direkt.
När man avgör huruvida ett misstänkt brott härrör från en handling eller underlåtenhet som en medlem av de amerikanska styrkorna har begått i tjänsten i enlighet med artikel VII.3 a ii i Nato Sofa ska ett fastställande från den behöriga amerikanska militära myndigheten på finskt territorium om att en sådan handling eller underlåtenhet begåtts i tjänsten enligt punkt 6 utgöra tillräckligt bevis för detta. Begreppet ”i tjänsten” definieras inte i Nato Sofa. De finska myndigheterna får lägga fram vilken information som helst som är relevant för fastställandet av vad som utgör tjänsteutövning och de amerikanska myndigheterna ska till fullo beakta sådan information, och parterna ska samråda om den så snart som möjligt. I de fall där de finska myndigheterna anser att omständigheterna kräver att fastställandet av tjänsteutövningen omprövas ska de finska myndigheterna bibehålla rätten att begära ett bestyrkande från högre amerikanska myndigheter. Nato Sofa innehåller ingen motsvarande uttrycklig bestämmelse om vem som ska avgöra om en gärning eller försummelse skett i tjänsten. Nato Sofa har emellertid i praktiken tolkats så att den sändande staten efter en bedömning i det enskilda fallet avgör om en gärningen begåtts i tjänsten (UtUB 2/2024 rd, s. 7, RP 90/2023 rd, s. 45–46, 59). I avtalet om försvarssamarbete bestäms tydligare än i Nato Sofa hur ansvaret fördelas när det bestäms vad som ingår i tjänsteutövningen, men grundprincipen för såväl Nato Sofa som avtalet om försvarssamarbete är att den stat vars styrkors eller civila komponents medlem det är fråga om avgör om en gärning eller försummelse har begåtts i tjänsten.
Det fastställande utfört av den behöriga amerikanska militära myndigheten om att en gärning eller försummelse begåtts i tjänsten som avses i punkt 6 ska i första hand anses ske när Förenta staterna bedömer om ett brottmål omfattas av dess jurisdiktion. De finska myndigheterna får lägga relevant information, förhandla om fastställandet, kräva att det omprövas och begära ett bestyrkande från högre amerikanska myndigheter. Vid beredningen har det ansetts motiverat att uppgifterna att kontakta Förenta staternas myndigheter och att samråda med Förenta staterna ska samlas hos riksåklagaren oberoende av i vilken finsk myndighets förfarande ett fastställande om att en gärning eller försummelse begåtts i tjänsten som avses i punkt 6 tagits upp. Riksåklagaren ska vid behov utreda frågan i samarbete med behöriga myndigheter såsom Polisen och Försvarsmakten. Vid beredningen har det ansetts att bestämmelsen huvudsakligen kan tillämpas direkt, men enligt förslaget ska det i lagen om sättande i kraft av avtalet tas in en bestämmelse enligt vilken kontakten med de amerikanska myndigheterna sker genom riksåklagaren (6 § 1 mom.). I övrigt är Finlands behöriga myndighet den nationellt behöriga myndigheten, som beroende på i vilket skede ärendet är också kan vara riksåklagaren.
Enligt punkt 7 ska parternas behöriga myndigheter vid behov samarbeta och utbyta information för att främja offrens rättigheter, inbegripet potentiella offers krav på ersättning i interna nationella system. Punkten möjliggör vid behov samarbete och informationsutbyte mellan Finlands och Förenta staternas myndigheter för att främja brottsoffrens rättigheter. Eftersom det är riksåklagaren som ska vara den myndighet som avses i artikel 12.3 (5 § 2 mom.), föreslås det att riksåklagaren också ska vara den behöriga myndighet som avses i punkt 7 (7 §). Syftet med punkten är att främja brottsoffrens rättigheter oavsett om Finland har straffrättslig jurisdiktion i fallet. För att uppfylla syftet med punkt 7 kan riksåklagaren till offret förmedla bland annat den information myndigheten har i fallet med beaktande av lagstiftningen om facklitteratur även när det handlar om ett brottmål som omfattas av Förenta staternas straffrättsliga jurisdiktion.
Artikel 13. Frihetsberövande och rätt till kontakt.
I artikeln finns bestämmelser om situationer där finska myndigheter griper eller anhåller en medlem av de amerikanska styrkorna eller en anhörig till en medlem eller där en sådan person är föremål för en förundersökning eller en pågående rättegång.
Enligt punkt 1 ska se finska myndigheterna omedelbart underrätta de amerikanska militära myndigheterna om en medlem av de amerikanska styrkorna eller en anhörig till en medlem grips eller anhålls av finska myndigheter. De amerikanska militära myndigheterna ska på begäran, i samordning med finska myndigheter, omgående få träffa en sådan person och tillåtas närvara under hela förfarandet, inklusive under finska myndigheters förhör med en sådan medlem eller anhörig. Detta betyder i praktiken att en representant för de amerikanska styrkorna kan närvara såväl under förundersökningen som domstolsbehandlingen.
Första meningen i punkt 1 ålägger de finska myndigheterna att underrätta de amerikanska militära myndigheterna om de gripit eller anhållit en medlem av de amerikanska styrkorna eller en anhörig till en medlem. Det får anses klart att denna underrättelseskyldighet gäller också en häktad om underrättelsen inte gjorts före häktningen. Bestämmelsen motsvarar i stort sett artikel VII.5 b i Nato Sofa, men bestämmelsen i Nato Sofa gäller inte gripande. Enligt 6 § i lagen om sättande i kraft av Nato Sofa är det riksåklagaren som ska lämna underrättelsen om anhållande av en person enligt artikel VII.5 b i avtalet till den sändande statens myndigheter. Enligt 3 § 3 mom. i lagen ska riksåklagaren underrättas om en behörig finsk myndighet griper eller anhåller en person. På motsvarande sätt som i 6 § i lagen om sättande i kraft av Nato Sofa föreslås i denna proposition att det i lagen om sättande i kraft ska tas in en bestämmelse där det fastställs att riksåklagaren ska vara den behöriga myndighet som lämnar den underrättelse som avses i första meningen i punkten (8 §). Enligt propositionen kan 2 § 3 mom. i lagen om sättande i kraft av Nato Sofa anses tillräcklig för att säkerställa att riksåklagaren underrättas.
Andra meningen i punkt 1 i artikeln, som gäller de amerikanska militära myndigheternas rätt till besök och närvaro under de finska myndigheternas förfarande oberoende av om den aktuella personen gett sitt medgivande, avviker från bestämmelserna i artikel VII.9 g i Nato Sofa enligt vilka den åtalade har rätt att meddela sig med en företrädare för den sändande statens regering och, om domstolens regler medger det, att ha en sådan företrädare närvarande vid rättegången (RP 90/2023 rd, s. 79). Andra meningen i punkten påminner närmast om bestämmelserna i artikel 36.1 c i Wienkonventionen om konsulära förbindelser (FördrS 50/1980) om den konsulära tjänstemannens rätt att besöka en medborgare i den sändande staten som frihetsberövats och hålla kontakt med denne. I den aktuella konventionen om konsulära förbindelser ingår likväl också en bestämmelse, enligt vilken dessa rättigheter under vissa villkor ska utövas inom ramen för gällande lagar och förordningar i den mottagande staten. I andra meningen i artikel 13.1 i avtalet om försvarssamarbete anges inte motsvarande krav om att den nationella regleringen ska beaktas. Dessutom innehåller konventionen om konsulära förbindelser en bestämmelse enligt vilken de konsulära myndigheterna likväl inte ska ingripa till förmån för en medborgare som avtjänar ett fängelsestraff eller är häktad eller på något annat sätt frihetsberövats om denne uttryckligen motsätter sig ett sådant ingripande. Motsvarande begränsning finns inte i bestämmelsen i avtalet om försvarssamarbete. Även i 9 kap. 12 § i häktningslagen (768/2005) och 7 kap. 6 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) finns det bestämmelser om utländska frihetsberövades rätt att stå i kontakt med en diplomatisk beskickning eller ett konsulat som företräder hemlandet.
I de aktuella bestämmelserna i häktningslagen och i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen anges en möjlighet att begränsa kontakten med stöd av 4 kap. i tvångsmedelslagen. I detta sammanhang bör det beaktas att bestämmelsen om de amerikanska militära myndigheternas besöksrätt i den andra mening i punkten som avses här inte innehåller något omnämnande om en möjlighet att begränsa kontakten och inte heller någon hänvisning till den nationella lagstiftningen. Sålunda ska man när man lagstiftar om eventuella begränsningar i kontakten och om hur kontakten med den frihetsberövade genomförs beakta den aktuella avtalsbestämmelsen om besöksrätt, som dock kräver att åtgärderna samordnas med de finska myndigheterna.
När det gäller förundersökning finns det i 7 kap. 12 § i förundersökningslagen en bestämmelse om rätten för en person som stöder den som förhörs att närvara. Enligt 3 mom. i paragrafen får utredaren på begäran tillåta att även någon annan som stöder en part eller ett vittne än dennes biträde får närvara vid förhöret, om det inte försvårar utredningen av brottet eller äventyrar tystnadsplikten. Närvaro av en amerikansk militär myndighet ska enligt förslaget inte kräva samtycke av den person som är föremål för utredningen, varför rätten att närvara är mera omfattande än den som ges i förundersökningslagen.
När det gäller rättegång har bestämmelsen samband med lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). Enligt 14 § i lagen är den muntliga förhandlingen i ett ärende offentlig, om inte domstolen med stöd av 15 § förordnar att muntlig förhandling ska ske utan att allmänheten är närvarande. Var och en har rätt att närvara vid en offentlig förhandling, om inte något annat föreskrivs i lag. I 17 § 1 mom. föreskrivs det om närvaro vid förhandling inom stängda dörrar. Vid förhandling inom stängda dörrar har enligt momentet, förutom parterna och deras ombud och biträden, de personer rätt att närvara vilkas närvaro domstolen anser vara nödvändig.
Andra meningen i punkt 1 ger de amerikanska militära myndigheterna en rätt att besöka och en rätt att närvara som inte kräver samtycke av medlemmen av den amerikanska styrkan eller den anhöriga till en medlem. Besöksrätten kan anses gälla alla situationer där en medlem av den amerikanska styrkan eller en anhörig till en medlem är frihetsberövad under ett brottmål. Närvarorätten kan anses gälla alla finska myndigheters förfaranden i brottmål. Ordalydelsen i bestämmelsen omfattar inte situationer där det är fråga om samtal mellan personens och dennes rättegångsbiträde utan endast situationer där en finsk myndighet är närvarande.
Vi beredningen av propositionen har det ansetts att bestämmelsen i andra meningen i punkten kan tillämpas direkt.
Enligt punkt 2 i artikeln ska en sådan medlem av de amerikanska styrkorna eller en sådan anhörig till en medlem som är föremål för en förundersökning eller en pågående rättegång som genomförs av finska myndigheter förbli eller ställas under de amerikanska militära myndigheternas kontroll på begäran av de amerikanska militära myndigheterna till dess alla rättsliga förfaranden (inklusive överklagandeförfaranden) har avslutats. I dessa fall ska de amerikanska militära myndigheterna säkerställa att medlemmen av styrkan är närvarande under sådana förfaranden. De amerikanska militära myndigheterna får begära att en medlem av en civil komponent eller en anhörig ska fortsätta stå under de amerikanska militära myndigheternas kontroll eller överlämnas till de amerikanska militära myndigheterna endast om dessa myndigheter kan säkerställa att personen i fråga är närvarande under rättsliga förfaranden.
Om den brottsmisstänkte eller åtalade är under de amerikanska militära myndigheternas kontroll, får förenta staterna enligt punkten besluta att personen ska förbli under de amerikanska styrkornas kontroll. Punkten motsvarar till sina principer artikel VII.5 c i Nato Sofa enligt vilken en sådan medlem av en styrka eller en civil komponent som är misstänkt och över vilken den mottagande staten ska utöva jurisdiktion ska, om medlemmen är i den sändande statens förvar, förbli i den statens förvar tills den mottagande staten har väckt åtal mot medlemmen. I fråga om punkt 2 fortsätter rätten att hålla personen i förvar likväl att gälla till dess att alla rättsliga förfaranden som sammanhänger med fallet har avslutats. Dessa inkluderar också överklagandeförfarandena.
Bestämmelsen ska anses innebära att Förenta staterna när de håller personen i förvar tillämpar sin egen lagstiftning till de delar det är fråga om dess egna myndigheters verksamhet. I en förundersökning eller en pågående rättegång som avses i punkt 2 är det likväl fråga om en finsk straffprocess där de finska myndigheterna tillämpar 3 kap. i tvångsmedelslagen (806/2011) på fängslandet av den brottsmisstänkte.
Om en medlem av de amerikanska styrkorna eller en anhörig till en medlem som är misstänkt för ett brott står under finska myndigheters kontroll, får Förenta staterna begära att personen ställs under de amerikanska styrkornas kontroll. Enligt bestämmelsen kan personen förbli under de amerikanska militära myndigheternas kontroll tills alla rättsliga förfaranden, inklusive överklagandeförfaranden, har avslutats. Personen förblir alltså inte slutgiltigt under de amerikanska militära myndigheternas kontroll. Det är inte heller fråga om en förundersökning eller rättegång som genomförs av amerikanska myndigheter, utan de genomförs av finska myndigheter. Följaktligen har det vid beredningen ansetts att det när en person ställs under de amerikanska styrkornas kontroll i sak inte är fråga om en utlämning eller jämförbar åtgärd som genomförs på grund av ett brott. Därför finns det inte heller behov av att tillämpa principerna för ett utlämningsförfarande vid det ställande under kontroll som avses i punkten.
Vid beredningen har det ansetts att det vid en begäran av de amerikanska militära myndigheterna om att en person ska ställas under deras kontroll i praktiken sannolikt fråga om en situation där personen är anhållen eller ska anhållas av finska myndigheter. Därför föreslås det i propositionen att bestämmelserna i punkten kompletteras med en bestämmelse i lagen om ikraftsättande av avtalet enligt vilken beslut om ställande under amerikanska militära myndigheters kontroll i punkten fattas på framställning av åklagaren av den domstol som fattar beslut om häktning (9 §). Formuleringen i bestämmelsen om en medlem av en civil komponent eller en anhörig torde avse att en amerikansk militär myndighet lämnar begäran också i situationer där personen redan står under Förenta staternas kontroll. Den kompletterande bestämmelsen i ikraftsättandelagen ska enligt förslaget täcka också en sådan situation. Eftersom ordalydelsen i punkten ger rum för tolkning och med beaktande av innehållet i artikel VII.5 c i Nato Sofa som nämnts ovan får det likväl anses att det i sådana situationer inte är nödvändigt att lämna begäran.
Enligt den sista meningen i punkt 2 ska de amerikanska militära myndigheterna vid fastställande av de förebyggande åtgärder och de begränsningar som ska åläggas personen i den utsträckning som tillämpliga amerikanska lagar och andra författningar tillåter ta full hänsyn till de villkor som de finska myndigheterna har lämnat skriftligen. De amerikanska styrkorna ska beakta till exempel de begränsningar i kontakten grundade på tvångsmedelslagen som föreslås av de finska myndigheterna och som sammanhänger med förundersökningen. Vid beredningen av propositionen har det ansetts att bestämmelserna kan tillämpas direkt.
Enligt punkt 3 i artikeln ska de amerikanska militära myndigheterna välvilligt behandla en begäran från finska myndigheter om att få verkställa frihetsberövande av en sådan medlem av de amerikanska styrkorna eller en sådan anhörig till en medlem som frihetsberövats av de amerikanska militära myndigheterna eller om att tillfälligt få besöka en sådan person. Bestämmelsen möjliggör för det första att de finska myndigheterna får framställa en begäran till de amerikanska militära myndigheterna om att de finska myndigheterna ska verkställa frihetsberövandet. I propositionen föreslås att det i lagen om ikraftsättande tas in en bestämmelse enligt vilken åklagaren kan framställa begäran (9 § 2 mom.).
För det andra möjliggör bestämmelsen att de finska myndigheterna framställer en begäran om att tillfälligt få besöka en person som är omhändertagen av USA. Vid beredningen av denna proposition har det ansetts att bestämmelsen kan tillämpas direkt utan kompletterande reglering. Begäran får framställas av en behörig finsk myndighet, såsom en förundersökningsmyndighet eller åklagare.
Om de finska rättsliga förfarandena inte har avslutats inom ett år från det att de inleddes ska de amerikanska militära myndigheterna enligt punkt 4 i artikeln befrias från alla sina skyldigheter enligt punkterna 2 och 3. Denna period får förlängas med sex månader efter godkännande av de amerikanska militära myndigheterna och finska myndigheterna. En sådan förlängning ska godkännas om den inte äventyrar den åtalades rätt till en snabb rättegång. Eventuella ytterligare förlängningar ska ske efter överenskommelse. I punkten anges en frist på ett år för det straffrättsliga förfarandet, vilket får anses vara en kort tid. Utifrån bestämmelsen kan den tidpunkt då fristen börjar löpa anses vara i någon mån flertydig när det gäller förundersökning och åtalsprövning. Eftersom det enligt bestämmelsen är fråga om ”rättsliga förfaranden”, kan en sådan tolkning anses möjlig att man när tidsfristen beräknas beaktar endast rättegångsfasen. Följaktligen beräknas fristen från den tidpunkt då åtal väckts i en domstol. De rättsliga förfaranden som avses i punkten kan anses täcka också överklagandeförfarandena. Särskilt i fråga om dem bör också möjligheten att förlänga fristen beaktas.
Punkt 4 i artikeln gör det möjligt att förlänga fristen på ett år med sex månader efter godkännande av båda parternas myndigheter, om förlängningen inte äventyrar den åtalades rätt till en snabb rättegång. Även ytterligare förlängningar kan ske efter överenskommelse. I propositionen föreslås att det i lagen om sättande i kraft av avtalet tas in en kompletterande bestämmelse enligt vilken samtycke som avses i punkten kan ges eller en överenskommelse som avses i punkten ingås av den domstol som är behörig i åtalsärendet eller, innan åtal väcks, av någon annan tingsrätt där behandlingen av ärendet lämpligen kan ske (10 §). Vid beredningen av denna proposition har det ansetts att en domstol är bäst skickad att besluta om förlängning av fristen för det rättsliga förfarandet. Det är dock motiverat att beslutet fattas på initiativ från åklagaren och att åklagaren sköter kontakten till de amerikanska myndigheterna och har befogenhet att ge det godkännande som avses här eller ingå överenskommelse.
Enligt punkt 5 i artikeln ska all tid under vilken en person har varit frihetsberövad av finska myndigheter eller de amerikanska militära myndigheterna räknas av från ett eventuellt frihetsstraff som döms ut i samma ärende. Bestämmelsen har betydelse i en situation där ett brottmål som lett till att den svarande blivit föremål för frihetsberövande som verkställts av de amerikanska militära myndigheterna ska behandlas och genom dom avgöras i en finsk straffprocess.
I 6 kap. 13 § i strafflagen föreskrivs det om avräkning av tiden för frihetsberövande i situationer där den svarande har döms till ett straff för en gärning på grund av vilken personen har varit berövad friheten på det sätt som anges närmare i paragrafen. I paragrafen föreskrivs det inte särskilt om situationer där frihetsberövandet har verkställts av en annan stats myndighet. Avräkning ska likväl göras till exempel för den tid som svaranden har varit berövad friheten i en främmande stat. Enligt högsta domstolens prejudikat HD 1991:43 ska från ett ådömt straff avräknas även den tid som den dömde med anledning av brott begångna i Finland har varit har varit gripen och anhållen i Sverige innan denne utlämnats till Finland. För att förtydliga läget i detta hänseende föreslås att det i lagen om sättande i kraft av avtalet tas in en bestämmelse om att 6 kap. 13 § i strafflagen (39/1889) ska tillämpas (11 §).
Enligt första meningen i punkt 6 ska ett frihetsstraff som en finsk domstol dömer en medlem av de amerikanska styrkorna eller en anhörig till en medlem till, om parterna inte kommit överens om annat, avtjänas i en eller flera finska kriminalvårdsanstalter som parterna utsett för sådana ändamål. Enligt 4 kap. 8 § i fängelselagen ska man när fångar placeras i fängelser beakta olika omständigheter, såsom bevarandet av fångens kontakter med närstående, fångens egna önskemål och fångens möjligheter att på sitt modersmål sköta de frågor som gäller verkställigheten av fängelse. Dessutom ska bland annat fångens ålder och kön beaktas. Bestämmelsen ansågs inte vid beredningen av propositionen kräva kompletterande reglering, men justitieministeriet och Brottspåföljdsmyndigheten bör i samarbete med Förenta staternas myndigheter fastställa ändamålsenliga fängelser där fängelsestraff som avses i punkten kan verkställas. När fängelserna fastställs bör principerna i fängelselagen beaktas till exempel i fråga om ålderns och könets betydelse vid placering i fängelse.
Enligt andra meningen i punkt 6 ska de amerikanska militära myndigheterna i samordning med finska myndigheter få tillstånd att besöka dessa personer utanför de ordinarie besökstiderna och att bistå sådana personer med exempelvis kläder, mat, sängkläder, sjukvård, tandvård och religiös vägledning, bland annat för deras hälsa, välfärd och moral. Vid beredningen av denna proposition har det ansetts att bestämmelsen kan tillämpas direkt utan kompletterande reglering. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska likväl fängelselagen (767/2005) beaktas, och när besök ordnas och bistånd ges ska man således beakta till exempel omständigheter som sammanhänger med ordningen och säkerheten i fängelset. Meningen ger de amerikanska militära myndigheterna en besöksrätt som är oberoende av om den medlem i de amerikanska styrkorna eller den anhöriga till en medlem som är fånge i ett fängelse samtycker. Bestämmelsen avviker sålunda från den grundprincip i fängelselagen enligt vilken besök är fångens, inte den besökandes, rättighet. I samband med bestämmelsen ska man dock i övrigt tillämpa bestämmelserna om besök i 13 kap. i fängelselagen.
Enligt tredje meningen i punkt 6 ska familjemedlemmar i samordning med finska myndigheter få tillstånd att besöka dessa personer under de ordinarie besökstiderna och under andra tider som parterna särskilt kommer överens om samt att bistå sådana personer med exempelvis kläder, mat, sängkläder, sjukvård, tandvård och religiös vägledning, bland annat för deras hälsa, välfärd och moral. Vid beredningen av denna proposition har det ansetts att bestämmelsen kan tillämpas direkt utan kompletterande reglering. Bestämmelsen kan trots dess ordalydelse inte anses innebära samma ovillkorliga rätt för familjemedlemmar att besöka en fånge som de amerikanska militära myndigheterna har, om fången vägrar ta emot besöket. På ordnande av besök tillämpas 13 kap. i fängelselagen. När besök ordnas ska man likväl beakta fångens anhörigas faktiska möjligheter att komma på besök till exempel under fängelsets normala besökstider samt sträva efter att säkerställa att besöken kan genomföras med hjälp av behövliga undantagsarrangemang. I 13 kap. 1 § i fängelselagen föreskrivs det att besök kan tillåtas även vid andra tillfällen än vid de tidpunkter som reserverats för besök, om det behövs för bevarandet av fångens kontakter eller av något annat viktigt skäl. Liksom i fråga om Förenta staternas myndigheter ska man också i fråga om familjemedlemmar när besök ordnas och när bistånd ges beakta till exempel omständigheter som rör ordningen och säkerheten i fängelset i enlighet med fängelselagen.
Bestämmelser om fångarnas klädsel och innehav av annan egendom finns i 7 och 9 kap. i fängelselagen. I öppna anstalter ska fångarna använda sina egna kläder. I ett slutet fängelse använder fångarna i regel egna kläder, men användningen av egna kläder i fängelset eller på en fängelseavdelning kan begränsas av skäl som hänför sig till ordningen eller säkerheten i fängelset eller övervakningen. I ett fängelse får fångarna inneha en skälig mängd personlig egendom under villkor som anges närmare i lagen. Bestämmelser om en fånges religionsutövning finns i 11 kap. 3 §. Gudstjänster, andaktsstunder och andra religiösa sammankomster ska i mån av möjlighet ordnas i ett fängelse enligt fångarnas behov. Fångarna ska ges möjlighet att träffa en själavårdare eller annan företrädare för det egna trossamfundet.
Bestämmelser om hälso- och sjukvård för fångar finns i 10 kap. i fängelselagen, och det är Enheten för hälso- och sjukvård, som lyder under Institutet för hälsa och välfärd, som svarar för den. En medlem av de amerikanska styrkorna eller en anhörig till en sådan medlem som avtjänar ett straff i ett finskt fängelse har rätt till hälso- och sjukvård på samma sätt som övriga fångar. Fångar ska i den mån det är möjligt ges tillfälle till rådgivning, stöd och vård som ges av en psykolog och till annan motsvarande rådgivning, annat stöd och annan vård (5 § i kapitlet). En fånge har rätt att på egen bekostnad med tillstånd av en läkare vid Enheten för hälso- och sjukvård för fångar få medicinering, undersökning och annan hälso- och sjukvård i fängelset (8 § i kapitlet). En fånge kan således få sjukvård också av någon annan yrkesperson inom hälso- och sjukvården än en anställd vid Enheten för hälso- och sjukvård för fångar. I praktiken har fången i sådana situationer transporterats utanför fängelset för att få vård, även om bestämmelsen inte utesluter att en utomstående ger vård i fängelsets utrymmen. Den utomstående vård som avses i bestämmelsen ska likväl ges så ett sätt som samordnats med Enheten för hälso- och sjukvård för fångar.
Artikel 14. Disciplin.
I artikeln finns bestämmelser om de amerikanska militära myndigheternas rätt att upprätthålla disciplin och ordning inom de amerikanska styrkorna på finskt territorium. Artikel 14 i avtalet kompletterar artikel VII.10 i Nato Sofa.
Enligt punkt 1 ska de amerikanska militära myndigheterna ansvara för att upprätthålla disciplin och ordning inom de amerikanska styrkorna och får för detta ändamål i enlighet med artikel VII.10 a i Nato Sofa övervaka de platser, inklusive överenskomna anläggningar och områden, där amerikanska styrkor är förlagda.
Den främmande statens militära myndighets disciplinära makt över sina egna styrkor är en nödvändig förutsättning för ledningen av styrkorna och en intern angelägenhet som ingår i upprätthållandet av ordningen. Därför är det naturligt att den amerikanska militära myndigheten har till uppgift att upprätthålla disciplin och ordning inom sina styrkor i Finland (se RP 90/2023 rd, s. 83). I Finland föreskrivs det om upprätthållande av militär disciplin och ordning inom Försvarsmakten och om befogenheterna i samband med detta i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten (255/2014).
Med stöd av avtalet om försvarssamarbete och Nato Sofa kan Finland anvisa de amerikanska styrkorna också andra områden än de anläggningar och områden som anges i bilaga A, och den rätt som fastställs i punkten är således inte begränsad till dessa.
I punkt 2 föreskrivs det om upprätthållande av disciplin och ordning bortom de platser som avses i punkt 1. I punkten konstateras det i överensstämmelse med artikel 6.1 i avtalet att Finland ansvarar för upprätthållande av allmän ordning på sitt territorium. De amerikanska militära myndigheterna får i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden och i samarbete med finska tjänstemän ge tillstånd till att militärpolisenheter i den utsträckning som det är nödvändigt för att upprätthålla disciplin och ordning inom de amerikanska styrkorna används i samhällen i närheten av militära anläggningar och områden där amerikanska styrkor är förlagda. Med stöd av bestämmelsen har militärpolisenheter inom de amerikanska styrkorna till exempel rätt att ingripa om en medlem av de amerikanska styrkorna beter sig störande i en närliggande stad under en ledig kväll.
En amerikansk militär myndighet kan ges befogenheter att använda militärpolisenheter bara under de villkor som anges i punkten: (a) de Finska myndigheterna och de amerikanska militära myndigheterna ska tillsammans bestämma de förfaranden som militärpolisenheten ska iaktta, (b) användningen av militärpolisenheten ska ske i samarbete med de finska myndigheterna och (c) militärpolisenheter får användas bara i den utsträckning som det är nödvändigt för att upprätthålla disciplin och ordning inom de amerikanska styrkorna. I artikel VII.10 b i Nato Sofa anges motsvarande villkor.
Syftet med artikeln är att säkerställa att det inom de amerikanska styrkorna råder disciplin och ordning. De amerikanska militära myndigheternas befogenheter enligt artikeln gäller sålunda bara de amerikanska styrkorna. Bestämmelser om skyddet av och säkerheten för de amerikanska styrkorna, de amerikanska avtalsentreprenörerna, de finska avtalsentreprenörerna, anhöriga och förhandslagrad materiel i Finland och de amerikanska styrkornas befogenheter i anknytning till detta finns i artikel 6 i avtalet.
I artikeln anges inte vilka befogenheter de amerikanska styrkorna har för att upprätthålla disciplinen och ordningen inom styrkorna, utan Förenta staterna bestämmer om detta internt. I verksamhet som avses i artikeln ska skyldigheten enligt artikel 1.2 i avtalet att i alla avseenden respektera Finlands lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser iakttas.
I Finland är upprätthållandet av den allmänna ordningen och säkerheten i första hand polisens uppgift, vilket innebär att polisens behörighet gäller på Finlands hela territorium. För att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten har polisen föreskrivits omfattande befogenheter att ingripa i verksamhet som bedrivs av personer som orsakar störningar och faror. Polisen sköter sina uppgifter i första hand genom råd, uppmaningar och befallningar, men kan i sista hand gripa en person till exempel för att förhindra brott eller störning, om avlägsnande av personen från platsen är en otillräcklig åtgärd. Polisen har rätt att använda maktmedel för att utöva sina allmänna befogenheter.
I punkt 2 ges de amerikanska militära myndigheterna behörighet i Finland att upprätthålla disciplin och ordning inom de amerikanska styrkorna i samhällen i närheten av militära anläggningar och områden där amerikanska styrkor är förlagda. I Finland är det polisen som svarar för att den allmänna ordningen och säkerheten upprätthålls i dessa samhällen. I de situationer där polisen behövs för att ingripa i störningar i ordningen och andra händelser som äventyrar den allmänna ordningen och säkerheten utanför området, ska de amerikanska styrkornas militärpolisenhet och polisen agera i samarbete och under iakttagande av gemensamt fastställda förfaranden. Genom detta undviks situationer där de amerikanska styrkornas militärpolis börjar sköta uppgifter som åligger polisen.
Artikel 15. Anspråk.
I artikeln finns bestämmelser om skadeståndsanspråk och behandling av sådana anspråk. Artikeln grundar sig på artikel VIII i Nato Sofa och kompletterar den i vissa avseenden. Bestämmelserna om skadeståndsanspråk i artikel 15 i avtalet om försvarssamarbete ändrar inte de principer för fördelning av skadeståndsansvaret som följer av artikel VIII i Nato Sofa. Artikel VIII i Nato Sofa innehåller detaljerade bestämmelser om fördelning av skadeståndsansvaret mellan den sändande staten och den mottagande staten.
Artikel VIII i Nato Sofa behandlar tre typer av skador: skador mellan de avtalsslutande parterna, skador som i tjänsten har orsakats tredje part och skador som utom tjänsten orsakats av olagliga handlingar eller försummelser av styrkor eller civil personal. Grundprincipen är att varje stat svarar för de skador som medlemmar av dess styrkor och civila komponent orsakar i tjänsten. Skadeståndsskyldigheten gäller emellertid inte alla sådana skador, utan enligt avtalet tar den mottagande staten på sig ansvaret för vissa skadeståndsanspråk, medan ansvaret i vissa situationer delas mellan den mottagande och den sändande staten. Artikeln innehåller också bestämmelser om situationer där avtalsparterna avstår från att rikta anspråk mot varandra på grund av den skada som de lidit. I sak innebär detta att man avstår från statens fordringar. Artikeln tillämpas inte på privaträttsliga avtal. Den nationella lagstiftningen om skadeståndsanspråk har behandlats i regeringens proposition om Nato Sofa (RP 90/2023 rd, s. 84–90).
Lagen om statens skadeståndsverksamhet och dess 1 § ändrades i samband med att Nato Sofa sattes i kraft genom lag 127/2024 som trädde i kraft den 1 april 2024. Enligt 1 § 1 mom. tillämpas lagen också på av tredje parter ställda ersättningsanspråk som finska staten har förbundit sig att handlägga med stöd av ett för Finland bindande avtal om status för styrkor eller internationella militära högkvarter. Enligt motiveringarna till lagändringen har syftet med tillägget till lagens tillämpningsområde varit att hänvisa till bland annat Nato Sofa, Parisprotokollet och EU Sofa. När Finland är som mottagande land ska avtalet om försvarssamarbete och Nato Sofa tillämpas parallellt i fall där det är fråga om en skada som orsakats av en medlem i de amerikanska styrkorna eller dess civila komponent. De skadeståndsanspråk som omfattas av avtalet om försvarssamarbete behandlas i regel enligt artikel VIII i Nato Sofa. Till 1 mom. läggs dock för tydlighetens skull också en hänvisning till avtalet om försvarssamarbete. Behörigheten i skadeståndsärenden delas mellan Statskontoret och Försvarsmakten i enlighet med en tidigare ändring i lagen om statens skadeståndsverksamhet (127/2024). Enligt 4 § 2 mom. i lagen om statens skadeståndsverksamhet får den som är missnöjd med ett avgörande väcka talan mot staten i tingsrätten på det sätt som föreskrivs i fråga om tvistemål. Statskontoret ska underrätta den sökande om denna möjlighet i samband med att ersättningsavgörandet meddelas.
Enligt Nato Sofa ska Finland och Förenta staterna i regel antingen avstå från att rikta anspråk mot varandra för skada som de lidit eller komma överens om ersättning för sådan skada. För Finlands del gäller avståendet från anspråk egendom som tillhör den finska staten och ägs och används av Försvarsmakten. I fråga om skada på annan egendom än sådan som ägs och används av Försvarsmakten kan Finland och Förenta staterna komma överens om hur skadan ska ersättas. Skador som de amerikanska styrkorna i tjänsten orsakar tredje part ersätts i regel på samma grunder som skador som orsakas av Försvarsmakten, och Finland ersätter den skadelidande. Nato Sofa innehåller bestämmelser om partiell gottgörelse av en betald ersättning till den mottagande staten. När det gäller skador som de amerikanska styrkorna orsakar utom tjänsten kan Förenta staternas myndigheter enligt Nato Safo besluta att erbjuda den skadelidande stöd efter prövning. Den skadelidande kan då godta den ersättning som erbjudits eller söka ersättning i en finsk domstol.
De amerikanska styrkornas fordon försäkras inte i Finland. Statskontoret behandlar och ersätter en skada som orsakats i Finland av ett oförsäkrat fordon som tillhör en medlemsstat i Nato som deltar i det militära samarbetet eller ett organ i Nato i enlighet med Nato Sofa och 32 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen.
I artikel 15.1 i avtalet om försvarssamarbete föreskrivs att medlemmar av de amerikanska styrkorna, inbegripet den civila komponenten, inte ska vara föremål för några förfaranden avseende civilrättsliga anspråk eller administrativa sanktioner som härrör från handling eller underlåtenhet som kan tillskrivas sådana personer och som begåtts i tjänsten. Sådana anspråk får lämnas in till behörig finsk myndighet, och de behandlas i enlighet med artikel VIII i Nato Sofa.
Bestämmelsen i punkten grundar sig delvis på artikel VIII.5 g i Nato Sofa. Den avviker dock från denna uttryckligen så att medlemmar av de amerikanska styrkorna är undantagna inte bara från verkställigheten av civilrättsliga anspråk, utan sådana anspråk kan över huvud taget inte framställas om de grundar sig på handlingar eller underlåtelser som kan anses begångna i tjänsten. Till skillnad från Nato Sofa gäller bestämmelsen också anspråk som avser krav på administrativa påföljder och deras verkställighet när dessa anspråk grundar sig på handlingar eller underlåtenhet som kan anses begångna i tjänsten. Begreppet ”i tjänsten” förklaras nedan i samband med punkt 3. Administrativa påföljder avser i detta sammanhang i stort sett alla betalningsskyldigheter i form av penningbelopp som finska myndigheter påför, såsom felparkeringsavgifter och olika administrativa påföljdsavgifter.
I punkt 2 preciseras vad som avses med den civila komponenten vid tillämpning av artikel 15. Med civil komponent avses i detta sammanhang alla personer, oavsett deras nationalitet eller bosättningsort, som är anställda hos amerikanska statliga myndigheter och som agerar i tjänsten på uppdrag av de amerikanska styrkorna, men detta omfattar inte amerikanska avtalsentreprenörer, finska avtalsentreprenörer eller anställda hos dessa avtalsentreprenörer eller icke-kommersiella organisationer oavsett deras nationalitet eller bosättningsort.
Den definition på civil komponent som används i artikel 15 i avtalet om försvarssamarbete avviker således i någon mån från såväl definitionen i Nato Sofa som definitionen i artikel 2.3 i avtalet om försvarssamarbete. En skillnad jämfört med definitionen i Nato Sofa är att personen inte uttryckligen behöver vara anställd hos Förenta staternas väpnade styrkor, utan det räcker att personen är anställd hos amerikanska statliga myndigheter. I jämförelse med definitionen i Sofa är en skillnad också att personens nationalitet och bosättningsort saknar betydelse. Nato Sofa kräver att en person som ingår i en civil komponent inte är statslös eller medborgare i en stat som inte är part i nordatlantiska fördraget och inte heller är medborgare eller stadigvarande bosatt i den stat där styrkan är förlagd. I jämförelse med definitionen på civil komponent i artikel 2.3 i avtalet om försvarssamarbete täcker den definition som används vid tillämpning av artikel 15 inte de anställda vid icke-kommersiella organisationer som nämns i artikel 2.3.
Vid avgörandet av huruvida ett möjligt skadeståndsansvar härrör från en gärning eller försummelse som en medlem av de amerikanska styrkorna, inbegripet den civila komponenten, har begått i tjänsten ska ett intygande från den behöriga amerikanska militära myndigheten om att en sådan handling eller underlåtenhet begåtts i tjänsten enligt punkt 3 utgöra ett tillräckligt bevis för detta. De finska myndigheterna får lägga fram vilken information som helst som är relevant för fastställandet av vad som utgör tjänsteutövning. De amerikanska myndigheterna ska till fullo beakta sådan information, och parterna ska samråda om den så snart som möjligt. I de fall där de finska myndigheterna anser att omständigheterna kräver att fastställandet av tjänsteutövning omprövas ska de finska myndigheterna bibehålla rätten att begära ett bestyrkande från högre amerikanska myndigheter.
Bestämmelserna i punkt 3 om det förfarande som används för att avgöra huruvida ett möjligt skadeståndsansvar härrör från en handling eller underlåtenhet som en medlem av de amerikanska styrkorna, inbegripet den civila komponenten, har begått i tjänsten avviker från bestämmelserna i Nato Sofa. I Nato Sofa finns det ingen bestämmelse om vilkendera statens myndigheter, den sändande eller den mottagande statens, som i första hand beslutar om eventuellt civilrättsligt ansvar grundar sig på en handling eller underlåtenhet som personen har begått i tjänsten. I artikel VIII.8 i Nato Sofa, som gäller skadeståndsanspråk, bestäms likväl att om en tvist uppstår om huruvida en medlem av en styrka eller en civil komponent har gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling eller underlåtenhet i tjänsten eller om bruk av ett fordon som tillhör en sändande stats stridskrafter har skett olovligen ska saken hänskjutas till en skiljeman utsedd i enlighet med artikel VIII.2 b i Nato Sofa, vars beslut i ärendet ska vara slutgiltigt och bindande. I praktiken har man inte under den tid Nato Sofa varit i kraft varit tvungen att tillgripa skiljeförfarande.
Enligt artikel 15.3 i avtalet om försvarssamarbete har de amerikanska myndigheterna beslutanderätt när det gäller att avgöra om en handling eller underlåtenhet ska anses ha begåtts i tjänsten. De amerikanska myndigheterna fastställer från fall till fall när en person är eller har varit i tjänst. Tjänsteutövning innefattar inte all möjlig verksamhet i Finland. Även de finska myndigheterna ska bedöma om handlingen eller underlåtenheten begåtts i tjänsten för att vid behov kunna hänföra frågan till högre amerikanska myndigheter för omprövning. För Finlands del är myndigheten Försvarsmakten som ska samarbeta med eventuella övriga behöriga myndigheter, såsom statskontoret. För tydlighetens skull ska det i 6 § 2 mom. i lagen om ikraftsättande föreskrivas att den i artikel 15.3 i avtalet om försvarssamarbete avsedda kontakten med den behöriga amerikanska militära myndigheten sker genom Försvarsmakten. Försvarsmakten ska enligt förslaget kunna lägga fram information som rör fastställandet av vad som utgör tjänsteutövning, samråda om den och begära att fastställandet av tjänsteutövning omprövas.
Enligt punkt 4 ska medlemmar av de amerikanska styrkorna, inbegripet den civila komponenten, inte bli föremål för tredskodom eller åtgärder som skadar deras intressen, om deras tjänsteutövning eller behörigt godkända frånvaro tillfälligt hindrar dem från att närvara under icke straffrättsliga förfaranden. Enligt finsk lagstiftning har den part mot vilken en tredskodom har meddelats rätt att söka återvinning vid den domstol som har meddelat domen. Återvinning ska sökas skriftligen inom 30 dagar efter att sökanden vid en utmätning som skett i hans närvaro eller annars bevisligen har fått del av tredskodomen (12 kap. 15 § 1 mom. i rättegångsbalken). Om ansökan om återvinning lämnats fortsätter behandlingen av ärendet där det avslutades innan tredskodomen meddelades. Den som söker återvinning blir inte tvungen att visa att tredskodomen är felaktig, utan den till vars förmån tredskodomen har meddelats ska bevisa sin ursprungliga talan. En tredskodom mot en utebliven svarande är inte slutlig, utan den kan upphävas genom återvinning, och den svarandes intresse skadas således inte på det sätt som avses i artikeln. Gällande lagstiftning får därför anses uppfylla kraven i artikeln i fråga om tredskodom. Om tjänsteutövningen hindrar i punkt 4 avsedda medlemmar av de amerikanska styrkorna eller den civila komponenten från att närvara under en rättegång i ett tvistemål, kan man anse att det för frånvaron finns ett sådant annat laga förfall som avses i 12 kap. 28 § i rättegångsbalken Bestämmelsen förhindrar då bland annat att vite som föreläggs för utevaro utdöms.
Artikel 16. Skattebefrielser relaterade till officiellt bruk.
Artikel 16 i avtalet innehåller en allmän bestämmelse om skattebefrielser relaterade till officiellt bruk.
När det gäller mervärdesskatt, skatter på försäljning, användarskatter, punktskatter och liknande eller efterföljande skatter gäller enligt artikel 16.1 i avtalet om försvarssamarbete skattebefrielse för sådana varor, materiel, förnödenheter, tjänster, utrustning och annan egendom förvärvade av eller för amerikanska styrkor som a) förvärvas för slutlig användning av amerikanska styrkor, b) är avsedda för bruk inom ramen för genomförandet av ett kontrakt med amerikanska styrkor eller för deras räkning eller c) är avsedda för användning i produkter eller anläggningar som används av amerikanska styrkor. De amerikanska styrkorna ska förse behöriga finska myndigheter med intyg om att varorna, materielen, förnödenheterna, tjänsterna, utrustningen och den andra egendomen är avsedda för amerikanska styrkor.
Enligt punkt 2 i artikeln ska skattebefrielse tillämpas på sådana förvärv som avses i punkt 1 i artikeln i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden. Skattebefrielsen ska ges vid inköpstidpunkten, förutsatt att transaktionen åtföljs av det intyg som avses i punkt 1 i denna artikel. Befrielse från punktskatter ska ges vid inköpstidpunkten endast om varorna, materielen, utrustningen eller den andra egendomen köps på ett skatteupplag eller direkt av Finlands försvarsmakt. I alla andra fall, eller om försäljaren inte kan ge sådan skattebefrielse vid försäljningen, ska skattebefrielse ges genom återbetalning inom trettio dagar från det att en begäran om detta mottagits.
De skattebefrielser som föreskrivs i avtalet om försvarssamarbete är betydligt mera omfattande än de som beviljas enligt Nato Sofa. I Nato Sofa föreskrivs det endast om skattfri försäljning av drivmedel, olja och smörjmedel. I den allmänna bestämmelsen om skattebefrielser i artikel 16 i avtalet om försvarssamarbete anges mera generellt än i Nato Sofa om skattefrihet vid anskaffning av varor, materiel, förnödenheter, tjänster, utrustning och annan egendom. Enligt artikel IX.8 i Nato Sofa ska varken en styrka eller en civil komponent eller dess medlemmar eller deras anhöriga åtnjuta befrielse från skatter eller tullar vid anskaffning av varor och tjänster som omfattas av den mottagande statens skattebestämmelser. I regeringens proposition om Nato Sofa konstateras emellertid att försäljning av varor och tjänster till andra avtalsslutande parters försvarsmakter enligt mervärdesskattedirektivet och förvärv av punktskattepliktiga produkter som görs av avtalsslutande parters försvarsmakter enligt punktskattedirektivet dock i praktiken redan nu under vissa villkor är befriade från mervärdes- och punktskatt.
I mervärdesskattedirektivet och mervärdesskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielse som gäller Natos gemensamma försvarsinsatser. Genom dessa befrias försäljning av varor och tjänster till försvarsmakter i andra stater som är parter i nordatlantiska fördraget om dessa deltar i en gemensam försvarsinsats utanför sin egen stat. Undantag har angetts för sådana situationer där kopplingen mellan intäktsflödet och kostnadsflödet bryts. Den mervärdesskatt som tas ut för försäljning utgör annars inkomst i den stat där de väpnade styrkorna är stationerade i stället för i styrkornas egen stat. Enligt artikel 151.1 c i direktivet ska medlemsstaterna från skatteplikt undanta leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster vilka utförs i en medlemsstat som är part i Nordatlantiska fördraget och är av sedda för väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i det fördraget samt avsedda att användas av dessa styrkor eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna.
I 129 c § 2 mom. i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefrihet för varor och tjänster som skaffas av försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget. Till försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget ska enligt momentet återbetalas den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som har köpts för officiellt bruk av försvarsmaktens väpnade styrkor i Finland eller av den civilpersonal som åtföljer dem när de väpnade styrkorna deltar i en gemensam försvarsinsats. Rätten till återbäring gäller även den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster för försörjning av deras mässar eller marketenterier i Finland.
De nuvarande undantag från skatt enligt mervärdesskattelagen som gäller försvarsinsatser inom ramen för EU eller Nato gäller endast varor och tjänster som köps för officiellt bruk av väpnade styrkor för en annan stats försvarsmakt i Finland eller av den civilpersonal som åtföljer dem samt för försörjning av deras mässar eller marketenterier i Finland. Enligt artikel 151.1 c i mervärdesskattedirektivet ska från skatt undantas leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster som är avsedda att användas av väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i fördraget eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier. I överensstämmelse med ordalydelsen i artikeln ska tillämpningsområdet för artikel 16 i avtalet om försvarssamarbete också omfatta förvärv av varor eller tjänster som görs av avtalsentreprenörer för slutlig användning av amerikanska styrkor och är avsedda för bruk inom ramen för genomförandet av ett kontrakt med amerikanska styrkor eller för deras räkning eller är avsedda för användning i produkter eller anläggningar som används av amerikanska styrkor.
Enligt artikel 151.2 i mervärdesskattedirektivet får undantaget när det gäller varor som inte försänds eller transporteras ut ur den medlemsstat där leveransen äger rum och när det gäller tillhandahållande av tjänster beviljas i form av rätt till återbetalning av mervärdesskatten. Enligt bestämmelsen får undantaget när det gäller leverans av varor som inte försänds eller transporteras ut ur den medlemsstat där leveransen äger rum och när det gäller tillhandahållande av tjänster således beviljas antingen genom återbetalningsförfarandet eller genom direkt befrielse. I Finland tillämpas förfarandet med återbetalning för närvarande heltäckande i fråga om förvärv som görs av diplomatiska beskickningar belägna i Finland, organ inom EU och internationella organisationer samt för försvarsinsatser som görs inom ramen för EU och Nato.
I punktskattedirektivet och punktskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielse som gäller Natos gemensamma försvarsinsatser. Enligt 18 § 1 mom. 3 punkten i punktskattelagen är punktskattepliktiga produkter befriade från skatt om de är avsedda att användas i Finland av de väpnade styrkorna för andra medlemsländer som är parter i nordatlantiska fördraget för styrkornas eget bruk, för den civilpersonal som medföljer dem eller för försörjningen av deras mässar och marketenterier. Bestämmelsen gäller såväl officiellt som personligt bruk. Med produkter avses både harmoniserade punktskattepliktiga produkter (bränslen, elström, alkoholdrycker och tobak), som är skattebelagda i hela EU, och produkter för vilka punktskatt tas ut nationellt, såsom läskedrycker och dryckesförpackningar.
Enligt 18 § 2 mom. i punktskattelagen kan punktskattepliktiga produkter säljas skattefritt från ett skatteupplag för de ändamål som nämns i 1 mom. 3 punkten. För anskaffningen ska köparen till försäljaren lämna en bekräftelse om att köparen har rätt till punktskattefria inköp. Skattefriheten för punktskattepliktiga produkter för vilka punktskatt har betalats kan också genomföras genom återbäring av skatten. Återbäring söks hos Skatteförvaltningen. Frihet från punktskatt på elström kan genomföras endast genom ett återbäringsförfarande.
Enligt artikel 16 i avtalet om försvarssamarbete ska skattebefrielse likväl beviljas genom tillämpning av direkt befrielse vid inköpstidpunkten om det i samband inköpet uppvisas intyg om att varorna eller tjänsterna är avsedda för amerikanska styrkor. En förutsättning för tillämpning av direkt befrielse är alltså att de amerikanska styrkorna eller avtalsentreprenörerna vid inköpstidpunkten ger säljaren ett av de amerikanska styrkorna styrkt intyg om att varorna eller tjänsterna är avsedda för de amerikanska styrkorna och att varorna används i enlighet med begränsningarna och villkoren i avtalet om försvarssamarbete och enbart för att genomföra upphandlingskontrakt med amerikanska styrkor. Enligt artikel 16 i avtalet om försvarssamarbete avses med detta att varorna eller tjänsterna förvärvas för slutlig användning av amerikanska styrkor, är avsedda för bruk inom ramen för genomförandet av ett kontrakt med amerikanska styrkor eller för deras räkning eller är avsedda för användning i produkter eller anläggningar som används av amerikanska styrkor. Ett tilläggskrav för direkt tillämpning av skattebefrielsen är att varorna köps på ett skatteupplag. Produkter kan också förvärvas skattefritt direkt från Finlands försvarsmakt, varvid Finlands försvarsmakt hos Skatteförvaltningen söker återbäring av punktskatten för de skattebelagda produkter som den skaffat.
Enligt artikel 16 i avtalet om försvarssamarbete beviljas befrielsen i alla övriga fall i enlighet med 129 c § 2 mom. i punktskattelagen eller 18 § 2 mom. i punktskattelagen genom ett återbetalningsförfarande. I situationer där de amerikanska styrkorna inte vid inköpstidpunkten visar upp ett intyg bestyrkt av dem själva kan skatten i överensstämmelse med gällande begränsningar och villkor återbetalas till de amerikanska styrkorna på basis av en ansökan som de lämnat till Skatteförvaltningen. I situationer där en avtalsentreprenören på motsvarande sätt vid inköpstidpunkten inte visar upp ett intyg bestyrkt av de amerikanska styrkorna kan skatten i överensstämmelse med gällande begränsningar och villkor återbetalas till entreprenören på basis av en ansökan som lämnats till Skatteförvaltningen. Till ansökan bör fogas ett intyg av de amerikanska styrkorna om att varorna eller tjänsterna är avsedda för de amerikanska styrkorna eller att varorna används i enlighet med de begränsningar och villkor som anges i avtalet om försvarssamarbete enbart för att uppfylla entreprenadavtal med de amerikanska styrkorna.
Enligt 102 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen får en skattskyldig för skattepliktig rörelse dra av skatten på en vara eller tjänst som han köper av en annan skattskyldig. I situationer där en avtalsentreprenör som i Finland är införd i registret över mervärdesskatteskyldiga gör ett inköp och inte vid inköpstidpunkten uppvisar ett intyg som är bestyrkt av de amerikanska styrkorna, kan avtalsentreprenören på grundval av den aktuella paragrafen dra av skatten för den vara eller tjänst som köpts. Detta skulle minska den administrativa bördan för de avtalsentreprenörer som är antecknade i registret över mervärdesskatteskyldiga och för Skatteförvaltningen jämfört med en situation där befrielse beviljas genom återbetalningsförfarandet.
I överensstämmelse med 129 c § i mervärdesskattelagen är en förutsättning för återbäring i regel att varans eller tjänstens skattebelagda inköpspris är minst 170 euro. Skatten ska enligt förslaget återbetalas kvartalsvis på basis av en ansökan som gjorts till Skatteförvaltningen och inom trettio dagar från mottagandet av ansökan. Ansökan ska göras inom ett år efter betalningsdagen för fakturan. Skatteförvaltningen kontrollerar förutsättningarna för återbäring och återbetalar skatten. Enligt 129 c § 5 mom. i mervärdesskattelagen bestämmer Skatteförvaltningen närmare om intyg samt vilka uppgifter som ska ingå i ansökan och vilka handlingar som ska fogas till ansökan.
Enligt 18 § 2 mom. i punktskattelagen ska 83 § 1 mom. och 83 a § 1 mom. tillämpas vid återbetalning av punktskatt. Återbetalning kan sökas för en period av en kalendermånad eller ett kalenderår. Skatten återbetalas på basis av en ansökan som gjorts hos Skatteförvaltningen och inom trettio dagar från mottagandet av ansökan. Återbetalning ska sökas hos Skatteförvaltningen inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket rätten till återbetalning uppkom. Enligt 83 a § 6 mom. i punktskattelagen får Skatteförvaltningen meddela närmare föreskrifter om förfarandet för ansökan om återbetalning.
Artikel 17. Skattebefrielser för enskilda.
I artikel 17 i avtalet om försvarssamarbete finns en allmän bestämmelse om skattebefrielser för enskilda. Artikeln gäller både direkta och indirekta skatter. I Nato Sofa finns bestämmelser om skattebefrielser för enskilda för medlemmar av en styrka, en civil komponent och deras anhöriga särskilt i artikel X som gäller beskattning och i artikel XI som gäller införsel och utförsel samt tullar och skatter som ska betalas i samband med dem. Artikel 17 i avtalet om försvarssamarbete grundar sig på bestämmelserna i Nato Sofa och kompletterar dem.
Enligt artikel X.1 i Nato Sofa får den mottagande staten inte beakta perioder, under vilka en medlem av en styrka eller en civil komponent befinner sig inom den statens territorium enbart på grund av att personen ingår i en styrka eller en civil komponent när personens skattemässiga status fastställs. Sådana tidsperioder anses inte vara vistelseperioder och de medför inga ändringar i en persons skattemässiga bosättning. Enligt punkten ska medlemmar av en styrka eller en civil komponent i den mottagande staten undantas från skatt på lön och ersättningar som den sändande staten utbetalar till dem liksom från skatt på materiell lös egendom som finns i den mottagande staten endast på grund av deras tillfälliga vistelse där. Bortsett från detta hindrar inget i artikel X i Nato Sofa beskattning som en sådan medlem omfattas av enligt den mottagande statens lagstiftning, även om personen anses vara bosatt eller ha hemvist utanför den mottagande statens territorium. Enligt artikel X.3 i Nato Sofa ska artikel X inte tillämpas på tullar och skatter som avses i artikel XI. I artikel XI.6 finns bestämmelser om att medlemmar av en styrka eller en civil komponent skattefritt och tullfritt får föra in motorfordon tillfälligt för sitt eget och sina anhörigas personliga bruk. Till skillnad mot tjänstefordon som tillhör en styrka eller en civil komponent finns det enligt artikel XI i Nato Sofa ingen skyldighet att bevilja befrielse från skatter för privatfordon i vägtrafik.
De omfattande skattebefrielserna för enskilda i artikel 17 i avtalet om försvarssamarbete skiljer sig från artikel IX.8 i Nato Sofa, enligt vilken en styrka eller en civil komponent eller dess medlemmar eller deras anhöriga inte ska åtnjuta befrielse från skatter eller tullar som den mottagande staten uppbär för köpta varor och utförda tjänster enligt sina skatte- och tullbestämmelser.
Enligt artikel 17.1 i avtalet om försvarssamarbete ska medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga inte vara skyldiga att på finskt territorium betala någon form av skatt, avgift, licensavgift eller liknande kostnader, exempelvis mervärdesskatt, för köp, ägande, innehav, användning, överlåtelse dem emellan eller överlåtelse i samband med dödsfall av egen materiell lös egendom som förts in till Finland eller förvärvats där för eget personligt bruk. Skattebefrielsen ska tillämpas i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden. All återbetalning ska ske inom trettio dagar från det att en begäran om detta mottagits. Sådana medlemmar av de amerikanska styrkorna och sådana anhöriga till dem som innehar eller använder radio- eller tv-mottagare eller internetanordningar på finskt territorium ska vara befriade från skatter, avgifter, licensavgifter och liknande kostnader som avser sådan användning eller sådant innehav. Motorfordon som ägs av medlemmar av de amerikanska styrkorna eller deras anhöriga ska vara befriade från finska vägtrafikskatter, registrerings- och licensavgifter och liknande kostnader, men inte från tullar för användning av vägar, broar och tunnlar som bekostas av allmänheten.
I mervärdesskattedirektivet och mervärdesskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielser som gäller Natos gemensamma försvarsansträngningar. Från mervärdesskatt befrias genom dem under vissa förutsättningar bland annat försäljning av varor och tjänster som är avsedda för den civilpersonal som åtföljer väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i nordatlantiska fördraget när dessa styrkor deltar i en gemensam försvarsinsats utanför sin egen stat. Enligt artikel 151.1 c i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna undanta transaktioner från skatteplikt bland annat när det gäller leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster vilka utförs i en medlemsstat som är part i nordatlantiska fördraget och är avsedda för den civilpersonal som åtföljer väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i det fördraget när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna. Enligt artikel 151.2 i mervärdesskattedirektivet får undantaget när det gäller varor som inte försänds eller transporteras ut ur den medlemsstat där leveransen äger rum och när det gäller tillhandahållande av tjänster således beviljas antingen i form av rätt till återbetalning eller som direkt befrielse från skatt.
I 129 c § 2 mom. i mervärdesskattelagen finns bestämmelser bland annat om skattefrihet på förvärvet av varor och tjänster för den civilpersonal som åtföljer försvarsmaktens väpnade styrkor i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget när dessa befinner sig i Finland. Till försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget återbetalas enligt bestämmelsen den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som har köpts för officiellt bruk av den civilpersonal som åtföljer försvarsmaktens väpnade styrkor när de väpnade styrkorna deltar i en gemensam försvarsinsats. Enligt 3 mom. är förutsättningen för återbäring att varans eller tjänstens skattebelagda inköpspris är minst 170 euro. Enligt 4 mom. återbetalas skatten kvartalsvis på basis av en ansökan som gjorts till Skatteförvaltningen. Ansökan ska göras inom ett år efter betalningsdagen för fakturan. Skatteförvaltningen kontrollerar förutsättningarna för återbäring och återbetalar skatten. Enligt 5 mom. i paragrafen ska Skatteförvaltningen bestämma närmare vilka uppgifter som ska ingå i ansökan och vilka handlingar som ska fogas till ansökan.
Tillämpningsområdet för de nuvarande skattebefrielserna som gäller EU:s och Natos försvarsinsatser i mervärdesskattelagen omfattar endast varor och tjänster som köpts för officiellt bruk av försvarsmakten i en annan stat eller den civilpersonal som åtföljer den. Tillämpningsområdet för skattebefrielser för enskilda enligt artikel 17 i avtalet om försvarssamarbete omfattar varor och tjänster som för personligt bruk förvärvats av medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga som befinner sig i Finland. För närvarande är det bara diplomatiska representanter och deras familjemedlemmar som har rätt till återbäring av den mervärdesskatt som ingår i förvärv för personligt bruk. På samma sätt har chefer och högre tjänstemän för vissa internationella organisationer, som beviljats status som diplomatisk representant, och deras familjemedlemmar rätt till återbäring av mervärdesskatt.
I punktskattedirektivet och punktskattelagen finns en bestämmelse om skattebefrielse som gäller Natos gemensamma försvarsansträngningar. Befriade från punktskatt är produkter som i enlighet med 18 § 1 mom. 3 punkten i punktskattelagen är avsedda att användas i Finland av de väpnade styrkorna för andra medlemsländer i Nato för styrkornas eget bruk, för civilpersonal som medföljer dem eller för deras mässar och marketenterier. Bestämmelsen omfattar både officiellt och personligt bruk. Med produkter avses både sådana produkter som omfattas av EU:s harmoniserade punktbeskattning (bränslen, elström, alkohol och tobak) och sådana som omfattas av den nationella punktskatten, såsom läskedrycker och dryckesförpackningar.
Enligt 18 § 2 mom. i punktskattelagen kan skattefriheten för punktskattepliktiga produkter för vilka punktskatt har betalats också förverkligas genom återbetalning av skatten. Återbetalning söks hos Skatteförvaltningen. Punktskattefriheten för elström kan förverkligas endast genom ett återbetalningsförfarande. Enligt 18 § 2 mom. i punktskattelagen ska 83 § 1 mom. och 83 a § 1 mom. i punktskattelagen tillämpas på återbetalning av punktskatt. Återbetalning kan sökas för en period av en kalendermånad eller ett kalenderår. Skatten återbetalas på basis av en ansökan som gjorts till Skatteförvaltningen och inom trettio dagar från mottagandet av ansökan. Återbetalning ska sökas hos Skatteförvaltningen inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket rätten till återbetalning uppkom. Enligt 83 a § 6 mom. i punktskattelagen får Skatteförvaltningen meddela närmare föreskrifter om förfarandet för ansökan om återbetalning.
Enligt artikel 17.1 i avtalet om försvarssamarbete ska skattebefrielsen tillämpas i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden och återbetalning ske inom trettio (30) dagar från det att en begäran om detta mottagits. Med detta avses att skattebefrielse kan beviljas genom ett återbetalningsförfarande. I Finland tillämpas numera på ett heltäckande sätt återbetalningsförfarandet på internationella aktörer i Finland. När det gäller förvärv för personligt bruk som gjorts av medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga genomförs befrielsen på motsvarande sätt som i andra situationer genom tillämpning av ett återbetalningsförfarande.
För att genomföra artikel 17.1 i avtalet om försvarssamarbete föreslås att det till mervärdesskattelagen fogas en ny bestämmelse om skattebefrielser för enskilda medlemmar av de amerikanska styrkorna och familjemedlemmar som hör till medlemmens hushåll.
I artikel 17.2 i avtalet om försvarssamarbete finns bestämmelser om befrielse från inkomstskatt för fysiska personer. Bestämmelserna om befrielse från inkomstskatt för personer som är verksamma i uppgifter enligt avtalet om försvarssamarbete motsvarar till sitt innehåll till många delar bestämmelser i artikel X i Nato Sofa. I artikel 17.2 finns dock bestämmelser som utvidgar de befrielser som anges i artikel X i Nato Sofa till att gälla också vissa andra grupper och inkomster. Bestämmelserna om skattebefrielse i artikel X i Nato Sofa gäller endast den sändande statens medlemmar av en styrka eller en civil komponent. Enligt den artikeln får den mottagande staten inte beakta perioder, under vilka en medlem av en styrka eller en civil komponent befinner sig inom den statens territorium enbart på grund av att personen ingår i en styrka eller en civil komponent när personens skattemässiga status fastställs. Sådana tidsperioder anses inte vara vistelseperioder och de medför inga ändringar i en persons skattemässiga bosättning. I artikel X i Nato Sofa föreskrivs dessutom att de löner och ersättningar som den sändande staten betalar till medlemmar av en styrka eller en civil komponent är skattefria för den som får dem i den mottagande staten.
Enligt artikel 17.2 a i avtalet om försvarssamarbete är inkomst som medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga och amerikanska avtalsentreprenörers anställda förvärvar genom anställning hos sådana organisationer som avses i artikel 2.3 i avtalet, det vill säga genom anställning hos icke-finska, icke-kommersiella organisationer, och sådana verksamheter som avses i artiklarna 21 och 22 i avtalet, det vill säga vid amerikanska militära serviceverksamheter och amerikanska militära postkontor, befriad från inkomstskatt i Finland. Befrielse beviljas inte för finska medborgare eller personer som är stadigvarande bosatta i Finland. Enligt artikel 17.2 b i avtalet är de inkomster som medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga erhåller av den amerikanska staten eller av fysiska personer, bolag eller enheter som inte är finska eller allmänt skattskyldiga i Finland befriade från inkomstskatt i Finland. Enligt artikel 17.2 c är den lön och annan liknande ersättning som amerikanska avtalsentreprenörers anställda som uppehåller sig på finskt territorium endast för att genomföra ett kontrakt eller underentreprenörskontrakt med amerikanska styrkor förvärvar genom anställning inom ramen för ett sådant kontrakt eller underentreprenörskontrakt befriad från inkomstskatt i Finland. Befriade från inkomstskatt är också sådana inkomster som amerikanska avtalsentreprenörers anställda erhåller av sådana fysiska personer, bolag eller enheter som inte är finska eller allmänt skattskyldiga i Finland.
Enligt 81 § i grundlagen bestäms om statsskatt genom lag. Bestämmelser om fysiska personers skattskyldighet finns i inkomstskattelagen (1535/1992), enligt vilken personer här är antingen allmänt eller begränsat skattskyldiga. De som inte är allmänt skattskyldiga är begränsat skattskyldiga. Allmänt skattskyldig är en person som under skatteåret varit bosatt i Finland. En person anses vara bosatt i Finland, om han har sitt stadigvarande bo och hemvist här eller om han vistas här över sex månader i följd, varvid tillfällig frånvaro inte anses medföra avbrott i vistelsen. En allmänt skattskyldig är skyldig att betala skatt för inkomst som personen har förvärvat här och någon annanstans. Således avviker bestämmelserna i artikeln från bestämmelserna i inkomstskattelagen.
I artikel 17.3 i avtalet om försvarssamarbete finns bestämmelser om skyldigheterna i fråga om förskottsuppbörd. På inkomst som är undantagen från beskattning i Finland enligt artikel 17.2 tillämpas inte bestämmelser i finska lagar och andra författningar om arbetsgivares eller enskilda näringsidkares skyldighet att innehålla eller betala i förskott inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter.
Enligt den nationella lagstiftningen om social trygghet är en arbetsgivare i regel skyldig att ordna arbetspensionsförsäkring och arbetsolycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring samt betala lagstadgade socialskyddsavgifter för sina anställda som arbetar i Finland.
Det finns en giltig överenskommelse om social trygghet mellan Finland och Förenta staterna (FördrS 86/1992), som kan bli tillämplig vid sidan av tillämpningen av avtalet om försvarssamarbete. Den allmänna utgångspunkten i överenskommelserna om social trygghet är att försäkringspremier tas ut endast i ett land. Utsända tjänstemän och arbetstagare omfattas av den sociala tryggheten i den sändande staten till de delar som täcks av en överenskommelse om social trygghet. Överenskommelsen mellan Finland och Förenta staterna gäller arbetspensioner samt Folkpensionsanstaltens ålders- och familjepensioner. Utifrån överenskommelsen om social trygghet har de tjänstemän och arbetstagare som sänts ut från Förenta staterna inte rätt till sjukförsäkringsförmåner och barntillägg från Folkpensionsanstalten i Finland. Överenskommelsen om social trygghet gäller inte arbetsolycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring.
Artikel 18. Införsel och utförsel för officiellt bruk.
I artikel 18 i avtalet om försvarssamarbete finns bestämmelser om införsel och utförsel för officiellt bruk. Artikeln grundar sig på artikel XI i Nato Sofa, som gäller införsel och utförsel samt tullar och skatter som ska betalas i samband med dem, och kompletterar den.
Artikel XI.2 i Nato Sofa berättigar till tullfri införsel och utförsel av tjänstefordon som tillhör en styrka eller en civil komponent. Enligt bestämmelsen ska tjänstefordon som tillhör en styrka eller en civil komponent vara undantagna från alla skatter för fordon i vägtrafik. Enligt artikel XI.3 i Nato Sofa ska officiella handlingar med officiell försegling inte vara föremål för tullkontroll. Artikel XI.4 i Nato Sofa gäller införsel för officiellt bruk för underhållet av styrkor, civila komponenter och deras anhöriga. Punkten ger styrkorna rätt att tullfritt föra in en rimlig mängd livsmedel, andra förnödenheter och varor för eget bruk samt, i de fall där så tillåts av den mottagande staten, för bruk av styrkans civila komponent samt anhöriga. I artikel XI.4 finns dessutom bestämmelser om det intyg som är en förutsättning för tullfri införsel. Det intyg som avses i punkten är ett så kallat Nato-formulär 302. I punkten finns inga bestämmelser om att lagar och förordningar för tullmyndigheterna i den mottagande staten ska kunna tillämpas på styrkornas införsel för officiellt bruk. I enlighet med bestämmelserna i artikel XI.7 i Nato Sofa är införsel som görs av en styrkas myndigheter för annan användning än för användning uteslutande av styrkan och dess civila komponent enligt artikeln inte berättigad till befrielse från tullar eller andra villkor. I artikel XI.1-XI.10 i Nato Sofa avses med tullar sådana tullavgifter och andra avgifter och skatter som ska betalas vid införsel och utförsel.
I artikel XI.8 i Nato Sofa finns bestämmelser om återutförsel av varor som tullfritt förts in enligt artikel XI.4. Enligt artikel XI.8 får sådana varor som har förts in tullfritt enligt artikel XI.4 för att försörja en styrka, en civil komponent eller deras anhöriga, fritt återutföras under förutsättning att ett intyg utfärdat i enlighet med punkten uppvisas för tullkontoret och att varorna verkligen förts in i enlighet med villkoren i punkt 4. Tullmyndigheterna äger emellertid rätt att kontrollera att varor som förs ut ur landet är de som uppges i intyget. Sådana varor ska normalt inte överlåtas i den mottagande staten vare sig genom försäljning eller som gåva, såvida inte de berörda myndigheterna i den mottagande staten tillåtit detta i vissa särskilda fall enligt de villkor som de fastställt.
Enligt artikel 18.1 i avtalet om försvarssamarbete får det i enlighet med artikel XI i Nato Sofa till finskt territorium föras in varor, materiel, förnödenheter, utrustning och annan egendom a) som förs in av amerikanska styrkor, b) som är avsedda för slutlig användning av amerikanska styrkor eller för deras räkning, inklusive till stöd för sådana militära serviceverksamheter som avses i artiklarna 21 och 22 i detta avtal, c) som är avsedda för bruk eller konsumtion inom ramen för genomförandet av ett kontrakt med amerikanska styrkor eller för deras räkning eller d) som är avsedda för användning i produkter eller anläggningar som används av amerikanska styrkor. Sådan införsel ska vara befriad från tullar, import- eller registreringsavgifter och andra liknande kostnader, exempelvis användarskatter, punktskatter och mervärdesskatt. Enligt artikel 18.2 i avtalet om försvarssamarbete ska utförsel från finskt territorium av sådana varor och förnödenheter och sådan materiel, utrustning och annan egendom som avses i punkt 1 i artikeln vara befriad från finsk exporttull.
Bestämmelserna i artikel 18.1 och 18.2 motsvarar bestämmelserna om styrkornas införsel och utförsel för officiellt bruk i Nato Sofa. Till skillnad från Nato Sofa möjliggör bestämmelserna i avtalet om försvarssamarbete dock att den egentliga importören eller exportören inte är de amerikanska styrkorna utan en amerikansk avtalsentreprenör eller en finsk avtalsentreprenör, när införseln eller utförseln sker för de amerikanska styrkornas räkning.
Enligt artikel 18.3 i avtalet om försvarssamarbete ska parterna samarbeta i den mån det behövs för att säkerställa att den mängd varor, materiel, förnödenheter, utrustning och annan egendom som förs in är rimlig. De amerikanska styrkorna ska förse de finska myndigheterna med ett sådant intyg som avses i artikel XI.4 i Nato Sofa om att varorna, materielen, förnödenheterna, utrustningen och den andra egendomen omfattas av undantag enligt villkoren i denna artikel. Ett inlämnat intyg ska anses uppfylla de finska myndigheternas alla krav avseende tulldeklaration och kontroll av de artiklar som i enlighet med denna artikel förs in och förs ut av amerikanska styrkor eller för deras räkning.
Bestämmelserna i artikel 18.3 i avtalet om försvarssamarbete motsvarar bestämmelserna i Nato Sofa om de förutsättningar och förfaranden som ska tillämpas på styrkornas införsel för officiellt bruk. I enlighet med avtalet om försvarssamarbete ska uppvisande av Nato-formulär 302 dock också innebära befrielse från tullkontroll av de artiklar som i enlighet med artikeln förs in och förs ut av amerikanska styrkor eller för deras räkning. Någon motsvarande uttrycklig bestämmelse finns inte i Nato Sofa.
Om varor, materiel, förnödenheter, utrustning eller annan egendom får föras in av amerikanska avtalsentreprenörer eller finska avtalsentreprenörer enligt villkoren i artikel 18, ska de amerikanska styrkorna, enligt artikel 18.4 i avtalet om försvarssamarbete, kräva att avtalsentreprenörerna använder artiklarna endast inom ramen för kontrakt med de amerikanska styrkorna. Enligt punkt 5 ska sådana varor och förnödenheter och sådan materiel, utrustning och annan egendom som avses i punkt 1 i artikeln vara befriade från alla skatter och andra kostnader som annars skulle påföras för sådan egendom efter att den förts in eller förvärvats. Enligt punkt 6 ska parternas behöriga myndigheter samarbeta för att motverka missbruk av de undantag som anges i artikeln. Med hjälp av sådant samarbete kan man till exempel vid behov motverka att produkter som förts till Finland med stöd av avtalet och som inte följer den finska lagstiftningen kommer ut på den finska marknaden.
I mervärdesskattedirektivet och mervärdesskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielser som gäller Natos gemensamma försvarsansträngningar. Från mervärdesskatt befrias genom dem under vissa förutsättningar införsel av varor av väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i nordatlantiska fördraget när dessa deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna utanför sin egen stat. Enligt artikel 143.1 h i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna undanta transaktioner från skatteplikt när det gäller import av varor till en medlemsstat som är part i nordatlantiska fördraget, om den görs av väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i detta fördrag och varorna är avsedda att användas av dessa styrkor eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna.
I 94 § i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefrihet för varor som importeras. Skattefri är, enligt 1 mom. 24 punkten i paragrafen, importen av varor som importerats för användning enligt 129 c § av försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget, under förutsättning att grunden för den skatt som ska betalas på importen ökad med mervärdesskattens andel är minst 170 euro. Enligt 129 c § 2 mom. i mervärdesskattelagen återbetalas till försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som har köpts för officiellt bruk av försvarsmaktens väpnade styrkor i Finland eller av den civilpersonal som åtföljer dem när de väpnade styrkorna deltar i en gemensam försvarsinsats. Rätten till återbäring gäller även den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster för försörjning av deras mässar eller marketenterier i Finland.
Tillämpningsområdet för de nuvarande skattebefrielser som gäller försvarsinsatser inom ramen för EU och Nato i mervärdesskattelagen omfattar endast varor som förts in för officiellt bruk av försvarsmakten i en annan stat eller den civilpersonal som åtföljer den eller för försörjning av styrkornas mässar eller marketenterier. Undantagna från skatteplikt är enligt artikel 143.1 h i mervärdesskattedirektivet import av varor av väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i fördraget, om varorna är avsedda att användas av dessa styrkor eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier. På motsvarande sätt som ordalydelsen i artikeln i direktivet omfattar tillämpningsområdet för skattebefrielser för införsel för officiellt bruk enligt artikel 18 i avtalet om försvarssamarbete utöver införsel som görs av amerikanska styrkor också införsel av varor som görs av avtalsentreprenörer, om de varor som avtalsentreprenörerna för in är avsedda för slutlig användning av amerikanska styrkor eller för deras räkning, inklusive till stöd för sådana militära serviceverksamheter som avses i artiklarna 21 och 22 i detta avtal, eller om varorna är avsedda för bruk eller konsumtion inom ramen för genomförandet av ett kontrakt med amerikanska styrkor eller för deras räkning eller om varorna är avsedda för användning i produkter eller anläggningar som används av amerikanska styrkor.
I punktskattedirektivet och punktskattelagen finns en bestämmelse om skattebefrielse som gäller Natos gemensamma försvarsansträngningar. Befriade från punktskatt är produkter som i enlighet med 18 § 1 mom. 3 punkten i punktskattelagen är avsedda att användas i Finland av de väpnade styrkorna för andra medlemsländer i Nato för styrkornas eget bruk, för civilpersonal som medföljer dem eller för deras mässar och marketenterier. Bestämmelsen omfattar både officiellt och personligt bruk. Med produkter avses både sådana produkter som omfattas av EU:s harmoniserade punktbeskattning (bränslen, elström, alkohol och tobak) och sådana som omfattas av den nationella punktskatten, såsom läskedrycker och dryckesförpackningar.
Om punktskattepliktiga produkter som förvärvats i ett annat medlemsland för ändamål som anges i 18 § 1 mom. 3 punkten förs in i Finland, ska de enligt 18 § 3–5 mom. i punktskattelagen åtföljas av ett intyg om undantag.
Om punktskattepliktiga produkter importeras från områden utanför Europeiska unionen för ändamål som nämns i 18 § 1 mom. 3 punkten, gäller enligt 18 § 6 mom. i punktskattelagen i fråga om förfarandet för förverkligande av skattefrihet vad som föreskrivs om tullfrihet för motsvarande produkter.
Skattefria är enligt 12 § (85/2021) 2 punkten i fordonsskattelagen (1281/2003) fordon som på grundval av bland annat ett internationellt avtal är skattefria.
EU har exklusiv befogenhet på tullunionens område (FEUF artikel 3). Bestämmelserna om tullfrihet bygger på EU-lagstiftningen. I artikel 131.1 i rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse (nedan
tullfrihetsförordningen
) föreskrivs att medlemsstaterna får bevilja befrielse till militär personal som i enlighet med internationella överenskommelser är stationerad inom en medlemsstats territorium men inte lyder under dess befäl. Exporttullar tas för närvarande inte annars ut inom EU. Nationell tullagstiftning tillämpas i Finland på tullklarering, tullövervakning och tullbeskattning av varor som förs in i och ut från Europeiska unionens tullområde samt av varor som transporteras via Finlands tullområde, utöver vad som bestäms om detta i unionslagstiftningen. Genom lag kan tullbefrielser som ingår i det avtal som ska sättas i kraft tillämpas direkt med stöd av avtalet och det är inte nödvändigt att ändra den nationella tullagen (304/2016).
Enligt artikel 18.3 i avtalet om försvarssamarbete ska de amerikanska styrkorna förse de finska myndigheterna med Nato-formulär 302. Formulär 302 används för att förenkla och underlätta tullklareringen av varor som befordras eller används inom ramen för militär verksamhet. Tullmyndigheten i varje EU-medlemsstat inom vars territorium styrkor som är berättigade att använda Nato-formulär 302 är stationerade ska i enlighet med artikel 221 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 för genomförande av unionens tullkodex (EU) nr 952/2013 utse det eller de tullkontor som ansvarar för tullformaliteter och tullkontroller avseende varor som ska befordras eller användas inom ramen för militär verksamhet. I enlighet med artikel 141.6 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 för komplettering av unionens tullkodex (ändrad genom förordning (EU) 2020/877) får formuläret lämnas in också på annat sätt än genom elektronisk databehandlingsteknik.
I enlighet med gällande 94 § 1 mom. 24 punkten i mervärdesskattelagen, 18 § 1 mom. 3 punkten i punktskattelagen och artikel 18 i avtalet om försvarssamarbete beviljas skattebefrielse genom tillämpning av direkt befrielse, om ett adekvat intyg på att varorna uppfyller de krav som ställs för tullfrihet och skattefrihet i artikeln uppvisas i samband med införseln. När det gäller införsel av de amerikanska styrkorna betyder detta i regel Nato-formulär 302. När det gäller avtalsentreprenörerna är förutsättningen för att direkt skattefrihet ska tillämpas att de i samband med införseln lämnar Tullen ett intyg bestyrkt av de amerikanska styrkorna om att varorna eller tjänsterna är avsedda för de amerikanska styrkorna och varorna används i enlighet med begränsningarna och förutsättningarna i avtalet om försvarssamarbete endast inom ramen för kontrakt med de amerikanska styrkorna. Som ett adekvat intyg kan till exempel ett sådant intyg som avses i artikel 16.2 i avtalet om försvarssamarbete användas.
En grundregel om behörighet vid mervärdesbeskattning av import finns i 160 § i mervärdesskattelagen. Enligt dess 1 mom. svarar Tullen för beskattningen av och tillsynen över import av varor, om den som är skattskyldig för importen inte är införd i registret över mervärdesskattskyldiga vid den tidpunkt då skyldigheten att betala skatt uppkommer. I enlighet med bestämmelserna i avtalet om försvarssamarbete ska de amerikanska styrkorna och de amerikanska avtalsentreprenörerna i princip inte införas i registret över mervärdesskattskyldiga, varför beskattningen vid import därmed i fråga om dem normalt hör till Tullens behörighet.
Enligt 101 § 2 mom. i mervärdesskattelagen tillämpas, till den del det gäller mervärdesbeskattning som Tullen ansvarar för i enlighet med 160 § 1 och 2 mom., på förfarandet vid import av varor, betalning, återbäring och återindrivning av skatt samt på annat förfarande, på uppskov med betalning av skatt, säkerheter, skatteförhöjning, felavgift, efterbeskattning och sökande av ändring samt på sekretess i fråga om uppgifter och på utlämnande och erhållande av sekretessbelagda uppgifter, vad som i tullagstiftningen föreskrivs om tull, om inte något annat föreskrivs i denna lag.
I de situationer som avses i artikel 18 i avtalet om försvarssamarbete verkställer Tullen i praktiken punktbeskattningen, om produkterna förs in från ett område utanför unionen. Bestämmelser om hur Tullens och Skatteförvaltningens behörighet är fördelad finns i 3 § i punktskattelagen. På förfaranden vid betalning, återbetalning och återkrav av skatt och på andra förfaranden samt på säkerheter, skatteförhöjning, felavgift, efterbeskattning, uppgiftsskyldighet, föreläggande av vite och ändringssökande samt på sekretessen för uppgifter och utlämnande och erhållande av sekretessbelagda uppgifter tillämpas då vad som i tullagstiftningen föreskrivs om tull, om inte något annat föreskrivs i denna lag eller i respektive lag om punktskatt eller accis. Punktskatt ska dock betalas innan punktskattepliktiga produkter övergår till fri omsättning.
Enligt artiklarna 116.1 a och 117 i unionens tullkodex ska import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges, om import- eller exporttull har tagits ut med ett för stort belopp. Enligt artikel 121.1 a i unionens tullkodex ska ansökan om återbetalning eller eftergift i enlighet med artikel 116 inges till tullmyndigheterna inom tre år från dagen för underrättelse om tullskulden, när det rör sig om import- eller exporttullbelopp som tagits ut till ett för stort belopp, fel av den behöriga myndigheten eller rättviseskäl.
I situationer där det i samband med införseln inte visas upp ett adekvat intyg som förutsätts för befrielse, lämnar importören en normal tulldeklaration och betalar normalt skatter för införseln (tull, mervärdes- och punktskatt). I fråga om sådan införsel som hör till Tullens behörighet kan skatterna för införseln (tull, mervärdes- och punktskatt) dock senare återbetalas genom en begäran om omprövning till Tullen. I enlighet med detta kan, i situationer där de amerikanska styrkorna i samband med införseln inte uppvisat ett adekvat intyg, skatterna för införseln betalas tillbaka genom att de amerikanska styrkorna gör en begäran om omprövning till Tullen. På motsvarande sätt kan skatter för införsel återbetalas till en avtalsentreprenör som inte är registrerad som mervärdesskattskyldig i Finland genom att denna gör en begäran om omprövning till Tullen. Till begäran om omprövning fogas ett intyg bestyrkt av de amerikanska styrkorna om att varorna eller tjänsterna är avsedda för de amerikanska styrkorna och varorna används i enlighet med begränsningarna och förutsättningarna i avtalet om försvarssamarbete endast inom ramen för kontrakt med de amerikanska styrkorna.
I fråga om sådan införsel som hör till Skatteförvaltningens behörighet uppbär Tullen endast tull på basis av tulldeklarationen och Skatteförvaltningen uppbär mervärdesskatt på basis av mervärdeskattedeklarationen. Enligt 102 § 1 mom. 2 punkten i 10 kap. i mervärdesskattelagen får den skattskyldige dra av skatten på en vara som han importerar. I situationer där en avtalsentreprenör som är registrerad som mervärdesskatteskyldig i Finland inte uppvisat ett sådant intyg som är en förutsättning för skattebefrielse i samband med införseln, kan denne registrerat mervärdesskattskyldige som importör dra av skatten för införseln i enlighet med 102 §.
Artikel 18.4 innebär att produkter och materiel som förts in i enlighet med artikeln ska användas uteslutande för de amerikanska styrkornas verksamhet i enlighet med avtalet om försvarssamarbete. Produkter och materiel får inte föras ut på den finska marknaden eller EU:s inre marknad. Detta konkretiseras av en förpliktelse i punkt 6 enligt vilken parternas behöriga myndigheter ska samarbeta för att motverka missbruk av de undantag som anges i artikeln. Samma sak är också tillämplig på missbruk av skattebefrielser. Punkt 4 hör dessutom samman med att avtalsentreprenörerna omfattas av befrielser i enlighet med artikel 18 endast då de levererar varor eller producerar tjänster till de amerikanska styrkorna som ett led i verksamhet som hör till avtalet om försvarssamarbete. Om en avtalsentreprenör fungerar på den finska marknaden också i övrigt, ska denne följa villkoren i den nationella lagstiftningen till fullo.
Artikel 18 i avtalet om försvarssamarbete innebär ett undantag från importkraven i den nationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen i fråga om varor, materiel, förnödenheter, utrustning och annan egendom som förs in till finskt territorium. Förenta staterna är dock skyldiga att respektera den finska lagstiftningen. Bestämmelser om villkoren för import av djur, livsmedel av animaliskt ursprung och sammansatta produkter, animaliska biprodukter och därav framställda produkter, växter, vegetabiliska produkter och livsmedel och foder av icke-animaliskt ursprung samt om den officiella tillsynen över dessa produkter när de förs över EU:s yttre gräns från länder utanför EU till EU:s territorium finns i EU-förordningar som har behandlats ingående i samband med regeringspropositionen om Nato Sofa (RP 90/2023 rd, s. 27–28). Efter användning tillämpas EU-lagstiftning och nationell lagstiftning på åtgärderna för att samla in och förstöra dessa produkter. Den internationella växtskyddskonventionen (IPPC) och de internationella standarder som lyder under den förpliktar alla avtalsparter. Standarder som är förpliktande vid import är bland annat ISPM 15 om träemballage och ISPM 41 om hantering och rengöring av begagnade maskiner, fordon och utrustning.
Införseln kan också gälla strålkällor, kemikalier, läkemedel och blodprodukter. Bestämmelser om joniserande strålning finns i strålsäkerhetslagen (859/2018) och grundar sig på strålsäkerhetsdirektivet 2013/59/Euratom. Enligt 76 § i den lagen är import av slutna strålkällor tillåten endast om förutsättningarna i lagen uppfylls. Undantag från kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (nedan
Reach-förordningen
), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar (nedan
CLP-förordningen
) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (nedan
biocidförordningen
) inom försvaret möjliggörs utifrån EU-lagstiftningen genom 3 § 4 mom. i kemikalielagen (599/2013). Bestämmelser om tillstånd och andra krav för import och export av läkemedel finns i läkemedelslagen baserat på läkemedelsdirektivet 2001/83/EG och när det gäller veterinärmedicinska läkemedel i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/6 om veterinärmedicinska läkemedel och om upphävande av direktiv 2001/82/EG (nedan
EU:s förordning om veterinärmedicinska läkemedel
). I 9 § i blodtjänstlagen (197/2005) ställs krav på blodprodukters spårbarhet för inrättningarna för blodtjänst och verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården. Föremål för införsel kan också vara tobaks- eller alkoholprodukter eller ämnen som klassificeras som narkotika. Enligt tobakslagen får tuggtobak, tobak för användning i näsan och tobak för användning i munnen inte föras in i landet. I alkohollagen krävs tillstånd eller anmälan för import av alkoholprodukter i vissa situationer. Import av narkotika är förbjuden förutom av till exempel medicinska skäl. Finland och Förenta staterna har förbundit sig till FN:s allmänna narkotikakonvention. Förbjudna är också de narkotikapreparat som anges i lagar på EU-nivå och nationell nivå.
Det undantag om krav vid införsel som möjliggörs i avtalet om försvarssamarbete är motiverat för att styrkorna smidigt ska komma in i landet och gör det möjligt att förflytta sig från ett land till ett annat. Uppfyllandet av kraven i lagstiftningen kan försvåra de amerikanska styrkornas verksamhet enligt avtalet om försvarssamarbete i praktiken. Undantaget enligt artikeln är dock avgränsat i det avseendet att mängden materiel som förs in med stöd av artikel 18.3 förutsätts vara rimlig och med stöd av punkterna 1, 4 och 6 kan man tolka att materiel som förs in är avsett endast för de amerikanska styrkornas bruk för verksamhet i enlighet med avtalet om försvarssamarbete. Dessutom begränsar de amerikanska styrkornas skyldighet att respektera den finska lagstiftningen hur pass omfattande det går att avvika från lagstiftningen.
Förutsättningarna för införsel i den sektorsspecifika lagstiftning som beskrivs ovan grundar sig delvis på EU-lagstiftningen, men det har ansetts vara möjligt att avvika från den på de grunder som konstateras i avsnittet om EU-rätt (se avsnitt 3). När man fått erfarenhet av tillämpningen av avtalet om försvarssamarbete, kan det i fortsättningen dock finnas ett behov att bedöma ändringsbehov i den nationella lagstiftningen.
Införseln ska också vara befriad från tullar, import- och registreringsavgifter och andra liknande kostnader, inbegripet skatter.
Artikel 19. Införsel, utförsel och överlåtelse av varor för personligt bruk.
I artikel 19 i avtalet om försvarssamarbete finns en bestämmelse om införsel, utförsel och överlåtelse av varor för personligt bruk. Artikeln grundar sig på artikel XI i Nato Sofa, som gäller införsel och utförsel samt tullar och skatter som ska betalas i samband med dem, och kompletterar den.
Enligt huvudregeln i artikel XI.1 i Nato Sofa ska medlemmar av en styrka eller en civil komponent liksom deras anhöriga omfattas av tullagstiftningen i den mottagande staten, om inte annat uttryckligen har angetts i avtalet. I artikel XI.5 i Nato Sofa föreskrivs att en medlem av en styrka eller en civil komponent har rätt att tullfritt föra in personliga ägodelar och möbler för den tid som tjänstgöringen varar vid sin första ankomst för att inleda sin tjänstgöring i den mottagande staten, eller vid den tidpunkt då eventuella anhöriga först anländer för att ansluta sig till personen. Om rätten för medlemmar av en styrka eller en civil komponent att skattefritt och tullfritt tillfälligt föra in motorfordon avsedda för eget eller anhörigas personliga bruk bestäms i artikel XI.6. Denna rätt att skattefritt och tullfritt tillfälligt föra in motorfordon gäller bara medlemmar av en styrka eller en civil komponent och bestämmelsen ger inte deras anhöriga samma rättighet. Enligt bestämmelserna i artikel XI.7 är annan införsel än den ovannämnda enligt artikeln inte berättigad till befrielse från tullar eller andra villkor.
I artikel XI.8 och XI.9 i Nato Sofa finns bestämmelser om återutförsel och överlåtelse av varor som förts in i landet tullfritt och skattefritt enligt artikel XI.5 och XI.6. Sådana varor som tullfritt förts in i landet får fritt återutföras under förutsättning att de verkligen har förts in i enlighet med villkoren i punkt 5 eller 6. Sådana varor ska normalt inte överlåtas i den mottagande staten vare sig genom försäljning eller som gåva, såvida inte de berörda myndigheterna i den mottagande staten tillåtit detta i vissa särskilda fall enligt de villkor som de fastställt. Enligt artikel XI.9 får varor som inköpts i den mottagande staten föras ut från denna endast i enlighet med de regler som gäller i den mottagande staten. I artikel XI.1-XI.10 i Nato Sofa avses med tullar sådana tullavgifter och andra avgifter och skatter som ska betalas vid införsel och utförsel.
Enligt artikel 19.1 i avtalet om försvarssamarbete får medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga samt amerikanska avtalsentreprenörer under sitt uppdrag på finskt territorium tull- och skattefritt föra in egna personliga ägodelar, möbler, ett privat motorfordon per person över arton år och andra varor avsedda för eget personligt bruk eller hushållsbruk. Denna förmån gäller inte bara varor som tillhör sådana personer, utan också varor som skickas till dem som gåvor eller levereras till dem enligt avtal som ingåtts med personer som inte har hemvist på finskt territorium. Införselmängden får inte överstiga vad som är rimligt för personligt bruk och varorna får inte till antal eller slag tyda på att de förs in för kommersiella ändamål. Denna punkt, inklusive beaktande av begränsningar för införsel av vissa varor, genomförs i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden.
Bestämmelsen i punkt 1 motsvarar i princip bestämmelserna om införsel i Nato Sofa. Till skillnad från Nato Sofa tillåts genom bestämmelsen också införsel av privata motorfordon för anhöriga och förmånerna om införsel utvidgas till att gälla också amerikanska avtalsentreprenörer. Som komplettering till Nato Sofa utvidgas förmånerna i punkten dessutom till att gälla gåvor som skickas till de personer som avses i punkten eller försändelser som levereras till dem enligt avtal.
Enligt artikel 19.2 i avtalet om försvarssamarbete får sådana varor som avses i punkt 1 i denna artikel och andra varor som förvärvats skatte- och/eller tullfritt inte säljas eller på annat sätt överlåtas till personer på finskt territorium som inte har rätt att tullfritt föra in sådana varor, om inte en sådan överlåtelse godkänns av behöriga finska myndigheter. Ett sådant godkännande krävs inte för gåvor till välgörenhet. Slutmottagaren av varorna ansvarar för att betala eventuella skatter som påförs till följd av transaktioner med personer som inte har rätt att föra in sådana varor. Medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga samt amerikanska avtalsentreprenörer får fritt överlåta sådan egendom som avses i punkt 1 i denna artikel sinsemellan, och sådana överlåtelser ska vara skatte- och/eller tullfria. De amerikanska styrkorna ska föra register över sådana överlåtelser av skatte- och tullfria varor. De finska myndigheterna ska som tillräckligt bevis godta korrekt gjorda polisanmälningar om stöld av tull- eller skattefria varor som tillhör medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga eller amerikanska avtalsentreprenörer, vilket ska befria personerna från allt betalningsansvar för skatten eller tullen.
Genom bestämmelsen i punkt 2 avtalas till skillnad från huvudregeln i Nato Sofa om möjligheten att medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga och amerikanska avtalsentreprenörer tullfritt och skattefritt får överlåta sådan införd egendom sinsemellan. Dessutom avtalas i punkten att försäljning och annan överlåtelse till personer på finskt territorium som inte har rätt att tullfritt föra in sådana varor som avses i punkt 1 och andra varor som förvärvats skatte- och/eller tullfritt kräver godkännande av behöriga finska myndigheter. I punkten avtalas också som komplettering till Nato Sofa om möjligheten att skänka sådan egendom till välgörenhet. I Nato Sofa finns inte heller bestämmelser om befrielse från betalning av skatter och tullar utifrån polisanmälningar om stöld av tull- eller skattefria varor.
Enligt punkt 3 får medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga samt amerikanska avtalsentreprenörer, utan några exporttullar eller avgifter, återutföra (eller utföra) alla varor som de fört in till (eller förvärvat i) Finland under sin tjänstgöringsperiod. Bestämmelsen i punkt 3 motsvarar bestämmelserna om utförsel i Nato Sofa.
Enligt punkt 4 ska parternas behöriga myndigheter samarbeta för att motverka missbruk av de undantag som anges i denna artikel.
I mervärdesskattedirektivet och mervärdesskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielser som gäller Natos gemensamma försvarsansträngningar. Från mervärdesskatt befrias genom dem under vissa förutsättningar införsel av varor av väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i nordatlantiska fördraget när dessa deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna utanför sin egen stat. Enligt artikel 143.1 h i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna undanta transaktioner från skatteplikt när det gäller import av varor till en medlemsstat som är part i nordatlantiska fördraget, om den görs av väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i detta fördrag och varorna är avsedda att användas av dessa styrkor eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna.
Bestämmelser om befrielse från mervärdesskatt för personlig egendom hörande till personer som flyttar sin bosättning till gemenskapen finns i rådets direktiv 2009/132/EG av den 19 oktober 2009 om tillämpningsområdet för artikel 143 b och c i direktiv 2006/112/EG vad gäller befrielse från mervärdesskatt vid slutlig import av vissa varor. Enligt artikel 3 i det direktivet ska medlemsstaterna under vissa förutsättningar medge befrielse från mervärdesskatt vid import när det gäller personlig egendom införd av fysiska personer som flyttar sin bosättning från en plats utanför gemenskapen till någon av medlemsstaterna. Denna bestämmelse gäller införsel av sådana personliga ägodelar, möbler och motorfordon tillhörande medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga och anställda av amerikanska avtalsentreprenörer som avses i artikel 19 i avtalet om försvarssamarbete.
I 94 § i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefrihet för varor som importeras. Skattefri är, enligt 1 mom. 24 punkten i paragrafen, importen av varor som importerats för användning enligt 129 c § av försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget, under förutsättning att grunden för den skatt som ska betalas på importen ökad med mervärdesskattens andel är minst 170 euro. Enligt 129 c § 2 mom. i mervärdesskattelagen återbetalas till försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som har köpts för officiellt bruk av försvarsmaktens väpnade styrkor i Finland eller av den civilpersonal som åtföljer dem när de väpnade styrkorna deltar i en gemensam försvarsinsats.
Tillämpningsområdet för de nuvarande skattebefrielser som gäller försvarsinsatser inom ramen för EU och Nato i mervärdesskattelagen omfattar endast varor som förts in för officiellt bruk av försvarsmakten i en annan stat eller den civilpersonal som åtföljer den. Tillämpningsområdet för skattefrihet vid införsel av varor som avses för personligt bruk enligt artikel 19 täcker varor som förs in för personligt bruk av medlemmar av amerikanska styrkor, deras anhöriga och amerikanska avtalsentreprenörers anställda som befinner sig i Finland. För närvarande är det bara diplomatiska representanter och deras familjemedlemmar som har rätt att skattefritt föra in varor för personligt bruk. På samma sätt har chefer och högre tjänstemän för vissa internationella organisationer, som beviljats status som diplomatisk representant, och deras familjemedlemmar motsvarande rätt. I sådana situationer tillämpas för närvarande återbetalningsförfarande på ett heltäckande sätt och utrikesministeriet bekräftar om den sökande har rätt till skattefrihet genom tillämpning av ett elektroniskt förfarande.
I punktskattedirektivet och punktskattelagen finns en bestämmelse om skattebefrielse som gäller Natos gemensamma försvarsansträngningar. Befriade från punktskatt är produkter som i enlighet med 18 § 1 mom. 3 punkten i punktskattelagen är avsedda att användas i Finland av de väpnade styrkorna för andra medlemsländer i Nato för styrkornas eget bruk, för civilpersonal som medföljer dem eller för deras mässar och marketenterier. Bestämmelsen omfattar både officiellt och personligt bruk. Med produkter avses både sådana produkter som omfattas av EU:s harmoniserade punktbeskattning (bränslen, elström, alkohol och tobak) och sådana som omfattas av den nationella punktskatten, såsom läskedrycker och dryckesförpackningar. Dessutom får en medlem av en väpnad styrka eller en civil komponent eller dennes anhöriga vid sin första ankomst till Finland skattefritt föra in ett fordon.
Om punktskattepliktiga produkter som förvärvats i ett annat medlemsland för ändamål som anges i 18 § 1 mom. 3 punkten förs in i Finland, ska de enligt 18 § 3–5 mom. i punktskattelagen åtföljas av ett intyg om undantag.
Om punktskattepliktiga produkter importeras från områden utanför Europeiska unionen för ändamål som nämns i 18 § 1 mom. 3 punkten, gäller enligt 18 § 6 mom. i punktskattelagen i fråga om förfarandet för förverkligande av skattefrihet vad som föreskrivs om tullfrihet för motsvarande produkter.
Fria från bilskatt är enligt 24 § (128/2024) 1 mom. i bilskattelagen (777/2020) bland annat fordon som är avsedda att ägas och användas av en aktör eller person som med stöd av ett internationellt avtal är befriad från bilskatt. Ett fordon som med stöd av ett internationellt avtal är befriat från bilskatt får inte utan att skatt betalas säljas, hyras ut eller på något annat sätt överlåtas eller vederlagsfritt överlämnas för användning på annat sätt än enligt de förutsättningar och begränsningar som nämns i avtalet i fråga.
Med stöd av artikel 128.1 b i EU:s tullfrihetsförordning får en medlemsstat bevilja tullbefrielse enligt sedvanliga privilegier som beviljas på grund av internationella överenskommelser eller överenskommelser om högkvarter, i vilka antingen ett tredjeland eller en internationell organisation är avtalsslutande part. Även om importen är tullfri och skattefri, ska varorna ändå tullklareras i enlighet med EU:s tullagstiftning och Finlands nationella tullagstiftning. För närvarande tas exporttullar inte ut inom EU.
Till mervärdesskattelagen fogas en bestämmelse om att import av sådana varor för personligt bruk som avses i artikel 19 i avtalet om försvarssamarbete är skattefri. Skattefriheten för införseln föreslås beviljas i form av direkt befrielse, om den medlem av de amerikanska styrkorna, dennes anhöriga eller den anställda av en amerikansk avtalsentreprenör som är importör vid tidpunkten för införseln innehar ett adekvat intyg över att han eller hon i enlighet med förutsättningarna och begränsningarna i avtalet om försvarssamarbete har rätt till tullfri och skattefri införsel. Enligt bestämmelsen ska den som importerar en vara på begäran för Tullen visa upp ett adekvat intyg. Som ett adekvat intyg kan till exempel ett identitetskort eller något annat tillförlitligt intyg användas. I praktiken lämnar importören en normal elektronisk tulldeklaration där denne hänvisar till tullfrihet och skattefrihet. Tullen begär enligt egen prövning att importören visar upp det intyg som förutsätts för befrielsen.
Enligt 160 § 1 mom. i mervärdesskattelagen svarar Tullen för beskattningen av och tillsynen över import av varor, om den som är skattskyldig för importen inte är införd i registret över mervärdesskattskyldiga vid den tidpunkt då skyldigheten att betala skatt uppkommer. Tullen är skattemyndighet också när den skattskyldige är en fysisk person och importen inte anknyter till den skattskyldiges affärsverksamhet. I fråga om medlemmar av amerikanska styrkor, familjemedlemmar som hör till deras hushåll och anställda av amerikanska avtalsentreprenörer hör beskattningen av införsel således till Tullens behörighet.
Enligt 101 § 2 mom. i mervärdesskattelagen tillämpas, till den del det gäller mervärdesbeskattning som Tullen ansvarar för i enlighet med 160 § 1 och 2 mom., på förfarandet vid import av varor, betalning, återbäring och återindrivning av skatt samt på annat förfarande, på uppskov med betalning av skatt, säkerheter, skatteförhöjning, felavgift, efterbeskattning och sökande av ändring samt på sekretess i fråga om uppgifter och på utlämnande och erhållande av sekretessbelagda uppgifter, vad som i tullagstiftningen föreskrivs om tull, om inte något annat föreskrivs i denna lag.
I de situationer som avses i artikel 19 i avtalet om försvarssamarbete verkställer Tullen i praktiken punktbeskattningen, om produkterna förs in från ett område utanför unionen. Bestämmelser om hur Tullens och Skatteförvaltningens behörighet är fördelad finns i 3 § i punktskattelagen. På förfaranden vid betalning, återbetalning och återkrav av skatt och på andra förfaranden samt på säkerheter, skatteförhöjning, felavgift, efterbeskattning, uppgiftsskyldighet, föreläggande av vite och ändringssökande samt på sekretessen för uppgifter och utlämnande och erhållande av sekretessbelagda uppgifter tillämpas då vad som i tullagstiftningen föreskrivs om tull, om inte något annat föreskrivs i denna lag eller i respektive lag om punktskatt eller accis. Punktskatt ska dock betalas innan punktskattepliktiga produkter övergår till fri omsättning.
Enligt artiklarna 116.1 a och 117 i unionens tullkodex ska import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges, om import- eller exporttull har tagits ut med ett för stort belopp. Enligt artikel 121.1 a i unionens tullkodex ska ansökan om återbetalning eller eftergift i enlighet med artikel 116 inges till tullmyndigheterna inom tre år från dagen för underrättelse om tullskulden, när det rör sig om import- eller exporttullbelopp som tagits ut till ett för stort belopp, fel av den behöriga myndigheten eller rättviseskäl.
I situationer där en medlem av de amerikanska styrkorna, dennes anhöriga eller en anställd av en amerikansk avtalsentreprenör inte har eller vid tidpunkten för införseln inte kan visa upp ett adekvat intyg som förutsätts för befrielse, lämnar importören en normal tulldeklaration och betalar normalt skatter för införseln (tull, mervärdes- och punktskatt). Skatterna för införseln kan dock senare återbetalas genom en begäran om omprövning till Tullen. Till begäran om omprövning ska fogas ett adekvat intyg över att importören har rätt till tullfri och skattefri införsel enligt de förutsättningar och begränsningar som överenskommits i avtalet om försvarssamarbete.
Vid förhandlingarna konstaterades att artikel 19.1 om skattefri och tullfri införsel även innefattar att de personer som nämns i den har rätt att föra in sina personliga ägodelar i Finland och ta emot försändelser som är adresserade till dem i Finland under sitt uppdrag på finskt territorium. Denna införsel får dock inte överstiga vad som är rimligt för personligt bruk och varorna får inte till antal eller slag tyda på att de förs in för kommersiella ändamål. I den nationella lagstiftningen och i EU-lagstiftningen finns bestämmelser om införsel för personligt bruk av till exempel livsmedel, läkemedel (inbegripet läkemedel som innehåller ämnen som klassificeras som narkotika), produkter av animaliskt och vegetabiliskt ursprung, tobaksprodukter och alkoholdrycker.
I EU-lagstiftningen är införsel av livsmedel och djur för personligt bruk antingen begränsad eller helt förbjuden. En resenär får inte föra med sig eller skicka som postpaket till en privatperson kött, köttprodukter, mjölk och andra mejeriprodukter. Även för andra livsmedel av animaliskt ursprung finns det viktbegränsningar för tillåten införsel av hemkomstgåvor. Dessutom finns det förbud som gäller färska växter, frukter och bär som förs in som hemkomstgåvor.
Bestämmelser om läkemedel finns i läkemedelslagen och i statsrådets förordning om personlig införsel av läkemedelspreparat till Finland (1088/2002). Förutsättningarna för personlig införsel av läkemedel gäller bland annat säljtillstånd, leverantören av läkemedlet och personens ordination av läkemedlet. Det är förbjudet att föra in läkemedelssubstanser. Från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får man till Finland föra in läkemedel för personligt bruk för högst ett års förbrukning och per post ta emot högst en mängd som motsvarar tre månaders förbrukning. Från en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får man till Finland föra in en mängd som motsvarar högst tre månaders förbrukning och att ta emot läkemedel per post är inte tillåtet. Läkemedel som innehåller ämnen som klassificeras som narkotika omfattas av strängare restriktioner. Det har föreskrivits separat om läkemedel för husdjur som privatpersoner för med sig.
I tobakslagen (62–67 §) begränsas resandeinförsel av tobaksprodukter och motsvarande produkter. Minderåriga får inte föra in tobaksprodukter eller nikotinvätska i landet. Mängden tuggtobak, tobak för användning i näsan, tobak för användning i munnen och nikotinvätska som en privatperson har rätt att föra in är begränsad. En privatperson får inte från en näringsidkare skaffa eller ta emot tobaksprodukter, elektroniska cigaretter, nikotinvätskor eller örtprodukter för rökning per post, som varutransport eller på något annat sätt från andra länder. I tobakslagen finns dessutom bestämmelser om tidsgränser när det handlar om resandeinförsel från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och kvantitativa begränsningar i fråga om resandeinförsel av tobaksprodukter vilkas förpackningsmärkningar inte uppfyller kraven i tobakslagen.
I alkohollagen finns begränsningar av personlig införsel av alkoholprodukter. Alkoholdrycker får utan särskilt importtillstånd importeras för eget bruk av en person som uppnått myndighetsåldern. Den som är under 20 år får inte föra in starka alkoholdrycker i landet. Sprit får inte importeras utan tillstånd. En utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bosatt person som på något annat sätt än med flyg anländer till Finland från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får inte föra in alkoholdrycker i landet, om hans eller hennes vistelse i Finland inte är en genomresa och varar högst tre dygn.
Artikel 19.1 i avtalet om försvarssamarbete avviker från de fastställda förbuden och begränsningarna i lagstiftningen om livsmedel, animaliska och vegetabiliska produkter, läkemedel, tobak och alkoholdrycker som beskrivs ovan. I punkt 1 nämns att införselmängden av varor ska vara rimlig. I övrigt finns inga närmare produktspecifika begränsningsbestämmelser i artikeln. I slutet av punkt 1 konstateras dock att punkten, inklusive beaktande av begränsningar för införsel av vissa varor, genomförs i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden. De amerikanska styrkorna informeras om de begränsningar och förbud av import som beskrivs ovan och som grundar sig på finsk lagstiftning och EU-lagstiftning med hjälp av gemensamt överenskomna metoder.
Artikel 19.2 i avtalet om försvarssamarbete möjliggör att medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga samt amerikanska avtalsentreprenörer fritt får överlåta varor som de fört in i landet sinsemellan. Denna punkt kan innebära ett undantag från de nationella bestämmelser som gäller överlåtelse av de beskrivna produkterna, om Förenta staternas lagstiftning tillåter sådan verksamhet som är förbjuden i Finland. Exempelvis detaljförsäljning av läkemedel till konsumenter är begränsad till en uppgift för apoteken (38 a § i läkemedelslagen) och lagstiftningen gäller inte överlåtelse av läkemedel mellan privatpersoner. Med stöd av alkohollagen är försäljning av alkoholdrycker tillståndspliktig verksamhet och alkoholdrycker får inte heller utan arvode förmedlas eller överlåtas till personer till vilka det enligt 37 § inte får säljas alkoholdrycker. I tobakslagen förbjuds försäljning, överlåtelse och förmedling av tuggtobak, tobak för användning i näsan och tobak för användning i munnen liksom försäljning och överlåtelse av vissa nikotinhaltiga vätskor. Dessutom är det förbjudet att sälja tobaksprodukter och nikotinvätskor till minderåriga.
Undantagets praktiska betydelse torde dock vara liten, eftersom införselmängden är begränsad enligt artikel 19.1, eventuell överlåtelse av produkterna sker endast mellan de personer som nämns i punkt 1 och artikeln möjliggör ingen omfattande handel med sådana produkter. Emellertid ska parternas behöriga myndigheter med stöd av punkt 4 samarbeta för att motverka missbruk av undantag, såsom omfattande försäljning av produkterna. USA omfattas av en skyldighet att respektera Finlands lagstiftning och de amerikanska styrkorna följer gällande lagstiftning i Förenta staterna. Det är skäl att bedöma behovet av ändringar i den nationella lagstiftningen, när det finns erfarenhet av de amerikanska styrkornas verksamhet i landet enligt avtalet om försvarssamarbete.
Med stöd av punkt 3 får medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga samt amerikanska avtalsentreprenörer, utan några exporttullar eller avgifter, återutföra (eller utföra) alla varor som de fört in till (eller förvärvat i) Finland under sin tjänstgöringsperiod.
Artikel 20. Tullförfaranden.
Artikeln gäller all införsel och utförsel som avses i avtalet.
Enligt punkt 1 ska Finland vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att sådan införsel och utförsel som avses i detta avtal klareras smidigt och snabbt. Eventuell tullkontroll ska genomföras skyndsamt.
Enligt punkt 2 ska tullkontroller inom ramen för detta avtal genomföras i enlighet med de förfaranden som behöriga finska myndigheter och de amerikanska styrkorna gemensamt kommit överens om. Den finska tullmyndighetens tullkontroller vid införsel eller utförsel av personlig egendom som tillhör medlemmar av de amerikanska styrkorna eller deras anhöriga ska genomföras när egendomen levereras till eller hämtas från personens bostad eller i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden.
Enligt punkt 1 och 2 ska tullkontroller genomföras i enlighet med de förfaranden som behöriga finska myndigheter och de amerikanska styrkorna gemensamt kommit överens om och avsikten är att de ska genomföras så smidigt och snabbt som möjligt utan att äventyra tullövervakningen.
Med begreppet "behöriga finska myndigheter" avses i artikeln den finska Tullen. I slutet av artikel 20.2 gjordes ett tillägg enligt vilket den finska tullmyndigheten kan kontrollera införsel eller utförsel av personlig egendom som tillhör medlemmar av de amerikanska styrkorna eller deras anhöriga i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden. I praktiken utför Tullen kontroller vid gränserna, vilket främst betyder vid landets gränser, i hamnar och på flygplatser. Utgångspunkten är att inga undantagsförfaranden ska avtalas om sådana tullkontroller.
Enligt punkt 3 får officiell amerikansk information föras in på och föras ut från finskt territorium utan att kontrolleras. Bestämmelsen innebär i praktiken att sådan information är okränkbar oberoende av förmedlingssätt. Enligt definitionen i artikel 2.9 är officiell amerikansk information sådan information som ägs av Förenta staterna, produceras av Förenta staterna eller för dess räkning eller står under Förenta staternas kontroll, inbegripet när sådan information i den dagliga verksamheten står under en avtalsentreprenörs kontroll eller används av en avtalsentreprenör för den amerikanska regeringens räkning. Bestämmelsen kan anses påminna om den frihet för en diplomatisk beskicknings kommunikation och den okränkbarhet för officiell korrespondens som garanteras i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (FördrS 3 och 4/1970). Enligt artikel 20.4 ska de amerikanska militära myndigheterna vid de anläggningar där amerikanska styrkor är förlagda vidta de åtgärder som krävs för att förhindra att de rättigheter som följer av tullbestämmelserna i Nato Sofa och detta avtal missbrukas. De amerikanska militära myndigheterna och de finska myndigheterna ska samarbeta i utredningar av misstänkta överträdelser av tullbestämmelser.
I artikel 2 finns ingen definition av termen "tullkontroll". Definitionen ska förstås i enlighet med EU:s tullagstiftning och Finlands nationella tullagstiftning. Med tullkontroller avses särskilda åtgärder som vidtas av tullmyndigheterna för att säkerställa efterlevnad av lagstiftningen. Till tullkontrollerna kan bland annat höra att kontrollera varor, ta prov, kontrollera att de uppgifter som lämnats är korrekta och fullständiga, säkerställa att handlingar finns, är äkta och giltiga, kontrollera transportmedel eller lager samt kontrollera resgods. Det intyg som avses i artikel 18.3 kan också ersätta tullkontroller. I artikel 18.6 konstateras att parternas behöriga myndigheter ska samarbeta för att motverka missbruk av de undantag som anges i artikeln.
Artikel 21. Militära serviceverksamheter.
Artikeln gäller verksamheter som erbjuds medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga och annan bemyndigad personal som parterna kommit överens om.
Rätten att erbjuda verksamheter avsedda för styrkornas medlemmar kan anses grunda sig på artikel XI.4 i Nato Sofa som tolkats innefatta rätt för Nato-medlemsstaternas styrkor att på den mottagande statens territorium hålla kantiner och provianteringscentraler. Artikel 21 i avtalet om försvarssamarbete går dock delvis längre än Nato Sofa. Artikeln omfattar olika tjänster på ett bredare sätt än Nato Sofa och tjänsterna erbjuds utöver medlemmarna i de amerikanska styrkorna även deras anhöriga och annan personal som man kommit överens om.
I artikel 21.1 finns en bestämmelse om amerikanska styrkors rätt att på gemensamt överenskomna platser på finskt territorium inrätta marketenterier, intendenturer, andra försäljningsställen, mässar, centrum för sociala aktiviteter och utbildning samt rekreationsområden för medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga och annan bemyndigad personal som parterna kommit överens om. De amerikanska militära myndigheterna får driva och förvalta ovannämnda militära serviceverksamheter själva eller genom kontrakt. Finland ska inte kräva licens, tillstånd, inspektion eller annan tillsyn för reglering av militära serviceverksamheter. Parternas behöriga myndigheter ska samarbeta när det gäller frågor som kan uppstå i samband med dessa verksamheter.
De verksamheter som avses i punkten kan vara till exempel träningslokaler, utbildningsverksamhet eller minnessaker eller mellanmål som säljs i samband med övningar. I marketenterierna kan det också säljas till exempel alkohol och tobak. I serviceverksamheterna kan också ingå apotek som drivs av de amerikanska styrkorna. Artikeln omfattar inte hälso- och sjukvårdstjänster med undantag av optikertjänster. Om tillhandahållandet av en tjänst kräver en yrkeslicens utöver det egentliga verksamhetstillståndet, tillämpas förutom artikel 21 också artikel 10.3.
Tjänsterna tillhandahålls bara tillfälligt, på gemensamt överenskomna platser och endast medlemmarna i amerikanska styrkor när de deltar i Förenta staternas försvarssamarbete i Finland och deras anhöriga samt annan bemyndigad personal som man kommit överens om. De här platserna kan vara belägna någon annanstans än i de överenskomna anläggningar eller områden som listas i bilagan.
Enligt artikel 21.1 ska Finland inte kräva licens, tillstånd, inspektion eller annan tillsyn för reglering av sådana militära serviceverksamheter som avses i artikeln. Detta betyder att Förenta staterna ansvarar för serviceverksamheterna och de befrias från de krav på licens eller tillstånd, inspektioner och finska myndigheters tillsyn som för motsvarande verksamhet ställs i den finska lagstiftningen. Befrielsen gäller de serviceverksamheter som beskrivs ovan och tillhandahålls med stöd av artikeln samt bygglov, inspektioner i samband med byggarbeten och hanteringen av byggnader och anläggningar i vilka verksamheten bedrivs. Lösningen medför inga problem med konkurrensneutraliteten i förhållande till de verksamhetsutövare som finns på den finska marknaden, eftersom serviceverksamheterna enligt punkt 1 endast tillhandahålls de personer som nämns i punkten i verksamhet i enlighet med avtalet om försvarssamarbete.
Undantaget i punkten om licenser, tillstånd, inspektion och annan tillsyn gäller serviceverksamheter som de amerikanska styrkorna ordnar själva eller genom kontrakt. I bestämmelsen tas inte ställning till om avtalsentreprenörerna är finska eller amerikanska.
I sådana marketenterier och restauranger som avses i artikel 21.1 i avtalet om försvarssamarbete kan också sådana produkter säljas eller tjänster tillhandahållas som är reglerade genom lag i Finland, inbegripet tillståndspliktig verksamhet. Enligt punkt 1 ska Finland inte kräva licens eller tillstånd för eller inspektion eller annan tillsyn av sådana militära serviceverksamheter. Punkten innebär ett undantag i den nationella lagstiftningen i Finland för dessa tjänster och verksamheter. I praktiken skulle serviceverksamheterna enligt den nationella lagstiftningen kunna kräva att tjänsteproducenten registrerar sig eller gör en anmälan till en myndighet, förutom tillståndet. Punkten ska omfatta undantag också från sådana krav. Enligt punkt 3 ska sådana verksamheter och organisationer förvaltas och drivas i enlighet med tillämpliga amerikanska författningar. Förenta staterna har förbundit sig att respektera Finlands lagstiftning enligt artikel 1.2 i avtalet. Av parternas behöriga myndigheter förutsätts också samarbete när det gäller frågor som kan uppstå i samband med serviceverksamheterna. Detta gäller till exempel i situationer av missbruk.
I Finland finns bestämmelser som är viktiga med tanke på krav på licenser och tillstånd, inspektioner och tillsyn när det gäller sådana militära serviceverksamheter som avses i avtalet om försvarssamarbete till exempel inom lagstiftningen om livsmedel, alkohol, tobaksprodukter, läkemedel och miljöskydd. Exempelvis i livsmedelslagen (297/2021) finns bestämmelser om registrering, godkännande och övervakning av livsmedelsverksamheten. Bestämmelser om försäljning av alkoholdrycker finns i alkohollagen (1102/2017) och om försäljning av tobaksprodukter i tobakslagen (549/2016). Försäljning av läkemedel till konsumenter i apotek inom öppenvården regleras i Finland i läkemedelslagen (395/1987) och om läkemedelsrecept finns bestämmelser i lagen om elektroniska recept (61/2007).
Enligt livsmedelslagen ska mässar, kantiner och livsmedelsbutiker registreras som livsmedelslokaler. Enligt livsmedelslagen ska en livsmedelsföretagare med några undantag göra anmälan om livsmedelsverksamhet för registrering av verksamheten till den behöriga tillsynsmyndigheten. Försvarsmakten svarar för uppgifter om livsmedelstillsyn enligt livsmedelslagen till den del det gäller livsmedelsverksamhet som omfattas av Försvarsmaktens tillsyn. Livsmedelsverket, regionförvaltningsverken och kommunerna för tillsammans ett riksomfattande register för styrning och utveckling av tillsynen över registrerad livsmedelsverksamhet och godkända livsmedelslokaler.
Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea beviljar med stöd av läkemedelslagen (395/1987) apotekstillstånd för detaljförsäljning av läkemedel i Finland och inspekterar och övervakar apotekens verksamhetsställen. Vissa traditionella växtbaserade preparat, homeopatiska preparat och nikotinpreparat får säljas också på andra ställen än i apotek med tillstånd som beviljats av kommunen och under tillsyn av kommunen. Med stöd av alkohollagen kräver försäljning och servering av alkoholprodukter tillstånd av regionförvaltningsverket. Regionförvaltningsverket övervakar inom sitt verksamhetsområde detaljhandeln med och serveringen av alkoholdrycker. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira utövar tillsyn i hela landet och för ett nationellt alkoholnäringsregister. Tobaksprodukter och nikotinvätskor får säljas inom detaljhandeln utifrån ett detaljhandelstillstånd som beviljats av den kommun där försäljningsstället ligger. Kommunerna sörjer för övervakningen av försäljningen av tobaksprodukter inom sitt område. Regionförvaltningsverken och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira styr kommunerna. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira och kommunerna har inspektionsrätt och de för riksomfattande register över näringsidkare som beviljats tillstånd.
Utan de undantag som fastställs i artikel 21 skulle många av de tjänster och verksamheter som avses i artikel 21.1 kräva inspektion eller tillsyn av en statlig myndighet eller en kommun i Finland. I artikeln förutsätts dock att avtalsparternas behöriga myndigheter samarbetar.
Bestämmelsen i punkt 1 i artikeln om att det inte krävs licens, tillstånd, inspektion eller annan tillsyn i Finland för de serviceverksamheter som avses i artikel 21, innebär för en del av avtalet om försvarssamarbete en avvikelse på lagnivå i den nationella lagstiftningen i Finland i fråga om dessa tjänster och verksamheter. För tydlighetens skull behöver det föreslås att en undantagsbestämmelse fogas till lagen om sättande i kraft av avtalet om försvarssamarbete. Bestämmelsen grundar sig på artikel 21 och i den beaktas dessutom eventuella registrerings- och underrättelseskyldigheter enligt den nationella lagen. Den föreslagna paragrafen tillsammans med artikel 21 möjliggör också försäljning av de produkter som regleras i de ovanbeskrivna lagarna i den omfattning som anges i artikel 21.1, trots att de sektorsspecifika lagarna kräver licenser och tillstånd, registrerings- eller underrättelseskyldigheter. För förvaltningen och driften av verksamheterna och organisationerna följs tillämpliga amerikanska författningar. Förenta staterna svarar själva för inspektionen av och tillsynen över de militära serviceverksamheterna i enlighet med sin lagstiftning. En del av Finlands bestämmelser om inspektioner och tillsyn grundar sig på EU-lagstiftningen. Till denna del måste ett föreslaget undantag dock samordnas med EU-rätten (se avsnitt 3).
Enligt artikel 21.2 får amerikanska styrkor ingå kontrakt med finansinstitut om att på finskt territorium bedriva bankverksamhet och annan finansiell verksamhet uteslutande för amerikanska styrkor, styrkornas medlemmar och deras anhöriga samt amerikanska avtalsentreprenörer.
Både finländska och utländska finansinstitut kan komma på fråga. I enlighet med avtalsfriheten får tillhandahållare av bank- och finansieringstjänster i Finland ingå avtal också med de amerikanska styrkorna eller deras avtalsentreprenörer och detta kräver inga författningsändringar för att verkställa bestämmelsen. På finländska bankinrättningar och finansinstitut tillämpas finländsk banklagstiftning och EU-lagstiftning som gäller dem.
När det gäller en utländsk aktör som tillhandahåller bankverksamhet och annan finansiell verksamhet för de amerikanska styrkorna förutsätts det i den inhemska lagstiftningen och i EU-lagstiftningen bland annat att när en aktör från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet börjar bedriva kreditinstitutsverksamhet i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska denne ha koncession antingen som självständigt kreditinstitut eller som filial. Motsvarande former av bestämmelser finns också i annan lagstiftning om finanssektorn. Bestämmelsen i artikel 21.2 om att bedriva bankverksamhet och annan finansiell verksamhet gäller dock en mycket begränsad kundkrets och avtalet ger inte rätt att bedriva mer omfattande bankverksamhet och annan finansiell verksamhet i Finland. Som helhet bedömd är bestämmelsen i avtalet om möjliggörande av bankverksamhet och annan finansiell verksamhet inte att betrakta som sådan etablering av en leverantör av banktjänster eller andra finansieringstjänster i Finland som förutsätter koncession för filialer eller kreditinstitut på det sätt som avses i gällande inhemsk lagstiftning eller i EU-lagstiftningen. Således tillämpas inte heller annan banklagstiftning på sådan verksamhet, såsom lagstiftning om övervakning av verksamheten och nationell lagstiftning och EU-lagstiftning om solvens, likviditet, resolution, insättningsgaranti och förhindrande av penningtvätt. När avtalet om försvarssamarbete tillämpas, ska författningarna dessutom tolkas på det sätt som beskrivs i avsnitt 3 i ljuset av artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen och de skyldigheter som hör till medlemsstaternas nationella säkerhet, och således ska avtalet om försvarssamarbete anses gå att samordna med unionsrätten.
Enligt artikel 21.3 ska de verksamheter och organisationer som avses i artikel 21 ges samma skatte- och tullbefrielser som de amerikanska styrkorna. Sådana verksamheter och organisationer ska förvaltas och drivas i enlighet med tillämpliga amerikanska författningar. Sådana verksamheter och organisationer är inte skyldiga att uppbära eller betala skatter eller andra avgifter för verksamhet i anslutning till driften.
Punkt 3 tillämpas på de serviceverksamheter som de amerikanska styrkorna tillhandahåller på de gemensamt överenskomna platser som inrättas på finskt territorium. De här platserna kan vara belägna någon annanstans än i de överenskomna anläggningar eller områden som listas i bilagan. Serviceverksamheterna tillhandahålls bara medlemmarna av de amerikanska styrkorna och även deras anhöriga och annan personal som man kommit överens om.
Enligt punkt 3 ska Förenta staternas författningar tillämpas på förvaltningen och driften av de verksamheter och organisationer som avses i artikeln. Detta innebär till exempel att läkemedel som säljs i apotek som drivs av de militära styrkorna inte förutsätts ha ett försäljningstillstånd som är giltigt i Finland och inte en bipacksedel på finska och svenska, att tobaksaskar som säljs i marketenterier inte behöver ha den märkning av detaljhandelsförpackningar som krävs i tobakslagen och att man vid försäljning av alkohol inte behöver följa försäljningstiderna enligt finsk lag.
I punkt 3 förutsätts att de verksamheter och organisationer som fungerar med stöd av artikel 21 ska beviljas samma skatte-, tull- och avgiftsbefrielser som de amerikanska styrkorna. Dessa befrielser behandlas i artiklarna 16 och 18. Sådana verksamheter och organisationer är inte heller skyldiga att uppbära eller betala skatter eller avgifter för verksamhet i anslutning till driften.
Amerikanska styrkor får enligt artikel 21.1 i avtalet om försvarssamarbete på gemensamt överenskomna platser på finskt territorium inrätta marketenterier, intendenturer och mässar för medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga. Enligt artikel 151.2 i mervärdesskattedirektivet får undantaget när det gäller varor som inte försänds eller transporteras ut ur den medlemsstat där leveransen äger rum och när det gäller tillhandahållande av tjänster beviljas i form av rätt till återbetalning av mervärdesskatten. Enligt bestämmelsen får undantaget när det gäller varor som inte försänds eller transporteras ut ur den medlemsstat där leveransen äger rum och när det gäller tillhandahållande av tjänster således beviljas antingen i form av rätt till återbetalning eller som direkt befrielse från skatt. Genom att överenskomna förfaranden för mervärdesbeskattningen följs tillämpas direkt befrielse i fråga om sådana verksamheter som avses i artikel 21 i avtalet om försvarssamarbete och som inrättas på gemensamt överenskomna platser för att tas i bruk av medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga. I enlighet med ordalydelsen i artikel 21.3 betyder detta att i sådana situationer som avses i artikel 21 krävs inte att skatt uppbärs eller betalas av verksamheter och organisationer. Medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga kan således förvärva varor och tjänster för eget bruk genom tillämpning av direkt skattebefrielse i marketenterier, intendenturer och mässar som är belägna i sådana områden och anläggningar och på sådana platser. Också i fråga om punktbeskattningen är förvärv av medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga på gemensamt överenskomna platser såsom i marketenterier, intendenturer och mässar som är avsedda för de väpnade styrkorna och som inrättats med stöd av artikel 21 direkt befriade från punktskatt. I regel har produkter som punktbeskattas anskaffats till sådana platser från ett skatteupplag. På andra serviceverksamheter än de som avses i artikel 21 tillämpas ett återbetalningsförfarande på mervärdes- och punktbeskattningen i enlighet med artikel 17.
I fråga om inkomstskatt är de amerikanska styrkorna med stöd av den sista meningen i artikel 21.3 befriade från skyldigheten att betala inkomstskatt för de tjänster som hör samman med verksamhet enligt artikel 21. Befrielsen gäller också sådana amerikanska avtalsentreprenörer enligt artikel 26 som har ingått ett kontrakt med de amerikanska styrkorna om att förvalta eller driva serviceverksamheter i enlighet med artikel 21. De amerikanska styrkorna och de amerikanska avtalsentreprenörerna är dessutom undantagna från förskottsuppbörd i fråga om serviceverksamheter i enlighet med artikel 21, också när det gäller betalningar till finländska aktörer. I avtalet finns inga bestämmelser om befrielse från inkomstskatt för finska avtalsentreprenörer.
Enligt artikel 21.4 ska de amerikanska styrkorna vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att varor eller egendom som förts in till eller förvärvats på finskt territorium säljs genom de verksamheter och organisationer som avses i punkterna 1 och 2 i artikeln till personer som inte har rätt att göra inköp hos sådana verksamheter eller organisationer.
Bestämmelsen i punkten innebär att amerikanska verksamheter och organisationer med stöd av artikel 21 inte alls har rätt att sälja produkter till finländska konsumenter eller att i övrigt vara verksamma på den finska marknaden. Med bestämmelsen avses till exempel försäljning av alkohol, tobak, nikotin och bränsle. Om man vill erbjuda tjänster i Finland också i övrigt, ska kraven i den nationella lagstiftningen följas i sin helhet.
Artikel 22. Militära postkontor.
I artikeln finns bestämmelser om Förenta staternas rätt att inrätta och förvalta militära postkontor.
Enligt punkt 1 får Förenta staterna inrätta, förvalta och driva militära postkontor för medlemmar av amerikanska styrkor och deras anhöriga, amerikanska avtalsentreprenörer och andra som parterna kommit överens om.
Genom möjligheten att inrätta militära postkontor försöker man underlätta postutdelningen till de amerikanska styrkorna, deras anhöriga och de amerikanska avtalsentreprenörerna.
I punkt 2 föreskrivs att post som skickas från sådana kontor får vara försedd med amerikanska frimärken. Även om det på den post som skickas från de militära postkontoren används amerikanska frimärken, behandlas sådana försändelser i ett särskilt slutet system och de påverkar inte verksamheten för företagen på den finska postmarknaden eller de tjänster som dessa tillhandahåller. De amerikanska frimärkena är avsedda endast för post som skickas från Förenta staternas militära postkontor och de ställs inte till allmänhetens förfogande i Finland.
I punkt 3 föreskrivs att de amerikanska styrkornas officiella post inte får kontrolleras, genomsökas eller tas i beslag. På annan post som skickas till de militära postkontoren, till exempel försändelser adresserade till medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga, tillämpas sedvanliga förfaranden som kontroll, genomsökning och beslagtagande. Artikeln har ett samband med artikel 20 som gäller tullförfaranden.
I artikel 22.4 förbinder sig de amerikanska militära myndigheterna att på de militära postkontoren vidta de åtgärder som är lämpliga och nödvändiga för att förhindra att behöriga användare otillbörligen för in varor till Finland. Bestämmelsen tillämpas också på sådana gåvoförsändelser som avses i artikel 19.
I Finland regleras postverksamheten i postlagen (415/2011). Lagens syfte är att säkerställa att posttjänster och i synnerhet samhällsomfattande tjänster finns att tillgå på rättvisa villkor i hela landet. De nationella bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EU om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna. Enligt direktivet ska medlemsstaterna upprätthålla samhällsomfattande posttjänster och fastställa normer för kvaliteten på tjänsterna.
Enligt 2 § 1 punkten i postlagen avses med postverksamhet tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster och andra posttjänster. Enligt 2 punkten i paragrafen avses med posttjänster regelbunden avgiftsbelagd insamling, sortering, transport och utdelning av brevförsändelser och sådana postpaket som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna från en avsändare eller ett postföretag till en adressat eller ett annat postföretag. Bestämmelserna om verksamhetsställen i 16 § i postlagen är begränsade till sådana verksamhetsställen av den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster enligt postlagen där produkter och tjänster som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna tillhandahålls.
I praktiken levereras försändelser till medlemmar av de amerikanska styrkorna, deras anhöriga och de amerikanska avtalsentreprenörerna till det militära postkontoret i stället för att levereras direkt till mottagaren. Behandlingen av försändelser som avses i artikeln sker i ett separat slutet system mellan de militära postkontoren och Förenta staterna som Förenta staterna kontrollerar och driver för egen räkning. Begreppet "andra som parterna kommit överens om" kan betyda till exempel andra Nato-allierade som får åtkomst till systemet. Den verksamhet som avses i artikeln faller utanför sådan postverksamhet som avses i postlagen. Den är till sin karaktär sådan att den kan jämställas med kurirtjänster som inte omfattas av postlagen.
Den nationella lagstiftningen behöver inte ändras för att skyldigheterna enligt artikeln ska kunna fullgöras.
Artikel 23. Valuta och växling.
Genom artikeln blir det för de amerikanska styrkorna möjligt att använda sin egen valuta på militärbaserna, vid löneutbetalning och till exempel i sådana egna marketenterier och intendenturer som avses i artikel 21 samt att föra in amerikansk valuta i Finland och föra ut den från Finland.
Enligt punkt 1 ska amerikanska styrkor ha rätt att föra in, föra ut och använda amerikansk valuta eller finansiella instrument som uttrycks i Förenta staternas valuta, oavsett beloppets storlek.
Enligt punkt 2 får de amerikanska militära myndigheterna till medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga ge ut eller växla valuta som är giltig i Förenta staterna, Finland, euroområdet, och något annat land, i den mån det krävs för godkända resor, inklusive resor under permission, och instrument som uttrycks i den valutan.
Enligt punkt 3 får medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga föra in och föra ut amerikansk valuta och instrument som uttrycks i Förenta staternas valuta, och från finskt territorium föra ut alla valutor och alla instrument som uttrycks i sådana valutor, förutsatt att de antingen har fört in sådan valuta eller sådana instrument till finskt territorium eller mottagit sådan valuta eller sådana instrument från amerikanska styrkor.
Bestämmelserna i avtalet om försvarssamarbete avviker i någon mån från artikel XIV om valuta och valutaväxling i Nato Sofa i vilken det fastställs att en styrka, en civil komponent och deras medlemmar samt deras anhöriga ska fortsätta att omfattas av valutalagstiftningen i den sändande staten och ska även omfattas av den mottagande statens lagstiftning och att valutamyndigheterna i de sändande och mottagande staterna får utfärda särskilda föreskrifter för de personer som avses i artikeln. Bestämmelserna i avtalet om försvarssamarbete kan anses förhindra till exempel att Finland som mottagande stat ställer begränsningar på utförsel av valuta, medan bestämmelserna i Nato Sofa kan tolkas som att de i teorin möjliggör utfärdandet av sådana bestämmelser. Liknande bestämmelser finns bland annat i konventionen rörande Förenta Nationernas privilegier och immunitet (FördrS 24/1958). I Nato Sofa finns dessutom inga bestämmelser om att den sändande statens militära myndigheter får ge ut och växla valuta och instrument som uttrycks i valuta.
I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1672 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur unionen och om upphävande av förordning (EG) nr 1889/2005 och i lagen om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur Europeiska unionen (432/2021) finns bestämmelser om att kontanta medel som förs in i eller ut ur Europeiska unionen till ett värde av minst 10 000 euro ska anmälas. Det är möjligt att verkställa förpliktelserna enligt artikeln utifrån gällande lagstiftning i Finland.
Artikel 24. Arbetskraft.
I artikeln finns bestämmelser om rätten att arbeta för anhöriga som följt med styrkorna och rätten för amerikanska styrkor och organisationer som driver militära serviceverksamheter att anställa arbetstagare från finskt territorium. I artikeln finns också bestämmelser om arbets- och anställningsvillkoren för sådan arbetskraft.
Enligt punkt 1 får amerikanska styrkor och organisationer som driver sådana militära serviceverksamheter som avses i artiklarna 21 och 22 i avtalet dels rekrytera och anställa såväl anhöriga som personer som får arbeta på finskt territorium, dels administrera de personernas anställning i enlighet med artikel 24. För anhöriga ska det inte krävas något arbetstillstånd för anställning enligt artikeln.
Enligt punkt 2 ska arbets- och anställningsvillkoren fastställas av de amerikanska styrkorna och sådana organisationer i enlighet med tillämpliga amerikanska lagar och andra författningar. Förenta staterna har förbundit sig att i dessa villkor respektera de väsentliga bestämmelserna om arbete i finsk lagstiftning, såsom rådande löner, arbetarskydd och ordinarie arbetstid, till den del och enligt de villkor som inte strider mot avtalet om försvarssamarbete eller de amerikanska styrkornas militära krav. De amerikanska styrkorna kan avsluta en lokalt anställd civil persons anställning på grund av säkerhetsaspekter, otillbörligt förfarande eller andra operativa krav. Förenta staterna gör inte avkall på sin immunitet, inte heller statsimmunitet, när det gäller anställning av sådana personer.
I artikel IX.4 i Nato Sofa föreskrivs om anskaffning av lokal civilanställd arbetskraft för den sändande statens styrka eller en civil komponent och om den offentliga arbetsförmedlingens roll i detta. För dessa personer ska, enligt bestämmelsen i avtalet, anställnings- och arbetsvillkor, särskilt löner, tilläggsbetalningar och villkor för skydd av arbetstagare vara de som föreskrivs i den mottagande statens lagstiftning. När det gäller de amerikanska styrkornas anställdas arbetsrättsliga status skiljer sig artikel 24 i avtalet om försvarssamarbete från bestämmelsen i artikel IX.4 i Nato Sofa. I artikel 24 i avtalet om försvarssamarbete finns också bestämmelser om arbetsrättslig status för de personer som anställs av organisationer som avses i artiklarna 21 och 22. Motsvarande bestämmelser finns inte i Nato Sofa.
Artikel 24 ska tillämpas på arbetskraft som i Finland anställs av de amerikanska styrkorna eller de organisationer som avses i artiklarna 21 och 22. De personer som omfattas av artikeln kan vara sådana anhöriga som avses i avtalet eller finska medborgare, medborgare i EU:s medlemsstater eller medborgare i ett tredje land som har rätt att arbeta i Finland. Avtalet om försvarssamarbete ger ingen allmän rätt för anhöriga att arbeta i Finland utanför den verksamhet som avses i avtalet om försvarssamarbete.
Syftet med bestämmelsen i artikel 24 är att underlätta de amerikanska styrkornas verksamhet genom att göra det möjligt för dem att anställa personer på lika villkor när de flyttar från ett land till ett annat. På de anhöriga som följer med de amerikanska styrkorna och den arbetskraft som anställts av de organisationer som avses i artiklarna 21 och 22 tillämpas amerikansk lagstiftning. Enligt artikeln ska den arbetsrättsliga statusen för personer som anställts från Finland bestämmas enligt amerikansk lagstiftning, men i anställningsförhållandet respekteras väsentliga villkor i finsk arbetslagstiftning. Den respekt för finsk lagstiftning som nämns i bestämmelsen avser till exempel arbetsavtalslagen (55/2001) och annan central finsk lagstiftning om likabehandling, arbetarskydd och anställningsvillkor samt organisationsfrihet som ska tillämpas på anställningsförhållanden, om inget annat föranleds av avtalet om försvarssamarbete eller Förenta staternas militära krav. Syftet med skyldigheten att respektera finsk lagstiftning är att trygga arbetstidsskyddet (t.ex. semestrar) och nivån på arbetarskyddet i enlighet med finsk lagstiftning samt en lönenivå som bygger på finländska kollektivavtal för den arbetskraft som anställs lokalt från Finland. För de personer som anställs tryggas rådande löner, arbetarskydd och ordinarie arbetstid till den del som inte strider mot avtalet om försvarssamarbete eller de amerikanska styrkornas militära krav.
Avtalet om försvarssamarbete innebär en avvikelse från principerna om lagval i den internationella privaträtten. I regel tillämpar varje stat sin egen arbetslagstiftning på arbetstagarnas arbetsavtal på sitt eget territorium i enlighet med den arbetsrättsliga territorialprincipen. Exempelvis tillämpas finsk arbetslagstiftning i regel på arbete som utförs i Finland. Arbete utförs i praktiken allt oftare i situationer av internationell karaktär där man separat måste avgöra vilken stats arbetslagstiftning som ska tillämpas på en viss arbetstagares arbetsavtal. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (nedan
Rom I
) innehåller tillämpliga principer för valet av lag i internationella avtal. Utgångspunkten för artikel 3 som gäller anställningsförhållanden är avtalsfrihet. Denna avtalsfrihet begränsas dock av artikel 8 i förordningen, enligt vilken överenskommelse om vilken lag som ska tillämpas inte får leda till ogynnsammare anställningsvillkor för arbetstagaren än vad han eller hon skulle ha haft utan överenskommelse om vilken lag som ska tillämpas. Om det inte valts en lag som ska vara tillämplig, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller från vilket den anställde utför sitt arbete. I anställningsförhållanden finns alltid rätten att avtala om gynnsammare anställningsvillkor för arbetstagaren.
För arbetstagare som anställts från Finland innebär principerna i förordningen Rom I i princip att den finska lagstiftningen följs såvida inte avtalsparterna kommer överens om gynnsammare villkor för arbetstagaren. Artikel 24.2 innebär ett undantag från utgångspunkterna i Rom I och från territorialprincipen när det gäller tillämpningen av arbetslagstiftningen i Finland.
Till den del det handlar om arbete som avses i avtalet som utförs för att genomföra försvarssamarbetet är en central princip i avtalet om försvarssamarbete att garantera att Förenta staternas militära verksamhet ska kunna fungera störningsfritt. Även från Finland kan arbetstagare anställas för att utföra arbete enligt avtalet om försvarssamarbete. Då är utgångspunkten för den lagstiftning som ska tillämpas på anställningsförhållanden att den amerikanska lagstiftningen tillämpas också på dessa arbetstagare som anställs från Finland.
Förenta staterna har dock förbundit sig att respektera Finlands bestämmelser om arbete, såsom rådande löner, arbetarskydd och ordinarie arbetstid, till den del och enligt de villkor som inte strider mot avtalet om försvarssamarbete eller de amerikanska styrkornas militära krav. Dessutom är det viktigt att arbetstagaren informeras om de villkor som tillämpas på anställningsförhållandet då arbetsavtalet ingås.
I praktiken kan man bli tvungen att bedöma förhållandet mellan försvarssamarbetets eller de amerikanska styrkornas militära krav och de väsentliga förutsättningarna i den finska arbetslagstiftningen i olika situationer. Exempelvis lagstiftningen om arbetstider och arbetsnedläggelse kan i vissa situationer strida mot de amerikanska styrkornas militära krav (störningsfri kontinuitet i verksamheten). Styrkor eller organisationer kan behöva arbeta under veckoslut, inbegripet söndagar, samt eventuellt utföra övertidsarbete. I vissa situationer kan en semester behöva avbrytas på grund av arbetstagarens arbetsuppgifter, expertis och betydelse med tanke på de militära operationerna. Också arbetsnedläggelse kan i vissa situationer hota fullgörandet av skyldigheterna i avtalet om försvarssamarbete.
I den finska lagstiftningen finns redan till viss del möjligheter till undantag som är överensstämmande med avtalet om försvarssamarbete. Arbetstidslagen tillåter till exempel övertidsarbete förutsatt att arbetstagaren samtycker till detta innan övertidsarbetet inleds. Arbetsgivaren har dessutom under vissa förutsättningar enligt arbetstidslagen rätt att beordra arbetstagaren att utföra nödarbete utöver den ordinarie arbetstiden utan arbetstagarens samtycke.
Enligt den tredje meningen i artikel 24.2 kan de amerikanska styrkorna avsluta en lokalt anställd civil persons anställning på grund av säkerhetsaspekter, otillbörligt förfarande eller andra operativa krav. De uppsägningsgrunder som avses i punkten strider inte mot arbetsavtalslagen i Finland.
Enligt den sista meningen i punkt 2 gör Förenta staterna inte avkall på sin immunitet, inte heller statsimmunitet, när det gäller anställning av personal som avses i artikeln. Med immunitet i artikeln hänvisas till staternas immunitet mot rättsliga förfaranden, det vill säga staters rätt att inte underkasta sig rättegångsförfarande i någon annan stats domstol. Internationell rättspraxis håller på att utvecklas i en riktning som innebär att en stats rätt att hänvisa till immunitet inte är absolut. Immuniteten har ansetts vara mer begränsad bland annat i arbetstvistsfrågor. Genom bestämmelsen i avtalet om försvarssamarbete har Förenta staterna velat säkerställa att de inte på förhand gett upp immuniteten.
Artikel 25. Upphandlingsförfarande.
I artikeln finns bestämmelser om upphandlingsförfaranden och Förenta staternas kontrakt.
Enligt punkt 1 får amerikanska styrkor ingå kontrakt om att varor, materiel, förnödenheter, utrustning och tjänster (inklusive byggarbete) ska levereras till eller utföras på finskt territorium utan några begränsningar när det gäller valet av avtalsentreprenör, leverantör eller person som tillhandahåller varorna, materielen, förnödenheterna, utrustningen eller tjänsterna.
I punkt 1 bestäms också att sådana kontrakt ska bjudas ut, tilldelas och förvaltas i enlighet med Förenta staternas lagar och andra författningar. Anbudsgivare och avtalsentreprenörer ska i upphandlingsdokumenten och kontrakten tydligt informeras om tillämpliga lagar och andra författningar. Parterna avser att beakta varandras krav i fråga om deras kontrakt som gäller varor, materiel, förnödenheter, utrustning eller tjänster.
Artikel 25 i avtalet om försvarssamarbete kompletterar artikel IX.2 i Nato Sofa. I artikel IX.2 i Nato Sofa finns bestämmelser om varor som anskaffas i den mottagande staten för att försörja en styrka eller en civil komponent. Enligt bestämmelsen i avtalet köps sådana varor vanligen in genom de myndigheter som köper sådana varor för den mottagande statens väpnade styrkor. Skyldigheten att skaffa varor via lokala myndigheter är inte absolut, utan den sändande staten kan om den så önskar skaffa varor också direkt av sådana producenter av varor och tjänster som är verksamma i den mottagande staten (se Nato Sofa RP 90/2023 rd, s. 90). Enligt artikel IX.2 i Nato Sofa har de behöriga myndigheterna i den mottagande staten dessutom möjligheten att vid behov begränsa eller förbjuda inköp av vissa produkter. Bestämmelsen är av betydelse främst under kris- och undantagsförhållanden.
Artikel 25 i avtalet om försvarssamarbete gäller alla kontrakt som ingås av amerikanska styrkor. I artikeln skiljer man inte på om ett kontrakt ingås med en finländsk eller amerikansk avtalsentreprenör. Artikel 25.1 innebär att Förenta staterna har rätt att fritt välja anbudsgivare och avtalsentreprenörer, vilket avviker från utgångspunkten i Nato Sofa, det vill säga att anskaffningar i regel görs via myndigheterna. Med begreppet "utan några begränsningar" i artikel 25.1 ämnar man inte avvika från de krav på licenser, tillstånd och kvalifikationer som ställs på avtalsentreprenörerna och som förutsätts i den nationella lagstiftningen och om vilka det finns bestämmelser om undantag i artiklarna 10.3, 21 och 26 i avtalet om försvarssamarbete.
Artikeln innebär att finsk upphandlingslagstiftning inte tillämpas på anskaffningar för de amerikanska styrkornas behov. Lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016, nedan
upphandlingslagen
) tillämpas inte annars heller på andra än finländska upphandlande enheter, det vill säga på upphandlingar av finländska myndigheter. Enligt avtalet om försvarssamarbete tillämpas amerikanska upphandlingsförfaranden på anskaffningar som görs och finansieras av de amerikanska styrkorna och inte Finlands upphandlingslag.
I situationer där upphandlingen för de amerikanska styrkorna undantagsvis sköts av en finsk upphandlande enhet, till exempel Försvarsmaktens logistikverk, tillämpas upphandlingslagen, inbegripet de undantag som finns i den. Detta innebär till exempel tillämpning av ett undantag i enlighet med 8 § 1 punkten underpunkt c i upphandlingslagen (ett internationellt avtal som ingåtts i samband med stationering av trupper). Lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling (1531/2011) är en speciallag som gäller försvars- och säkerhetsupphandling och de regler och principer som gäller dess tillämpningsområde är desamma som för upphandlingslagen till de delar som nämnts ovan.
Amerikanska lagar och andra författningar följs när kontrakt tilldelas och förvaltas. De amerikanska styrkorna fastställer krav som grundar sig på styrkornas behov och amerikanska lagar och andra författningar och som ställs på en avtalsentreprenör som deltar i en upphandling och på de varor som denne levererar eller tjänster som denne producerar. För att bli avtalsentreprenör för de amerikanska styrkorna ska anbudsgivaren till exempel visa att denne har de verksamhetstillstånd och yrkeslicenser eller annan kompetens som den konkurrensutsatta serviceverksamheten kräver. Bestämmelser om undantag som gäller licenser och tillstånd finns i artiklarna 10, 21 och 26.
Som en del av upphandlingarna kan anbudsgivaren och avtalsentreprenören också behöva bevisa att de varor som de levererar och de tjänster som de producerar uppfyller standarderna och kvalitetskraven i kontraktet. Som en del av respekten för finsk lagstiftning i enlighet med artikel 1.2 kan i kraven också eventuellt beaktas krav enligt finsk lagstiftning i någon mån. I Finland finns gällande nationell lagstiftning om bland annat standard- och kvalitetskrav på produkter och tjänster, såsom försäljningstillstånd för och märkning av läkemedel (läkemedelslagen 395/1987 och i EU:s förordning om veterinärmedicinska läkemedel (EU) 2019/6), CE-märkning av medicintekniska produkter (lagen om medicintekniska produkter (719/2021) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 om medicintekniska produkter, om ändring av direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förordning (EG) nr 1223/2009 och om upphävande av rådets direktiv 90/385/EEG och 93/42/EEG (nedan
EU:s förordning om medicintekniska produkter
) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik och om upphävande av direktiv 98/79/EG och kommissionens beslut 2010/227/EU (nedan
EU:s förordning om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik
)) samt förpackningsmärkning av tobaksprodukter (tobakslagen 549/2016). Tillämpningen av artikel 25.1 kan innebära undantag från dessa krav. Ett undantag måste samordnas med EU-lagstiftningen på de grunder som specificeras i avsnitt 3.
I artikel 25.1 förutsätts dessutom att anbudsgivare och avtalsentreprenörer i upphandlingsdokumenten och kontrakten tydligt ska informeras om lagar och andra författningar som tillämpas på konkurrensutsättning och kontrakt. Detta är viktigt med tanke på den som deltar i ett anbudsförfarande och blir vald till avtalsentreprenör så att denne vet vilken lagstiftnings krav som den ska agera enligt.
I den sista meningen i punkt 1 fastställs att parterna ska beakta varandras krav i fråga om kontrakt. Syftet med denna bestämmelse i avtalet är att trygga tillgången till varor, materiel, förnödenheter, utrustning eller tjänster som båda parterna behöver under alla förhållanden.
När det gäller upphandling av varor, tjänster och allmännyttiga tjänster ska Finland enligt punkt 2 ge amerikanska styrkor en behandling som inte är mindre fördelaktig än den som ges Finlands försvarsmakt.
Sådana allmännyttiga tjänster som avses i punkt 2 är enligt artikel 28.1 vatten, elektricitet och andra allmännyttiga tjänster. De anskaffningar som görs av de amerikanska styrkorna faller utanför tillämpningsområdet för den finska upphandlingslagstiftningen och finska staten är inte delaktig i sådana upphandlingar och kontrakt. De varor, tjänster och allmännyttiga tjänster som Försvarsmakten behöver anskaffas från många olika aktörer. De innefattar också enskilda företag, av vilka en del kan vara delvis eller helt i statlig ägo eller statliga affärsverk. Bolag som är delvis eller helt i statlig ägo och statliga affärsverk producerar tjänster som Försvarsmakten behöver och som är centrala med tanke på det militära försvaret, såsom Millog underhållstjänster, Försvarsfastigheter uthyrning och skötsel av fastigheter, Leijona Catering cateringservice och Finavia flygplatstjänster. Utgångspunkten för produktionen av dessa tjänster är att de bygger på avtalsarrangemang och de produceras i Finland för de amerikanska styrkorna på samma villkor som för Försvarsmakten. Tjänsterna är för närvarande dimensionerade enligt Försvarsmaktens behov och tillhandahållande av tjänsterna till de amerikanska styrkorna och andra utländska väpnade styrkor förutsätter separata avtalsarrangemang.
Artikel 26. Status för amerikanska avtalsentreprenörer.
I artikeln finns bestämmelser om undantag som tillämpas på amerikanska avtalsentreprenörer. Undantagen gäller hur finska lagar och andra författningar följs med avseende på arbets- och anställningsvillkor, företags tillstånd, licenser och registrering samt beskattningen.
I Nato Sofa finns ingen motsvarande bestämmelse om avtalsentreprenörernas status.
Enligt den första meningen i artikeln ska amerikanska avtalsentreprenörer vara undantagna från finska lagar och andra författningar när det gäller arbets- och anställningsvillkor för deras utförande av arbete inom ramen för kontrakt med amerikanska styrkor och när det gäller tillstånd för och registrering av företag och bolag endast vad avser tillhandahållande av varor och tjänster till amerikanska styrkor på finskt territorium.
Undantaget som avses i artikeln gäller bara sådant arbete som de arbetstagare som amerikanska avtalsentreprenörer sänt till Finland utför baserat på kontrakt mellan sina arbetsgivare och de amerikanska styrkorna. Dessa arbetstagare ska vara undantagna från finska lagar och andra författningar när det gäller arbets- och anställningsvillkor.
Undantagen enligt artikeln gäller enbart amerikanska avtalsentreprenörer, det vill säga utländska avtalsentreprenörer, som uppfyller förutsättningarna enligt artikel 2.4. Befrielserna gäller inte finska avtalsentreprenörer som definieras i artikel 2.5 och som således ska uppfylla kraven i den nationella lagstiftningen i sin helhet. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen i avtalet bör noteras att enligt artikel 2.5 betraktas som finska avtalsentreprenörer också amerikanska avtalsentreprenörers anställda som är finska medborgare eller stadigvarande bosatta på finskt territorium. När de amerikanska avtalsentreprenörerna anställer finländare eller arbetstagare som är stadigvarande bosatta i Finland tillämpas finska lagar och andra författningar på villkoren i anställningsförhållandet. Sådana författningar är till exempel arbetsavtalslagen (55/2001) och annan central finsk lagstiftning om likabehandling, arbetarskydd och anställningsvillkor samt organisationsfrihet som ska tillämpas på anställningsförhållanden.
På de anställda som är utsända till Finland av amerikanska avtalsentreprenörer tillämpas Förenta staternas lagstiftning, när arbetet utförs för de amerikanska styrkorna enligt ett kontrakt. I sådana situationer kommer de amerikanska avtalsentreprenörerna och de arbetstagare som de sänt ut inte in på EU:s inre marknad. Om amerikanska avtalsentreprenörer sänder anställda till Finland tillfälligt, ska deras arbets- och anställningsvillkor i enlighet med förordningen Rom I bestämmas enligt vad som överenskommits i deras arbetsavtal. I förordningen Rom I finns en möjlighet att komma överens om vilken lag som ska väljas, det vill säga att göra ett lagval om den tillämpliga lagen. Lagvalet ändras i princip inte med anledning av det tillfälliga arbetet i Finland.
I artikeln finns också bestämmelser om tillstånd för och registrering av företag och bolag. Enligt artikeln ska amerikanska avtalsentreprenörer vara undantagna från finska lagar och andra författningar när det gäller tillstånd för och registrering av företag och bolag endast vad avser tillhandahållande av varor och tjänster till amerikanska styrkor på finskt territorium. Sådana varor och tjänster kan till exempel vara olika livsmedel, läkemedel, blodprodukter, sjukvårdsmaterial, kemikalier, strålkällor, personlig skyddsutrustning och andra förnödenheter och varor. De amerikanska avtalsentreprenörerna kan till exempel producera hälso- och sjukvårdstjänster, tjänster inom livsmedelsbranschen, städ-, reparations-, byggnads-, installations- och underhållstjänster för de anläggningar och områden som de amerikanska styrkorna administrerar eller import-, export-, transport-, förvarings- eller distributionstjänster för ovannämnda varor.
Tillhandahållandet av sådana varor och tjänster omfattas av detaljerad nationell lagstiftning som delvis grundar sig på EU-rätten. Som exempel kan nämnas att bestämmelser om tillstånd som möjliggör import, export, förvaring, distribution och försäljning av läkemedel finns i läkemedelslagen (395/1987) och i EU:s förordning om veterinärmedicinska läkemedel (EU) 2019/6. EU:s förordning om medicintekniska produkter (EU) 2017/745 och EU:s förordning om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (EU) 2017/746 samt lagen om medicintekniska produkter (719/2021) ställer registreringskrav på tillverkare och auktoriserade representanter, importörer och distributörer. Bestämmelser om blodprodukter finns i blodtjänstlagen (197/2005) och lagen om Finlands Röda Kors (238/2000) och i förordningar som utfärdats med stöd av dem.
I strålsäkerhetslagen (859/2018) förutsätts i regel att en verksamhetsutövare ansöker om säkerhetstillstånd för sin verksamhet. I lagen finns dessutom bestämmelser om anmälningar som ska göras till Strålsäkerhetscentralen och om verksamheter som kräver godkännande av Strålsäkerhetscentralen och om krav på verksamheten. I kemikalielagen (599/2013) finns bestämmelser om genomförandet av Europeiska unionens kemikalielagstiftning och om vissa nationella förpliktelser i fråga om kemikalier. Kemikalielagen grundar sig i stor utsträckning på Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach-förordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar (CLP-förordningen) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter. Tillämpningsområdet för EU-förordningarna gäller utsläppande på marknaden, import, tillverkning och användning av ämnen och blandningar. Bestämmelser om kemikalier finns också i lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005). För en produktionsanläggning som bedriver omfattande industriell hantering och upplagring av farliga kemikalier ska det sökas tillstånd hos Säkerhets- och kemikalieverket Tukes, liten industriell hantering förutsätter anmälan till räddningsmyndigheten.
I Finland finns bestämmelser om hälso- och sjukvårdstjänster, tillsynen över dem, verksamhetsförutsättningar och registrering i lagen om tillsynen över social- och hälsovården (741/2023). Enligt 2 § 4 mom. och förarbetena till lagen faller hälso- och sjukvårdstjänster som en annan stats styrkor producerar för sin egen personal utanför lagens tillämpningsområde. Yrkeslicenser inom hälso- och sjukvården har behandlats i artikel 10. De krav som beskrivs i motiveringen till artikel 21 om registrering och godkännande av livsmedelsverksamhet, försäljning av alkohol och tobaks- och nikotinprodukter samt servering av alkohol ska också gälla de tjänster som avses i artikel 26.
Bestämmelser om transporttillstånd för vägtrafik och luftfart (gemenskapstillstånd, transporttillstånd för internationell trafik) finns i lagen om transportservice (320/2017), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som bedriver yrkesmässig trafik, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1139 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen och luftfartsavtalet (FördrS 60/2020) mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.
Artikeln innebär ett undantag från den nationella lagstiftning om tillstånd och registrering som beskrivits ovan. Det är möjligt att göra undantag, eftersom avtalet träder i kraft som en nationell lag. Undantaget är avgränsat, eftersom de amerikanska styrkorna är skyldiga att respektera den nationella lagstiftningen och undantaget endast gäller för verksamhet i enlighet med avtalet om försvarssamarbete. Det är skäl att bedöma behovet av mer detaljerade undantagsbestämmelser efter att man fått mer information om hur artikeln tillämpas i praktiken och erfarenhet av om genomförandet av artikeln förutsätter sektorsspecifika bestämmelser till stöd för avtalet.
Undantag enligt artikeln tillämpas på amerikanska avtalsentreprenörer endast till den del som det handlar om tillhandahållande av varor och tjänster till amerikanska styrkor på finskt territorium för verksamhet i enlighet med avtalet om försvarssamarbete. Det handlar alltså om arbete som utförs för att svara mot Förenta staternas militära krav. På annan affärsverksamhet på den finska marknaden och på EU:s inre marknad tillämpas den nationella lagstiftningen i sin helhet, inbegripet skattelagarna.
Även om de amerikanska avtalsentreprenörerna är befriade från verksamhetstillstånd som förutsätts i den finska lagstiftningen, ska de dock uppfylla de krav som de amerikanska styrkorna ställer. Till de här kraven kan beroende på sektorn också höra att en avtalsentreprenör måste ha ett visst verksamhetstillstånd.
Artikeln skiljer sig från yrkeslicenser enligt artikel 10.3 genom att man med yrkeslicens i artikel 10.3 vanligen avser yrkeslicenser som beviljats fysiska personer. I artikel 26 avses verksamhetstillstånd för organisationer som är amerikanska avtalsentreprenörer då de tillhandahåller de amerikanska styrkorna varor eller tjänster. Noteras bör att emedan artikel 21 gäller tjänster som tillhandahålls medlemmar av de amerikanska styrkorna och deras anhöriga, hänvisar artikel 26 till tjänster som tillhandahålls de amerikanska styrkorna som organisation.
I artikeln finns också bestämmelser om undantag som gäller beskattningen. De amerikanska avtalsentreprenörerna ska även vara befriade från alla skatter, inbegripet samfunds- och punktskatter, som endast baseras på tillhandahållande av varor och tjänster till amerikanska styrkor eller på byggnation av anläggningar för amerikanska styrkor. Finland och Finlands lokala myndigheter kan inte heller belägga den del av sådana avtalsentreprenörers intäkter eller vinster som härrör från ett kontrakt eller underentreprenörskontrakt med amerikanska styrkor med någon form av inkomst- eller vinstskatt. Bestämmelserna i artikeln avviker till dessa delar från bestämmelserna i inkomstskattelagen.
Bestämmelserna i artikeln gäller inte finska avtalsentreprenörer. Bestämmelserna gäller inte heller amerikanska avtalsentreprenörer till den del som den verksamhet som de utövar inte har att göra med uppgifterna i avtalet om försvarssamarbete.
I mervärdesskattedirektivet och mervärdesskattelagen finns bestämmelser om skattebefrielser som gäller Natos gemensamma försvarsansträngningar. Från mervärdesskatt befrias genom dem under vissa förutsättningar försäljning av varor och tjänster som är avsedda för väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i nordatlantiska fördraget när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna utanför sin egen stat. Befriade från punktskatt är med stöd av punktskattedirektivet och punktskattelagen produkter som är avsedda att användas i Finland av de väpnade styrkorna för andra medlemsländer som är parter i nordatlantiska fördraget för styrkornas eget bruk, för den civilpersonal som medföljer dem eller för försörjningen av deras mässar och marketenterier. I artikel 16 i avtalet om försvarssamarbete finns en allmän bestämmelse om skattebefrielser relaterade till officiellt bruk. Skattefrihet för officiellt bruk och de förfaranden som gäller detta har retts ut närmare i motiveringen till artikel 16.
Artikel 27. Miljö, folkhälsa och säkerhet.
I den första meningen i punkt 1 kommer parterna överens om att genomföra avtalet på ett sätt som är förenligt med skyddet av Finlands naturmiljö, inklusive motverkande av djursjukdomar och växtskadegörare, och av folkhälsan och säkerheten. Parterna strävar snarare efter ett förebyggande än ett reaktivt förhållningssätt till miljöskydd, folkhälsa och säkerhet.
I punkt 1 bestäms att avtalsparternas myndigheter ska samarbeta för att undvika problem samt för att åtgärda eventuella problem omedelbart och prioritera förebyggande av problem. I punkten ställs två krav på samarbete på parternas behöriga myndigheter. För det första säkerställs genom samarbete mellan myndigheterna att eventuella problem omedelbart åtgärdas för att förhindra bestående skador på miljön eller äventyrande av folkhälsan och säkerheten, till exempel vid fall av smittsamma sjukdomar. Bestämmelsen gäller också problem som uppstår när farligt avfall eller farliga ämnen släpps ut i miljön. I artikeln avses med farligt avfall också radioaktivt avfall. För det andra bestäms att myndigheterna ska samarbeta fortlöpande i frågor som gäller miljö, folkhälsa och säkerhet. Bestämmelsen är betydelsefull, eftersom det i avtalet tillåts olika åtgärder, såsom införsel och förvaring av sådana produkter vilkas användning är strängt reglerad i Finland av hälso- och säkerhetsskäl. Med samarbete avses att myndigheterna tillsammans aktivt deltar i diskussioner och behövliga förfaranden för att hitta gemensamma lösningar och vidta nödvändiga åtgärder. Samarbete kan behövas vid misstanke om fall av smittsamma sjukdomar eller om ett farligt ämne släpps ut i miljön. Utöver eventuella problemsituationer behövs samarbete till exempel då Finlands och Förenta staternas bestämmelser kring hälsa, säkerhet och miljö skiljer sig från varandra.
I punkt 1 bestäms också att Förenta staterna i sin verksamhet ska respektera relevant finsk lagstiftning gällande miljö, hälsa och säkerhet. Finland bekräftar för sin del sin hållning att lagar, andra författningar och standarder gällande miljö, hälsa och säkerhet ska verkställas med vederbörlig hänsyn till amerikanska styrkors, deras medlemmars anhörigas och amerikanska avtalsentreprenörers hälsa och säkerhet. Skyldigheten att respektera lagstiftningen är av betydelse i synnerhet eftersom konsekvenser för miljön, folkhälsan eller säkerheten kan nå utanför de områden som de amerikanska styrkorna använder, till exempel om farliga ämnen släpps ut i miljön eller om produkter som inte stämmer överens med de nationella kraven eller EU-kraven kommer ut på den finska marknaden. Förenta staterna följer dock sin nationella lagstiftning om miljö, folkhälsa och säkerhet.
I enlighet med artikeln är parternas behöriga myndigheter förpliktade att agera för att skydda människornas hälsa och miljön och för att förhindra att djursjukdomar och växtskadegörare sprids. I enlighet med artikel 18 får de amerikanska styrkorna föra in försändelser avsedda för eget bruk utan att uppfylla importkraven i EU-lagstiftningen. Genom förpliktelserna i artikel 27 försöker man säkerställa att sådana försändelser inte orsakar risk för spridning av till exempel djursjukdomar eller växtskadegörare efter att de förts in i landet. Riskerna minimeras när man säkerställer ett gott och effektivt samarbete mellan myndigheterna och genom att se till att de försändelser som de amerikanska styrkorna fört in förstörs på behörigt sätt efter användning.
Artikeln gäller också farligt avfall och farliga ämnen. Artikelns tillämpningsområde omfattar således också radioaktivt avfall och radioaktiva ämnen som det finns bestämmelser om i strålsäkerhetslagen. Med stöd av artiklarna 4 och 18 får de amerikanska styrkorna föra in strålkällor som avses i strålsäkerhetslagen och de behöver inte ansöka om säkerhetstillstånd, något annat tillstånd eller godkännande för sin verksamhet. I enlighet med förpliktelserna i artikel 27 säkerställs att de amerikanska styrkorna agerar säkert och riskförebyggande. Dessutom ska de amerikanska myndigheterna omedelbart informera de finska myndigheterna och samarbeta med dem, om till exempel farligt avfall kommer ut i miljön.
Centrala nationella lagar som reglerar verksamhet som orsakar miljöpåverkan är miljöskyddslagen (527/2014), naturvårdslagen (9/2023), lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005), avfallslagen (646/2011), lagen om ersättning för miljöskador (737/1994) och markanvändnings- och bygglagen (132/1999, fr.o.m. 1.1.2025 bygglagen 751/2023) och lagen om områdesanvändning, som är under beredning. Inom sektorn finns dessutom en betydande mängd bestämmelser med EU-bakgrund som grundar sig på internationella överenskommelser och en del av dem utgör direkt tillämplig lagstiftning. De centrala behöriga myndigheterna för genomförandet av och tillsynen över lagstiftningen inom miljöministeriets förvaltningsområde är regionförvaltningsverken, närings-, trafik- och miljöcentralerna och Finlands miljöcentral samt kommunerna.
I Finland tryggas skyddet av folkhälsan i lagstiftning om hälso- och sjukvården och i nationell lagstiftning som gäller material som används inom hälso- och sjukvården samt i direkt tillämplig EU-lagstiftning, såsom lagen om tillsynen över social- och hälsovården (741/2023), lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994), hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021), lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015), lagen om företagshälsovård (1383/2001), lagen om ersättning för olycksfall som orsakats civilpersoner av krigsmateriel (1213/1990), läkemedelslagen (395/1987), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av unionsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet, EU:s förordning om veterinärmedicinska läkemedel (EU) 2019/6, EU:s förordning om medicintekniska produkter (EU) 2017/745 och EU:s förordning om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (EU) 2017/746, lagen om medicintekniska produkter (719/2021), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG, arbetarskyddslagen (738/2002), blodtjänstlagen (197/2005) och lagen om Finlands Röda Kors (238/2000). De nationella bestämmelserna grundar sig också delvis på harmoniserad EU-rätt. I lagar om vissa livsmedel har det ställts begränsningar för att skydda folkhälsan. Dessa är alkohollagen (1102/2017) och tobakslagen (549/2016). Myndigheter som utövar tillsyn över lagstiftningen om folkhälsan är inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde bland annat Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira), Patientförsäkringscentralen, Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea, regionförvaltningsverken, kommunerna, Tullen och arbetarskyddsmyndigheterna.
Bestämmelserna i artikel 27 i avtalet om försvarssamarbete innebär ett undantag från den nationella lagstiftning som tryggar miljöskyddet och folkhälsan i situationer där de amerikanska lagar och andra författningar som de amerikanska styrkorna och avtalsentreprenörerna följer avviker från gällande finsk lagstiftning. Avtalet har konsekvenser också för olika tillstånd, godkännanden och anmälningar i fråga om verksamhetsutövning (bl.a. artiklarna 4, 10, 18, 21, 25 och 26) samt olika begränsningar och krav på verksamheter och produkter vilkas syfte är att skydda miljön, folkhälsan och säkerheten. Utöver att det i artikel 1.2 i avtalet ingår en allmän skyldighet att respektera Finlands lagstiftning och internationella förpliktelser, förbinder sig Förenta staterna i artikel 27 uttryckligen att respektera relevant finsk lagstiftning gällande miljö, hälsa och säkerhet. Bestämmelserna i artikel 27.1 förutsätter inga omedelbara ändringar i den nationella lagstiftningen. I fortsättningen kan ändringsbehoven i den nationella lagstiftningen bedömas utifrån de erfarenheter som fåtts om tillämpningen av avtalet om försvarssamarbete.
Enligt artikel 27.2 ska Finland utse en behörig myndighet enligt Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och omhändertagande av riskavfall (FördrS 44 och 45/1992), som antogs i Basel den 22 mars 1989, och Förenta staterna förbinder sig att lämna den information som behövs för att Finland ska kunna fullgöra dessa skyldigheter. I praktiken är de uppgifter som behövs för att fullgöra skyldigheterna enligt Baselkonventionen kontaktuppgifterna till Förenta staternas behöriga myndighet.
Bestämmelsen gäller säkerställande av smidigt samarbete med tanke på miljön vid behörig transport och omhändertagande av riskavfall. Baselkonventionen är den mest omfattande och betydande internationella överenskommelsen som gäller avfall. Konventionen syftar till att skydda människors hälsa och miljön från skadliga effekter av farligt avfall och att skapa en regleringsram för tillåtna transporter av avfall. Enligt konventionen ska parterna utse en behörig myndighet till att ansvara för mottagandet av underrättelse om en gränsöverskridande transport av farligt avfall eller annat avfall och all information i samband därmed samt att antingen godkänna eller motsätta sig sådana underrättelser och transporter. Radioaktivt avfall hör inte till Baselkonventionens tillämpningsområde.
Finland godkände Baselkonventionen den 19 november 1991 och den trädde i kraft för Finlands del den 5 maj 1992. Den behöriga myndighet som avses i konventionen är Finlands miljöcentral. Förenta staterna undertecknade konventionen den 22 mars 1990, men har inte förbundit sig till den och är därmed inte part i konventionen. Däremot tillämpar Förenta staterna det av rådet för Organisationen för ekonomisk samarbete och utveckling fattade beslutet av den 30 mars 1992 om kontroll av gränsöverskridande transporter av avfall ämnat för återvinning (C(92)39). Europeiska unionen är part i Baselkonventionen och både konventionen och OECD:s bestämmelser om avfallstransporter har integrerats i EU:s förordning om transport av avfall (EG) nr 1013/2006. För tillåtna avfallstransporter mellan Finland och Förenta staterna finns således förfaranden som anges i den befintliga lagstiftningen.
Artikel 28. Allmännyttiga tjänster och kommunikationstjänster.
I artikeln finns bestämmelser om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster till amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer samt om ersättningar för sådana tjänster. I artikeln finns dessutom bestämmelser om de amerikanska styrkornas rätt att använda kommunikationstjänster.
Enligt artikel 28.1 i avtalet om försvarssamarbete ska amerikanska styrkor, amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer, i enlighet med artikel 16 i detta avtal utan skatter eller andra avgifter eller kostnader som påförs av staten, få tillgång till vatten, elektricitet och andra allmännyttiga tjänster på villkor, däribland priser och avgifter, som inte är mindre fördelaktiga än dem som Finlands försvarsmakt erbjuds under motsvarande omständigheter. De amerikanska styrkornas kostnader ska motsvara deras proportionella användning av sådana allmännyttiga tjänster.
I artikel IX.3 i Nato Sofa finns bestämmelser om de byggnader och den mark som en styrka eller en civil komponent behöver och som ska tillhandahållas dem liksom tillhörande faciliteter och tjänster. Enligt förarbetena till Nato Sofa avses med faciliteter och tjänster som hör till byggnader och mark i praktiken tjänster som skiljaktigt hör till byggnader och mark, såsom vatten och elektricitet. Bestämmelsen i artikel 28 om allmännyttiga tjänster svarar mot huvudregeln i artikel IX.3 i Nato Sofa om tillhandahållande av förläggning, inkvartering och tillhörande tjänster mot villkor som står i överenstämmelse med förläggning och inkvartering av den mottagande statens motsvarande personal. Enligt artikel IX.7 i Nato Sofa betalas i regel ersättning också för inkvartering och tillhörande tjänster, om det inte föreligger några finansiella överenskommelser de avtalsslutande parterna emellan. Med stöd av artikel IX.8 i Nato Sofa åtnjuter varken en styrka eller en civil komponent eller dess medlemmar befrielse från skatter eller tullar för anskaffade varor och tjänster. Till skillnad från bestämmelserna i Nato Sofa fastställs i artikel 28.1 i avtalet om försvarssamarbete skattefrihet för allmännyttiga tjänster i enlighet med den allmänna bestämmelsen i artikel 16. Till skillnad från bestämmelserna i Nato Sofa bestäms i punkten att allmännyttiga tjänster ges till amerikanska avtalsentreprenörer och finska avtalsentreprenörer.
Försvarsmakten skaffar vatten, elektricitet och motsvarande allmännyttiga tjänster så att de betalas i samband med betalningen av hyran till affärsverket Försvarsfastigheter som ansvarar för förvaltningen av Försvarsmaktens fastigheter. För de andra fastigheterna som staten använder är aktören Senatfastigheter. För Förenta staternas del sker användningen av dessa tjänster inom avtalet för försvarssamarbete så att Försvarsmakten är kontaktpunkt i ärendet mellan Finland och Förenta staterna i enlighet med ett arrangemang som ska överenskommas närmare.
I artikel 16 i avtalet om försvarssamarbete finns en allmän bestämmelse om skattebefrielser relaterade till officiellt bruk. Beroende på situationen beviljas skattebefrielser för officiell verksamhet som direkt skattefrihet eller genom återbetalningsförfarande. Enligt 102 § i 10 kap. i mervärdesskattelagen får den skattskyldige för skattepliktig rörelse dra av skatten på en vara eller tjänst som den skattskyldige köper av en annan skattskyldig eller skatten på ett köp. Vid förhandlingarna om avtalet om försvarssamarbete konstaterades att parternas gemensamma ståndpunkt är att när det gäller anskaffningar som görs av avtalsentreprenörer som förts in i registret över mervärdesskattskyldiga i Finland kan texten "i enlighet med artikel 16 i detta avtal utan skatter", "consistent with Article 16 of this Agreement, less taxes" också betyda avdragsrätt i enlighet med 10 kap. i mervärdesskattelagen. Skattefrihet för officiellt bruk och de förfaranden som gäller detta har retts ut närmare i motiveringen till artikel 16.
Enligt artikel 28.2 i avtalet om försvarssamarbete konstaterar parterna att de amerikanska styrkorna kan behöva använda radiofrekvenser. Förenta staterna ska tillåtas använda sina egna telekommunikationssystem (enligt definitionen av telekommunikation i Internationella teleunionens stadga och konventionen om Internationella teleunionen från 1992). Detta omfattar rätten att använda de medel och tjänster som krävs för att säkerställa full förmåga att använda telekommunikationssystem samt rätten att använda de radiofrekvenser som krävs för detta ändamål. Det ska vara kostnadsfritt för Förenta staterna att använda radiofrekvenser. De amerikanska styrkorna ska vidta varje rimlig åtgärd för att i förväg samordna radiofrekvensanvändningen med det finska verkställande organet.
Enligt 39 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation krävs för innehav och användning av radiosändare radiotillstånd som beviljas av Transport- och kommunikationsverket, om inte något annat föreskrivs i paragrafen. Enligt 7 mom. behöver Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet inte radiotillstånd för innehav och användning av radiosändare, om radiosändaren endast används på de frekvensområden som fastställts enbart för Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk i föreskrifter som Transport- och kommunikationsverket meddelat med stöd av 96 § 1 mom. Enligt 9 mom. behöver en företrädare för en främmande stat inte radiotillstånd för innehav och användning av en radiosändare vid stats- eller arbetsbesök, om Transport- och kommunikationsverket informerats om innehavet och användningen av radiosändaren och om Transport- och kommunikationsverket har fått de uppgifter som verket begärt om radiosändarens konstruktion.
De amerikanska styrkorna kan också behöva använda frekvenser inom andra frekvensområden än de som fastställts enbart för Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk. De amerikanska styrkorna betraktas inte heller befinna sig i Finland för ett sådant stats- eller arbetsbesök som avses i paragrafen. Således föreslås det att det till 39 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation fogas ett nytt moment enligt vilket de amerikanska styrkorna inte behöver radiotillstånd för innehav och användning av de radiosändare som de använder. För att sammanjämka och koordinera olika användarbehov och undvika radiostörningar är det viktigt att de amerikanska styrkorna på det sätt som avses i artikel 28.2 vidtar varje rimlig åtgärd för att i förväg samordna radiofrekvensanvändningen med det finska verkställande organet eller dess utsedda företrädare. Försvarsministeriet kan utse Försvarsmakten som sin företrädare.
Enligt 265 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska den som använder en radiosändare för maritim radiokommunikation eller amatörradiokommunikation ha ett av Transport- och kommunikationsverket beviljat behörighetsbevis eller ett behörighetsbevis som beviljats av en behörig myndighet i ett annat land och som Transport- och kommunikationsverket har godkänt som giltigt i Finland. I 2 mom. föreskrivs att kravet på behörighetsbevis inte gäller Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet när de sköter radiokommunikation som har samband med det militära försvaret och inte heller radioutrustning som de enbart använder för ändamål som hänför sig till det militära försvaret.
De amerikanska styrkorna har nödvändigtvis inte ett sådant behörighetsbevis för användning av radiosändare som avses i 265 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och som beviljats av en behörig myndighet i ett annat land. Därför föreslås det att 265 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska ändras så att det av de amerikanska styrkor som avses i avtalet om försvarssamarbete mellan Finland och Förenta staterna inte förutsätts ett sådant behörighetsbevis som avses i 1 mom.
Enligt 324 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation gäller bestämmelserna i 326 § (inspektion av radioutrustning) och 327 § (undersökning av utrustning) samt 329 § 3 mom. (granskning och undersökning av utrustning på grund av lagstridighet eller skadliga störningar) inte Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet när de sköter radiokommunikation som har samband med det militära försvaret och inte heller radioutrustning som innehas av dem och som uteslutande används för ändamål som hänför sig till det militära försvaret. Artikel 48 i Internationella teleunionens stadga ger möjlighet att avvika från bestämmelserna i radioreglementet som kompletterar denna stadga när det uttryckligen handlar om militär användning av radiofrekvenser.
Enligt artikel 11.2 i avtalet om försvarssamarbete får luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning inte bordas eller kontrolleras utan Förenta staternas samtycke. Dessutom har de amerikanska styrkorna i enlighet med artikel 28 i avtalet om försvarssamarbete rätt att i vilket fall som helst använda sina telekommunikationssystem. Således behöver 324 § 1 mom. utvidgas till att täcka de amerikanska styrkorna i enlighet med avtalet om försvarssamarbete. Därför föreslås det att 1 mom. ändras så att i avtalet om försvarssamarbete mellan Finland och Förenta staterna avsedda amerikanska styrkors radiokommunikation eller radioutrustning som innehas av dem i fortsättningen ska omfattas av sådana begränsningar i tillämpningsområdet för inspektioner som avses i bestämmelsen.
Artikel 29. Verkställighet och tvister.
Enligt punkt 1 gäller alla skyldigheter enligt avtalet under förutsättning att anslagna medel finns tillgängliga för dessa ändamål. I avtalet finns också förpliktelser för vilka fullgörandet inte är bundna till anslag.
Enligt punkt 2 får parternas behöriga myndigheter i enlighet med sin respektive lagstiftning vid behov och på lämpligt sätt utbyta information, inbegripet personuppgifter, för främjande av verkställigheten av avtalet. Sådan information som utbyts i samband med verksamhet enligt avtalet, inbegripet personuppgifter, ska syfta till att förbättra försvars- och säkerhetssamarbetet. Parterna ska i enlighet med tillämpliga internationella avtal mellan parterna och nationella lagar och andra författningar skydda information som mottagits från den andra parten. På behandlingen av personuppgifter tillämpas i Finland till exempel EU:s allmänna dataskyddsförordning (EU) 2016/679, dataskyddslagen (1050/2018), lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten (332/2019) och lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). I samband med informationsutbyte blir i synnerhet dataskyddslagstiftningens krav på säkerställande av dataskyddsgarantier när personuppgifter överförs till ett tredjeland tillämpliga. Ytterligare garantier av dataskyddet kan innefattas i andra gällande avtal som parterna ingått, såsom informationssäkerhetsavtalet mellan Finland och Förenta staterna.
I artikel 29.3 konstateras att parterna eller deras verkställande organ får ingå genomförandeavtal eller överenskommelser för att genomföra bestämmelserna i avtalet. För Finlands räkning är det verkställande organet enligt definitionen i artikel 2 Finlands försvarsministerium eller dess utsedda företrädare. Vem som är part i ett genomförandeavtal eller en överenskommelse om genomförande ska fastställas i enlighet med ansvarsområdesindelningen i reglementet för statsrådet eller den sektorsspecifika lagstiftningen. Som avtalets verkställande organ koordinerar försvarsministeriet och informerar Förenta staterna vilken aktör som i varje enskilt fall ska vara nationellt behörig att förhandla om de avtal och överenskommelser som avses i punkten. I beredningen deltar de ministerier och myndigheter som behövs samt till exempel affärsverk såsom Försvarsfastigheter och Forststyrelsen. Genomförandeavtalen och överenskommelserna kan till sitt innehåll vara antingen fördrag, internationella förvaltningsavtal eller juridiskt obundna överenskommelser.
I punkt 4 konstateras att de verkställande organen vid behov ska samråda för att säkerställa en korrekt verkställighet av avtalet. De verkställande organen ska ta fram förfaranden för samråd mellan sina respektive personalstyrkor för alla frågor som gäller en effektiv verkställighet av avtalet.
Enligt punkt 5 ska tvister om tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna i detta avtal lösas på lägsta möjliga nivå och vid behov lyftas till de verkställande organen för behandling och lösning. Tvister om tolkningen och tillämpningen av detta avtal som inte kan lösas av de verkställande organen ska när så är lämpligt hänskjutas till parterna för samråd och lösning.
I punkt 6 förbinder sig parterna att inte hänskjuta tvister och andra frågor som är föremål för samråd enligt avtalet till nationella domstolar, till internationella domstolar, tribunaler eller liknande organ eller till någon annan tredje part för avgörande.
Artikel 30. Ikraftträdande, ändringar och giltighetstid.
Artikeln innehåller typiska slutbestämmelser för statsfördrag.
Enligt punkt 1 träder avtalet i kraft den första dagen i den andra månaden efter dateringen på den senare not genom vilken parterna på diplomatisk väg underrättar varandra om att de har slutfört de inhemska förfaranden som krävs för att avtalet ska kunna träda i kraft.
I Förenta staterna kräver avtalet om försvarssamarbete inte behandling eller godkännande av senaten för att träda i kraft, utan presidentens godkännande räcker. I befogenheten att förhandla och underteckna avtalet om försvarssamarbete mellan Finland och Förenta staterna ingick också rätten att godkänna avtalet, varför avtalet inte längre förutsätter ett separat förfarande för godkännande av Förenta staterna.
I punkt 2 konstateras att detta avtal får ändras genom skriftlig överenskommelse mellan parterna. Avtalsändringarna godkänns och sätts i kraft i enlighet med 8 kap. i grundlagen.
I punkt 3 finns bestämmelser om avtalets giltighet och möjlighet till uppsägning. Enligt punkten har avtalet en inledande giltighetstid på tio år och därefter fortsätter avtalet att gälla men kan sägas upp av endera parten med ett års varsel genom ett skriftligt meddelande till den andra parten genom diplomatiska kanaler. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i avtalen om försvarssamarbete som Förenta staterna ingått med de andra medlemsstaterna i Nato.
I punkt 4 konstateras att bilaga A till detta avtal ska utgöra en integrerad del av avtalet och enligt punkten får den ändras genom skriftlig överenskommelse mellan parterna eller deras verkställande organ. Ändringarna i bilagan godkänns och sätts i kraft i enlighet med 8 kap. i grundlagen. Finlands regering ingår för Finlands räkning avtal om ändringar i bilagan.