1.1  Lagen om tillhandahållande av digitala tjänster

1 kap. Allmänna bestämmelser 

1 §.Lagens syfte. Lagens syfte föreslås vara att främja vars och ens möjligheter att använda digitala tjänster. Lagens syfte är också att främja tillgången till digitala tjänster, informationssäkerhet, innehållets tillgänglighet och tjänsternas kvalitet. Lagens syfte är framför allt att förbättra vars och ens möjligheter att använda digitala tjänster på lika villkor. I lagen föreslås inga uttömmande krav i fråga om tillgängligheten och kvaliteten hos digitala tjänsters innehåll, utan myndigheterna och andra tjänsteleverantörer ska följa god praxis och standardiseringen i branschen för att säkerställa att de digitala tjänsternas innehåll och kvalitet uppfyller kraven på en ändamålsenligt ordnad digital tjänst. Allmänna bestämmelser om ändamålsenligt ordnande av den service som myndigheter tillhandahåller och kvaliteten på servicen finns i 1 § i förvaltningslagen samt i 7 § i den lagen i bestämmelserna om serviceprincipen och adekvat service. Tjänsternas kvalitet påverkas också av kravet på gott språkbruk enligt 9 § 2 mom. i förvaltningslagen. Lagens syfte är avsett att vara allmänt, trots att en del av lagen endast avser myndigheter. I 2 kap. föreslås allmänna bestämmelser om ordnande och tillhandahållande av digitala tjänster med vilka en enhetlig kvalitet, tillgänglighet och datasäkerhet i fråga om myndigheters digitala tjänster främjas. 

Genom den föreslagna lagen om tillhandahållande av digitala tjänster genomförs tillgänglighetsdirektivet nationellt. Enligt artikel 1.1. i direktivet är syftet med tillgänglighetsdirektivet att förbättra den inre marknadens funktionssätt genom tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar när det gäller tillgänglighetskraven avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobilapplikationer för att därigenom göra dessa webbplatser och mobilapplikationer mer tillgängliga för användare, särskilt personer med funktionsnedsättning.  

Enligt skäl 9 i ingressen till direktivet syftar direktivet till att säkerställa att offentliga myndigheters webbplatser och mobilapplikationer görs mer tillgängliga på grundval av gemensamma tillgänglighetskrav. En tillnärmning av de nationella åtgärderna på unionsnivå, grundad på överenskomna tillgänglighetskrav avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobilapplikationer är nödvändig för att få ett slut på fragmenteringen av den inre marknaden. Enligt direktivet ska tillnärmningen minska osäkerheten för utvecklarna och främja interoperabiliteten. Användning av teknikneutrala tillgänglighetskrav kommer inte att hämma innovationer utan kan eventuellt stimulera till sådana. I skäl 12 i ingressen till direktivet hänvisas det till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Direktivets syfte är att i enlighet med kraven i FN:s konvention främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att också använda digitala tjänster genom att främja genomförandet av tillgänglighetskraven och samtidigt harmonisera de tillgänglighetskrav som används i Europeiska unionens medlemsstater. I tillgänglighetsdirektivet finns det bestämmelser om minimikrav för webbsidor och mobilapplikationer eller om grunderna för bestämning av dem, samt om grunderna för tillgänglighetskravens kommentarsfunktion, rättssäkerhetskrav och tillsyn. Enligt skäl 22 och 28 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet är syftet med direktivet och dess tillgänglighetskrav inte att begränsa tjänsteleverantörers möjligheter att producera innehåll för digitala tjänster, utan vid produktionen av dem ska andra alternativa sätt att göra innehållet tillgängligt för grupper med särskilda behov beaktas. 

När myndigheters tjänster digitaliseras är det viktigt att de digitala tjänsterna är högklassiga och datasäkra och tillgängliga på ett sätt som är lätt att använda. Det minskade nätverket av myndigheters verksamhetsställen har lett till att förvaltningens kunder måste sköta sina ärenden med myndigheter på något annat sätt än i myndighetens verksamhetsställe. Med hjälp av ändamålsenliga digitala tjänster är det möjligt att sköta ärenden med myndigheter. Lagens syfte är att säkerställa att alla förvaltningens kunder har tillgång till digitala tjänster, men lämnar till kundens prövning huruvida kunden vill använda dem. Förvaltningens kunder har också möjlighet att välja någon annan form att sköta sina ärenden som tillhandahålls, och myndigheterna ska även i fortsättningen tillhandahålla andra former jämlikt. 

2 §.Definitioner. I 2 § föreslås bestämmelser om definitioner av de centrala begreppen i lagen, som delvis baserar sig på tillgänglighetsdirektivet. Definitionerna används som hjälp när lagens organisatoriska och sakliga tillämpningsområde fastställs. För att fastställa det sakliga tillämpningsområdet ska begreppen webbplats, mobilapplikation, digitala tjänster och tillgänglighet definieras. För att fastställa det organisatoriska tillämpningsområdet är det nödvändigt att definiera begreppen myndighet, offentligrättslig inrättning och tjänsteleverantör. Därtill är det nödvändigt att för att regleringen ska vara tillräckligt avgränsad definiera begreppet harmoniserad standard som ligger som grund för tillgänglighetskraven, och som används även i annan lagstiftning för olika branscher. 

I 2 § 1 punkten föreslås en definition av begreppet webbplats. Definitionen av begreppet baserar sig delvis på skäl 19 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet, enligt vilken innehållet på webbsidor och mobilapplikationer omfattar såväl text som icke-textuell information, nedladdningsbara dokument och formulär samt tvåvägsinteraktion, såsom behandling av digitala formulär och hantering av autentisering, identifiering och betalning. I den föreslagna lagen aves med webbplats digitalt textinnehåll, filer, bilder, blanketter och annat reproducerbart innehåll, som är tillgängligt i ett datanät genom olika terminalutrustningar och deras programutbud, och som individualiseras med hjälp av ett domännamn. Enligt definitionen gäller begreppet webbplats innehållet på en webbplats. En enskild webbplats anges med hjälp av ett domännamn.  

Med domännamn avses enligt 3 § 35 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation en adress på internet under den nationella toppdomänen fi eller toppdomänen ax för landskapet Åland i form av ett namn som består av bokstäver, siffror eller andra tecken eller en kombination av dem. Adresser som bildas av alfanumeriska tecken kallas för IP-adresser (Internet Protocol address), och de bildas av en sifferserie som entydigt specificerar en anordning som är kopplad till datanätet, som använder internetprotokoll som kommunikationsprotokoll. I den föreslagna lagen avses med domännamn vilken som helst IP-adress som administreras eller används av en organisation som hör till lagens organisatoriska tillämpningsområde eller som är avsedd för dessa organisationers kommunikation eller för tillhandahållande av deras tjänster. Alltså tillämpas den föreslagna lagen på sådana webbplatser vars domännamn används eller förvaltas av en i lagen avsedd tjänsteleverantör.  

Med domännamnsanvändare avses enligt 164 § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation en användare på vilken ett domännamn kan registreras. Med avvikelse från lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation har i den föreslagna lagen begreppet domännamn inte begränsats till att gälla landskoden, utan vilket som helst domännamn som används av en i lagen avsedd tjänsteleverantör hör till webbplatser som omfattas av lagens tillämpningsområde. En webbplats består av olika innehåll som finns på de olika webbsidorna. Webbplatser kan innehålla olika text-, ljud- och bildfiler, som är en del av webbplatsen. Regleringen om tillgänglighetskrav i den föreslagna lagen riktar sig till webbplatsens innehåll och inte till den teknologi som används för produktionen av webbplatsen. De krav som gäller innehållet kan indirekt inverka också på t.ex. de tekniska lösningarna för publikationssystemen, men den egentliga regleringen riktar sig i enlighet med direktivet teknikneutralt till webbplatsernas innehåll och deras tillgänglighet. 

I 2 § 2 punkten i lagen föreslås en definition av mobilapplikation, som baserar sig på 2 punkten i definitionslistan i artikel 3, enligt vilken med mobilapplikation avses en programvara som utformas och utvecklas av eller på uppdrag av offentliga myndigheter för användning av allmänheten i mobila enheter som smarttelefoner och pekplattor. I direktivet förtydligas det att mobilapplikationer inte är själva den programvara som styr dessa enheter (mobila operativsystem) eller själva datorutrustningen.  

Enligt 2 § 2 punkten i den föreslagna lagen avses med mobilapplikation en programvara som har planerats och utvecklats för användning av allmänheten i mobila enheter som smarttelefoner och pekplattor. En mobilapplikation som omfattas av lagens tillämpningsområde är således en programvara som tillhandahålls av en i denna lag avsedd tjänsteleverantör för allmänheten för användning av tjänsteleverantörens tjänster. Med mobilapplikation avses separata programvaror, t.ex. applikationer som kan laddas ned från en webbsida eller en applikationsbutik. Som en sådan mobilapplikation som omfattas av den föreslagna lagen anses inte en applikation eller ett operativsystem med vilken användaren styr eller hanterar en terminal. Lagens tillämpningsområde omfattar inte sådana mobilapplikationer för privata företag och sammanslutningar som faller utanför lagens organisatoriska tillämpningsområde och med vilka man kan använda tjänster som tillhandahålls av organisationer som hör till lagens tillämpningsområde, presentera eller utnyttja information som dessa organisationer producerar eller vara i kontakt med dessa organisationer. Om en organisation som hör till lagens tillämpningsområde dock tillhandahåller sådana mobilapplikationer på sin webbplats eller i andra tjänster, omfattas dessa mobilapplikationer av lagens tillämpningsområde. Då anses en organisation som omfattas av lagens tillämpningsområde också vara tjänsteleverantör för dessa tjänster. På marknaden finns det en del mobilapplikationer som anknyter till tjänster eller information som tillhandahålls av organisationer som hör till lagens tillämpningsområde och som tillhandahålls av en privat organisation. Lagen tillämpas på sådana applikationer, om en organisation som hör till lagens tillämpningsområde aktivt tillhandahåller mobilapplikationen på sin egen webbplats eller i andra tjänster. Då tillhandahåller en organisation som hör till lagens tillämpningsområde de facto applikationen via sin digitala tjänst, trots att applikationen produceras av en annan organisation. Tjänsteleverantören ska sörja för att en tjänst som den tillhandahåller via en digital tjänst motsvarar kraven i den föreslagna lagen, fastän det skulle vara fråga om en tjänst som tillhandahålls av en tredje part. Om tjänsteleverantören i praktiken inte kan försäkra sig om att tillgänglighetskraven uppfylls i fråga om mobilapplikationen, får tjänsteleverantören princip inte tillhandahålla en sådan mobilapplikation på sin webbplats om inte det finns grunder för detta som anknyter till oproportionell börda eller om motsvarande tjänst tillhandahålls också på ett sätt som uppfyller tillgänglighetskraven t.ex. på tjänsteleverantörens webbplats. Då är mobilapplikationen en tilläggstjänst och inte en tjänst för digital ärendehantering. Enligt skäl 30 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet bör innehåll från tredje part undantas från direktivets tillämpningsområde, förutsatt att det varken har finansierats eller tagits fram av den berörda offentliga myndigheten eller står under dess kontroll. Sådant innehåll bör i princip inte användas om det hindrar eller minskar funktionen för den offentliga tjänst som tillhandahålls på de berörda webbplatserna eller mobilapplikationerna. Om syftet med innehållet på offentliga myndigheters webbplatser eller mobilapplikationer är att hålla samråd eller organisera forumdiskussioner, kan det innehållet enligt direktivet inte betraktas som innehåll från tredje part och bör därför vara tillgängligt med undantag av innehåll som användare bidrar med som inte står under den berörda offentliga myndighetens kontroll. Telefontjänster anses inte vara mobilapplikationer, men röststyrda applikationer hör till lagens tillämpningsområde. 

I 2 § 3 punkten i den föreslagna lagen föreslås en definition av begreppet digitala tjänster, med vilka avses ovan definierade webbplatser eller mobilapplikationer eller kombinationer av dessa samt funktioner i anslutning till dem. Med funktioner avses sådana funktioner i digitala tjänster med hjälp av vilka tjänsteanvändaren kan t.ex. skicka formulär eller meddelanden till tjänsteleverantören. I den föreslagna lagen regleras huvudsakligen digitala tjänster, varmed regleringen inte utöver vissa undantag gör åtskillnad mellan webbplats och mobilapplikation. Begreppet digitala tjänster har också använts i Sverige i samband med ett förslag till motsvarande reglering (Genomförande av webbtillgänglighetsdirektivet, Ds 2017:60). 

I 2 § 4 punkten i den föreslagna lagen föreslås en definition av begreppet tillgänglighet. Med tillgänglighet avses principer och tekniska hänsyn som ska respekteras när digitala tjänster planeras, utvecklas, underhålls och uppdateras, i syfte att göra tjänsterna mer tillgängliga för användarna, särskilt personer med funktionsnedsättning. Definitionen baserar sig på skäl 2 i ingressen till direktivet.  

I praktiken avses med tillgänglighet i direktivet det att digitala tjänster och deras datainnehåll har planerats så att alla användargrupper kan använda dem utan tilläggsutrustning eller hjälpanordningar. Tillgängligheten omfattar fyra principer: möjlighet att uppfatta, hanterbarhet, begriplighet och driftsäkerhet. Möjlighet att uppfatta innebär att informationen och komponenterna i ett användargränssnitt måste presenteras för användarna på sätt som de kan uppfatta. Hanterbarhet innebär att komponenterna i ett användargränssnitt och navigeringen måste vara hanterbara. Begriplighet innebär att informationen och hanteringen av användargränssnittet måste vara begripliga. Driftsäkerhet (i tillgänglighetsdirektivet kallat robust karaktär) innebär att innehållet måste vara tillräckligt driftsäkert för att kunna tolkas på ett tillförlitligt sätt av ett brett spektrum av användarprogram, inklusive hjälpmedel. Tillgänglighetsdirektivets tillgänglighetskrav är avsedda att vara teknikneutrala. Tillgänglighetskraven beskriver vad som måste åstadkommas för att en användare ska ha möjlighet att uppfatta en digital tjänsts innehåll och att hantera, tolka och förstå tjänstens innehåll. Enligt skäl 36 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet specificerar kraven inte vilken teknik som bör väljas för en viss webbplats, onlineinformation eller mobilapplikation. 

I 2 § 5 punkten i den föreslagna lagen finns en definition av begreppet myndighet, som delvis anger lagens organisatoriska tillämpningsområde. Enligt bestämmelsen avses med myndigheter statliga myndigheter, kommunala myndigheter, riksdagens ämbetsverk, republikens presidents kansli och självständiga offentligrättsliga samfund. I den föreslagna lagen jämställs med myndigheter också den ortodoxa kyrkan och dess församlingar samt universitet och yrkeshögskolor. Bestämmelserna om myndigheter ska tillämpas också på andra aktörer när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter till den del som den digitala tjänsten anknyter till skötseln av en sådan uppgift. 

Definitionen av myndighet motsvarar i huvudsak den definition av myndighet som används i allmän förvaltningsrättslig reglering. Statliga myndigheter är statens ämbetsverk och inrättningar samt andra statliga organ. Till statens ämbetsverk och inrättningar räknas statliga förvaltningsmyndigheter, organ som utsatts av dem, domstolarna och andra lagskipningsorgan. Med myndigheter jämställs också statens affärsverk oberoende av för vilka uppgifter den digitala tjänsten har skapats. Kommunala myndigheter är kommunala organ och organisationer som är underställda dem, inklusive samkommuner. Till organisationer som är underställda kommunala organ räknas också kommunala affärsverk som i lagen jämställs med myndighet. Med tanke på tillämpningen av lagen saknar det betydelse för hurdana ändamål kommunen har offentliggjort en digital tjänst, och således har det med tanke på lagens tillämpningsområde ingen betydelse huruvida den digitala tjänsten är avsedd att betjäna kommunens allmänna eller särskilda kompetens, när tillhandahållandet av en digital tjänst sker hos en kommunal myndighet.  

Till begreppet myndighet som definierar lagens organisatoriska tillämpningsområde hör också riksdagens ämbetsverk, som är bl.a. Statens revisionsverk, riksdagens justitieombudsmans kansli och riksdagens kansli. Också republikens presidents kansli hör till myndigheterna enligt lagens tillämpningsområde, men lagen tillämpas inte på republikens presidents egna digitala tjänster, såsom sociala medier som republikens president använder. I lagen avses med myndighet även självständiga offentligrättsliga inrättningar såsom Folkpensionsanstalten, Finlands Bank, Keva, Kommunernas garanticentral, Finlands skogscentral och Kommunala arbetsmarknadsverket. Vid tillämpning av lagen bör det observeras att självständiga offentligrättsliga inrättningar och offentligrättsliga inrättningar är olika saker, trots att självständiga offentligrättsliga inrättningar enligt Europeiska unionens rättsakter är offentligrättsliga inrättningar. Det, vilka aktörer som omfattas av begreppet självständig offentligrättslig inrättning, bestäms enligt varje aktörs separat föreskrivna ställning. Den evangelisk-lutherska kyrkan föreslå inte ingå i begreppet myndighet, utan bestämmelser om tillämpningen av lagen på den evangelisk-lutherska kyrkan ska finnas i kyrkolagen (1054/1993). Ändringen av kyrkolagen ingår dock inte i denna regeringsproposition, utan Kyrkostyrelsen bereder en egen proposition. Bestämmelserna om myndigheter tillämpas dock på ortodoxa kyrkan och dess församlingar.  

Enligt föreslagna lagen tillämpas bestämmelserna om myndigheter också på universitet enligt 1 § i universitetslagen (558/2009) och yrkeshögskolor enligt yrkeshögskolelagen (932/2014). På universitet och yrkeshögskolor tillämpas allmänna bestämmelser om myndighetsverksam-het i annan lagstiftning, och därför är det skäl att föreskriva att bestämmelser om myndigheter i den föreslagna lagen också ska gälla universitet och yrkeshögskolor. Universitet och yrkeshögskolor jämställs således med myndigheter och bestämmelserna tillämpas på deras digitala tjänster på samma sätt som på myndigheters digitala tjänster. Därtill är universitet och yrkeshögskolor i lagen avsedda offentligrättsliga inrättningar. Enligt förarbetena till universitetslagen (RP/2009 rd) är åtminstone offentligrättsliga universitet självständiga offentligrättsliga inrättningar. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att dessa organisationers juridiska form inte har betydelse med tanke på tillämpningen av lagen. 

Med myndighet avses också andra aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter till den del som aktören sköter en offentlig förvaltningsuppgift och i detta syfte tillhandahåller en digital tjänst. Bestämmelsen gäller inte endast privata aktörer utan också offentligrättsliga föreningar till den del som de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. En offentlig förvaltningsuppgift kan överlåtas till någon annan aktör än en myndighet när förutsättningarna i 124 § i grundlagen är uppfyllda. Den föreslagna lagen tillämpas således direkt på basis av bestämmelserna om myndigheter på sådana privaträttsliga aktörer som direkt med stöd av lag eller på grund av en i lag föreskriven uppgift sköter en offentlig förvaltningsuppgift. Bestämmelser om detta behövs inte i lagarna om uppgifterna i fråga, utan den föreslagna lagen blir tillämplig när det är fråga om skötsel av en offentlig förvaltningsuppgift. Således tillämpas lagen på privata aktörer till den del som syftet med den digitala tjänsten är skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift. Om det t.ex. till en offentlig förvaltningsuppgift anknyter att ärenden uträttas vid en privaträttslig juridisk persons verksamhetsställe, ska det finnas kontaktuppgifter till dessa verksamhetsställen tillgängliga i den digitala tjänsten i en form som uppfyller tillgänglighetskraven enligt lagen. Likaså ska olika formulär som är avsedda för ärendehantering finnas i en form som uppfyller tillgänglighetskraven och också annars ska den digitala tjänsten uppfylla de krav som ställs på myndigheter i 2 kap. i lagen.  

Bestämmelsen om tillämpningsområdet när det gäller skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift är primär. Med detta avses t.ex. situationer där lagen tillämpas på försäkringsbolags verksamhet från och med den 1 januari 2021 direkt på basis av det organisatoriska tillämpningsområdet utan en begränsning som avser bolagens uppgifter. Då tillämpas på de delar av försäkringsbolagets digitala tjänster som är avsedda för skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift bestämmelserna om myndigheter i lagen och övergångsbestämmelserna om myndigheters digitala tjänster. På övriga delar av försäkringsbolags digitala tjänster tillämpas lagen beträffande tillgänglighetskraven och enligt övergångsbestämmelsen för finansbranschen från och med den 1 januari 2021. Sådana offentliga förvaltningsuppgifter där digitala tjänster tillhandahålls är bl.a. digitala tjänster i anslutning till skötseln av lagstadgade obligatoriska försäkringar (pensionsförsäkring, olycksfallsförsäkring, trafikförsäkring), digitala tjänster som tillhandahålls av företag som tillhandahåller motorfordonsbesiktning, digitala tjänster i anslutning till anskaffning av pass eller identitetskort samt digitala tjänster som tillhandahålls av en privat social- och hälsovårdsenhets verksamhetsställe i samband med social- och hälsotjänster som produceras för den offentliga förvaltningen, såsom tidsbokningssystem och tjänster för att se de egna uppgifterna. 

I 2 § 6 punkten föreslås en definition av offentligrättslig inrättning som är mer omfattande än begreppet självständig offentligrättslig inrättning. Definitionen av offentligrättslig inrättning baserar sig på definitionen av offentlig myndighet enligt artikel 3 i tillgänglighetsdirektivet, i vilken det hänvisas till definitionen av offentlig myndighet i artikel 2.1.4 i upphandlingsdirektivet 2014/24/EU. Definitionen av offentligrättslig inrättning motsvarar således begreppet offentligrättslig inrättning i upphandlingslagstiftningen. Enligt den föreslagna bestämmelsen avses med offentligrättslig inrättning en juridisk person som särskilt har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse utan industriell eller kommersiell karaktär och a) som till största delen finansieras av en myndighet, b) vars ledning står under kontroll av en myndighet, eller c) i vars förvaltnings-, styrelse- eller kontrollorgan mer än hälften av ledamöterna utses av en myndighet.  

Begreppet offentligrättsliga organ i tillgänglighetsdirektivet får alltså sitt innehåll från upphandlingsdirektivet, enligt vilket med offentligrättsliga organ avses organ som uppfyller följande förutsättningar enligt punkt 1—2 samt åtminstone en av förutsättningarna a)—c) i punkt 3: 

de är juridiska personer och 

de har särskilt inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, utan industriell eller kommersiell karaktär och därtill 

ska i fråga om organisationen åtminstone en av följande förut sättningar uppfyllas: 

a) de finansieras till största delen av statliga, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ, eller 

b) deras ledning står under tillsyn av sådana myndigheter eller organ, eller 

c) de har ett förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan där mer än hälften av ledamöterna utses av staten, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ. 

Enligt Europeiska unionens domstol (tidigare Europeiska gemenskapens domstol) måste begreppet offentligrättsligt organ ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen, eftersom det är ett unionsrättsligt begrepp (C-84/03, kommissionen mot Konungariket Spanien).  

I upphandlingsdirektivet och tillgänglighetsdirektivet finns vanligen inget rum för tolkning i fråga om kravet på juridisk person. Allmänt sett är privaträttsliga juridiska personer vissa sådana i 3 § i handelsregisterlagen (129/1979) föreskrivna aktörer som är skyldiga att göra grundanmälan, dvs. öppet bolag, kommanditbolag, aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, andelslag, sparbank, hypoteksförening, försäkringsförening, statligt affärsverk och bostadsrättsförening, ideell förening och stiftelse.  

Behov i det allmännas intresse har bedömts flera gånger i EU-domstolens rättspraxis (se bl.a. C-360/96, Gemeente Arnhem; C-44/96, Mannesmann; C-360/96, BFI Holding; C-94/99, ARGE; C-223/99 och C-260/99, Agorá Srl; C-18/01, Varkauden taitotalo och C-526/11, Ärtzekammer). I EU-domstolens avgöranden har innehållet i begreppet behov i det allmännas intresse definierats. Enligt skäl 10 i ingressen till upphandlingsdirektivet bör inte ett organ som verkar på normala marknadsmässiga villkor, har ett vinstsyfte och bär de förluster som uppstår i samband med utövandet av sin verksamhet anses vara ett offentligrättsligt organ. Enligt rättspraxis ska allmännyttiga behov bedömas med hänsyn till samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, såsom de omständigheter som var aktuella vid bildandet av det berörda organet och de villkor på vilka organet utövar verksamheten (C-18/01, Korhonen et al.). 

I ovannämnda rättspraxis och i nationell rättspraxis (t.ex. HFD 2016:108, HFD 2013:21) har det av hävd ansetts att behov i det allmännas intresse som inte är av industriell eller kommersiell karaktär är sådana behov som tillgodoses på andra sätt än genom att erbjuda varor och tjänster på marknaden, och som den offentliga makten beslutar att producera själv eller i fråga om vilka den behåller det bestämmande inflytandet. Med förutsättningen att det ska vara fråga om annan verksamhet än industriell eller kommersiell verksamhet strävar man efter att precisera begreppet behov i det allmännas intresse. Utanför begreppet behov i det allmännas intresse som inte är av industriell eller kommersiell karaktär faller inte sådana behov som även tillgodoses genom tjänster som privata företag tillhandahåller eller kan tillhandahålla. Förekomsten av utvecklad konkurrens kan dock vara ett tecken på att det är fråga om ett behov i det allmännas intresse som är av industriell eller kommersiell karaktär. Vid bedömningen av industriell och kommersiell karaktär har det utöver det att verksamheten sker i ett konkurrensförhållande bl.a. ansetts vara av betydelse att inrättningens uppgifter hör till en offentlig myndighets uppgifter, att inrättningen har ett vinstsyfte och förmåga att bära ekonomiska risker. Utöver uppgifter för att tillgodose behov i det allmännas intresse kan en offentligrättslig inrättning också sköta andra uppgifter. Då saknar det betydelse huruvida tillgodoseendet av behov i det allmännas intresse är inrättningens huvudsakliga uppgift eller en mindre viktig del av dess uppgifter, om inrättandet av enheten och dess verksamhet har haft ett syfte i det allmännas intresse.  

Enligt EU-domstolen saknar det betydelse om enheten i fråga utöver en uppgift i det allmännas intresse också sköter andra uppgifter i vinstsyfte, om enheten fortsätter att sköta sådana behov i det allmännas intresse som enheten uttryckligen är skyldig att uppfylla (C‑393/06 Ing. Aigner). Det hur stor andel av enhetens hela verksamhet sker i vinstsyfte har inte heller betydelse vid bedömningen av huruvida enheten kan anses vara en offentligrättslig inrättning. Verksamhet i det allmännas intresse är bl.a. kommunala näringsbolags verksamhet, skötseln av nödvändiga uppgifter som anknyter till lagstadgade hälsovårdstjänster och miljöskydd samt skötseln av vissa funktioner i anknytning till statens institutionella verksamhet som förutsätter särskild konfidentialitet och sekretess. I nationell rättspraxis har bl.a. följande inrättningar ansetts vara offentligrättsliga inrättningar: 

Keva (HFD 2015:59 och MD 250/13) 

Hyreshussamfund som ägs av kommunen ( MD 114/13, 460/11) 

Bostadsaktiebolag som ägs av ett universitetssjukhus utbildningsstiftelse (MD 543/11) 

Studenternas hälsovårdsstiftelse (MD 598/11) 

Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt (HFD 2013:21, MD 245/11) 

Andningsförbundet Heli rf (MD 589/09) 

Rundradion Ab (MD 180/06) 

Suomen Erillisverkot Oy och Virve Tuotteet ja Palvelut Oy (HFD 2016:108) 

De alternativa förutsättningarna enligt upphandlingslagstiftningen som avser finansiering, tillsyn och utnämning av ledningen innebär alla ett nära beroendeförhållande till den offentliga makten (förutsättning 3). Enligt praxis ska alla nämnda förutsättningar tolkas funktionellt (C-526/11, Ärtzekammer). När man bedömer den offentliga finansiering som en enhet får av myndigheter eller andra offentligrättsliga organ, ska enhetens samtliga inkomster, inklusive inkomsterna av enhetens näringsverksamhet, beaktas (C-380/98, The University of Cambridge). Såsom finansiering av en myndighet eller en offentligrättslig inrättning betraktas inte inkomster som baserar sig på vederlag såsom inkomster av försäljning av tjänster. Villkoret att inrättningen står under kontroll av en myndighet uppfylls till exempel genom aktieinnehav eller annan kontroll genom vilken enheten i fråga och dess upphandlingsbeslut de facto styrs. Allmän myndighetstillsyn uppfyller inte kravet på kontroll. Däremot konstateras rätten att utnämna majoriteten i ett styrelse-, lednings- eller övervakningsorgan på basis av faktiska omständigheter så, att en annan upphandlingsenhet eller upphandlingsenheter tillsammans på basis av en ägarandel eller andra arrangemang använder sin utnämningsrätt så att de har rätt att utnämna mer än hälften av ledamöterna i något av de ovannämnda organen. Tolkningen av en offentligrättslig inrättning inleds med en bedömning av huruvida enheten är en självständig juridisk person. Om svaret är jakande bedöms därefter karaktären hos enhetens verksamhet. Om enheten har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse bedöms faktorer som anknyter till finansiering, kontroll och utnämningsrätt. 

I 2 § 7 punkten i lagen föreslås en definition av tjänsteleverantör, med vilken man definierar de organisationer på vilkas digitala tjänster lagen tillämpas. Med tjänsteleverantör avses myndigheter, offentligrättsliga inrättningar och andra företag, sammanslutningar och stiftelser som omfattas av lagen. Tjänsteleverantörer är också de organisationer och aktörer som enligt lagens 3 § anges höra till lagens tillämpningsområde, antingen som organisationer eller via de uppgifter som föreskrivits för dem. Begreppet tjänsteleverantör är avsett att på organisationsnivå specificera objektet för de skyldigheter som lagens bestämmelser innehåller. Begreppet får sitt innehåll av begreppen myndighet och offentligrättslig inrättning samt det i 3 § i lagen föreskrivna tillämpningsområdet till den del som det i dem definieras den organisation på vars digitala tjänster lagen tillämpas. 

I 2 § 8 punkten i den föreslagna lagen föreslås en definition av begreppet harmoniserad standard. Enligt artikel 6.1 i tillgänglighetsdirektivet överensstämmer innehållet på webbplatser och i mobilapplikationer med tillgänglighetskraven enligt 4 artikeln, om det följer de harmoniserade standarderna eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012. Därtill begränsas tillämpningen av tillgänglighetskraven av direktivets materiella tillämpningsområde. Således ger regleringen inget nationellt handlingsutrymme.  

I 2 § 9 punkten i lagen föreslås en definition av tidsberoende media, som baserar sig på artikel. 3.6 i tillgänglighetsdirektivet, enligt vilken med tidsberoende media avses medier av följande typ: enbart ljud, enbart video, kombination av ljud och video, enbart ljud och/eller video i kombination med interaktion. Tidsberoende media kan således vara bild eller ljud eller kombinationer av dessa som sänds direkt på nätet eller som är förinspelad och reproducerbar. 

3 §.Tillämpningsområde. I 3 § i föreslås bestämmelser om lagens tillämpningsområde. I 1 mom. föreslås en förteckning över de bestämmelser som definierar lagens organisatoriska tillämpningsområde. Med 1 mom. 1—3 punkten implementeras direktivets bestämmelser om tillämpningsområdet. Enligt artikel 1.2 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att offentliga myndigheters webbplatser, oavsett vilken anordning som används för åtkomst, och mobilapplikationer uppfyller tillgänglighetskraven i artikel 4. Enligt artikel 3.1 i tillgänglighetsdirektivet avses med offentlig myndighet: statliga, regionala eller lokala myndigheter, offentligrättsliga organ enligt definitionen i artikel 2.1.4 i Europaparlamentets och rådets upphandlingsdirektiv 2014/24/EU eller sammanslutningar av en eller flera sådana myndigheter eller ett eller flera sådana offentligrättsliga organ, om dessa sammanslutningar särskilt inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, utan industriell eller kommersiell karaktär. I praktiken är i tillgänglighetsdirektivet avsedda offentliga myndigheter de upphandlande myndigheter som avses i upphandlingsdirektivet. I den nationella lagen om offentlig upphandling och koncession används för dessa benämningen upphandlande enheter. Således definieras den föreslagna lagens organisatoriska tillämpningsområde också av hur begreppet upphandlande enhet har utformats vid tolkningen av upphandlingslagstiftningen. I lagen föreslås det inte separat att lagen ska tillämpas på sammanslutningar av myndigheter eller offentligrättsliga inrättningar, utan på dem tillämpas lagen antingen på basis av att en sådan sammanslutning är en myndighet eller en offentligrättslig inrättning på basis av definitionen av dem.  

Bestämmelserna i 3 § 1 mom. om tillämpningsområdet när det gäller digitala tjänster finns uppräknade i tillämpningsordning så, att det på basis av en i ordningen tidigare punkt avgörs till vilken del lagen tillämpas på den digitala tjänsten i fråga. Tillämpningsordningen har betydelse med tanke på tillämpningen av övergångsbestämmelserna. T.ex. enligt 1 punkten tillämpas lagen på myndigheters digitala tjänster och enligt 6 punkten t.ex. på ett försäkringsbolags digitala tjänster. När det gäller lagstadgade obligatoriska försäkringar blir lagen, till den del det gäller skötsel av försäkringsbolagets offentliga förvaltningsuppgift, tillämplig på basis av bestämmelserna om myndigheters digitala tjänster. Till andra delar tillämpas på ett försäkringsbolags digitala tjänster bestämmelserna på basis av 6 punkten. På en aktör som producerar trafiktjänster och som organiserats som en samkommun tillämpas bestämmelserna om myndigheters digitala tjänster, medan det på en aktör som tillhandahåller trafiktjänster och som organiserats som ett offentligt bolag tillämpas bestämmelserna på basis av 5 punkten. När det gäller bankers identifieringstjänster och tjänster som möjliggör betalning och som anknyter till myndigheters tjänster tillämpas lagen på basis av 4 punkten, men på bankers andra tjänster på basis av 6 punkten. Bestämmelsen om tillämpningsområdet ska således granskas utifrån varje digitala tjänsts syfte och inte utifrån organisationen, eftersom tillämpningen av lagen på en del av organisationernas digitala tjänster baserar sig på olika bestämmelser. Detta beror på att sätten att ordna tjänster är mångsidiga och tillämpningsområdet då inte kan definieras endast på organisatoriska grunder, utan det ska till vissa delar definieras utifrån tjänstens syfte.  

Enligt 3 § 1 mom. 1 punkten ska lagen tillämpas på myndigheters digitala tjänster. Myndighet definieras i 2 § 5 punkten i den föreslagna lagen. I 3 § 2 mom. i den föreslagna lagen finns en bestämmelse om tillämpningsområdet för lagens 2 kap., enligt vilken bestämmelserna i 2 kap. endast tillämpas på i lagen avsedda myndigheter. Bestämmelsen i det föreslagna 3 § 2 mom. som gäller tillämpningsområdet för 2 kap. i lagen begränsar kapitlets sakliga tillämpningsområde så, att bestämmelserna i kapitlet endast tillämpas på sådana digitala tjänster som tillhandahålls allmänheten. I 2 kap. i lagen avses med allmänheten förvaltningens kunder, som består av en grupp fysiska eller juridiska personer utanför myndighetens organisation, som beroende på tjänsten är på förhand avgränsad eller oavgränsad. Bestämmelserna i 2 kap. tillämpas alltså inte på en myndighets interna digitala tjänster.  

I 3 § 1 mom. 2 punkten föreslås det att offentligrättsliga inrättningars digitala tjänster ska höra till lagens tillämpningsområde. En definition av offentligrättslig inrättning föreslås i 2 § 6 punkten. Bestämmelserna i 2 kap. tillämpas inte på i lagen avsedda offentligrättsliga inrättningar om de inte sköter en offentlig förvaltningsuppgift. Det bör påpekas att självständiga offentligrättsliga inrättningar jämställs med myndigheter i denna lag, och 2 kap. blir tillämplig på dessa redan på basis av definitionen av myndighet enligt lagförslaget.  

I 3 § 1 mom. 3 punkten föreslås det att lagens tillämpningsområde utsträcks till att gälla också organisationer som får över hälften av kostnaderna för utvecklingen eller tillhandahållandet av digitala tjänster av en i lagen avsedd myndighet. Stödet ska uttryckligen vara riktat till utvecklingen eller tillhandahållandet av den digitala tjänsten. Allmänt verksamhetsunderstöd anses inte vara sådant stöd som leder till tillämpning av denna lag. Bestämmelserna blir tillämpliga också i sådana situationer där aktören i samband med skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift finansierar någon digital tjänst på det sättet, att de ovan angivna förutsättningarna uppfylls. Till exempel blir bestämmelsen tillämplig i situationer där en privaträttslig sammanslutning som enligt denna lag har myndighetsställning finansierar en annan privat aktörs digitala tjänst så, att syftet med finansieringen är en grund som direkt anknyter till skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift. Till andra delar tillämpas inte lagens bestämmelser på digitala tjänster som stöds av privaträttsliga organisationer som hör till lagens tillämpningsområde, om finansieringen sker för utvecklande eller tillhandahållande av en digital tjänst som anknyter till någon annan funktion i organisationen som saknar anknytning till en offentlig förvaltningsuppgift. I övrigt tillämpas lagen på privaträttsliga sammanslutningar med stöd av 2, 4, 5 och 6 punkten.  

I 3 § 1 mom. 4 punkten i föreslagna lagen föreslås det att tillämpningsområdet utvidgas i förhållande till tillgänglighetsdirektivet till att omfatta starka elektroniska identifieringstjänster och digitala tjänster som möjliggör nätbetalning i anslutning till den offentliga förvaltningens tjänster. Enligt 3 § 1 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen tillämpas lagen på digitala tjänster i anslutning till identifieringstjänster som tillhandahålls av sådana leverantörer av identifieringstjänster som finns införda i det register som avses i 12 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster. De egentliga identifieringsmedlen hör således inte till tillämpningsområdet, utan innehållen i de webbplatser eller mobilapplikationer som anknyter till identifieringen. Lagen tillämpas på sådana delar av digitala tjänster som används via en i 3 § 1 mom. 8 punkten i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster avsedd samlad förvaltningstjänst för internetbetalning, med vilka man kan sköta betalningsuppdrag. Till denna del bli lagen tillämplig i de delar av bankers och andra betalningsinstituts digitala tjänster med vilka man kan göra en betalning i datanätet, när den anknyter till en utbetalning i en myndighets digitala tjänst eller när betalning har möjliggjorts i en myndighets digitala tjänst via en samlad förvaltningstjänst som möjliggör internetbetalning. I praktiken gäller bestämmelsen de delar av en digital tjänst som anknyter till betalning och som har anslutits till betalning som en del av de samlade förvaltningstjänster som möjliggör internetbetalning.  

Förslaget i 4 punkten i momentet anses vara behövligt, eftersom genomförandet av faktisk tillgänglighet förutsätter att tillgänglighetskraven också utsträcks till att gälla de tjänster som är väsentliga eller obligatoriska vid användningen av den offentliga förvaltningens digitala tjänster. En betydande del av myndigheternas digitala tjänster är sådana där användaren identifieras med hjälp av identifieringstjänster som avses i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster. I praktiken görs största delen av stark autentisering av användare med identifieringstjänster som produceras av den privata sektorn. Producenter av identifieringstjänster för stark autentisering är banker och mobiloperatörer såsom beviljare av identifieringsmedel. Kommunikationsministeriet lät hösten 2017 göra en utredning om användbarheten och tillgängligheten i fråga om starka elektroniska identifieringsmedel och rapporten lämnades till kommunikationsministeriet den 20 december 2017. Enligt rapporten finns det problem i anslutning till elektroniska identifieringsmedels tillgänglighet och användningen av dem eller till tillgången till information om att söka efter dem. Problemen anknyter särskilt till identifieringsmedlens tillgänglighet och den svaga tillgången till information om hur man hittar identifieringsmedlen eller de webbplatser som är avsedda för användningen av dem. I utredningen konstaterades det att ”inget av de nuvarande identifieringsmedlen för stark elektronisk identifikation fungerar totalt tillgängligt och att den elektroniska servicekedjan bryts i något skede av kedjan på grund av tillgänglighetsproblem”. Kommunikationsutskottet har ansett att tjänster för elektronisk identifiering är ett slags bastjänster i informationssamhället och har uttryckt sin oro för huruvida tillgången till elektroniska identifieringsverktyg är jämlik (KoUB 33/2014 rd och KoUB 18/2016 rd). Enligt de utredningar som utskottet har fått har alla människor i Finland av olika orsaker inte möjlighet att få identifieringsverktyg för stark autentisering för att kunna använda elektroniska banktjänster, elektroniska tjänster och andra liknande tjänster. Utskottet betonade kraftigt att man behöver aktivt söka lösningar till detta betydande problem för att medborgarnas jämlikhet ska säkerställas och riskerna för utslagning ur samhället minskas (se också KoUB 17/2017 rd).  

Den föreslagna lagen syftar på att främja förvaltningens kunders jämlika möjligheter att använda myndigheters digitala tjänster. På basis av riksdagens kommunikationsutskotts ställningstaganden kan det anses vara motiverat att lagens tillämpningsområde utvidgas till att gälla tjänster för stark autentisering. Utvidgningen av lagens tillämpningsområde i fråga om tillgängligheten är inte endast beroende av prövning i den nationella lagberedningen, utan direktivets mål och innehåll inverkar på hur saken ska bedömas med tanke på grundlagen. Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Identifieringstjänster som möjliggör stark autentisering är en del av de digitala tjänster som myndigheter tillhandahåller. Identifieringstjänsterna anknyter till skötseln av myndigheternas offentliga förvaltningsuppgifter och utövningen av offentlig makt. Av denna orsak ska myndigheterna säkerställa att de digitala tjänster som de tillhandahåller är tillgängliga. Eftersom myndigheterna inte vid offentlig upphandling kan inverka på enskilda identifieringstjänster eller själva utveckla sina identifieringstjänster genom att påverka deras innehåll, ska tillgången till myndigheternas digitala tjänster genom bestämmelser i lagen tillförsäkras också med tanke på identifieringstjänsternas innehåll. Tillgänglighetskraven löser dock inte de utmaningar som förhindrar användningen av identifieringsverktyg, utan de ska tillsvidare lösas i enlighet med diskrimineringslagen genom rimliga anpassningar. Det tillgänglighetsdirektiv för produkter och tjänster som bereds i Europeiska unionen kan även medföra krav för identifieringsverktyg.  

I 3 § 1 mom. 5 punkten föreslås det att tillämpningsområdet utvidgas från tillgänglighetsdirektivets minimikrav till att omfatta också vissa digitala tjänster som tillhandahålls av offentliga bolag inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster till den del som de är avsedda för allmänheten. Tillämpningen i fråga om dessa föreslås enligt 17 § 5 mom. inledas från och med den 1 januari 2021. Med allmänheten avses samma sak som annanstans i lagen, dvs. en på förhand avgränsad eller icke-avgränsad grupp fysiska eller juridiska personer. I praktiken avses med detta digitala tjänster som är riktade till ett företags kunder eller digitala tjänster som är icke-riktade, till potentiella kunder. Utvidgningen av tillämpningsområdet baserar sig på skäl 34 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet, där medlemsstaterna uppmuntras till att utvidga tillämpningen av tillgänglighetsdirektivet till privata enheter som är verksamma inom områdena för hälso- och sjukvård, barnomsorg, social integration (förebyggande av marginalisering/bekämpande av fattigdom), social trygghet, transporter samt tjänster för el, gas, värme, vatten och elektronisk kommunikation samt posttjänster, med särskild uppmärksamhet på de tjänster som avses i artiklarna 8—13 i försörjningsdirektivet. Av de tjänster som avses i lagen är en del sådana tjänster som produceras av myndigheter eller offentligrättsliga inrättningar, och som inom samma branscher tillhandahålls av offentligt ägda företag i vilka myndigheter eller offentligrättsliga inrättningar är delägare. För en jämlik tillämpning av kraven i regleringen kan det anses vara motiverat att lagens tillgänglighetskrav tillämpas på digitala tjänster som tillhandahålls av offentliga företag inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster till den del som de tillhandahålls allmänheten. Lagens tillämpningsområde gäller bara de digitala tjänster som offentliga företag tillhandahåller allmänheten för produktion av tjänster inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster. I bestämmelsen hänvisas det till i 5 § 4 mom. i försörjningslagen avsedda offentliga bolag, vars digitala tjänster bestämmelserna i den föreslagna lagen gäller till vissa delar. Enligt 5 § 4 mom. i försörjningslagen avses med offentliga företag sammanslutningar över vilka upphandlande myndigheter har ett direkt eller indirekt bestämmande inflytande till följd av ägarförhållanden, finansiellt deltagande eller regler som styr företaget. En enhet anses omfattas av en myndighets bestämmande inflytande i synnerhet när myndigheten direkt eller indirekt 

1) äger större delen av det tecknade kapitalet i företaget, 

2) kontrollerar majoriteten av röstetalet som är knutet till aktieägande i företaget, eller 

3) utser mer än hälften av ledamöterna i dess förvaltnings-, styrelse- eller kontrollorgan.  

En del av de aktörer som tillhandahåller tjänster inom vatten, energi och transporter är i den föreslagna lagen avsedda myndigheter eller offentligrättsliga inrättningar. I bestämmelsen hänvisas det också till i 5 § 5 mom. i försörjningslagen avsedda enheter som är verksamma med stöd av en särskild rättighet eller en ensamrätt som en myndighet har beviljat, på vilkas digitala tjänster lagen också tillämpas till den del som tjänsten tillhandahålls allmänheten inom områdena vatten, energi, transporter eller posttjänster. Syftet med regleringen är att säkerställa att man inte genom tjänsteleverantörens juridiska form eller modell för tjänsteproduktion kan undgå tillämpning av den föreslagna lagen, om det i företagets bakgrund finns betydande inflytande från en myndighet eller offentligrättslig inrättning. Inom sektorn posttjänster gäller regleringen de digitala tjänster som Posti Abp tillhandahåller allmänheten. Utvidgningen av tillämpningsområdet gäller bolag inom vatten- och energibranschen som kommunen äger samt vissa bolag med staten som majoritetsägare. Kommunala affärsverk omfattas av begreppet myndighet enligt lagen, och kommunernas vattenverk jämställs i lagen med myndigheter. Med kommunala affärsverk likställs samkommuner inom sektorn transporter. Lagen tillämpas på dessas tjänster på basis av 3 § 1 mom. 1 punkten. 

I 3 § 1 mom. 6 punkten föreslås en nationell utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till direktivet till finanssektorns tjänster. Enligt punkten tillämpas lagen på digitala tjänster som tillhandahålls av kreditinstitut som avses i 1 kap. 7 § i kreditinstitutslagen, betalningsinstitut som avses i 5 § 2 punkten i lagen om betalningsinstitut (297/2010), värdepappersföretag som avses i 1 kap. 13 § 1 mom. 1 punkten i lagen om investeringstjänster (747/2012), försäkringsbolag som avses i 1 kap. 1 § 1 mom. i försäkringsbolagslagen (521/2008) och försäkringsföreningar som avses i 1 kap. 1 § 1 mom. i lagen om försäkringsföreningar (1250/1987), till den del syftet med tjänsterna är att tillhandahålla tjänster för allmänheten. En del av försäkringstjänsterna hör i egenskap av offentliga förvaltningsuppgifter direkt till tillämpningsområdet för tillgänglighetskraven. Enligt grundlagsutskottets ställningstagande (GrUB 25/1994 rd) omfattar stadgandena om de grundläggande fri- och rättigheterna också annan offentlig verksamhet än sådan som äger rum i statens namn och ett enskilt rättssubjekts verksamhet som kan jämställas med myndighetsverksamhet är också offentlig verksamhet med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Försäkringstjänster bildar helheter som innehåller både tjänster som gäller obligatoriska försäkringar som anknyter till en offentlig förvaltningsuppgift och frivilliga försäkringstjänster. Med tanke på en lyckad serviceprocess är det tydligare om samma tillgänglighetskrav tillämpas på en servicehelhet. Om samma tillgänglighetskrav inte till alla delar tillämpas på de tjänster som ingår i en servicehelhet kan det i enskilda fall bli aktuellt med en diskrimineringsbedömning. Då leder rimliga anpassningar enligt diskrimineringslagen till en situation där tillgänglighetskraven ska beaktas antingen helt eller delvis beroende på det enskilda fallets natur.  

Bankerna digitaliserar allt mer sina tjänster och minskar sina kontorsnät avsevärt. Enligt Finansinspektionens uppgifter har det kontorsnät som betjänar personkunder minskats med ca 500 kontor under åren 2010—2017. År 2017 fanns det sammanlagt 979 kontor för personkunder. När bankerna i allt större utsträckning baserar sitt serviceutbud på digitala kanaler, blir tjänsternas tillgänglighet en allt viktigare fråga. Med tillgänglighetsregeringen strävar man efter att säkerställa att bankernas tjänster överhuvudtaget är tillgängliga för alla befolkningsgrupper på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt, oberoende av t.ex. en persons boningsort eller hans eller hennes fysiska eller psykiska förmåga.  

Definitionen av grundläggande banktjänster enligt EU:s direktiv om betalkonton med grundläggande funktioner (2014/92/EU) är förhållandevis snäv med beaktande huvudsakligen av behoven till betalning och stark elektronik identifikation. Också bankernas andra tjänster, t.ex. i anknytning till placering och bostadslån, kan anses vara väsentliga när man eftersträvar det att olika befolkningsgrupper ska kunna delta som fullvärdiga medlemmar i samhällelig verksamhet. Tillgängliga banktjänster är för finländska banker en konkurrensfördel i förhållande till utländska banker. Det att tillgängligheten beaktas som helhet redan när digitala servicekanaler uppbyggs är ofta enklare än att i efterhand tillfoga sådana element som tillgängligheten kräver.  

Kommissionen har lämnat ett slutligt förslag till ett tillgänglighetsdirektiv för produkter och tjänster (KOM (2015) 615 slutlig) den 2 december 2015. Direktivets tillämpningsområde täcker banktjänster. Eftersom förslaget till direktiv är föremål för trilog, vet man inte det slutliga tillämpningsområdet eller tiden för genomförande. Tillgänglighetsdirektivet för produkter och tjänster ska dock vara ett minimiharmoniseringsdirektiv, varmed det inte begränsar en eventuell mer omfattande reglering. 

Bankers och andra betalningsinstituts digitala tjänster är till stora delar antingen direkt eller indirekt en del av sådana digitala tjänster som tillhandahålls av myndigheter till den del som det till tjänsten anknyter betalningsfunktioner, eller om en myndighet som resultat av den process som sköts med hjälp av tjänsten betalar olika förmåner och ersättningar till förvaltningskunder. Tjänster som tillhandahålls av banker och andra betalningsinstitut hör alltså till helheten myndighetstjänster och då är det viktigt att tjänsterna i sin helhet kan omfattas av samma tillgänglighetskrav. Med detta vill man säkerställa att personer med funktionsnedsättning och andra specialgrupper kan sköta sina serviceprocesser med en myndighet i sin helhet. Det att regleringen utsträcks till att gälla kreditinstitut, betalningsinstitut och värdepappersföretag kan anses vara behövligt med tanke på förverkligandet av tillgängligheten när det gäller myndigheters digitala serviceprocesser. Med en utvidgning av tillämpningsområdet för regleringen säkerställer man också att företag i finansbranschen som har olika serviceutbud inte blir tvungna att tillämpa olika bestämmelser. I 15 kap. 6 § i kreditinstitutslagen föreskrivs det att en inlåningsbank ska när den tillhandahåller ett betalkonto med grundläggande funktioner, tillhörande betaltjänster och elektroniska identifieringstjänster bemöta alla kunder som lagligt bor i en EES-stat på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt. En inlåningsbank som tillhandahåller betaltjänster ska tillhandahålla ett betalkonto med grundläggande funktioner i euro, tillhörande betaltjänster och elektroniska identifieringstjänster för fysiska personer som är lagligen bosatta i en EES-stat, med iakttagande av denna paragraf samt 6 a och 6 b §. När inlåningsbanken tillhandahåller ett betalkonto med grundläggande funktioner, tillhörande betaltjänster och elektroniska identifieringstjänster ska den bemöta alla kunder på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt. Med kunder avses i denna paragraf samt i 6 a och 6 b § fysiska personer som huvudsakligen handlar för ändamål som faller utanför deras närings- eller yrkesverksamhet. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om den tidigare versionen av bestämmelsen (GrUU 24/2002 rd) konstaterat att det finns en godtagbar grund för den föreslagna bestämmelsen med hänsyn till hur stor roll banktjänsterna spelar i det moderna samhället. Utskottet ansåg att det av samma orsak inte heller finns någonting att anmärka på i fråga om proportionalitetskravet. Eftersom kreditinstituten har en särskild skyldighet att tillhandahålla grundläggande banktjänster och att av grundad anledning vägra öppna sådana, kan tillgänglighetsproblem i fråga om banktjänstens innehåll de facto utgöra ett hinder för förverkligandet av den i kreditinstitutslagen föreskrivna rätten att kunden självständigt ska kunna sköta sina grundläggande banktjänster. Med tillgänglighetsregleringen främjas också kundens rätt att självständigt använda grundläggande banktjänster. 

I 3 § 2 mom. föreslås en begränsning av tillämpningsområdet när det gäller 2 kap., och en precisering av lagens förhållande till andra författningar. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga tillämpningsområdet för bestämmelserna i 2 kap., där det föreskrivs om myndigheters skyldigheter att ordna digitala tjänster för allmänheten, samt om förhållandet till andra centrala bestämmelser om elektronisk kommunikation. Lagens 2 kap. tillämpas på i 2 § 5 punkten avsedda myndigheter, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Utanför lagens tillämpningsområde faller digitala tjänster och andra elektroniska dataöverföringsmetoder som används vid polisundersökning och förundersökning, men på polisens och andra förundersökningsmyndigheters övriga digitala tjänster blir också lagens 2 kap. tillämplig. Bestämmelserna i 2 kap. i lagen ska tillämpas på digitala tjänster men också på andra motsvarande elektroniska dataöverföringsmetoder såsom e-post, om de används vid kommunikation mellan myndigheten och allmänheten. Utanför begreppet digitala tjänster enligt denna lag faller e-post som används som kontorsprogram samt telefax. Däremot omfattas en elektronisk posttjänst i form av en webbplats som är avsedd för allmänhetens bruk av begreppet digital tjänst. Därför gäller de i 2 kap. i lagen föreskrivna skyldigheterna alla digitala tjänster teknikneutralt, samt andra jämförbara elektroniska dataöverföringsmetoder, dvs. närmast vanlig e-post som ska anses vara ett normalt kontorsprogram eller telefax. Bestämmelserna i 2 kap. i lagen blir tillämpliga om det inte föreskrivs något annat någon annanstans. Detta innebär att om det i någon annan lag föreskrivs t.ex. om att meddelanden eller handlingar ska lämnas på något annat sätt, ska den lagens bestämmelser tillämpas primärt. Likaså tillämpas bestämmelserna om datasäkerhet enligt annan lagstiftning, såsom regleringen om offentligt upphandling, men bestämmelserna i 2 kap. i den föreslagna lagen blir sekundärt tillämpliga också i dessa fall. Till digitala tjänster anknyter också annan lagstiftning av vilka centrala just med tanke på den digitala serviceformen är lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (lagen om elektronisk kommunikation) och lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. Lagen om elektronisk kommunikation tillämpas på förfaranden i anknytning till elektronisk kommunikation och på användningen av stödtjänster för e-tjänster tillämpas bestämmelserna om dem i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. Därtill blir de allmänna förvaltningslagarna, språklagstiftningen och speciallagar bl.a. om genomförande av tjänster och deras innehåll tillämpliga. Den föreslagna lagen är en speciallag i förhållande till de allmänna förvaltningslagarna, såsom förvaltningslagen, lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen) samt lagen om elektronisk kommunikation, till den del som den gäller tillhandahållande av digitala tjänster eller andra elektroniska metoder för dataöverföring. Det föreslagna 2 kap. tillämpas på tillhandahållande av digitala tjänster om det inte någon annanstans i lag finns preciserande bestämmelser eller andra bestämmelser än i 2 kap. Lagens 3 kap. ska tillämpas mer omfattande än i fråga om myndighetsverksamhet, och därför kan den föreslagna lagen inte helt jämställas med de allmänna förvaltningslagarna utan den kan snarare beskrivas som en speciallag som inverkar på förvaltningens verksamhet och annan verksamhet nära den, och som gäller kraven i fråga om en viss serviceform. Av de orsaker som anges ovan konstateras det för tydlighetens skull i momentet att på de förfaranden som iakttas hos myndigheter och på tillhandahållande av tjänster tillämpas i övrigt bestämmelserna om anhängiggörande, delgivning av beslut, offentlighet i myndigheternas verksamhet, behandling av personuppgifter, arkivering av handlingar, det språk som ska användas vid handläggning av ärenden och om handläggning av ärenden. I momentet finns också en bestämmelse om den evangelisk-lutherska kyrkan som gäller lagens tillämpningsområde. Enligt 76 § 1 mom. i grundlagen finns bestämmelser om den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning i kyrkolagen. I den föreslagna lagen finns det bestämmelser om förfarandet i fråga om tillhandahållandet av digitala tjänster, och därför hör det till området för kyrkolagen. Bestämmelser om tillämpning av den föreslagna lagen på den evangelisk-lutherska kyrkan ska därför finnas i kyrkolagen. Regleringen ska ingå i kyrkolagen eftersom det redan på grund av att tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde gäller den offentliga sektorns organ krävs att regleringen också gäller den evangelisk-lutherska kyrkan, som är en del av den offentliga förvaltningen på grund av dess juridiska särställning. Regeringens proposition innehåller inte något förslag till ändring av kyrkolagen, utan det bereds separat. 

I 3 § 3 mom. föreslås andra begränsningar i fråga om lagens tillämpningsområde, som baserar sig på det spelrum som finns i tillgänglighetsdirektivet. Därtill gäller begränsningen av tillämpningsområdet också bestämmelserna i 2 kap., och därför tillämpas bestämmelserna i 2 kap. t.ex. inte på myndigheters digitala tjänster som är avsedda för att användas i undervisningssyfte, om tjänsterna är avsedda att användas under viss tid. Enligt 3 § 3 mom. 1 punkten tillämpas lagen inte på intranät eller extranät eller mobilapplikationer som används på arbetsplatser och är avsedda för ett begränsat antal personer. Bestämmelsen om begränsning av tillämpningsområdet gäller situationer där intranät och extranät eller mobilapplikationer används t.ex. på arbetsplatser för intern kommunikation, skötsel av arbetsgivarens olika interna uppgifter och för programvaror med vilka man t.ex. sköter uppgifter inom ekonomi- och personalförvaltningen eller projektstyrningen. Extranät används på arbetsplatser i olika arbetsgrupper och projekt där flera organisationer deltar. Sådana webbplatser på extranät begränsas också utanför tillämpningsområdet, eftersom deras syfte är också att stöda arbetet på arbetsplatser och samverkan inom en begränsad persongrupp för skötseln av arbetsuppgifter. Andra webbplatser på intranät och extranät och mobilapplikationer hör till lagens tillämpningsområde. Till exempel hör webbplatser som kräver identifiering till lagens tillämpningsområde med undantag för arbetsplatsundantaget. Direktivet möjliggör en övergångsperiod i fråga om andra intranät eller extranät än arbetsplatsers nät på det sättet, att tillgänglighetskraven ska genomföras först efter den 29 mars 2019 i samband med att ett intranät eller extranät förnyas helt. Användningen av övergångsbestämmelserna skulle avsevärt begränsa antalet webbplatser på vilka tillgänglighetskraven tillämpas. Av denna orsak föreslås en sådan övergångsbestämmelse inte i lagen, utan på webbplatser som kräver identifiering tillämpas samma övergångsbestämmelser som på andra webbplatser och mobilapplikationer.  

När det gäller digitala tjänster som används i myndigheters intranät ska man dock vid upphandling av tjänsterna beakta de skyldigheter att iaktta tillgänglighetskrav som följer av upphandlingslagen. När nya digitala tjänster för personalförvaltningen upphandlas, ska således tillgänglighetskraven genomföras till tillämpliga delar via tillämpning av upphandlingslagstiftningen. Enligt 2 § 3 mom. i lagen om anordnande av statens gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster (1226/2013) ska dessutom de i lagen avsedda gemensamma tjänsterna vara tillgängliga. I lagen avsedda statens gemensamma informationstekniska tjänster är bl.a. personalförvaltningens informationstekniska tjänster. Det att innehållet i arbetsplatsers intranät och extranät faller utanför lagens tillämpningsområde betyder att arbetsgivarna dock ska t.ex. för arbetstagare med funktionsnedsättning ordna möjlighet att använda digitala tjänster med rimliga anpassningar till den del som de anknyter till genomförandet av personens arbetsuppgifter. Begränsningen av tillämpningsområdet baserar sig på undantaget i fråga om arbetsplatser i skäl 34 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet. I skäl 38 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet sägs det att om tillgänglighetskraven inte är tillämpliga på arbetsplatsen, så kommer kraven på ”rimliga anpassningsåtgärder” att vara fortsätt tillämpliga i enlighet med rådets direktiv 2000/78/EG (8), FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning eller annan relevant lagstiftning och anpassningar bör vid behov göras på arbetsplatsen. Bestämmelser om rimliga anpassningar finns i diskrimineringslagen.  

Enligt 3 § 3 mom. 2 punkten tillämpas lagen inte vid småbarnspedagogisk verksamhet som avses i lagen om småbarnspedagogik (36/1973) eller vid undervisning som avses i lagen om grundläggande utbildning (628/1998), gymnasielagen (629/1998), lagen om yrkesutbildning (531/2017), lagen om fritt bildningsarbete (632/1998), universitetslagen eller yrkeshögskolelagen när en webbplats eller mobilapplikation kommer till i samband med den småbarnspedagogiska verksamheten eller undervisningen och används i en avgränsad grupp under en viss tid. Detta kan t.ex. avse ett övningsarbete eller försök som eleverna eller studerandena gör. Om en tjänst som producerats i samband med småbarnspedagogisk verksamhet eller undervisning tas i stadigvarande bruk, ska det sörjas för att den digitala tjänsten är tillgänglig. I praktiken faller utanför lagens tillämpningsområde digitala tjänster som planerats och förverkligats av elever och studenter i samband med undervisning. Också sådana digitala tjänster som skapats av läraren faller utanför tillämpningsområdet, om de används vid undervisning eller småbarnspedagogisk verksamhet för en avgränsad grupp under en vis tid eller i försökssyfte. Begränsningen av tillämpningsområdet gäller således bl.a. läromedel som byts eller uppdateras årligen. Som användning under viss tid betraktas inte användning under flera års tid. Med begränsningen av tillämpningsområdet strävar man efter att trygga anordnare av undervisning och utbildning möjligheter till avgränsad och lokal flexibilitet i utvecklings- och övningsuppgifter inom undervisning och småbarnsfostran. I skäl 38 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet sägs det att om tillgänglighetskraven inte är tillämpliga inom undervisningen, så kommer kraven på rimliga anpassningsåtgärder att vara fortsätt tillämpliga i enlighet med rådets direktiv 2000/78/EG, FN-konventionen eller annan relevant lagstiftning och anpassningar bör vid behov göras inom undervisningen. I fråga om rimliga anpassningar ska man beakta kravet i artikel 24 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, att utbildning av personer, särskilt av barn, med synskada eller dövblindhet eller som är döva eller hörselskadade, ges på de mest ändamålsenliga språken, formerna och medlen för kommunikation för den enskilde och i miljöer som maximerar akademisk och social utveckling. Begränsningen av tillämpningsområdet baserar sig på bestämmelsen i artikel 1.5 i tillgänglighetsdirektivet som ger handlingsutrymme åt medlemsstaterna så att de får undanta webbplatser och mobila applikationer tillhörande skolor, daghem och förskolor från direktivets tillämpning, med undantag av innehåll som hänför sig till väsentliga administrativa funktioner online. Skolans eller daghemmets interaktion med barnets föräldrar via en digital tjänst omfattas alltså av tillgänglighetsregleringen. Det är dock skäl att märka att lagens bestämmelser om tillgänglighetstraven blir tillämpliga på alla elektroniska dataöverföringsmetoder, såsom e-post eller motsvarande kommunikationsmedel, men lagens 2 kap. gäller också dessa elektroniska medel för dataöverföring. 

Enligt 3 § 3 mom. 3 punkten tillämpas lagen inte på webbplatser eller mobilapplikationer som tillhandahålls av dem som bedriver offentlig rundradioverksamhet. Begränsningen av tillämpningsområdet baserar sig på artikel 1.3 led a och skäl 23 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet. Enligt det skälet hänger rätten för personer med funktionsnedsättning och för äldre att delta i det sociala och kulturella livet i unionen oupplösligt samman med att audiovisuella medietjänster görs tillgängliga. Enligt direktivet kan denna rätt dock regleras mer ändamålsenligt inom ramen för unionens sektorsspecifika lagstiftning eller lagstiftning med inriktning på tillgänglighet som också är tillämplig på privata radio- och televisionsföretag med uppdrag i allmänhetens tjänst för att garantera rättvisa konkurrensvillkor utan att det påverkar den roll som de audiovisuella medietjänsterna spelar i det allmännas intresse. Därför tillämpas inte direktivet på webbplatser eller mobilapplikationer tillhörande radio- och televisionsföretag med uppdrag i allmänhetens tjänst. I praktiken gäller begränsningen av tillämpningsområdet Rundradion Ab, vars verksamhet och uppgifter regleras i lagen om Rundradion Ab (1380/1993). 

Enligt 3 § 3 mom. 4 punkten tillämpas lagen inte på direktsändningar av tidsberoende media som inte spelas in för att bevaras och offentliggöras på nytt på nätet. Med detta avses audiovisuella direktsändningar i digitala tjänster som inte spelas in för att bevaras eller offentliggöras på nytt på nätet. Begränsningen baserar sig på artikel 1.4 led c i tillgänglighetsdirektivet. Begränsningen av tillämpningsområdet gäller alltså endast bild och ljud som visas på en webbplats eller i en mobilapplikation i direktsändning. Däremot omfattas förinspelade tidsberoende media av lagens tillämpningsområde på det sätt föreskrivs separat i 7 § 3 mom.  

Enligt 3 § 3 mom. 5 punkten tillämpas lagen inte på onlinekartor och karttjänster. Om en karta i en tjänsteleverantörs digitala tjänst dock är avsedd för navigering, ska dess väsentliga datainnehåll som vägleder användaren dock tillhandahållas på ett alternativt sätt i en digital form som uppfyller tillgänglighetskraven. Begränsningen av tillämpningsområdet gäller således alla andra kartor än sådana som är avsedda för navigering, t.ex. hör terräng- eller väderkartor inte till tillämpningsområdet. Begränsningen av tillämpningsområdet baserar sig på artikel 1.4 led d i tillgänglighetsdirektivet. Enligt skäl 29 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet behövs tillgänglig information för att hjälpa personer som inte kan använda visuell information eller komplicerade navigeringsfunktioner på rätt sätt, till exempel för att lokalisera fastigheter eller områden där tjänster tillhandahålls. I praktiken betyder väsentlig information för kartor som används för navigering t.ex. tillräckligt noggranna postadresser och information om närliggande hållplatser för kollektivtrafik, eller namn på platser eller områden som gör det möjligt att hitta lokaler och områden där tjänster tillhandahålls. Uppgifter som behövs för navigering kan vara framställda t.ex. som ordkartor där man i områden med rutplan kan beskriva t.ex. kvartersgränser med hjälp av namnen på de gator och husnummer som avgränsar kvarretet.  

Enligt 3 § 3 mom. 6 punkten tillämpas lagen inte på innehåll som består av tredje parters tjänster och som presenteras som en del av innehållet i tjänsteleverantörens webbplatser och mobilapplikationer, och som tjänsteleverantören i fråga inte finansierar, utvecklar eller övervakar. Begränsningen av tillämpningsområdet baserar sig på artikel 1.3 led b i tillgänglighetsdirektivet, enligt vilket direktivet inte tillämpas på webbplatser och mobilapplikationer tillhörande icke-statliga organisationer som inte tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning, samt på skäl 30 i ingressen. I praktiken avser detta sådana fall där t.ex. det på webbplatsen är möjligt att lägga till kommentarer till innehållet eller att bidra med innehåll från en tredje parts tjänst, eller där webbplatsen eller mobilapplikationen sammanfogar innehållet automatiskt från flera olika källor eller då till den fogas reklam av en tredje part. Enligt skäl 30 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet hör inbäddat innehåll på tjänsteleverantörers webbplatser och mobilapplikationer i andra fall till tillämpningsområdet. Om tjänsteleverantörer på sin webbplats eller i sin mobilapplikation använder tjänster som produceras av en tredje part och som inte står under faktisk övervakning av tjänsteleverantören, ska tjänsteleverantören säkerställa att väsentlig information för aktiva administrativa processer finns i tillgänglig form på en webbplats eller i en mobilapplikation som tjänsteleverantören innehar. I praktiken kan detta avse t.ex. sådana situationer då tjänsteleverantören tillhandahåller allmännyttig information i social media, varmed informationen också ska finnas tillgänglig på myndighetens egen webbplats eller mobilapplikation. Begränsningen av tillämpningsområdet betyder dock inte det att tjänsteleverantören ska kunna låta bli att beakta tillgänglighetskraven genom att använda en tredje parts tjänst som publiceringskanal för sådant innehåll som tjänsteleverantören själv producerat. 

Enligt 3 § 3 mom. 7 punkten tillämpas lagen inte på reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar som inte kan överföras i en form som uppfyller tillgänglighetskraven. Med reproduktion avses ett exemplar som till sitt innehåll motsvarar ett verk som ingår i en kulturarvssamling, men som till utformning, lagringsform eller lagringsmedium är olika. Begränsningen av tillämpningsområdet baserar sig på artikel 1.4 led f i tillgänglighetsdirektivet. Enligt den punkten i tillgänglighetsdirektivet kan man i detta fall göra undantag från tillgänglighetskraven av den orsaken att tillgänglighetskraven inte är förenliga med antingen det berörda föremålets bevarande eller reproduktionens autenticitet (t.ex. vad gäller kontrast). Därtill kan undantag göras för att det saknas automatiska lösningar till överkomligt pris som skulle göra det lätt att överföra text i handskrifter eller andra föremål från kulturarvssamlingar till presentationsformat som är förenliga med tillgänglighetskraven. Enligt definitionen i artikel 3.7 i tillgänglighetsdirektivet avses med föremål från kulturarvssamlingar privat eller offentligt ägda föremål av historiskt, konstnärligt, arkeologiskt, estetiskt, vetenskapligt eller tekniskt intresse och som ingår i samlingar som bevaras av kulturella institutioner som bibliotek, arkiv och museer. Dock omfattas innehållet i kataloger som förverkligats som digitala tjänster och som beskriver dessa kulturarvssamlingar av lagens tillämpningsområde.  

2 kap. Digitala tjänster som myndigheterna ordnar för allmänheten 

I 2 kap. i den föreslagna lagen föreslås det bestämmelser om digitala tjänster som myndigheterna ordnar. Kapitlet gäller de myndigheter som definieras i denna lag. Bestämmelserna utgör en precisering och revidering av bestämmelserna i 5 och 6 § i lagen om elektronisk kommunikation. Av denna orsak föreslås det att 5 § i lagen om elektronisk kommunikation ändras och att 6 § upphävs.  

I 2 kap. föreslås det allmänna bestämmelser om digitala tjänster som myndigheterna ordnar för allmänheten. Tillämpningsområdet för 2 kap. anges i 3 § 2 mom., och bestämmelserna i det föreslagna kapitlet gäller enbart myndigheter och dem som sköter offentliga förvaltningsuppgifter till den del de digitala tjänsterna hänför sig till skötseln av dessa uppgifter och tillhandahålls allmänheten. Kapitlets bestämmelser tillämpas på digitala tjänster som tillhandahålls förvaltningens kunder, med vilka avses en på förhand avgränsad eller oavgränsad grupp fysiska eller juridiska personer. Tillsynen över det ansvar och de skyldigheter som anges i 2 kap. sker via den allmänna laglighetsövervakningen och lyder inte under behörigheten för den tillsynsmyndighet som avses i denna lag. I praktiken utövas tillsynen av riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet samt i fråga om informationssäkerheten på det sätt som särskilt föreskrivs i lagstiftningen. 

4 §.Planering och underhåll av digitala tjänster. Paragrafen innehåller bestämmelser om myndigheternas allmänna skyldigheter att planera digitala tjänster. Enligt 4 § 1 mom. ska myndigheterna planera och underhålla sina digitala tjänster på ett sådant sätt att tjänsternas informationssäkerhet och dataskydd garanteras och så att tjänsterna är lätta att hitta och använda. Dessutom ska myndigheterna se till att deras digitala tjänster är kompatibla med programutbud och kommunikationsförbindelser som används allmänt. Enligt paragrafen förutsätts myndigheterna redan vid planeringen av en digital tjänst bedöma hur informationssäkerheten i anslutning till användningen ska ordnas. I paragrafen föreslås det ändå inga bestämmelser om vilka informationssäkerhetskrav som ska beaktas vid planeringen av tjänsterna eftersom kraven förändras i och med den tekniska utvecklingen och förändringarna i omvärlden. Myndigheterna ska genom sin planeringsdokumentation i fråga om informationssäkerheten och genom testrapporter i anslutning till den kunna visa att informationssäkerheten har garanterats genom tillräckliga informationssäkerhetsåtgärder. Denna ansvarsskyldighet kan jämställas med den allmänna dataskyddsförordningen, där det i artikel 5.2 föreskrivs att den personuppgiftsansvarige ska kunna visa att de grundläggande principerna för behandling av personuppgifter, såsom kraven på att säkerställa uppgifternas integritet och konfidentialitet, har iakttagits i den personuppgiftsansvariges verksamhet. De grundläggande kraven för digitala tjänsters informationssäkerhet anges bl.a. i den anvisning om informationssäkerheten inom elektronisk ärendehantering (finansministeriets publikationer 25/2017) som ledningsgruppen för datasäkerheten inom statsförvaltningen har utarbetat. Grundläggande krav på informationssäkerheten är t.ex. att sekretessbelagd information och annan information med begränsningar i fråga om hanteringen, t.ex. uppgifter inom särskilda kategorier av personuppgifter, överförs i datanätet med hjälp av en säker förbindelse och att tjänsteanvändarna vid behov identifieras när de loggar in på en tjänst. I informationssäkerhetskraven ingår också att försäkra sig om tillgången till en tjänst och att i förväg planera avbrott i användningen av tjänsten. Närmare bestämmelser om dessa krav i anslutning till tillgången till tjänster föreslås i 4 § 2 mom. Inom laglighetsövervakningen har det upprepade gånger fästs uppmärksamhet vid att myndigheterna som elektronisk dataöverföringsmetod för sekretessbelagd information använder vanlig e-post där meddelandet inte är tillräckligt skyddat under överföringen (se t.ex. biträdande justitiekanslern 1964/1/2017, 6.3.2018; biträdande justitiekanslerns ställföreträdare 96/1/2016, 27.4.2016 och 2156/1/2014, 13.7.2015 och biträdande justitiekanslern 1131/1/2013, 11.11.2014; 049/1/2013, 13.8.2014 och 342/1/2012, 19.4.2013). Det föreslagna kravet på planering av informationssäkerheten innebär att myndigheterna ska ha tillgång till sådan utrustning och programvara som gör det möjligt för dem att digitalt sköta kontakterna med sina kunder på ett säkert sätt. 

I paragrafen förutsätts myndigheterna också garantera tjänsteanvändarnas dataskydd. Bestämmelsen är närmast informativ eftersom särskilda bestämmelser om dataskyddskraven finns i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning, där en riskbaserad planering av behandlingen av personuppgifter betonas. Största delen av dataskyddskraven inom de digitala tjänsterna uppfylls genom olika informationssäkerhetsåtgärder, såsom identifiering, hantering av åtkomsträttigheter, kryptering av dataöverföring och insamling av logguppgifter. Inom dataskyddskraven betonas en minimering av informationsinsamlingen, vilket måste beaktas också inom digitala tjänster. I dataskyddskraven ingår det också att se till att myndigheterna inte i onödan behandlar personuppgifter i sina digitala tjänster. Att göra personuppgifter tillgängliga i ett datanät utgör behandling av personuppgifter, och i varje enskilt fall måste myndigheten separat utreda grunden för och behovet av ett offentliggörande (se EU-domstolens dom i mål C-101/01). Inom laglighetsövervakningen har det upprepade gånger fästs uppmärksamhet vid onödiga personuppgifter som finns på myndigheternas webbplatser och som det i något sammanhang har funnits ett behov av att offentliggöra men som det inte längre senare har funnits grunder för att hålla kvar på webbplatsen eller för vars del behovet av ett offentliggörande inte har bedömts tillräckligt (biträdande justitiekanslern 1318/1/2007, 18.11.2009). Inom laglighetsövervakningen har man också noterat problem med att sekretessbelagda personuppgifter offentliggörs på webbplatserna (biträdande justitiekanslerns ställföreträdare 727/1/2016, 19.4.2017 och biträdande justitiekanslern 168/1/04, 7.2.2005 och 481/1/03, 10.1.2005). Skyldigheten att sörja för dataskyddet finns med i den föreslagna bestämmelsen på detta sätt för att det ska kunna garanteras att personuppgifter inte behandlas i onödan i de digitala tjänsterna och i deras datainnehåll. 

I bestämmelsen förutsätts det vidare att myndigheterna planerar och underhåller sina digitala tjänster på ett sådant sätt att de är lätta att hitta. Med det avses att myndigheterna ska se till att de digitala tjänsterna och datainnehållet i dem går att hitta i uppdaterad form t.ex. med hjälp av sökmotorer. Myndigheterna förutsätts också fästa vikt vid domännamnens tydlighet. Tydliga och informativa domännamn gör tjänsterna lättare att hitta. Inom laglighetsövervakningen har domännamnens brokighet uppmärksammats. Myndigheterna har emellertid omfattande prövningsrätt i fråga om hur domännamnen för olika digitala tjänster bildas. Inom laglighetsövervakningen har det konstaterats att domännamn bildade av ord som grundar sig på myndigheternas namn på finska och svenska kan göra det smidigare att uträtta ärenden via datanätet och på det sättet främja genomförandet av den i 7 § i förvaltningslagen avsedda serviceprincipen, som utgör en del av en god förvaltning som är en grundläggande fri- och rättighet (biträdande justitieombudsmannen 3802/4/07, 22.8.2008). Därför bör myndigheterna, för att försäkra sig om att de digitala tjänsterna är lätta att hitta, följa allmän praxis på området när det gäller att bilda domännamn och webbadresser, så att webbadresserna blir lätta att komma ihåg och förstå. Delegationen för informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen har kommit med en rekommendation enligt vilken det för att underlätta myndighetskontakterna rekommenderas att myndigheternas domännamn härleds direkt från myndigheternas namn (JHS 161). 

I det föreslagna 4 § 1 mom. förutsätts myndigheterna också se till att de digitala tjänsterna är lätta att använda. Med det avses att myndigheterna ska bedöma eller testa användbarheten regelbundet, särskilt innan en ny digital tjänst tas i bruk eller när en digital tjänst i betydande grad får nya eller reviderade funktioner. Användbarheten testas eller bedöms i regel samtidigt som tillgängligheten bedöms. Tillgängligheten hänför sig till hur en digital tjänst fungerar tekniskt sett, och innehållets begriplighet och användbarhet hänför sig till hur logisk och enkel användningen av tjänsten är. Skyldigheten att garantera användbarheten gäller funktionerna i en tjänst och logiken i hur tjänsten fungerar, utgående från användarnas behov. I lagen avses med att en tjänst ska vara lätt att använda att användbarhetskraven i anslutning till användningen av digitala tjänster beaktas. Med digitala tjänsters användbarhet avses funktioner som hjälper tjänsteanvändaren att använda en tjänst för önskat ändamål, t.ex. för att uträtta ett visst ärende. De digitala tjänsterna ska vara lätta att lära sig, användningen ska vara effektiv för användaren, funktionerna i en tjänst ska följa de funktioner som allmänt används i olika andra tjänster och tjänsten ska känna igen och upplysa användaren om fel som han eller hon gör vid användningen av tjänsten. De navigeringslösningar som används i digitala tjänster för att underlätta bläddringen på en webbplats ska vara tydliga och möjliga att uppfatta för användaren. Delegationen för informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen har kommit med rekommendationer om planeringen av digitala tjänster och beaktande av att tjänsterna ska vara lätta att använda (JHS 183: Datamodell och klassificering för nätservice inom den offentliga förvaltningen och JHS 190: Planering och utveckling av webbtjänster för den offentliga förvaltningen). Inom laglighetsövervakningen har det ansetts vara viktigt att man inom planeringen av myndigheters digitala tjänster fäster vikt vid användbarheten och beaktandet av kraven på god förvaltning (biträdande justitiekanslerns ställföreträdare 2019/1/2017, 13.3.2018). 

Det föreslagna 4 § 1 mom. innehåller också ett krav på att myndigheterna vid planeringen och underhållet av digitala tjänster ska beakta tjänsternas kompatibilitet med programutbud och kommunikationsförbindelser som tjänsteanvändarna allmänt använder. Syftet med bestämmelsen är att se till att de digitala tjänsterna är kompatibla med användarnas webbläsare och annan stödprogramvara som behövs för användningen av tjänsterna. I praktiken ska myndigheterna testa hur en digital tjänst fungerar tillsammans med ett allmänt använt programutbud. Bestämmelsen medför ingen skyldighet att testa mot alla tänkbara webbläsare och olika versioner av dem, utan skyldigheten att testa ska gälla de mest använda programmen på marknaden. Funktionerna i en tjänst får inte kopplas till egenskaperna hos en enda webbläsare eller en viss version av den. Myndigheterna ska också se till att de digitala tjänsterna fungerar tillräckligt effektivt med olika kommunikationsförbindelser. Det finns ännu inte snabba kommunikationsförbindelser överallt i Finland. Därför bör myndigheterna vid planeringen och underhållet av tjänster se till att tjänsteanvändaren kommer åt den viktigaste informationen i myndigheternas digitala tjänster med hjälp av allmänt använda program och kommunikationsförbindelser oavsett var tjänsterna används. Kommunikationsförbindelser som används allmänt har i lagen som riktgivande innebörd den överföringshastighet, enligt Kommunikationsverkets beslut om tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster för internetaccesstjänster, som kännetecknar en ändamålsenlig internetförbindelse som avses i 87 § 2 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt Kommunikationsverkets beslut av den 5 oktober 2016 (1029/921/2016) är minimihastigheten för den inkommande trafiken för internetförbindelser för närvarande 2 Mbit/s.  

Bestämmelserna i det föreslagna 4 § 1 mom. motsvarar till innehållet huvudsakligen 5 § 1 och 3 mom. i lagen om elektronisk kommunikation, men deras utformning har uppdaterats för att passa myndigheternas serviceverksamhet sådan den ser ut i dag. 

I 4 § 2 mom. föreslås det en bestämmelse om tillgången till myndigheternas digitala tjänster och till andra elektroniska dataöverföringsmetoder som myndigheterna använder. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen innehållet i 6 § i lagen om elektronisk kommunikation, men kraven har preciserats och uppdaterats. Enligt den första meningen i det föreslagna momentet ska myndigheterna säkerställa tillgången till de digitala tjänster som de ansvarar för och till andra elektroniska dataöverföringsmetoder som de använder, också vid andra tider än när myndigheternas servicepunkter håller öppet. I motsats till lagen om elektronisk kommunikation har den föreslagna lagen inga hänvisningar till ämbetsverkens öppettider eftersom det finns bestämmelser om ämbetsverkens öppettider, bara i fråga om statliga ämbetsverk, i förordningen om öppethållandet av statens ämbetsverk (332/1994) vars behov av ändringar har påpekats bl.a. i laglighetsövervakarnas avgöranden (riksdagens justitieombudsman 3108/2017, 9.3.2018 och biträdande justitieombudsmannen 1690/4/09, 20.1.2010). Avbrott i de digitala tjänsterna och i andra elektroniska dataöverföringsmetoder som myndigheterna använder ska förläggas till tidpunkter då tjänsterna och metoderna används i ringa omfattning, och det ska informeras om dem på lämpligt sätt i förväg. Syftet med bestämmelsen är att understryka myndigheternas skyldighet att i förväg förbereda sig för planerade avbrott i de digitala tjänsterna och i andra elektroniska dataöverföringsmetoder. Också i situationer där det är ett annat avbrott i användningen av en tjänst som gör det möjligt att uträtta ärenden ska det så långt möjligt informeras om alternativa sätt att sköta ärendena på, om det är möjligt t.ex. på myndighetens allmänna webbplats eller på någon annan webbplats med väsentlig anknytning till tjänsten i fråga. Förvaltningens kunder har rätt att få ändamålsenliga myndighetstjänster. Vid avbrott ska myndigheten på sin webbplats offentliggöra anvisningar om hur tjänsteanvändaren på ett alternativt sätt kan sköta ärenden som brukar skötas med hjälp av digitala tjänster eller någon annan elektronisk dataöverföringsmetod och informera om hur länge avbrottet beräknas vara, om det har planerats i förväg. Myndigheten ska i förväg kunna utarbeta allmänna anvisningar om hur kontakterna har ordnats på ett alternativt sätt, om det förekommer störningar eller avbrott i de digitala tjänster som ska göra det möjligt att sköta ärenden hos myndigheten. Det blir myndighetens sak att avgöra hur man i digitala tjänster informerar om avbrott och om tjänsternas tillgänglighet. Det krav som ingår i bestämmelsen betonas ytterligare när elektroniska tjänster blir det primära sättet att kommunicera med myndigheter på och tjänsterna är tillgängliga oavsett tidpunkt.  

Enligt 4 § 3 mom. ska myndigheterna se till att deras digitala tjänster är tillräckligt kompatibla med de stödtjänster som anges i 3 § i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster och med andra myndigheters digitala tjänster. Enligt den sistnämnda paragrafen omfattar stödtjänsterna för e-tjänster en informationsförmedlingskanal (nationell servicekanal), ett servicedatalager, en servicevy, en tjänst för identifiering av fysiska personer, identifieringstjänster och samlade förvaltningstjänster för identifiering, en behörighetstjänst och en meddelandeförmedlingstjänst. Dessa tjänster produceras av Befolkningsregistercentralen. Gemensamma stödtjänster är dessutom en samlad förvaltningstjänst för internetbetalning, som produceras av Statskontoret, och en karttjänst för förvaltningen, som produceras av Lantmäteriverket. När myndigheterna planerar att ta i bruk nya digitala tjänster ska de se till att tjänsterna är kompatibla med de gemensamma stödtjänsterna. I 5 § i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster föreskrivs det vilka myndigheter som är skyldiga att använda stödtjänsterna och vilka andra myndigheter och organisationer inom den offentliga förvaltningen som får använda dessa tjänster. Syftet med det föreslagna 4 § 3 mom. är att ålägga myndigheterna att se till att de digitala tjänsterna är kompatibla så att myndigheternas digitala tjänster och förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster bildar en tydlig servicehelhet för tjänsteanvändarna. Enligt den föreslagna bestämmelsen är myndigheterna också skyldiga att beakta de digitala tjänster som andra myndigheter redan tillhandahåller och således utveckla sina digitala tjänster på ett sådant sätt att en ny tjänst fungerar smidigt tillsammans med andra digitala tjänster som redan används, och bildar en sammanhängande servicehelhet. Bestämmelsen innebär att om användningen av en tjänst i regel också leder till att en annan myndighets tjänst används, ska man vid planeringen beakta de befintliga tjänsternas funktioner och den logik som styr dem, så att tjänsteanvändaren som helhet kan sköta sitt ärende med hjälp av enhetliga funktioner. Bestämmelsen hänger samman med det allmänna kravet att tjänsterna ska vara lätta att använda och funktionellt användbara. 

5 §.Tillhandahållande av digitala tjänster. I denna paragraf föreslås det bestämmelser om myndigheternas skyldigheter i fråga om tillhandahållandet av digitala tjänster. För att de offentliga tjänsterna i första hand ska bli digitala är det ytterst viktigt att myndigheterna ordnar digitala tjänster och elektronisk kommunikation som hänför sig till människors ställning, rättigheter och skyldigheter på ett sådant sätt att en digital kommunikationskanal finns att tillgå utöver andra sätt att sköta ärendena på. Det måste också på lämpligt sätt säkerställas att ärendena kan skötas via andra, alternativa kanaler och på andra sätt. Inom laglighetsövervakningen har man sett ett sådant förfarande som problematiskt där en myndighet genom sitt beslut har erbjudit en möjlighet bara till elektroniska tjänster. Det har konstaterats att detta förfarande, som grundar sig på effektivitet och arbetskraftsbehov och bygger på en enda kommunikationskanal, inte uppfyller kraven i fråga om rättsprinciperna för förvaltningen, särskilt proportionalitets- och jämlikhetsprinciperna, eller i fråga om serviceprincipen. Dessa krav utgör enligt förvaltningslagen grunderna för god förvaltning, och de är förpliktande för myndigheterna (biträdande justitieombudsmannen 4653/4/14, 31.12.2015).  

Den föreslagna lagen innehåller ingen skyldighet för förvaltningens kunder att använda digitala tjänster. Skyldigheten att tillhandahålla tjänster föreslås gälla myndigheter, och de måste beakta det krav som serviceprincipen i förvaltningslagen ställer på att den som vänder sig till förvaltningen ska ha alternativa sätt att uträtta sina ärenden på. Bestämmelsen betyder inte att myndigheterna bör tillhandahålla förvaltningens kunder möjligheter att uträtta ärenden enbart digitalt. Enligt 5 § 1 mom. ska myndigheterna ge alla en möjlighet att sända elektroniska meddelanden och handlingar som hänför sig till deras behov av tillgång till tjänster med hjälp av digitala tjänster eller andra elektroniska dataöverföringsmetoder. Bestämmelsen innehåller ingen avgränsning av hurdana meddelanden en kund inom förvaltningen kan sända med hjälp av digitala tjänster eller någon annan elektronisk dataöverföringsmetod som myndigheterna tillhandahåller, utan skyldigheten är bara avsedd att gälla tillhandahållandet av en kommunikationsmöjlighet för att ge tillgång till behövliga tjänster. Meddelandena kan t.ex. hänföra sig till inledandet av ett ärende eller begäran om information eller rådgivning.  

Inom laglighetsövervakningen har man relativt ofta behandlat klagomål som har gällt möjligheten för kunder inom förvaltningen att inleda ärenden elektroniskt (se t.ex. biträdande justitiekanslerns ställföreträdare 945/1/2008; biträdande justitiekanslern 95/1/2011, 27.3.2011; 420/1/2010, 31.1.2012 och 1377/1/2015, 21.3.2016; justitiekanslern 1531/1/2013, 25.2.2015; biträdande justitiekanslern 2049/1/2013, 13.8.2014 och 447/1/2012, 26.8.2013 och riksdagens justitieombudsman 2170/4/10, 15.3.2012). I 9 § 1 mom. i lagen om elektronisk kommunikation finns det en förfarandebestämmelse enligt vilken också elektroniska dokument som sänts till en myndighet uppfyller kravet på skriftlig form vid anhängiggörande och behandling av ärenden. Bestämmelsen förutsätter inte i sig att myndigheten i en sådan här situation heller särskilt gör det möjligt att lämna in handlingar i elektronisk form. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är att förtydliga myndigheternas skyldighet att ge förvaltningens kunder en möjlighet att sköta sina ärenden och övriga kommunikation med myndigheterna elektroniskt med hjälp av elektroniska dataöverföringsmetoder.  

Det är inte nödvändigtvis ändamålsenligt för alla myndigheter att utveckla egna digitala tjänster. I synnerhet inom dessa myndigheters verksamhet är ett tryggt sätt att sköta ärenden, och som myndigheterna kan tillhandahålla sina kunder, i regel att använda en meddelandeförmedlingstjänst som hör till förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. Det ska också vara möjligt att använda andra skyddade kommunikationslösningar, t.ex. i situationer där en kund inom förvaltningen av en eller annan orsak inte använder en meddelandeförmedlingstjänst, om myndigheten har möjlighet att ordna kommunikationen också på något annat informationssäkert sätt än med hjälp av en meddelandeförmedlingstjänst. Meddelandeförmedlingstjänsten infördes i slutet av 2017. Den gör det möjligt för förvaltningens kunder att kommunicera med myndigheterna på ett informationssäkert sätt.  

I 5 § 1 mom. i lagen om elektronisk kommunikation har myndigheterna getts möjlighet att efter egen prövning tillhandahålla elektroniska tjänster och särskilt att möjliggöra att elektroniska handlingar lämnas in till myndigheten i elektronisk form. Enligt bestämmelsen ska en myndighet som har behövlig teknisk, ekonomisk och övrig beredskap inom ramen för den erbjuda var och en möjlighet att i syfte att anhängiggöra ärenden eller för behandlingen av dem sända meddelanden till en elektronisk adress eller specificerad anordning angiven av myndigheten. I nämnda fall ska dessutom var och en erbjudas möjlighet att i elektronisk form sända myndigheten anmälningar som den enligt gällande bestämmelser ska tillställas, utredningar och andra motsvarande handlingar som den begärt samt andra meddelanden. Eftersom största delen av de myndigheter som avses i denna lag enligt 5 § i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster är skyldiga att ta i bruk en meddelandeförmedlingstjänst och andra myndigheter har möjlighet att ta denna tjänst i bruk, har myndigheterna redan minst en informationssäker elektronisk dataöverföringsmetod för sändande och mottagande av elektroniska handlingar och meddelanden. Därför har myndigheterna inga grunder för att inte tillhandahålla en elektronisk dataöverföringsmetod med vars hjälp förvaltningens kunder kan sända myndigheterna sina handlingar på ett informationssäkert sätt. Via meddelandeförmedlingstjänsten har myndigheterna i sin tur de funktioner de behöver för att ta emot meddelanden.  

Den föreslagna bestämmelsen är neutral i fråga om vilken elektronisk dataöverföringsmetod som ska tillämpas för att sända handlingar och meddelanden elektroniskt. Det kan vara fråga om en meddelandeförmedlingstjänst, myndighetens egna digitala tjänster eller e-post, beroende på ärendets art och de uppgifter som ska lämnas. Myndigheterna får själva avgöra på vilket sätt handlingar och meddelanden kan sändas elektroniskt, dock med beaktande av bl.a. tillgänglighetskraven. Om en kund inom förvaltningen med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod lämnar myndigheten en handling eller ett annat meddelande på något annat sätt än det som myndigheten har gett anvisningar om, ska myndigheten med beaktande av förfarandebestämmelsen i 9 § i lagen om elektronisk kommunikation däremot inte kunna vägra att ta emot handlingen. Den föreslagna bestämmelsen ålägger i praktiken myndigheterna att ordna sina tjänster på ett sådant sätt att förvaltningens kunder i alla situationer har en möjlighet att sända elektroniska handlingar som gäller deras egna ärenden eller andra elektroniska meddelanden till myndigheterna i elektronisk form, om inte något annat föreskrivs i någon annan lag. Således kan en myndighet avvika från sin skyldighet endast när det i en bestämmelse på lagnivå föreskrivs något annat om hur en handling ska lämnas. Förändringarna i omvärlden och utvecklandet av gemensamma elektroniska tjänster leder till att myndigheterna i allt större utsträckning kan förpliktas att ta emot handlingar och meddelanden i elektronisk form. I lagförslag 2 i denna proposition föreslås det att 5 § 1 mom. i lagen om elektronisk kommunikation ändras. Myndigheterna ska erbjuda minst ett alternativt informationssäkert sätt att lämna elektroniska handlingar och meddelanden på, så att förvaltningens kunder kan sköta sina ärenden med hjälp av elektroniska dataöverföringsmetoder. 

Enligt den andra meningen i momentet ska myndigheterna dessutom ge alla en möjlighet att i sina ärenden för mottagande av elektroniska meddelanden och handlingar från en myndighet använda en meddelandeförmedlingstjänst som avses i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster eller någon annan tillräckligt informationssäker elektronisk dataöverföringsmetod, om myndigheten kan sända meddelandet eller handlingen i elektronisk form. Avsikten med den meningen är att föreskriva att myndigheterna aktivt bör ge kunderna inom förvaltningen en möjlighet att också ta emot elektroniska meddelanden och handlingar från en myndighet, medan den första meningen i momentet föreskriver att kunderna inom förvaltningen ska ges en möjlighet att sända myndigheterna elektroniska meddelanden och handlingar. I bestämmelsen tas det inte ställning till i vilka situationer en myndighet kan sända ett meddelande eller en handling i elektronisk form, utan särskilda bestämmelser om det finns annanstans i lagstiftningen. Med bestämmelsen vill man understryka att myndigheterna också aktivt bör ge kunderna inom förvaltningen en möjlighet att av myndigheterna få meddelanden och handlingar som hänför sig till deras ärenden i elektronisk form, när myndigheten kan sända meddelandet eller handlingen i elektronisk form. I fråga om formen och sättet för lämnandet av handlingar föreskrivs det särskilt t.ex. i bestämmelser om delgivning annanstans i lagstiftningen samt i offentlighetslagen. Med ärenden avses i detta sammanhang förvaltningsärenden, rättskipningsärenden, åtal, utsökningsärenden och andra ärenden som förutsätter åtgärder av myndigheten bl.a. för att producera en tjänst. Den skyldighet som gäller tillhandahållandet konkretiseras i situationer där en kund inom förvaltningen behöver sköta ett ärende hos myndigheten och myndigheten i anslutning till det sänder kunden meddelanden och handlingar. Dessutom ska myndigheten ge kunderna inom förvaltningen en möjlighet att använda en meddelandeförmedlingstjänst eller andra tillräckligt informationssäkra elektroniska dataöverföringsmetoder i situationer där myndigheten regelbundet sänder en kund handlingar, t.ex. debetsedlar för fordonsskatt, om handlingarna enligt de bestämmelser som gäller för dem kan sändas till kunderna inom förvaltningen i elektronisk form. Bestämmelsen gäller inte myndigheternas övriga allmänna kommunikation och information, så en myndighet får själv bedöma i vilken grad det är ändamålsenligt att för mottagandet av allmänna meddelanden tillhandahålla en meddelandeförmedlingstjänst eller andra dataöverföringsmetoder som möjliggör elektronisk kommunikation av motsvarande slag. I bestämmelsen hänvisas det också till en tillräckligt informationssäker elektronisk dataöverföringsmetod, varvid det blir myndigheten själv som får bedöma med vilken elektronisk dataöverföringsmetod, som används av både den myndighet som sänder meddelandet och den kund inom förvaltningen som tar emot det, den elektroniska kommunikationen ska ske. Om kundens meddelande har sänts till myndigheten med vanlig e-post eller på en blankett som finns i en digital tjänst, går det inte nödvändigtvis att svara på meddelandet med hjälp av samma dataöverföringsmetod om det t.ex. är fråga om ett meddelande som innehåller sekretessbelagd information. Då ska myndigheten svara på meddelandet i allmänna ordalag utan det sekretessbelagda innehållet eller så långt möjligt på något annat sätt, t.ex. per telefon, krypterat e-postmeddelande eller brev. 

Enligt 5 § 2 mom. ska myndigheterna i sina digitala tjänster ge tydlig information om hur var och en elektroniskt kan sköta sina ärenden hos myndigheterna. Myndigheterna ska i sina digitala tjänster offentliggöra kontaktuppgifter av vilka det framgår var allmänheten har möjlighet att få råd i användningen av en myndighets digitala tjänster. Marknadsföringen av de digitala tjänsterna ska myndigheterna kunna sköta i enlighet med sina kommunikationsplaner. Kontaktuppgifterna ska vara lätta att hitta med olika sökmotorer. Myndigheterna ska strukturera datainnehållet på sina webbplatser på ett sådant sätt att de digitala tjänster som hänför sig till kundernas kontakter med myndigheterna är lätta att hitta. Myndigheterna ska också informera om möjligheten att använda digitala tjänster i de brev som sänds per post till förvaltningens kunder. I den kommunikation som sker per post ska kunderna enligt behov också ges anvisningar om hur de i fortsättningen kan få motsvarade brev genom att använda digitala tjänster. I 7 § 1 mom. i lagen om elektronisk kommunikation föreskrivs det på ett allmänt plan om myndigheternas skyldighet att informera om de adresser som ska användas vid den elektroniska kommunikationen med dem. Bestämmelsen föreslås inte bli upphävd även om den delvis motsvarar det föreslagna 5 § 2 mom. Den föreslagna bestämmelsen innehåller en precisering av hur myndigheterna i sina digitala tjänster ska informera om möjligheten till elektroniska tjänster. 

I 5 § 2 mom. föreslås det dessutom en bestämmelse om myndigheternas skyldighet att i sina digitala tjänster offentliggöra kontaktuppgifter av vilka det framgår var allmänheten har möjlighet att få råd i användningen av en myndighets digitala tjänster. Kontaktuppgifterna kan t.ex. vara en e-postadress, ett telefonnummer, en webblankett eller en chattjänst. Enligt 8 § i förvaltningslagen ska myndigheterna inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Rådgivningen är avgiftsfri. Avsikten med den föreslagna lagen är att se till att alla myndigheter har ordnat ett tillräckligt stöd i användningen av de digitala tjänsterna och att det aktivt erbjuds förvaltningens kunder. Det stöd som den föreslagna bestämmelsen avser är tekniskt stöd i anslutning till användningen av en tjänst. Det kan tillhandahållas av myndigheten själv eller av myndigheten tillsammans med andra myndigheter, eller också kan kontaktuppgifterna gälla tjänsten Medborgarrådgivningen, som finns vid Befolkningsregistercentralen. Medborgarrådgivningen ger förvaltningens kunder gratis råd bl.a. i användningen av myndigheternas digitala tjänster. En myndighet kan också ordna användarstödet i fråga om digitala tjänster via en privat aktör, om det finns en separat bestämmelse om det i lag. Bland annat rådgivande telefonservice har ansetts vara en offentlig förvaltningsuppgift som förutsätter en bestämmelse i lag för att kunna anförtros någon annan än en myndighet (GrUU 11/2006 rd). Den föreslagna lagen innehåller emellertid ingen bestämmelse om en allmän möjlighet att överlåta rådgivningstjänster som gäller digitala tjänster på enskilda, utan frågan bör behandlas mer ingående i samband med att regleringen av den allmänna förvaltningsrätten ses över. Det behövs kontaktuppgifter för det digitala stödets del eftersom det finns många kunder inom förvaltningen som behöver stöd i användningen av de digitala tjänsterna. Med bestämmelsen strävar man efter att främja möjligheterna för olika kundgrupper inom förvaltningen att vara i kontakt med myndigheterna också med hjälp av digitala tjänster. 

Det föreslagna 5 § 3 mom. innehåller en bestämmelse om möjligheten att begränsa användningen av en digital tjänst till vissa användargrupper eller en viss region, om det är nödvändigt för att utveckla eller testa tjänsten. En sådan begränsning kan bara vara temporär. I praktiken har man genom att begränsa användningen till vissa användargrupper eller en viss region velat testa att använda vissa av myndigheternas nya tjänster innan de har tagits i bruk i större skala. Bestämmelsen möjliggör en sådan här temporär begränsning utan att det blir fråga om ett arrangemang som är problematiskt med tanke på likabehandlingen av förvaltningens kunder och lämplig tillgång till tjänsterna. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen innehållet i 5 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation. 

6 §.Elektronisk identifiering av tjänsteanvändarna. I paragrafen föreslås det bestämmelser om krav och begränsningar när det gäller elektronisk identifiering av tjänsteanvändarna. Bestämmelsen behövs eftersom den tidigare regleringen har saknat klara bestämmelser om i vilka situationer tjänsteanvändarna behöver identifieras och avsaknaden av en identifieringsmöjlighet har setts som ett hinder för elektronisk kommunikation med myndigheterna. Frågan har uppmärksammats också inom laglighetsövervakningen (biträdande justitieombudsmannen 3661/4/08 ja 3999/4/08, 9.11.2010). Genom en identifieringstjänst som hör till förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster möjliggörs en tillräckligt säker identifiering av dem som använder digitala tjänster. I paragrafen avses med användare en fysisk person som använder en digital tjänst antingen för att sköta sitt eget ärende eller för en annan fysisk persons eller en juridisk persons räkning. 

Enligt 6 § 1 mom. kan myndigheterna kräva elektronisk identifiering av en användare av digitala tjänster endast om det behövs för att säkerställa användarens åtkomsträttigheter i anslutning till en tjänst eller dess datainnehåll eller på grund av rättsverkan i anslutning till en funktion som finns i tjänsten. Syftet med bestämmelsen är att styra myndigheterna i användningen av elektronisk identifiering och att förenhetliga grunderna och förfarandena för identifiering. Det är meningen att bestämmelsen ska vägleda myndigheterna att bedöma när en tjänsteanvändare behöver identifieras för att åtkomsträttigheterna ska kunna utredas och säkerställas, och att den dessutom ska ge vägledning i situationer där en tjänst möjliggör åtgärder som kan vara förknippade med betydande rättsliga verkningar för de intressen, rättigheter eller skyldigheter som en kund inom förvaltningen har. Avsikten med bestämmelsen är att understryka att tjänsteanvändarna inte aktivt behöver identifieras genom något särskilt identifierings- eller inloggningsförfarande för alla digitala tjänster eller i alla kundsituationer, utan att behovet av identifiering ska bedömas från fall till fall utifrån respektive tjänst och arten av de funktioner som ingår i den. Bestämmelsen har samband med myndigheternas skyldighet att se till att de digitala tjänsternas innehåll iakttar en god offentlighets- och sekretesstruktur. 

Identifieringssättet anges inte i bestämmelsen utan det får myndigheterna bedöma, dock i varje enskilt fall med beaktande av 2 mom. Myndigheten ska utifrån behovet och en riskbaserad bedömning kunna välja det identifieringssätt som behövs för tjänsterna i fråga, t.ex. stark autentisering eller identifiering med användarnamn och lösenord. En myndighet kan inte kräva att någon identifierar sig för att komma åt tomma blanketter eller information som tillhandahålls allmänt i de digitala tjänsterna. En myndighet föreslås kunna kräva stark autentisering t.ex. när en användare i en tjänst kan se uppgifter om sig själv eller om en person som han eller hon företräder med stöd av ett bemyndigande. Identifiering kan också krävas i situationer där uppgifter om användaren färdigt syns på en blankett som finns i tjänsten. Likaså kan identifiering krävas i situationer där man behöver försäkra sig om en persons identitet, när det i en tjänst går att vidta betydande åtgärder som kan vara förknippade med avsevärda konsekvenser för en persons intressen, rättigheter och skyldigheter. Sådana konsekvenser kan t.ex. uppkomma vid myndighetens behandling av ett ärende eller när uppgifter registreras automatiskt i myndighetens datalager. En sådan identifieringsfunktion ska dock tillämpas i anslutning till tomma blanketter först när användaren har fyllt i blanketten och ämnar sända den till myndigheten. I praktiken motsvarar en sådan funktion en elektronisk underskrift. Då säkerställer man genom identifieringen avsändarens identitet och strävar efter att förhindra missbruk i anslutning till användningen av en tjänst. Vid användningen av digitala tjänster ska emellertid 22 § 2 mom. i förvaltningslagen och 9 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation beaktas. Enligt de bestämmelserna behöver en handling som har kommit in till en myndighet inte kompletteras med en underskrift, om handlingen innehåller uppgifter om avsändaren och om det inte finns anledning att betvivla handlingens autenticitet och integritet. Avsikten med 6 § 1 mom. är inte att reglera kraven på elektroniska underskrifter, utan det får ske genom allmänna förfarandebestämmelser och särskilda bestämmelser. I vissa fall kan identifiering eller inloggning på en tjänst användas för att försöka förhindra t.ex. överbelastningsattacker, men det kan inte vara den enda orsaken till att kräva elektronisk identifiering i en tjänst. Myndigheterna måste också beakta att kravet på uppgiftsminimering i artikel 5.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen förutsätter en bedömning av när uppgifter samlas in i en digital tjänst på ett sådant sätt att en person behöver identifieras elektroniskt. Enligt artikel 5.1 i den förordningen ska den uppgiftsansvarige sörja för personuppgifternas integritet och konfidentialitet. För att myndigheten vid behandlingen av personuppgifter ska kunna försäkra sig om identiteten hos den som lämnar uppgifterna och om uppgifternas autenticitet måste tjänsteanvändaren i många situationer identifieras elektroniskt på något tillförlitligt och informationssäkert sätt, så att autenticiteten, integriteten och konfidentialiteten hos de uppgifter som lämnas till myndigheten kan säkerställas.  

I 6 § 2 mom. föreskrivs det att om det är möjligt att få se och använda sekretessbelagt datainnehåll i en digital tjänst, ska tjänsteanvändaren identifieras med hjälp av en sådan tjänst för identifiering av fysiska personer som avses i 3 § 4 punkten i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster, med hjälp av stark autentisering som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster eller av vägande grundad anledning med hjälp av någon annan motsvarande informationssäker identifieringstjänst. Syftet med bestämmelsen är att göra kraven tydligare särskilt när det gäller användningen av stark autentisering och att samtidigt främja en informationssäker kommunikation med myndigheterna. I bestämmelsen krävs det användning av stark autentisering oavsett identifieringssätt, om man i en tjänst behandlar sekretessbelagd information som användaren får se. Identifieringsmetoden kopplas inte enbart till förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster, utan kravet på identifiering kan uppfyllas också genom någon annan metod för stark autentisering och redskap som grundar sig på en sådan metod. Stark autentisering ska användas t.ex. i tjänster där användaren kommer åt att se eller hantera uppgifter om sitt hälsotillstånd, andra uppgifter inom särskilda kategorier av personuppgifter, uppgifter om en klientrelation i socialvården, uppgifter om elevvård samt affärs- och yrkeshemligheter. Användningen av verktyg för elektronisk identifiering påverkas av bestämmelserna om elektronisk identifiering i förordning (EU) nr 910/2014, som gäller elektronisk identifiering och betrodda tjänster, t.ex. bestämmelsen i artikel 6 om ömsesidigt erkännande. Enligt artikel 6.1 ska, när det enligt nationell rätt eller enligt nationella administrativa förfaranden krävs en elektronisk identifiering där medel för elektronisk identifiering och autentisering används för att få åtkomst till en nättjänst som tillhandahålls av ett offentligt organ i en medlemsstat, de medel för elektronisk identifiering som utfärdats i en annan medlemsstat erkännas i den första medlemsstaten för gränsöverskridande autentisering för den tjänsten via internet, förutsatt att de villkor som närmare anges i förordningen uppfylls. Det betyder att myndigheterna i planeringen av sina elektroniska identifieringslösningar inte bara ska beakta den föreslagna lagen utan också kraven enligt lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster och enligt den anknytande förordningen (EU) nr 910/2014. Den föreslagna lagen gör det möjligt att använda också något annat än en tjänst för identifiering av fysiska personer eller stark autentisering om det finns en vägande grundad anledning att använda något annat identifieringssätt, när det efter inloggningen på en tjänst är möjligt att få se och behandla sekretessbelagda uppgifter. Myndigheterna ska särskilt bedöma vilka risker som är förknippade med ett sådant identifieringssätt och beakta det som i artikel 35 i dataskyddsförordningen föreskrivs om förhandsbedömning av dataskyddet, för när någon annan identifiering än stark autentisering används ökar dataskyddsriskerna och då uppfylls i regel dataskyddsförordningens krav på konsekvensbedömning. 

3 kap. Digitala tjänsters tillgänglighet  

7 §.Tillgänglighetskrav och iakttagandet av dem. Paragrafen innehåller bestämmelser om allmänna tillgänglighetskrav för digitala tjänster. Genom paragrafen genomförs artikel 4 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att offentliga myndigheter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att göra sina webbplatser och mobilapplikationer mer tillgängliga genom att göra dem möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta. 

I paragrafens 1 mom. föreslås det bestämmelser om tjänsteleverantörens ansvar att se till att innehållet i de digitala tjänsterna uppfyller de allmänna tillgänglighetskraven. I momentet anges de grundläggande tillgänglighetskraven, dvs. att innehållet i de digitala tjänsterna är möjligt att uppfatta och förstå och att användargränssnitt och navigering är hanterbara och driftsäkra. I skäl 37 i ingressen till direktivet redogörs för innehållet i dessa grundläggande tillgänglighetsprinciper och tillgänglighetskrav.  

Möjlighet att uppfatta innebär att information och komponenter i ett användargränssnitt måste presenteras för användare på sätt som de kan uppfatta. I praktiken betyder det en möjlighet för användaren att ändra det textuella innehållet till olika form, t.ex. stor text, tal eller symboler. Detta förutsätter att bilder eller annat icke-textuellt innehåll med väsentlig anknytning till innehållet beskrivs i ord. Möjligheten att uppfatta inbegriper vidare t.ex. tillräckliga färgskillnader mellan text och bakgrund och en möjlighet för användaren att ändra färgkombinationerna för att göra innehållet lättare att uppfatta. Hanterbarhet innebär att komponenter i ett användargränssnitt och navigering måste vara hanterbara. I praktiken betyder det bl.a. att det ska vara möjligt att använda en webbplats eller mobilapplikation enbart med hjälp av tangenterna eller att tidsgränsen för en session i en tjänst som används via en webbplats eller mobilapplikation är tillräckligt lång så att t.ex. tjänsteanvändare som använder olika hjälpmedel hinner gå igenom innehållet på webbplatsen eller i mobilapplikationen. Med hanterbarhet avses också en navigeringsstruktur med vars hjälp användaren kan bestämma sin position i den digitala tjänsten.  

Begriplighet innebär att information och hantering av användargränssnittet måste vara begripliga för användarna. Tekniskt sett betyder det att det naturliga språket i varje textfragment eller i det övriga innehållet i den digitala tjänsten har markerats i enlighet med kraven och går att ta reda på med hjälp av programvara. I begriplighet ingår dessutom krav som hänför sig till innehållets förutsägbarhet och logik. När det gäller innehåll som användaren producerar förutsätter kravet på begriplighet att användaren när han eller hon i den digitala tjänsten gör åtaganden eller vidtar ekonomiska åtgärder som grundar sig på lag och som ändrar eller avlägsnar information som hänför sig till användaren måste ges en möjlighet att återkalla, rätta till fel i eller separat bekräfta den inmatade informationen innan den sänds. 

I fråga om det språk som används i digitala tjänster innebär kravet på begriplighet i praktiken att innehållet på webbplatser och i mobilapplikationer presenteras på ett gott och klart allmänspråk och i vissa fall också på ett lättläst språk samt med hjälp av bilder, grafik och video- eller ljudmaterial som beskriver innehållet. En fast del av begripligheten är dessutom att de språkliga rättigheterna säkerställs i enlighet med 23—25 § i språklagen (423/2003) också i fråga om innehåll som offentliggörs i digitala tjänster. Betydelsen av begriplighet accentueras i synnerhet i digitala tjänster som hänför sig till skyldigheten att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna, där åtminstone det viktigaste innehållet i de grundläggande fri- och rättigheterna ska finnas att tillgå beskrivet på ett lättläst språk. Det är mycket svårt att uppfylla kraven på begriplighet t.ex. för övervakning och utvärdering av tillgängligheten på ett sätt som går att bedöma och mäta enhetligt. Bedömningen av begripligheten får åtminstone tills vidare huvudsakligen skötas med hjälp av de rättsmedel som finns att tillgå när det gäller tillgänglighet. I 9 § 1 mom. i förvaltningslagen föreskrivs det särskilt om myndigheternas skyldighet att använda ett sakligt, klart och begripligt språk. 

Driftsäkerhet (i tillgänglighetdirektivet kallat robust karaktär) innebär att innehållet måste vara tillräckligt driftsäkert för att kunna tolkas på ett tillförlitligt sätt av ett brett spektrum av användarprogram, inklusive hjälpmedel. I praktiken betyder det att strukturen hos innehållet på en webbplats eller i en mobilapplikation har utformats enligt de tekniska strukturkraven för webbplatsernas struktur, så att t.ex. innehållets huvudrubriker, mellanrubriker och egentliga text har avskilts från varandra med strukturmärken. Enligt skäl 36 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet är tillgänglighetskraven i direktivet avsedda att vara teknikneutrala. Dessa krav beskriver vad som måste åstadkommas för att en användare ska ha möjlighet att uppfatta, hantera, tolka och förstå en webbplats, en mobilapplikation och relaterat innehåll. Kraven specificerar inte vilken teknik som bör väljas för en viss webbplats, viss onlineinformation eller en viss mobilapplikation. 

I 7 § 1 mom. föreslås det hänvisningar till källor som anger tillgänglighetskraven. Tillgänglighetskraven för webbplatser anges vid tidpunkten för beredningen av lagen i europeisk standard EN 301 549 V1.1.2 ”Tillgänglighetskrav lämpliga vid offentlig upphandling av IKT-produkter och -tjänster i Europa” (2015—04), men en ny version av standarden är på väg och den utgör grunden för de konkreta tillgänglighetskraven för webbplatser och mobilapplikationer. I europeisk standard hänvisas det i fråga om tillgänglighetskraven för webbplatser till World Wide Web Consortiums (W3C) version Web Accessibility Guideline 2.0 (WCAG 2.0). WCAG 2.0 består av tillgänglighetskrav på tre nivåer: A, AA och AAA. I standarden EN 301 549 V1.1.2 anges kraven för nivåerna A och AA, så kraven på webbplatsernas innehåll ska för närvarande, i enlighet med direktivets tillämpningsområde, uppfylla minst de krav för nivå AA som anges i standarden. Att tillgänglighetskraven iakttas utgör således ingen garanti för att webbplatserna till alla delar är tillgängliga för alla användargrupper, utan de krav som når upp till nivå AA utgör en helhet där webbplatsernas innehåll huvudsakligen är i tillgänglig form. Eftersom tillgänglighetskraven inte betyder att alla användare till alla delar har möjlighet att komma åt webbplatserna, kan det på webbplatserna fortfarande finnas funktionella hinder som gör att de inte är tillgängliga för alla men trots det uppfyller de tillgänglighetskrav som lagen förutsätter. Också i fortsättningen ska det efter behov särskilt bedömas till vilka delar de funktioner som inte omfattas av tillgänglighetskraven är sådana att de behöver få en tillgänglig form genom rimliga anpassningar i enlighet med diskrimineringslagen. Nuvarande nivå AAA omfattar t.ex. ett krav på att teckenspråkstolkning ska tillhandahållas i fråga om allt audioinnehåll som finns inspelat i synkroniserade media. Ett sådant krav omfattas således inte av tillgänglighetskraven enligt direktivet och är inte förpliktande. Varje tjänsteleverantör kan som ett led i de rimliga anpassningar som avses i diskrimineringslagen bedöma i vilken omfattning de digitala tjänsterna bör uppfylla kraven för nivå AAA.  

W3C utarbetar för närvarande en ny version 2.1 av tillgänglighetskraven, och då måste också europeisk standard uppdateras. Högst sannolikt ändras tillgänglighetskraven i och med den tekniska utvecklingen. I tillgänglighetsdirektivet hänvisas det direkt till standard EN 301 549 V1.1.2, som anger miniminivån för tillgänglighetskraven. Enligt skäl 42 i ingressen till direktivet bör presumtion om överensstämmelse med de tillgänglighetskrav som anges i direktivet bygga på avsnitten 9, 10 och 11 i europeisk standard EN 301 549 V1.1.2 (2015—04). Avsnitt 9 i standarden gäller webbplatsers innehåll, avsnitt 10 annat innehåll än textinnehåll och avsnitt 11 programutbud. De hänvisningar som kommissionen offentliggör ska således grunda sig på dessa avsnitt eller, när det gäller mobilapplikationer, tillämpade som tekniska specifikationer. Kraven tillämpas således i tillämpliga delar i enlighet med direktivets tillämpningsområde. Artikel 6 i tillgänglighetsdirektivet innehåller bestämmelser om olika alternativ för hur tillgänglighetskraven bestäms. Den komplicerade mallen i direktivet föreslås inte bli införd i den nationella lagen, för efter direktivets ikraftträdande har Europiska kommissionen vidtagit åtgärder enligt vilka europeisk standard för tillgänglighet uppdateras och hänvisningar i anslutning till den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning. Därför föreslås det i 7 § 1 mom. en hänvisningsbestämmelse enligt vilken tillgänglighetskraven anges i Europeiska unionens officiella tidning i de hänvisningar som Europeiska kommissionen har offentliggjort och som gäller harmoniserade standarder eller delar av dem. 

Enligt artikel 6.1 i tillgänglighetsdirektivet ska innehåll på webbplatser och i mobilapplikationer som överensstämmer med de harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012 förutsättas överensstämma med de tillgänglighetskrav som anges i artikel 4 som omfattas av dessa standarder eller delar av dem. Med delar av standarder avses sådana delar av standarder som framgår av de hänvisningar som kommissionen offentliggör och som tillämpas i enlighet med direktivets tillämpningsområde, så bestämmelsen innebär ingen möjlighet att nationellt föreskriva till vilka delar standarden ska iakttas. Om emellertid inga hänvisningar till harmoniserade standarder har offentliggjorts ska enligt artikel 6.2 innehåll i mobilapplikationer som överensstämmer med de tekniska specifikationerna eller delar av dem förutsättas överensstämma med de tillgänglighetskrav som anges i artikel 4 och som omfattas av dessa tekniska specifikationer eller delar av dem. Dessa tekniska specifikationer utarbetas av kommissionen, och den antar genomförandeakter i fråga om dem. Av de ovan presenterade alternativ som nämns i artikel 6 genomförs endast de hänvisningar som kommissionen offentliggör och där en standard för tillgänglighetskraven, eller delar av standarden, anges. 

I 7 § 2 mom. föreslås det en bestämmelse om tillsynsmyndighetens skyldighet att i fråga om tillgänglighetskraven hålla de officiella översättningarna till finska och svenska av de ovan avsedda harmoniserade standarderna eller delarna av dem tillgängliga för allmänheten på sin webbplats. I bestämmelsen anges också den webbadress där översättningarna av tillgänglighetskraven ska finnas tillgängliga. Webbadressen tas med i lagen för att alla med stöd av lagen ska få klarhet i på vilken webbplats det exakta innehållet i tillgänglighetskraven finns att tillgå.  

Europeiska kommissionen offentliggör i EU:s officiella tidning endast hänvisningar till standarderna på Europeiska unionens samtliga officiella språk. Än så länge översätter kommissionen åtminstone inte innehållet i de standarder som nämns i hänvisningarna till de officiella språken. I Finland finns bestämmelser om språket i standarder i lagen om språket i standarder till vilka det hänvisas i författningar (553/1989). Enligt 1 § i den lagen tillämpas lagen när det i lagar eller förordningar eller i författningar på lägre nivå hänvisas till en standard. Enligt lagens 3 § ska en standard som det hänvisas till finnas på finska och svenska. I 4 § anges de undantag då en standard kan offentliggöras enbart på finska eller svenska eller på något annat språk. I 4 § anges de situationer där en standard som det hänvisas till inte behöver översättas till nationalspråken eller till det ena nationalspråket. Inget av dessa villkor uppfylls i fråga om de standarder för tillgänglighetskrav som ska antas med stöd av tillgänglighetsdirektivet. Enligt 5 § i den nämnda lagen ska en standard som det hänvisas till, oavsett undantagen, finnas översatt till finska och svenska, om standarden har omedelbara verkningar för sådana medborgargrupper som inte har förutsättningar att bevaka sina intressen på det språk som har använts i standarden. I 7 § föreskrivs det att om det i en författning hänvisas till en standard som inte finns på både finska och svenska, ska det i författningen nämnas vilken myndighet som ger information om standarden på finska och svenska eller var de översättningar som avses i 5 § kan fås.  

Den europeiska standard för tillgänglighet som gäller vid tidpunkten för beredningen av lagen har inte offentliggjorts på finska och svenska. I standarden hänvisas det däremot till sådana avsnitt i W3C:s riktlinjer för tillgänglighet som gäller webbplatsers tillgänglighet. Dessa W3C-riktlinjer finns att få på finska och svenska. Tillgänglighetskraven medför en hel del tekniska och funktionella skyldigheter för tjänsteleverantörerna när det gäller de digitala tjänsternas innehåll. Tjänsteanvändarna har emellertid rätt att få veta vilka skyldigheter tjänsteleverantörerna har att främja tjänsteanvändarnas möjligheter att använda digitala tjänster. Därför handlar det om innehåll i standarderna som allmänheten måste ha en möjlighet att få klarhet i på de nationella språken. Av den anledningen bör tillsynsmyndigheten på nationalspråken offentliggöra sådant innehåll i standarderna som beskriver tillgänglighetskraven och innehållet i de riktlinjer som det hänvisas till i standarderna, såsom innehållet i W3C:s riktlinjer för tillgänglighet, till den del det hänvisas till dem i den egentliga standarden. Det betyder att tillsynsmyndigheten inte behöver offentliggöra sådant innehåll i standarderna eller riktlinjerna som inte är förpliktande för tjänsteleverantörerna. För närvarande är europeisk standard för webbplatsers tillgänglighet och W3C:s riktlinjer för tillgänglighet fritt tillgängliga i det allmänna datanätet på de aktuella organisationernas webbplatser. 

Det föreslagna 7 § 3 mom. innehåller bestämmelser om de tidpunkter då de digitala tjänsternas innehåll ska ha en form som uppfyller tillgänglighetskraven. Enligt den första meningen i momentet ska de digitala tjänsternas datainnehåll uppfylla tillgänglighetskraven, när datainnehållet är tillgängligt för tjänsteanvändarna. I praktiken borde allt datainnehåll som tillhandahålls tjänsteanvändarna i en digital tjänst i regel uppfylla tillgänglighetskraven, om inte avvikelser från kraven får göras på grund av en oproportionell börda som anges i 8 §. Den andra meningen i momentet innehåller ett undantag som gäller skyldigheten att se till att tidsberoende media finns i en form som uppfyller tillgänglighetskraven. I den meningen föreskrivs det om tjänsteleverantörens skyldighet att se till att förinspelade tidsberoende media stämmer överens med tillgänglighetskraven inom 14 dygn efter den ursprungliga publiceringen eller återpubliceringen. Enligt skäl 27 i ingressen till direktivet tillämpas tillgänglighetskraven på direktsändningar av tidsberoende media som spelas in efter den 23 september 2020 för att bevaras och publiceras på nytt på nätet. En övergångsbestämmelse som gäller tillämpningen av momentet finns i det föreslagna 17 § 4 mom. Enligt direktivet ska tidsberoende media göras tillgängliga inom 14 dygn efter den ursprungliga sändningen eller återpubliceringen. Om förinspelade media innehåller väsentlig information om allmänhetens hälsa, välfärd eller säkerhet, ska detta material enligt direktivet prioriteras i fråga om att göra innehållet tillgängligt. I motiverade och adekvata fall kan tjänsteleverantören överskrida tidsgränsen på 14 dagar. Då ska den tjänsteleverantör som ansvarat för publiceringen motivera varför förinspelade tidsberoende media inte har funnits i tillgänglig form inom 14 dagar från och med det att de publicerades. Skyldigheten att motivera föreligger endast om någon särskilt ber om sådan motivering. Om tidsberoende media hålls tillgängliga i en digital tjänst i mindre än 14 dagar, ska de tillgänglighetskrav som avses i lagen i praktiken inte tillämpas på sådant datainnehåll utan iakttagandet av kraven blir beroende av tjänsteleverantörens prövning, dock med beaktande av innehållets betydelse för hälsa, välfärd eller säkerhet. Formuleringen i den föreslagna lagen sätter en ovillkorlig bakre gräns för när tidsberoende media ska ha en form som uppfyller tillgänglighetskraven. Undantag får göras från den om det finns ett skäl som hänför sig till en oproportionell börda. Bestämmelsen innehåller således två undantag när tidsberoende media inte behöver finnas i en form som uppfyller tillgänglighetskraven, dvs. antingen på grund av en kort publiceringstid eller en oproportionell börda. Även om tidsberoende media finns i en tillgänglig form är de inte nödvändigtvis tillgängliga för alla användare, utan tillgänglighetskraven täcker bara en del av vissa användares särskilda behov. 

I 7 § 4 mom. föreslås det en informativ hänvisning till upphandlingslagstiftningen, där det föreskrivs om beaktandet av tillgänglighetskraven vid offentlig upphandling. Offentlig upphandling utgör ett led i planeringsprocessen för de digitala tjänsterna. Enligt förslaget ska tjänsteleverantörerna vid offentlig upphandling beakta tillgänglighetskraven i enlighet med 71 § 1 mom. i lagen om offentlig upphandling och koncession och 75 § 1 mom. i försörjningslagen. Hänvisningsbestämmelsen gäller de tjänsteleverantörer som tillämpar upphandlingslagarna vid sin upphandling. Sådana upphandlande enheter är de myndigheter som nämns i den föreslagna lagen, offentligrättsliga inrättningar och i vissa fall upphandlande enheter inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster. 

8 §.Oproportionell börda. I denna paragraf föreslås det bestämmelser om avvikelser från tillgänglighetskraven på grund av en oproportionell börda och om skyldigheten att visa att bördan är oproportionell. Genom paragrafen genomförs artikel 5 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt punkt 1 i den artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att offentliga myndigheter tillämpar tillgänglighetskraven i artikel 4 i den utsträckning som dessa krav inte lägger en oproportionell börda på de offentliga myndigheterna vid tillämpningen av den artikeln. 

Enligt det föreslagna 8 § 1 mom. kan en tjänsteleverantör avvika från tillgänglighetskraven, om leverantören med stöd av en förhandsbedömning av tillgängligheten kan visa att kraven medför en oproportionell börda för verksamheten. Enligt artikel 5.3 i direktivet ska den berörda offentliga myndigheten, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 i artikeln, göra den inledande bedömningen av i vilken utsträckning överensstämmelse med tillgänglighetskraven i artikel 4 innebär en oproportionell börda. Den föreslagna bestämmelsen innebär att tjänsteleverantören i förväg ska bedöma om det finns grunder för att till någon del under en begränsad tid avvika från tillgänglighetskraven. En sådan bedömning ska göras om tjänsteleverantören får svårigheter med att iaktta tillgänglighetskraven. En bedömning ska göras endast när sådana här problem med att iaktta kraven uppkommer i samband med att digitala tjänster utvecklas eller underhålls. Det ska inte finnas någon skyldighet att göra en bedömning om en tjänsteleverantörs digitala tjänster utan problem kan fås att stämma överens med tillgänglighetskraven. Bedömningen ska göras i förväg, så det går inte längre i efterhand att åberopa en oproportionell börda när en digital tjänst redan har offentliggjorts för sitt ändamål och gjorts tillgänglig för användarna. Det ska inte gå att åberopa en oproportionell börda i fråga om en digital tjänst som helhet, utan endast i fråga om de delar som det är svårt att göra tillgängliga. Enligt förslaget kan en oproportionell börda bara åberopas under en begränsad tidsperiod. När tjänsteleverantören skaffar en ny plattform för offentliggörande av de digitala tjänsterna, ska det vid anskaffningen ses till att plattformen gör det möjligt att iaktta tillgänglighetskraven Grunderna för en oproportionell börda ska framgå av det tillgänglighetsutlåtande som det föreskrivs om i 9 §. 

Enligt det föreslagna 8 § 2 mom. ska man vid bedömningen av en oproportionell börda särskilt beakta det behov som personer med funktionsnedsättning har av att använda de digitala tjänsterna i fråga, i förhållande till tjänsteleverantörens storlek och ekonomiska ställning samt verksamhetens art och omfattning. I bestämmelsen avses, i enlighet med FN-konventionen, med personer med funktionsnedsättning personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar som i samspel med andra hinder motverkar personernas fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra. Enligt artikel 5.2 i tillgänglighetsdirektivet ska den berörda offentliga myndigheten vid bedömningen av grunderna för vad som är en oproportionell börda beakta den berörda offentliga myndighetens storlek, art och resurser samt uppskattade kostnader och fördelar för den berörda offentliga myndigheten i förhållande till de uppskattade fördelarna för personer med funktionsnedsättning, med hänsyn tagen till hur ofta och under hur lång tid den specifika webbplatsen och mobilapplikationen används. Tjänsteleverantören ska för varje digital tjänst göra en helhetsbedömning av avvikelserna från tillgänglighetskraven. I denna bedömning ska alla delområden som anges i 8 § 2 mom. ingå. En oproportionell börda kan således åberopas för en viss tid om tjänsteleverantörens verksamhet är ringa i förhållande till sådana persongrupper vars rättigheter tillgänglighetskraven är avsedda att främja. Vid bedömningen av vad som är en oproportionell börda ska ekonomiska konsekvenser kunna beaktas, om kostnaderna för att iaktta tillgänglighetskraven inom en digital tjänst som redan är i bruk skulle bli höga. Det ska inte gå att åberopa en oproportionell börda i situationer där nya digitala tjänster anskaffas, utan denna börda kan åberopas bara i fråga om ändringar i digitala tjänster som redan är i bruk och i fråga om kostnaderna i anslutning till dem. 

9 §.Tillgänglighetsutlåtande. I denna paragraf föreslås bestämmelser om tillgänglighetsutlåtanden, och genom paragrafen genomförs artikel 7.1 och 7.2 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt 1 mom. ska varje tjänsteleverantör tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande. Utlåtandet ska vid behov innehålla en redogörelse för vilka delar av innehållet i de digitala tjänsterna som inte är tillgängliga och för skälen till att tillgänglighetskraven inte har kunnat iakttas. Dessutom ska utlåtandet vid behov innehålla anvisningar om hur en tjänsteanvändare på att alternativt sätt kan få de upplysningar eller den service som ingår i de digitala tjänsterna. Utlåtandet är kopplat till skyldigheten att motivera en oproportionell börda, eftersom det av utlåtandet ska framgå orsakerna till att tjänsteleverantören har ansett sig ha godtagbara skäl till att avvika från tillgänglighetskraven. Tillgänglighetsutlåtandet ska vidare innehålla tjänsteleverantörens elektroniska adress dit allmänheten kan sända respons om tillgängligheten. Närmare bestämmelser om denna respons finns i den föreslagna 10 §. Med elektronisk adress avses i första hand en blankett på en webbplats och i andra hand en e-postadress. På blanketten för respons om tillgängligheten kan man be om namn och kontaktuppgifter, t.ex. e-postadress, i fråga om den som lämnar respons men det måste också gå att lämna respons anonymt. Responsblanketten ska givetvis vara i tillgänglig form, så den får inte innehålla sådana kontrollelement, såsom bilder, som utgör ett hinder för att sända respons, om det inte går att reagera på dessa kontroller också på ett alternativt sätt.  

Tillgänglighetsutlåtandet ska också innehålla en länk till tillsynsmyndighetens webbplats där tjänsteanvändaren, beroende på situationen, hos tillsynsmyndigheten kan anföra tillgänglighetsklagan eller begära utredning av tillgängligheten. I 9 § 2 mom. föreslås det en informativ hänvisning till en sådan mall för tillgänglighetsutlåtanden om vilken närmare bestämmelser finns i kommissionens genomförandeakter som kommissionen enligt artikel 7.2 i tillgänglighetsdirektivet ska anta senast den 23 december 2018. I momentet föreslås också en bestämmelse om tillsynsmyndighetens skyldighet att hålla en mall för tillgänglighetsutlåtanden allmänt tillgänglig i ett datanät, så att alla lätt kan få information om mallen. En mall för tillgänglighetsutlåtanden ska finnas tillgänglig på adressen www.saavutettavuusvaatimukset.fi. I 3 mom. föreskrivs det om tjänsteleverantörens skyldighet att hålla tillgänglighetsutlåtandet lätt tillgängligt i en form som är tillgänglig på webbplatsen i fråga. Ett tillgänglighetsutlåtande som gäller mobilapplikationer ska vara i tillgänglig form, och det ska göras tillgängligt på den tjänsteleverantörs webbplats som har utvecklat applikationen i fråga eller i samband med någon annan information som finns att tillgå när mobilapplikationen laddas ner. Paragrafens 3 mom. motsvarar till innehållet artikel 7.1 tredje stycket i tillgänglighetsdirektivet. 

10 §. Respons om tillgängligheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om respons om tillgängligheten. Enligt skäl 46 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet bör medlemsstaterna inrätta en kommentarsfunktion för att göra det möjligt för en person att underrätta den berörda offentliga myndigheten om fall där webbplatser eller mobilapplikationer inte överensstämmer med de tillgänglighetskrav som anges i direktivet och att begära ut utesluten information. Sådana begäranden om utredning av tillgängligheten kan också gälla innehåll som undantas från tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde eller på annat sätt undantas från överensstämmelse med tillgänglighetskraven i direktivet, såsom i vissa situationer filformat för dokument, förinspelade tidsberoende media eller innehåll i arkiverade webbplatser. Genom att använda kommentarsfunktionen, som är knuten till ett uppföljningsförfarande, bör det enligt tillgänglighetsdirektivet vara möjligt för användare av offentliga myndigheters webbplatser eller mobilapplikationer att begära att få nödvändig information, inklusive tjänster och dokument. När en berättigad och rimlig begäran besvaras bör den berörda offentliga myndigheten tillhandahålla informationen på ett tillfredsställande och lämpligt sätt inom en rimlig tidsperiod. Enligt artikel 7.1 fjärde stycket b i tillgänglighetsdirektivet ska tillgänglighetsutlåtandet innehålla en beskrivning av kommentarsfunktionen. 

Paragrafens 10 § 1 mom. innehåller bestämmelser om vars och ens rätt att till en elektronisk adress som framgår av tillgänglighetsutlåtandet sända respons om avvikelser från tillgänglighetskraven som upptäcks i de digitala tjänsterna eller att begära preciseringar av skälen till en oproportionell börda. Responsen ska i första hand lämnas på en elektronisk blankett, men respons kan också sändas per e-post om det inte är tekniskt eller funktionellt möjligt att på webbplatsen ha en blankett som uppfyller tillgänglighetskraven. Responsblanketten kan utökas med kontrollelement som förhindrar störningar i form av massrespons, men kontrollelementen måste vara i tillgänglig form, t.ex. så att figurer som används i kontrollsyfte också kan tolkas i form av ljud eller text. Respons ska också kunna lämnas anonymt. Om avsändaren inte har lämnat sina kontaktuppgifter i samband med responsen behöver tjänsteleverantören inte utforma något allmänt svar t.ex. på sin webbplats. Tjänsteleverantören ska ändå reagera på den respons som kommer in, om ett tillgänglighetsproblem i de digitala tjänsterna kan identifieras med hjälp av den. Tjänsteleverantören ska åtgärda tillgänglighetsproblemet på eget initiativ eller foga ett skäl till en oproportionell börda till tillgänglighetsutlåtandet. 

I det föreslagna 10 § 2 mom. föreskrivs det om rätten att begära information som på grund av en oproportionell börda inte har tillhandahållits i tillgänglig form i en digital tjänst eller innehåll som inte omfattas av tillgänglighetskraven. Rätten att få informationen i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat alternativt sätt föreslås gälla de situationer där innehållet i en digital tjänst omfattar information som är av konkret betydelse för att tjänsteanvändaren ska kunna utreda sina intressen, rättigheter eller skyldigheter eller fullgöra eller få dem tillgodosedda. Bestämmelsen medför ingen allmän rätt att få vilken som helst information i de digitala tjänsterna som inte omfattas av tillgänglighetskraven, utan informationen ska vara av betydelse i ett enskilt fall för att en tjänsteanvändares intressen, rättigheter eller skyldigheter ska kunna utredas eller bli fullgjorda eller tillgodosedda. Exempelvis ska en blankett som har sparats i ett sådant filformat som inte uppfyller tillgänglighetskraven i enskilda fall tillhandahållas i en annan form som uppfyller tillgänglighetskraven, om blanketten gör det möjligt för tjänsteanvändaren att sköta ett ärende t.ex. hos tjänsteleverantören. Bestämmelsen låter tjänsteleverantören bedöma om det begärda datainnehållet ska överföras i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller om den som har begärt informationen ska få den på något annat alternativt, tillgängligt sätt, t.ex. muntligen. Tjänsteanvändaren kan t.ex. få uppgifterna på en blankett som hänför sig till inledandet av ett ärende som ett e-postmeddelande, så att användaren vet vilka uppgifter han eller hon ska lämna för att inleda sitt ärende. I skäl 46 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet står det att när en berättigad och rimlig begäran besvaras bör den berörda offentliga myndigheten tillhandahålla informationen på ett tillfredsställande och lämpligt sätt inom en rimlig tidsperiod.  

I direktivet redogörs det inte närmare för vad som är en berättigad och rimlig begäran, utan innehållet får bestämmas genom nationell reglering. Som en berättigad och rimlig begäran kan man betrakta tjänsteanvändarens begäran att få datainnehållet på en webbplats eller i en mobilapplikation i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars få innehållet på ett alternativt sätt, om datainnehållet hänför sig till användarens möjligheter att utreda sina intressen, rättigheter eller skyldigheter eller att fullgöra eller få dem tillgodosedda. Sådant datainnehåll är t.ex. information i en digital tjänst om tjänsteleverantörens olika servicealternativ, förutsättningarna och villkoren för att använda dem, information i anslutning till förmåner, allmänna beskrivningar av kundernas rättigheter och särskilt i fråga om myndigheter information om skyldigheterna för kunder inom förvaltningen och hur de kan inleda ärenden eller i övrigt sköta sina ärenden hos tjänsteleverantören. Som en berättigad och rimlig begäran kan man således i enskilda fall betrakta tjänsteanvändarens begäran att få datainnehåll som beskriver hans eller hennes intressen, rättigheter eller skyldigheter i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars få innehållet på ett alternativt sätt, t.ex. muntligen, om datainnehållet inte omfattas av tillgänglighetskraven eller om det annars inte av grundad anledning har kunnat ges en tillgänglig form. Bestämmelsen förutsätter inte att innehåll som borde bearbetas för att motsvara kraven enligt nivå AAA i WCAG 2.0 ges en tillgänglig form. I enskilda fall är det endast datainnehåll som på grund av en oproportionell börda inte har gjorts tillgängligt eller innehåll som vid avgränsningen av tillämpningsområdet har lämnats utanför lagen som ska ges en tillgänglig form eller lämnas på ett alternativt, tillgängligt sätt. Således kan en begäran om tillgänglighet inte gälla vilket som helst datainnehåll i en digital tjänst, utan endast sådant som är begränsat till en viss del av datainnehållet i en digital tjänst och som tjänsteanvändaren inte kan ta reda på till följd av den använda tekniken eller användarens funktionsbegränsningar, och detta datainnehåll är av betydelse för att tjänsteanvändaren ska kunna utreda sina intressen, rättigheter eller skyldigheter eller fullgöra eller få dem tillgodosedda. Begäran ska bara kunna gälla datainnehåll på en webbplats eller i en mobilapplikation och inte vilken som helst information som tjänsteleverantören har i digital form. Tjänsteanvändaren måste således ha åtkomsträttigheter och tillgång till den digitala tjänsten för att kunna komma med en sådan här begäran som gäller ett enskilt fall och ett begränsat datainnehåll.  

En förutsättning för att tjänsteanvändaren ska få datainnehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven är att den som gör begäran (användaren) har åtkomst till webbplatsen eller mobilapplikationen för att kunna specificera sin begäran. Bestämmelsen medför ingen rätt till information från vilket material som helst, utan det handlar om datainnehåll som tjänsteanvändaren i sig har rätt att få men som inte är i tillgänglig form. Information på t.ex. intranät eller extranät har en tjänsteanvändare rätt att begära i tillgänglig form om han eller hon är användare av intranätet eller extranätet i fråga. Avsikten med bestämmelsen är inte att utvidga eller ändra de bestämmelser om rätten att få information och om skyldigheten att tillgodose denna rätt som finns i offentlighetslagen eller i någon annan lag. Därför föreslås det i 2 mom. en informativ skrivning om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om rätten att få uppgifter ur myndighetshandlingar och i fråga om förfarandet när det gäller denna rätt. Begäran om uppgifter ur myndighetshandlingar behandlas separat, med stöd av offentlighetslagen eller t.ex. bestämmelserna om offentlighet vid rättegång. En begäran som lämnas i form av respons om tillgängligheten utgör en begäran om att få datainnehåll i en form som är tillgänglig för tjänsteanvändaren. En begäran om tillgänglighet som lämnas i form av respons om tillgängligheten kan inte i sig gälla rätten att få uppgifter ur myndighetshandlingar, utan begäran kan gälla sådant datainnehåll i en digital tjänst som tjänsteanvändaren har möjlighet att komma åt i den digitala tjänsten men som han eller hon inte kan ta del av till följd av den teknik som används eller av någon annan orsak i anslutning till det. Det är då inte fråga om ett ärende i anslutning till rätten att få information utan om en bedömning av om tjänsteleverantören är skyldig att överföra det datainnehåll som tjänsteanvändaren behöver i en alternativ form eller att ge innehållet på ett alternativt sätt som är tillgängligt för tjänsteanvändaren, så att datainnehållet i ett enskilt fall hänför sig till tjänsteanvändarens konkreta behov att för att utreda sina intressen, rättigheter eller skyldigheter få datainnehållet i en digital tjänst i tillgänglig form. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det också att begäran om att få innehållet i en digital tjänst i tillgänglig form ska lämnas till tjänsteleverantören via den elektroniska adress som framgår av tillgänglighetsutlåtandet eller med hjälp av andra alternativa kontaktuppgifter som har offentliggjorts. Med det avses att begäran också kan lämnas med hjälp av andra kontaktuppgifter som har offentliggjorts, t.ex. per e-post eller i den mån det är möjligt per telefon, i stället för på blankett. 

Det föreslagna 3 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet i anslutning till behandlingen av respons om tillgängligheten. Tjänsteleverantören ska vara skyldig att sända en elektronisk mottagningskvittering där det framgår när responsen har tagits emot. Mottagningskvitteringen kan vara ett meddelande på webbplatsen om att responsen har tagits emot, ett separat e-postmeddelande eller ett textmeddelande. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att responsen har tagits emot och att den som har sänt responsen kan visa att han eller hon har sänt respons till tjänsteleverantören. Den maximitid inom vilken avsändaren ska få ett svar på sin respons ska räknas från tidpunkten för mottagandet. Momentet innehåller också bestämmelser om den tid inom vilken en tjänsteleverantör ska svara på respons och begäranden. Respons och begäranden ska behandlas utan dröjsmål men senast inom två veckor från det att tjänsteleverantören blev kontaktad med hjälp av de kontaktuppgifter som framgår av tillgänglighetsutlåtandet eller andra kontaktuppgifter som tjänsteleverantören har uppgett. På kravet på behandling utan dröjsmål inverkar också andra tidsfrister t.ex. för att få service, så maximitiden för skyldigheten att svara kan med stöd av speciallagstiftning också vara kortare. Det datainnehåll som tjänsteanvändaren behöver för att utreda sina intressen, rättigheter eller skyldigheter eller för att fullgöra eller få dem tillgodosedda ska inom två veckor från det att begäran om tillgänglighet framfördes ges i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat alternativt sätt som är tillgängligt för tjänsteanvändaren. 

Om det är en stor mängd innehåll som ska ges en tillgänglig form kan tjänsteleverantören förlänga svarstiden med två veckor, men då ska den tjänsteanvändare som har lämnat begäran underrättas om detta under de två första veckorna. Således är den maximala svarstiden högst en månad när det gäller att lämna information i tillgänglig form eller på något annat alternativt sätt. Det ska vara ovanligt med en tilläggstid på två veckor, och i de fallen ska det datainnehåll som behöver bearbetas för att bli tillgängligt bestå av tiotals webbsidor eller av sådana filer i en digital tjänst som inte omfattas av lagen, och också de ska uttryckligen vara av betydelse i ett enskilt fall för att en tjänsteanvändares intressen, rättigheter eller skyldigheter ska kunna utredas eller bli fullgjorda eller tillgodosedda. 

Det föreslagna 10 § 4 mom. innehåller bestämmelser om tjänsteanvändarnas rättsmedel i situationer där tjänsteleverantören med anledning av en sådan begäran om tillgänglighet som avses i 10 § 2 mom. i ett enskilt fall inte har lämnat datainnehållet i en digital tjänst i tillgänglig form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars inte har lämnat information på ett alternativt sätt som är tillgängligt för tjänsteanvändaren. I dessa fall ska tjänsteleverantören upprätta ett skriftligt intyg för tjänsteanvändaren så att denne hos tillsynsmyndigheten kan begära utredning av tillgängligheten. I intyget ska det motiveras varför tjänsteanvändaren för sitt enskilda behov inte kan få sådana delar av datainnehållet i en tjänst som står utanför lagens tillämpningsområde eller som omfattas av en oproportionell börda i tillgänglig form eller annars på ett alternativt sätt. Intyget är inte avsett att vara ett förvaltningsbeslut, eftersom lagen enligt förslaget ska tillämpas på sådana privata tjänsteleverantörer vars verksamhet annars inte omfattas av förvaltningslagen. Av intyget ska det utöver motiveringen framgå vem som är tjänsteleverantör och när intyget har utfärdats samt tjänsteleverantörens kontaktuppgifter. Motsvarande första förfarande som grundar sig på intyg har tillämpats i fråga om de förfaranden för rätt till insyn och rättelse av en uppgift som anges i personuppgiftslagen (523/1999) och där ett ärende på grundval av ett intyg har kunnat föras till dataombudsmannen för behandling. Enligt den föreslagna 11 § 2 mom. 1 punkten kan ärenden på grundval av intyg, som begäran om utredning av tillgängligheten, föras för utredning och avgörande till tillsynsmyndigheten, som är förvaltningsmyndighet. Tillsynsmyndigheten ska fatta ett förvaltningsbeslut i ärendet, och det beslutet kan vid behov överklagas hos förvaltningsdomstolen av såväl tjänsteanvändaren som tjänsteleverantören. 

4 kap. Tillsyn över tillgänglighetskraven samt rättsskydd 

11 §.Tillgänglighetsklagan och begäran om utredning av tillgängligheten. I 1 mom. föreskrivs det om anförande av tillgänglighetsklagan hos tillsynsmyndigheten. Enligt momentet har var och en har rätt att hos tillsynsmyndigheten anföra tillgänglighetsklagan om en tjänsteleverantör som inte har iakttagit kraven eller fullgjort skyldigheterna i 3 kap. I de situationer som avses i 1 mom. ska var och en ha rätt att anföra tillgänglighetsklagan när det är uppenbart att en tjänsteleverantör som omfattas av lagens organisatoriska tillämpningsområde i de digitala tjänsterna inte har iakttagit tillgänglighetskraven eller fullgjort skyldigheten att utarbeta och tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande eller inte har svarat på förfrågningar om avvikelser från tillgänglighetskraven. I 1 mom. föreslås dessutom en hänvisning till 8 a kap. i förvaltningslagen, där det finns bestämmelser om behandling av förvaltningsklagan. På behandlingen av tillgänglighetsklagan ska enligt förslaget bestämmelserna om förvaltningsklagan tillämpas.  

Genom bestämmelsen genomförs artikel 9.1 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett tillfredsställande och effektivt uppföljningsförfarande för att säkerställa efterlevnaden av direktivet i förhållande till kraven i artiklarna 4, 5 och 7.1. Medlemsstaterna ska särskilt säkerställa att det finns ett uppföljningsförfarande, t.ex. en möjlighet att kontakta en laglighetsövervakningsmyndighet (ombudsman), för att säkerställa en effektiv hantering av meddelanden eller begäranden som tagits emot i enlighet med artikel 7.1 b och för att se över den bedömning som avses i artikel 5.  

I sina avgöranden med anledning av tillgänglighetsklagan enligt 11 § 1 mom. ska tillsynsmyndigheten kunna ge tjänsteleverantörerna administrativ styrning när det gäller att iaktta kraven och fullgöra skyldigheterna i 3 kap. Om tjänsteleverantören inte iakttar denna administrativa styrning kan tillsynsmyndigheten utföra en i 12 § 2 mom. 3 punkten avsedd kontroll och på denna grund ålägga tjänsteleverantören att se till att de digitala tjänsterna uppfyller tillgänglighetskraven. Detta ska dock utgöra en egen process efter att det ärende som gäller klagan har behandlats, om det är uppenbart att tillgänglighetskraven inte iakttas i tjänsteleverantörens digitala tjänster trots den administrativa styrningen. Med anledning av tillgänglighetsklagan som anförs med stöd av 11 § 1 mom. kan tillsynsmyndigheten uppmana tjänsteleverantören att besvara responsen om tillgängligheten eller begära en redogörelse av tjänsteleverantören om de upptäckta bristerna när det gäller tillgänglighetskraven, samt ge tjänsteleverantören handledning i fråga om iakttagandet av tillgänglighetskraven eller utarbetandet av ett tillgänglighetsutlåtande. I en sådan situation inriktas de åtgärder som tillsynsmyndigheten vidtar på tjänsteleverantörens åtgärder som bara har en indirekt inverkan på rättigheterna för den som anför tillgänglighetsklagan. Till denna del finns det inget separat behov av att ta till rättsmedel. Det är inte meningen att tillsynsmyndighetens åtgärder med anledning av tillgänglighetsklagan ska vara av det slaget att den som anför klagan eller tjänsteleverantören behöver rättsskydd i enlighet med förvaltningsprocesslagen på grundval av dem. Om den som anför klagan anser att tillsynsmyndighetens åtgärder är otillräckliga, kan han eller hon anföra klagan över tillsynsmyndighetens åtgärder hos de högsta laglighetsövervakarna enligt det som särskilt anges i lagstiftningen.  

I skäl 53 i ingressen till direktivet sägs det att medlemsstaterna för att undvika att man systematiskt vänder sig till domstol bör fastställa bestämmelser om rätten att inleda ett tillfredställande och effektivt förfarande för att säkerställa efterlevnaden av direktivet. Med ett förfarande som hänför sig till tillgänglighetsklagan är strävan att man vid bedömningen av om tillgänglighetskraven uppfylls inte ska tillämpa ett förfarande enligt förvaltningsprocesslagen. Inte heller i situationer där tillgänglighetsklagan gäller rätten att få information och tillsynsmyndigheten inte är behörig ska tillsynsmyndigheten anvisa den som anför klagan att t.ex. begära information av tjänsteleverantören i enlighet med offentlighetslagen eller att anföra klagan hos de högsta laglighetsövervakarna. I dessa situationer ska tillsynsmyndighetens verksamhet inte leda till ett avgörande som är förknippat med ett omedelbart behov av rättsskydd för den som anför klagan. Särskilda bestämmelser om rätten till information och om skyldigheten att tillgodose den finns t.ex. i offentlighetslagen, lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/2007) och lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). Frågor som hänför sig till rätten till information ingår i tillsynsmyndighetens uppgifter bara när det gäller de egna myndighetshandlingarna. I sådana här ärenden som gäller klagan förfaller behandlingen av ärendet och tillsynsmyndigheten för över det ärende som gäller begäran om handlingar till den behöriga myndigheten för avgörande eller hänvisar den som anfört klagan att ta reda på vilken myndighet som är behörig, om det inte framgår av klagan.  

Den föreslagna 11 § 2 mom. 1 punkten innehåller bestämmelser om tjänsteanvändarnas rättsmedel i situationer där tjänsteleverantören med anledning av en sådan begäran om tillgänglighet som avses i 10 § 2 mom. i ett enskilt fall inte har lämnat datainnehållet i en digital tjänst i tillgänglig form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars inte har lämnat information på ett alternativt, tillgängligt sätt. I dessa fall ska tjänsteleverantören upprätta ett skriftligt intyg för tjänsteanvändaren så att denne hos tillsynsmyndigheten kan begära utredning av tillgängligheten. En begäran om utredning av tillgängligheten kan också lämnas om tjänsteleverantören låter bli att utfärda ett sådant intyg för tjänsteanvändaren. I 2 punkten i momentet föreslås det vidare en bestämmelse enligt vilken en tjänsteanvändare också kan begära utredning av tillgängligheten i situationer där tjänsteleverantören med anledning av en i 10 § 2 mom. avsedd begäran inte lämnar tjänsteanvändaren det begärda datainnehållet inom den tid som anges i 10 § 3 mom. eller inte utfärdar något intyg. Frågor om tillgänglighet när det gäller innehållet i digitala tjänster är sådana att det till dem i enskilda fall hänför sig en grund för tillgodoseende av tjänsteanvändarens rättigheter. För att rättssäkerheten ska garanteras kan dessa ärenden som hänför sig till respons om tillgängligheten därför inte behandlas enbart som klagan. Bestämmelser om sökande av ändring i beslut som tillsynsmyndigheten fattar till följd av begäran om utredning av tillgängligheten finns i 15 §. Med anledning av en sådan begäran ska tillsynsmyndigheten således fatta ett överklagbart förvaltningsbeslut på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen. 

12 §.Tillsynsmyndighet och dess uppgifter och behörighet. Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheten. Enligt artikel 9 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett effektivt och tillfredsställande uppföljningsförfarande för att säkerställa efterlevnaden av tillgänglighetskraven. I skäl 53 i ingressen till direktivet sägs det att medlemsstaterna för att undvika att man systematiskt vänder sig till domstol bör fastställa bestämmelser om rätten att inleda ett tillfredsställande och effektivt förfarande för att säkerställa efterlevnaden av direktivet. Enligt artikel 9 ska medlemsstaterna genom nationella uppföljningsförfaranden säkerställa att var och en har möjlighet att kontakta en laglighetsövervakningsmyndighet (ombudsman). Avsikten med det är att garantera att offentliga myndigheter effektivt inför en kommentarsfunktion och att grunderna för vad som är en oproportionell börda kan granskas. Enligt artikel 8.1 i direktivet ska medlemsstaterna, på grundval av den övervakningsmetod som anges i direktivet, regelbundet övervaka att offentliga myndigheters webbplatser och mobilapplikationer uppfyller tillgänglighetskraven. Enligt artikel 8.4 ska medlemsstaterna senast den 23 december 2021, och därefter vart tredje år, överlämna en rapport till kommissionen om resultatet av övervakningen, inbegripet mätdata. Rapporten ska utarbetas på grundval av de bestämmelser om rapportering som avses i artikel 8.6. Rapporten ska också omfatta uppgifter om användningen av det uppföljningsförfarande som avses i artikel 9. Kommissionen ska senast den 23 december 2018 anta en genomförandeakt med närmare bestämmelser om övervaknings- och rapporteringsförfarandena. Genom 12 § genomförs de krav på rättsskyddet, övervakningen och rapporteringen i Finland som följer av artiklarna 8 och 9 i direktivet. 

Tillsynsmyndighet när det gäller tillgänglighetskraven är enligt 12 § 1 mom. Regionförvaltningsverket i Södra Finland, i vars uppgifter det ingår att utöva tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter och iakttagandet av de krav som anges i det föreslagna 3 kap. I 11 § föreslås det också en bestämmelse om tillsynsmyndighetens uppgifter när det gäller tillgänglighetsklagan och begäran om utredning av tillgängligheten och i 7 § 2 mom. och 9 § 2 mom. när det gäller de uppgifter som i fråga om tillgänglighetskrav och tillgänglighetsutlåtanden ska offentliggöras på tillsynsmyndighetens webbplats. Bestämmelsen i 12 § 1 mom. är avsedd att vara en allmän bestämmelse om tillsynsuppgiften, som genomförs i enlighet med de uppgifter som föreskrivs i 11 § och 12 § 2 mom. Tillsynsmyndigheten ska således inte utöva tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter och iakttagandet av de krav som anges i 2 kap., utan tillsynsuppgiften och tillsynsmyndighetens övriga uppgifter hänför sig till de tillgänglighetsfrågor som det föreskrivs om i 3 kap. Regionförvaltningsverkens uppgifter organiseras för närvarande inom ramen för Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som eventuellt inleder sin verksamhet i början av 2020. Det är meningen att temporärt placera tillsynsmyndighetens uppgifter vid Regionsförvaltningsverket i Södra Finland. Tillsynsmyndigheten är inte avsedd att vara den enda laglighetsövervakningsmyndighet som ska genomföra tillgänglighetskraven. Den som använder digitala tjänster kan med stöd av gällande lagstiftning också få rättsskydd via justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman samt i enskilda diskrimineringsfall via diskrimineringsombudsmannen och diskriminerings- och jämställdhetsnämnden inom ramen för den behörighet som separat föreskrivs för myndigheten i fråga. 

I 12 § 2 mom. föreslås det bestämmelser om tillsynsmyndighetens uppgifter, till den del det inte föreskrivs om dem någon annanstans i den föreslagna lagen. Enligt 1 punkten ska tillsynsmyndigheten ge såväl tjänsteleverantörer som tjänsteanvändare allmänna anvisningar och allmän rådgivning om iakttagandet av de krav, fullgörandet av de skyldigheter och tillgodoseendet av de rättigheter som anges i 3 kap. när det gäller grunderna för en oproportionell börda och utarbetandet av tillgänglighetsutlåtanden. Med allmänna anvisningar och allmän rådgivning avses teknisk och innehållsmässig handledning om genomförandet av digitala tjänster och deras innehåll, utarbetandet av tillgänglighetsutlåtanden och tillgodoseendet av tjänsteanvändarnas rättigheter, enligt de tillgänglighetskrav som gäller för tillfället. I dessa uppgifter anses det dessutom ingå att tillsynsmyndigheten aktivt kommunicerar och håller kontakt med olika intressentgrupper t.ex. vid beredningen av nationella synpunkter på tillgänglighetskraven. Centrala teman för kommunikationen är t.ex. innehållet i tillgänglighetsdirektivets genomförandeakter, innehållet i och utvecklandet av tillgänglighetskraven och resultaten av övervakningen och rapporteringen samt de nationella åtgärder som vidtas med anledning av dessa. 

Enligt 2 mom. 2 punkten ska tillsynsmyndigheten delta i beredningen av internationella riktlinjer för tillgänglighet och i samarbete med Kommunikationsverket se till att förpliktande tillgänglighetsstandarder som gäller digitala tjänster eller delar av standarderna samt de riktlinjer som det hänvisas till i standarderna eller delar av dem blir översatta till finska och svenska. Nationellt standardiseringsorgan för tillgänglighetsfrågor som gäller tjänster inom datanätet är Kommunikationsverket, med hänsyn till dess tidigare ställning inom standardiseringen i telebranschen. På grund av internationella standardiseringsöverenskommelser ger Kommunikationsverket i praktiken tillsynsmyndigheten ett översättningsmandat med stöd av vilket det är möjligt att producera översättningar till finska och svenska i enlighet med överenskommelserna om standarderna. Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande tagit ställning till språkfrågan när det gäller standarder (962/4/12 och 4779/4/12, 15.10.2013). Enligt justitieombudsmannens avgörande kan man ålägga det allmänna att på det nationella planet se till att aktörer som är skyldiga att iaktta tvingande europeiska standarder i Finland på båda nationalspråken får tillräcklig information om standardernas innehåll på främmande språk i de situationer där EU:s organ inte har åtagit sig att svara för att sådana standarder offentliggörs på EU:s samtliga officiella språk. Det här är viktigt för att alla ska ha samma rättsskydd och för att de aktuella språkliga faktorerna inte de facto t.ex. ska utgöra ett hinder för en laglig näring. Justitieombudsmannen har sett det som problematiskt att översättningar av standarderna till Finlands nationalspråk inte offentliggörs i bestämmelser inom EU-lagstiftningen som är direkt tillämpliga i Finland.  

Enligt 1 § 27 punkten i statsrådets förordning om arbets- och näringsministeriet (1024/2007) hör det till arbets- och näringsministeriets uppgifter att sörja för standardiseringen. I praktiken betyder det att arbets- och näringsministeriet svarar för standardiseringspolitiken och samordningen av standardiseringsfrågor i statsrådet. Men eftersom standardiseringsfrågorna är horisontella så svarar varje myndighet för frågan när det gäller det egna ansvarsområdet. Arbets- och näringsministeriet utfärdade den 6 juni 2013 ett meddelande enligt vilket Finlands Standardiseringsförbund SFS rf, SESKO rf och Kommunikationsverket är nationella standardiseringsorgan. De nationella standardiseringsorganen sköter översättningen av standarder från fall till fall, om det är företagsekonomiskt motiverat eller följer av lagstiftningen. 

Med stöd av tillgänglighetsdirektivet är de harmoniserade standarder i anslutning till tillgängligheten, eller delar av dem, som kommissionen underrättar om direkt förpliktande för tjänsteleverantörer i Finland, och de ger också tjänsteanvändarna rätt att kräva att tillgänglighetskraven iakttas och rätt att få tjänsternas innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven. Därför ska ålägganden som gäller rättigheter och skyldigheter offentliggöras på nationalspråken. Kommissionen svarar inte för översättningen av dessa standarder eller delar av dem.  

Europeiska standarder för tillgänglighet har beretts i samarbete mellan olika standardiseringsorgan (European Committee for Standardization CEN, European Committee for Elektrotechnical Standardization CENELEC och European Telecommunications Standards Institute ETSI), och ansvaret för standardiseringsverksamheten när det gäller tillgänglighet överfördes på ETSI i början av 2018. Finland företräds i ETSI av Kommunikationsverket, som är nationellt standardiseringsorgan i fråga om de standarder som hör till ETSI:s ansvarsområde och svarar för de standardiseringsuppgifter som omfattas av dess behörighet. Samarbetsavtalet mellan Kommunikationsverket och ETSI ger Kommunikationsverket rätt att avgiftsfritt göra och offentliggöra översättningar till finska av europeiska standarder med anknytning till tillgänglighet. 

Tillsynsmyndigheten föreslås i enlighet med Kommunikationsverkets mandat i praktiken svara för att översättningarna görs och är korrekta. Standarderna eller delar av dem, och de riktlinjer som det hänvisas till i dessa, ska offentliggöras på adressen www.saavutettavuusvaatimukset.fi. Kompetensen i fråga om innehållet i den standardisering som gäller tillgänglighet ska höra till tillsynsmyndighetens uppgifter. Tillsynsmyndigheten ska också företräda Finland med mandat av Kommunikationsverket på ETSI:s sammanträden där tillgänglighetsstandarder behandlas. Det föreslås ändå inga bestämmelser i lag om representationen i anslutning till standardiseringsfrågor, utan myndigheterna får arrangera sitt samarbete sinsemellan.  

En enskild kan inte utan en uttrycklig bestämmelse i lag ges till uppgift att svara för översättningen av standarder eller delar av dem eftersom var och en på Finlands nationalspråk måste ha tillgång till bestämmelser om rättigheter och skyldigheter i anslutning till bindande bestämmelser, och bindande bestämmelser och språket i dem omfattar utövning av offentlig makt bl.a. när det gäller att utforma och tolka översättningen. Skötseln av en sådan uppgift är en offentlig förvaltningsuppgift som kan anförtros andra än myndigheter bara om förutsättningarna i 124 § i grundlagen uppfylls. Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande (962/4/12 och 4779/4/12, 15.10.2013) konstaterat att om man överlåter på en privaträttslig förening att göra en bedömning i fråga om offentliggörandet av språkversioner medan statens roll närmast är att finansiera översättningsarbetet utan att kunna påverka hur översättandet i praktiken sköts, är situationen enligt justitieombudsmannen inte oproblematisk med tanke på 124 § i grundlagen. Samtidigt har justitieombudsmannen ansett att det är otillfredsställande att tvingande normer av det slag som standarderna är har en begränsad tillgänglighet. Enligt den föreslagna bestämmelsen är det på tillsynsmyndighetens och Kommunikationsverkets ansvar att översätta standarder eller delar av dem till finska och svenska och att sörja för deras tillgänglighet. Således sköts uppgifterna i anslutning till förpliktande standardisering av myndigheter, och bestämmelserna är inte problematiska med tanke på 124 § i grundlagen. I lagen nämns dessutom det domännamn där datainnehållet i de standarder som anger tillgänglighetskraven ska finnas tillgängligt för allmänheten på nationalspråken.  

Inom lagberedningen har man gjort den bedömningen att tillsynsmyndighetens möjligheter att sköta sina uppgifter och delta i det faktiska utvecklandet av tillgänglighetsbestämmelserna förutsätter att tillsynsmyndigheten deltar i det arbete med att utarbeta riktlinjer för standardiseringen som görs inom World Wide Web-konsortiet. Därför nämns i lagen också tillsynsmyndighetens uppgift att delta i beredningen av internationella riktlinjer för tillgänglighet. Denna beredning kan också gälla standardiseringsarbete. 

Enligt 2 mom. 3 punkten ska tillsynsmyndigheten övervaka och kontrollera att tillgänglighetskraven iakttas på det sätt som med stöd av artikel 8.2 i tillgänglighetsdirektivet anges i kommissionens genomförandeakter. Enligt artikel 8.2 i tillgänglighetsdirektivet ska kommissionen anta genomförandeakter om fastställande av en metod för övervakning av att webbplatser och mobilapplikationer överensstämmer med tillgänglighetskraven i artikel 4. Denna övervakningsmetod ska vara klar och tydlig, överförbar, jämförbar, reproducerbar och lätt att använda. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 11.3. Senast den 23 december 2018 ska kommissionen anta den första genomförandeakten. Med stöd av den föreslagna 3 punkten kan tillsynsmyndigheten utföra övervakning enligt den tidtabell som kommissionen anger samt övervakning på eget initiativ och kontroller i anslutning till den, t.ex. efter behandlingen av ett ärende som gäller klagan, om tjänsteleverantören trots den administrativa styrningen inte har vidtagit åtgärder för iakttagandet av de krav och fullgörandet av de skyldigheter som anges i 3 kap. 

Enligt 2 mom. 4 punkten ska tillsynsmyndigheten regelbundet höra olika intressentgrupper om iakttagandet av tillgänglighetskraven. Uppgiften hänger samman med målet enligt skäl 49 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet att medlemsstaterna ska växelverka med olika intressentgrupper i fråga om tillgänglighetskraven. För att säkerställa korrekt genomförande av direktivet och särskilt genomförandet av regler om överensstämmelse med tillgänglighetskraven är det enligt skäl 49 ytterst viktigt att kommissionen och medlemsstaterna regelbundet rådgör med relevanta intressenter. Relevanta intressenter som nämns i tillgänglighetsdirektivet är bl.a. organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning och äldre, arbetsmarknadsparter, företag som medverkar vid framställning av programvara för tillgänglighet relaterad till webbplatser och mobilapplikationer samt civilsamhället.  

Enligt 2 mom. 5 punkt ska tillsynsmyndigheten lämna Europeiska kommissionen rapporter om resultatet av övervakningen i enlighet med artikel 8.4 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt artikel 8.4 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 23 december 2021, och därefter vart tredje år, överlämna en rapport till kommissionen om resultatet av övervakningen, inbegripet mätdata. Rapporten ska utarbetas på grundval av de bestämmelser om rapportering som avses i artikel 8.6. Rapporten ska också omfatta uppgifter om användningen av det uppföljningsförfarande som avses i artikel 9. Enligt artikel 8.6 ska innehållet i samtliga rapporter, dock inte nödvändigtvis förteckningen över de granskade webbplatserna, mobilapplikationerna eller offentliga myndigheterna, offentliggöras i ett tillgängligt format. Kommissionen ska anta genomförandeakter om fastställande av närmare bestämmelser om medlemsstaternas rapportering till kommissionen. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 11.3. Senast den 23 december 2018 ska kommissionen anta den första genomförandeakten. 

I 12 § 3 mom. föreslås det bestämmelser om tillsynsmyndighetens metoder för att se till att tillgänglighetskraven iakttas och tjänsteanvändarnas rättigheter tillgodoses. Enligt förslaget kan tillsynsmyndigheten med stöd av en i 12 § 2 mom. 3 punkten avsedd övervaknings- eller kontrolluppgift ålägga tjänsteleverantören att inom utsatt tid se till att de digitala tjänsterna uppfyller de krav som avses i 3 kap. Tillsynsmyndigheten ska med sin styrning i första hand sträva efter att tjänsteleverantörerna iakttar tillgänglighetskraven i de digitala tjänsterna, men väsentliga brister i de digitala tjänsterna ska tillsynsmyndigheten kunna ålägga en tjänsteleverantör att till särskilt angivna delar åtgärda så att tillgänglighetskraven uppfylls inom utsatt tid. I 3 kap. finns det också ett krav på att utarbeta ett tillgänglighetsutlåtande. På så sätt kan tillsynsmyndigheten med stöd av en övervaknings- eller kontrolluppgift också ålägga tjänsteleverantören att utarbeta ett tillgänglighetsutlåtande, om tillsynsmyndigheten upptäcker att de digitala tjänsterna saknar ett tillgänglighetsutlåtande eller att det är bristfälligt. Vidare har tillsynsmyndigheten enligt förslaget rätt att ålägga tjänsteleverantören att med anledning av en begäran om utredning av tillgängligheten som gjorts med stöd av 11 § 2 mom. lämna tjänsteanvändaren information i den digitala tjänstens innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på ett med tanke på användarens behov alternativt, tillgängligt sätt. I sådana fall kan tillsynsmyndigheten meddela ett åläggande endast om det är uppenbart att tjänsteleverantören annars inte till den som framfört begäran skulle lämna informationen i tillgänglig form eller annars på ett för tjänsteanvändaren alternativt, tillgängligt sätt. 

I 12 § 4 mom. föreslås bestämmelser om begränsningar i tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter. Tillsynsmyndigheten har enligt förslaget inte rätt att övervaka och kontrollera de digitala tjänster som riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet tillhandahåller och inte heller att med tanke på iakttagandet av tillgänglighetskraven meddela ålägganden som gäller dessa tjänster. I praktiken gäller begränsningen de digitala tjänster som justitiekanslersämbetet och riksdagens justitieombudsmans kansli tillhandahåller. De högsta laglighetsövervakarna övervakar med stöd av befintliga befogenheter verksamheten vid den tillsynsmyndighet som är placerad vid Regionsförvaltningsverket i Södra Finland. Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande i fråga om arbetarskyddsinspektioner (1722/2/11, 31.12.2014) konstaterat att tillsynen över justitieombudsmannens verksamhet enligt grundlagen uteslutande ska utövas av riksdagen och dess grundlagsutskott. Justitieombudsmannen ansåg i sitt avgörande att arbetarskyddsmyndigheten inte har behörighet att inspektera justitieombudsmannens kansli eller på annat sätt övervaka eller styra justitieombudsmannens verksamhet. Med tanke på justitieombudsmannens avgörande och det effektiva uppföljningsförfarande som även direktivet förutsätter skulle det vara problematiskt om justitieombudsmannens verksamhet blev föremål för sådan övervakning som justitieombudsmannen enligt befintliga befogenheter ska övervaka. Läget är detsamma när det gäller skötseln av de uppgifter som justitiekanslern i statsrådet har. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är att garantera att de högsta laglighetsövervakarna oberoende kan övervaka den i denna lag avsedda tillsynsmyndighetens skötsel av sina uppgifter och tillgodoseendet av de rättigheter som användarna av digitala tjänster har. Det föreslås för tydligheten skull att bestämmelsen tas in i lagen. Riksdagens justitieombudsman bildar tillsammans med Människorättscentret och dess människorättsdelegation en nationell struktur med en uppgift som stämmer överens med artikel 33 andra punkten i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Genom tillgänglighetskrav och reglering främjas tillgodoseendet av de rättigheter som personer med funktionsnedsättning har, så riksdagens justitieombudsman har också med stöd av gällande lagstiftning en särskild uppgift inom övervakningen av att tillgänglighetsbestämmelserna genomförs, utan att det behöver föreskrivas särskilt om den i denna lag. Befogenheterna för riksdagens justitieombudsman utsträcker sig dock till att i enlighet med 109 § i grundlagen omfatta dem som sköter offentliga uppdrag. Situationen är densamma för justitiekanslern. Därför omfattas en del av de tjänsteleverantörer som denna lag gäller inte av justitieombudsmannens eller justitiekanslerns allmänna laglighetsövervakning, om de inte sköter offentliga uppdrag. 

13 §.Rätt att få information och utföra kontroller. I denna paragraf föreslås det bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att för skötseln av de uppgifter som anges i 12 § få information och utföra kontroller. Paragrafen utgör en del av det effektiva uppföljningsförfarande som förutsätts i artikel 9 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt det föreslagna 13 § 1 mom. har tillsynsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att få nödvändiga uppgifter och utredningar om iakttagandet av tillgänglighetskraven. Tillsynsmyndigheten kan bestämma att uppgifterna ska lämnas inom utsatt tid och i en viss form. Rätten att få uppgifter hänför sig till behandlingen av tillgänglighetsklagan som avses i 11 § 1 mom. och skötseln av de övervaknings- och kontrolluppgifter som anges i 12 § 2 mom. 3 punkten. Bestämmelsen är nödvändig för att tillsynsmyndigheten ska kunna behandla klagan och sköta övervaknings- och kontrolluppgifter effektivt. Rätten att få information ska bara gälla nödvändigt datamaterial som beskriver hur tjänsteleverantören i de digitala tjänsterna iakttar och säkerställer tillgänglighetskraven. Sådant datamaterial är bl.a. upphandlingsdokument för en digital tjänst, dokumentation över planeringen och genomförandet av en digital tjänst, rapporter om testning och utvärdering av tillgänglighetskraven i fråga om en digital tjänst samt handlingar som hänför sig till en oproportionell börda och med stöd av vilka förekomsten av en oproportionell börda kan konstateras.  

I 13 § 2 mom. föreslås det dessutom en bestämmelse om tillsynsmyndighetens rätt att utföra kontroller. Bestämmelsen gör det möjligt att tillämpa den metod för övervakning som det föreskrivs om i artikel 8.3 i tillgänglighetsdirektivet. Tillsynsmyndigheten har enligt förslaget rätt att i tjänsteleverantörens lokaler, med undantag för utrymmen som används för boende av permanent natur, avgiftsfritt kontrollera hur de digitala tjänsterna uppfyller tillgänglighetskraven. I tjänsteleverantörens lokaler får kontroller göras bara av nödvändiga skäl och endast gälla innehållet i de digitala tjänsterna. Tjänsteleverantören ska på begäran avgiftsfritt ge tillsynsmyndigheten åtkomsträttigheter till digitala tjänster, eller delar av dem, som inte är allmänt tillgängliga. Största delen av de digitala tjänster som hänför sig till tillsynsmyndighetens skötsel av tillsynsuppgiften är allmänt tillgängliga, men en del av innehållet i tjänsterna kan vara begränsat tillgängligt, t.ex. delar som kräver identifiering. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att kontrollera också hur sådana digitala tjänster uppfyller tillgänglighetskraven. Därför ska tjänsteleverantören ge tillsynsmyndigheten en möjlighet att vid behov i tjänsteleverantörens lokaler avgiftsfritt kontrollera hur de digitala tjänsterna uppfyller tillgänglighetskraven. Rätten att utföra kontroller i tjänsteleverantörens lokaler ska vara den tillsynsmetod som används i sista hand, och den ska utövas bara när det är nödvändigt. I första hand ska tillsynsmyndigheten och tjänsteleverantören ordna tillsynsförfarandet på ett sätt som inte fordrar kontroller i tjänsteleverantörens lokaler. I vissa situationer kan det, t.ex. av orsaker som hänför sig till informationssäkerhet eller tekniska arrangemang, vara nödvändigt att utföra kontrollen i tjänsteleverantörens lokaler. Tillsynsmyndigheten kan således inte regelbundet utföra kontroller i tjänsteleverantörens lokaler. På grund av hemfriden, som är en i 10 § 1 mom. i grundlagen föreskriven fri- och rättighet, ska tillsynsmyndigheten inte ha rätt att utföra kontroller i utrymmen som används för boende av permanent natur. Om tjänsteleverantörens tekniska arrangemang för de digitala tjänsterna finns i sådana utrymmen, ska tjänsteleverantören ordna en sådan möjlighet att utföra kontrollen att tillsynsmyndigheten på något annat sätt kan sköta sin tillsynsuppgift effektivt. 

För att genom kontroller utöva tillsyn över att tillgänglighetskraven uppfylls behöver man i vissa fall tillfälligt anlita särskild expertis som finns att få i form av tjänster inom den privata sektorn. För att man ska kunna ordna kontrollerna på ett ändamålsenligt sätt och trygga tillräcklig sakkunskap föreslås det i lagen en möjlighet för tillsynsmyndigheten att anlita utomstående experter som hjälp vid skötseln av tillsynsuppgifterna. Enligt 13 § 3 mom. kan tillsynsmyndigheten anlita utomstående experter som hjälp vid kontrollerna. Offentliga förvaltningsuppgifter kan enligt 124 § i grundlagen anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Enligt förarbetena till 124 § i grundlagen är utgångspunkten att offentliga förvaltningsuppgifter endast genom lag kan anförtros andra än myndigheter. Eftersom framför allt skötseln av offentliga tjänster bör kunna ordnas smidigt och det inte i fråga om sådana uppgifter med hänsyn till syftena med regleringen finns behov av detaljreglering i lag, ska det också vara möjligt att med stöd av lag genom föreskrifter eller beslut bestämma om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Också befogenheten att överföra uppgiften ska härvid grunda sig på lag (RP 1/1998 rd, s. 179). Grundlagsutskottet har konstaterat att offentliga förvaltningsuppgifter får anförtros andra än myndigheter också genom ett avtal som ingås med stöd av lag (GrUU 50/2017 rd, GrUU 26/2017 rd, s. 49, GrUU 11/2004 rd, s. 2, GrUU 11/2002 rd, s. 5). I sin tolkningspraxis har grundlagsutskottet ansett att det för att kraven på rättssäkerhet och god förvaltning ska anses vara uppfyllda i den bemärkelse som avses i 124 § i grundlagen krävs att ärendena behandlas i enlighet med de allmänna förvaltningslagarna och att de som behandlar ärendena handlar under tjänsteansvar (GrUU 33/2004 rd, s. 7, GrUU 46/2002 rd, s. 9). Enligt grundlagsutskottets uppfattning kräver grundlagens 124 § inte att det i lag alltid hänvisas till allmänna förvaltningslagar, eftersom de allmänna förvaltningslagarna med stöd av de i dem ingående bestämmelserna om tillämpningsområde, definition på myndighet eller enskildas skyldighet att ge språklig service tillämpas också på enskilda när de utför ett offentligt förvaltningsuppdrag (GrUU 42/2005 rd, s. 3). Om en hänvisning av tydlighetsskäl ändå anses vara behövlig måste den vara omfattande för att e contrario-tolkning ska kunna undvikas (GrUU 11/2006 rd, s. 3, GrUU 42/2005 rd, s. 3). Grundlagsutskottet har emellertid förutsatt en lagbestämmelse om tjänsteansvar i anslutning till skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter (GrUU 50/2017 rd, s. 3, GrUU 26/2017 rd, s. 49—50, GrUU 16/2016 rd, s. 2—3, GrUU 8/2014 rd, s. 5). Som betydande utövning av offentlig makt ska betraktas t.ex. på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter (RP 1/1998 rd, s. 180 och GrUU 28/2001 rd, s. 5—6).  

Det föreslagna 13 § 3 mom. innebär överföring av i 124 § i grundlagen avsedda offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Att utföra kontrolluppgifter innebär utövning av offentlig makt, men det sker under tillsynsmyndighetens övervakning och styrning, och kontrollerna gäller inte enskilda personer utan sammanslutningar. Kontrollerna får inte heller utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur. Det är inte fråga om betydande utövning av offentlig makt utan om ett sådant biträdande uppdrag vid utövning av offentlig makt som kan påverka de avgöranden som tillsynsmyndigheten träffar. Att experter anlitas påverkar eller begränsar inte myndighetens utövande av sin självständiga behörighet. De experter som avses i lagförslaget har ingen självständig ställning i myndighetens beslutsförfarande och expertens rapport från en kontroll binder inte på något sätt myndighetens utövande av sin behörighet, utan det är i bestämmelsen uteslutande fråga om att anlita utomstående expertis som biträder vid och kompletterar myndighetens verksamhet. I vissa fall har grundlagsutskottet ansett att sådan verksamhet inte är en offentlig förvaltningsuppgift (GrUU 4/2012 rd och GrUU 2/2002 rd). Trots det föreslås det i lagen en bestämmelse om möjligheten att ge en utomstående ett kontrolluppdrag eftersom uppdraget utförs självständigt, även om det är biträdande och sker under tillsynsmyndighetens övervakning. Av de orsaker som anges ovan föreslås det i lagen hänvisningar till lagar eller lagbestämmelser som är nödvändiga med tanke på tjänsteansvaret. Däremot får lagen inga hänvisningar till allmänna förvaltningslagar, utan förvaltningslagen, lagen om elektronisk kommunikation, språklagen, samiska språklagen (1086/2003), offentlighetslagen och andra allmänna förvaltningslagar som på grund av tillämpningsområdet eventuellt ska tillämpas vid skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter tillämpas med stöd av bestämmelserna om deras tillämpningsområde på aktörer som för myndigheternas räkning sköter offentliga förvaltningsuppgifter. I 13 § 3 mom. föreslås däremot hänvisningar till 14 och 15 § i statstjänstemannalagen (750/1994) eftersom utomstående experter när de utför sina uppdrag lyder under tillsynsmyndighetens arbetsledning och skötseln av uppgifterna omfattas av samma allmänna skyldigheter som med stöd av statstjänstemannalagen gäller för tjänstemän. I momentet föreslås också hänvisningar till straffrättsligt tjänsteansvar och till skadeståndsansvar, som det föreskrivs om i skadeståndslagen (412/1974). Bestämmelsen motsvarar andra liknande bestämmelser som lagstiftningen har om anlitande av utomstående experter, och den uppfyller grundlagsutskottets krav på reglering i fråga om enskilda som sköter offentliga förvaltningsuppgifter för en myndighets räkning. 

14 §.Vite. Enligt artikel 9 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett tillfredsställande och effektivt uppföljningsförfarande för att säkerställa efterlevnaden av direktivet i förhållande till kraven i artiklarna 4, 5 och 7.1. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 9 delvis. För att tillsynsmyndigheten ska kunna garanteras en effektiv verksamhet föreslås den i lagen få möjlighet att förena utövandet av rätten att få information och utföra kontroller eller ett åläggande från tillsynsmyndigheten med vite. Vite ska kunna föreläggas bara om det är uppenbart att rätten att få information och utföra kontroller kommer att förhindras eller att tillsynsmyndighetens åläggande inte kommer att iakttas. Vid föreläggande av vite ska viteslagen (1113/1990) iakttas, och paragrafen innehåller en hänvisning till den lagens 14 §. 

15 §.Ändringssökande. I denna paragraf föreslås bestämmelser om sökande av ändring med hjälp av omprövning eller överklagande genom besvär. I 15 § 1 mom. föreskrivs det om möjligheten att i enlighet med förfarandebestämmelserna i förvaltningslagen begära omprövning av ett beslut som tillsynsmyndigheten har meddelat till följd av en sådan begäran om utredning av tillgängligheten som avses i 11 § 2 mom., om beslutet gäller erhållande av datainnehåll i tillgänglig form eller på ett alternativt sätt, och om omprövning av ett åläggande som myndigheten har meddelat med stöd av 12 § 3 mom. Beslut som fattas till följd av en sådan begäran om utredning av tillgängligheten som avses i 11 § 2 mom. kan också inbegripa ålägganden enligt 12 § 3 mom. Både tjänsteanvändaren och tjänsteleverantören ska ha rätt att begära omprövning av besvärsmyndighetens beslut. 

I 15 § 2 mom. föreslås en bestämmelse om besvärsrätt där besvärsrätten är bunden till ett beslut med anledning av begäran om omprövning. Tillsynsmyndighetens beslut eller åläggande får således inte i första hand överklagas genom besvär, utan besvärsrätten gäller de beslut som tillsynsmyndigheten meddelar med anledning av begäran om omprövning. Enligt den föreslagna bestämmelsen får ett beslut som meddelas med anledning av begäran om omprövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Syftet med bestämmelsen är att tillsynsmyndighetens beslut snabbare ska vinna laga kraft. På det sättet främjas iakttagandet av tillgänglighetskraven och tillgodoseendet av tjänsteanvändarnas rättigheter, vilket i slutändan innebär god förvaltning och likabehandling. De myndighetsbeslut, och bestämmelser i besluten, som besvären gäller är i huvudsak av teknisk natur och är inte förknippade med särskilt krävande rättsliga frågor, utan de gäller närmast lagens tillämpningsområde, iakttagandet av tillgänglighetskraven och lämnande av information i tillgänglig form. Rättsskyddet när det gäller själva rätten till information grundar sig på annan lagstiftning. Inställningen till systemet med besvärstillstånd har tidigare varit återhållsam när det gäller förvaltningsprocessärenden. Grundlagsutskottet har emellertid ansett att det inte längre finns skäl att i princip förhålla sig restriktiv till systemet med besvärstillstånd eller en utvidgning av det. Däremot är det enligt grundlagsutskottet i övrigt befogat att i varje enskilt fall bedöma systemets acceptabilitet och proportionalitet utifrån utskottets tidigare praxis. Med tanke på 21 § i grundlagen är det väsentligt att se till att systemet för att söka ändring över lag garanterar både att det finns tillgänglig och tillräcklig rättssäkerhet och att ärendena behandlas så snabbt det går med hänsyn till kravet på rättssäkerhet. Tillämpningen av systemet bör därför i alla ärendekategorier bygga på en samordnad och konsekvent bedömning av behovet av rättssäkerhet. Det gäller framför allt att kontrollera om överklagandet före högsta förvaltningsdomstolen är ordnat så att de rättssäkerhetsgarantier som på grund av ärendets art och betydelse krävs i den aktuella ärendekategorin fullföljs. Det har också betydelse huruvida högsta förvaltningsdomstolens skyldighet eller möjlighet att bevilja besvärstillstånd enligt de lagfästa kriterierna räcker till för att garantera tillgången på rättssäkerhet i den aktuella ärendekategorin. I de fall där beslutet är positivt är det med hänsyn till 21 § i grundlagen i regel motiverat att tillämpa systemet med besvärstillstånd. (GrUU 32/2012 rd, s. 3—4). Utskottet har likaså ansett att bestämmelser om besvärstillstånd inte är uteslutna ens i ärenden som gäller administrativ påföljd (GrUU 14/2013 rd, s. 5). Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om begäran om omprövning och överklagande hos förvaltningsdomstolen, vilka tryggar rättsskyddet för dem som är parter vid behandlingen av ett ärende. I vilket fall som helst har en part möjlighet att efter förvaltningsdomstolens beslut föra saken till högsta förvaltningsdomstolen, om den beviljar besvärstillstånd.  

5 kap. Ikraftträdande 

16 §.Ikraftträdande. Det anges inget datum för lagens ikraftträdande, men avsikten är att lagen ska träda i kraft den 1 september 2018. Enligt artikel 12.1 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 23 september 2018.  

17 §.Övergångsbestämmelser. Tillgänglighetsdirektivet innehåller övergångsbestämmelser med olika grunder för genomförandet av tillgänglighetskraven. Därför föreslås det i lagen övergångsbestämmelser som motsvarar direktivets övergångsbestämmelser för tillämpningen av tillgänglighetsbestämmelserna på olika digitala tjänster och deras innehåll. 

Enligt artikel 12.3 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna tillämpa direktivets bestämmelser enligt följande: 

a) för offentliga myndigheters webbplatser som inte offentliggjorts före den 23 september 2018 från och med den 23 september 2019, 

b) för alla offentliga myndigheters webbplatser som inte omfattas av led a) från och med den 23 september 2020, 

c) för offentliga myndigheters mobilapplikationer från och med den 23 juni 2021. 

På grund av övergångsbestämmelserna i direktivet föreskrivs det i 17 § 1 mom. att bestämmelserna i 3 kap. i denna lag tillämpas från och med den 23 september 2019 på webbplatser som har offentliggjorts efter lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i 3 kap. tillämpas från och med den 23 september 2020 på webbplatser som har offentliggjorts före lagens ikraftträdande. I det föreslagna 17 § 2 mom. föreskrivs det vidare att bestämmelserna i 3 kap. i denna lag tillämpas från och med den 23 juni 2021 på mobilapplikationer. Till följd av övergångsbestämmelserna behöver inget tillgänglighetsutlåtande offentliggöras innan 3 kap. tillämpas på de digitala tjänsterna i fråga. Inte heller kan respons om tillgängligheten lämnas eller tillgänglighetsklagan anföras innan 3 kap. tillämpas på de digitala tjänsterna i fråga. Bestämmelserna hänger samman med skyldigheten att genomföra tillgänglighetskraven och med kommissionens åtgärder i anslutning till det. Likaså ska mallen för tillgänglighetsutlåtanden offentliggöras genom kommissionens genomförandeakter först efter lagens ikraftträdande. Den första meningen i 17 § 1 mom. föreslås bli tillämpad på webbplatser som är helt och hållet nya. Därmed tillämpas momentets andra mening på webbplatser som har varit i bruk före lagens ikraftträdande på så sätt att bestämmelserna i 3 kap. tillämpas från och med den 23 september 2020, även om datainnehållet i en digital tjänst uppdateras efter lagens ikraftträdande. Lagens övergångsbestämmelser gäller hela webbplatser, inte delar av dem.  

Eftersom det är meningen att stegvis börja tillämpa 3 kap. på digitala tjänster, bestäms också tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter i anslutning till dem enligt övergångsbestämmelserna. Det föreslås ändå ingen övergångsbestämmelse om tillsynsmyndighetens uppgifter eftersom tillsynsmyndigheten måste inleda den verksamhet och de förberedelser som uppgifterna förutsätter genast efter lagens ikraftträdande. Enligt 17 § 2 mom. ska lagen också tillämpas på sådant datainnehåll på webbplatser och i mobilapplikationer som arkiveras den 23 september 2019 eller senare. I bestämmelsen avses sådant innehåll på webbplatser som arkiveras från den nämnda tidpunkten och inte ändras efter arkiveringen. Lagens tillgänglighetskrav ska inte tillämpas på innehåll som har arkiverats före den 23 september 2019. Enligt artikel 1.4 h i tillgänglighetsdirektivet är direktivet inte tillämpligt på innehåll på webbplatser och i mobilapplikationer som räknas som arkiverat, vilket innebär att de endast har innehåll som varken är nödvändigt för att genomföra aktiva administrativa förfaranden eller uppdateras eller redigeras efter den 23 september 2019. 

Övergångsbestämmelserna omfattar också en övergångstid enligt övergångsbestämmelsen i artikel 1.4 a i tillgänglighetsdirektivet för filformat för kontorstillämpningar (i direktivet kallade dokument). Enligt skäl 26 i ingressen till direktivet avses med filformat för dokument sådana dokument som inte i första hand är avsedda för användning på nätet men som ingår i webbsidor, t.ex. Adobe Portable Document Format (PDF), Microsoft Office-dokument eller format (med öppen källkod) som är likvärdiga med dessa. Enligt direktivet tillämpas det inte på sådana filformat för dokument på webbplatser och i mobilapplikationer som offentliggjorts före den 23 september 2018, om sådant innehåll inte behövs för att genomföra de aktiva administrativa förfaranden som följer av den berörda offentliga myndighetens uppgifter. Enligt det föreslagna 17 § 3 mom. tillämpas lagen på sådana filformat för kontorstillämpningar som har offentliggjorts efter den 23 september 2018, om inte innehållet i filerna behövs för att bestämma, fullgöra eller tillgodose den berörda personens intressen, rättigheter eller skyldigheter. Övergångsbestämmelsen innebär att tillgänglighetskraven gäller dessa filer om de ingår i digitala tjänster som omfattas av tillgänglighetskraven. Även om filformaten omfattas av tillgänglighetskraven för filer som har offentliggjorts redan efter den 23 september 2018, ska lagen ändå börja tillämpas på dessa filer först när den börjar tillämpas på de digitala tjänsterna i fråga. Om filformat för kontorstillämpningar har offentliggjorts i en digital tjänst före den 23 september 2018 tillämpas tillgänglighetsbestämmelserna inte på dem, även om den digitala tjänsten i övrigt omfattas av tillgänglighetskraven. Således behöver filer som har offentliggjorts före den 23 september 2018 inte överföras i tillgänglig form, även om tillgänglighetskraven annars tillämpas på den digitala tjänsten. Sådana filer ska emellertid vid behov tillhandahållas i tillgänglig form, om de begärs med stöd av 10 § 2 mom. genom respons om tillgängligheten eller om de behövs för att fullgöra eller tillgodose en persons intressen, rättigheter eller skyldigheter. 

Enligt övergångsbestämmelsen i 17 § 4 mom. tillämpas denna lag på förinspelade tidsberoende media från och med den 23 september 2020. Bestämmelsen grundar sig på artikel 1.4 b i tillgänglighetsdirektivet. Enligt den bestämmelsen tillämpas direktivet inte på förinspelade tidsberoende media som offentliggjorts före den 23 september 2020. 

Enligt övergångsbestämmelsen i 17 § 5 mom. tillämpas lagen från och med den 1 januari 2021 på digitala tjänster som avses i 3 § 1 mom. 5 och 6 punkten. Bestämmelsen gäller digitala tjänster som tillhandahålls av företag inom finansbranschen och av offentliga företag inom specialområden och som annars inte har omfattats av lagens tillämpningsområde med stöd av någon annan övergångsbestämmelse. På digitala tjänster som gäller t.ex. försäkringsbolags offentliga förvaltningsuppgifter och på identifieringstjänster tillämpas lagen med stöd av 17 § 1 mom. På identifieringstjänster som tillhandahålls som mobilapplikationer börjar lagen utgående från en övergångsbestämmelse i tillgänglighetsdirektivet tillämpas med stöd av 17 § 2 mom. först den 23 juni 2021. 

I 17 § 6 mom. fins det en övergångsbestämmelse enligt vilken bestämmelserna i 2 kap. börjar tillämpas sex månader efter lagens ikraftträdande. Syftet med övergångsbestämmelsen är att ge myndigheterna tid att försäkra sig om att de digitala tjänsterna uppfyller de krav som anges i lagen och att ärendeprocesserna gör det möjligt att sköta ärenden med hjälp av digitala tjänster och andra elektroniska dataöverföringsmetoder. I lagens 2 kap. preciseras de krav som tidigare har angetts i stora drag i lagen om elektronisk kommunikation och i olika rekommendationer, anvisningar och kvalitetskriterier som har offentliggjorts i informationsstyrningssyfte. Därför kan den föreslagna övergångstiden anses vara tillräcklig och behövlig. 

1.2  Lagen om ändring av lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet

Eftersom bestämmelser om ordnande av digitala tjänster hos myndigheter och organisationer jämförbara med myndigheter när det gäller skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter föreslås ingå i 2 kap. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster, föreslås det att de bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation som motsvarar bestämmelserna, omarbetade, i den förstnämnda lagen upphävs eller ändras.  

Den bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation som föreslås bli upphävd är 2 kap. 6 §. Dessutom föreslås det en sådan ändring av innehållet i 5 § att paragrafen enbart innehåller en informativ hänvisning till den föreslagna lagen om tillhandahållande av digitala tjänster. Bestämmelserna i 4 och 5 § i den föreslagna lagen om tillhandahållande av digitala tjänster täcker i praktiken, anpassade till förvaltningens nuvarande omvärld, bestämmelserna i 5 § i lagen om elektronisk kommunikation. De krav i 5 § 3 mom. i lagen om elektronisk kommunikation som gäller maskinvara och programvara som i tekniskt hänseende är kompatibel och lätt att använda ingår i 4 § och 3 kap. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster. Det är meningen att bestämmelsen i 6 § i lagen om elektronisk kommunikation, som gäller myndigheternas skyldighet att se till att deras elektroniska dataöverföringsmetoder är tillgängliga, ska ändras för att motsvara de krav som förvaltningens nuvarande omvärld ställer, och därför flyttas bestämmelsen till 4 § 2 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster. I den bestämmelsen föreskrivs det att myndigheterna ska säkerställa tillgången till de digitala tjänster som de ansvarar för. Avbrott i de digitala tjänsterna ska förläggas till tidpunkter då tjänsterna används i ringa omfattning, och det ska informeras om avbrotten i förväg. Myndigheterna ska vid avbrott offentliggöra anvisningar om hur var och en kan få sina ärenden skötta på ett alternativt sätt.