2.1.1  Europeiska kommissionens direktivförslag

Europeiska kommissionen framlade den 22 mars 2017 ett direktivförslag, som gäller nationella konkurrensmyndigheters genomdrivandebefogenheter, självständighet och resurser. Direktivförslaget handlar om ett effektivt genomförande av EU:s viktigaste konkurrensregler, dvs. artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i medlemsstaterna samt undanröjande av hinder för den inre marknadens effektiva funktion. Ett av målen är bl.a. en tillräckligt effektiv och harmoniserad tillämpning av konkurrensreglerna i medlemsländerna. Direktivet avser att effektivisera den nationella tillsynen över efterlevnaden av konkurrensreglerna i fråga om förfarandena för undersökning, beslutsfattande och sanktioner. Direktivförslaget har ett samband också med betänkandet från den nationella arbetsgruppen för revidering av konkurrenslagen (ANM:s publikationer 16/2017) där flera ändringar föreslås i konkurrenslagen. Direktivförslaget ligger i linje med arbetsgruppens ändringsförslag men går längre än de, men betänkandet från den nationella arbetsgruppen för revidering av konkurrenslagen innehåller å andra sidan också sådana förslag som inte har några beröringspunkter med direktivförslaget. Ett effektivt genomförande av konkurrensreglerna i alla EU-medlemsstater är en viktig sak för att en fungerande konkurrens och jämlika verksamhetsförutsättningar på den inre marknaden ska kunna tryggas.  

Behandlingen av direktivförslaget i rådet inleddes i maj 2017 och den fortsatte år 2018. Under det arbete som gjorts i rådets arbetsgrupp har arbets- och näringsministeriet samarbetat särskilt med Konkurrens- och konsumentverket, men också i viss mån med justitieministeriet.  

2.1.2  Fortsatt elektronisk inspektion i konkurrensmyndighetens lokaler

Majoriteten av de nationella konkurrensmyndigheter som hör till Europeiska konkurrensnätverket fortsätter granskningen av elektroniskt material i sina egna lokaler. Rätt till s.k. fortsatt elektronisk inspektion har exempelvis konkurrensmyndigheterna i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Storbritannien. I Sverige har konkurrensmyndigheten under flera års tid fortsatt inspektionen med granskning av elektroniskt material i sina egna lokaler med ett samtycke från föremålet för inspektion. I januari 2016 intogs bestämmelser om praxisen i fråga i den svenska konkurrenslagen (konkurrenslagen 2008:579, Regeringens proposition 2014/15:96). I motsats till Sverige, Norge och Danmark förutsätter en fortsatt granskning av elektroniskt material i myndighetens lokaler inte samtycke från föremålet för inspektion.  

2.1.3  Behandlingsfrister vid tillsynen över företagsförvärv

Vid Europeiska kommissionen och i de övriga nordiska länderna har konkurrensmyndigheterna 25 arbetsdagar till sitt förfogande i första skedet för att göra en undersökning av ett företagsförvärv. Behandlingsfristen är således fastställd som arbetsdagar till skillnad från den gällande konkurrenslagen.  

2.1.4  Temporära bestämmelser

Enligt rekommendationen från Europeiska konkurrensnätverket bör konkurrensmyndigheterna ha möjlighet att använda sig av interimistiska åtgärder vars varaktighet är sådan att allvarliga skador på konkurrensen kan undvikas. Förordnande om interimistiska åtgärder kommer ofta i fråga på sådana marknader där bedömningen av läget på och utvecklingen av marknaden kräver betydande sakkunskap. Det framgår av den utredning av tillämpningen av interimistiska åtgärder som Europeiska konkurrensnätverket gjort att i de flesta medlemsstater har varaktigheten av förordnanden om interimistiska åtgärder inte begränsats i lag eller att förordnandet om interimistiska åtgärder upphör att gälla när ett avgörande i saken meddelas. I de medlemsstater där varaktigheten av interimistiska åtgärder har angetts i lag, varierar tidsperiodens längd i regel mellan tre månader och ett år. I den rekommendation om interimistiska åtgärder som utfärdats av Europeiska konkurrensnätverket har medlemsstaterna delats grovt in i tre grupper: 1) medlemsstater där varaktigheten av interimistiska åtgärder har begränsats exempelvis till tre eller sex månader eller ett år, 2) medlemsstater där varaktigheten inte har begränsats i lag, men där tidsperioden i regel anges i beslutet om interimistiska åtgärder samt 3) medlemsstater där beslutet om interimistiska åtgärder gäller tills förfarandet har slutförts eller tills myndigheten meddelat ett beslut i ärendet. 

Förordnandet om intermistiska åtgärder är i kraft ända tills beslut i ärendet meddelas bl.a. i Sverige och fram till dess att utredningen har slutförts t.ex. i Storbritannien. I artikel 8 i förordning (EG) nr 1/2003 anges att kommissionens beslut om interimistiska åtgärder ska gälla för en bestämd tid och får förnyas i den mån detta är nödvändigt och lämpligt. Enligt rapporten från Europeiska konkurrensnätverket har varaktigheten av interimistiska åtgärder begränsats till tre månader i Bulgarien och Portugal. I Portugal är det möjligt att förlänga förordnandets giltighetstid genom ett motiverat beslut med en period på högst 90 dagar. Utredningen ska dock slutföras inom 180 dagar, vilket innebär att intermistiska åtgärder högst kan vara i kraft under två nittiodagarsperioder. I Tyskland har giltighetstiden för interimistiska åtgärder i regel begränsats till ett år, men i exceptionella fall kan giltighetstiden var längre än ett år. I Belgien och Frankrike t.ex. sträcker sig giltighetstiden för interimistiska åtgärder ända tills ärendet har avgjorts, men det är möjligt att fastställa giltighetstiden särskilt i ett beslut om förordnande av interimistiska åtgärder. 

2.2.1  De första förslagen till ändring av konkurrenslagen

Vid arbets- och näringsministeriet har man i samband med den fortsatta beredningen bedömt vilka förslag av arbetsgruppen för revidering av konkurrenslagen som det skulle vara ändamålsenligt att lägga fram innan man känner till direktivförslagets slutliga utgång. Direktivförslagets utgång blir klar under 2018. Vid arbets- och näringsministeriet har förslagen delats in i två grupper. De första förslagen till ändring av konkurrenslagen lämnas som en del av denna regeringsproposition, och resten när direktivförslagets utgång är klar och de därpå följande ändringsförslagen har utformats så att de bildar en regeringsproposition.  

2.2.2  Begränsningar av konkurrenslagens tillämpningsområde

I 2 § 2 mom. i konkurrenslagen finns ett s.k. undantag från tillämpningsområdet som gäller jordbruket. I sin mellanrapport om revideringen av konkurrenslagen (ANM:s rapporter 20/2016) beslutade arbetsgruppen i fråga om det undantag från tillämpningsområdet som gäller jordruket för att konkurrenslagen inte ska ändras innehållsmässigt. Arbetsgruppen föreslog dock som en ändring av teknisk natur att konkurrenslagens undantag som gäller jordbruket i 2 § skulle göras tydligare, så att det från 2 § 2 mom. stryks en mening där det hänvisas till samarbetsformer enligt den gamla förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden, och avsikten är att formuleringen i fortsättningen ska omfatta alla arrangemang som är tillåtna enligt EU-lagstiftningen. Enligt 2 § 2 mom. i konkurrenslagen tillämpas 5 § inte på arrangemang som lantbruksproducenter, sammanslutningar av lantbruksproducenter, branschsammanslutningar och sammanslutningar som bildas av sådana sammanslutningar har vidtagit, och som gäller produktion eller försäljning av jordbruksprodukter eller utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter, om arrangemanget uppfyller de innehållsmässiga förutsättningar som fastställts enligt artikel 42 i EUF-fördraget på basis av vilka konkurrensreglerna i artiklarna 101 och 102 i det fördraget inte ska tillämpas. Enligt undantaget som gäller jordbruket lämnas vissa samarbetsarrangemang mellan jordbruksproducenter utanför tillämpningsområdet för 5 § i konkurrenslagen.  

I förarbetena till bestämmelsen om undantag som gäller jordbruket har det för EU-rättsakternas del hänvisats till artikel 42 och artikel 43 i EUF-fördraget och till rådets förordning (EG) nr 1234/2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter och förordning (EG) nr 1184/2006 om tillämpning av vissa konkurrensregler på produktion av och handel med vissa jordbruksvaror, vilka har utfärdats med stöd av dem. Förordning (EG) nr 1234/2007 har sedermera upphävts och ersatts med förordning (EU) nr 1308/2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter (nedan marknadsordningsförordningen). Marknadsordningsförordningen (artikel 209) innehåller ett allmänt undantag som gäller jordbruket, som i sak motsvaras av konkurrenslagens nuvarande undantag för jordbruket. Med stöd av artikel 206 i den marknadsordningsförordningen kan det dessutom i förordningen separat föreskrivas om sådana arrangemang som artikel 101 i EUF-fördraget inte tillämpas på. De särskilda undantagen från tillämpningsområdet i marknadsordningsförordningen gällde sektorn för mjölk och mjölkprodukter (artikel 149) samt sektorn för olivolja, nöt- och kalvköttssektorn och vissa jordbruksgrödor (artiklarna 169 – 171). De särskilda undantagen från tillämpningsområdet i marknadsordningsförordningen möjliggjorde ett mer omfattande samarbete för de ifrågavarande sektorerna än vad som tillåts enligt det allmänna undantaget i artikel 209. Dessutom ägde artikel 222 i marknadsordningsförordningen tillämpning på producentorganisationerna. 

Konkurrenslagens undantag som gäller jordbruket motsvarade dock inte de särskilda undantagen enligt artiklarna 149 och 169−171 i den nya marknadsordningsförordningen, så att tolkad enligt sin ordalydelse utgjorde undantaget som gäller jordbruket inte arrangemang enligt bestämmelserna om särskilda undantag. Arbetsgruppen föreslog att bestämmelsen om undantaget för jordbruk skulle ändras så att den motsvarar de bestämmelser som den nya marknadsordningsförordningen möjliggör. I propositionen föreslås således att en ändring av teknisk natur ska göras i det undantag för tillämpningsområdet som gäller jordbruket så att det tydligare ska täcka alla arrangemang som är tillåtna enligt EU-lagstiftningen.  

EU har godkänt den s.k. Omnibus-förordningen. Genom förordningen ändras bl.a. förordning (EU) nr 1308/2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter. Med förslaget till Omnibus–förordning avses förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiella regler för unionens allmänna budget samt om ändring av Europarlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1299/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, EU nr 1304/2013, (EU) nr 1305/2013, (EU) nr 1306/2013, (EU) nr 1307/2013, (EU) nr 1308/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014, (EU) nr 652/2014 och Europaparlamentets och rådets beslut nr 541/2014/EU. I fråga om jordbruket innehöll förslaget flera ändringar som gäller producenternas ställning. När förslaget genomfördes, utökades undantagen angående jordbruket vid tillämpningen av konkurrenslagstiftningen, så att bl.a. prisöverenskommelser möjliggjordes i viss utsträckning.  

De ändringar i förordningsförslaget som handlar om jordbruket trädde i kraft vid ingången av 2018. De ändringar av artikel 152 i marknadsordningsförordningen som trädde i kraft vid ingången av året gäller tillåtet samarbete mellan producenter. Vid samma tillfälle upphävdes de ovan nämnda artiklarna 169−171 i marknadsordningsförordningen. Efter den föreslagna tekniska ändringen av konkurrenslagens bestämmelse om det undantag för tillämpningsområdet som gäller jordbruket avser undantaget i 2 § i konkurrenslagen att omfatta också de ändringar som har samband med tillämpningen av konkurrenslagstiftningen också efter det att Omnibus-förordningen trätt i kraft.  

Separat från revideringen av konkurrenslagen har jord- och skogsbruksministeriet i slutet av september 2017 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett underlag för regeringens proposition med förslag till lag om livsmedelsmarknaden. Arbetsgruppens uppdrag innehåller också förberedelser inför inrättandet av en tjänst som livsmedelsombudsman samt fastställande av ombudsmannens juridiska ställning, uppgifter och förläggningsort. Arbetsgruppen ska ta ställning till tillämpningsområdet för lagen om livsmedelsmarknaden och särskilt till avtalspraxis och ojust handelskutym. Arbetsgruppen avslutade sitt arbete vid utgången av januari 2018 och lagen avses träda i kraft vid ingången av 2019. Arbetsgruppen föreslog att det ska inrättas en tjänst som livsmedelsombudsman. För att säkerställa att god handelssed följs beslutade arbetsgruppen också föreslå att det införs ett krav på att köpavtalen om jordbruksprodukter görs skriftligen och att ombudsmannen ska få möjlighet att ge en anmärkning eller en offentlig varning om avtalspraxisen inte följs. 

2.2.3  Förkortad ansökan

Bestämmelser om befrielse från påföljdsavgift och nedsättning av påföljdsavgiften i kartellfall finns i 14–17 § i konkurrenslagen. Bestämmelser om förkortad ansökan finns i konkurrenslagens 17 § 2 mom., där det föreskrivs att om näringsidkaren har inlämnat eller har för avsikt att inlämna en ansökan om befrielse från påföljd i samma ärende enligt 14 § 1 mom. 1 punkten till Europeiska kommissionen eller den behöriga myndigheten i en annan av Europeiska unionens medlemsstater, kan villkorlig befrielse beviljas på basis av en förkortad ansökan. På basis av 14 § 1 mom. 1 punkten i konkurrenslagen ska en näringsidkare som deltagit i en konkurrensbegränsning inte åläggas att betala någon påföljdsavgift i kartellfall, om den näringsidkare som deltagit i kartellen lämnar en företagsförklaring samt uppgifter och bevis på basis av vilka Konkurrens- och konsumentverket kan förrätta en i 35 eller 36 § avsedd inspektion. Enligt konkurrenslagen är alltså en förkortad ansökan alltså inte möjlig i de fall som nämns i 14 § 1 mom. 2 punkten, där konkurrensmyndigheten redan har förrättat inspektion i näringsidkarens lokaler och näringsidkaren vill ansöka om befrielse från påföljdsavgift. En förkortad ansökan kan inte heller göras när man ansöker om nedsättning av påföljdsavgiften enligt 15 §. 

Enligt förarbetena till konkurrenslagen är målet med ett förkortat ansökningsförfarande att minska den administrativa börda som medförs för näringsidkaren. I regeringspropositionen konstateras att i en förkortad ansökan ska sökanden uppge sitt namn och sin adress, parterna i kartellen, de berörda produkterna, kartellens geografiska omfattning, kartellens tidsmässiga varaktighet, kartellens karaktär, de medlemsstater i vilka de uppgifter och bevis som avses i 14 § 1 mom. 1 punkten i konkurrenslagen finns samt uppgifter om tidigare och möjligen kommande ansökningar om befrielse från påföljdsavgift och om lindring av påföljderna. Enligt Europeiska konkurrensnätverkets modellanvisning om leniency gäller förkortade ansökningar sådana fall där antingen kommissionen eller konkurrensmyndigheterna i flera medlemsstater eventuellt skulle vara behöriga att behandla ett visst konkurrensbegränsningsfall. 

Arbetsgruppen granskade bestämmelserna om systemet med förmånlig behandling särskilt med avseende på Europeiska konkurrensnätverkets modellprogram för förmånlig behandling (ECN Model Leniency Programme, 2012). I internationella kartellfall kan de företag som ansöker om befrielse från påföljdsavgift eller nedsättning av påföljdsavgiften lämna in fullständiga ansökningar till konkurrensmyndigheterna i flera medlemsstater, fastän kommissionen skulle vara bäst lämpad för att behandla fallet. Ansökningar som lämnats in för säkerhets skull medför onödig börda för både kommissionen och de nationella myndigheterna. Med tanke på sådana fall har det till det uppdaterade modellprogrammet fogats en möjlighet för nationella konkurrensmyndigheter att ge besked om företräde (application marker) vid behandlingen av förkortade ansökningar, på basis av vilket en näringsidkare som lämnat in en förkortad ansökan får företräde när det gäller befrielse från påföljdsavgift eller nedsättning av påföljdsavgiften vid den nationella myndighetens förfarande, om myndigheten i fråga beslutar att undersöka det fall som ansökan gäller. 

Enligt modellprogrammet kan en förkortad ansökan lämnas in i följande fall: i) när den sökande lämnar konkurrensmyndigheten uppgifter på basis av vilka myndigheten kan förrätta en inspektion med tanke på kartellen, ii) när den sökande, efter att en inspektion har förrättats, lämnar konkurrensmyndigheten uppgifter på basis av vilka myndigheten kan fatta ett beslut om att överträdelse av artikel 101 i EUF-fördraget i kartellfall har skett eller iii) när den sökande ansöker om nedsättning av påföljdsavgiften i ett fall där den sökande inte uppfyller villkoren för befrielse från påföljdsavgift. Enligt modellprogrammet beviljar inte de nationella konkurrensmyndigheterna villkorlig befrielse eller befrielse från påföljdsavgift på basis av en förkortad ansökan, utan sökanden får besked om företräde. Beskedet om företräde avser att trygga den sökandes ställning vid det nationella leniency-förfarandet under tiden att beslut fattas om det vilken myndighet som ska behandla fallet. Om en förkortad ansökan lämnas in till flera myndigheter som är lämpade för att behandla ärendet, ska varje sådan myndighet enligt modellprogrammet lämna sökanden besked om företräde. Om ärendet hänskjuts till en nationell myndighet och sökanden kompletterar uppgifterna i ett senare skede, anses uppgifterna har erhållits vid den tidpunkt då företrädesbeskedet gavs. Om kommissionen åtar sig att behandla ärendet, förlorar de nationella myndigheterna sina befogenheter att utreda saken och de företräden som beviljats nationellt förlorar sin betydelse.  

Bestämmelserna om förkortad ansökan i 17 § 2 mom. i konkurrenslagen skiljer sig från modellprogrammet på det sätt att förkortade ansökningar om befrielse från påföljdsavgift är möjliga också i situationen efter en inspektion och vid ansökan om nedsättning av påföljdsavgiften, medan den sökande enligt modellprogrammet endast beviljas företräde på basis av en förkortad ansökan. I konkurrenslagen ingår inte heller särskilda bestämmelser om förfarandet i samband med förkortad ansökan. Bestämmelserna i 17 § 2 mom. i konkurrenslagen kan även anses lämna rum för tolkning. Bestämmelsens ordalydelse ”kan villkorlig befrielse beviljas” kan ge intryck av att det är möjligt att få befrielse på basis av en förkortad ansökan och de avsiktligt bristfälliga uppgifter som lämnats i samband med den. Det faktum att konkurrenslagen lämnar rum för tolkning orsakar problem särskilt i fråga om förutsättningarna för beviljande av villkorlig befrielse. Vid beviljandet av villkorlig befrielse på basis av förkortad ansökan är problemet särskilt det att den villkorliga befrielsen beviljas då på grunder som är svagare än de som förutsätts i 14 § i konkurrenslagen, dvs. innan företagsförklaring, uppgifter och bevis enligt 14 § har lämnats in. 

Konkurrenslagens bestämmelser om förkortade ansökningar motsvarar inte det som föreskrivs om förkortade ansökningar i Europeiska konkurrensnätverkets modellprogram för förmånlig behandling (ECN Model Leniency Programme). Eftersom förkortade ansökningar har skapats för situationer där en kartell har verkat eller utsträckt sin verkan till flera medlemsstaters område, skulle det vara viktigt att förfarandet med förkortade ansökningar motsvarar bestämmelserna i modellprogrammet. Arbetsgruppen föreslog således att konkurrenslagen ska ändras så att den motsvarar innehållet i det gällande modellprogrammet.  

Ändringen av 17 § har också ett samband med kapitel VI om immunitet mot och nedsättning av böter i direktivförslaget och särskilt med artikel 21 som gäller förenklade ansökningar. Ändringen av paragrafen ligger i linje med direktivförslaget, men när direktivförslagets slutliga utformning blir klar görs vid behov kompletterande ändringar i paragrafen. Enligt artikel 21 kan förenklad ansökan tillämpas också vid ansökan om nedsättning av böter i kartellfall. Enligt artikel 16 i direktivförslaget kan immunitet mot böter beviljas också i sådana fall där företaget är det första som lämnar sådana bevis på basis av vilka den nationella konkurrensmyndigheten anser sig kunna konstatera att en överträdelse av konkurrensregler skett, förutsatt att den nationella konkurrensmyndigheten ännu inte förfogade över bevis för att konstatera överträdelse. En ytterligare förutsättning är att något annat företag inte tidigare i samband med samma kartell beviljats immunitet mot böter på den grunden att det först lämnade in uppgifter som möjliggjorde förrättande av inspektion. 

På ovan angivna grunder och för att säkerställa att leniency-systemet fungerar på samma sätt i hela EU anses det behövligt att utvidga tillämpningsområdet för förkortade ansökningar, så att en förkortad ansökan ska kunna lämnas in när man ansöker om nedsättning av påföljdsavgiften i kartellfall samt när konkurrensmyndigheten redan förrättat en inspektion i ärendet.  

2.2.4  Behandlingsfrister vid tillsynen över företagsförvärv

Behandlingsfristerna enligt 26 § i konkurrenslagen i samband med tillsynen över företagsförvärv räknas i kalendermånader oberoende av månadens längd eller hur många helgdagar som månaden innehåller. För att en tillräckligt grundlig undersökning skulle kunna garanteras i alla fall oberoende av tidpunkten för inlämnandet av ansökan, behandlade arbetsgruppen möjligheten att ange behandlingsfristens längd som arbetsdagar i stället för kalendermånader i det första skedet av undersökningen av företagsförvärv.  

I 26 § 1 mom. i konkurrenslagen föreskrivs det att Konkurrens- och konsumentverket ska pröva en anmälan om företagsförvärv omedelbart. Initialt ska Konkurrens- och konsumentverket avgöra om fortsatt utredning ska företas i saken. Om Konkurrens- och konsumentverket inte meddelar beslut om fortsatt utredning inom en månad från det att anmälan togs emot, anses företagsförvärvet ha blivit godkänt. Fristen börjar inte löpa om anmälan har väsentliga brister. Enligt konkurrenslagen löper behandlingsfristen av ett företagsförvärvsärende i det s.k. första skedet ut en månad efter det att anmälan har gjorts, dvs. vid tjänstetidens utgång på den dag som har motsvarande ordningsnummer som dagen för inlämnandet av anmälan. Om månaden i fråga inte har motsvarande dag, går fristen ut den sista dagen i månaden. På grund av att sättet att räkna behandlingsfristen är kopplad till kalendermånaderna varierar antalet arbetsdagar som Konkurrens- och konsumentverket har till sitt förfogande för undersökning av företagsförvärv mellan 18 och 23 dagar beroende på när anmälan om företagsförvärv gjorts. I 26 § 2 mom. i konkurrenslagen föreskrivs att om Konkurrens- och konsumentverket inte uppställer några villkor för eller gör någon framställning om förbud mot företagsförvärvet inom tre månader från det att verket fattade beslut om fortsatt utredning, anses företagsförvärvet ha blivit godkänt. Marknadsdomstolen kan förlänga fristen med högst två månader. 

Fristerna enligt konkurrenslagen beräknas i enlighet med lagen om beräknande av laga tid (150/1930). Fristen om en kalendermånad börjar löpa när anmälan om företagsförvärv inkommit till Konkurrens- och konsumentverket. Fristen löper ut efter en månad, vid tjänstetidens utgång på den dag som har samma ordningsnummer. Längden på den tid som Konkurrens- och konsumentverket har till sitt förfogande för undersökning av ett företagsförvärv varierar beroende på när anmälan om företagsförvärvet lämnats in. En kalendermånad innehåller högst 23 vardagar under vilka statens ämbetsverk håller öppet. I praktiken kan antalet arbetsdagar som i det första skedet av undersökningen av företagsförvärv står till förfogande vara betydligt mindre beroende på kalendermånadens längd och det huruvida kalendermånaden i fråga innehåller kyrkliga högtidsdagar eller andra lediga dagar som infaller på en vardag. Arbetsgruppen föreslog att behandlingsfristen i det första skedet ska beräknas i arbetsdagar och att antalet arbetsdagar ska vara 23.  

För att en tillräckligt grundlig undersökning ska kunna säkerställas i varje fall oberoende av tidpunkten för inlämnande av anmälan samt med tanke på säkerställandet av ett enhetligt sätt att beräkna behandlingsfristens längd finns det skäl att ändra behandlingsfristen för undersökning av företagsförvärv i både det första och det andra skedet så att den uttrycks i arbetsdagar.  

2.2.5  Hur konkurrenslagens bestämmelser om neutralitet tillämpas på landskapens ekonomiska verksamhet

Det centrala målet för den riksomfattande social- och hälsovårds- samt landskapsreformen är att inrätta nya landskap och föreskriva om deras förvaltning och ekonomi samt att överföra ansvaret för ordnande av social- och hälsovårdstjänster från kommuner till landskap den 1 januari 2020. I samband med landskapsreformen samlas cirka 400 olika kommunala eller statliga myndigheters uppgifter och överförs på 18 landskap. De viktigaste lagförslag som ingår i propositionen (RP 15/2017 rd) är landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om införande av landskapslagen och lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om landskapens finansiering och lagen om statsandelssystemet för kommunernas basservice. En reviderad proposition med förslag till lag om kundens valfrihet inom social- och hälsovården (RP 16/2018 rd) lämnades till riksdagen den 8 mars 2018.  

Reformen av tillväxttjänster och regionutveckling är också ett led i landskapsreformen. I fortsättningen ska konkurrenslagens neutralitetsregler också kunna tillämpas på den ekonomiska verksamhet som bedrivs av landskap och sammanslutningar som landskap har bestämmande inflytande över såsom föreslås i 117 § i förslaget till landskapslag. Tillväxttjänsterna har samband med bl.a. arbets- och näringstjänsterna och företagstjänsterna. Utkastet till en lag om regionutveckling och tillväxttjänster befinner sig i arbets- och näringsministeriet för fortsatt beredning, och avsikten är att den lämnas till riksdagen under våren 2018. Arbets- och näringsministeriet har den 5 mars 2018 skickat ett utkast till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om temporärt ordnande av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen ut på remiss. 

Bestämmelserna i konkurrenslagens 4 a kap. om tryggande av jämlik konkurrens mellan offentlig och privat näringsverksamhet äger tillämpning på sådan ekonomisk verksamhet som bedrivs av en kommun, en samkommun, staten eller enheter som de har bestämmande inflytande över. Då även landskapen i fortsättningen kommer att vara offentliga samfund som kan bedriva ekonomisk verksamhet, ska bestämmelserna om neutralitet i 4 a kap. i konkurrenslagen utsträckas till att omfatta också sådan ekonomisk verksamhet som bedrivs av landskap eller enheter som de har bestämmande inflytande över. Ordet landskap bör alltså fogas till 30 a och 30 c § i konkurrenslagen samt till den föreslagna nya 30 d § som gäller separat redovisning. Eftersom skyldigheten att lämna upplysningar till Konkurrens- och konsumentverket ska omfatta också landskapen, bör till konkurrenslagens 33 § fogas ett omnämnande av upplysningsskyldigheten för landskap och enheter som de har bestämmande inflytande över.  

I fortsättningen kan behovet av särskilda konkurrensregler för social- och hälsovårdssektorn bedömas som en fråga som är separat från ovan nämnda ändringar av teknisk natur.  

Separat redovisning  

Bestämmelserna om konkurrensneutralitet fogades till konkurrenslagen år 2013 (lag 595/2013) i form av ett nytt 4 a kap. I det sammanhanget ändrades kommunallagen genom bestämmelser om kommunens verksamhet på marknaden, skyldigheten att bolagisera vissa verksamheter samt om kravet på marknadsmässig prissättning i fall med undantag från bolagiseringsskyldigheten. Bestämmelserna i fråga finns i 15 kap. i den gällande kommunallagen (410/2015). Enligt bestämmelserna i 4 a kap. i konkurrenslagen ska Konkurrens- och konsumentverket ingripa mot bristande neutralitet om den verksamhet som bedrivs av en kommun, en samkommun eller staten tillämpar ett sådant förfarande eller en sådan verksamhetsstruktur som snedvrider eller kan bidra till att snedvrida konkurrensen, hindrar eller kan bidra till att hindra att konkurrens uppstår eller utvecklas, eller står i strid med kravet på marknadsmässig prissättning i kommunallagen. Konkurrens- och konsumentverket ska i första hand genom förhandlingar med kommunen, samkommunen eller staten försöka undanröja förfarandet eller verksamhetsstrukturen. Om förhandlingarna inte leder till resultat, kan verket förbjuda verksamheten eller uppställa villkor för fortsatt verksamhet. I både konkurrenslagen och kommunallagen begränsas dock verkets möjligheter att ingripa genom vissa undantagsbestämmelser samt i situationer där verksamheten baserar sig på lagstiftning. 

Riksdagens ekonomiutskott har lämnat ett betänkande (EkUB 20/2016 rd) som gäller regeringens proposition om konkurrensrättsligt skadestånd (RP 83/2016 rd). I sitt betänkande anser utskottet att det i fortsättningen finns skäl att utreda behovet av att utsträcka en reglering som den föreslagna till att gälla också situationer enligt 4 a kap. i konkurrenslagen och bedöma huruvida bestämmelserna om konkurrensneutralitet i 4 a kap. i konkurrenslagen samtidig bör preciseras eller förtydligas.  

Tillsynen över att reglerna om konkurrensneutralitet iakttas har i praktiken visat sig gå långsamt av flera olika skäl, vilket gör att ett tillfredsställande uppnående av målen med lagstiftningen äventyras. Efter att bestämmelserna om bolagiseringsskyldighet i kommunallagen och neutralitetsbestämmelserna i konkurrenslagen hade trätt i kraft upptäcktes, i motsats till vad som från början hade tänkts, att vissa myndigheter bolagiserar både den ekonomiska och den icke ekonomiska verksamheten i samma bolag. Avskiljandet av olika verksamheter vid konkurrensneutralitetstillsynen medförde således extra administrativt arbete. Offentliga samfunds näringsverksamhet har således bolagiserats, men i många fall bedriver bolaget både ekonomisk verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden och annan verksamhet, och den ekonomiska verksamhet som bedrivs på marknaden har i bokföringen inte skiljts åt från annan verksamhet. Av denna orsak kan övervakningen av att kravet på marknadsmässig prissättning förverkligas visa sig vara ytterst svårt och arbetsamt på grund av korssubventioneringen mellan olika verksamheter samt på grund av att utredningen av korrektheten i sättet att hänföra olika intäkter och kostnader blir tillsynsmyndighetens sak. Vid bristen på transparens kan den offentliga ägaren komma att stöda mycket ineffektiv ekonomisk verksamhet på marknaden. Detta beror på att den marknadsmässiga verksamheten i bokföringen inte har skiljts åt från annan verksamhet. Dessutom kan en offentlig ägare stöda en i hög grad ineffektiv verksamhet med offentliga medel utan att låta bolaget gå i konkurs, och bolagiseringen räcker inte till för att undanröja en snedvridning som uppstår på detta sätt. Bolagiseringen räcker dessutom inte heller till att lösa problemet exempelvis i situationer där priset på en offentlig näringsidkares finansiering avviker från det sedvanliga eller när näringsidkaren får lokaler eller anordningar som bekostats med allmänna medel till sitt förfogande till underpris.  

När arbetsgruppen diskuterade behovet och möjligheten att skärpa konkurrensneutralitetsreglerna ansåg den att bestämmelserna om konkurrensneutralitet kan betraktas som lyckade i fråga om målsättningen. Arbetsgruppen föreslog att till 4 a kap. i konkurrenslagen fogas en bestämmelse om skyldigheten att ha separat redovisning. I den föreslagna bestämmelsen om separat redovisning finns bestämmelser om skyldigheten för aktörer som avses i 30 a § i konkurrenslagen att ha separat redovisning för olika verksamheter, när aktörerna bedriver både ekonomisk verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden och annan verksamhet.  

Regleringen skulle kunna genomföras i enlighet med de principer som anges i lagen om skyldighet att medge insyn i och lämna uppgifter om vissa företags ekonomiska verksamhet (19/2003, nedan insynslagen). Regleringen skapar förutsättningar för säkerställande av att näringsverksamheten är lönsam och att prissättningen är kostnadsbaserad vid det interna beslutsfattandet inom offentlig näringsverksamhet. Regleringen effektiviserar samtidigt konkurrensneutralitetstillsynen när Konkurrens- och konsumentverket får uppgifter som baserar sig på bokföringen och kostnadsberäkningen. Regleringen effektiviserar uppfyllandet av kravet på marknadsmässig prissättning och tillsynsmyndighetens konkurrensneutralitetstillsyn i och med att det görs möjligt att få uppgifter som baserar sig på bokföringen och kostnadsberäkningen för konstaterande av eventuell neutralitetsbrist. 

Vid den praktiska tillsynen har det upptäckts att bolagiseringen av offentliga samfunds näringsverksamhet inte är en tillräcklig åtgärd för att säkerställa konkurrensneutralitet och marknadsmässig prissättning. När olika verksamheter bolagiseras i ett och samma bolag beaktar aktörerna inte ofta i tillräcklig utsträckning förfaringssättets inverkningar på konkurrensneutraliteten. Tillräcklig uppmärksamhet har inte fäst vid t.ex. intäkterna från och kostnaderna för olika verksamheter och således inte heller vid lönsamheten hos den ekonomiska verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden. Om aktörerna åläggs en skyldighet att i bokföringen särredovisa verksamheterna, så att den ekonomiska verksamhet som sker i ett konkurrensläge på marknaden separeras från annan verksamhet, kan verksamhetens genomsynlighet ökas och konkurrensneutralitetsproblemen minskas.  

Skyldigheten att ha separat redovisning av verksamheterna effektiviserar tillsynen eftersom Konkurrens- och konsumentverket på ett effektivare sätt kan bedöma marknadsmässigheten hos offentliga samfunds ekonomiska verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden utan några omotiverat arbetsamma och långsamma utredningar. 

Bakgrunden till särredovisning har samband med en etablerad princip i Europeiska unionens regler om statligt stöd, som uttrycks bl.a. i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd (2016/ C 262/01) och kommissionens meddelande om rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (2014/ C 198/01, det s.k. F&U&I-meddelandet). I punkt 206 i infrastrukturdelen av tillkännagivandet om begreppet statligt stöd konstateras följande: ”Om en enhet bedriver ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet ska medlemsstaterna se till att den offentliga finansiering som beviljas för den icke-ekonomiska verksamheten inte kan användas till att korssubventionera den ekonomiska verksamheten. Detta kan säkerställas framför allt genom att man begränsar den offentliga finansieringen till nettokostnaden (inklusive kapitalkostnaden) av den icke-ekonomiska verksamheten, vilken ska fastställas på grundval av en tydlig särredovisning." I punkt 12 i tillkännagivandet om begreppet statligt stöd konstateras om ekonomisk verksamhet att ”för att klargöra distinktionen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet har domstolen konsekvent slagit fast att all verksamhet som går ut på att erbjuda varor och tjänster på en marknad utgör ekonomisk verksamhet.” I punkt 18 i F&U&I-meddelandet konstateras följande: ”Om en och samma enhet bedriver verksamheter av såväl ekonomisk som icke-ekonomisk art ska den offentliga finansieringen av de icke-ekonomiska verksamheterna inte omfattas av artikel 107.1 i fördraget, under förutsättning att de två typerna av verksamheter och kostnader, finansiering och intäkter från dessa klart kan skiljas från varandra så att korssubventionering av den ekonomiska verksamheten faktiskt kan undvikas. Bevis på korrekt kostnadsfördelning, finansiering och intäkter kan läggas fram i den berörda enhetens årsredovisning.”  

Bestämmelser om separat redovisning finns även i kommissionens direktiv 2006/111/EG om insyn i de finansiella förbindelserna mellan EU:s medlemsstater och offentliga företag samt i vissa företags ekonomiska verksamhet (nedan direktivet om insyn). Enligt direktivet omfattas offentliga och privata företag som åtnjuter en särskild eller exklusiv rättighet eller som har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse under vissa förutsättningar en skyldighet att ha separat redovisning. Genom separat redovisning kan kommissionen vid behov försäkra sig om att offentlig finansiering eller särställning som beror på en särskild eller exklusiv rättighet inte stöder annan verksamhet vid företaget. Enligt direktivet är kravet att medlemsstaterna ser till att de berörda företagen har sådan separat redovisning är det effektivaste sättet att säkerställa en rättvis och effektiv tillämpning av konkurrensreglerna.  

Direktivet om insyn har genomförts nationellt genom insynslagen. Enligt 6 § i insynslagen är ett företag skyldigt att ha separat redovisning för de särredovisade verksamheterna och det ska som en not till bokslutet presentera resultaträkningar, varav alla intäkter från och kostnader för respektive verksamhet framgår. De principer som har följts i kostnadsberäkningen ska beskrivas tydligt, de ska kunna motiveras objektivt och tillämpas konsekvent. 

Syftet med den skyldighet att ha separat redovisning som föreskrivs i insynslagen är att säkerställa att såväl konkurrensmyndigheterna som den myndighet som har ålagt tjänsteförpliktelsen har möjligheter att övervaka användningen av de ersättningar som har betalts för tillhandahållandet av tjänsten. Enligt förarbetena till insynslagen (RP 217/2009 rd) krävs för att konkurrensneutraliteten ska tryggas att den ersättning som betalas till företaget inte överstiger det som behövs för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inklusive en rimlig vinst. I praktiken förutsätter övervakningen oundvikligen att det finns tillgång till tillförlitlig information om vilka kostnader skyldigheten att tillhandahålla offentliga tjänster orsakar företaget och vilka intäkter företaget får från verksamheten i fråga. 

Konkurrenslagens bestämmelser om separat redovisning har samband också med annan gällande och kommande nationell lagstiftning. I den gällande nationella lagstiftningen finns bestämmelser om separat redovisning bl.a. i yrkeshögskolelagen (932/2014). Yrkeshögskolorna ägs av kommuner, universitet, aktiebolag, föreningar och stiftelser. I 55 § i yrkeshögskolelagen föreskrivs att om en yrkeshögskola bedriver affärsverksamhet på annat sätt än i form av en separat bokföringsskyldig enhet, ska uppgifterna om resultaten i fråga om denna affärsverksamhet presenteras separat i noterna till bokslutet i form av en resultaträkning. I motiveringarna till bestämmelsen (RP 26/2014) konstateras att ” Vid yrkeshögskolorna ska den ekonomiska verksamheten hållas bokföringsmässigt åtskild från de offentligrättsliga grundläggande uppgifterna. Som sådana ska särskilt examensundervisning och därtill hörande offentlig utvecklings- och forskningsverksamhet betraktas. Enligt EU:s bestämmelser om konkurrens och statligt stöd är det i regel förbjudet att ge statligt stöd till ekonomisk verksamhet. Om ett offentligt stöd för ekonomisk verksamhet inte är godkänt av EU, anses det vara olagligt. Därför måste verksamhet som genomförs med hjälp av offentlig finansiering hållas separat från ekonomisk verksamhet.”  

I 62 § i universitetslagen (558/2009) föreskrivs om uppgifter om affärsverksamhet. I paragrafen konstateras att om ett universitet bedriver affärsverksamhet på annat sätt än i form av en separat bokföringsskyldig enhet, ska uppgifterna om resultaten i fråga om denna affärsverksamhet presenteras separat för varje verksamhet i noterna till bokslutet i form av en resultaträkning. Nationalgalleriet å sin sida är en självständig offentligrättslig stiftelse som staten utövar bestämmande inflytande över. Bestämmelser om dess bokföring finns i 23 § i lagen om Nationalgalleriet (889/2013). Innehållet i paragrafen om Nationalgalleriet motsvarar 62 § i den ovan nämnda universitetslagen. Bestämmelser om skyldighet att särredovisa i bokföringen finns också i 10 kap. 70 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (68/2018, som träder i kraft den 1 juni 2018, den gällande lagen heter informationssamhällsbalken (917/2014). I paragrafen föreskrivs att Kommunikationsverket kan genom ett beslut ålägga ett företag med betydande marknadsinflytande att i bokföringen särredovisa den reglerade verksamheten från teleföretagets övriga utbud av tjänster, om detta behövs för tillsynen av att icke-diskrimineringsskyldigheten fullgörs. I lagens 10 kap. finns dessutom bestämmelser om prissättning och utredningsskyldighet i samband med den samt om systemet för kostnadsberäkning. I förarbetena till informationssamhällsbalken (RP 221/2013 rd) konstateras att särredovisningen ökar verksamhetens transparens och syftet med den är att göra det möjligt att upptäcka korssubventionering mellan ett teleföretags olika funktioner. 

I 5 kap. i postlagen (415/2011) finns bestämmelser om prissättning och kostnadsredovisning hos den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster. I 29 § i postlagen finns bestämmelser om fördelningen av kostnaderna mellan bl.a. samhällsomfattande tjänster och andra tjänster, i 30 § bestämmelser om tillsynen över kostnadsredovisningssystemet och i 31 § bestämmelser om skyldighet för den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster att redogöra för prissättning.  

Också fler bestämmelser om särredovisning i bokföringen bereds som bäst. Social- och hälsovårdsministeriets reviderade förslag till valfrihetslag som har samband med social- och hälsovårdsreformen har varit ute på remiss i november-december 2017. Efter att remissförfarandet genomförts och de ändringar som följer av det gjorts lämnades regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om kundens valfrihet inom social- och hälsovården (RP 16/2018 rd) den 8 mars 2018. 

Enligt propositionen behöver landskapen inte inrätta ett separat bolag för social- och hälsovårdscentralsverksamheten, utan social- och hälsovårdscentralen skulle kunna utgöra en del av organisationen för landskapets affärsverk. Av denna anledning föreslås det i 57 § i lagförslaget att de direktvalstjänster som landskapets affärsverk producerar ska särredovisas i bokföringen. Enligt paragrafen ska direktvalstjänsterna i landskapets bokföring avskiljas från landskapets övriga verksamhet genom att verksamhetens inkomster och utgifter samt tillgångar och kapital hålls åtskilda från landskapets övriga verksamhet och ekonomi, så att det av uppgifterna framgår att fördelningen av direktvalstjänsterna inte snedvrider konkurrensen. I 61 § i den föreslagna valfrihetslagen föreskrivs om en marknadsmässig prissättning av landskapets tjänster i fråga om de direktvalstjänster som landskapets affärsverk producerar. I 58 § i lagförslaget föreskrivs om privata tjänsteproducenters skyldighet att särredovisa sina verksamheter. Enligt paragrafen ska privata tjänsteproducenter i sin bokföring särredovisa kostnaderna för direktvalstjänsterna och den offentliga finansiering som har beviljats för produktionen av tjänsterna. I paragrafen förutsätts således att den privata social- och hälsovårdscentralsverksamheten avskiljs från de övriga social- och hälsovårdstjänster som företaget tillhandahåller, t.ex. företagshälsovårdstjänster.  

Enligt 62 § i förslaget till valfrihetslag ska dessutom bestämmelser om tryggande av jämlika verksamhetsförutsättningar för offentlig och privat tjänsteproduktion finnas i konkurrenslagen. I detaljmotiveringen till 62 § i förslaget till valfrihetslag konstateras följande: ”Konkurrens- och konsumentverkets roll som övervakare av konkurrensneutralitet är betydande med tanke på funktionen av valfrihetssystemet. Av denna anledning har också i valfrihetslagen tagits in en klar bestämmelse om Konkurrens- och konsumentverkets behörighet. Konkurrens- och konsumentverket är inte enbart övervakare av att prissättningen sker på ett marknadsmässigt sätt utan också övervakare i fråga om alla andra villkor och förfaranden som äventyrar konkurrensneutraliteten. Utöver detta ska till konkurrenslagen också fogas en sanktionsmöjlighet vid överträdelse av konkurrensneutralitetsreglerna som gäller sådan verksamhet som omfattas av valfrihetslagen samt möjlighet till ersättande av skador som medförs av den. I detaljmotiveringen konstateras dessutom att ”konkurrenslagen, som hör till arbets- och näringsministeriets behörighet, kommer i samband med landskapsreformen att ändras så att också landskapet nämns i konkurrenslagens 30 a, 30 c och 30 d §”. 

Enligt regeringens proposition RP 15/2017 rd föreskrivs det i 114 § i den nya landskapslagen att när ett landskap i de fall som avses i 113 § bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden ska landskapet tillämpa en marknadsmässig prissättning av verksamheten samt särredovisa verksamheten. I 113 § finns bestämmelser om undantag från skyldigheten att bolagisera verksamheterna. I paragrafen föreskrivs det om sådana situationer där landskapet oberoende av bolagiseringsskyldigheten får sköta uppgifter enligt 112 § genom egen verksamhet. Således ska landskap prissätta sin verksamhet marknadsmässigt och tillämpa särredovisning i bokföringen när landskapet bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden i sådana situationer som inte omfattas av bolagiseringsskyldigheten. I det föreslagna 112 § finns bestämmelser om bolagiseringsskyldigheten när landskapet bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden. I lagförslaget eller i motiveringen till det konstateras inte uttryckligen att särredovisningsskyldigheten gäller också sådana situationer där verksamheten har bolagiserats, men där samma bolag bedriver både verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden och annan verksamhet. När skyldigheten att särredovisa den ekonomiska verksamheten gäller landskapet i sin helhet ger de uppgifter som särredovisats på landskapsnivå inte en korrekt och tillräcklig bild av det ekonomiska läget för och lönsamheten hos var och en av de enheter som verkar i ett konkurrensläge på marknaden. 

I 117 § i lagförslaget föreskrivs att i konkurrenslagen finns bestämmelser om Konkurrens- och konsumentverkets rätt att ingripa när ett landskap eller en sammanslutning som landskapet har bestämmande inflytande över använder förfaranden eller tillämpar verksamhetsstrukturer som strider mot konkurrenslagen. I motiveringarna till 117 § konstateras att konkurrenslagen ska ändras i samband med reformen, så att Konkurrens- och konsumentverkets behörighet att ingripa utsträcks till att omfatta landskapets verksamhet som strider mot konkurrenslagen. Landskapslagens bestämmelse om särredovisning kommer sannolikt att preciseras genom offentliga förvaltningens rekommendationer som handlar om omständigheter som har samband med hänförande av kostnader. 

Enligt motiveringen till 114 § i den föreslagna landskapslagen finns motsvarande bestämmelse inte i kommunallagen, men EU-kommissionen har krävt att bestämmelsen tas in i kommunallagen. Enligt motiveringarna är särredovisning i bokföringen inte nödvändigt om försäljningen till och inverkningarna på utomstående är mycket små. I sitt utlåtande av den 12 maj 2017 över betänkandet har finansministeriet konstaterat att det i 128 § i kommunallagen föreskrivs att när en kommun eller en samkommun i de fall som avses i 127 § bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden ska kommunen tillämpa en marknadsmässig prissättning av verksamheten. Enligt utlåtandet har finska staten i de diskussioner som förts med och brev som skickats till kommissionen i samband med den ovan nämnda lagstiftningen förbundit sig vid att till kommunallagen foga bestämmelser om särredovisning i bokföringen av sådan verksamhet som kommunen bedriver på basis av undantaget från bolagisering. Enligt utlåtandet har Finland lovat att göra detta efter det att det pågående programmet för kommuninformation har färdigställts eller senast den 1 januari 2019. Avsikten är att bestämmelserna i kommunallagen bereds som ett led i projektet Framtidens kommun enligt den utsatta tidtabellen.  

Den nationella reglering som behandlas ovan är inte till alla delar helt förenlig till sitt innehåll eller i fråga om graden av detaljer. Inga sanktioner eller åtgärder för att säkerställa att särredovisningen genomförs är förenade med försummelse av särredovisningsskyldigheten. Den övriga reglering som bereds omfattar inte heller all ekonomisk verksamhet som bedrivs av staten eller enheter som den har bestämmande inflytande över. Dessutom finns det sådana situationer som inte omfattas av annan reglering, t.ex. när ekonomisk verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden bedrivs av ett bolag som också bedriver verksamhet av icke ekonomisk natur som finansieras med offentliga medel. För att separat redovisning ska genomföras på ett ändamålsenligt sätt och för att säkerställa Konkurrens- och konsumentverkets effektiva konkurrensneutralitetstillsyn finns det behov att utfärda bestämmelser om minst möjligheten att förena särredovisningsskyldigheten med vite för att säkerställa fullgörandet av skyldigheten. Detta stöds också av konstaterandet i förslaget till valfrihetslag att till konkurrenslagen ska fogas en möjlighet till sanktioner för överträdelse av konkurrensneutralitetsbestämmelserna i fråga om den verksamhet som omfattas av valfrihetslagen.  

Med beaktande av vad som ovan sagts anses det ändamålsenligt att föreslå att bestämmelser om separat redovisning och om tillsynen över den ska tas in i konkurrenslagen, som är en allmän lag som innehåller bestämmelser om aktörer som bedriver ekonomisk verksamhet. När bestämmelser om tillsynen över separat redovisning ska utfärdas i konkurrenslagen omfattar samma skyldighet, oberoende av sättet att organisera verksamheten och dess juridiska form, jämlikt alla aktörer inom den offentliga förvaltningen som bedriver ekonomisk verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden, inklusive statliga aktörer och aktörer som staten utövar bestämmande inflytande över.  

Under det remissförfarande som ordnades för propositionsutkastet med förslag till ändring av konkurrenslagen hade paragrafen om separat redovisning ordningsnummer 30 e §. Eftersom innehållet i den gällande lagens 30 d § om upplysningsskyldighet i fråga om neutralitetsfrågorna på det sätt som föreslås i denna proposition ska flyttas till 33 § och bli en del av den mer allmänna upplysningsskyldigheten, ska den nya paragrafen med bestämmelser om separat redovisning få ordningsnumret 30 d §. 

I kapitlet om ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företagen behandlas offentliga sektorns näringsverksamhet, de aktörer som ska omfattas av den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde och bestämmelsens positiva effekter och å andra sidan konsekvenser i form av bl.a. administrativ börda. Begränsningen av den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde i fråga om verksamhet i liten skala behandlas i avsnittet om alternativ.  

2.2.6  Ärendenas angelägenhetsordning och lämnande av ett ärende utan prövning

Enligt 32 § i konkurrenslagen ska Konkurrens- och konsumentverket ställa sina uppgifter i angelägenhetsordning. Verket kan lämna ett ärende utan prövning om det inte kan anses sannolikt att det är fråga om en förbjuden konkurrensbegränsning enligt 5 eller 7 § i konkurrenslagen eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, om konkurrensen på marknaden i fråga totalt sett kan anses fungera trots den misstänkta konkurrensbegränsningen, då den begäran om åtgärd som lämnats in helt klart saknar grund eller det inte är sannolikt att det förfarande eller den verksamhetsstruktur som avses i 30 a § har betydande konsekvenser med tanke på förutsättningarna för en sund och fungerande konkurrens. 

Den gällande bestämmelsen fäster inte någon uppmärksamhet vid konkurrensbegränsningens betydelse som en grund för lämnande av ett ärende utan prövning. Myndighetens begränsade resurser bör dock riktas till utredning av sådana konkurrensbegränsningar som är de mest skadliga med tanke på den samhällsekonomiska prestationsförmågan och den ekonomiska tillväxten. 

Arbetsgruppen behandlade förslaget om precisering av 32 § i konkurrenslagen så att det skulle vara möjligt för Konkurrens- och konsumentverket att lämna ett ärende utan prövning om det inte kan anses sannolikt att den misstänkta konkurrensbegränsningen på ett sådant betydande sätt som avses i 1 § i konkurrenslagen skulle påverka förutsättningarna för en sund och fungerande konkurrens. Arbetsgruppen understödde förslaget och det beslutades att förslaget läggs fram också vid den fortsatta beredningen. Dessutom ska första meningen i 32 § 2 mom. kompletteras med ordet ”kan” för att klargöra att Konkurrens- och konsumentverket har prövningsrätt när det gäller tillämpningen av 32 §. 

Paragrafen har samband också med direktivförslagets artikel 4 om oberoende. Enligt artikel 4.2 e ska medlemsstaterna säkerställa att nationella administrativa myndigheter har befogenhet att fastställa sina prioriteringar för utförande av uppgifter för tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget enligt definitionen i artikel 5.2. I artikel 4.2 e i direktivförslaget konstateras dessutom att i den mån som nationella administrativa konkurrensmyndigheter är skyldiga att pröva formellt inlämnade klagomål ska detta omfatta dessa myndigheters befogenhet att avvisa sådana klagomål på den grunden att de inte betraktar dem som en prioritering. Detta påverkar inte nationella konkurrensmyndigheters befogenhet att avvisa klagomål på andra grunder som fastställs i nationell rätt. Enligt direktivförslaget ska den nationella administrativa konkurrensmyndigheten ha rätt att fastställa sina prioriteringar för utförande av uppgifter för tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och rätt att avvisa klagomål på den grunden att den inte betraktar dem som en prioritering. I direktivförslaget föreskrivs inte närmare om prioriteringsgrunder, utan prövningsrätten i det fallet lämnas åt medlemsstaterna. 

Också enligt de rekommendationer som Europeiska konkurrensnätverket utfärdat ska konkurrensmyndigheten ha rätt att fastställa prioriteringar i fråga om sina uppgifter samt rätt att fastställa kriterier för prioriteringen. Enligt rekommendationen ska konkurrensmyndigheterna dessutom ha så omfattande rätt som möjligt att lämna ärenden utan prövning om myndigheten inte betraktar dem som betydelsefulla (ECN Recommendation on the power to set priorities, 2013).  

2.2.7  Upplysningsskyldighet och informationsutbytet mellan myndigheter

I den gällande konkurrenslagen finns bestämmelser om såväl privata och offentliga aktörers skyldighet att lämna upplysningar som informationsutbytet mellan myndigheter. Bestämmelser om upplysningsskyldighet finns i 33 och 30 d §. I 33 § i konkurrenslagen åläggs en näringsidkare och en sammanslutning av näringsidkare att på uppmaning av Konkurrens- och konsumentverket ge verket alla de uppgifter och handlingar som behövs för utredning av en konkurrensbegränsnings innehåll, ändamål och verkningar samt för utredning av konkurrensförhållandena och för bedömning av ett företagsförvärv som avses i 4 kap. Skyldigheten att lämna upplysningar omfattar också sådana uppgifter och handlingar som Konkurrens- och konsumentverket behöver för utredning av om näringsidkaren eller sammanslutningen av näringsidkare innehar en dominerande marknadsställning. I konkurrenslagen avses med näringsidkare en fysisk person eller en eller flera privata eller offentliga juridiska personer som bedriver ekonomisk verksamhet.  

Bestämmelser om skyldigheten för offentliga aktörer och enheter som de har bestämmande inflytande över att lämna upplysningar finns i 4 a kap. 30 d § i konkurrenslagen. I paragrafen föreskrivs att vid konkurrensneutralitetstillsynen enligt 4 a kap. ska i fråga om upplysningsskyldighet för kommunerna, samkommunerna och staten, samt för de enheter som de har bestämmande inflytande över, tillämpas vad som i 33 § föreskrivs om näringsidkarnas skyldighet att lämna upplysningar. Upplysningsskyldigheten enligt 30 d § gäller endast omständigheter som har samband med tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om konkurrensneutralitet. I andra ärenden än ärendena i fråga har Konkurrens- och konsumentverket inte behörighet att kräva uppgifter och handlingar av offentliga aktörer eller enheter som dessa har bestämmande inflytande över, med undantag för sådana verksamheter som innebär idkande av näring. Enligt 46 § i konkurrenslagen kan Konkurrens- och konsumentverket förena de ålägganden som verket meddelat med stöd av 33 eller 30 d § med vite. 

I den gällande konkurrenslagen finns å andra sidan bestämmelser om informationsutbytet mellan Konkurrens- och konsumentverket och andra myndigheter i 39 §. I paragrafen föreskrivs att utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) har Konkurrens- och konsumentverket rätt att lämna ut en sådan sekretessbelagd handling som avses i 24 § i den lagen och som verket fått eller upprättat i samband med skötseln av sina uppgifter enligt konkurrenslagen till Finansinspektionen, Energimarknadsverket, Kommunikationsverket och Patent- och registerstyrelsen, om det är nödvändigt för skötseln av deras uppgifter. Konkurrens- och konsumentverket har inte rätt att ålägga någon annan myndighet eller en aktör som sköter en offentlig uppgift att lämna ut sekretessbelagda uppgifter eller att lämna ut uppgifter till någon annan än de parter som räknas upp i 39 §.  

Enligt den gällande regleringen är innehållet i upplysningsskyldigheten för offentliga aktörer och enheter som dessa har bestämmande inflytande över samt för privata aktörer beroende av arten hos den lagstridiga verksamhet som behandlas av Konkurrens- och konsumentverket. På motsvarande sätt varierar Konkurrens- och konsumentverkets rätt att få uppgifter och handlingar för sin undersökning beroende på det misstänkta förfarandets art. När Konkurrens- och konsumentverket utreder kartellfall eller utövar tillsyn över företagsförvärv har verket inte rätt att ålägga offentliga aktörer och enheter som dessa har bestämmande inflytande över att lämna uppgifter utom till den delen som verksamheten handlar om idkande av näring. Således kan verket ålägga ett bolag som en offentlig aktör har bestämmande inflytande över att lämna uppgifter exempelvis vid en kartellundersökning. 

När verket undersöker ett neutralitetsärende enligt 4 a kap. har det å sin sida inte rätt att ålägga en enskild näringsidkare att lämna uppgifter. I ärenden som handlar om neutralitet har verket således enligt den gällande lagstiftningen rätt att få uppgifter av bl.a. ett bolag som en offentlig aktör har bestämmande inflytande över, men inte av en enskild näringsidkare med stöd av 33 § i konkurrenslagen. 

Också upphandlande enheter står utanför Konkurrens- och konsumentverkets rätt att få upplysningar. När Konkurrens- och konsumentverket utför sina tillsynsuppgifter enligt konkurrenslagen har verket inte rätt att få uppgifter av de upphandlande enheter som avses i upphandlingslagstiftningen. När Konkurrens- och konsumentverket utför sin tillsynsuppgift enligt upphandlingslagen, har verket dock rätt att få uppgifter av den upphandlande enheten, dennas avtalspart, en aktör som utövar bestämmande inflytande över den upphandlande enheten och en näringsidkare som deltagit i upphandlingsförfarandet på det sätt som föreskrivs i 142 § i lagen om offentlig upphandling och koncession.  

Den gällande regleringen har lett till att det finns betydande brister i både Konkurrens- och konsumentverkets rätt att få uppgifter och verkets möjligheter att utbyta information med andra myndigheter, vilket bidrar till att fördröja utredningen av konkurrensbegränsningar och företagsförvärv. Konkurrens- och konsumentverkets behov av uppgifter hänför sig ofta till redan existerande handlingar. Det är typiskt fråga om sådana uppgifter som någon annan myndighet samlat i samband med sin tillsynsuppgift eller handlingar som har samband med aktörens upphandlingsverksamhet. När verket inte har rätt att få en uppgift som det behöver, men som finns i en annan myndighets besittning, direkt av den andra myndigheten, blir verket tvunget att samla in en motsvarande helhet av uppgifter från otaliga näringsidkare.  

Den gällande regleringen innebär utmaningar särskilt i fråga om tillsynen över företagsförvärv som Konkurrens- och konsumentverket genomför inom strama lagstadgade frister. En väsentlig del av undersökningen av företagsförvärv vid Konkurrens- och konsumentverket utgörs av hörandet av kunder om företagsförvärvets inverkningar på konkurrensen samt av sådana begäranden om information om konkurrensprocesser på marknaderna i fråga som är riktade till kunderna. Verket begär exempelvis information om det geografiska område som kunden skaffar produkter eller tjänster från och vilka produkter eller tjänster som kunden betraktar som ersättande vid anskaffningen. De uppgifter som genom begäran om utredning fås av marknadsaktörerna utgör ofta grunden också för den ekonomiskvetenskapliga bedömningen av företagsförvärvets konsekvenser, som utgör en central del av den moderna tillsynen över företagsförvärv. Genomförandet av en ekonomiskvetenskaplig konsekvensbedömning förutsätter att Konkurrens- och konsumentverket till sitt förfogande har tillräckliga och korrekta uppgifter som analysen kan baseras på. I ett typiskt fall är det fråga om uppgifter om försäljningsvolym, pris, antalet anbudsgivare, anbudsgivarnas identitet, kapacitet och andra centrala parametrar hos konkurrensen.  

En del av de uppgifter som Konkurrens- och konsumentverket behöver vid bedömningen av ett företagsförvärvs konsekvenser för konkurrensen får verket av parterna i företagsförvärvet. Verket behöver dock alltid uppgifter också av konkurrenterna eller kunderna till parterna i företagsförvärvet. Ofta kan de uppgifter om marknaden som behövs fås tillförlitligt endast av kunderna till parter i företagsförvärvet. I verkets praxis har sådana marknader där kunden är en kommun eller något annat offentligt samfund, som verket med stöd av 33 § inte kan ålägga att lämna sådana sekretessbelagda uppgifter som verket behöver, visat sig vara problematiska. Konkurrens- och konsumentverket har inte heller rätt att få uppgifter med stöd av 39 §. Detta är särskilt problematiskt på sådana marknader där den offentliga sektorn är en betydande beställarpart och således den viktigaste informationskällan. Som exempel kan nämnas social- och hälsovårdstjänsterna som kommuner, och i framtiden, landskap köper av privata tjänsteleverantörer.  

När bestämmelser om upplysningsskyldighet och bestämmelser om informationsutbyte saknas, begär Konkurrens- och konsumentverket uppgifter av offentliga juridiska personer med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Enligt Konkurrens- och konsumentverkets erfarenheter är dock insamlandet av uppgifter med hjälp av begäranden om information enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet dock långsamt och ofta resultatlöst. Att få uppgifterna inom en rimlig tid har visat sig vara problematiskt särskilt när det gäller kommuner. Rätten att få tillgång till myndigheternas offentliga handlingar kan inte anses vara tillräcklig för att konkurrenstillsynen ska kunna genomföras. 

Förutom att andra myndigheter kan förfoga över uppgifter som är nödvändiga för Konkurrens- och konsumentverkets utredning av ett enskilt fall, kan dessutom andra myndigheter i sin besittning också ha uppgifter om fenomen i samband med marknadens funktion och eventuellt missbruk som har betydelse med tanke på verkets verksamhet. Med hjälp av dylika uppgifter skulle Konkurrens- och konsumentverkets verksamhet kunna inriktas i enlighet med konkurrenslagens målsättning.  

Också i samband med Konkurrens- och konsumentverkets utredningsverksamhet samlas det uppgifter som kan vara nödvändiga för att en annan myndighet ska kunna sköta sina uppgifter. Exempelvis vid utredningar av kartellmisstankar i samband med offentlig upphandling har verket upptäckt tecken på oändamålsenlig konkurrensutsättning, favorisering av enskilda anbudsgivare och någon gång också eventuell bestickning eller försummelse av tjänsteförpliktelser. Sådana fenomen kan innebära oändamålsenlig användning av offentliga medel eller direkt missbruk av offentliga medel, vilket kan vara olagligt och leda till en ur samhällsekonomisk synvinkel allmän effektförlust. Med stöd av den gällande konkurrenslagen kan Konkurrens- och konsumentverket dock inte lämna uppgifter till andra än i 39 § nämnda myndigheter. 

Sådana bestämmelser om informationsutbyte som berör Konkurrens- och konsumentverket finns i flera författningar. I 318 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs exempelvis att kommunikationsministeriet, Kommunikationsverket, dataombudsmannen, Konkurrens- och konsumentverket samt marknadskontroll- och produktsäkerhetsmyndigheterna, med vissa begränsningar, har rätt att till varandra lämna ut dokument eller för varandra röja sekretessbelagd information. Enligt 27 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (590/2013) har Energimyndigheten i frågor som hör till dess behörighet rätt att utöva tillsynssamarbete med bl.a. Konkurrens- och konsumentverket och enligt 28 § har Energimyndigheten rätt att lämna ut sådana sekretessbelagda uppgifter som den erhållit i samband med sin tillsynsuppgift till Konkurrens- och konsumentverket. Enligt 71 § i lagen om Finansinspektionen (878/2008) har Finansinspektionen en begränsad rätt att lämna ut sekretessbelagd information till Konkurrens- och konsumentverket. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till verket för att verket ska kunna sköta sina tillsynsuppgifter i samband med konkurrensärenden kommer i fråga närmast när det gäller affärstransaktioner som omfattar leveransavtal och derivatavtal i för el och naturgas. I 55 § i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt (1494/2016) föreskrivs på det allmänna planet om Patent- och registerstyrelsens och Konkurrens- och konsumentverkets samarbete vid skötseln av tillsynsuppgifter i ärenden som gäller kollektiva förvaltningsorganisationer. I samband med att lagen i fråga stiftades fogades till 39 § i konkurrenslagen Patent- och registerstyrelsen bland de myndigheter till vilka Konkurrens- och konsumentverket har rätt att lämna ut sådan handling som erhållits eller upprättats i samband med skötseln av uppgifter enligt konkurrenslagen, om detta är nödvändigt för att Patent- och registerstyrelsen ska kunna sköta sina uppgifter.  

I den arbetsgrupp som hade till uppgift att bereda en revidering av konkurrenslagen behandlades frågan om ändring av 39 § som gäller informationsutbytet mellan myndigheter. Enligt arbetsgruppen kan nationella myndigheters möjligheter att bekämpa lagstridig verksamhet förbättras genom ett mer effektivt informationsutbyte mellan myndigheterna. I syfte att säkerställa den övergripande effektiviteten hos myndighetstillsynen är det motiverat att utfärda bestämmelser om myndigheternas rätt att utbyta information, så att informationsutbyte mellan myndigheter ska vara möjligt både på begäran och spontant. Åtgärderna för att förbättra informationsutbytet mellan myndigheterna och att utveckla sådan lagstiftning som möjliggör detta överensstämmer med de strategiska mål som satts upp i statsrådets principbeslut (Statsrådets principbeslut om en strategi för bekämpning av grå ekonomi och ekonomisk brottslighet 2016–2020).  

I arbetsgruppen diskuterades också ett alternativ där Konkurrens- och konsumentverkets rätt att få uppgifter skulle gälla utöver myndigheter dessutom sådana upphandlande enheter som anges i 5 § i lagen om offentlig upphandling och koncession och 5 § i lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster. Enligt arbetsgruppens syn skulle Konkurrens- och konsumentverkets rätt att få uppgifter av upphandlande enheter vara motiverad särskilt för att verket ska kunna utreda kartellmisstankar. I arbetsgruppen diskuterades huruvida bestämmelser om rätten i fråga ska finnas i 33 § i stället för 39 § i konkurrenslagen.  

Majoriteten av arbetsgruppsmedlemmarna ansåg att några specialbestämmelser om konfidentialiteten av de handlingar som är föremål för informationsutbytet mellan myndigheterna inte behövs, eftersom alla myndigheter tillämpar lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, som innehåller bestämmelser om handlingssekretess. Arbetsgruppen fäste också uppmärksamhet vid att en näringsidkare som är föremål för den undersökning för vilken Konkurrens- och konsumentverket får handlingar av andra myndigheter har rätt att ta del av handlingarna i fråga. Bestämmelser om en parts rätt att få information finns i 11 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och i 38 § 2 mom. i konkurrenslagen, där det föreskrivs att en näringsidkare som är föremål för en utredning har rätt att få upplysningar om de handlingar som rör utredningen och i vilket skede behandlingen av ärendet är. 

2.2.8  Konkurrens- och konsumentverkets inspektionsrätt

Enligt 35 § 1 mom. i den gällande konkurrenslagen har Konkurrens- och konsumentverket rätt att förrätta inspektioner i de affärs- och lagerlokaler samt av markområden och fordon som en näringsidkare har i sin besittning för att övervaka att denna lag och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den följs samt för att bedöma företagsförvärv. I samband med att konkurrenslagen stiftades år 2011 utsträcktes Konkurrens- och konsumentverkets inspektionsrätt också till andra lokaler vid sidan av affärslokalerna. Med stöd av 36 § i konkurrenslagen kan inspektion förrättas också i andra lokaler än sådana som avses i 35 §, om det finns grundad anledning att misstänka att där förvaras bokföring eller andra handlingar som har samband med affärsverksamheten och föremålet för inspektion och som kan ha betydelse för att ett brott mot konkurrenslagen ska kunna bevisas. Enligt den gällande konkurrenslagen ska Konkurrens- och konsumentverket förrätta inspektionen i dess helhet vid inspektionsplatsen. 

Konkurrens- och konsumentverket har förrättat sex inspektioner år 2014 och fem inspektioner år 2015 och år 2016. Inspektionerna har förrättats samtidigt i genomsnitt vid cirka tre olika företag. År 2016 förrättades inspektioner hos sammanlagt cirka 20 olika objekt vid undersökningen av fem misstänkta fall av konkurrensbegränsning. År 2017 förrättades två inspektioner som gällde sammanlagt 10—20 inspektionsplatser. 

De bevis på konkurrensbegränsning som konkurrensmyndigheten samlar in består i stor utsträckning av företagets material i elektronisk form, dvs. datamaterial. Med elektronisk eller datateknisk inspektion avses genomgång av datamaterialet i fråga i syfte att hitta sådana uppgifter som är av betydelse med tanke på utredningen av ärendet. Den elektroniska inspektionen inleds med en kartläggning av inspektionsobjektets datatekniska miljö, som syftar till att få en bild av de datasystem och lagringsmedia som näringsidkaren använder.  

På basis av kartläggningen av den datatekniska miljön fattar Konkurrens- och konsumentverket beslut om vilket material som ska granskas med hjälp av de tillfälliga kopior som görs på det och vilket material som direkt kan fås från den ifrågavarande näringsidkarens elektroniska utrustning. Största delen av materialet granskas med hjälp av tillfälliga kopior. Direkt ur näringsidkarens elektroniska utrustning granskas i allmänhet sådant material som inte är möjligt att göra tillfälliga kopior av samt material vars granskning direkt från näringsidkarens elektroniska utrustning går snabbare än att tillfälliga kopior tas och granskas.  

Med tillfälliga kopior avses exempelvis säkerhetskopior från externa servrar, e-postmaterial och uppgifter från arbetsgruppsserver. Typiskt är att data som ska granskas omfattar flera hundra tusen filer vid varje inspektionsobjekt. Leveransen av tillfälliga kopior från tillhandahållaren av IT-tjänster till näringsidkarens lokaler för att där bli granskade av verket tar oftast några dagar och i vissa fall till och med veckor. 

Granskningen av tillfälliga kopior förutsätter tekniska förberedelser som innebär att de tillfälliga kopiorna samlas till en helhet. De komprimerade filer som de tillfälliga kopiorna innehåller öppnas och eventuellt krypterat material dekrypteras, och de uppgifter i textform som materialet innehåller samlas i en databas för att möjliggöra snabbare sökning senare. Den tekniska beredningen i samband med tillfälliga kopior kräver särskild programvara, särskild utrustning och en person är utbildad för att behandla datatekniskt material vid varje inspektionsobjekt. Den tekniska beredningen förutsätter också att det finns tillgång till en säker lokal, som kontrolleras av inspektörerna, och som har tillräcklig ventilation för att förhindra överhettning av utrustningen.  

Konkurrens- och konsumentverkets tjänstemän söker med hjälp av relevanta sökord och andra urvalskriterier bland materialet fram sådana uppgifter för bedömning vilka kan ha betydelse med tanke på utredningen av det fall som undersöks. Under genomgången kopieras sådana filer som identifierats som betydelsefulla med tanke på undersökningen och de bildar en del av verkets undersökningsmaterial. För att säkerställa integriteten hos det material som ska granskas har verket år 2017 infört elektronisk certifiering. En identisk kopia görs av de filer som kopieras och utgör en del av verkets undersökningsmaterial. Kopian lämnas till företaget. Övriga filer och de tillfälliga kopior som gjorts med tanke på den elektroniska inspektionen förstörs. 

På det sätt som förutsätts i 39 § i förvaltningslagen (434/2003) har en part rätt att närvara vid en inspektion som Konkurrens- och konsumentverket förrättar och rätt att framföra sin åsikt och ställa frågor om omständigheter som har samband med inspektionen. Konkurrens- och konsumentverket förrättar inspektionen så att inspektionsobjektet inte medförs oskälig olägenhet och avfattar en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen som ges till parten för kännedom. 

De bevis som konkurrensmyndigheten – såväl Europeiska kommissionen som Konkurrens- och konsumentverket - samlar in består nuförtiden i stor utsträckning av företagets elektroniska material och granskningen av det är konkurrensmyndighetens viktigaste redskap vid genomförandet av konkurrenstillsynen. Flera andra nationella myndigheter har rätt att ta det material som ska kontrolleras eller en kopia av det i sin besittning för granskning annanstans, och nästan alla europeiska konkurrensmyndigheter har rätt att fortsätta de elektroniska inspektionerna i sina egna lokaler. Granskningen av de tillfälliga kopiorna av elektroniskt material i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler ändrar inte sättet att genomföra den elektroniska inspektionen, utan den föreslagna ändringen berör endast den plats där inspektionen ska genomföras. 

Arbetsgruppen behandlade förslaget att effektivisera Konkurrens- och konsumentverkets inspektionsverksamhet genom att tillåta elektronisk inspektion i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler. Arbetsgruppen gjorde en bedömning av konkurrenslagens tidsenlighet i ljuset av de rekommendationer om inspektionsbefogenheter och medel att ingripa som getts av Europeiska konkurrensnätverket. Enligt nätverkets rekommendation från 2013 bör konkurrensmyndigheten ha möjlighet till fortsatt elektronisk inspektion i myndighetens egna lokaler (ECN Recommendation on the Power to Collect Digital Evidence, including by Forensic Means). Arbetsgruppen beslutade att föreslå en bestämmelse som möjliggör fortsatt inspektion, men betonade dock rätten för företagets representant att närvara också vid den fortsatta inspektionen.  

Det ändringsförslag som gäller fortsatt inspektion ligger i linje med direktivförslaget om nationella konkurrensmyndigheters genomdrivandebefogenheter. I direktivets artikel 6.1 c, som gäller befogenhet att inspektera företags lokaler, föreskrivs att de tjänstemän och andra medarbetare som nationella konkurrensmyndigheter bemyndigat att genomföra en inspektion, ska åtminstone ha befogenhet att göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur sådana räkenskaper och affärshandlingar och när de anser det nödvändigt att fortsätta att göra sökningar i dessa kopior eller utdrag i deras lokaler eller andra särskilt utsedda lokaler. Om direktivförslaget genomförs i den föreslagna formen, bör de personer som Konkurrens- och konsumentverket bemyndigat att göra inspektioner i näringsidkarens lokaler således ha rätt att fortsätta med sökningarna i kopior eller utdrag i sina egna lokaler. Enligt direktivförslaget är samtycket från det företag som är föremål för inspektion inte någon förutsättning för fortsatt inspektion. I direktivförslaget förutsätts inte heller att inspektionerna i ett företags lokaler ska föregås av tillstånd från domstol eller att särskilda besvär ska få anföras över beslutet om förrättande av inspektion. I sin rapport från mars 2018 om kommissionens ursprungliga direktivförslag (European Parliament, Committee on Economic and Monetary Affairs, Report, (COM(2017)0142 – C8-0119/2017 – 2017/0063(COD)) har Europaparlamentet inte föreslagit någon ändring när det gäller den fortsatta inspektionen. 

Enligt direktivförslagets artikel 7.3, som gäller befogenhet att inspektera andra lokaler, bör tjänstemän och andra medarbetare som en nationell domstol har bemyndigat att inspektera andra lokaler, ha minst befogenheter enligt artiklarna 6.1 a, 6.1 b och 6.1 c samt artikel 6.2 Således omfattar konkurrensmyndighetens rätt enligt artikel 6.1 c att fortsätta med sökningar i kopior eller andra utdrag i sina egna lokaler eller andra särskilt utsedda lokaler också inspektioner av andra lokaler. Enligt direktivförslaget bör fortsatt inspektion i myndighetens lokaler således vara möjlig i samband med inspektioner av såväl företags lokaler som andra lokaler.  

2.2.9  Förfarandet vid inspektioner

Enligt 37 § 1 mom. i konkurrenslagen har konkurrensmyndigheterna rätt att granska och ta kopior av näringsidkarnas och sammanslutningarnas affärskorrespondens, bokföring, dataregistreringar och andra handlingar och data som kan ha betydelse för tillsynen över att konkurrenslagen samt de bestämmelser som utfärdats med stöd av den följs. Enligt konkurrenslagen och förarbetena till den har det ingen betydelse huruvida materialet är i skriftlig eller elektronisk form. I paragrafen nämns inte uttryckligen undersökningar av mobil utrustning. I den nuvarande datatekniska omgivningen är det viktigt att klargöra att Konkurrens- och konsumentverket undersöker alla typer av lagringsmedia som används av den näringsidkare som är föremål för inspektion. 

De bevis på konkurrensbegränsning som Konkurrens- och konsumentverket samlar genom inspektion består långt av företagets material i elektronisk form, dvs. datamaterial. Samtidigt som tyngdpunkten i det material som granskas flyttats från pappershandlingar till data i elektronisk form har mängden material som ska granskas ökat. Också antalet lagringsmedia av olika slag har ökat och skillnaderna mellan olika lagringsmedia har minskat. Klassificering av utrustningen exempelvis som tablett eller mobiltelefon har förlorat sin betydelse, eftersom olika former av moderna lagringsmedia till sina egenskaper i praktiken påminner varandra. Också företagens kommunikationslösningar utvecklas och förändras ständigt. 

Arbetsgruppen gjorde en bedömning av konkurrenslagens tidsenlighet i ljuset av de rekommendationer om inspektionsbefogenheter och medel att ingripa som getts av Europeiska konkurrensnätverket. Enligt den rekommendation om elektroniska inspektioner som Europeiska konkurrensnätverket publicerat 2013 bör konkurrensmyndigheten ha rätt att samla material i elektronisk form vid inspektionerna oberoende av materialets form eller av det medium på vilket informationen lagrats (Recommendation on the Power to Collect Digital Evidence, including by Forensic Means, 2013). Arbetsgruppen föreslog att 37 § 1 mom. i konkurrenslagen ska preciseras så att granskningsrätten är oberoende av lagringsmedia. Arbetsgruppen fäste dock uppmärksamhet vid att särskild noggrannhet bör iakttas vid undersökningen av mobil utrustning, eftersom den i större utsträckning än andra anordningar som är föremål för inspektion kan innehålla material som omfattas av integritetsskyddet. 

Enligt direktivförslagets artikel 6 om nationella konkurrensmyndigheters genomdrivandebefogenheter ska medlemsstaterna säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter kan utföra alla nödvändiga oanmälda inspektioner av företag och företagssammanslutningar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att de tjänstemän och andra medföljande personer som av nationella konkurrensmyndigheter bemyndigats att genomföra en inspektion åtminstone bl.a. ska ha befogenhet att 

b) granska räkenskaperna och andra affärshandlingar som avser verksamheten, oberoende av på vilket medium de lagras, inklusive rätten att få tillgång till information som är tillgänglig för den enhet som är föremål för inspektionen,  

c) att göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur sådana räkenskaper och affärshandlingar och när de anser det nödvändigt att fortsätta att göra sökningar i dessa kopior eller utdrag i deras lokaler eller andra särskilt utsedda lokaler.  

Förslaget till klargörande av saken i den nationella lagen ligger således i linje med direktivförslaget.  

Av ovan nämnda orsaker finns det skäl att skapa klarhet i ordalydelsen av 37 § i konkurrenslagen så att inspektionsrätten inte är beroende av lagringsmedia.  

2.2.10  Temporära bestämmelser

I 45 § 1 mom. i konkurrenslagen föreskrivs att om det är behövligt att omedelbart förhindra tillämpning eller genomförande av en konkurrensbegränsning, kan Konkurrens- och konsumentverket meddela ett temporärt förbud mot tillämpning och genomförande.  

Konkurrens- och konsumentverket kan också temporärt ålägga en näringsidkare att leverera nyttigheter till en annan näringsidkare på villkor som motsvarar dem som denna erbjuder andra näringsidkare. Enligt 45 § 2 mom. i konkurrenslagen ska Konkurrens- och konsumentverket fatta beslut i huvudsaken och göra eventuell framställning till marknadsdomstolen om bestämmande av påföljdsavgift inom 60 dagar från det att ett temporärt beslut har meddelats. På ansökan av Konkurrens- och konsumentverket inom ovan nämnda tid kan marknadsdomstolen förlänga tidsfristen. Om Konkurrens- och konsumentverket inte inom föreskriven tid fattar beslut i huvudsaken eller gör framställning till marknadsdomstolen, förfaller förbudet eller åläggandet. I 45 § 3 mom. i konkurrenslagen föreskrivs att innan Konkurrens- och konsumentverket utfärdar ett temporärt förbud eller åläggande ska verket ge näringsidkaren eller sammanslutningen av näringsidkare tillfälle att bli hörd, om inte något annat följer av att saken är brådskande eller av andra särskilda orsaker. 

Den korta fristen på 60 dagar har resulterat i att Konkurrens- och konsumentverket aldrig har utfärdat några temporära beslut. Vid konkurrenstillsynen förekommer det situationer där en allvarlig och oåterkallelig skada på konkurrensen kan undvikas endast genom snabba och tidsenliga åtgärder. Meddelandet av temporära beslut kan komma i fråga exempelvis inom sektorer som elektronisk kommunikation, energi eller transporter. Undersökningen av en misstänkt konkurrensbegränsning inom ovan nämnda sektorer är ofta arbetsamt och framskrider således långsamt. Fattandet av beslut i huvudsaken och görandet av eventuell framställning till marknadsdomstolen inom 60 dagar från det att ett temporärt beslut meddelats har inte visat sig vara realistiskt på grund av den analys som beslutsfattandet förutsätter. Möjligheten att meddela temporära beslut har i Finland kommit upp bl.a. i samband med fall som handlar om väsentliga verksamhetsbetingelser (essential facilities). På grund av den korta fristen har det dock inte varit möjligt att tillämpa bestämmelsen.  

Arbetsgruppen bedömde tillräckligheten av den frist på 60 dagar som fastställts för meddelande av temporärt beslut, och arbetsgruppen behandlade också frågan om att slopa fristen på 60 dagar i fråga om temporära beslut eller att åtminstone förlänga fristen. Enligt arbetsgruppen skulle det vara motiverat att temporära beslut skulle kunna utgöra ett mer användbart redskap för Konkurrens- och konsumentverket än nuförtiden vid konkurrenstillsynen. I arbetsgruppen fästes dock uppmärksamhet också vid det att Konkurrens- och konsumentverket har möjlighet att hos marknadsdomstolen ansöka om förlängning av fristen på 60 dagar. Arbetsgruppen beslutade föreslå att fristen på 60 dagar ska förlängas till 90 dagar. 

Bestämmelserna om temporära beslut har anknytning till direktivförslagets artikel 10 om interimistiska åtgärder, fastän artikeln inte fastställer en viss tid för tillämpningen av interimistiska åtgärder. I artikel 10 i direktivförslaget föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter som agerar på eget initiativ genom beslut får förordna om att företag ska åläggas interimistiska åtgärder, åtminstone i fall som är brådskande på grund av risken för allvarlig och irreparabel skada på konkurrensen och på grundval av ett omedelbart konstaterande av en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Enligt den föreslagna artikeln ska ett sådant beslut gälla för viss tid och får förnyas i den mån detta är nödvändigt och lämpligt.  

3.2.1  Behoven att ändra konkurrenslagen och alternativ

Behoven att ändra konkurrenslagen och de alternativa sätten att göra detta har bedömts i arbetsgruppen för revidering av konkurrenslagen och i en omfattande rapport (Kilpailulain uudistamista koskevan työryhmän mietintö/Betänkande från arbetsgruppen för revidering av konkurrenslagen, arbets- och näringsministeriets publikationer 16/2017) som arbetsgruppen publicerat i mars 2017. Arbetsgruppen beslutade att föreslå att några helt nya paragrafer fogas till konkurrenslagen och att flera paragrafer i konkurrenslagen ändras. Bedömningen av alla behov av ändringar resulterade inte i förändringsförslag i betänkandet. Arbetsgruppen beslutade att inte föreslå affärsverksamhetsförbud eller sanktioner för underlåtelse att iaktta beslut om åtagande.  

Ändringsförslagen vidarebearbetades och preciserades efter att betänkandet varit ute på remiss och att kommissionen publicerat sitt direktivförslag. I detta skede beslutades också att betänkandets förslag om hörande i samband med genomsökning av bostäder inte ska läggas fram. Beslutet grundade sig på den feedback som erhölls i remissyttrandena och på det faktum att något sådant förslag inte heller ingår i direktivförslaget. 

Vid arbets- och näringsministeriet har man i samband med den fortsatta beredningen bedömt vilka av arbetsgruppens förslag som det skulle vara ändamålsenligt att lägga fram innan man känner till direktivförslagets slutliga utgång. Vid ministeriet har man kommit fram till att de första förslagen till ändring av konkurrenslagen läggs fram som en del av denna proposition och resten när direktivförslagets utgång är känd. Arbets- och näringsministeriet har beslutat sig för ett framskridande i två etapper för att de förslag som har ett nära samband med direktivförslaget och dess slutliga ordalydelse ska läggas fram först efter det att direktivets utgång är känd för att onödiga ytterligare ändringar ska kunna undvikas. De förslag som har samband med rent nationella ändringsbehov och sådana förslag i samband med direktivet som inte är beroende av förslagets ordalydelse ska läggas fram som en del av denna proposition, för att framläggandet av dem inte i onödan ska skjutas upp. 

3.2.2  Fristen vid tillsynen över företagsförvärv

Arbetsgruppen understödde den föreslagna ändringen av behandlingsfristen vid tillsynen över företagsförvärv så att fristen anges i arbetsdagar. När det gäller antalet arbetsdagar, diskuterades bl.a. alternativet 25 arbetsdagar som kommissionen och de övriga nordiska länderna tillämpar, och alternativet med 23 arbetsdagar. Man beslutade föreslå 23 arbetsdagar som frist i det första skedet, eftersom en kalendermånad när den är som längst innehåller 23 arbetsdagar.  

3.2.3  Konkurrensneutralitet

En del av arbetsgruppens medlemmar ansåg att konkurrenslagens förhandlingsprincip, som inte är förenad med tvingande normer eller sanktioner, är problematisk. Förhandlingsprincipen har ansetts leda till att ett offentligt samfund i praktiken kan bedriva näringsverksamhet på ett sätt som hämmar eller snedvrider konkurrensen, tills Konkurrens- och konsumentverket förbjuder verksamheten eller uppställer villkor för den.  

Arbetsgruppen diskuterade också möjligheten att förbjuda sådana underpriser där försäljningspriset inte motsvarar kostnaderna. Någon bestämmelse om detta ska dock i detta sammanhang inte föreslås. Om man beslutar sig för att senare på nytt ta upp saken, förutsätter beredningen av den att det görs en bedömning av ett antal öppna frågor och konsekvenser.  

Bestämmelserna i det gällande 4 a kap. i konkurrenslagen baserar sig på en reglering där gränserna för förbjuden och tillåten verksamhet inte definieras noggrant. Ingripande i bristande neutralitet grundar sig långt på verifieringen av konsekvenserna av en offentlig aktörs näringsverksamhet. Regleringssättet är motiverat ur den synvinkeln att det ger tillsynsmyndigheten möjlighet till flexibilitet vid valet av sådana fall som ska tas upp för behandling och vid valet av metoderna för ingripande. Av den nuvarande definitionen av tillsynsmyndighetens befogenheter följer att det skulle vara svårt att till det nuvarande rekvisitet foga skadeståndsskyldighet eller sanktioner till exempel i form av administrativ påföljdsavgift. För att bestämmelser om dem skulle kunna utfärdas, skulle det sannolikt förutsättas en mer noggrant avgränsad definition av förbjuden verksamhet i 4 a kap. i konkurrenslagen. 

Arbetsgruppen beslutade föreslå separat redovisning när det gäller neutralitetsbestämmelserna. Detta har motiverats närmare i avsnittet Bedömning av nuläget. I arbetsgruppen diskuterades även ett alternativ där sanktioner, exempelvis i form av en administrativ påföljdsavgift eller omvänd bevisbörda, skulle kunna förenas med bestämmelserna med tanke på underlåtenheten att ha separat redovisning. Vid den fortsatta beredningen beslöt man sig för att föreslå att en bestämmelse om vite ska fogas till propositionen. Om neutralitetsbestämmelsen hade förenats med påföljdsavgift skulle detta sannolikt ha förutsatt ändring av neutralitetsbestämmelserna i en mer detaljerad riktning, så att förfarandet hade förlorat sin flexibilitet. 

Vid den fortsatta beredningen beaktades också sådan annan nationell reglering om särredovisning i bokföringen som var under beredning eller planering. Vid beredningen konstaterades att den blivande nationella regleringen om särredovisning i bokföringen inte till alla delar kommer att vara enhetlig och att försummelse av särredovisningsskyldigheten inte kommer att vara förenad med sådana sanktioner eller åtgärder som skulle säkerställa att särredovisningen genomförs. Vid den fortsatta behandlingen konstaterades det föreligga behov av allmän reglering, som kan tillämpas på alla offentliga aktörer och enheter som de har bestämmande inflytande över och som kan förenas med vite. Konkurrenslagen är en allmän lag som tryggar marknadens funktion och som äger tillämpning på aktörer som bedriver ekonomisk verksamhet. På denna grund ansågs det att det i konkurrenslagen bör föreslås en bestämmelse om separat redovisning som skulle kunna trygga Konkurrens- och konsumentverkets möjlighet att på ett täckande och effektivt sätt utöva tillsyn över att konkurrensneutraliteten förverkligas.  

Vid fastställandet av gränsen för omsättning som leder till uppkomsten av särredovisningsskyldighet har hänsyn å ena sidan tagits till behovet av förebyggande effektiv tillsyn och reglering samt å andra sidan förhållandet mellan den regleringsbörda som bestämmelserna medför och affärsverksamhetens omfattning. Å ena sidan har det således bedömts behövligt att sätta gränsen för omsättning tillräckligt lågt, så att regleringen på bästa möjliga sätt stöder effektiv och lyckad myndighetstillsyn och förebygger uppkomsten av konkurrensneutralitetsproblem. Dessa mål talar för att omsättningsgränsen ska sättas på en så låg nivå som möjligt. Den lägsta möjliga omsättningsgränsen stöder effektiviteten i myndighetstillsynen, eftersom tillsynsmyndigheten då i nästan alla utredningar om misstänkta konkurrensneutralitetsproblem skulle ha möjlighet att utan arbetsamma och tidskonsumerande utredningar stöda sig på sådant material om verksamhetens intäkter från och kostnader för ekonomisk verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden samt hänförandet av dessa vilket är upprättat enligt kraven i bokföringslagstiftningen eller andra bestämmelser om bokföring som gäller för aktören i fråga.  

Också möjligheten att uppnå den föreslagna regleringens mål för förebyggande av konkurrensneutralitetsproblem talar för en så låg omsättningsgräns som möjligt. För att lokala konkurrensneutralitetsproblem ska uppstå räcker det ofta endast med att omsättningen inom den ekonomiska verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden av sådana offentliga samfund eller enheter som dessa har bestämmande inflytande över i hela landets perspektiv betraktat är liten. Om gränsen för omsättning sätts så lågt som möjligt, skulle även kommuner, samkommuner, landskap, staten och enheter som de har bestämmande inflytande över, också när det gäller verksamhet med liten omsättning, fästa uppmärksamhet vid hänförandet av intäkter och kostnader samt verksamhetens lönsamhet, varvid regleringen också effektivt förebygger lokala konkurrensneutralitetsproblem. Om gränsen för omsättning är så låg som möjligt, kan tillsynsmyndigheten dessutom i sin egen tillsynsverksamhet i större utsträckning än tidigare koncentrera sig på utredning av fall som har större marknadspåverkan, eftersom den låga omsättningsgränsen, som förpliktar offentliga samfund och enheter som de har bestämmande inflytande över att ha separat redovisning, bidrar till att förebygga uppkomsten av neutralitetsproblem.  

Å andra sidan har det dock ansetts att om verksamhet som till sin dimension bedöms vara mycket liten omfattades av särredovisningsskyldigheten, skulle detta leda till en situation där den administrativa börda som särredovisningsskyldigheten medför är stor jämfört med affärsverksamhetens volym och betydelsen av de konkurrensneutralitetsproblem som den eventuellt medför.  

När omsättningsgränsen fastställts, har uppmärksamhet fästs särskilt vid små företag och deras omsättning, eftersom inverkningarna av den konkurrenssnedvridande verksamheten hos offentliga samfund och enheter som dessa har bestämmande inflytande över relativt sätt ofta drabbar starkast just små företag. Dessutom hindrar de konkurrenssnedvirande förfarandena hos offentliga samfund och enheter som de har bestämmande inflytande över ofta uttryckligen små företag från att inleda verksamhet och minskar på det sättet betydligt incitamenten för marknadsinträde.  

Fastän man vid fastställandet av omsättningsgränsen beaktat att affärsverksamhet som till sin dimension och sina inverkningar är mycket liten inte ska omfattas av särredovisningsskyldigheten, ska omsättningsgränsen dock sättas tillräckligt lågt i förhållande till små företags normala omsättning. Vid fastställandet av omsättningsgräns i samband med särredovisningsskyldigheten bör man således beakta att gränsen för omsättning bör vara lägre än små företags omsättning som betraktas som normal, eftersom man annars skulle tillåta att offentliga samfund och enheter som de har bestämmande inflytande över utan särredovisningsskyldighet får bedriva näringsverksamhet i sådan skala som motsvarar skalan för normal privat näringsverksamhet. Då skulle det vara tillåtet för offentliga samfund och enheter som dessa har bestämmande inflytande över att bedriva näringsverksamhet i en skala som motsvarar volymen hos små företags normala verksamhet, som enligt de iakttagelser som tillsynsmyndigheten gjort möjliggör uppkomsten av konkurrensneutralitetsproblem bl.a. till följd av enhetens interna korssubvention. Sådant fastställande av omsättningsgränsen skulle inte bidra till uppnåendet av de mål som är förenade med bestämmelserna om särredovisningsskyldighet. Således ska omsättningsgränsen sättas på en nivå som är lägre än sådan omsättning som anses vara normal för små företag.  

Enligt de uppgifter som fås från branschtjänsten ToimialaOnline uppgår antalet företag som sysselsätter färre än 5 personer till cirka 100 000 och den genomsnittliga omsättningen för sådana företag uppgår till cirka 60 000 euro. När man betraktar dylika små företag, oberoende av deras verksamhetsområde, kan det konstateras att den gräns för omsättning som skapar skyldighet att ha separat redovisning bör således vara lägre än den ovan nämnda genomsnittliga omsättningen på 60 000 euro. Vad gäller de olika sektorerna kan det konstateras att enligt Konkurrens- och konsumentverkets utredningar 2015—2016 bedriver kommuner och samkommuner i ett konkurrensläge på marknaden verksamhet som omfattar bl.a. livsmedels- och måltidstjänster, fastighetsskötsel och logistiska tjänster, ekonomiförvaltningstjänster, uthyrning av lokaler, företagshälsovårdstjänster, avfallshanterings-, utbildnings- och kulturtjänster samt motionstjänster, laboratorietjänster och diagnostiska avbildningstjänster. Enligt uppgifter som fåtts från branschtjänsten ToimialaOnline har många aktörer flera små företag som sysselsätter färre än fem personer. Den genomsnittliga omsättningen för företag med färre än fem anställda inom nämnda branscher varierade mellan 30 000 och 160 000 euro åren 2012—2016. Inom utbildning och avfallshantering överskred genomsnittsomsättningen klart 100 000 euro, medan genomsnittsomsättningen för olika år inom andra sektorer varierade oftast mellan 30 000 och 75 000 euro.  

Den omsättning som skapar särredovisningsskyldighet ska vara lägre än omsättningen för sådan privat näringsverksamhet som betraktas som sedvanlig och som på marknaden verkar i ett konkurrensläge tillsammans med enheter som offentliga samfund har bestämmande inflytande över, för att offentliga samfund inte ska få konkurrera med privata näringsidkare på ett sätt som inbegriper en risk för uppkomsten av konkurrensneutralitetsproblem som upptäckts vid tillsynsverksamheten. Med anledning av det som sagts ovan konstateras att bestämmelserna i 1—4 mom. inte tillämpas när omsättningen inom den ekonomiska verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden underskrider 40 000 euro. 

3.2.4  Fortsatt elektronisk inspektion i konkurrensmyndighetens lokaler

I arbetsgruppen diskuterades möjligheten att ändra Konkurrens- och konsumentverkets inspektionsbefogenheter på ett sätt som skulle möjliggöra fortsatt elektronisk inspektion i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler. Enligt näringslivets och advokaternas företrädare bör inspektionerna i första hand förrättas i näringsidkarnas lokaler, och att samtycke från den näringsidkare som är föremål för inspektion bör inhämtas för de elektroniska inspektioner som förrättas i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler. 

I arbetsgruppen diskuterades också 2010 års reform av konkurrenslagen, då frågan om fortsatta elektroniska inspektioner behandlades. I regeringens proposition PR 88/2010 rd konstateras att inspektionerna skulle bli väsentligt kortare, om de skulle kunna fortsättas någon annanstans än i företagets lokaler. Enligt regeringspropositionen skulle fortsatta inspektioner effektivisera också konkurrensmyndigheternas användning av resurser och inspektionsverksamhet samt minimera de störningar som en inspektion medför för företagets verksamhet. Regeringspropositionen innehöll dock inte bestämmelser som möjliggör fortsatta inspektioner, eftersom det inspektionssättet ansågs vara förenat med osäkerhetsfaktorer. I propositionen ansågs det, med tanke på företagens rättsskydd, vara klarare om inspektionen i dess helhet genomförs i företagets lokaler.  

Med de osäkerhetsfaktorer som nämns i regeringens proposition RP 88/2010 rd åsyftas det att det i samband med beredningen ansågs att en tolkning att förfarandet med fortsatt inspektion kan betraktats som beslag enligt tvångsmedelslagen (806/2011) vara möjlig. Till denna del hänvisas till högsta domstolens beslut HD 2009:4. Det var fråga om ett fall där polisen hade gjort en kopia av datainnehållet i en dator som belagstagits. Kopian hade blivit kvar hos polisen efter det att beslaget hävts under samma dag. Högsta domstolen ansåg att kopian var fortfarande beslagtagen trots att beslaget hade hävts. 

Beslag enligt 7 kap. i tvångsmedelslagen är ett straffprocessuellt tvångsmedel genom vilket ett föremål omhändertas av en förundersökningsmyndighet eller annars utesluts från innehavarens kontroll. Bestämmelser om förutsättningarna för beslag finns i 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen. Skillnad ska göras mellan beslag enligt 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen och kopiering av handlingar, om vilken det föreskrivs i 7 kap. 2 § i tvångsmedelslagen. I bestämmelsen i fråga konstateras att beslag av handlingar i enlighet med 7 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten för att användas som bevis ska ersättas med kopiering av handlingarna, om kopian är tillräcklig för att bevisningen ska vara tillförlitlig. En handling ska kopieras utan ogrundat dröjsmål efter det att den har omhändertagits. Efter kopieringen ska handlingen utan dröjsmål återlämnas till den hos vilken den omhändertagits. Om en handling inte kan kopieras utan dröjsmål på grund av handlingens eller handlingsmaterialets art eller omfattning, ska handlingen tas i beslag. På en kopierad handling tillämpas inte exempelvis bestämmelserna om förvaring och återlämning av det beslagtagna eller om hävande av beslaget i 7 kap. i tvångsmedelslagen. 

Bestämmelsen om kopiering av handlingar har fogats till tvångsmedelslagen efter det att konkurrenslagen stiftats år 2011. I förarbetena till tvångsmedelslagen konstateras att kopiering av handlingar är ett alternativ till beslag. I förarbetena motiveras avskiljandet av kopieringen från beslag till en egen åtgärdstyp med att arten av det omhändertagande av kopian som polisen gör har varit oklar i rättspraxisen. Till denna del hänvisas i förarbetena bland annat till högsta domstolens ovan nämnda beslut KKO 2009:4. I förarbetena konstateras att kopiera en handling är ofta ett bättre alternativ för den person som berörs av åtgärden än beslag av originalhandlingen, för då blir den sistnämnda handlingen kvar hos ägaren eller en annan innehavare och han eller hon kan vid behov använda den. 

Konkurrens- och konsumentverkets rätt att granska näringsidkarens data i sina egna lokaler ska vara begränsad till endast de kopior som gjorts av data. Ursprungliga data ska bli kvar hos näringsidkaren och stå till dennes förfogande. Den granskning av tillfälliga kopior av data som Konkurrens- och konsumentverket gör i sina egna lokaler motsvarar således enligt arbetsgruppens uppfattning förfarandet för kopiering av handlingar enligt 7 kap. 2 § i tvångsmedelslagen och inte beslag enligt 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen. Fortsatt elektronisk inspektion i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler ansågs således inte längre vara förenad med sådan rättslig osäkerhet som år 2010.  

I arbetsgruppen behandlades också ett alternativ enligt vilket de fortsatta elektroniska inspektionerna i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler skulle förutsätta samtycke från den näringsidkare som är föremål för inspektionen om denne är det enda inspektionsobjektet. Dessutom diskuterade arbetsgruppen ett alternativ där fortsatt elektronisk inspektion skulle vara möjlig endast när det är fråga om kartellmisstanke. De föreslagna begränsningarna ansågs dock vara problematiska ur den praktiska inspektionsverksamhetens synvinkel. I arbetsgruppen konstaterades att när Konkurrens- och konsumentverket förrättar inspektion kan verket av taktiska skäl inte avslöja för näringsidkaren huruvida inspektioner förrättas också i andra näringsidkares lokaler. För det andra fästes uppmärksamhet vid det att fastän endast en näringsidkare skulle vara föremål för inspektion kan inspektionen trots detta vara mycket omfattande, om antalet verksamhetsställen som ska inspekteras är stort, om det finns flera personer som är relevanta med tanke på inspektionen och det material som ska granskas är omfattande. En inspektion kan också medan inspektionen pågår utvidgas till att omfatta andra näringsidkare.  

Om möjligheten till fortsatt inspektion skulle ha begränsats endast till misstänkta kartellfall, skulle det enligt arbetsgruppens syn vara problematiskt att näringsidkarens förfarande i vissa situationer samtidigt kan betraktas som misstänkt kartell och missbruk av dominerande marknadsställning. De föreslagna begränsningarna skulle dessutom ha inneburit att Konkurrens- och konsumentverket – samtidigt som det utvecklade fortsatta inspektioner i verkets egna lokaler – skulle behöva upprätthålla både utrustning och resurser som behövs vid den elektroniska inspektionen vid inspektionsobjektet. Av ovan nämnda orsaker understödde arbetsgruppen inte förslaget om inhämtande av samtycke i sådana situationer där endast en näringsidkare är föremål för inspektion eller förslaget att tillåta fortsatt inspektion endast vid utredningen av misstänkta kartellfall. 

Av ovan nämnda skäl beslöt arbetsgruppen föreslå att fortsatt granskning av material i elektronisk form i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler bör vara möjlig i samtliga fall utan separat samtycke från näringsidkaren och oberoende av antalet inspektionsobjekt. 

3.2.5  Skyddet för utomstående juridisk rådgivning samt procedurregler

I 38 § 3 mom. i den gällande konkurrenslagen föreskrivs att en näringsidkare inte är skyldig att ge Konkurrens- och konsumentverket handlingar som innehåller konfidentiell brevväxling mellan en utomstående juridisk rådgivare och dennas klient. Enligt förarbetena till konkurrenslagen är bestämmelsen i 38 § 3 mom. om skyddet för utomstående juridisk rådgivning av informativ karaktär och den motsvarar den i EU-domstolarnas rättspraxis fastställda principen om sekretesskydd för skriftväxlingen mellan en advokat och hans klient, som kan anses vara gällande rätt också vid förfaranden i nationella konkurrensärenden. I den gällande konkurrenslagen finns inga mer detaljerade bestämmelser om förfarandet vid skyddet för utomstående juridisk rådgivning. 

I arbetsgruppen behandlades ett förslag till ändring av konkurrenslagen som går ut på att när näringsidkaren framför sannolika skäl för att vissa handlingar innehåller sådan brevväxling som omfattas av skyddet för utomstående juridisk rådgivning, ska Konkurrens- och konsumentverket försegla de omstridda handlingarna och skicka dem till marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen skulle sedan på ansökan av Konkurrens- och konsumentverket besluta huruvida handlingarna ska anses vara omfattade av skyddet för utomstående juridisk rådgivning. Vid den diskussion som arbetsgruppen förde om förslaget framfördes det åsikter om att det inte skulle vara motiverat att Konkurrens- och konsumentverket måste ty sig till en domstol för att kunna sköta sina lagstadgade myndighetsuppgifter. Också belastningen av domstolar kritiserades och det konstaterades att frågan om huruvida en handling omfattas av skyddet för utomstående juridisk rådgivning kommer att tas upp i samband med behandlingen av huvudsaken. Å andra sidan framfördes åsikter enligt vilka klarhet bör skapas i förfarandet och önskades möjlighet att föra ärendet till domstol för behandling. Av ovan konstaterade skäl understödde majoriteten i arbetsgruppen inte förslaget att marknadsdomstolen ska besluta om huruvida en handling omfattas av skyddet för utomstående juridisk rådgivning.  

I arbetsgruppen behandlades som ett alternativ ett förfarande som påminner Konkurrens- och konsumentverkets nuvarande förfarande, men är klarare än det, och där påståendet om att handlingen innehåller sådan brevväxling som omfattas av skyddet för utomstående juridisk rådgivning skulle i stället för marknadsdomstolen kunna behandlas av en sådan tjänsteman vid Konkurrens- och konsumentverket som inte arbetar inom verkets ansvarsområde för konkurrensfrågor. Arbetsgruppen beslöt att föreslå detta alternativ.  

I direktivförslaget om nationella konkurrensmyndigheters genomdrivandebefogenheter föreslås inte några uttryckliga bestämmelser om skyddet för utomstående juridisk rådgivning. I direktivförslagets artikel 3, som handlar om skyddsåtgärder, konstateras på en allmän nivå att nationella konkurrensmyndigheters utövande av de befogenheter som avses i direktivet ska omfattas av lämpliga skyddsåtgärder, inbegripet respekt för företagens rätt till försvar och rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I sin rapport från mars 2018 (European Parliament, Committee on Economic and Monetary Affairs, Report, (COM(2017)0142 – C8-0119/2017 – 2017/0063(COD)) har Europaparlamentet inte heller föreslagit några bestämmelser om skyddet för utomstående juridisk rådgivning.  

Vid den fortsatta beredningen efter det remissförfarande som ordnades med anledning av betänkandet har man dock kommit fram till att någon mer detaljerad reglering än den gällande bestämmelsen om skyddet för utomstående juridisk rådgivning inte ska föreslås i detta sammanhang. Många faktorer har bidragit till lösningen. Det utkast till paragraf som var med vid remissförfarandet fick inte något anmärkningsvärt understöd från remissinstanserna. I justitieministeriets utlåtande betonades olika aspekter på lagstiftningsarbete, men i remissyttrandena önskades i övrigt huvudsakligen bestämmelser om att domstolen skulle göra en bedömning av huruvida bestämmelserna om skyddet för utstående juridisk rådgivning äger tillämpning i fallet. Vissa remissinstanser föreslog att domstolen bör avgöra saken i stället för att klarhet skapas i konkurrenslagen och att lagen preciseras genom förfaranderegler om hur den tjänsteman som inte delta i konkurrenstillsynen vid Konkurrens- och konsumentverket skulle göra en bedömning av saken. Det skulle vara möjligt att behandla ärendet i samband med huvudförhandlingen vid domstolen. Utvidgningen av domstolarnas uppgifter hör till justitieministeriets förvaltningsområde. Dessutom ändrar inkluderandet av fortsatta inspektioner i konkurrenslagen på det sätt som föreslås i denna proposition, liksom också i direktivförslaget, i vilket fall som helst i någon mån förfarandet vid Konkurrens- och konsumentverket i fråga om skyddet för utomstående rådgivning. Det att man inte i detta sammanhang föreslår mer detaljerade bestämmelser om saken hindrar inte att behovet av reglering bedöms på nytt senare. 

3.2.6  Informationsutbytet mellan myndigheter

I arbetsgruppen diskuterades frågan huruvida man i lagen ska ta in en detaljerad förteckning över de myndigheter mellan vilka informationsutbyte ska vara möjligt. Majoriteten av arbetsgruppsmedlemmarna var av den åsikten att någon förteckning över myndigheter inte ska inkluderas i lagen, eftersom det i förväg inte är möjligt att fastställa alla myndigheter som det är motiverat att utbyta information med. I samband med det remissförfarande som ordnades med anledning av betänkandet framfördes dock åsikter om att de myndigheter som har rätt att lämna upplysningar och ta emot upplysningar bör namnges, för att bestämmelserna om lämnande av upplysningar och mottagande av upplysningar ska vara entydiga och noggrant avgränsade.  

Bland annat understödde justitieministeriet vid den fortsatta beredningen ett alternativ enligt vilket de myndigheter som Konkurrens- och konsumentverket får lämna uppgifter till ska namnges på ett uttömmande sätt. Vid den fortsatta beredningen reviderades paragrafen så att där uppräknas de myndigheter som upplysningar får lämnas till. 

3.2.7  Temporära bestämmelser

I konkurrenslagen föreskrivs att om det är behövligt att omedelbart förhindra tillämpning eller genomförande av en konkurrensbegränsning, kan Konkurrens- och konsumentverket meddela ett temporärt förbud mot tillämpning och genomförande. Verket ska fatta beslut i huvudsaken och göra en framställning till marknadsdomstolen om bestämmande av påföljdsavgift inom 60 dagar från det att ett temporärt beslut har meddelats. Konkurrens- och konsumentverket har inte utfärdat ett enda temporärt beslut, huvudsakligen beroende på att fristen för meddelande av beslut i saken är för kort. Arbetsgruppen bedömde två ändringsförslag: Enligt det första skulle fristen enligt 45 § slopas helt och enligt det andra skulle fristen förlängas från 60 dagar till 90 dagar. Arbetsgruppen beslöt att som en kompromiss mellan de åsikter som framfördes i arbetsgruppen föreslå att fristen ska förlängas till 90 dagar, för att verket skulle ha i viss mån större möjligheter att använda sig av temporära beslut.  

4.1.1  Effektiv konkurrens och konkurrenstillsyn

Propositionens ur konsekvenssynvinkel viktigaste förslag har att göra med skyldigheten att ha separat redovisning som ska inkluderas i neutralitetsbestämmelserna, inspektionerna och informationsutbytet mellan myndigheter. Propositionen bidrar till effektivisering av de tillsynsmetoder och möjligheterna att använda dem som Konkurrens- och konsumentverket förfogar över. 

En effektiv konkurrens skapar förutsättningar för en ökad produktivitet och ekonomisk tillväxt. En effektiv konkurrenstillsyn har således en stor betydelse inte enbart för tryggandet av lika konkurrensförutsättningar för företagen och i vidare bemärkelse förutsättningar för företagsverksamhet, utan också för möjliggörandet av ökad produktivitet och ekonomisk tillväxt. I enlighet med regeringsprogrammets mål stärks konkurrenskraften för sin del genom propositionen i och med att förutsättningarna för näringslivet och företagandet förbättras. 

4.1.2  Undantag som gäller jordbruket

Den ändring av teknisk natur som föreslås i det s.k. undantaget som gäller jordbruket i 2 § 2 mom. gör det klarare för lantbruksföretagare och intressentgrupperna inom sektorn att undantaget från konkurrenslagens tillämpningsområde täcker alla arrangemang som är tillåtna enligt EU-lagstiftningen. Förslaget minskar tolkningsproblemen. 

4.1.3  Förkortad ansökan

Bestämmelserna om förkortad ansökan i den gällande konkurrenslagen minskar för sin del den administrativa börda som medförs för näringsidkaren och den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet ökar effekten i viss mån. Den som gör en förkortad ansökan behöver inte lämna in en fullständig ansökan till flera myndigheter. Dessutom får företagen större nytta av att bestämmelserna om förkortade ansökningar blir enhetliga på EU-nivån. 

De föreslagna ändringarna kan antas i viss mån sänka företagens tröskel att anmäla förbjudna konkurrensbegränsningar till myndigheterna. En lägre tröskel för anmälan till myndigheterna kombinerad med ett annars fungerande system med befrielse från påföljdsavgifter kan på kort sikt ge ekonomisk fördel när myndigheternas möjligheter att utreda skadliga konkurrensbegränsningar förbättras. En effektiv kartelltillsyn tryggar förutsättningarna för företagande och konkurrenskraften. 

4.1.4  Separat redovisning

Skyldigheten att ha separat redovisning omfattar kommuner, samkommuner, landskap och staten och enheter som de har bestämmande inflytande över vilka bedriver ekonomisk verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden. Den skyldighet att ha separat redovisning som föreslås bli införd i konkurrenslagen ska alltså inte bero på det sätt på vilket den ekonomiska verksamheten är organiserad eller i vilken juridisk form som den bedrivs. Skyldigheten att ha separat redovisning gäller dock inte de enheter för vilka omsättningen för den ekonomiska verksamhet som de bedriver i ett konkurrensläge på marknaden underskrider det föreslagna eurobeloppet.  

Främjandet av en fungerande konkurrensneutralitet och den effektiva tillsynen över det tryggar en effektiv konkurrensprocess. Den föreslagna bestämmelsen om separat redovisning för att säkerställa konkurrensneutralitet främjar för sin del jämlika verksamhetsbetingelser för olika parter som bedriver ekonomiskverksamhet och således marknadens funktion. 

Den näringsverksamhet som den offentliga sektorn bedriver kan anses vara betydande. Värdet av kommunernas och samkommunerna externa årliga försäljning uppgår till närmare 800 miljoner euro. Uppskattningen baserar sig på Konkurrens- och konsumentverkets utredningar i vilka kommuner och samkommuner gett sin egen uppskattning av värdet på sin externa försäljning. En del av kommunernas och samkommunernas försäljning som de räknar till den externa försäljningen kan ha samband med verksamhet som inte sker i ett konkurrensläge på marknaden på det sätt som avses i kommunallagen. Kommuner och samkommuner kan ha inkluderat i den externa försäljningen också t.ex. försäljning i anslutning till lagstadgade uppgifter eller försäljning till dotterbolag. Värdet av kommuners och samkommuners försäljning som sker i ett konkurrensläge på marknaden kan således avvika från uppskattningen ovan. Privata näringsidkare möter konkurrensen från den offentliga sektorn nuförtiden inom allt fler sektorer. Enligt Konkurrens- och konsumentverkets utredningar 2015-2016 bedriver kommuner och samkommuner i ett konkurrensläge på marknaden verksamhet som omfattar bl.a. livsmedels- och måltidstjänster, fastighetsskötsel och logistiska tjänster, ekonomiförvaltningstjänster, uthyrning av lokaler, företagshälsovårdstjänster, avfallshanterings-, utbildnings- och kulturtjänster samt motionstjänster, laboratorietjänster och diagnostiska avbildningstjänster. Enligt uppgifter som fåtts från branschtjänsten ToimialaOnline finns det inom sektorerna i fråga om många små företag som sysselsätter färre än fem personer och som påverkas av verksamhet som strider mot neutralitetsbestämmelserna.  

Antalet enheter i Finland som omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde varierar enligt grov uppskattning mellan ett tusen och några tusen. Finland har cirka 300 kommuner. Enligt uppskattning kan det i en kommun finnas exempelvis 3–5 sådana enheter som avses här och som bedriver både ekonomisk verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden och annan verksamhet än sådan.  

Det finns cirka 50 bolag där staten är majoritetsägare. Enligt de uppgifter som Kommunförbundet erhållit från Statistikcentralen uppgick antalet bolag i kommunernas ägo år 2015 till 2031 och de hade en sammanlagd omsättning på cirka 6,8 miljarder euro. En del av omsättningen för sådana ovan nämnda bolag som är i kommunernas ägo kan dock bestå av försäljning till anknutna enheter, vilken inte betraktas som ekonomisk verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden. Enligt de uppgifter som Konkurrens- och konsumentverket fått åren 2014−2015 uppgick antalet kommunala affärsverk då till 135 och antalet samkommunala affärsverk till 30. I fortsättningen kommer tillämpningsområdet att omfatta också landskap och deras affärsverk och bolag. När det gäller ovan nämnda siffror för kommunernas och samkommunernas del bör det noteras att de uppgifter som verket erhållit genom sina utredningar baserar sig på kommunernas och samkommunernas egna uppskattningar av omfattningen av den verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden. 

Separat redovisning och sammanställningen av uppgifterna om den särredovisade verksamheten ska göras minst på det sätt som föreskrivs i 30 d §, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen. Om den särredovisning av verksamheterna som gjorts på basis av annan lagstiftning och uppgifterna om den inte uppfyller kraven i 30 d §, har ett offentligt samfund som avses i 30 a § skyldighet att ha separat redovisning och sammanställa uppgifterna om den särredovisade verksamheten i enlighet med 30 d §. 

Den separata redovisningen medför en administrativ börda av engångsnatur i viss mån för de enheter som avses här. Den administrativa bördan ökar dock i princip inte, om särredovisningen av den ekonomiska verksamheten redan har gjorts på basis av annan lagstiftning och särredovisningen och uppgifterna om verksamheten uppfyller de krav som föreskrivs i den föreslagna 30 d §. 

På motsvarande sätt, så som det konstateras i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om skyldighet att medge insyn i och lämna uppgifter om vissa företags ekonomiska verksamhet (RP 217/2009 rd) i fråga om konsekvenserna för företagen, är det i enkla fall möjligt att specificera kostnader för och intäkter från olika verksamheter direkt utifrån företagets bokföringsmaterial. I vissa fall kan det dock hända att upprättandet av en särredovisningskalkyl förutsätter att företaget fördelar sina inkomster och utgifter mer detaljerat än förut. Besvärligast är de situationer då företaget med samma personal och i samma lokaler tillhandahåller tjänsten både som tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och som tjänst på rent kommersiella grunder, vilket leder till att lösningarna för fördelningen måste grundas på olika uppskattningar eller t.ex. på arbetstidsbokföring. 

På basis av det ovan sagda kan det preliminärt bedömas att den separata redovisningen skulle för en enhets del kunna exempelvis kräva arbetstiden under en arbetsvecka för en specialsakkunnig och en arbetsdag för en chef. Detta skulle innebära en kostnad av engångskaraktär på cirka 1 600 euro utgående från Statistikcentralens uppgifter om medianlönerna inom kommunsektorn utökade med allmänna kostnader och lönebikostnader. 

Den preliminära uppskattning som beräknats ovan motsvarar till sin storleksklass kostnaderna för upprättande av bokslutet. Den börda som av ekonomiförvaltningens rapportering medförs för företagen har bedömts i en utredning som ANM låtit göra tidigare (ANM 8/2010). Enligt utredningen varierar uppskattningen av de administrativa kostnader som upprättandet av bokslutet medför för företagen mellan cirka 1 100 för små företag och 3 600 för stora företag, när medelvärdet är cirka 1 400 euro per företag. Siffrorna i utredningen har beräknats utifrån lönerna inom den privata sektorn, men detta har inte någon egentlig betydelse vid denna jämförelse. Eftersom utredningen är gjord år 2010, är det motiverat att beakta inflationsutvecklingen. Korrigerad med levnadskostnadsindex är det ovan angivna medelvärdet 1 400 euro cirka 1 600 euro. 

Separat redovisning och upprättande av bokslut motsvarar inte helt varandra som åtgärder, men kostnaden för upprättande av bokslutet ger en jämförelsegrund för en preliminär uppskattning. Noteras bör dessutom att i den ovan nämnda utredningen har endast en del av företagens administrativa kostnader betraktats som sådan administrativ börda som medförs av regleringen. I detta sammanhang är det motiverat att betrakta kostnaden i dess helhet som en börda, om enheten har separat redovisning endast för att den förpliktas till det av lagen.  

Kostnaden för upprättande av bokslutet upprepas årligen. I detta sammanhang har det bedömts att den separata redovisningen orsakar en extra åtgärd av engångskaraktär som motsvarar upprättande av ett bokslut och att enheten därefter upprättar sitt bokslut på det normala sättet. Preliminärt bedöms den separata redovisningen årligen kunna medföra en liten årligen återkommande börda i samband med den normala bokföringen och upprättande av bokslutet. 

Det som anförts ovan utgår från att skyldigheten att ha separat redovisning uppstår endast på basis av konkurrenslagen. När ikraftträdandet av ändringen av konkurrenslagen samordnas tidsmässigt med bl.a. ikraftträdandet av motsvarande bestämmelser i förslaget till landskapslag och den nya kommunallagen samt med färdigställandet av kommundataarkitekturen, blir den ökning av den administrativa börda som beror på konkurrenslagen klart mindre än vad som ovan anförts. Den administrativa bördan begränsas också genom att skyldigheten att ha separat redovisning inte gäller särredovisning av sådan verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden skilt för varje relevant marknad och gränsen för eurobelopp i fråga om verksamhet i liten skala beräknas enhetsvis i stället för att beräknas skilt för varje del av den relevanta marknaden.  

Någon skyldighet att ha separat redovisning uppstår inte om omsättningen inom den ekonomiska verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden underskrider 40 000 euro per år. Vid fastställandet av gränsen för omsättning som leder till uppkomsten av särredovisningsskyldighet har hänsyn å ena sidan tagits till behovet av förebyggande effektiv tillsyn och reglering samt å andra sidan förhållandet mellan den regleringsbörda som bestämmelserna medför och affärsverksamhetens omfattning. Begränsningen av den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde i fråga om verksamhet i liten skala har behandlats i avsnittet om alternativ.  

4.1.5  Fortsatt elektronisk inspektion i konkurrensmyndighetens lokaler

Den inspektion som förrättas i näringsidkarens lokaler tar åtminstone några dagar och högst några veckor och orsakar under denna tid störningar för näringsidkaren och de anställda hos denne. Ju mindre det objekt som är föremål för inspektion är, desto större inverkan har inspektionen på inspektionsobjektets förutsättningar att koncentrera sig på skötseln av sin affärsverksamhet. Om granskningen av de tillfälliga kopiorna av data sker i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler, störs företagets dagliga verksamhet i så liten utsträckning som möjligt. Inspektionerna i företagets lokaler skulle begränsas till 1−2 dagar. De kontroller som ska göras i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler omfattar endast tillfälliga kopior av data, vilket innebär att ursprungliga data finns kvar hos näringsidkaren och står till dennes förfogande.  

Vissa parter som företräder företagen har dock påpekat att när inspektionen i sin helhet förrättas i företagets lokaler är det lättare och billigare för företaget att vid den fortsatta inspektionen bevaka sina rättigheter och det att det bland det material som granskas inte hamnar sådant material som inte hör dit. Det kan dock uppskattas att i den mån företaget vill anställa ett utomstående ombud för att övervaka inspektionen, uppstår kostnader av samma storleksklass oberoende av var inspektionen förrättas. 

4.2.1  Förkortad ansökan

Om användningsområdet för förkortade ansökningar utvidgas på det föreslagna sättet, kommer systemet med befrielse från påföljdsavgift och nedsättning av påföljdsavgiften att bli smidigare och effektivare ur myndighetssynvinkel och detta kommer för sin del att få systemet att fungera på ett enhetligare sätt i Europeiska unionen.  

4.2.2  Behandlingsfrister vid tillsynen över företagsförvärv

Om den tid som står till förfogande vid tillsynen över företagsförvärv anges i arbetsdagar i stället för kalendermånader, klarläggs och förenhetligas den tidsmässiga längden på undersökningarna av företagsförvärv ur både företagens och myndighetens synvinkel. Då ska inte längden på en kalendermånad eller det hur helgdagarna infaller inte längre påverka den tid som står till förfogande för behandlingen av ett företagsförvärvsärende. Förslaget förbättrar Konkurrens- och konsumentverkets möjligheter att göra en tillräcklig bedömning av ett företagsförvärvs konsekvenser för konkurrensen. Förslaget förlänger inte nämnvärt behandlingsfristen för företagsförvärvsärenden. 

4.2.3  Separat redovisning

Skyldigheten att ha separat redovisning av verksamheterna skulle effektivisera tillsynen över efterlevnaden av konkurrenslagens neutralitetsbestämmelser, eftersom Konkurrens- och konsumentverket på ett effektivare sätt skulle kunna bedöma marknadsmässigheten hos offentliga sammanslutningars prissättning av den ekonomiska verksamheten i ett konkurrensläge på marknaden utan några omotiverat arbetsamma och långsamma utredningar. Konsekvenserna för de offentliga parter som omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde har behandlats ovan i avsnittet om ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företagen.  

4.2.4  Prioritering i verket

Till konkurrenslagens bestämmelse om prioritering i samband med behandling av ärenden ska fogas en punkt som möjliggör lämnande av ett ärende utan prövning, om det inte kan anses sannolikt att den misstänkta konkurrensbegränsningen på ett betydande sätt skulle påverka förutsättningarna för en sund och fungerande konkurrens. Tillsammans med de övriga prioriteringsgrunderna kan detta anses kunna bidra positivt till att verket kan använda sina knappa resurser på bästa möjliga sätt och så att det koncentrerar sig på sådana konkurrensbegränsningar som påverkar den samhällsekonomiska prestationsförmågan. Förslaget skapar också klarhet i tolkningen av prioriteringsbestämmelserna, vilket för sin del effektiviserar behandlingen av ärendena vid verket. Effekterna är dock indirekta vilket bl.a. beror på det vilka slags begäran om åtgärder som lämnas till verket. Därför kan inte konsekvenserna bedömas i mer detalj. 

4.2.5  Fortsatt elektronisk inspektion i konkurrensmyndighetens lokaler

Den fortsatta elektroniska inspektionen i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler ger effektivitetsfördelar. På grund av den gällande lagstiftningen ska Konkurrens- och konsumentverket för varje inspektionsobjekt reservera den specialsakkunskap och de analysverktyg som krävs vid elektroniska inspektioner. Om inspektioner förrättas vid flera objekt samtidigt, skaffar Konkurrens- och konsumentverket hjälp av utomstående datatekniska experter för de elektroniska inspektionerna. Den nuvarande praxisen kan anses vara långsam och ineffektiv jämfört med det att beredningen och granskningen av elektroniskt material skulle göras centraliserat i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler med hjälp av verkets utrustning.  

Med tanke på användningen av resurserna skulle fortsatt elektronisk inspektion i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler vara mer kostnadseffektiv jämfört med nuvarande praxisen: I verkets lokaler skulle personalresurser kunna användas flexibelt och utomstående datatekniska experter skulle inte behöva anlitas i den nuvarande utsträckningen. Rätten till fortsatt elektronisk inspektion i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler skulle på ett betydligt sätt även minska myndigheternas rese- och inkvarteringskostnader särskilt i samband med inspektionerna utanför huvudstadsregionen.  

De fördelar som koncentreringen av resurserna ger skulle inte kunna uppnås fullt ut, om de fortsatta inspektionerna i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler skulle kräva samtycke från det företag som är föremål för inspektion, eftersom myndigheten då i vilket fall som helst skulle vara tvungen att reservera resurser för genomförandet av den elektroniska inspektionen vid företaget.  

4.2.6  Inspektionsrätt som är oberoende av lagringsmedia

Konkurrenslagens bestämmelser om förfarandet vid inspektioner ska preciseras så att inspektionsrätten är oberoende av lagringsmedia. Ur företagens och Konkurrens- och konsumentverkets synvinkel skulle detta klargöra att en inspektion kan omfatta all mobil utrustning inklusive mobiltelefoner. Klarläggandet ska för sin del också hjälpa att bemöta de utmaningar som genomförandet av konkurrenslagstiftningen ställs inför i den nuvarande i hög grad digitala miljön.  

4.2.7  Informationsutbytet mellan myndigheter

Ändringen av 39 § i konkurrenslagen effektiviserar informationsutbytet mellan myndigheterna och således de nationella myndigheternas möjligheter att förebygga lagstridig verksamhet. Andra myndigheter kan i sin besittning ha kännedom om sådana fenomen och eventuellt missbruk i anknytning till marknadens funktion som hjälper Konkurrens- och konsumentverket att inrikta sin egen verksamhet i enlighet med konkurrenslagens mål och som har betydelse som bevis i konkurrensärenden. Ändringen av 39 § i konkurrenslagen bidrar således för sin del till effektivare konkurrenstillsyn och en mer ändamålsenlig inriktning av verkets begränsade resurser. Konkurrens- och konsumentverkets möjlighet att få fullgöranderapporter av Enheten för utredning av grå ekonomi skulle effektivisera identifieringen av konkurrensbegränsningar och valet av inspektionsobjekt samt öka kostnadseffektiviteten i och med att kvaliteten på till buds stående informationsmaterial höjs och utredningsverksamheten görs snabbare. Också Skatteförvaltningens rätt att lämna ut uppgifter om beskattningen, som kan ha betydelse för tillsynen över vissa företagsförvärv, skulle kunna bidra till identifieringen och utredningen av konkurrensbegränsningar. Ett mer omfattande myndighetssamarbete jämfört med nuläget kring identifieringen och utredningen av konkurrensbegränsningar skulle på längre sikt kunna resultera i samhällsekonomiska fördelar eftersom identifieringen och utredningen av konkurrensbegränsningar effektiviseras.  

Bestämmelsen i 39 § 1 mom. förbättrar möjligheten för andra nationella myndigheter som nämns i momentet att få information. Konkurrens- och konsumentverket skulle på eget initiativ kunna lämna uppgifter och handlingar till myndigheter med tanke på skötseln av uppgifter som föreskrivs i lag. Bestämmelsen ska omfatta också förundersökningsmyndigheter, åklagare, Centralen för utredning av penningtvätt, statens revisionsverk och skatteförvaltningen vilka inte omfattas av 39 § i den gällande konkurrenslagen.  

4.2.8  Temporära bestämmelser

Om Konkurrens- och konsumentverkets behandlingsfrist mellan meddelandet av temporärt beslut och meddelandet av beslut i huvudsaken eller görandet av framställning om påföljdsavgift förlängs från 60 dagar till 90 dagar ökar Konkurrens- och konsumentverkets möjligheter att använda sig av temporära beslut. En förlängning av behandlingsfristen med 30 dagar förbättrar dock inte i någon betydande grad Konkurrens- och konsumentverkets förutsättningar att meddela temporära beslut.  

4.2.9  Sammandrag av konsekvenserna

Som helhet betraktat bedöms förslagen kunna trygga konkurrensen på marknaden och lika konkurrensvillkor för företagen. Konsekvenserna är huvudsakligen indirekta. De direkta kostnaderna för regleringen drabbar närmast endast sådana enheter inom den offentliga förvaltningen som verkar i ett konkurrensläge på marknaden och har skyldighet att ha separat redovisning. Den regleringsbörda som konkurrenslagen medför är dock sist och slutligen liten när konkurrenslagens ikraftträdande samordnas med ikraftträdandet av motsvarande bestämmelser i bl.a. den föreslagna landskapslagen och den nya kommunallagen. Med tanke på samhällsekonomins effektivitet bedöms fördelarna med förslagen var klart större än nackdelarna med dem. 

5.2.1  Remissyttrandena över betänkandet

Innan utkastet till regeringsproposition skickades ut på remiss begärdes utlåtanden över arbetsgruppens betänkande som innehöll förslag till paragrafer. I denna proposition behandlas remissyttranden om endast sådana förslag i betänkandet som är aktuella för denna proposition.  

Fyra av de instanser som gav utlåtande över betänkandet meddelade att de inte har några kommentarer till eller anmärkningar på de förslag som lades fram i arbetsgruppens betänkande. 

Som allmänna observationer om arbetsgruppens förslag togs i utlåtandena upp bl.a. behovet att säkerställa en så stor materiell och förfaringsmässig enhetlighet med EU:s konkurrensregler och de nationella konkurrensreglerna som möjligt, det att arbetsgruppens förslag läggs fram i ett så tidigt skede i förhållande till kommissionens direktivförslag, den knappa bedömningen av förslagens konsekvenser samt de rättsskyddsrisker som förslagen är förenade med och att företagens rätt att försvara sig beaktats i liten utsträckning.  

I utlåtandena motsatte sig remissinstanserna inte ändringen av det undantag i fråga om jordbruket som arbetsgruppen föreslagit, och artikel 42 i EUF-fördraget som rättslig grund för bestämmande av tillämpningsområdet ansågs vara motiverat. 

När det gäller arbetsgruppens förslag i fråga om förfarandet för befrielse från påföljdsavgift och nedsättning av påföljdsavgiften i kartellfall konstaterades det i ett utlåtande att det inte på grund av kommissionens direktivförslag finns orsak att ingripa i den gällande regleringen. 

I utlåtandena togs det inte ställning till arbetsgruppsbetänkandets förslag angående behandlingsfrister. 

I de flesta utlåtanden understöddes förslagen till ändring av 4 a kap. i konkurrenslagen. I vissa utlåtanden understöddes en övergång från den nuvarande modellen för konkurrensneutralitetsreglering till en modell med sanktioner. I ett utlåtande motsatte sig remissinstansen den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för 30 a, 30 c och 30 d § så att det utöver kommuner, samkommuner och staten dessutom omfattar landskap. Enligt utlåtandet skulle det vara motiverat att avgränsa tillämpningsområdet för 30 a § så att det endast omfattar offentliga aktörers bolag. Den föreslagna nya paragrafen, som gäller separat redovisning, ansågs i princip vara behövlig för att säkerställa sådan marknadsmässig prissättning som anges i 128 § i kommunallagen och för att bidra till identifiering av störningar i konkurrensneutraliteten. I utlåtandet föreslogs att en bedömning ska göras av huruvida verksamhet i liten skala bör lämnas utanför skyldigheten att ha separat redovisning. För vissa aktörers del konstaterades att det redan existerar särskilda skyldigheter att tillämpa särredovisning, vilket ska tas i beaktande vid fastställandet av tillämpningsområdet för den föreslagna paragrafen. 

I sitt utlåtande över betänkandet har finansministeriet konstaterat att till sina utgångspunkter är bestämmelsen i princip motiverad och att den kompletterar den nuvarande marknadsmässiga prissättningen och kommunallagens bestämmelser om särredovisning av bokföringen. Enligt utlåtandet bör motiveringen preciseras vid den fortsatta beredningen till den delen bestämmelsen gäller 127 § i kommunallagen. Vid den fortsatta beredningen skulle skyldigheten kunna behandlas med avseende på proportionalitetsprincipen och den administrativa bördan och dess förhållande till verksamhet i liten skala skulle kunna begrundas. I utlåtandet konstateras att förslagen till effektivisering av neutralitetsregleringen i enlighet med betänkandet är ändamålsenliga, och att om man vill förena dem med förbud eller sanktioner, förutsätts fortsatt beredning och konsekvensbedömning. Enligt utlåtandet är det ändamålsenligt att bestämmelser om särredovisning av bokföringen utfärdas i kommunallagen och i landskapslagen.  

I utlåtandena togs inte ställning till den föreslagna ändringen av 32 § om ärendenas angelägenhetsordning och lämnande av ett ärende utan prövning. 

I fråga om de föreslagna ändringar av konkurrenslagens 35 och 36 § som gäller fortsatt inspektion konstaterades i utlåtandena att förutsättningarna för fortsatt inspektion så klart som möjligt ska framgå av den föreslagna bestämmelsen. I vissa utlåtanden ställde remissinstanserna sig negativa till förslaget och ansåg att det är problematiskt med tanke på företagens rättsskydd och rätt att försvara sig samt de kostnader som medförs för företagen. I några utlåtanden ställde sig remissinstanserna å andra sidan kritiska till förslaget och framförde åsikter om att det bör utfärdas bestämmelser om att fortsatt inspektion förutsätter sökande av förhandstillstånd hos marknadsdomstolen eller inhämtande av samtycke från det företag som är föremål för inspektion. I vissa utlåtanden betonades betydelsen av att företagens företrädare har närvarorätt. I några utlåtanden å sin sida ansågs förslaget vara välkommet, motiverat och relevant, men det framhävdes dock att förfarandets genomsynlighet och företagens rättsskydd bör beaktas.  

I utlåtandena motsatte sig remissinstanserna inte den föreslagna ändringen av 37 § som gäller Konkurrens- och konsumentverkets inspektionsrätt som är oberoende av lagringsmedia. I två utlåtanden ställde sig remissinstanserna kritiska till den föreslagna ändringen och ansåg att den inte får påverka näringsidkarens förmåga att fortsätta med sin affärsverksamhet och betonades beaktandet av näringsidkarens rättigheter, arbetstagarnas grundläggande fri- och rättigheter samt av de begränsningar som följer av bestämmelserna om teleundersökningar och dataskyddet inom elektronisk kommunikation.  

När det gäller bestämmelserna om skyddet för utomstående juridisk rådgivning ansågs det i utlåtandena att den avsedda omfattningen av skyddet förblir oklar och att förslaget kräver en grundlig omprövning. I några utlåtanden ansågs en sådan bedömning av konfidentialiteten av en handling som en tjänsteman vid Konkurrens- och konsumentverket gör enligt den föreslagna bestämmelsen vara problematisk med tanke på rättsskyddet för det företag som är föremål för inspektion, och det ansågs att domstolen är ett klarare och mer förtroendeingivande alternativ. I utlåtandena konstaterades det också att det inte är motiverat att skyddet begränsas till att omfatta endast advokater och handlingar. I två utlåtanden ställde sig remissinstanserna negativa till förslaget, och i några utlåtanden föreslogs att domstolsförfarande bör övervägs. När det gäller 44 § om överklagande föreslogs i en del utlåtanden att bestämmelser ska utfärdas om att det i betänkandet föreslagna beslutet av Konkurrens- och konsumentverkets tjänsteman som gäller avgörande av frågan om skyddet för utomstående juridisk rådgivning ska vara ett beslut som kan överklagas. I ett utlåtande ansågs att beslutspraxisen vid Europeiska människorättsdomstolen och Europeiska unionens domstol förutsätter att beslut om inspektion och de åtgärder som vidtas på basis av dem ska föreläggas en domstol för avgörande. 

Förslaget till ändring av konkurrenslagens 39 § om informationsutbytet mellan myndigheter ansågs i princip vara motiverat för att konkurrensmyndigheten ska kunna sköta sina uppgifter, och majoriteten av remissinstanserna understödde förslaget. Bestämmelserna om lämnande av upplysningar och mottagande av upplysningar ska dock vara entydiga och noggrant avgränsade, och definitionen av innehållet i begreppet myndighet, som ingår i den föreslagna bestämmelsen, får inte lämnas att bero på motiveringarna. Enligt vissa utlåtanden är den föreslagna regleringen för vagt utformad och möjligen till och med i strid med den tvingande EU-regleringen, tröskeln för utlämnande av uppgifter bör vara hög och mottagaren av de uppgifter som lämnas ut bör åläggas att iaktta samma nivå av sekretess som den som lämnar ut uppgifter. I utlåtandena ansågs vidare att uppgifterna om befrielse från påföljdsavgift eller nedsättning av påföljdsavgiften i kartellfall samt de uppgifter som omfattas av skyddet för utomstående juridisk rådgivning aldrig bör vara föremål för informationsutbyte. Problematiskt ansågs vidare vara det att det företag som är föremål för informationsutbytet inte informeras om att uppgifter om företaget lämnas ut till en annan myndighet. 

I utlåtandena motsatte sig inte remissinstanserna förslaget till ändring av konkurrenslagens 45 § om temporära bestämmelser. 

5.2.2  Hur remissyttrandena över betänkandet beaktats

Separat redovisning. Utkastet till paragraf om separat redovisning har bearbetats efter det remissförfarande som ordnades med anledning av betänkandet, så att till paragrafen fogades en möjlighet till vite samt att sådan verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden vars värde underskrider 40 000 euro lämnades utanför paragrafens tillämpningsområde. I några utlåtanden över betänkandet föreslogs att verksamhet i liten skala lämnas utanför paragrafens tillämpningsområde, och den administrativa bördan önskades bli minskad genom en begränsning. I propositionsutkastet har inskrivits också mer detaljerade motiveringar till bestämmelsen och dess tolkning än dem i betänkandet, och bestämmelsens koppling till andra gällande eller under beredning varande bestämmelser har beskrivits.  

I sitt utlåtande över betänkandet har finansministeriet konstaterat att enligt ministeriet omfattar bestämmelsens ordalydelse också verksamhet enligt 127 § i kommunallagen, dvs. verksamhet som omfattas av undantaget från bolagisering. I detaljmotiveringen till paragrafen har det på basis av utlåtandet klarlagts att särredovisning av bokföringen ska göras också i sådana fall där verksamheten inte behövt bolagiseras på grund av kommunallagens undantag från bolagiseringsskyldighet. Finansministeriets utlåtande har för sin del påverkat upprättandet av propositionsutkastets bedömning av konsekvenserna av den administrativa bördan samt det att verksamhet i liten skala har lämnats utanför det föreslagna tillämpningsområdet.  

Fortsatt inspektion (35—36 §). Bestämmelserna om inspektioner har reviderats så att den feedback som erhållits i samband med betänkandets remissförfarande, och särskilt justitieministeriets kommentarer, har beaktats. Bestämmelserna ordalydelse har reviderats i syfte att precisera att Konkurrens- och konsumentverkets rätt till fortsatt granskning av data i verkets egna lokaler ska omfatta endast de tillfälliga kopior som gjorts av data. Med anledning av den feedback som fåtts i samband med remissförfarandet konstateras det på paragrafnivån också att på inspektioner tillämpas utöver den aktuella paragrafen dessutom bestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen. På paragrafnivån konstateras dessutom att Konkurrens- och konsumentverket ska förstöra de tillfälliga kopiorna av data när inspektionen är slutförd. Ur bestämmelserna har strukits en hänvisning till att den fortsatta granskningen av data skulle utöver Konkurrens- och konsumentverkets lokaler dessutom kunna fortsättas i någon annan statlig myndighets lokaler. Paragrafen har alltså avgränsats så att granskningen av de tillfälliga kopiorna av data endast kan ske i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler.  

Skyddet för utomstående juridisk rådgivning (38 §). Den feedback som erhållits i samband med remissförfarandet har i betydlig utsträckning påverkat beslutet om hur man framskrider i saken. Saken behandlas i mer detalj i avsnittet Alternativ.  

Informationsutbytet mellan myndigheter (39 §). Paragrafen har reviderats, så att feedbacken i samband med remissförfarandet, och särskilt justitieministeriets utlåtande, beaktats så att myndigheterna i fråga namnges i 1 mom. I samband med det remissförfarande som ordnades med anledning av betänkandet framfördes åsikter om att de myndigheter som har rätt att lämna upplysningar och ta emot upplysningar uttryckligen bör namnges, för att bestämmelserna ska vara entydiga och noggrant avgränsade. På basis av justitieministeriets utlåtande har dessutom en mening fogats till 33 och 39 §. I den anges att uppgifter kan lämnas till Konkurrens- och konsumentverket genom en teknisk anslutning.  

5.2.3  Remissyttranden över utkastet till regeringens proposition

Utkastet till regeringens proposition med förslag till lag om ändring av konkurrenslagen var ute på remiss 12.12.2017 - 22.1.2018. Begäran om utlåtande, som fanns på arbets- och näringsministeriets webbplats, skickades separat till 33 aktörer. Sammanlagt 23 utlåtanden gavs. Kommunikationsverket, jord- och skogsbruksministeriet, kommunikationsministeriet, finansministeriet, Företagarna i Finland, Advokatförbundet, Skatteförvaltningen, Kommunförbundet, Tullen, Livsmedelsindustriförbundet, Suomen kilpailuoikeudellinen yhdistys, Konkurrens- och konsumentverket, Förbundet för Finsk Handel, Åland, dataombudsmannen, Finlands Näringsliv, Antti Aine från Åbo universitet, Pensionsskyddscentralen, Patent- och registerstyrelsen, undervisnings- och kulturministeriet samt justitieministeriet gav varsitt utlåtande med sakinnehåll. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till det utlåtande som domstolen hade gett över betänkandet. Av utlåtandena har det sammanställts ett sammandrag som har publicerats.  

I utlåtandena ställde sig remissorganen huvudsakligen positiva till propositionsutkastet. De flesta ställningstagandena i utlåtandena gällde den föreslagna skyldigheten att ha separat redovisning, men i många utlåtanden fästes också uppmärksamhet vid förslagen om fortsatt inspektion och bestämmelser om informationsutbyte. Bland remissinstanserna var finansministeriet den enda som inte understödde den bestämmelse om separat redovisning som föreslås i konkurrenslagen, men vid den fortsatta beredningen av ärendet nåddes en gemensam syn på att bestämmelsen ska inkluderas i konkurrenslagen. Jord- och skogsbruksministeriet ställde sig kritiskt till särredovisningen endast i det fall att de lagstadgade grundläggande veterinärtjänsterna ansågs bli omfattade av tillämpningsområdet för den föreslagna särredovisningen. I cirka tio utlåtanden, inklusive utlåtandet från Kommunförbundet, understödde remissinstanserna den föreslagna bestämmelsen om separat redovisning eller ställde sig huvudsakligen positiv till den. I några av dessa utlåtanden föreslogs dock att paragraftexten och motiveringarna ska bearbetas. Några remissinstanser föreslog också att neutralitetsbestämmelserna ska utvecklas i större utsträckning än vad som föreslagits. De flesta remissinstanser understödde förslaget att lämna verksamhet i liten skala utanför bestämmelserna om särredovisning. Åsikterna om gränsen 40 000 euro för omsättningen inom verksamhet i liten skala varierade så att några ansåg att eurobeloppet var för lågt och andra att det var för högt. Remissinstanserna ställde sig huvudsakligen positiva till den föreslagna bestämmelsen att skyldigheten att ha separat redovisning förenas med vite. I ett utlåtande begrundades om det fanns något behov av momentet om föreläggande av vite i den föreslagna formen.  

Åsikterna om förslaget om fortsatt inspektion delade sig så att hälften av remissinstanserna antingen understödde förslaget eller ställde sig positiv till det och den andra hälften antingen motsatte sig det eller ställde sig kritisk till det. I utlåtandena motsatte sig remissinstanserna inte den föreslagna bestämmelsen om informationsutbyte, men i några utlåtanden fästes uppmärksamhet vid ordvalet bl.a. när det gäller det ändamål för vilket uppgifterna skaffats, till vem och i vilket syfte uppgifter kan lämnas och huruvida uppgifter också kan lämnas ut på eget initiativ.  

I flera utlåtanden konstaterades att de utlåtanden som hade avgivits över konkurrenslagsarbetsgruppens betänkande hade beaktats på ett bra sätt. 

5.2.4  Hur remissyttrandena över utkastet till regeringens proposition har beaktats

Bestämmelsen om separat redovisning och motiveringarna till den har bearbetats och kompletterats till många delar efter det att propositionsutkastet skickats ut på remiss. En del av ändringarna baserar sig på den feedback som har getts i utlåtandena. På basis av feedbacken i utlåtandena har bl.a. klarhet skapats i förhållandet mellan den föreslagna 30 d § och 30 b § som gäller undantagen från tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna i paragrafen och motiveringarna till den. På basis av feedbacken har även vissa begrepp i samband med särredovisningen klargjorts. Bland annat har begreppet värdet av ekonomisk verksamhet ändrats till omsättningen inom ekonomisk verksamhet. Vidare har motiveringarna till paragrafen om separat redovisning preciserats och kompletterats i fråga om lagstiftningsexempel. Också hänvisningen till bokföringslagen i bestämmelsen om separat redovisning har kompletterats så att resultaträkningen ska kunna härledas från aktörens bokföring och resultaträkningen ska upprättas enligt bestämmelserna i bokföringslagen eller enligt andra bestämmelser om bokföring som tillämpas på aktören. Också motiveringarna har kompletterats på motsvarande sätt.  

Motiveringarna till 2 § har bearbetats till följd av jord- och skogsbruksministeriets utlåtande med anledning av marknadsordningsförordningen, som trätt i kraft vid årsskiftet.  

Bedömningen av den fortsatta inspektionens konsekvenser för företagen har kompletterats på basis av den feedback som getts i utlåtandena. I sitt utlåtande har justitieministeriet fäst uppmärksamhet vid flera omständigheter i samband med den fortsatta inspektionen. I sitt utlåtande över lagförslaget har justitieministeriet hänvisat till utlåtandet över betänkandet. När lagförslaget bereddes inför remissförfarandet beaktades justitieministeriets kommentarer till förslaget om fortsatt inspektion, med undantag av förslaget om precisering av förutsättningarna för fortsatt inspektion så att förrättandet av inspektion hos föremålet för inspektion kvarstår som huvudregel. Av de orsaker som har behandlas i avsnittet Alternativ har det beslutats att förutsättningarna för förrättande av inspektion ska kvarstå sådana de är i den gällande lagen, oberoende av om granskningen av tillfälliga kopior av data sker i företagets lokaler eller i Konkurrens- och konsumentverkets lokaler. I detta sammanhang har dessutom en motsvarande bestämmelse i det direktivförslag som behandlades i rådets arbetsgrupp beaktats.  

Bestämmelserna i 39 § 1 mom. om informationsutbytet mellan myndigheterna har preciserats så att i momentet görs en uppräkning av de myndigheter som Konkurrens- och konsumentverket får lämna sekretessbelagd information till och de uppgifter för vilka information får lämnas ut. Också motiveringarna till paragrafen har preciserats bl.a. på basis av den feedback som gavs i utlåtandena. På basis av Skatteförvaltningens utlåtande och de diskussioner som förts med Enheten för utredning av grå ekonomi föreslås dessutom att en ny punkt ska fogas till 6 § 1 mom. i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010). Enligt den föreslagna punkten ska Enheten för utredning av grå ekonomi på Konkurrens- och konsumentverkets begäran kunna upprätta en fullgöranderapport med tanke på för tillsynen över att bestämmelserna om konkurrensbegränsningar i 2 kap. i konkurrenslagen och motsvarande EU-bestämmelser iakttas. Dessutom ska en ny punkt fogas till 18 § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). Enligt den föreslagna nya punkten ska Skatteförvaltningen trots bestämmelserna om sekretess på eget initiativ till Konkurrens- och konsumentverket kunna lämna ut sådana beskattningsuppgifter som kan ha betydelse för tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om konkurrensbegränsningar i 2 kap. i konkurrenslagen och av motsvarande EU-bestämmelser.