1
Lagförslag
1.1
Konsumentskyddslagen
6 a kap. Distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument
11 a §.Bostadskrediter. Paragrafen är ny. Genom den genomförs artikel 14.7 i direktivet. Enligt paragrafen anses en kreditgivare vid distansförsäljning av bostadskrediter ha fullgjort informationsskyldigheten enligt 5—9 § på i 11 § föreskrivet sätt, om kreditgivaren ger konsumenten ESIS-blanketten innan ett avtal om bostadskredit ingås. Vid distansförsäljning av bostadskrediter ska det alltså inte längre i enlighet med 11 § 2 mom. vara möjligt att lämna förhandsinformation efter att avtalet ingåtts ens i det fallet att avtalet ingås på begäran av konsumenten med hjälp av ett sådant medel för distanskommunikation att informationen och avtalsvillkoren inte kan tillställas konsumenten i varaktig form innan avtalet ingås. Med tanke på konsumentens betydande ekonomiska förpliktelser i fråga om bostadskrediter anses det inte lämpligt att förhandsinformationen lämnas efter det att avtalet ingåtts (skäl 21 i direktivets ingress).
Till skillnad från bestämmelsen i direktivet gäller den föreslagna bestämmelsen endast bostadskrediter, inte andra krediter som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet. I fråga om konsumentkrediter med en bostad som säkerhet föreslås i enlighet med vad som utretts i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen att den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 3.3 a att inte tillämpa artiklarna 11 och 14 samt bilaga II till direktivet, ska utnyttjas. På distansförsäljning av dessa krediter tillämpas såsom för närvarande bestämmelserna i 11 § i stället för den nya 11 a §, och att lämna förhandsinformation i varaktig form efter att avtalet ingåtts är således fortfarande tillåtet.
12 §.Ångerrätt. I 2 mom. görs det en teknisk ändring eftersom bestämmelser om konsumentens rätt att frånträda ett konsumentkreditavtal och betala konsumentkrediten i förtid finns både i 7 kap. och i det nya 7 a kap.
7 kap. Konsumentkrediter
Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar den gällande lagen.
Paragrafens 3 mom. är nytt. Enligt momentet likställs vid tillämpningen av bestämmelserna i kapitlet med konsumentkrediter också sådan kredit som någon annan än en kreditgivare lämnar en konsument, om krediten förmedlas till konsumenten av en näringsidkare. Den näringsidkare som förmedlar krediten ska då se till att bestämmelserna i kapitlet iakttas i kreditförhållandet. Momentet grundar sig inte på direktivet utan är nationell reglering.
Genom momentet utsträcks vissa bestämmelser som ska tillämpas på kreditgivare till att också gälla kreditförmedlare som förmedlar s.k. person-till-person-lån till konsumenter. För närvarande tillämpas 7 kap. i konsumentskyddslagen endast på krediter som en kreditgivare lämnar en konsument, eller på en näringsidkare som förmedlar sådana krediter. En redogörelse för orsakerna till att tillämpningsområdet för kapitlet utvidgas ges i avsnitt 5.3 i den allmänna motiveringen.
En näringsidkare som förmedlar kredit till en konsument ska alltså t.ex. se till att man i kreditförhållandet iakttar 7 kap. 8—11 § om skyldigheterna att lämna information i reklam för krediter och innan ett kreditavtal ingås, 13 § om god kreditgivningssed, 14 § om bedömning av kreditvärdigheten, 15 och 16 § om kontroll av kreditsökandens identitet, 17 § om ingående av kreditavtal, 17 a § om räntetak, 18 § om förbud mot att ta emot en löpande förbindelse av konsumenten samt 19 § om begränsning som gäller tidpunkten för överlåtande av medel. Konsumenten ska i ett sådant kreditförhållande också ha rätt att frånträda kreditavtalet i enlighet med 20—22 § och rätt att få information om kreditavtalet i enlighet med 23—25 §. Tillämpliga blir beroende på situationen också bestämmelserna om återbetalning av en kredit och avslutande av ett kreditavtal i 26—38 §. Vid tillämpningen av bestämmelsen om räntetak är det skäl att notera att också ett arvode eller någon annan avgift som förmedlaren av person-till-person-lån tar ut av konsumenten beaktas när den effektiva räntan för krediten räknas ut.
De näringsrättsliga bestämmelserna om förmedlare av person-till-person-lån ingår i lagförslag 3. Enligt dem ska förmedling av person-till-person-lån införas i det register över kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån som förs av Regionförvaltningsverket i Södra Finland.
Paragrafens 4 mom. motsvarar 7 kap. 1 § 3 mom. i den gällande lagen.
Paragrafens 5 mom. motsvarar annars 7 kap. 1 § 4 mom. i den gällande lagen men momentet får en ny 5 punkt. Enligt punkt 5 ska bestämmelserna i kapitlet i regel inte tillämpas på sådana bostadskrediter och sådana konsumentkrediter med en bostad som säkerhet som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. Ett undantag utgör de bestämmelser i 7 kap. som nämns i 7 a kap. 31 §. De ska tillämpas också på dessa konsumentkrediter.
3 §.Begränsningar i fråga om tillämpningen i vissa andra fall. Det föreslagna 2 mom. motsvarar första meningen i 7 kap. 3 § 2 mom. i den gällande lagen enligt vilket 15 och 16 § inte tillämpas på nyttighetsbundna engångskrediter. Undantagsbestämmelserna om bostadskrediter behövs inte längre på grund av bestämmelserna i det nya 7 a kap.
5 §.Bestämmelsernas tvingande natur. Den första meningen i paragrafen motsvarar 7 kap. 5 § i den gällande lagen. Ogiltiga är enligt den andra meningen i paragrafen också sådana avtalsvillkor i kreditavtal enligt 1 § 3 mom. som avviker från bestämmelserna i detta kapitel till nackdel för konsumenten. Om avvikelsen beror på att en förmedlare av person-till-person-lån har försummat sin skyldighet enligt 1 § 3 mom. att se till att avtalsvillkoren är lagenliga, kan förmedlaren vara skyldig att ersätta en skada som orsakats den som lämnat krediten i enlighet med principerna om avtalsansvar.
7 §.Övriga definitioner. Det föreslås att definitionen av bostadskredit som ingår i den gällande 4 punkten ska strykas. Den ersätts med en definition av personal. Med personal avses var och en som är anställd hos en kreditgivare eller kreditförmedlare eller på annat sätt agerar för dennes räkning och som deltar i lämnande eller förmedling av konsumentkrediter. Definitionen omfattar dessutom personer som direkt leder och övervakar de förstnämnda. Definitionen är av betydelse vid tillämpning av bestämmelsen om god kreditgivningssed i 13 §, som enligt den föreslagna 7 a kap. 31 § tillämpas också på krediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. Genom punkten genomförs delvis artikel 4.11 i direktivet.
Informationsskyldighet
8 §.Information som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter. Det föreslagna 2 mom. motsvarar annars den gällande lagen, men i momentet tas det in ett omnämnande av att den effektiva räntan och de övriga i 1 mom. avsedda uppgifterna ska lämnas i reklamen på ett klart, väl synligt och koncist sätt. Kravet baserar sig på artikel 4.2 i konsumentkreditdirektivet.
Kravet på att den information som nämns i momentet ska lämnas i reklamen på ett klart, väl synligt och koncist sätt innebär att den information som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter ska presenteras på lämpligt sätt så att konsumenten har en faktisk möjlighet att utan svårighet se eller höra informationen samt utifrån den få en helhetsbild av den erbjudna krediten. I konsumentombudsmannens tillsynspraxis och i domstolspraxis har det redan tidigare (t.ex. HD:2011:65 och HD:2006:6) förts fram att informationen i reklam inte får vara finstilt, och avsikten är inte att ändra rättsläget. Kravet på klarhet och synlighet uppfylls t.ex. inte om den information som avses i momentet eller en del av den presenteras i den nedre kanten av tv-bilden med så liten stil eller under så kort tid att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan upptäcka den. Kraven uppfylls inte heller om den teckengrad eller den teckengrad kombinerad med bakgrundsfärg som används i tidningsreklam eller reklam vid vägkanterna leder till att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan se texten. Kravet på koncishet är särskilt viktig när det gäller reklam på nätet. Den information som krävs får inte vara utspridd på olika håll på webbplatsen så att konsumenten inte utan svårighet ser den som en helhet. Sättet på vilket informationen ska lämnas i reklam för att kravet på klarhet, synlighet och koncishet ska uppfyllas baserar sig dock alltid på en helhetsbedömning utifrån en enskild reklam.
9 §.Information som ska lämnas innan ett kreditavtal ingås. I 2 mom. görs det en teknisk ändring eftersom bestämmelserna om informationsskyldighet i kapitlet inte längre ska gälla bostadskrediter. Informationsskyldigheterna i fråga om dem tas in i det nya 7 a kap.
11 §.Vissa andra bestämmelser om skyldigheten att lämna förhandsinformation. I 1 mom. görs det en teknisk ändring eftersom bestämmelserna om informationsskyldighet i kapitlet inte längre ska gälla bostadskrediter. Informationsskyldigheterna i fråga om dem tas in i det nya 7 a kap.
Kreditgivarens skyldighet att handla ansvarfullt
13 §.God kreditgivningssed. Det föreslagna 2 mom. motsvarar i övrigt den gällande lagen, men momentets 4 punkt preciseras i syfte att genomföra artikel 16.1 i direktivet så att kreditgivaren innan kreditavtalet tecknas utöver utredningar om krediten ska ge konsumenten tillräckliga och klara utredningar om de kompletterande tjänster som erbjuds i samband med krediten. Skyldigheten att ge utredningar om krediten gäller för närvarande alla konsumentkrediter. Det är därför motiverat att också preciseringen om kompletterande tjänster ska gälla alla konsumentkrediter och inte enbart krediter som omfattas av direktivets tillämpningsområde.
Tillräckliga och klara utredningar ska ges för att konsumenten ska kunna bedöma huruvida de kompletterande tjänster som eventuellt erbjuds, såsom låneskyddsförsäkring, lämpar sig för konsumentens behov och ekonomiska situation. För att konsumenten ska kunna göra en sådan bedömning behöver han eller hon i allmänhet utredningar åtminstone om de centrala egenskaperna hos de kompletterande tjänster som erbjuds och vilka särskilda konsekvenser de har för konsumenten. En utredning ska ges om alla de tjänster som ingår i anbudet så att konsumenten har en faktisk möjlighet att bedöma om anbudet som helhet lämpar sig för honom eller henne.
Dessutom ska konsumenten enligt punkten informeras om huruvida denne kan säga upp ett avtal om kompletterande tjänster separat och vilka påföljder en uppsägning har för honom eller henne. Skyldigheten att ge en utredning gäller alla slags kompletterande tjänster som erbjuds i samband med krediten oberoende av om den kompletterande tjänsten är en förutsättning för att krediten ska lämnas eller om villkoren i kreditavtalet påverkas av att en kompletterande tjänst skaffas. En sådan följd som avses i momentet kan t.ex. vara att villkoren i det erbjudna kreditavtalet, såsom räntan för krediten, ändras om konsumenten säger upp avtalet om den kompletterande tjänsten. För tydlighetens skull bör det nämnas att bindningsförfarande vid krediter är förbjudet med stöd av 13 a §. God kreditgivningssed förutsätter också att kreditgivaren klart uttrycker att konsumenten kan ingå ett kreditavtal som ingår i ett samerbjudande utan att köpa kompletterande tjänster.
Paragrafens 4 mom. är nytt. Enligt det får ersättningssystemen för kreditgivarnas och kreditförmedlarnas personal inte vara sådana att de hindrar personalen från att iaktta vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. vid kreditgivning, kreditförmedling och tillhandahållande av rådgivningstjänster. Genom momentet genomförs artikel 7.2 och delvis 7.4 i direktivet.
13 a §.Förbud mot bindningsförfarande. Paragrafen är ny. Den baserar sig på artikel 12 i direktivet. I paragrafen förbjuds ett förfarande med bindning mellan krediten och en tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument, dvs. kreditanbud med villkor att konsumenten för att få krediten ska ingå ett avtal om någon annan finansiell tjänst eller tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument som erbjuds av kreditgivaren eller någon annan näringsidkare på grundval av ett avtal eller annat arrangemang med kreditgivaren. Den föreslagna paragrafen gäller förutom de krediter som omfattas av direktivets tillämpningsområde också andra konsumentkrediter.
Bindningsförfarande definieras i artikel 4.26 i direktivet som erbjudande eller försäljning av ett kreditavtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster där kreditavtalet inte görs tillgängligt för konsumenten separat. Den föreslagna paragrafen motsvarar annars i sak definitionen i direktivet, men gäller i enlighet med det som sagts i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen också en koppling mellan krediten och andra tjänster än finansiella tjänster. Det avgörande är huruvida konsumenten har möjlighet att ingå ett kreditavtal utan att ingå ett avtal om någon annan finansiell tjänst eller tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument som erbjuds av kreditgivaren själv eller någon annan aktör som samarbetar med kreditgivaren. Finansiella tjänster är t.ex. insättnings- och kundkonton, betalningsförmedling, kreditförmedling, försäkringar och försäkringsförmedling, investeringsrådgivning samt andra investeringstjänster. Ett exempel på de tjänster av annat slag som avses i paragrafen är fastighetsförmedlingstjänster. Finansiella instrument är värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen (746/2012) och de övriga instrument som avses i 1 kap. 10 § i lagen om investeringstjänster.
Samerbjudanden är däremot inte förbjudna med stöd av bestämmelsen heller i fortsättningen. Med samerbjudanden avses enligt artikel 4.27 i direktivet (kallas där paketeringsförfarande) erbjudande eller försäljning av ett kreditavtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster där kreditavtalet också görs tillgängligt för konsumenten separat men inte nödvändigtvis på samma villkor som när det paketeras med de kompletterande tjänsterna. Med samerbjudande avses t.ex. en situation då konsumenten får krediten på förmånligare villkor om han eller hon i det sammanhanget skaffar sig någon annan finansiell tjänst, såsom ett konto.
Den föreslagna paragrafen, såsom också de övriga bestämmelserna i 7 kap., gäller alla kreditgivare, inklusive kreditinstitut. På kreditinstitut tillämpas fortfarande också de bestämmelser i 15 kap. 2 och 3 § i kreditinstitutslagen som nämns i avsnitt 3.1.1 i den allmänna motiveringen. Dessutom ska bestämmelserna om informationsskyldighet i 2 kap. 12 § i konsumentskyddslagen i fråga om samerbjudanden och tilläggsförmåner gälla alla kreditgivare.
Ett villkor för ett kreditanbud kan oberoende av vad som föreskrivs i den föreslagna paragrafen vara att konsumenten har ett relevant försäkringsavtal i samband med kreditavtalet t.ex. i händelse av brand i den egendom som ställs som säkerhet. Det bör dock noteras att ett sådant villkor är tillåtet endast under förutsättning att konsumenten har rätt och en faktisk möjlighet att teckna en försäkring med erforderligt innehåll hos vilken försäkringsgivare som helst. Det är då inte fråga om sådant bindningsförfarande som avses i lagen, eftersom konsumenten har frihet att välja försäkringsgivare. En kreditgivare kan oberoende av vad som föreskrivs i paragrafen också ställa som villkor för ett kreditanbud att konsumenten har en relevant försäkring för att trygga återbetalningen av lånet, om en risksituation i fråga om kunden av grundad anledning förutsätter det och kunden har möjlighet att själv välja hos vilken tjänsteleverantör försäkringen skaffas. Villkor av detta slag är tillåtna genom artikel 12.4 i direktivet. Om en kreditgivare använder ett sådant villkor, förutsätter god kreditgivningssed att kreditgivaren underrättar konsumenten på ett klart och tydligt sätt att denne har möjlighet att teckna en försäkring med det skydd som krävs hos vilken tjänsteleverantör som helst.
16 a §.Lämnande av kredit. Paragrafen är ny. Paragrafens 1 mom. baserar sig på den andra meningen i artikel 26.1 i direktivet, men har ett vidare tillämpningsområde än bestämmelsen i direktivet genom att det gäller samtliga konsumentkrediter. I momentet påförs kreditgivaren en skyldighet att ange de principer enligt vilka kreditgivaren lämnar konsumentkrediter.
Bestämmelsen medför inga nya skyldigheter för kreditinstituten eftersom de har motsvarande skyldighet redan nu med stöd av 9 kap. 10 § i kreditinstitutslagen. I praktiken anger kreditinstituten och andra kreditgivare principerna för lämnande av kredit i enlighet med sin affärsstrategi. Principerna kan också innehålla information som utgör affärshemlighet. För klarhetens skull är det skäl att nämna att bestämmelsen inte förutsätter att principerna ska finnas offentligt tillgängliga för konsumenterna.
Enligt 2 mom. får kreditgivaren lämna kredit till en konsument endast om bedömningen av konsumentens kreditvärdighet visar att de skyldigheter som följer av ett kreditavtal sannolikt kommer att fullgöras på det sätt som avtalet förutsätter. Om avsikten är att flera konsumenter ska svara solidariskt för skulden, ska bedömningen av kreditvärdigheten visa att konsumenterna som helhet sannolikt kommer att fullgöra de skyldigheter som följer av kreditavtalet på det sätt som avtalet förutsätter. Genom momentet genomförs artikel 18.5 a i direktivet.
Syftet med momentet är att säkerställa att kreditgivarens process för lämnande av kredit är korrekt ur den enskilda konsumentens synvinkel och förhindra att kredit lämnas till konsumenter som löper risk att bli överskuldsatta. Om kreditgivaren är ett kreditinstitut, begränsar också bestämmelserna om kreditinstitutens riskhantering möjligheterna att lämna kredit. Bestämmelser om bedömning av kreditvärdigheten och hur den genomförs finns separat i 14 § och i den nya 7 a kap. 11 §.
Den föreslagna bestämmelsen hindrar inte en kreditgivare att lämna kredit t.ex. i olika situationer av kreditarrangemang då konsumentens betalningsförmåga har försvagats jämfört med den ursprungliga situationen då krediten lämnades, men det utifrån en helhetsbedömning kan anses vara i konsumentens intresse att kredit lämnas. Det kan vara fråga om sådana kreditarrangemang t.ex. när flera krediter slås samman till en kredit i syfte att sänka kreditkostnaderna samt vid sådan tillfällig finansiering vid bostadsbyte som är avsedd att bli kortvarig. Avsikten med bestämmelsen är inte att förhindra lämnande av ytterligare kredit t.ex. i sådana byggprojekt där budgeten överskrids och kostnaderna för skötseln av lånet blir alltför stora för konsumenten, men ytterligare kredit anses nödvändig för att huset ska kunna färdigställas och lånet kunna återbetalas med köpesumman. I sådana situationer är det i såväl konsumentens som kreditgivarens intresse att ytterligare kredit lämnas, om det är sannolikt att huset blir sålt och krediten på så sätt kan återbetalas.
Konsumentens rätt till information medan kreditavtalet gäller
23 §.Konsumentens rätt till en amorteringstabell på begäran. I 1 mom. föreslås en strykning av bestämmelsen enligt vilken kreditgivaren har rätt till en skälig ersättning för kostnaderna för att ge en amorteringstidtabell, om konsumenten ber att få amorteringstabellen oftare än en gång om året. Enligt artikel 8 i direktivet ska medlemsstaterna, när information tillhandahålls konsumenterna i överensstämmelse med kraven i direktivet, säkerställa att den informationen tillhandahålls utan kostnad för konsumenten. Direktivet innehåller dock ingen skyldighet att ge en amorteringstidtabell. En konsekvent reglering talar dock för att kravet på avgiftsfrihet utsträcks också till amorteringstidtabellen också i de fall då konsumenten ber att få en sådan oftare än en gång om året. För klarhetens skull konstateras att kreditgivaren inte är skyldig att ge en amorteringstidtabell, om kunden har fått en sådan redan tidigare och inga ändringar har skett i den sedan dess.
24 §.Ändringar av ränta och avgifter. Paragrafens 1 mom. ändras för det första för att klargöra att den ränta som konsumenten ska betala på krediten får förändras medan kreditavtalets gäller endast i enlighet med ändringarna i referensräntan. På andra grunder har kreditgivaren inte rätt att ändra räntan på krediten medan kreditavtalet gäller. En redogörelse för orsakerna till denna regleringslösning finns i avsnitt 5.3 i den allmänna motiveringen.
I synnerhet vid bostadskreditavtal och andra krediter med längre löptid är det vanligt att räntan på krediten binds till en i avtalet specificerad referensränta. På marknaden används också avtal om räntetak och avtal om räntekorridor. I ett räntetaksavtal begränsas referensräntans rörlighet uppåt så att det anges en övre gräns för referensräntan. Över den stiger räntan inte. I en räntekorridor ges referensräntan på lånet en undre och en övre gräns inom vilka referensräntan rör sig. Både ett villkor om räntetak och ett villkor om räntekorridor är separata ränteskydd för konsumenten för att räntan inte ska stiga. Det skydd räntetaket medför betalas i allmänhet när avtalet ingås på förhand enligt bankens prissättning medan skyddet vid en räntekorridor betalas genom att referensräntan ges en av banken fastställd nedre gräns under vilken räntan inte sjunker.
Bestämmelsen utgör inget hinder för att använda ett räntetaksvillkor i ett kreditavtal, eftersom ett sådant villkor begränsar referensräntans rörlighet endast uppåt, dvs. alltid till förmån för konsumenten. Ett sådant avtalsvillkor kan således användas oberoende av 5 §, som gäller bestämmelsernas tvingande natur. Bestämmelsen är inte heller något hinder för att använda ett villkor om räntekorridor, eftersom dess syfte också är att skydda mot räntestegringar. En förutsättning är dock att den nedre och den övre gränsen för räntekorridoren har fastställts till en objektivt sett jämlik nivå. Enbart ett s.k. räntegolv, dvs. ett villkor i ett kreditavtal enligt vilket en sänkning av referensräntan inte beaktas efter en viss gräns, ska däremot inte vara tillåtet, om inte något annat följer av 7 a kap. 31 § 2 mom.
Bestämmelsens syfte är inte heller att ett villkor om ändring av räntan inte skulle kunna tas in i ett samerbjudande. Räntan på krediten får således ändras på ett sätt som specificeras i samerbjudandet i det fall att kunden säger upp ett avtal som gäller den ena tjänsten i samerbjudandet.
I personallån är det vanligt att arbetstagaren på grund av anställningsförhållandet får krediten t.ex. med lägre marginal än övriga kunder. Den föreslagna bestämmelsen hindrar inte att räntan på krediten när grunden för den lägre räntan, dvs. anställningsförhållandet upphör, stiger på det sätt som specificeras i avtalet.
För det andra innehåller momentet en ny bestämmelse, enligt vilken kreditgivaren ska bevara uppgifterna om referensräntans storlek. Genom bestämmelsen genomförs artikel 24 b i direktivet. Till skillnad från direktivet är det kreditgivaren som är skyldig att bevara uppgifterna om referensräntan, medan direktivet påför denna skyldighet antingen på kreditgivaren eller den som erbjuder referensräntan. Kreditgivaren står i avtalsförhållande till konsumenten och konsumenten kan utan besvär vända sig till kreditgivaren för att få uppgifter, medan den som erbjuder referensränta, såsom Euribor, kan vara en utländsk sammanslutning. För att ett bättre konsumentskydd och större rättssäkerhet ska uppnås är det motiverat att kreditgivaren entydigt är den som ska bevara uppgifterna. Bevaringstiden motsvarar den tid som anges i 7 a kap. 11 § 3 mom.
Till 2 mom. flyttas det krav som tidigare ingick i 1 mom. om att ränteändringar ska göras jämlikt och utan att diskriminera konsumenter. Genom kravet genomförs delvis artikel 44.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden.
Till 2 mom. flyttas också det krav som tidigare ingick i 3 mom., dvs. att konsumenten ska informeras om varje ränteändring innan ändringen träder i kraft. I momentet görs det dessutom en teknisk ändring eftersom meningen om bostadskrediter inte längre behövs i och med de nya bestämmelserna i 7 a kap.
Paragrafens 3 mom. motsvarar till övriga delar i sak gällande 7 kap. 24 § 3 mom., men i enlighet med vad som konstaterats ovan flyttas kravet om att konsumenten ska ges informationen enligt 2 mom. innan ändringen träder i kraft, av lagtekniska skäl till 2 mom.
Paragrafens 4 mom. motsvarar i övrigt gällande 7 kap. 24 § 4 mom., men det föreslås att det i momentet tas in en ny bestämmelse som begränsar beloppet av avgiftshöjningen. Bestämmelsen begränsar en höjning av de avgifter som tas ut på grund av kreditavtalet. Av konsumenten får man endast ta ut den faktiska ökning som kreditgivaren haft i de kostnader på grund av vilka avgift enligt kreditavtalet tas ut. Det måste alltså finna ett orsakssamband mellan avgiftsgrunden och höjningsgrunden. Det är dock tillräckligt att avgiften förändras ungefär lika mycket som de faktiska kostnaderna ökar. Det förutsätts ingen total överensstämmelse med de faktiska kostnaderna.
51 §.Tillsynsmyndigheter. Paragrafens 1 mom. motsvarar i sak den gällande lagen. Det görs en teknisk ändring i momentet för att klargöra att Finansinspektionen utövar tillsyn också över verksamhet som bedrivs i filialer som utländska EES-tillsynsobjekt har i Finland samt över tjänster som utländska tillsynsobjekt tillhandahåller i Finland utan att etablera filial.
Paragrafens 2 och 3 mom. motsvarar den gällande lagen.
7 a kap. Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom
Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Enligt 1 mom. föreskrivs det i kapitlet om bostadskrediter och om konsumentkrediter med en bostad som säkerhet. Bostadskredit och konsumentkredit med en bostad som säkerhet definieras i kapitlets 3 § 1 mom. och 2 och 3 punkt.
I 2 mom. anges undantagen i fråga om tillämpningsområdet. Enligt 1 punkten i momentet tillämpas bestämmelserna om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom inte på krediter där ingen ränta eller andra avgifter tas ut. Förutsättningen är alltså att krediten är fullständigt avgiftsfri för konsumenten. Undantaget baserar sig på artikel 3.2 c i direktivet.
Enligt 2 punkten har vissa typer av omvända bolån lämnats utanför kapitlets tillämpningsområde. En förutsättning för uteslutningen är att krediten enligt kreditavtalet lämnas eller utlovas bli lämnad i utbyte mot medel som fås vid en försäljning av bostadsegendom och att kreditgivaren har rätt att kräva återbetalning av krediten först när kredittagaren uppnår en i kreditavtalet angiven ålder eller avlider. I Finland erbjuds veterligen inga sådana omvända bolån som avses i punkten. Undantaget baserar sig på artikel 3.2 a i direktivet.
Enligt 3 punkten ska bestämmelserna i kapitlet inte tillämpas på krediter som lämnas av pantlåneinrättningar och som konsumenten använder som en tillfällig lösning under högst ett år under övergången till ett annat finansiellt arrangemang för bostadsegendomen. Tillämpningsundantaget baserar sig på artikel 3.3 d, men är snävare än i direktivet och gäller endast krediter lämnade av pantlåneinrättningar. En redogörelse för orsakerna till tillämpningsundantaget finns i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
2 §.Bestämmelsernas tvingande natur. Enligt paragrafen är avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i kapitlet till nackdel för konsumenten ogiltiga. Ogiltigheten påverkas inte av att konsumenten eventuellt har en bättre ställning enligt övriga avtalsvillkor än enligt lagen. Genom paragrafen genomförs artikel 41 a i direktivet.
3 §.Definitioner. Punkt 1 i 1 mom. innehåller en definition av bostadsegendom. Med det avses bostadsfastigheter, sådana andelar i en sammanslutning som ger rätt att besitta en bostadslägenhet samt bostadshus som är belägna på ett område som besitts med stöd av nyttjanderätt. Det saknar betydelse om fastigheten eller lägenheten är avsedd för varaktigt bruk eller som fritidsbostad. Bostadsegendom kan också vara en investeringsbostad. Också en bostadsrättsbostad eller delägarbostad ska betraktas som sådan bostadsegendom som avses i punkten.
Momentets 2 punkt innehåller en definition av bostadskredit. Definitionen avviker i två viktiga avseenden från den nuvarande definitionen av bostadskredit i 7 kap. 7 § 4 punkten. Definitionen behöver ändras för att artikel 3.1 b i direktivet ska kunna genomföras. Genom definitionen genomförs också artikel 4.2 och 4.3 i direktivet.
För det första ska en kredit betraktas som bostadskredit som en näringsidkare, dvs. kreditgivaren, lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang för förvärv av bostadsegendom. Det nya är att det i sådana fall är fråga om bostadskrediter oberoende av om det är det objekt som förvärvas eller annan bostadsegendom som ställs som säkerhet för krediten. Det väsentliga är att syftet med krediten är att förvärva bostadsegendom eller att bevara äganderätten till den. Det kan vara fråga om att bevara äganderätten t.ex. när äkta makar skiljer sig och den part som äger bostaden på grund av skyldigheten att betala utjämning blir tvungen att ta lån för att bevara sin äganderätt till bostaden. Också lån som tas för att betala bort ett lån till bolaget ska betraktas som en sådan bostadskredit som avses i punkten. En annan central skillnad jämfört med den nuvarande definitionen av bostadskredit är att krediter som lämnas för renovering av en bostadslägenhet, en bostadsfastighet eller ett bostadshus inte betraktas som bostadskrediter.
Momentets 3 punkt innehåller en definition av konsumentkredit med en bostad som säkerhet. Genom punkten genomförs artikel 3.1 a och delvis artikel 4.2 och 4.3 i direktivet. Det väsentliga i definitionen är att sådana andelar i en sammanslutning som ger rätt att besitta en bostadslägenhet, bostadsfastigheter eller nyttjanderätten till en fastighet ställs som säkerhet för krediten, men att kreditgivaren lämnar eller utfäster sig att lämna krediten för något annat ändamål än för förvärv av ett sådant objekt eller för bevarande av äganderätten till det. Om annan fast egendom ställs som säkerhet för krediten, såsom en skogsfastighet, eller en affärslägenhet, betraktas krediten inte som en konsumentkredit med en bostad som säkerhet. På krediten tillämpas då bestämmelserna i 7 kap., förutsatt att det är fråga om kredit som en näringsidkare lämnar en konsument.
Momentets 4 punkt innehåller en definition av kredit i utländsk valuta. Genom punkten genomförs artikel 4.28 i direktivet. Det är fråga om en kredit i utländsk valuta i synnerhet när krediten lämnas eller utlovas bli lämnad i någon annan valuta än valutan i den EU- eller EES-stat där konsumenten är bosatt. En kredit ska betraktas som kredit i utländsk valuta t.ex. om en i Finland bosatt konsument tar en kredit i svenska kronor. Detsamma gäller om en i Sverige bosatt konsument tar en kredit i euro. Så är fallet också om krediten lämnas av en finländsk kreditgivare. Det avgörande är var konsumenten är bosatt vid den tidpunkt då krediten lämnas.
För det andra är det enligt definitionen fråga om kredit i utländsk valuta när valutan lämnas i någon annan valuta än valutan i den stat där konsumenten får sin utkomst eller där han eller hon har de tillgångar från vilka krediten ska återbetalas. Som kredit i utländsk valuta anses således t.ex. en sådan kredit som en i Finland bosatt konsument tar i euro om han eller hon får sin utkomst i svenska kronor. Avgörande vid bedömningen är i vilken valuta konsumenten får merparten av den utkomst på vilken bedömningen av konsumentens kreditvärdighet baserar sig eller på motsvarande sätt i vilken valuta konsumenten får merparten av de tillgångar från vars försäljningsintäkter krediten på basis av kreditvärdighetsbedömningen ska återbetalas.
För klarhetens skull är det skäl att konstatera att krediten efter den tidpunkt då den lämnats inte kan ändras till en kredit i utländsk valuta t.ex. av den anledningen att konsumentens bosätter sig i en annan stat.
Momentets 5 punkt innehåller en definition av rådgivningstjänster. Genom punkten genomförs artikel 4.21 i direktivet. Det väsentliga i definitionen är att konsumenten tillhandahålls en personligt anpassad rekommendation för att kunna välja kreditavtal. Med rådgivningstjänster avses däremot inte sådana åtgärder som kan anses sedvanliga, såsom presentation av kreditgivarens produkter, kartläggning av kundernas behov, marknadsföring eller uppfyllande av i lag angivna informationsskyldigheter eller en utredningsskyldighet.
Momentets 6 punkt innehåller en definition av kreditförmedlare. Genom punkten genomförs artikel 4.5 i direktivet. Definitionen motsvarar den som finns i 7 kap. 7 § 6 punkten, men gäller endast förmedlare av bostadskrediter och konsumentkrediter med en bostad som säkerhet. Som kreditförmedlare betraktas inte en person som endast introducerar en konsument för en kreditgivare eller kreditförmedlare, såsom en fastighetsförmedlare som ger dem som överväger ett bostadsköp kontaktinformation till ett visst kreditinstitut för att de ska få ett kreditanbud.
Momentets 7 punkt innehåller en definition av personal. Med personal avses var och en som är anställd hos en kreditgivare eller kreditförmedlare eller på annat sätt agerar för dennes räkning och som deltar i lämnande eller förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Definitionen omfattar dessutom personer som direkt leder och övervakar de förstnämnda. Genom punkten genomförs delvis artikel 4.11 i direktivet.
I 8 punkten definieras lämnande av information i varaktig form. Definitionen baserar sig med stöd av den hänvisningsbestämmelse som ingår i artikel 4.18 på artikel 3 m i konsumentkreditdirektivet. Definitionen motsvarar definitionen i 7 kap. 7 § 7 punkten.
Genom 2 mom. genomförs artikel 4.13 i direktivet. Definitionen av kreditkostnader i momentet är vidare än motsvarande definition i 7 kap. 6 §.
Kreditkostnaderna ska i fortsättningen också för bostadskrediternas del, till skillnad från 7 kap. 6 § 2 mom., inbegripa kostnader för den försäkring som krävs för att trygga säkerhetens värde. Enligt definitionen i direktivet ska kreditkostnader också inbegripa kostnaderna för egendomsvärdering, om en sådan värdering krävs för att kredit ska erhållas. Detta behöver dock inte nämnas separat i den nationella bestämmelsen, eftersom det då är fråga om en kostnad som tas ut på grund av kreditförhållandet. I enlighet med definitionen i direktivet ska registreringskostnader för överföring av äganderätt till fastighet däremot inte anses vara kreditkostnader. Inte heller sådana kostnader behöver nämnas separat i definitionen av kreditkostnader, eftersom det inte är fråga om kostnader som tas ut på grund av kreditförhållandet. I övrigt motsvarar definitionen av kreditkostnader den definition som finns i gällande 7 kap. 6 §.
Definitionen av effektiv ränta i 3 mom. motsvarar definitionen i 7 kap. 6 § 3 mom. Definitionen baserar sig på artikel 4.15 i direktivet.
Bestämmelser om hur den effektiva räntan beräknas och om de antaganden som ska användas vid beräkningen utfärdas genom förordning av justitieministeriet, och momentet ska därför innehålla ett bemyndigande om detta.
Informationsskyldighet
4 §.Allmän informationsskyldighet. Paragrafen är ny. Genom den genomförs artikel 13.1 i direktivet. I paragrafen föreskrivs det om den information som kreditgivare och ombud för kreditgivare ska tillhandahålla om de krediter de erbjuder. Informationen ska tillhandahållas på papper t.ex. i kreditgivarens verksamhetsställe eller i elektronisk form, t.ex. på kreditgivarens webbplats.
Informationen ska vara tydlig och övergripande. Informationen ska innehålla åtminstone de omständigheter som nämns i paragrafen, men vid behov också andra väsentliga omständigheter för att ge en korrekt allmän bild av de krediter som erbjuds.
Information som ska tillhandahållas är bl.a. kreditgivarens eller kreditförmedlarens namn och besöksadress, ändamålet med krediten, de former av säkerhet som kreditgivaren godkänner och kreditavtalets löptid. När det gäller att informera om besöksadress är det tillräcklig att det t.ex. på kreditgivarens webbplats finns en förteckning över dennes kontor. Informationsskyldigheten gäller också typer av tillgänglig kreditränta, vilka konsekvenser en kredit i utländsk valuta har för konsumenten, kompletterande tjänster, alternativ för återbetalning av krediten och följderna av avtalsbrott. I fråga om krediter i utländsk valuta ska det ges information om vilka risker valutakursfluktuationer medför för konsumenten. Information ska också ges om ett representativt exempel på kreditbeloppet eller kreditgränsen, kreditkostnaderna, det sammanlagda beloppet av den kredit och de kreditkostnader som konsumenten ska betala och den effektiva räntan samt information om eventuella ytterligare kostnader som inte ingår i kreditkostnaderna och som konsumenten ska betala i samband med ett kreditavtal.
För klarhetens skull är det skäl att nämna att det självfallet är möjligt att komma överens med den enskilde konsumenten om de omständigheter som nämns i den allmänna informationen. Kreditavtalets löptid, lånemarginalen samt behovet av egendomsvärdering är t.ex. typiska omständigheter som varierar från kund till kund.
Genom paragrafen kompletteras de informationsskyldigheter som finns angivna någon annanstans i lag. Sådana informationsskyldigheter finns bl.a. i 177 § i informationssamhällsbalken (917/2014).
5 §.Information som ska lämnas i reklam för bostadskrediter. I paragrafen föreskrivs det om vilken information som ska lämnas i reklam för bostadskrediter. Till skillnad från artikel 11 i direktivet gäller paragrafen endast bostadskrediter. På information som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter med en bostad som säkerhet tillämpas 7 kap. 8 § på basis av den hänvisningsbestämmelse som ingår i 7 a kap. 9 §.
I 1 mom. föreskrivs det om vilken information som ska lämnas i reklam när räntan för krediten eller någon annan sifferuppgift som beskriver kostnaderna för krediten, såsom behandlings- eller expeditionskostnaderna för krediten, eller någon annan information om villkoren i kreditavtalet, t.ex. kredittiden, framgår av reklamen. Genom momentet genomförs artikel 11.1 och 11.2 i direktivet. Informationsskyldigheten enligt momentet är dock mer omfattande än vad som förutsätts i direktivet, eftersom informationsskyldigheten enligt artikel 11.1 endast gäller sådan reklam där räntesatsen eller andra sifferuppgifter om kreditkostnaderna anges. Enligt det föreslagna momentet ska informationsskyldigheten också gälla reklam av vilken annan information om villkoren i kreditavtalet framgår. Detta motsvarar således bestämmelsen i 7 kap. 8 § 1 mom., som gäller andra konsumentkrediter. En redogörelse för orsakerna till att tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas ges i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
Om någon av ovannämnda omständigheter framgår av reklamen, ska också den effektiva räntan uppges i reklamen. Också kreditgivarens eller en eventuell kreditförmedlares namn ska framgå av reklamen, liksom vid behov ett omnämnande av säkerhet som krävs för kreditavtalet, krediträntan och övriga kreditkostnader samt kreditbeloppet eller kreditgränsen. Också kreditavtalets löptid ska nämnas, dvs. om det är fråga om ett kreditavtal som gäller för viss tid eller tills vidare, samt hur lång den eventuella fristen är. Nämnas ska dessutom amorteringars storlek och antal, kreditbeloppet och kreditkostnaderna sammanlagt samt vid behov en varning om att valutakursfluktuationer kan komma att påverka det belopp som ska betalas av konsumenten.
Enligt 2 mom. ska den effektiva räntan och den övriga information som avses i 1 mom. ges på ett klart, koncist och väl synligt sätt med hjälp av ett representativt exempel. En redogörelse för vad kravet på klarhet, koncishet och synlighet innebär ges ovan i samband med 7 kap. 8 § 2 mom. Finansinspektionen ska utfärda närmare föreskrifter om kriterierna för hur ett representativt exempel ställs upp. Exemplet ska beskriva typiska bostadskrediter på marknaden. Om kreditgivaren inte alls erbjuder sådan kredit, ska exemplet vara representativt i förhållande till de krediter som kreditgivaren i fråga erbjuder. I momentet sägs det vidare att den effektiva räntan i reklam ska anges minst lika synligt som de övriga siffror som beskriver kreditkostnaderna. Genom momentet genomförs artikel 11.2, 11.3 och 11.5 i direktivet.
Enligt 3 mom. ska konsumenten tillsammans med den effektiva räntan informeras om skyldigheten att ingå ett avtal om försäkring eller om någon annan kompletterande tjänst, om ingående av ett sådant avtal är en förutsättning för att få krediten på de villkor som anges i reklamen, men kostnaderna för den kompletterande tjänsten inte kan bestämmas på förhand och således inte kan beaktas när den effektiva räntan räknas ut. En motsvarande skyldighet ingår i 7 kap. 8 § 3 mom. Genom momentet genomförs artikel 11.4 i direktivet.
6 §.Information som ska lämnas innan ett bostadskreditavtal ingås. I 1 mom. finns bestämmelser om vilken information som ska lämnas innan ett bostadskreditavtal ingås. I likhet med 5 § ska paragrafen inte gälla konsumentkrediter med en bostad som säkerhet, utan bestämmelser om skyldigheten att lämna förhandsinformation i fråga om dem finns i 9 §.
Kreditgivaren och kreditförmedlaren ska ge konsumenten information om de omständigheter som nämns i momentet utan ogrundat dröjsmål efter det att konsumenten har gett uppgifter om sina förväntningar och behov när det gäller krediten samt om sina ekonomiska förhållanden och i god tid innan ett bostadskreditavtal ingås. Det är inte fråga om vilken information som helst som konsumenten ger om sina förhållanden, utan bestämmelsen har en koppling till 12 § som gäller kreditgivarens begäran om uppgifter från konsumenten för att kunna bedöma dennes kreditvärdighet. Avsikten är att konsumentens personliga förhållanden samt förväntningar och behov ska beaktas i den förhandsinformation som ges, till skillnad från den allmänna information som ska hållas tillgänglig med stöd av 4 §.
Förhandsinformationen ska lämnas i varaktig form på ESIS-blanketten. En definition av lämnande av information i varaktig form ges i 3 § 1 mom. 8 punkten.
I momentet konstateras det dessutom för klarhetens skull att om bestämmelser om informationsskyldighet finns också någon annanstans i lag, ska kreditgivaren lämna också den information som förutsätts i dessa andra lagar till konsumenten. Beroende på fallet kan t.ex. bestämmelserna om distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument i 6 a kap. i konsumentskyddslagen och bestämmelserna i 177 § i informationssamhällsbalken bli tillämpliga.
Avsikten är att utfärda närmare bestämmelser om förhandsinformationen och ESIS-blanketten genom förordning av statsrådet, och paragrafens 2 mom. innehåller därför ett bemyndigande som gäller detta.
Genom paragrafen och den förordning som anknyter till den genomförs artikel 14.1 och 14.2 i direktivet.
7 §.Anbud om bostadskredit per telefon. Paragrafen innehåller bestämmelser om den minimiinformation som konsumenten ska ges vid anbud om bostadskredit per telefon. I likhet med den informationsskyldighet som anges i 5 och 6 § ska paragrafen inte gälla konsumentkrediter med en bostad som säkerhet, utan bestämmelser om skyldigheten att lämna förhandsinformation i fråga om dem finns i 9 §.
Med telefonförsäljning avses traditionell telefonförsäljning där kreditgivaren bjuder ut kredit muntligen, och alltså inte kommunikation t.ex. via sms. Bestämmelsen tillämpas oberoende av om det är konsumenten eller kreditgivaren som tar initiativ till kontakten och den tillämpas förutom vid distansförsäljning också när kredit bjuds ut per telefon, även om själva avtalet sist och slutligen ingås t.ex. i näringsidkarens lokaler. Om det är fråga om distansförsäljning, blir också bestämmelserna om förhandsinformation vid distansförsäljning i 6 a kap. tillämpliga.
Skyldigheterna att lämna information vid telefonförsäljning är mer begränsade än i andra fall. Enligt förslaget ska kreditgivaren och kreditförmedlaren vid telefonförsäljning ge konsumenten information om den typ av kredit som erbjuds, räntan och övriga kreditkostnader och återbetalningen av krediten. Närmare bestämmelser om förhandsinformationen utfärdas genom förordning av statsrådet.
Genom paragrafen och den förordning som anknyter till den genomförs artikel 14.10 i direktivet.
8 §.Avgiftsfrihet. Enligt paragrafen är det förbjudet att ta ut avgifter av konsumenten för lämnande av i kapitlet avsedd information. Utgångspunkten är även i övrigt att någon separat avgift inte får tas ut av konsumenten när näringsidkaren fullgör sin lagstadgade informationsskyldighet, men med tanke på rättssäkerheten anses det motiverat att artikel 8 om kostnadsfritt tillhandahållande av information genomförs med en uttrycklig bestämmelse.
9 §.Informationsskyldighet som gäller konsumentkrediter med bostad som säkerhet. I paragrafen föreskrivs det om informationsskyldighet som gäller konsumentkrediter med en bostad som säkerhet. På reklam för konsumentkrediter med en bostad som säkerhet tillämpas bestämmelserna i 7 kap. 8 § och på informationsskyldighet innan ett kreditavtal ingås bestämmelserna i 9—12 § i det kapitlet. Paragrafen baserar sig på den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 3.3 a i direktivet att tillämpa vissa bestämmelser om informationsskyldighet i konsumentkreditdirektivet på konsumentkrediter med en bostad som säkerhet. En redogörelse för orsakerna till att utnyttja medlemsstatsoptionen finns i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
Kreditgivaren och kreditförmedlaren ska dessutom vid lämnande av i 7 kap. 9 och 10 § avsedd information till konsumenten meddela huruvida kreditgivaren eller kreditförmedlaren tillhandahåller rådgivningstjänster. Genom bestämmelsen genomförs delvis artikel 22.1 i direktivet. Det bör dock observeras att en kreditgivare till följd av 4 § i lagförslag 2 inte har rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster.
Kreditgivarens skyldighet att handla ansvarsfullt vid lämnande av kredit
10 §.Förfaranden och uppgifter vid bedömningen av konsumenternas kreditvärdighet. I 1 mom. föreskrivs det om kreditgivarens skyldighet att bestämma utifrån vilka uppgifter konsumenternas kreditvärdighet bedöms samt vilka förfaranden som iakttas vid bedömningen. Med förfaranden som iakttas vid bedömningen av kreditvärdigheten avses förutom de konkreta åtgärder genom vilka konsumentens kreditvärdighet bedöms också de sätt genom vilka riktigheten hos de uppgifter som används vid bedömning av kreditvärdigheten säkerställs. Momentet baserar sig på artikel 18.2 i direktivet.
För klarhetens skull är det skäl att konstatera att det i bestämmelsen inte förutsätts att nämnda uppgifter hålls offentligt tillgängliga för kreditgivarens kunder. Uppgifterna och förfarandena kan innehålla omständigheter som bildar en del av kreditgivarens affärshemlighet.
Paragrafens 2 mom. gäller ersättning till den personal hos kreditgivaren som svarar för bedömning av kreditvärdigheten. Bestämmelserna i momentet tillämpas både på de personer som i praktiken svarar för bedömningen av enskilda konsumenters kreditvärdighet och på dem som bestämmer de uppgifter och förfaranden som avses i 1 mom.
Enligt momentet ska kreditgivarna när de utarbetar och tillämpar riktlinjer för ersättning till ovan nämnda personer se till att riktlinjerna förhindrar uppkomsten av intressekonflikter. I momentet nämns separat att beloppet av ersättningen till personalen inte får vara beroende av antalet eller andelen godkända kreditansökningar. Bestämmelserna i momentet kompletterar för kreditinstitutens del bestämmelserna i 8 kap. i kreditinstitutslagen. Genom momentet genomförs delvis artikel 7.3 b i direktivet.
I 3 mom. innehåller ytterligare kriterier när det gäller riktlinjerna för ersättning. Genom momentet genomförs artikel 7.3 i direktivet.
11 §.Skyldighet att bedöma en konsuments kreditvärdighet. Paragrafen innehåller bestämmelser om bedömning av en konsuments kreditvärdighet. Enligt 1 mom. ska kreditgivaren innan ett kreditavtal ingås noggrant bedöma en konsuments kreditvärdighet. Bedömningen av kreditvärdigheten ska grundas på behövliga, tillräckliga och proportionella uppgifter om konsumentens inkomster och utgifter samt övriga ekonomiska förhållanden. I fråga om principerna motsvarar momentet 7 kap. 14 §, som gäller andra konsumentkrediter, men är mer detaljerat. Genom momentet genomförs artikel 18.1 och artikel 20.1 i direktivet.
Alla behövliga och betydelsefulla faktorer som kan inverka på konsumentens förmåga att återbetala krediten under kredittiden ska beaktas i bedömningen av kreditvärdigheten. Enbart kontroll av kreditupplysningarna är inte nog för att bedöma konsumentens kreditvärdighet, utan kreditgivaren bör inhämta också andra uppgifter om konsumentens ekonomiska ställning av konsumenten själv och från andra tillgängliga ändamålsenliga interna eller externa källor. Uppgifter som behövs för att bedöma konsumentens kreditvärdighet är t.ex. konsumentens inkomster, förmögenhet, utgifter, skulder och eventuella borgensansvar. För utredande av betalningsmånen bör också en eventuell höjning av ränteutgifterna för krediten beaktas. Likaså bör omständigheter som påverkar inkomsternas kontinuitet, såsom anställnings- eller tjänsteförhållandets karaktär, beaktas. Ju större lån det är fråga om, desto utförligare utredningar krävs. Uppgifterna bör samtidigt vara proportionella, dvs. de uppgifter som används för att bedöma kreditvärdigheten får inte vara oproportionellt omfattande i förhållande till det som eftersträvas. Uppgifterna ska också vara sådana att kreditgivaren enligt bestämmelserna om skydd av personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter.
De uppgifter som används ska vara tillförlitliga och kreditgivaren ska därför på behörigt sätt kontrollera att uppgifterna är korrekta. Exempelvis för att kontrollera uppgifterna om konsumentens inkomster ska konsumenten beroende på situationen uppmanas att lämna in t.ex. lönebesked eller pensionsbesked, eller i fråga om jordbrukare det senaste beskattningsbeslutet inklusive specifikationsdelen. Det är alltså inte nog att konsumenten endast i låneansökan ombeds att t.ex. med sin underskrift intyga att de givna inkomstuppgifterna är korrekta. Kreditgivaren ska bedöma om de uppgifter som konsumenten lämnat om sina utgifter är korrekta t.ex. genom att jämföra dem med de genomsnittliga levnadskostnaderna för liknande konsumenter. Vid behov kan kreditgivaren också kräva kunderna på ytterligare utredningar och dokumentation för att säkerställa att de givna uppgifterna om utgifter håller streck.
Kreditgivaren ska på basis av ovan avsedda uppgifter, vars riktighet har kontrollerats på behörigt sätt, bedöma huruvida konsumenten förmår fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet. Såsom konstateras i artikel 18.3 i direktivet får kreditprövningen till övervägande del inte grunda sig på att värdet på den egendom som ställs som säkerhet för krediten överstiger kreditbeloppet eller antagandet att värdet kommer att överstiga kreditbeloppet i framtiden. Ett undantag utgör de situationer då konsumentens avsikt från början varit att skulden efter kredittidens utgång betalas med den köpesumma som försäljningen av egendomen inbringar, och inte på normalt sätt med inkomster under kreditförhållandets gång.
Paragrafens 2 mom. gäller situationer då kreditbeloppet eller kreditgränsen höjs i ett senare skede. Enligt momentet är kreditgivaren då skyldig att försäkra sig om att informationen om konsumenten är aktuell. Om höjningen är betydande, ska konsumentens kreditvärdighet bedömas på nytt innan avtal ingås om höjningen. Bestämmelsen baserar sig på artikel 18.6 i direktivet och motsvarar 7 kap. 14 § 2 mom.
I 3 mom. föreskrivs det om kreditgivarens skyldighet att bevara uppgifterna om de åtgärder som gäller bedömningen av konsumentens kreditvärdighet. Uppgifterna ska bevaras i fem år från det att krediten i sin helhet har förfallit till betalning. Om oenighet uppstår kring ett kreditavtal, ska uppgifterna dock bevaras till dess parterna har kommit överens om saken eller ärendet har avgjorts. Bevaringen kan ske antingen på papper eller i elektronisk form i kreditgivarens datasystem. Bestämmelsen baserar sig på artikel 18.2 i direktivet, men på grund av rättssäkerheten anses det befogat att föreskriva också om hur länge uppgifterna ska bevaras. Bevaringstiden motsvarar den tid som föreskrivs i 7 kap. 16 § i fråga om identitetskontroll.
12 §.Begäran om uppgifter från konsumenterna. I paragrafen föreskrivs det om uppgifter som konsumenterna ombeds lämna för bedömningen av kreditvärdigheten. Enligt den första meningen i 1 mom. ska kreditgivaren meddela konsumenten vilka uppgifter denne ska lämna kreditgivaren för bedömning av kreditvärdigheten samt inom vilken tid uppgifterna ska lämnas. Kreditgivaren ska specificera de uppgifter som behövs klart och koncist. Kreditgivaren kan behöva be också om intyg och andra handlingar för att säkerställa att uppgifterna är korrekta. Såsom även i övrigt vid bedömningen av kreditvärdigheten ska begäran om uppgifter vara proportionell och begränsas till vad som behövs för att en korrekt bedömning av kreditvärdigheten ska kunna göras. Kreditgivaren har möjlighet att be om ytterligare utredningar av konsumenten om kreditgivaren på basis av de uppgifter konsumenten lämnat inte kan göra bedömningen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 20.3 i direktivet.
Enligt den andra meningen i momentet ska konsumenten i samband med begäran om uppgifterna upplysas om att underlåtelse att lämna uppgifterna kan leda till att kredit inte beviljas. Om begäran om uppgifter görs av en kreditförmedlare i stället för av en kreditgivare, ska detta nämnas. Varningen kan ges konsumenten också i standardiserad form. Genom bestämmelsen genomförs artikel 20.4 i direktivet.
Enligt 2 mom. ska kreditförmedlaren lämna uppgifterna från konsumenten till kreditgivaren på behörigt sätt, om konsumenten har lämnat de uppgifter som avses i 1 mom. till kreditförmedlaren. Genom momentet genomförs artikel 20.2 i direktivet.
13 §.Former av säkerhet och värdering av egendom som godtas som säkerhet. I paragrafen föreskrivs det om omständigheter som gäller säkerhet för krediter. Bestämmelserna i paragrafen kompletterar i fråga om principerna vad som krävts av kreditinstitut redan tidigare i lagstiftningen om kreditinstitutens riskhantering och i de föreskrifter och anvisningar som Finansinspektionen utfärdat med stöd av den (Standard 4.4a, Hantering av kreditrisker, i synnerhet punkt 28).
Enligt 1 mom. ska kreditgivaren ange vilka former av säkerhet som denne godtar som säkerhet för ett kreditavtal. Kreditgivaren ska ange huruvida den utöver realsäkerhet också godtar personsäkerhet och vilken slags egendom den godtar som realsäkerhet.
Paragrafens 2 mom. gäller dem som värderar egendom samt värderingsstandarder. Genom det genomförs delvis artikel 19.1 och 19.2 i direktivet. Enligt momentet är kreditgivaren för det första skyldig att säkerställa att den som värderar bostadsegendom som ställs som säkerhet för ett kreditavtal är tillräckligt oberoende av kreditgivningsprocessen. En värderare ska inte anses tillräckligt oberoende, om han eller hon inte bara värderar den egendom som ställs som säkerhet utan också ensam fattar beslut om lämnande av kredit.
I momentet förutsätts dessutom att tillförlitliga standardbaserade värderingsmetoder används vid värderingen. Bestämmelsen förutsätter inte att standarderna ska finnas offentligt tillgängliga för konsumenterna. För att anses tillförlitliga bör standardbaserade värderingsmetoder vara utformade med beaktande av internationellt erkända värderingsstandarder. Som sådana internationellt erkända standarder anses enligt skäl 26 i ingressen särskilt dem som utvecklats av International Valuation Standards Committee, European Group of Valuers' Associations eller Royal Institution of C¬hartered Surveyors.
I 3 mom. föreskrivs det om bevaring av värderingen. Momentet baserar sig på artikel 19.2, men av rättssäkerhetsskäl föreslås det bestämmelser också om bevaringstiden. Värderingen ska bevaras i fem år från det att krediten i sin helhet har förfallit till betalning. Om oenighet uppstår kring ett kreditavtal, ska värderingen dock bevaras till dess parterna har kommit överens om saken eller ärendet har avgjorts. Värderingen kan bevaras antingen på papper eller i elektronisk form i kreditgivarens datasystem. Bevaringstiden motsvarar tiden för bevaring av uppgifter om bedömning av kreditupplysningar i 11 §. Såväl resultatet av värderingen som grunderna för värderingen och uppgift om värderaren ska bevaras.
Ingående av kreditavtal
14 §.Anbud om kredit. Paragrafen innehåller bestämmelser om anbud om kredit. Genom den genomförs artikel 14.3 och 14.11 i direktivet. Om en kreditgivare gör ett anbud, ska det enligt 1 mom. göras i varaktig form. Till skillnad från artikel 14.3 nämns det inte uttryckligen i momentet att kravet på varaktig form gäller de situationer då anbudet är bindande för kreditgivaren. Utgångspunkten enligt lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929) är att ett anbud är bindande för den som avgivit anbudet, och därför behöver anbudets bindande natur inte uttryckligen nämnas i momentet. Bestämmelsen gäller således inte t.ex. lämnande av preliminära, icke-bindande uppgifter om de erbjudna kreditvillkoren till kunden. Bestämmelsen gäller inte heller fall då konsumenten lämnar kreditgivaren ett anbud om ingående av avtal.
Anbudet ska enligt momentet innehålla alla villkor som gäller kreditavtalet. Ett kreditanbud tillsammans med villkoren motsvarar i sak ett utkast till kreditavtal och det finns därför inget behov att separat genomföra artikel 14.11, enligt vilken konsumenten ska erbjudas en kopia av utkastet till kreditavtal i samband med att ett anbud som är bindande för kreditgivaren lämnas.
Enligt 2 mom. ska anbudet åtföljas av ESIS-blanketten, om inte konsumenten har fått blanketten redan tidigare eller om anbudet till innehållet avviker från vad som tidigare angetts på blanketten.
15 §.Kreditavtal. Bestämmelser om ingående av kreditavtal baserar sig till största delen inte på direktivet utan utgör nationell reglering. Paragrafen motsvarar till innehållet 7 kap. 17 §.
Enligt 1 mom. ska ett kreditavtal ingås skriftligen och konsumenten ska få ett exemplar av avtalet. För klarhetens skull nämns det särskilt i momentet att ett avtal får ingås också på elektronisk väg på ett sådant sätt att konsumenten kan bevara och återge avtalet i oförändrad form.
I 2 mom. föreskrivs det om den information som ska nämnas i kreditavtalet. Sådan är utöver de uppgifter som ska ges innan avtalet ingås bl.a. uppgifter om parterna i kreditavtalet, uppgifter om de risker som är förenade med krediter i utländsk valuta och vilka möjligheter konsumenten har att begränsa dem, uppgifter om villkoren för utövandet av ångerrätten, uppgifter om uppsägning eller annan avslutning av kreditavtalet samt om rättsmedel och tillsynsmyndighet. Dessutom ska alla avtalsvillkor nämnas i kreditavtalet. Genom bestämmelsen om krediter i utländsk valuta genomförs delvis artikel 23.6 i direktivet.
Paragrafens 3 mom. innehåller ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om den information som avtalet ska innehålla genom förordning av statsrådet.
Enligt 4 mom. får sådan ränta och sådana avgifter som inte har överenskommits i kreditavtalet inte tas ut av konsumenten med anledning av kreditförhållandet.
16 §.Avslag på ansökan om kredit. Enligt 1 mom. ska en konsument som ansökt om kredit underrättas om ett avslag på kreditansökan utan dröjsmål. Genom paragrafen genomförs artikel 18.5 c i direktivet. För att öka öppenheten i kreditgivningsprocessen föreslås det i momentet också att konsumenten på begäran ska underrättas om grunden för avslaget skriftligen. Denna skyldighet föreligger dock inte, om avslaget grundar sig på 26 § i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (503/2008).
Det förutsätts inte att kreditgivaren ger en detaljerad utredning om grunden för avslaget redan av den anledningen att det i grunden kan ingå information som gäller t.ex. en affärshemlighet. För att informationsskyldigheten ska fullgöras är det tillräckligt att konsumenten underrättas om den huvudsakliga orsaken eller de huvudsakliga orsakerna till att kreditansökan har avslagits. Meddelandet ska dock vara individuellt och informativt i den mån att orsaken till att konsumentens kreditansökan avslagits klart framgår av det.
I 2 mom. hänvisas det till kreditupplysningslagen, där det föreskrivs om uppgifter som ska lämnas, om avslaget grundar sig på personkreditsupplysningar ur kreditupplysningsregistret.
Utövande av ångerrätt
17 §.Ångerrätt. Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentens rätt att frånträda ett kreditavtal. Redan för närvarande har en konsument rätt att frånträda ett konsumentkreditavtal, men enligt 7 kap. 3 § 2 mom. gäller ångerrätten inte vid bostadskrediter, utom i sådana fall där bostadskrediterna bjuds ut genom distansförsäljning eller hemförsäljning. Ångerrätt enligt denna paragraf ska gälla såväl bostadskrediter som konsumentkrediter med en bostad som säkerhet.
Genom paragrafen genomförs artikel 14.6 där medlemsstaterna förutsätts ange en tidsperiod på minst sju dagar för konsumentens beslutsfattande. Denna tidsperiod kan antingen innebära en betänketid innan kreditavtalet ingås eller en period för utövande av ångerrätt efter det att kreditavtalet ingåtts eller en kombination av de båda alternativen. En redogörelse för orsakerna till valet av ångerrätt finns i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
Enligt 1 mom. har konsumenten rätt att frånträda ett kreditavtal inom 14 dagar räknat från det att avtalet ingicks eller från den senare tidpunkt då konsumenten fick ett exemplar av kreditavtalet med den information som förutsätts i lagen. Kreditgivaren ska underrättas om frånträdet i varaktig form, dvs. t.ex. per brev eller e-post. Konsumenten behöver inte ange skäl för att utöva ångerrätten. Om flera konsumenter är solidariskt ansvariga för krediten och en gäldenär utövar sin ångerrätt, frånträds kreditavtalet samtidigt i fråga om de övriga gäldenärerna.
I 2 mom. föreskrivs det om kreditgivarens rätt att kräva ersättning av konsumenten för frånträdelsen. Enligt momentet har kreditgivaren rätt att kräva räntan för krediten för den tid som konsumenten har kunnat förfoga över krediten. Dessutom har kreditgivaren rätt till ersättning av konsumenten för avgifter till myndigheterna, om de inte återbetalas vid frånträdelse. Andra avgifter, t.ex. utgifter för kontroll av kreditupplysningar, får inte tas ut av konsumenten vid frånträdelse. Om konsumenten inte på förhand har informerats om betalningsskyldigheten eller ränte- och avgiftsbeloppet eller, i det fall att räntan inte har kunnat meddelas på förhand, om grunderna för bestämmande av räntan, får inte ens ränta eller myndighetsavgifter tas ut av konsumenten.
Enligt 3 mom. ska konsumenten utan dröjsmål och senast inom 30 dagar från det att meddelandet om utövandet av ångerrätten avsändes, återlämna medel och betala eventuella ersättningar enligt 2 mom. Om konsumenten försummar sin återlämningsskyldighet, förfaller frånträdelsen och kreditavtalet fortsätter att gälla. Konsumenten får dock låta bli att fullgöra betalningsskyldigheten tills kreditgivaren har fullgjort sin motsvarande skyldighet, dvs. återlämnat konsumentens betalningar i samband med kreditavtalet, minskat med de betalningar som kreditgivaren får behålla enligt 2 mom. Om det har ställts säkerhet för den kredit som dras tillbaka, ska säkerheten återlämnas när konsumenten till kreditgivaren återlämnar de medel som konsumenten har tagit emot i enlighet med kreditavtalet.
18 §.Accessoriska avtal som inte är bindande. I bestämmelsen föreskrivs det om icke-bindande accessoriska avtal när en konsument frånträder ett kreditavtal. Bestämmelsen baserar sig inte på direktivet utan är nationell reglering. En motsvarande bestämmelse ingår i 7 kap. 21 §. Ofta är ett annat avtal som anknyter till ett kreditavtal, t.ex. en låneskyddsförsäkring, så starkt knutet till själva krediten att det inte skulle vara meningsfullt att hålla det i kraft när kreditavtalet frånträds. Enligt det föreslagna 1 mom. är konsumenten vid frånträdelse inte bunden av ett accessoriskt avtal, om kreditgivaren eller en tredje part tillhandahåller accessoriska tjänster på grundval av en överenskommelse eller andra arrangemang mellan den tredje parten och kreditgivaren. De accessoriska tjänster som avses i paragrafen kan vara tjänster som har erbjudits konsumenten som en del av ett samerbjudande tillsammans med krediten, eller på annat sätt i samband med krediten. Det bör för klarhetens skull nämnas att det med ett i paragrafen avsett annat avtal som anknyter till kreditavtalet inte avses förbindelser som gäller säkerhet för krediten och som förfaller sedan när krediten har återbetalats.
Även om ett accessoriskt avtal inte är bindande för konsumenten, är det dock möjligt att det skulle vara i konsumentens intresse att hålla ett annat avtal som anknyter till kreditavtalet i kraft trots att kreditavtalet frånträds. I 2 mom. föreskrivs det därför om konsumentens rätt att, om han eller hon så önskar, hålla det accessoriska avtalet i kraft trots att kreditavtalet frånträtts. Av rättssäkerhetsskäl måste konsumenten underrätta kreditgivaren om detta inom 30 dagar från det att meddelandet om utövandet av ångerrätten sändes. Om konsumenten önskar att det accessoriska avtalet ska fortsätta att gälla, kan det ha effekt på villkoren i det avtal som gäller de accessoriska tjänsterna, om dessa tjänster har bjudits ut som en del av ett samerbjudande. Som ett exempel kan nämnas ett bostadskreditavtal som ingåtts enligt ett samerbjudande och där den hemförsäkring som tecknats i samband med bostadskrediten förblir i kraft när konsumenten frånträder kreditavtalet, men eventuellt på andra villkor än om konsumenten inte hade frånträtt bostadskreditavtalet.
Betalning av kredit före förfallodagen
19 §.Konsumentens rätt att betala en konsumentkredit som har samband med bostadsegendom innan krediten förfaller till betalning. Paragrafen motsvarar 7 kap. 27 §. I 1 mom. föreskrivs det om konsumentens rätt att betala en konsumentkredit som har samband med bostadsegendom eller en del av krediten före förfallodagen. Momentet baserar sig på artikel 25.1 i direktivet.
I 2 mom. föreskrivs det om de kreditkostnader som ska dras av från kreditgivarens fordran och om kreditgivarens rätt att ta ut kostnaderna för uppläggningen av krediten. Momentet baserar sig på artikel 25.1 och 25.3 i direktivet.
20 §.Rätt till kompensation när det gäller bostadskrediter. Enligt paragrafen har kreditgivaren rätt till kompensation när konsumenten betalar en bostadskredit eller en del av en bostadskredit i förtid. Paragrafens 1 mom. motsvarar i övrigt den första meningen i gällande 7 kap. 29 § 1 mom., men för klarhetens skull konstateras det nu att kreditgivaren har rätt till kompensation också när konsumenten betalar en del av en bostadskredit i förtid.
Det nya är den andra meningen i momentet enligt vilken kreditgivaren efter att ha mottagit konsumentens begäran om återbetalning ska sända konsumenten en kalkyl i varaktig form med uppgift om beloppet av den kompensation som krävs och de grunder och antaganden som använts vid beräkningen. De grunder och antaganden som används ska vara rimliga och kunna motiveras. En kalkyl förutsätts redan för närvarande i Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar om metoder för beräkning av maximibeloppet av den ersättning som kan krävas ut för förtida återbetalning av ett bolån (Föreskrifter och anvisningar 4/2011). I och med bestämmelsen utvidgas skyldigheten att gälla också andra kreditgivare än kreditinstitut.
I 2 mom. föreskrivs det om kompensationens maximibelopp. Det bemyndigande för Finansinspektionen som ingår i paragrafen ersätter den bestämmelse som finns i gällande 7 kap. 29 §, med stöd av vilken Finansinspektionen har utfärdat ovan nämnda Föreskrifter och anvisningar 4/2011.
Genom paragrafen och de föreskrifter av Finansinspektionen som anknyter till den genomförs artikel 25.3 och 25.4 i direktivet.
21 §.Rätt till kompensation vid konsumentkrediter med bostad som säkerhet. I paragrafen föreskrivs det om på vilka villkor kreditgivaren har rätt att få kompensation när konsumenten i förtid återbetalar en konsumentkredit med en bostad som säkerhet. Det föreskrivs också om hur stor kompensationen kan vara som mest. Bestämmelsen baserar sig på artikel 25.3 i direktivet och motsvarar i sak 7 kap. 28 §.
Enligt 1 mom. har kreditgivaren rätt till kompensation vid förtida återbetalning av krediten, om räntan på krediten är en fast ränta, dvs. om räntan för krediten inte har bundits till referensränta. Om räntan för krediten är fast en del av tiden och bunden till referensränta en del av tiden, har kreditgivaren rätt till kompensation vid förtida återbetalning endast i det fall att krediten återbetalas i förtid under den tid för vilken det avtalats om en fast ränta.
Enligt 2 mom. får beloppet av kompensationen till kreditgivaren inte överstiga en procent av det kreditbelopp som återbetalats i förtid, om krediten återbetalas när det återstår minst ett år tills kreditavtalet löper ut. Om det däremot återstår mindre än ett år tills kreditavtalet löper ut, får kompensationen vara en halv procent av det återbetalda kreditbeloppet. Kompensationen får dock inte överstiga räntan för tiden mellan den förtida återbetalningen och den tidpunkt då kreditavtalet upphör att gälla.
I 3 mom. föreskrivs det om de situationer då rätt till kompensation inte föreligger ens när räntan för krediten är fast. Kompensation får för det första inte krävas ut när det av krediten har betalats högst 10 000 euro i förtid under det senaste året. Huruvida tröskelvärdet överskrids bedöms ett år tillbaka från den förtida återbetalningen, och om de förtida betalningarna under denna tid överstiger 10 000 euro har kreditgivaren rätt att ta ut kompensation för den del som överskrider tröskelvärdet. Kompensation får inte heller utkrävas när återbetalningen sker med stöd av en låneskyddsförsäkring eller den kredit som återbetalas grundar sig på ett kreditavtal som är knutet till ett brukskonto.
Krediter i utländsk valuta
22 §.Begränsning av valutakursriskerna. Syftet med paragrafen är att skydda konsumenten för de risker som är förenade med krediter i utländsk valuta och som förorsakas av valutakursfluktuationer. Krediter i utländsk valuta definieras i 3 § 1 mom. 4 punkten. Genom paragrafen genomförs artikel 23.1 i direktivet.
Enligt 1 mom. ska en kreditgivare i god tid innan ett kreditavtal ingås varna konsumenten för de risker som är förenade med krediten samt informera om tillgängliga arrangemang för att begränsa den risk som förorsakas av valutakursfluktuationer. Sådana arrangemang är t.ex. att konsumenten har rätt att när som helst få kreditavtalet konverterat till euro, få en försäkring för att skydda sig mot valutakursrisker eller ett valutaskydd som gäller krediten. Denna information kan ges t.ex. på ESIS-blanketten. I fråga om försäkringar och andra motsvarande produkter räcker det att konsumenten informeras om de alternativ som står till buds. I bestämmelsen förutsätts det inte att kreditgivaren eller dennes samarbetspart ska erbjuda dessa försäkringar eller andra produkter genom vilka konsumenten kan skydda sig mot valutakursrisker.
Enligt 2 mom. har konsumenten rätt att när som helst få sitt kreditavtal konverterat till euro, om krediten erbjuds i någon annan valuta än euro. Konverteringen ska då ske enligt den officiella valutakursen den dag som utgör den tredje bankdagen från det att konsumentens meddelande om konvertering har anlänt till kreditgivaren. Som officiell valutakurs betraktas de av Europeiska centralbanken fastställda valutakurser som Finlands Bank dagligen publicerar på sin webbplats.
23 §.Informationsskyldigheten under löptiden av ett avtal om kredit i utländsk valuta. Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditgivarens informationsskyldighet medan ett avtal om kredit i utländsk valuta gäller. Om det återstående kreditbeloppet eller amorteringarnas storlek avviker med mer än 20 procent från vad det skulle vara om man tillämpade den valutakurs som gällde vid ingåendet av kreditavtalet, ska kreditgivaren enligt förslaget utan dröjsmål underrätta konsumenten om detta. Efter det ska konsumenten regelbundet underrättas om en avvikelse så länge den är större än 20 procent. För att kravet på regelbundenhet ska uppfyllas, är det nog att konsumenten får ett meddelande en gång per år. Om krediten lämnas i någon annan valuta än valutan i den stat där konsumenten är bosatt, görs det en jämförelse mellan valutan i den stat där konsumenten är bosatt och den valuta i vilken krediten har lämnats. Om konsumenten får sin utkomst i en annan valuta än den i vilken krediten har lämnats, görs jämförelsen mellan den valuta i vilken krediten har lämnats och den valuta i vilken konsumenten får sin utkomst och från vilken krediten enligt de uppgifter som legat till grund för värderingen av kreditvärdigheten ska återbetalas.
Meddelandet ska ges i varaktig form. Meddelandet ska innehålla uppgift om att konsumenten har rätt att få kreditavtalet konverterat till en annan valuta, om villkoren för en konvertering samt om eventuella övriga arrangemang som begränsar de risker som förorsakas av valutakursfluktuationer. Genom paragrafen genomförs artikel 23.4 i direktivet.
Vissa skyldigheter för kreditförmedlare
24 §.Informationsskyldigheten innan kredit förmedlas. I paragrafen anges kreditförmedlarens informationsskyldigheter.
I 1 mom. föreskrivs det om de uppgifter som kreditförmedlaren ska lämna konsumenten i god tid och i varaktig form innan konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom förmedlas. Uppgifter som ska lämnas är bl.a. kreditförmedlarens namn och besöksadress samt det register som förmedlaren är införd i. Konsumenten ska informeras om huruvida förmedlaren är ombud för en eller flera kreditgivare och, i så fall, namnet på de kreditgivare för vars räkning förmedlaren agerar. Konsumenten ska också få veta vad förmedlingstjänsten innehåller, om förmedlaren inte är ombud för en kreditgivare. Det ska också anges huruvida kreditförmedlaren tillhandahåller rådgivningstjänster. Dessutom ska kreditförmedlaren lämna konsumenten information om de avgifter som tas ut för kreditförmedlingen, om förfaranden genom vilka konsumenten eller någon annan kan anföra klagomål mot förmedlarens verksamhet eller föra ärendet till ett tvistlösningsorgan utanför domstol för behandling, samt förekomsten av och beloppet av provision eller andra incitament som kreditgivaren eller tredje parter betalar till förmedlaren i samband med kreditavtalet. Syftet med den informationsskyldighet som gäller provision och andra incitament är att säkerställa öppenhet och förhindra missbruk som beror på eventuella intressekonflikter. Genom momentet genomförs delvis artikel 15.1 i direktivet.
I 2 mom. finns det bestämmelser om hur de provisioner eller incitament som betalas till kreditförmedlaren ska uppges. Kreditförmedlaren ska underrätta konsumenten, om beloppen av de provisioner eller incitament som betalas förmedlaren varierar beroende på vilken kreditgivare konsumenten ingår ett kreditavtal med. Konsumenten ska också underrättas om möjligheten att på begäran få ytterligare information om hur beloppen av de provisioner och incitament som betalas förmedlaren varierar i fråga om de olika kreditavtal som erbjudits konsumenten. Genom momentet genomförs artikel 15.2 i direktivet. Eftersom en oberoende kreditförmedlare enligt 25 § inte får ta emot ersättning för kreditförmedlingen av någon annan än konsumenten, gäller momentet i praktiken inte sådana här kreditförmedlare. Bestämmelsen i momentet har i praktiken ingen betydelse heller i fråga om en kreditförmedlare som är ombud för en enda kreditgivare, eftersom den provision eller det andra incitament kreditförmedlaren får inte då kan variera på det sätt som avses i momentet.
Enligt 3 mom. ska en kreditförmedlare vid lämnande av uppgifterna också meddela huruvida incitament eller provisioner som eventuellt betalas förmedlaren beaktas när den avgift som tas ut av konsumenten bestäms. Genom momentet genomförs artikel 15.3 i direktivet.
25 §.Oberoende kreditförmedlare. Enligt paragrafen får en kreditförmedlare uppge sig vara oberoende kreditförmedlare endast i det fall att kreditförmedlaren förmedlar ett tillräckligt stort antal kreditavtal som bjuds ut på marknaden. Det ska alltså vara fråga om ett med beaktande av konsumentens behov och personliga förhållanden representativt urval av de kreditavtal som bjuds ut på marknaden. För att detta krav ska uppfyllas är det inte nog att kreditförmedlaren förmedlar krediter som bjuds ut av endast en kreditgivare eller koncern. Ett ytterligare krav för att vara oberoende kreditförmedlare är att denne inte tar emot ersättning för kreditförmedlingen av någon annan än konsumenten. Genom momentet genomförs artikel 15.1 c och delvis 22.4.
26 §.Avgift som konsumenten ska betala för kreditförmedlingen. I 1 mom. föreskrivs det om kreditförmedlarens rätt att ta ut avgift för kreditförmedlingen av konsumenten. En förutsättning för att ta ut avgift är att konsumenten har informerats om avgiften på det sätt som förutsätts i lagen och att överenskommelse om detta har träffats med konsumenten i varaktig form. Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 49 § 2 mom.
Enligt 2 mom. ska kreditförmedlaren för beräkning av den effektiva räntan meddela kreditgivaren beloppet av den avgift som förmedlaren tar ut av konsumenten. Genom momentet genomförs artikel 15.4 i direktivet.
27 §.Beaktande av konsumentens förhållanden. Enligt paragrafen ska kreditförmedlingen och tillhandahållandet av eventuella kompletterande tjänster grunda sig på uppgifter om konsumentens ekonomiska situation, på behov och förväntningar som konsumenten uppgett sig ha i fråga om krediten samt på relevanta antaganden om konsumentens risker under kreditavtalets giltighetstid. Uppgifterna motsvarar i huvuddrag de uppgifter som kreditgivaren använder vid bedömningen av konsumentens kreditvärdighet. Uppgifterna om konsumentens ekonomiska situation omfattar också sådana uppgifter om konsumentens personliga förhållanden som inverkar på den ekonomiska situationen. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 7.1 i direktivet.
Rådgivningstjänster
28 §.Förhandsinformation till konsumenten. Paragrafen innehåller bestämmelser om en informationsskyldighet i fråga om rådgivningstjänster. Bestämmelser om rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster finns i 4 § i lagförslag 2.
Den som tillhandahåller rådgivningstjänster ska innan rådgivningstjänster börjar utföras eller innan ett avtal om rådgivningstjänster ingås ge konsumenten de uppgifter som anges i paragrafen. Enligt paragrafen ska konsumenten för det första ges information om de kreditgivare vars krediter har utvärderats i den rekommendation som ges. Också det sammanlagda beloppet av avgifter som konsumenten ska betala för rådgivningstjänsterna eller grunderna för bestämmande av avgifterna ska uppges. Informationen ska ges i varaktig form. Genom paragrafen genomförs artikel 22.2 a och b i direktivet.
29 §.Rätt att ta ut avgift för rådgivningstjänster. Enligt 1 mom. har den som tillhandahåller rådgivningstjänster rätt att av konsumenten få ersättning för rådgivningstjänsterna eller det rekommenderade kreditavtalet endast om konsumenten har informerats om avgiften på det sätt som förutsätts i lagen och överenskommelse om avgiften har träffats med konsumenten i varaktig form. Bestämmelsen baserar sig inte på direktivet. Det anses ändamålsenligt att bestämmelsen om rådgivningstjänster i fråga om avgifterna motsvarar bestämmelsen om kreditförmedling i 26 §.
Enligt 2 mom. får den som tillhandahåller rådgivningstjänster inte ta emot ersättning av någon annan än konsumenten för rådgivningstjänsterna eller det rekommenderade kreditavtalet.
30 §.Utförande av rådgivningstjänster. I paragrafen föreskrivs det om de skyldigheter en tillhandahållare av rådgivningstjänster har vid utförandet av tjänsterna. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 22.3 i direktivet.
Enligt 1 mom. ska rådgivningstjänsterna grunda sig på uppgifter om konsumentens ekonomiska situation, på behov och förväntningar som konsumenten uppgett sig ha i fråga om krediten samt på relevanta antaganden om konsumentens risker under kreditavtalets giltighetstid. Uppgifterna motsvarar i huvuddrag de uppgifter som kreditgivaren använder vid bedömningen av konsumentens kreditvärdighet. Uppgifterna om konsumentens ekonomiska situation omfattar också sådana uppgifter om konsumentens personliga förhållanden som inverkar på den ekonomiska situationen.
Enligt 2 mom. ska tillhandahållaren av rådgivningstjänster utvärdera ett tillräckligt stort antal kreditavtal på marknaden. Tillhandahållaren av rådgivningstjänster ska utgående från utvärderingen rekommendera ett eller flera kreditavtal som lämpar sig för konsumentens behov och förväntningar samt ekonomiska situation. Dessutom ska konsumenten få ett exemplar av rekommendationen i varaktig form.
Enligt 3 mom. ska tillhandahållaren av rådgivningstjänster bevara rekommendationen i fem år från det att den lämnades. Om oenighet uppstår kring en rådgivningstjänst, ska rekommendationen dock bevaras till dess parterna har kommit överens om saken eller ärendet har avgjorts. Den bevaringstid som anges i momentet motsvarar bevaringstiden enligt 11 § 3 mom. och 13 § 3 mom.
Övriga bestämmelser om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom
31 §.Tillämpning av bestämmelserna om konsumentkrediter. I paragrafens 1 mom. anges vilka bestämmelser i 7 kap. som ska tillämpas på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Paragrafens 2 mom. innehåller ett undantag från den huvudregel som framgår av 7 kap. 24 § 1 mom., enligt vilken den ränta som konsumenten ska betala på krediten får förändras medan kreditavtalet gäller endast i enlighet med ändringarna av den referensränta som specificerats i avtalet, samt från den princip som framgår av paragrafens 2 mom., enligt vilken ränteändringar ska göras jämlikt och utan att diskriminera konsumenter. Enligt momentet kan man trots dessa bestämmelser i ett avtal om bostadskredit komma överens om att den ränta som konsumenten ska betala på krediten inte ändras, om referensräntans värde är mindre än noll. Kreditgivaren ska alltså också i situationer med en negativ referensränta ha en möjlighet att av konsumenten ta ut räntemarginalen i sin helhet.
Tillsyn
32 §.Påföljder. I paragrafen föreskrivs det om påföljderna vid brott mot bestämmelserna i 7 a kap. Början av 1 mom. motsvarar 7 kap. 50 §.
Momentet innehåller en ny bestämmelse om förfarandet när en i lagförslag 2 avsedd utländsk kreditförmedlare bryter mot bestämmelserna i 7 a kap. Det kan vara fråga om förmedlare som har filial i Finland, eller förmedlare som är verksamma i Finland inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. Då iakttas bestämmelserna i artikel 34.2 och 34.4 i direktivet om bostadskrediter. Genom paragrafen genomförs delvis nämnda punkter i direktivet.
Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisningsbestämmelse till lagen om Finansinspektionen och till lagförslag 2 till den del det i dem föreskrivs om Finansinspektionens rätt att påföra påföljder.
33 §.Tillsynsmyndigheter. I paragrafen föreskrivs det om de myndigheter som utövar tillsynen över att bestämmelserna i 7 a kap. följs och om deras rätt att få de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Paragrafen motsvarar med undantag för 3 mom. i sak huvudsakligen 7 kap. 51 §. Bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter finns dessutom i lagen om Finansinspektionen, lagen om Konkurrens- och konsumentverket (661/2012) samt i lagförslag 2 och 3.
I 3 mom. föreskrivs det om tillsynsmyndigheternas samarbete med utländska EES-tillsynsmyndigheter i ärenden som gäller konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Enligt momentet är Finansinspektionen sådan kontaktpunkt som avses i artikel 36 i direktivet. Genom momentet genomförs artikel 36 och 37 i direktivet.
Paragrafens 4 mom. motsvarar i sak det tidigare 3 mom.
1.2
Lag om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom
1 §.Tillämpningsområde. I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Lagen ska tillämpas på förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom och som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. i lagförslag 1 samt på tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter. Enligt 1 § 2 mom. i nämnda kapitel ska bestämmelserna i kapitlet inte tillämpas på krediter där ingen ränta eller andra avgifter tas ut eller på ett sådant omvänt bolån som uppfyller de närmare villkor som anges i 2 punkten i momentet och inte heller på vissa krediter som lämnas av pantlåneinrättningar. Förmedling av sådana krediter ska således inte heller omfattas av tillämpningsområdet för det nu aktuella lagförslaget.
Förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom definieras i 2 § 1 mom. 1 punkten och rådgivningstjänster i 2 punkten i samma moment. Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom är bostadskrediter och konsumentkrediter med en bostad som säkerhet. Med bostadskredit avses i 7 a kap. i lagförslag 1 en kredit som en kreditgivare enligt avtal lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang för förvärv av bostadsegendom eller för bevarande av äganderätten till sådan (3 § 1 mom. 2 punkten). Med konsumentkredit med en bostad som säkerhet avses i samma kapitel en kredit som en kreditgivare enligt avtal lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang för något annat än ett ovan nämnt ändamål och där bostadsegendom ställs som säkerhet (3 § 1 mom. 3 punkten). Med bostadsegendom avses bostadsfastigheter, sådana andelar i en sammanslutning som ger rätt att besitta en bostadslägenhet samt bostadshus som är belägna på ett område som besitts med stöd av nyttjanderätt (3 § 1 mom. 1 punkten).
2 §.Definitioner. Paragrafens 1 mom. 1 punkt innehåller en definition av förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Genom punkten genomförs artikel 4.5 i direktivet. Med förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom avses att mot ersättning presentera eller erbjuda kreditavtal som har samband med bostadsegendom till konsumenter och på annat sätt bistå konsumenter vid ingående av sådana kreditavtal så att kreditgivaren själv inte är aktör. Definitionen innefattar också ingående av sådana kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning.
Enligt skäl 74 i direktivets ingress bör sådan verksamhet inte betraktas som kreditförmedling vars syfte endast är att upplysa en konsument om en kreditgivare eller en kreditförmedlare. Det anses inte vara kreditförmedling om t.ex. en fastighetsförmedlare ger sina kunder en viss kreditgivares kontaktinformation eller berättar om en typ av kredit som någon kreditgivare erbjuder utan att fastighetsförmedlaren aktivt är med om att presentera, i övrigt bjuda ut, utarbeta eller ingå kreditavtalet.
Momentets 2 punkt innehåller en definition av rådgivningstjänster. Genom punkten genomförs artikel 4.21 i direktivet. Med rådgivningstjänster avses att tillhandahålla personligt anpassade rekommendationer till en konsument avseende ett kreditavtal som har samband med bostadsegendom. Det väsentliga i definitionen är att konsumenten tillhandahålls en personligt anpassad rekommendation. Med rådgivningstjänster avses däremot inte sådana åtgärder som kan anses sedvanliga, såsom presentation av kreditgivarens produkter, kartläggning av kundernas behov, marknadsföring eller lämnande av i lag angivna uppgifter eller utredningar.
Momentets 3 punkt innehåller en definition av personal. Med personal avses var och en som är anställd hos en kreditförmedlare eller på annat sätt agerar för dennes räkning och som deltar i förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Definitionen omfattar dessutom var och en som direkt leder och övervakar de förstnämnda. Genom punkten genomförs delvis artikel 4.11 i direktivet.
Momentets 4 punkt innehåller en definition av direktivet om bostadskrediter. I 5—7 punkten definieras finländska och utländska kreditförmedlare samt kreditförmedlare. En del av bestämmelserna i lagen gäller uteslutande finländska och en del utländska kreditförmedlare, och en del av bestämmelserna gäller både utländska och finländska kreditförmedlare. Momentets 8 punkt innehåller en definition av ombud för kreditgivare. Definitionen av ombud för en kreditgivare avviker från definitionen av anknuten kreditförmedlare i artikel 4.7 i direktivet såtillvida att det saknar betydelse hur stor andel av marknaden de kreditgivare som kreditförmedlaren företräder har.
Paragrafens 2 mom. innehåller en definition av hemstat. Om kreditförmedlaren är en fysisk person avses med hemstat en sådan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet där kreditförmedlarens huvudkontor är beläget. Om kreditförmedlaren är en juridisk person, är hemstaten i princip den EES-stat där kreditförmedlaren har sitt säte. Juridiska personer som är registrerade enligt finsk lag har sitt säte i Finland. På motsvarande sätt har en juridisk person som är registrerad i en annan EES-stat vanligen sitt säte i den EES-staten. Om en kreditförmedlare dock enligt den lag som är tillämplig inte har något säte, är kreditförmedlarens hemstat den EES-stat där kreditförmedlarens huvudkontor är beläget. Genom punkten genomförs artikel 4.19 i direktivet.
3 §.Rätt att förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. I paragrafen föreskrivs det om rätt att förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Enligt 1 mom. får en näringsidkare förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom endast om näringsidkaren är registrerad som förmedlare av sådana krediter i enlighet med denna lag. Genom momentet genomförs artikel 29.1 i direktivet.
I 2 mom. anges undantag från registreringsskyldigheten. Enligt 1 punkten gäller registreringsskyldigheten inte kreditinstitut och utländska EES-kreditinstitut enligt kreditinstitutslagen. Genom punkten genomförs artikel 29.9 i direktivet. Det är skäl att notera att undantaget däremot inte gäller de kreditgivare eller förmedlare av person-till-person-lån som omfattas av tillämpningsområdet för lagförslag 3. Förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom avviker från lämnande av kredit och förmedling av person-till-person-lån bl.a. i fråga om den yrkesskicklighet som krävs. Förutsättningarna för registrering i nämnda lagförslag är dessutom mindre strikta i den meningen att någon ansvarsförsäkring i syfte att trygga kundernas intressen inte krävs av den som bedriver verksamheten. Av dessa skäl anses det inte befogat att utvidga undantaget till att gälla sådana aktörer.
Enligt 2 punkten gäller registreringsskyldigheten inte utländska kreditförmedlare. Utländska kreditförmedlare har definierats i 2 § 1 mom. 6 punkten. Med sådana avses fysiska personer eller juridiska personer som av en behörig myndighet i hemstaten i enlighet med artikel 29 i direktivet om bostadskrediter har beviljats rätt att förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Genom momentet genomförs artikel 32.1 i direktivet.
Enligt 3 punkten behöver en näringsidkare som förmedlar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom sporadiskt i samband med annan yrkesverksamhet som förutsätter tillstånd, registrering eller godkännande på förhand inte registrera sig i enlighet med denna lag. I bestämmelsen utnyttjas den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 29.8 att inte tillämpa denna artikel på förmedlingsverksamhet som bedrivs tillfälligt i samband med annan yrkesverksamhet, förutsatt att förmedlingsverksamhet inte förbjuds i de lagar eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga. En i punkten avsedd näringsidkare kan t.ex. vara en advokat eller någon annan person som enligt lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011) har beviljats tillstånd att vara verksam som rättegångsombud eller rättegångsbiträde.
Undantaget i momentet gäller endast bestämmelserna om registreringsskyldighet i 5—9 §. De aktörer som berörs av undantaget ska iaktta skyldigheterna i 11—14 § när de förmedlar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter.
Enligt 3 mom. ska kraven på kunskap och kompetens i 6 § 1 mom. 4 punkten också gälla personalen i en utländsk kreditförmedlares filial i Finland samt personalen hos en näringsidkare som avses ovan i 2 mom. 3 punkten. Kraven på kunskap och kompetens ska dessutom till vissa delar tillämpas på sådan personal hos en utländsk kreditförmedlare som i Finland inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster förmedlar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Genom momentet genomförs artikel 9.3 i direktivet. Här utnyttjas den möjlighet som reserverats för värdmedlemsstaten i den andra meningen i artikel 9.3 ii när det gäller att fastställa minimikrav på kunskap och kompetens i fråga om vissa krav som ingår i bilaga III till direktivet när tillhandahållandet sker inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster från en stat till en annan. Det är motiverat att alla förmedlare som är verksamma här har grundläggande kunskaper bl.a. i finsk lagstiftning när det gäller kreditavtal och om processen vid förvärv av bostäder i Finland.
4 §.Rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster. I paragrafen föreskrivs det om rätten att tillhandahålla rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Sådana rådgivningstjänster får tillhandahållas endast av kreditförmedlare. Även om en näringsidkare alltså har för avsikt att endast vara verksam som tillhandahållare av rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom, ska näringsidkaren låta registrera sig som kreditförmedlare i kreditförmedlarregister, om inget annat följer av den föreslagna 3 §.
I paragrafen uppställs också ytterligare krav på den som tillhandahåller rådgivningstjänster. För att rådgivningstjänsterna ska vara opartiska gäller rätten att tillhandahålla sådana inte en kreditförmedlare som är ombud för en kreditgivare eller som hör till samma koncern som kreditgivaren. Bestämmelser om vilka som bildar en koncern finns i 6 § i bokföringslagen (1336/1997). Rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster har inte heller en kreditförmedlare som är ägarintresseföretag eller intresseföretag enligt 7 eller 8 § i bokföringslagen i förhållande till kreditgivaren. De ytterligare förutsättningarna för tillhandahållare av rådgivningstjänster som ingår i paragrafen gäller också sådana näringsidkare som avses i 3 § 2 mom. 3 punkten.
I paragrafen utnyttjas den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 22.4 att förbjuda användingen av termerna "rådgivning" och "rådgivare" eller liknande när rådgivningstjänsterna tillhandahålls konsumenten av kreditgivare eller anknutna kreditförmedlare. En redogörelse för orsakerna till att utnyttja optionen finns i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
5 §.Förmedlarregister och registeranmälan. Enligt 1 mom. är Finansinspektionen skyldig att föra register över finländska kreditförmedlare. Genom momentet genomförs delvis första stycket i artikel 29.4 i direktivet.
I 2 mom. föreskrivs det om registeranmälan och vilka uppgifter som ska ingå i registeranmälan. Den som planerar att förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom ska för anteckning i förmedlarregistret göra en anmälan till Finansinspektionen. Förmedling innefattar också tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på bostadsegendom, dvs. också de som planerar att tillhandahålla rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom ska göra en sådan anmälan som avses i paragrafen.
Enligt 1 punkten ska en enskild näringsidkares fullständiga namn och personbeteckning nämnas i registeranmälan. Om en enskild näringsidkare saknar personbeteckning, ska födelsetiden uppges. Dessutom uppges firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning, huvudkontor och besöksadress till de verksamhetsställen där verksamhet bedrivs. Om förmedlaren är en juridisk person, uppges i registeranmälan den juridiska personens firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning, huvudkontor och besöksadress till de verksamhetsställen där verksamhet bedrivs. Enligt 1 punkten ska det i registeranmälan nämnas också om anmälaren är ombud för en eller flera kreditgivare och uppgift om dessa kreditgivare. I registeranmälan ska det också uppges huruvida anmälaren tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Enligt 2 punkten ska det i registeranmälan vid behov ingå en utredning över de omständigheter som nämns i 6 § 1 mom. 1 punkten. De uppgifter som avses i punkten framgår i allmänhet av andra i registret införda uppgifter. I vissa fall kan det dock behövas en utredning t.ex. om anmälarens hemstat eller att anmälaren de facto i huvudsak är verksam i Finland. Bestämmelsen behövs därför med tanke på sådana situationer.
Om anmälaren är en juridisk person, ska anmälan enligt 3 punkten innehålla en utredning över de personer som avses i 7 § 2 mom. och vars tillförlitlighet ska bedömas. Av registeranmälan ska det alltså i fråga om den juridiska personen framgå t.ex. verkställande direktör och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen samt vilka som direkt eller indirekt innehar minst en tiondel av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt i en annan sammanslutning.
Enligt 4 punkten ska anmälan dessutom innehålla en utredning över den utbildning och arbetserfarenhet som anmälaren och dennes personal har. Om anmälaren är en juridisk person, ska en motsvarande utredning ges också över dem som hör till den högsta ledningen enligt 6 § 2 mom. Till skillnad från 3 punkten behöver en utredning inte ges över en sammanslutnings ägare annat än i personbolag. Utredningar som behövs är t.ex. meritförteckning, examensbetyg och arbetsintyg samt intyg över deltagande i viktiga utbildningsprogram eller i yrkeskurser.
Anmälaren ska dessutom enligt 5 punkten ge en utredning över att anmälaren har en ansvarsförsäkring eller annan säkerhet enligt 8 §. Om det är fråga om en försäkring, ska anmälaren sända försäkringsbrevet och försäkringsvillkoren till Finansinspektionen. Om det är fråga om någon annan säkerhet, ska anmälaren sända en utredning för att det ska kunna bedömas om säkerheten fyller kraven i 8 §, dvs. uppgifter om vem som ställt säkerheten, beloppet och andra villkor.
I 3 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens rätt att få ytterligare uppgifter av anmälaren. Uppgifterna ska vara nödvändiga för en bedömning av om förutsättningarna för registrering uppfylls. Det kan finnas behov att begära ytterligare uppgifter t.ex. när Finansinspektionen inte får de uppgifter som behövs för att utreda anmälarens tillförlitlighet direkt ur straffregistret.
6 §.Förutsättningar för registrering. I 1 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för att Finansinspektionen ska registrera anmälaren som förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Enligt 1 punkten ska anmälarens hemstat vara Finland. Hemstat definieras i 2 § 2 mom. Om anmälaren är en fysisk person eller en juridisk person som enligt tillämplig lag inte har något säte, ska personen också de facto huvudsakligen vara verksam i Finland. Om anmälaren är en juridisk person som har sitt säte i Finland, ska också huvudkontoret vara i Finland. Genom punkten genomförs artikel 29.5 i direktivet.
I 2 punkten förutsätts att anmälaren inte har försatts i konkurs. Om anmälaren är en fysisk person ska han eller hon ha uppnått myndighetsålder och inte fått sin handlingsbehörighet begränsad.
Enligt 3 punkten ska anmälaren vara tillförlitlig. Närmare bestämmelser om tillförlitlighet finns i 7 §.
Enligt 4 punkten ska anmälaren och dennes personal ha tillräcklig kunskap och kompetens i fråga om kreditverksamhet. När kunskapen och kompetensen i fråga om kreditverksamhet bedöms beaktas de minimikrav på kunskap och kompetens som ingår i bilaga III till direktivet om bostadskrediter. Om anmälaren är en juridisk person gäller kravet också personer som hör till dess högsta ledning. En definition av vilka personer som hör till den högsta ledningen finns i paragrafens 2 mom. och en definition av personal i 2 § 1 mom. 3 punkten. Genom bestämmelsen genomförs artikel 29.2 c i direktivet.
Anmälaren ska enligt 5 punkten också ha en ansvarsförsäkring eller annan säkerhet enligt 8 §. Kravet grundar sig på artikel 29.2 a i direktivet.
I 2 mom. definieras vilka som hör till den högsta ledningen enligt 1 mom. 4 punkten. Dessa är verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen och i jämförbara organ samt ansvariga bolagsmän. Bestämmelser om den kännedom om kreditverksamhet som fordras av den högsta ledningen och personalen utfärdas genom förordning av statsrådet. Momentet innehåller ett bemyndigande om detta.
I 3 mom. finns det bestämmelser om när registrering vägras. Om det med beaktande av omständigheterna är uppenbart att den som gjort anmälan har för avsikt att förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom såsom ombud för någon annan, får Finansinspektionen vägra registrering. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att verksamhet enligt denna lag inte utövas av personer som t.ex. på grund av sin tvivelaktiga bakgrund förmodligen inte skulle uppfylla förutsättningarna för registrering, men som försöker komma in i branschen via mellanhänder.
7 §.Tillförlitlighet. I 1 mom. definieras tillförlitlighet som avses i 6 § 1 mom. 3 punkten. Den som gör anmälan anses inte tillförlitlig om han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff under de fem senaste åren före en bedömning eller till bötesstraff under de tre senaste åren före bedömningen för ett brott som kan anses visa att personen i fråga är uppenbart olämplig för att förmedla sådana konsumentkrediter som omfattas av lagens tillämpningsområde. I dessa fall anses personen inte tillförlitlig heller att äga en sammanslutning som bedriver sådan verksamhet eller att vara styrelsemedlem eller ersättare, verkställande direktör eller ställföreträdande verkställande direktör eller på annat sätt medlem av högsta ledningen i en sådan sammanslutning. Grund för en sådan lagakraftvunnen dom som avses i momentet kan t.ex. vara brott vid förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom, vilket föreslås bli straffbart i 26 §, brott vid förmedling av person-till-person-lån eller kreditgivarbrott, vilka föreslås bli straffbara i 19 § i lagförslag 3, samt penningtvätts- eller bokföringsbrott, skattebedrägeri eller något annat brott med anknytning till ekonomisk verksamhet.
Den som gör anmälan anses inte tillförlitlig heller om han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig uppenbart olämplig för en sådan uppgift. En motsvarande bestämmelse finns t.ex. i 5 § i lagförslag 3 och i 7 kap. 4 § i kreditinstitutslagen. En icke-lagakraftvunnen dom som gäller ett sådant brott som avses i momentet kan t.ex. visa att personen i fråga är uppenbart olämplig för uppgiften. Även ett näringsförbud som meddelats anmälaren med stöd av lagen om näringsförbud (1059/1985), även om näringsförbudet redan upphört, kan inverka på tillförlitlighetsbedömningen.
I 2 mom. föreskrivs det om de personer som berörs av tillförlitlighetskravet i 6 § 1 mom. 3 punkten, om anmälaren är en juridisk person. För att tillförlitlighetskravet i fråga om en juridisk person ska uppfyllas, måste alla de aktörer som uppräknas i bestämmelsen vara tillförlitliga.
8 §.Ansvarsförsäkring eller annan säkerhet. Enligt 1 mom. ska den som gör anmälan ha en ansvarsförsäkring eller någon annan motsvarande säkerhet för ersättande av skador som förorsakas av förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom och rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter. Genom momentet genomförs artikel 29.2 a i direktivet.
Anmälaren förutsätts ha en giltig ansvarsförsäkring, bankgaranti eller någon annan av Finansinspektionen godkänd motsvarande säkerhet. Försäkringen eller någon annan säkerhet ska minst uppgå till det belopp som förutsätts i de standarder för tillsyn som antagits med stöd av artikel 29.2 a i direktivet. Enligt artikel 1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 1125/2014, vilken antagits med stöd av punkten i fråga, ska minimibeloppet avseende den för kreditförmedlare obligatoriska yrkesmässiga ansvarsförsäkringen eller jämförbara garantin vara 460 000 euro för varje enskild skada och totalt 750 000 euro per kalenderår för alla skador.
I momentet förutsätts det dessutom att försäkringen eller någon annan säkerhet ska vara giltig på de EES-staters territorium där anmälaren förmedlar dessa konsumetkrediter eller tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter. I momentet förutsätts det också att försäkringsgivaren eller den som ställt någon annan säkerhet ska ha hemort i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte Finansinspektionen på ansökan beviljar undantag från detta. Den sistnämnda förutsättningen utgör nationell reglering och grundar sig inte på direktivet.
I 2 mom. anges vilka villkor en ansvarsförsäkring dessutom ska uppfylla för att trygga en skadelidandes intressen. Villkoren är nationella bestämmelser och grundar sig inte på direktivet. Liknande villkor i fråga om ansvarsförsäkring gäller bl.a. för försäkringsmäklare. Bestämmelser om detta finns i 28 § i lagen om försäkringsförmedling (570/2005).
Enligt 1 punkten ska försäkringsgivaren betala försäkringsersättningen till den skadelidande utan avdrag för självrisken också i det fall att försäkringen inbegriper självrisk. Enligt 2 punkten ska det av försäkringen ersättas en skada som har uppstått till följd av en gärning eller försummelse som inträffat under försäkringsperioden och beträffande vilken ersättningsanspråk har framställts skriftligen hos anmälaren, dvs. hos förmedlaren eller försäkringsgivaren under försäkringens giltighetstid eller inom tre år från det att försäkringen upphörde.
9 §.Uppgifter som ska föras in i registret och anmälan om ändringar. Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgifter som ska föras in i registret och anmälan om ändringar. Den motsvarar i huvuddrag 7 § i lagförslag 3. Enligt 1 mom. 1 punkten ska en enskild näringsidkares fullständiga namn och personbeteckning antecknas i registret. Om en enskild näringsidkare saknar personbeteckning, ska födelsetiden antecknas i registret. I registret införs dessutom firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning, huvudkontor och besöksadress till de verksamhetsställen där verksamhet bedrivs. Om förmedlaren är en juridisk person antecknas enligt 2 punkten den juridiska personens firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning, huvudkontor och besöksadress till de verksamhetsställen där verksamhet bedrivs.
Enligt 3 punkten antecknas fullständigt namn och personbeteckning för de personer vars tillförlitlighet har kontrollerats i samband med handläggningen av registeranmälan. Om en sådan person saknar personbeteckning, ska födelsetiden antecknas i registret. Enligt 4 punkten antecknas fullständigt namn och personbeteckning för de personer som hör till den högsta ledningen och vars kännedom om kreditverksamhet har kontrollerats i samband med handläggningen av registeranmälan. Om en sådan person saknar personbeteckning, ska födelsetiden antecknas i registret.
Enligt 5 punkten antecknas den som beviljat en i 8 § avsedd ansvarsförsäkring och försäkringsbeloppet eller, om någon annan säkerhet har ställts, vilket slag av säkerhet som ställts, av vem och till vilket belopp.
Enligt 6 punkten antecknas också datum för registreringen.
Enligt 7 punkten antecknas uppgift om att anmälaren är ombud för en eller flera kreditgivare. Om förmedlaren är ombud, ska det också antecknas uppgifter om de kreditgivare som förmedlaren är ombud för. Om den förmedlare som antecknas i registret inte är ombud, införs inga uppgifter till denna del. Genom punkten genomförs artikel 29.4 andra stycket led c i direktivet.
Enligt 8 punkten antecknas uppgift om att anmälaren tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Enligt den föreslagna 4 § ska den som tillhandahåller rådgivningstjänster vara förmedlare, men förmedlare behöver självfallet inte vara tillhandahållare av rådgivningstjänster.
Enligt 9 punkten antecknas också de EES-stater där anmälaren förmedlar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter. Genom denna punkt genomförs artikel 29.4 andra stycket led b i direktivet.
Enligt punkt 10 antecknas till anmälaren meddelade offentliga varningar och sådana förbud som förenats med vite. I registret antecknas också enligt 11 punkten skälet till strykning ur registret och när denna har skett. Bestämmelser om avregistrering tas in i 20 §.
I registret antecknas enligt 2 mom. också uppgifter om dem som av Finansinspektionen har meddelats ett förbud att förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom utan registrering eller tillhandahålla rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter i strid med den föreslagna 4 §. Uppgifter om förbudet och uppgifter om påföljderna enligt 1 mom. 10 punkten ska strykas ur registret fem år efter utgången av det år då förbudet eller någon annan påföljd påfördes.
Enligt 3 mom. ska en finländsk kreditförmedlare utan dröjsmål anmäla ändringar i de uppgifter som införts i registret till Finansinspektionen. Om ändringen gäller en uppgift som krävde en utredning till Finansinspektionen när registeranmälan gjordes, är det klart att motsvarande utredning behövs också när ändringen anmäls.
Förmedlaren ska dessutom meddela Finansinspektionen om han eller hon under de föregående sex månaderna inte har förmedlat konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahållit rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter eller om förmedlaren har upphört med sin verksamhet. Bestämmelser om påföljderna om skyldigheterna försummas tas in i 21 §.
10 §.Uppgifters tillgänglighet. Enligt 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) får uppgifter ur en myndighets personregister lämnas ut i form av en utskrift eller i elektronisk form endast om mottagaren enligt personuppgiftslagen (523/1999) har rätt att behandla de begärda personuppgifterna. Ett sådant villkor kan inte tillämpas när uppgifter hålls allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät. I 1 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens rätt att trots bestämmelserna i 16 § 3 mom. i nämnda lag lämna ut personuppgifter i form av utskrifter eller göra dem allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät eller lämna ut dem på något annat sätt i elektronisk form. Personbeteckningar får dock lämnas ut endast om uppgiften lämnas i form av en utskrift eller i tekniskt lagringsform. En förutsättning för att uppgiften ska lämnas ut är då att mottagaren enligt 13 § i personuppgiftslagen eller någon annan lag har rätt att behandla uppgifter som gäller personbeteckningar.
När det föreslagna 1 mom. gäller Finansinspektionens rätt att lämna ut personuppgifter och göra dem allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät eller lämna ut dem på något annat sätt i elektronisk form, föreskrivs det i 2 mom. om de uppgifter som Finansinspektionen ska hålla allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät. Bestämmelsen grundar sig delvis på första stycket i artikel 29.4 i direktivet. Skyldigheten att hålla uppgifterna allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät gäller endast en del av de uppgifter som antecknas i registret, såsom näringsidkarens namn och uppgifter om den högsta ledningen. Med tanke på konsumenternas rättssäkerhet anses det också viktigt att Finansinspektionen i ett elektroniskt datanät tillhandahåller uppgifter också om offentliga varningar som meddelats anmälaren samt om sådana förbud som har förenats med vite. Till denna del är regleringen enbart nationell.
11 §.Ledningens skyldigheter. Enligt paragrafen ska kreditförmedlaren se till att god kreditgivningssed iakttas i verksamheten och att verksamheten också i övrigt bedrivs i enlighet med lag. Bestämmelser om god kreditgivningssed finns i 7 kap. 13 § i konsumentskyddslagen. En motsvarande bestämmelse ingår i 9 § i lagförslag 3. Bestämmelser om kreditförmedling finns bl.a. i 7 a kap. 24—27 § i lagförslag 1. Om en kreditförmedlare tillhandahåller rådgivningstjänster, ska bestämmelserna i 28—30 § i nämnda kapitel iakttas i fråga om dem. Om kreditförmedlaren är en juridisk person, gäller kravet dess högsta ledning, som består av de personer som avses i 6 § 2 mom. i denna lag.
Med tanke på konsumentens rättssäkerhet är det viktigt att förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter bedrivs på det sätt som förutsätts i lagen. Förmedlaren ska aktivt genom att utöva tillsyn och utfärda anvisningar se till att företagets hela personal följer lagens bestämmelser i verksamheten. Om verksamhet bedrivs i flera olika verksamhetssällen, ska förmedlaren sörja för att verksamheten är lagenlig i var och en av dem.
12 §.Kundmedel. Paragrafen innehåller ett förbud mot att ta emot, inneha eller förmedla medel som tillhör en kund. Med medel avses förutom pengar t.ex. bostadsaktier eller andra värdepapper. En redogörelse för orsakerna till förbudet finns i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
13 §.Bevaring av handlingar och uppgifter som gäller kreditförmedling eller rådgivningstjänster. Enligt paragrafen ska kreditförmedlaren bevara handlingar och uppgifter som gäller kreditförmedling och rådgivningstjänster i fem år från det kundförhållandet upphörde. Om det uppkommit oenighet kring en tjänst, kreditförmedling eller rådgivningstjänster, ska handlingarna och uppgifterna i varje händelse bevaras till dess parterna har kommit överens om saken eller ärendet har avgjorts. Likaså ska förmedlaren iaktta skyldigheter som följer av eventuell annan lagstiftning när det gäller en längre bevaringstid för handlingar och uppgifter.
Paragrafen baserar sig inte på direktivet utan är nationell reglering. En motsvarande bestämmelse ingår i 12 § i lagförslag 3.
Bestämmelsen kompletterar de skyldigheter att bevara handlingar och uppgifter som finns någon annanstans i lag, t.ex. i konsumentskyddslagen, i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism och i bokföringslagen. Syftet med bestämmelsen är att trygga Finansinspektionens rätt att få uppgifter för tillsynen över förmedlare.
Bestämmelsen täcker alla faser av kundförhållandet och gäller all verksamhet som förmedlaren bedriver, allt från marknadsföring till utredning av eventuella problem. Med handlingar och uppgifter som gäller kreditförmedling och rådgivningstjänster avses t.ex. ett avtal om tjänsterna och material om konsumenten.
14 §.Tystnadsplikt. I paragrafen föreskrivs det om tystnadsplikt i tillämpliga delar på samma sätt som bl.a. i 44 § i lagen om försäkringsförmedling. Tystnadsplikten ska gälla alla som vid förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter har fått veta något om en kunds eller någon annans ekonomiska ställning eller något som berör personliga förhållanden, såsom hälsotillstånd, eller en affärs- eller yrkeshemlighet. Tystnadsplikten innefattar såväl handlingssekretess som ett förbud att röja uppgifter som finns i annan än skriftlig form. Ett undantag utgör de situationer då den till vars förmån tystnadsplikten gäller ger sitt samtycke till att uppgifterna röjs eller då annat föreskrivs i lag. Brott mot tystnadsplikten kan bli bedömd t.ex. som ett sekretessbrott enligt 38 kap. 1 § eller som en sekretessförseelse enligt 38 kap. 2 § i strafflagen (39/1889).
15 §.Etablering av filial och tillhandahållande av tjänster i utlandet. I paragrafen föreskrivs det om tillhandahållande av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller rådgivningstjänster med avseende på sådana i andra EES-stater. Enligt 1 mom. ska en finländsk kreditförmedlare som är införd i Finansinspektionens register meddela Finansinspektionen om förmedlaren avser att inleda förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana i en eller flera andra EES-stater. Meddelandet ska lämnas till Finansinspektionen i god tid innan verksamheten inleds. I meddelandet ska nämnas vilka slags tjänster förmedlaren har för avsikt att tillhandahålla, i vilken stat eller i vilka stater de tillhandahålls samt om det sker genom etablering av filial. Momentet innehåller också ett bemyndigande att utfärda föreskrifter. Enligt det har Finansinspektionen rätt att utfärda närmare föreskrifter om sättet att lämna uppgifter och vilka uppgifter som meddelandet ska innehålla. Genom momentet genomförs första stycket i artikel 32.3 i direktivet.
Enligt 2 mom. är Finansinspektionen skyldig att sända de uppgifter som förmedlaren lämnat Finansinspektionen till de behöriga myndigheterna i de mottagande staterna. Uppgifterna ska sändas inom en månad från det att Finansinspektionen mottagit förmedlarens meddelande. Utöver dessa uppgifter ska Finansinspektionen också informera myndigheterna om vilka kreditgivare förmedlaren är ombud för samt att kreditgivaren svarar för ombudets verksamhet. Förmedlaren ska utan dröjsmål underrättas om att uppgifterna har sänts till de mottagande staternas myndigheter. Genom momentet genomförs andra stycket i artikel 32.3 i direktivet.
Enligt 3 mom. har förmedlaren rätt att inleda tillhandahållande av tjänster i en annan EES-stat en månad efter det att förmedlaren har fått ovannämnda meddelande från Finansinspektionen. Genom bestämmelsen genomförs tredje stycket i artikel 32.3 i direktivet.
16 §.Verksamhet som en utländsk kreditförmedlare inleder i Finland. Paragrafen innehåller bestämmelser om verksamhet som en utländsk kreditförmedlare inleder i Finland. Enligt 1 mom. får en utländsk kreditförmedlare som av en behörig myndighet i hemstaten i enlighet med direktivet har beviljats rätt att förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom, inleda motsvarande verksamhet i Finland en månad efter det att förmedlaren av den behöriga myndigheten i hemstaten har fått ett meddelande om att Finansinspektion har underrättats om att verksamhet kommer att inledas i Finland. Om en förmedlare enligt det tillstånd som myndigheten i hemstaten beviljat eller enligt registreringen har rätt att förmedla t.ex. bara krediter som kreditinstitut bjuder ut, ska motsvarande begränsning gälla också i Finland. Momentet gäller såväl filialer som dem som bedriver verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, och det grundar sig på artikel 32.3 i direktivet.
De förutsättningar som anges i momentet lämpar sig också för utländska kreditförmedlare som har för avsikt att inleda tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom i Finland. Utöver detta bör det dock beaktas vad som föreskrivs i den föreslagna 4 § om rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster.
I 2 mom. föreskrivs det om de situationer då en i 1 mom. avsedd utländsk förmedlare etablerar filial i Finland. Med filial avses enligt 2 § i lagen angående rättighet att idka näring (122/1919) en sådan del av en utländsk sammanslutning eller stiftelse som i Finland, från ett fast driftställe, fortlöpande driver rörelse eller utövar yrke i den utländska sammanslutningens eller stiftelsens namn och för dess räkning.
Finansinspektionen ska meddela en sådan förmedlare på vilka villkor förmedlaren ska bedriva verksamhet i Finland i sådana ärenden som inte har harmoniserats i unionslagstiftningen. Finansinspektionen ska lämna meddelandet innan verksamheten i filialen inleds eller inom två månader från det att Finansinspektionen mottagit ett i 1 mom. avsett meddelande från den behöriga myndigheten i förmedlarens hemstat. Genom momentet genomförs artikel 32.4 i direktivet.
Paragrafens 3 mom. gäller uppgifter som Finansinspektionen ska anteckna i registret när det gäller utländska kreditförmedlare med verksamhet i Finland. Momentet gäller såväl filialer som dem som bedriver verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, och det grundar sig på artikel 32.3 i direktivet. Enligt 1 punkten antecknas kreditförmedlarens namn och registernummer eller annan motsvarande beteckning och, om kreditförmedlaren är en fysisk person, också födelsetiden. Med registernummer avses en beteckning som individualiserar ett företag på samma sätt som ett finskt företags- och organisationsnummer. Enligt 2 punkten antecknas också adressen till kreditförmedlarens huvudkontor och eventuell annan kontaktinformation som lämnats till Finansinspektionen, såsom e-postadress och telefonnummer. Om det är fråga om en filial, ska motsvarande uppgifter antecknas också om den, förutsatt att kontaktinformationen är känd vid den tidpunkt då anmälan görs. Enligt 3 punkten ska också namnen på dem som ansvarar för ledningen av den föreslagna filialen antecknas i registret. Detta är självfallet möjligt endast när dessa personer är kända vid den tidpunkt då anmälan görs. I registret antecknas enligt den föreslagna 4 punkten också namnet på den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemstat samt webbadressen till det kreditförmedlarregister i vilket kreditförmedlaren har införts. Enligt den föreslagna 5 punkten antecknas också de tjänster som kreditförmedlaren avser att tillhandahålla i Finland i den omfattning som de framgår av det meddelande som den behöriga myndigheten i hemstaten sänt till Finansinspektionen. Enligt den föreslagna 6 punkten antecknas namn och registernummer eller annan beteckning för en eller flera sådana kreditgivare som kreditförmedlaren är anknuten till eller för vars räkning kreditförmedlaren uteslutande agerar. Om sådana kreditgivare förekommer, ska de också bekräfta att de tar fullt och villkorslöst ansvar för kreditförmedlarens verksamhet. Det är klart att denna punkt inte gäller fall då kreditförmedlaren inte har bindningar till kreditgivare. Enligt den föreslagna 7 punkten antecknas i registret datum då den behöriga myndigheten i hemstaten enligt egen uppgift har lämnat ett meddelande enligt 1 mom. till kreditförmedlaren, dvs. ett meddelande om att Finansinspektionen har underrättats om att verksamhet kommer att inledas i Finland.
17 §.Tillsyn. I paragrafen föreskrivs det om tillsynen över lagen. Enligt förslaget ska tillsyn över efterlevnaden av lagen utövas av Finansinspektionen.
18 §.Rätt att få uppgifter ur bötes- och straffregistret. Paragrafen innehåller bestämmelser om Finansinspektionens rätt att få uppgifter ur bötes- och straffregistret. För att Finansinspektionen ska kunna bedöma förmedlares tillförlitlighet bör Finansinspektionen ha rätt att få behövliga uppgifter ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Uppgifter ur straffregistret för att utreda en förmedlares tillförlitlighet får däremot lämnas med stöd av 4 a § i straffregisterlagen (770/1993).
19 §.Kreditförmedling utan registrering och tillhandahållande av rådgivningstjänster i strid med lag. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen förbjuda förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter, om verksamheten bedrivs i strid med lag utan registrering eller innan den tid från mottagandet av meddelandet som avses i 15 § 3 mom. eller 16 § 1 mom. har löpt ut. Detsamma gäller också fall då förmedlaren över huvudtaget inte har mottagit ett sådant meddelande som avses i nämnda bestämmelser. Likaså ska Finansinspektionen förbjuda tillhandahållande av rådgivningstjänster, om rådgivningstjänsterna inte uppfyller förutsättningarna i 4 §, dvs. om t.ex. den som tillhandahåller rådgivningstjänsterna hör till samma koncern som en kreditgivare.
I allmänhet gäller förbudet en sammanslutning eller en näringsidkare som är förmedlare. Av särskilda skäl kan Finansinspektionen rikta förbudet också till en person som är anställd hos någon som förmedlar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på sådana eller till någon annan som agerar för dennes räkning. Ett förbud som riktar sig till en person kan vara befogat t.ex. när det är uppenbart att sammanslutningen i fråga inte kommer att följa förbudet och inte klarar av att betala vite som är förenat med förbudsbeslutet. Samma bedömning kan göras också i en situation då det finns skäl att tro att det förbud som meddelats förmedlaren kommer att kringgås på så sätt att den förbjudna verksamheten fortsätts i ett nytt företag.
Eftersom syftet med förbudet är att avbryta lagstridig förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller lagstridigt tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter, är det också befogat att ange en så kort tidsfrist som möjligt för efterlevnaden av förbudet. En allmän utgångspunkt är att den som bedriver olovlig verksamhet tillåts vidta endast sådana åtgärder efter förbudet som är nödvändiga för att avsluta verksamheten.
Finansinspektionen har enligt 33 a § i lagen om Finansinspektionen behörighet att förena ett förbud med vite. Till skillnad från nämnda paragraf föreskrivs det i 2 mom. att Finansinspektionen är skyldig att förena ett förbud som avses i 1 mom. med vite, om det inte av särskilda skäl är onödigt.
Enligt 10 § i lagen om Finansinspektionen är det Finansinspektionens direktion som dömer ut vite. Till den del något annat inte följer av nämnda lag tillämpas också bestämmelserna i viteslagen (1113/1990).
I 2 mom. hänvisas det också till Finansinspektionens rätt att meddela offentlig varning. Bestämmelser om detta finns i lagen om Finansinspektionen.
20 §.Avregistrering. Enligt 1 mom. 1 punkten ska Finansinspektionen utan ogrundat dröjsmål avföra en finländsk kreditförmedlare ur registret, om förmedlaren under de förgående sex månaderna inte har förmedlat konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahållit rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter eller om förmedlaren har upphört med sin verksamhet. Genom denna punkt genomförs artikel 33.1 a i direktivet. Kravet att avregistreringen ska ske utan ogrundat dröjsmål baserar sig på artikel 33.3 i direktivet.
Enligt 2 punkten ska en förmedlare avföras ur registret om denne har godkänts i registret på basis av felaktiga eller vilseledande uppgifter som förmedlaren själv lämnat. Genom denna punkt genomförs artikel 33.1 b i direktivet. De felaktiga eller vilseledande uppgifterna ska till sin natur vara sådana att anmälaren inte skulle ha godkänts för anteckning i registret i det fall att Finansinspektionen hade haft tillgång till korrekta uppgifter i stället för felaktiga.
Enligt 3 punkten ska också en sådan förmedlare avregistreras som inte längre uppfyller förutsättningarna för registrering enligt 6 § 1 mom. 1—3 punkten. Genom denna punkt genomförs artikel 33.1 c i direktivet.
En förmedlare ska enligt 4 punkten avregistreras om denne förmedlar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom såsom ombud för någon annan. Att vara ombud för någon annan är enligt 6 § 3 mom. också ett hinder för registrering. Punkten baserar sig inte på direktivet utan är nationell reglering. En motsvarande bestämmelse ingår i 18 § 1 mom. 3 punkten i lagförslag 3.
Enligt 5 punkten ska Finansinspektionen avföra en förmedlare ur registret om förutsättningen för registrering i 6 § 1 mom. 4 punkten inte längre uppfylls och förmedlaren inte inom utsatt tid har anmält nya personer som uppfyller de föreskrivna kraven på kännedom om kreditverksamhet. En motsvarande bestämmelse ingår i 18 § 1 mom. 4 punkten i lagförslag 3.
En förmedlare ska enligt 6 punkten avföras ur registret om förutsättningen för registrering i 6 § 1 mom. 5 punkten inte längre uppfylls och förmedlaren inom utsatt tid inte har ordnat en ansvarsförsäkring eller någon annan säkerhet som uppfyller förutsättningarna i 8 §. Bestämmelsen grundar sig på artikel 29.2 a i direktivet.
Enligt 7 punkten ska en förmedlare avföras ur registret i det fall att förmedlaren redan tidigare har meddelats ett sådant verksamhetsförbud för viss tid som avses i 21 § 1 mom., men det i förmedlarens eller dess högsta lednings verksamhet förekommer allvarliga eller upprepade försummelser även efter det. En motsvarande bestämmelse ingår i 18 § 1 mom. 5 punkten i lagförslag 3.
Enligt 2 mom. har Finansinspektionen i syfte att tillvarata kundernas intressen rätt att utfärda föreskrifter om vilka åtgärder förmedlaren ska vidta för att avsluta verksamheten.
Enligt 3 mom. ska Finansinspektionen inom 14 dagar från det att en förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom har avförts ur registret anmäla detta till de behöriga myndigheterna i de andra EES-stater där förmedlaren i enlighet med 15 § 1 mom. har uppgett sig ha verksamhet.
21 §.Andra påföljder för finländska kreditförmedlare. I 1 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens rätt att förbjuda en finländsk kreditförmedlare att fortsätta verksamheten, om förmedlaren i väsentlig grad försummar en skyldighet enligt 9 § 3 mom., 11—13 § eller 15 § 1 mom. i den föreslagna lagen och försummelsen inte har rättats till inom en av Finansinspektionen angiven skälig tid. Förbudet gäller tills försummelsen har rättats till.
I 2 mom. upprepas för klarhetens skull att Finansinspektionen enligt 33 a § i lagen om Finansinspektionen har behörighet att förena förbudet med vite. Momentet innehåller också en hänvisning till lagen om Finansinspektionen till den del det i lagen föreskrivs om Finansinspektionens rätt att meddela offentlig varning.
22 §.Påföljder för en utländsk kreditförmedlares filial. Om Finansinspektionen konstaterar att en utländsk kreditförmedlare med filial i Finland inte iakttar bestämmelserna i 6 § 1 mom. 4 punkten eller 11—13 §, ska Finansinspektionen enligt 1 mom. kräva att förmedlaren upphör med det förfarande som strider mot bestämmelserna. Genom momentet genomförs delvis andra stycket i artikel 34.2 i direktivet.
I 2 mom. föreskrivs det om påföljderna om förmedlaren inte vidtar de åtgärder som krävs. Finansinspektionen får då påföra administrativa påföljder enligt 21 § 1 mom. eller enligt lagen om Finansinspektionen för att säkerställa att förmedlaren upphör med det förfarande som strider mot bestämmelserna. Finansinspektionen ska utan ogrundat dröjsmål i enlighet med artikel 34.2 i direktivet om bostadskrediter underrätta de behöriga myndigheterna i förmedlarens hemstat och kommissionen om de administrativa påföljder som det fattats beslut om. Genom momentet genomförs tredje och fjärde stycket i artikel 34.2 i direktivet.
I 3 mom. föreskrivs det om det förfarande som ska iakttas om Finansinspektionen har grundad anledning att misstänka att en utländsk kreditförmedlares filial i Finland inte iakttar bestämmelserna för genomförande av de andra artiklar i direktivet om bostadskrediter än dem som nämns i andra stycket i artikel 34.2. Genom momentet genomförs delvis första stycket i artikel 34.4 i direktivet.
I 4 mom. föreskrivs det om det förfarande som ska iakttas om den behöriga myndigheten i förmedlarens hemstat inte vidtar behövliga åtgärder inom en månad från det att den fick dessa uppgifter eller om förmedlaren trots de åtgärder som den behöriga myndigheten i hemstaten vidtagit fortsätter att handla på ett sätt som klart strider mot finländska konsumenters intressen eller hindrar marknaden att fungera på ett ändamålsenligt sätt i Finland. Genom momentet genomförs delvis andra stycket i artikel 34.4.
23 §.Påföljder för andra utländska kreditförmedlare. I 1 mom. föreskrivs det på samma sätt som i 22 § 3 mom. om Finansinspektionens skyldighet att underrätta den behöriga myndigheten i en utländsk kreditförmedlarens hemstat, om Finansinspektionen har grundad anledning att misstänka att denna utländska kreditförmedlare som är verksam i Finland utan att ha filial inte följer de bestämmelser som utfärdats i förmedlarens hemstat för genomförandet av bestämmelserna i direktivet. Genom momentet genomförs delvis första stycket i artikel 34.4 i direktivet.
I 2 mom. föreskrivs det på samma sätt som i 22 § 4 mom.om Finansinspektionens skyldigheter om den behöriga myndigheten i den utländska kreditförmedlarens hemstat inte vidtar behövliga åtgärder inom en månad från det att den fick dessa uppgifter eller om förmedlaren trots de åtgärder som den behöriga myndigheten i hemstaten vidtagit fortsätter att handla på ett sätt som klart strider mot finländska konsumenters intressen eller hindrar marknaden att fungera på ett ändamålsenligt sätt i Finland. Genom momentet genomförs delvis andra stycket i artikel 34.4 i direktivet.
Finansinspektionen ska i sådana situationer först underrätta den behöriga myndigheten i hemstaten om saken. Efter det kan Finansinspektionen påföra sådana administrativa påföljder som avses i 22 § 2 mom. Kommissionen och Europeiska bankmyndigheten ska utan ogrundat dröjsmål underrättas om de administrativa påföljderna. Finansinspektionen har också möjlighet att föra ärendet till en banktillsynsmyndighet för behandling i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten).
24 §.Tillsynsbefogenheter. Paragrafen innehåller bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter. Genom den genomförs femte stycket i artikel 34.2 samt 34.3 och 34.5.
Enligt 1 mom. har Finansinspektionen i enlighet med 24 och 25 § i lagen om Finansinspektionen rätt att inspektera verksamheten i en filial som en finländsk kreditförmedlare har i en annan EES-stat. Lagens 24 § gäller granskningsrätt och 25 § innehåller ett undantag från rätten att få uppgifter och granska när det gäller rättegångsombud, rättegångsbiträden och advokater.
Om Finansinspektionen inte godkänner åtgärder som vidtagits av en myndighet i en annan EES-stat i fråga om en finländsk kreditförmedlares filial i staten i fråga, får Finansinspektionen föra ärendet till en banktillsynsmyndighet för behandling i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten). Genom momentet genomförs till denna del femte stycket i artikel 34.2 i direktivet.
Enligt 2 mom. har Finansinspektionen rätt att av den utländska kreditförmedlaren få de uppgifter som behövs för att sköta tillsynsuppdraget eller de övriga uppgifter som föreskrivs i lag eller i direktivet om bostadskrediter. Finansinspektionen ska dock på förhand underrätta den behöriga myndigheten i den utländska kreditförmedlarens hemstat om saken.
I 3 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens rätt att inspektera verksamheten i den utländska kreditförmedlarens filial i Finland i syfte att sköta tillsynsuppdraget eller de övriga uppgifter som föreskrivs i lag eller i direktivet om bostadskrediter. Den behöriga myndigheten i den utländska kreditförmedlarens hemstat ska underrättas på förhand också om sådana inspektioner.
När Finansinspektionen utövar sin rätt att få uppgifter och sin inspektionsrätt enligt 2 och 3 mom. tillämpas enligt 4 mom. vad som i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs om rätt att få uppgifter och inspektionsrätt för andra finansmarknadsaktörer, samt vad som föreskrivs i 33 a § om rätten att förelägga vite och i 34 § om rätten att anlita utomstående sakkunniga i det kapitlet. Enligt den sistnämnda paragrafen kan Finansinspektionen för en utredning som behövs för tillsynen över ett tillsynsobjekt eller en annan finansmarknadsaktör och som kräver särskild sakkunskap anlita en revisor eller en annan utomstående sakkunnig. I samma paragraf föreskrivs det också bl.a. om den sakkunniges ansvar, oberoende ställning och arvode.
25 §.Rätt till skadestånd. I paragrafen föreskrivs det om rätten till skadestånd för en konsument eller för någon annan vars rätt uppdraget eller kreditavtalet gäller. Det är klart att bestämmelsen kan bli tillämplig endast när finsk lag över huvudtaget blir tillämplig på fallet med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).
Enligt 1 mom. är kreditförmedlaren skyldig att ersätta skada som hans eller hennes förfarande i strid med lag eller uppdragsavtalet orsakat en konsument eller någon annan vars rätt uppdraget eller kreditavtalet gäller. Sådana andra aktörer kan vara en borgensman, den som ställt tredjemanspant som säkerhet för krediten eller kreditgivaren. Kreditförmedlaren är dock fri från ansvar, om denne visar att han eller hon handlat med yrkesskicklighet och omsorg.
I 2 mom. föreskrivs det om personligt ersättningsansvar för verkställande direktören, medlemmar i styrelsen eller jämförbara organ samt ansvariga bolagsmän i en sammanslutning som är kreditförmedlare när de brutit mot förbudet i 12 § mot att ta emot, inneha eller förmedla medel som tillhör en kund och detta har förorsakat skada för konsumenten eller någon annan vars rätt uppdraget eller kreditavtalet gäller. Skadeståndsyrkandet får också riktas till sammanslutningens verkställande direktör, medlemmar i styrelsen eller jämförbara organ samt ansvariga bolagsmän, om skadan har berott på att dessa uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att se till att förbudet i 12 § iakttas i verksamheten. Detsamma gäller ersättare i styrelsen, om han eller hon har varit medlem när den ordinarie medlemmen varit förhindrad. En förutsättning för att de aktörer som nämns i bestämmelsen ska vara fria från skadeståndsansvar är att de har sett till att förfarandena och instruktionerna till personalen när det gäller att iaktta förbudet är ändamålsenligt utformade och att efterlevnaden av dem i tillräcklig utsträckning har övervakats.
Enligt 3 mom. är avtalsvillkor som avviker från 1 eller 2 mom. till nackdel för konsumenten eller någon annan fysisk person som har rätt till skadestånd utan verkan.
I 4 mom. hänvisas det till skadeståndslagen, där det i 2 och 6 kap. föreskrivs om jämkning av skadestånd och om fördelning av skadeståndsansvaret mellan två eller flera skadeståndsskyldiga.
26 §.Straffbestämmelser. Enligt 1 mom. ska den som uppsåtligen utan registrering förmedlar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, dömas för brott vid förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
Det förfarande som avses i det föreslagna brottsrekvisitet kan anses så klandervärt att ett straffrättsligt ansvar för det är motiverat. De föreslagna bestämmelserna är befogade också för att säkerställa en effektiv näringsrättslig reglering. Den föreslagna straffskalan motsvarar klandervärdheten i den typ av gärning som straffbeläggs och skalan är också i linje med andra straffbestämmelser som gäller gärningar av liknande slag och som har samband med näringsrättslig verksamhet.
En stark grundläggande regel är att straffbestämmelser som är förenade med hot om fängelse ska placeras i strafflagen. Det krävs vägande skäl för att man ska kunna avvika från denna huvudregel. Bestämmelser av den typ som avses i den föreslagna straffbestämmelsen och som också innefattar ett lågt hot om fängelsestraff finns för närvarande i den materiellrättsliga lagstiftningen, och det anses därför lämpligt att också den föreslagna straffbestämmelsen placeras i en materiell lag, då brottet är ett förfarande i strid med den.
Om Finansinspektionen har förenat det förbud som meddelats med stöd av 19 § 1 mom. med vite, föreskrivs det i 2 mom. i syfte att förhindra överlappningar att den som brutit mot förbudet då inte får dömas till straff för samma gärning, om vitet genom ett lagakraftvunnet beslut har dömts ut. Bestämmelsen motsvarar 19 § 3 mom. i lagförslag 3.
27 §.Sökande av ändring i Finansinspektionens beslut. Enligt hänvisningsbestämmelsen i paragrafen får ändring i Finansinspektionens beslut sökas på det sätt som föreskrivs i lagen om Finansinspektionen.
28 §.Ikraftträdande. Paragrafens 1 mom. innehåller en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse.
Enligt 2 mom. får Finansinspektionen ta upp en registeranmälan till behandling innan lagen träder i kraft. Den som gör anmälan får införas i registret över förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom när lagen träder i kraft.
29 §.Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. får den som när denna lag träder i kraft bedriver verksamhet som enligt denna lag förutsätter registrering fortsätta med sin verksamhet i Finland utan registrering fram till den 21 mars 2017.
I 2 mom. föreskrivs det om krav på kunskap och kompetens. Den som har börjat förmedla konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller börjat tillhandahålla rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter senast den 19 mars 2014, ska iaktta vad som i 3 § 3 mom. och 6 § 1 mom. 4 punkten föreskrivs om krav på kunskap och kompetens från och med den 21 mars 2017.
1.3
Lag om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare
Allmänt. Lagen är ny, men motsvarar innehållsmässigt till största delen den gällande lagen om registrering av vissa kreditgivare. En redogörelse för lagens innehåll ges närmast när en bestämmelse i förslaget innehållsmässigt avviker från den gällande lagen.
1 §.Tillämpningsområde. I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. I den första meningen i 1 mom. görs det en teknisk ändring som beror på att bestämmelser om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom enligt lagförslag 1 ska ingå i 7 a kap. i konsumentskyddslagen. För närvarande regleras sådana i 7 kap. i konsumentskyddslagen. Lagen ska gälla näringsidkare som lämnar konsumentkrediter som omfattas av tillämpningsområdet för såväl 7 kap. som det nya 7 a kap. i konsumentskyddslagen. Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom är sådana bostadskrediter som avses i 7 a kap. 3 § 1 mom. 2 punkten i lagförslag 1 samt de konsumentkrediter med en bostad som säkerhet som avses i 3 punkten i samma moment. Lagens tillämpningsområde ändras alltså inte i sak i detta avseende.
Enligt den andra meningen i 1 mom. ska tillämpningsområdet utvidgas till att gälla också näringsidkare som förmedlar krediter till konsumenter, om krediten lämnas av någon annan än en i 7 eller 7 a kap. i konsumentskyddslagen avsedd kreditgivare (person-till-person-lån). Med förmedling av krediter avses i bestämmelsen på motsvarande sätt som i 7 kap. 7 § 6 punkten i konsumentskyddslagen att presentera eller erbjuda kreditavtal till konsumenter eller på annat sätt bistå konsumenter vid ingåendet av kreditavtal eller ingå kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning. Vid person-till-person-lån är det alltså fråga om verksamhet där en näringsidkare fungerar som förmedlare för att möjliggöra uppkomsten av ett kreditförhållande mellan två fysiska personer eller mellan en fysisk person och en juridisk person som inte är yrkesmässiga kreditgivare.
I 2 mom. anges det när lagen inte ska tillämpas. Dessa begränsningar motsvarar i stor utsträckning 1 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt 1 punkten ska lagen inte tillämpas på näringsidkare som Finansinspektionen utövar tillsyn över med stöd av 4 § i lagen om Finansinspektionen. Lagen ska alltså inte tillämpas t.ex. på inhemska kreditinstitut, i Finland etablerade filialer till kreditinstitut som är EES-tillsynsobjekt, tjänster som utländska tillsynsobjekt tillhandahåller i Finland utan att etablera filial eller på värdepappersföretag. En sådan begränsning behövs i syfte att undvika överlappningar.
I 2 punkten föreskrivs det om ett undantag som gäller tillhandahållare av betaltjänster enligt 7 § i lagen om betalningsinstitut. Ett sådant undantag behövs eftersom det föreslås att lagförslag 3 ska tillämpas också på förmedlare av person-till-person-lån. I vissa fall kan förmedlare av person-till-person-lån höra till de övriga tillsynsobjekt som avses i 5 § i lagen om Finansinspektionen och syftet med begränsningen är därför att förhindra eventuella överlappningar.
Enligt 3 punkten ska lagen inte tillämpas på pantlåneinrättningar. Bestämmelser om koncession som krävs för pantlåneinrättningar finns i lagen om pantlåneinrättningar.
Enligt 4 punkten ska lagen inte gälla näringsidkare som lämnar konsumentkrediter endast för finansiering av köp av konsumtionsnyttigheter som de själva säljer. Det avgörande är om konsumenten kan använda den kredit som näringsidkaren har lämnat endast för köp av konsumtionsnyttigheter som näringsidkaren i fråga säljer eller om den kan användas också för något annat ändamål.
Enligt 5 punkten ska lagen inte heller tillämpas på staten, kommunerna eller andra offentliga samfund.
Enligt 6 punkten gäller lagen inte näringsidkare som är etablerade i en annan EES-stat och som tillfälligt erbjuder konsumentkrediter eller förmedlar person-till-person-lån i Finland. Med tillfälligt erbjudande av konsumentkrediter eller förmedling av person-till-person-lån avses erbjudande av tjänster utan att villkoren för etablering uppfylls. En redogörelse för villkoren för etablering finns i detaljmotiveringen för 1 § 2 mom. 4 punkten i den gällande lagen (RP 24/2010 rd, s. 47).
2 §.Rätten att lämna konsumentkrediter och förmedla person-till-person-lån. Den första meningen i paragrafen motsvarar 2 § i den gällande lagen. I den andra meningen föreskrivs det att andra näringsidkare än de som avses i 1 § 2 mom. har rätt att förmedla person-till-person-lån endast om de är registrerade som förmedlare av person-till-person-lån eller som kreditgivare.
3 §.Register över kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån samt registeranmälan. Enligt 1 mom. är Regionförvaltningsverket i Södra Finland skyldigt att föra ett register över kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån. Det nuvarande kreditgivarregistret ändras till ett register över kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån. I registret införs de kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån som omfattas av lagens tillämpningsområde.
Paragrafens 2 mom. motsvarar till största delen 3 § 2 mom. i den gällande lagen, men där föreskrivs nu också att den som har för avsikt att förmedla person-till-person-lån är skyldig att för anteckning i registret göra en anmälan till Regionförvaltningsverket i Södra Finland. I registeranmälan ska ingå uppgift om huruvida anmälaren ansöker om att bli registrerad som kreditgivare eller som förmedlare av person-till-person-lån och, om det är fråga om registrering som kreditgivare, huruvida anmälaren avser att också lämna konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom och som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. i lagförslag 1 eller förmedla person-till-person-lån. Det nya för såväl kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån är också att det i registeranmälan enligt 5 punkten ska ingå uppgift om huruvida anmälaren har för avsikt att ta emot kundmedel, och i så fall, en utredning över hur anmälaren avser att sköta bevaringen och hantering av kundmedel.
Paragrafens 3 mom. motsvarar 3 § 3 mom. i den gällande lagen.
4 §.Förutsättningar för registrering. Paragrafen motsvarar till största delen 4 § i den gällande lagen, men ska i fortsättningen också gälla förmedlare av person-till-person-lån och förmedling av sådana lån.
5 §.Tillförlitlighet. Paragrafen motsvarar till största delen 5 § 1 mom. i den gällande lagen, men det görs vissa terminologiska ändringar som avser förmedling av person-till-person-lån. Dessutom stryks den felaktiga hänvisningen till stiftelse.
6 §.En juridisk person som anmälare. Paragrafens 1 mom. motsvarar 5 § 2 mom. i den gällande lagen. Paragrafens 2 mom. motsvarar annars 6 § i den gällande lagen, men i den andra meningen tas det in ett omnämnande av förmedling av person-till-person-lån.
7 §.Uppgifter som ska föras in i registret och anmälan om ändringar. Paragrafen motsvarar till största delen i sak 7 § i den gällande lagen. Det nya förutom ändringarna om förmedling av person-till-person-lån är att det enligt 1 mom. 3 punkten ska antecknas i registret huruvida näringsidkaren är kreditgivare eller förmedlare av person-till-person-lån och, om det är fråga om en kreditgivare, huruvida denne lämnar också konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom och som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. i lagförslag 1 eller huruvida denne förmedlar person-till-person-lån.
Det nya är enligt punkt 6 att det i registret antecknas huruvida kreditgivaren eller förmedlaren av person-till-person-lån har rätt att ta emot kundmedel. Om anmälaren enligt vad denne uppger inte avser att ta emot kundmedel eller om anmälaren inte beviljas tillstånd enligt 10 § att ta emot kundmedel, antecknas det i registret att kreditgivaren eller förmedlaren av person-till-person-lån inte har rätt att ta emot kundmedel. Om anmälaren beviljas rätt att ta emot kundmedel, antecknas på motsvarande sätt att anmälaren har denna rätt.
8 §.Utlämnande av uppgifter. Paragrafen motsvarar 8 § i den gällande lagen.
9 §.Skyldigheter för ledningen hos en kreditgivare och en förmedlare av person-till-person-lån. Paragrafens 1 mom. motsvarar annars i sak 9 § i den gällande lagen, men det gäller också ledningen hos förmedlare av person-till-person-lån.
Det föreslagna 2 mom. är nytt. Det föreskrivs där om minimikrav på kunskap och kompetens hos kreditgivarens personal och personer som på annat sätt agerar för kreditgivarens räkning. I momentet sägs det att om kreditgivaren lämnar konsumentkrediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. i lagförslag 1, ska kreditgivarens personal och de personer som på annat sätt agerar för kreditgivarens räkning och deltar i lämnandet av krediter ha tillräcklig kunskap och kompetens i fråga om kreditverksamhet. Dessa krav gäller också personer under vars direkta ledning och tillsyn de personer som deltar i lämnande av kredit agerar, dvs. i praktiken de närmaste cheferna för de personer som deltar i lämnande av kredit. Bestämmelser om krav på kunskap och kompetens finns i bilaga III till direktivet om bostadskrediter. Avsikten är att bilagan ska genomföras genom en statsrådsförordning. Genom momentet genomförs delvis artikel 9.2 i direktivet.
Genom paragrafens 3 mom. genomförs delvis artikel 19.2 i direktivet. Momentet är nytt. Det föreskrivs där om en skyldighet för en kreditgivare som lämnar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom eller, om det är fråga om en juridisk person, för kreditgivarens högsta ledning, att säkerställa att den som värderar bostadsegendom har tillräcklig yrkesskicklighet för värderingsuppdraget. Med tillräcklig yrkesskicklighet avses bl.a. kännedom om de områden i lagstiftningen som är av betydelse vid värdering av egendom, såsom lagstiftning som gäller byggande och förvärv av bostad, samt sådana tekniska kunskaper och färdigheter och andra kvalifikationer som behövs vid värdering.
Tillräcklig yrkesskicklighet har t.ex. auktoriserade fastighetsvärderare (AKA) och av Centralhandelskammaren godkända fastighetsvärderare (KHK). Tillräcklig yrkesskicklighet kan också uppnås genom en examen som lämpar sig för värdering, såsom juris eller ekonomie kandidatexamen eller magisterexamen, diplomingenjörsexamen eller vicenotarie- eller rättsnotarieutbildning eller fullgjort prov för fastighetsförmedlare. Förutom genom examen eller prov kan tillräcklig yrkesskicklighet uppnås genom annan utbildning kombinerad med längre praktisk erfarenhet av värderingsuppdrag av motsvarande slag. Ju mer sällsynt eller ju mer krävande det objekt som värderas är, desto större är kraven på värderarens yrkesskicklighet i fråga om både utbildning och arbetserfarenhet.
10 §.Rätt att ta emot kundmedel. Paragrafen om rätt att ta emot kundmedel är ny. Bestämmelserna baserar sig inte på direktivet utan är nationell reglering.
Om anmälaren i registeranmälan har meddelat om sin avsikt att ta emot kundmedel, ska regionförvaltningsverket utreda huruvida anmälaren kan beviljas rätt till detta. Rätt att ta emot kundmedel ska enligt 1 mom. beviljas, om anmälaren för det första har lämnat regionförvaltningsverket en utredning om bevaring och hantering av kundmedel på det sätt som förutsätts i 11 § 1 mom. En förutsättning är alltså att anmälaren har lämnat en sådan utredning och att regionförvaltningsverket på basis av den gör bedömningen att bevaringen och hanteringen motsvarar det som krävs. I 1 mom. förutsätts det dessutom att anmälaren inte ska anses uppenbart olämplig att ta emot kundmedel.
I 2 mom. föreskrivs det om vilka faktorer regionförvaltningsverket ska beakta då det bedömer om anmälaren är lämplig att ta emot kundmedel. För det första beaktas anmälarens ekonomiska ställning, dvs. t.ex. olika uppgifter i resultaträkningen och balansräkningen samt andra uppgifter som beskriver ekonomin, såsom konkurs- och företagssaneringsärenden. Viktiga uppgifter när en persons ekonomiska ställning bedöms är t.ex. uppgifter om inkomst och förmögenhet. Uppgifter som beskriver den ekonomiska ställningen i fråga om dem båda är också uppgifter som ingår i utsökningsregistret. För det andra ska regionförvaltningsverket när det bedömer olämplighet beakta hur anmälaren har fullgjort sina skyldigheter i fråga om skatter, lagstadgade pensionsförsäkrings-, olycksfallsförsäkrings- eller arbetslöshetsförsäkringsavgifter eller avgifter som tullen tar ut. Med skyldigheter i fråga om avgifter avses registerings-, anmälnings- och betalningsskyldighet. I praktiken kan regionförvaltningsverket när det samlar in uppgifter för bedömningen av olämplighet utnyttja en sådan fullgöranderapport som avses i 5 § i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010).
Eftersom en förutsättning för att anmälaren ska vägras rätt att ta emot kundmedel är att anmälaren är uppenbart olämplig för detta, är det klart att försummelser eller ekonomiska problem som är obetydliga i förhållande till verksamheten inte får utgöra ett hinder för denna rätt eller en grund för att slopa den. När den ekonomiska ställningen bedöms ska det läggas vikt vid hur länge de ekonomiska svårigheterna varat och hur kännbara ekonomiska svårigheter det är fråga om. I fråga om skyldigheterna ska det läggas vikt vid antalet försummelser, i fråga om avgifterna beloppen i euro samt hur nyligen försummelserna har ägt rum. Anmälaren kan anses uppenbart olämplig att ta emot kundmedel t.ex. när anmälaren vid utmätning konstaterats vara medellös och det utgående från tillgängliga uppgifter inte finns anledning att anta att den ekonomiska situationen skulle ha försämrats enbart tillfälligt. Anmälaren kan anses uppenbart olämplig att ta emot kundmedel också t.ex. när anmälaren har flera efterföljande räkenskapsperioder med förlust bakom sig eller när skuldsättningen är betydande. Skuldsättningen ska vanligen anses betydande t.ex. när företagets skatteskuld i förhållande till omsättningen överstiger 10 procent och det inte har gjorts någon betalningsplan för skötseln av skatteskulden med skattemyndigheten.
I 3 mom. uppräknas de aktörer i fråga om vilka en bedömning av olämplighet, dvs. i praktiken fullgöranderapporten eller motsvarande utredning, ska göras i det fall att anmälaren är en juridisk person. En bedömning av olämplighet ska då göras förutom av den juridiska personen också av verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen, förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen och även den som direkt eller indirekt innehar minst en tiondel av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt i en annan sammanslutning.
I 4 mom. föreskrivs det om en skyldighet att vid bedömningen också beakta den ekonomiska ställningen och fullgörandet av skyldigheterna i de företag och sammanslutningar som har direkt eller indirekt koppling med anmälaren och dennes ansvariga personer. Till denna del ska utredningen göras för tiden tre år före anmälan. En utredning av äldre kopplingar än så behövs inte.
Momentet innehåller en hänvisning till 3 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001), där de enheter uppräknas, dvs. företag och sammanslutningar, som ska registreras enligt den lagen. I lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi används termen organisation för dem. Med ett företag eller en sammanslutning som har direkt koppling till ett företag eller en sammanslutning avses t.ex. ett aktiebolag som helt eller delvis äger företaget eller sammanslutningen eller ett aktiebolag som är bolagsman i ett öppet bolag. Ett företag eller en sammanslutning som har en indirekt koppling till ett företag eller en sammanslutning avser i sin tur t.ex. företag eller sammanslutningar som har koppling till företaget eller sammanslutningen via en ansvarig person eller ett annat företag eller en annan sammanslutning. Ett företag eller en sammanslutning som har en indirekt koppling till ett aktiebolag är t.ex. ett annat aktiebolag som uteslutande ägs av styrelsemedlemmarna i aktiebolaget i fråga eller ett systerbolag som ägs av moderbolaget. Med ett företag eller en sammanslutning som har en direkt koppling till en person avses ett företag eller en sammanslutning där personen verkar eller har verkat som ansvarig person. Ett företag eller en sammanslutning som har en indirekt koppling till en person avser ett företag eller en sammanslutning som har direkt eller indirekt koppling till personens direkta företags- eller sammanslutningskoppling, t.ex. ett moderbolag till vars dotterbolags styrelse personen hör.
11 §.Bevaring och hantering av kundmedel. Paragrafen är ny. Det föreskrivs där om bevaring och hantering av kundmedel. Paragrafen grundar sig inte på direktivet utan är nationell reglering. Paragrafen gäller såväl förmedlare av person-till-person-lån som kreditgivare. I praktiken torde kreditgivare ta emot kundmedel endast när de förmedlar person-till-person-lån.
Enligt 1 mom. ska en kreditgivare och en förmedlare av person-till-person-lån organisera bevaringen och hanteringen av de kundmedel som anförtrotts dem på ett tillförlitligt sätt. En sådan aktör ska se till att kundmedlen hålls åtskilda från aktörens egna medel. Kundmedlen ska också redovisas så att kundmedlen för varje kund är tillräckligt åtskilda från andra kunders medel. Kundmedlen ska sättas in på ett kundmedelskonto.
För att kundens medel ska kunna anses bli bevarade på ett tillförlitligt sätt ska kundmedelskontot finnas i en inlåningsbank med koncession i Finland eller i någon annan EES-stat. Kreditgivaren eller förmedlaren av person-till-person-lån ska se till att inlåningsbanken inte kan använda medel på ett kundmedelskonto för att kvitta sina fordringar på kreditgivaren eller förmedlaren. Uppgiften att det är fråga om ett kundmedelskonto ska framgå t.ex. av ett kontoutdrag eller av kontovillkoren.
Endast sådana medel eller avgifter som kunden betalat och som hänför sig till förmedlingen kan sättas in på och överföras via kundmedelskontot. I fråga om medel som hänför sig till eventuell annan affärsverksamhet ska den som bedriver verksamheten iaktta de bestämmelser och föreskrifter som gäller verksamheten i fråga.
För att hanteringen ska vara tillförlitlig måste kundmedlen tas emot direkt på kundmedelskontot. Om detta i ett enskilt fall inte är möjligt, ska de sättas in på kontot utan dröjsmål. Kundmedel får inte ens tillfälligt överföras från kundmedelskontot, utan endast kundmedelskontot får användas för bevaring och förmedling av kundernas medel.
I 2 mom. föreskrivs det om kundens rätt att få skadestånd också av någon annan än en kreditgivare, en förmedlare av person-till-person-lån eller någon annan skadeståndsskyldig. Kunden kan i vissa fall kräva ersättning för skada som förorsakats honom eller henne förutom av de ovan nämnda också av verkställande direktören, medlemmar i styrelsen eller ett jämförbart organ samt ansvariga bolagsmän i en sammanslutning som är kreditgivare eller förmedlare av person-till-person-lån. Ersättning kan krävas också av en ersättare i styrelsen, om han eller hon har varit medlem när den ordinarie medlemmen varit förhindrad.
En förutsättning är att skadan har berott på att kreditgivaren eller förmedlaren av person-till-person-lån uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att se till att bevaringen och hanteringen av kundmedel organiseras på det sätt som avses i 1 mom. En förutsättning för att de aktörer som nämns i bestämmelsen ska vara fria från skadeståndsansvar är att de har sett till att förfarandena och instruktionerna till personalen till denna del är ändamålsenligt utformade och att efterlevnaden av dem i tillräcklig utsträckning har övervakats.
Bestämmelsen inskränker inte på en kunds rätt att få skadestånd av en kreditgivare, av en förmedlare av person-till-person-lån eller av någon annan skadeståndsskyldig. Bestämmelser om jämkning av skadestånd och om fördelning av skadeståndsansvaret finns i 2 och 6 kap. i skadeståndslagen.
12 §.Bevaring av handlingar och uppgifter som gäller kreditgivning och förmedling av person-till-person-lån. Paragrafen motsvarar i andra avseenden 9 a § i den gällande lagen, men skyldigheten att bevara handlingar och uppgifter som gäller kreditgivningen och förmedlingen av person-till-person-lån ska i fortsättning gälla också förmedlare av person-till-person-lån.
13 §.Tystnadsplikt. I paragrafen föreskrivs det om tystnadsplikt i tillämpliga delar på samma sätt som bl.a. i 44 § i lagen om försäkringsförmedling och i 14 § i lagförslag 2. Tystnadsplikten ska gälla alla som vid lämnande av konsumentkrediter eller vid förmedling av person-till-person-lån har fått veta något om en konsuments eller någon annans ekonomiska ställning eller något som berör personliga förhållanden, såsom hälsotillstånd, eller en affärs- eller yrkeshemlighet. Tystnadsplikten innefattar såväl handlingssekretess som ett förbud att röja uppgifter som finns i annan än skriftlig form. Ett undantag utgör de situationer då den till vars förmån tystnadsplikten gäller ger sitt samtycke till att uppgifterna röjs eller då annat föreskrivs i lag. Brott mot tystnadsplikten kan bli bedömd t.ex. som ett sekretessbrott enligt 38 kap. 1 § eller som en sekretessförseelse enligt 38 kap. 2 § i strafflagen.
14 §.Tillsyn. Paragrafen motsvarar 10 § i den gällande lagen.
15 §.Tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter. Paragrafen motsvarar annars 10 a § i den gällande lagen, men ska i fortsättningen också gälla förmedlare av person-till-person-lån.
16 §.Rätt att få uppgifter ur vissa myndighetsregister. Paragrafens 1 mom. motsvarar 10 b § i den gällande lagen. Enligt det nya 2 mom. har regionförvaltningsverket rätt att avgiftsfritt av myndigheter och av dem som sköter offentliga uppdrag få de uppgifter som behövs för att bedöma huruvida anmälaren ska anses uppenbart olämplig att ta emot kundmedel. Det är klart att regionförvaltningsverket har motsvarande rätt också senare när det gäller att utreda om det skett förändringar i den registrerades förhållanden i detta avseende.
Rätten att få uppgifter gäller inte sådana anmälare som inte har för avsikt att ta emot kundmedel. Också i det fall att anmälarens avsikt är att ta emot kundmedel, har regionförvaltningsverket inte rätt att använda dessa uppgifter för något annat ändamål än för att bedöma huruvida förutsättningarna för mottagande av kundmedel uppfylls.
Enligt den andra meningen i momentet kan uppgifterna överlämnas till regionförvaltningsverket också genom teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt. Bestämmelsen behövs i synnerhet för att säkerställa att regionförvaltningsverket i sin uppgift kan utnyttja fullgöranderapporter som uppgjorts av Enheten för utredning av grå ekonomi.
17 §.Tvångsmedel. Paragrafen motsvarar till övriga delar 11 § i den gällande lagen, men den ska också innehålla en bestämmelse om tvångsmedel som gäller förmedlare av person-till-person-lån. I fråga om både kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån föreskrivs det dessutom om tvångsmedel i de fall då kundmedel har tagits emot utan att regionförvaltningsverket beviljat tillstånd i enlighet med 10 § eller då kreditgivaren eller förmedlaren på grund av ändrade förhållanden har blivit uppenbart olämplig att ta emot kundmedel. I dessa fall ska regionförvaltningsverket enligt 1 mom. förbjuda mottagande av kundmedel. I det sammanhanget får regionförvaltningsverket i syfte att tillvarata kundernas intressen utfärda föreskrifter om vilka åtgärder kreditgivaren eller förmedlaren ska vidta för att avsluta verksamheten.
Om ett av regionförvaltningsverket meddelat förbud mot mottagande av kundmedel inte iakttas, kan kreditgivaren eller förmedlaren av person-till-person-lån enligt 2 mom. meddelas ett verksamhetsförbud för viss tid. I momentet föreskrivs det också om fall då kreditgivaren eller förmedlaren har brutit mot bestämmelserna om bevaring och hantering av kundmedel i 11 § 1 mom.
18 §.Avregistrering. Paragrafens 1 mom. motsvarar annars 12 § i den gällande lagen, men det föreskrivs nu också om avregistrering av förmedlare av person-till-person-lån.
I 2 mom. föreskrivs det om regionförvaltningsverkets rätt att i samband med avregistreringen i syfte att tillvarata kundernas intressen utfärda föreskrifter om vilka åtgärder kreditgivaren eller förmedlaren ska vidta för att avsluta verksamheten.
19 §.Straffbestämmelser. Paragrafens 1 mom. motsvarar 17 § 1 mom. i den gällande lagen.
I 2 mom. föreskrivs det om brott vid förmedling av person-till-person-lån. Enligt förslaget ska den som uppsåtligen utan registrering förmedlar person-till-person-lån, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för brott vid förmedling av person-till-person-lån dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
I fråga om 1 och 2 mom. hänvisas till vad som konstateras i 26 § 1 mom. i lagförslag 2 i fråga om regleringens nödvändighet och dess placering samt den föreslagna straffskalan.
Paragrafens 3 mom. motsvarar i sak 13 § 2 mom. i den gällande lagen.
20 §.Sökande av ändring i regionförvaltningsverkets beslut. De ändringar som gjorts i 14 § i lagen om registrering av vissa kreditgivare genom lagen 903/2015 (RP 230/2014 rd) har beaktats i den föreslagna paragrafen. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 2016.
Enligt 1 mom. får ett beslut som regionförvaltningsverket fattat med stöd av 17 och 18 § överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996).
Enligt 2 mom. får omprövning begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen (434/2003) i andra beslut som regionförvaltningsverket meddelat. Beslut som meddelas med anledning av en begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen.
Enligt 3 mom. får förvaltningsdomstolens beslut i ett ärende som gäller förbud enligt 17 § eller avregistrering enligt 18 § överklagas genom besvär på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Över andra beslut av förvaltningsdomstolen får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Enligt 4 mom. ska ett beslut om avregistrering och om verksamhetsförbud för viss tid iakttas även om det överklagas.
21 §.Ikraftträdande. Paragrafens 1 mom. innehåller en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse.
I 2 mom. föreskrivs det om upphävande om lagen om registrering av vissa kreditgivare.
Enligt 3 mom. får Regionförvaltningsverket i Södra Finland ta upp en registeranmälan till behandling innan lagen träder i kraft. Den som gjort anmälan får införas i registret över kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån när lagen träder i kraft.
22 §.Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. ska uppgifter om en sådan kreditgivare som när denna lag träder i kraft är införd i kreditgivarregistret enligt lagen om registrering av vissa kreditgivare överföras till ett register enligt denna lag. En kreditgivare som är införd i kreditgivarregistret när lagen träder i kraft får alltså fortsätta verksamheten utan att ansöka om registrering enligt denna lag. Om en kreditgivare lämnar konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom och som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. i lagförslag 1 eller förmedlar person-till-person-lån, ska kreditgivaren underrätta regionförvaltningsverket om detta inom sex månader från ikraftträdandet av lagen. En kreditgivare som förmedlar person-till-person-lån ska dessutom inom samma tid lämna in uppgifter och en eventuell utredning enligt 3 § 2 mom. 5 punkten till regionförvaltningsverket.
Enligt 2 mom. får den som när denna lag träder i kraft bedriver sådan förmedling av person-till-person-lån som enligt denna lag förutsätter registrering fortsätta med sin verksamhet till dess beslut om införande i registret har fattats. En förutsättning för detta är dock att den registeranmälan som avses i 3 § 2 mom. görs inom sex månader från ikraftträdandet.
I 3 mom. föreskrivs det om iakttagande av bestämmelserna om kännedom om kreditverksamhet. Den som har börjat lämna konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom senast den 19 mars 2014, ska iaktta bestämmelserna i 9 § 2 mom. om kännedom om kreditverksamhet från och med den 21 mars 2017.
1.4
Kreditinstitutslagen
8 kap. Ersättningar
3 §.Allmänna krav på ersättningssystem. Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till 7 kap. 13 § 4 mom. och 7 a kap. 10 § 2 och 3 mom. i lagförslag 1. De gäller ersättningssystem.
15 kap. Förfaranden vid kundtransaktioner
11 §.Maximal belåningsgrad. I 1 mom. görs det en teknisk ändring eftersom 7 kap. 7 § 4 punkten i konsumentskyddslagen, vilken nämns i momentet, enligt lagförslag 1 ska upphävas. I sak kvarstår tillämpningsområdet för bestämmelsen om maximal belåningsgrad oförändrat.
12 a §.Yrkeskrav. Paragrafen är ny. Enligt 1 mom. ska ett kreditinstituts personal och personer som på annat sätt agerar för kreditinstitutets räkning och deltar i lämnande av krediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap. i konsumentskyddslagen uppfylla de krav på kunskap och kompetens som anges i bilaga III till direktivet om bostadskrediter på det sätt som närmare föreskrivs genom förordning av statsrådet. Dessa krav gäller också var och en som direkt leder eller övervakar de förstnämnda. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 9.2 i direktivet.
I 2 mom. föreskrivs om den yrkesskicklighet som krävs av den som värderar bostadsegendom, när bostadsegendom som avses i 3 § 1 mom. 1 punkten i 7 a kap. i lagförslag 1 värderas i samband med lämnande av en konsumentkredit som omfattas av tillämpningsområdet för det kapitlet. En redogörelse för vad kravet på yrkesskicklighet innebär ges i motiveringen till 9 § 3 mom. i lagförslag 3. Genom momentet genomförs delvis artikel 9.2 i direktivet.
18 kap. Särskilda bestämmelser om utländska kreditinstitut
6 §.Marknadsföring och avtalsvillkor samt andra förfaranden. Paragrafens 1 mom. motsvarar i andra avseenden den gällande lagen, men innehåller nu bestämmelser om tillämpningen av det nya 15 kap. 12 a § 1 mom. gällande yrkeskrav också på utländska kreditinstituts filialer samt på kreditinstitut som inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster tillhandahåller i 5 kap. 1 § i kreditinstitutslagen avsedda tjänster i Finland. På ett kreditinstitut som tillhandahåller tjänster här inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster tillämpas dock inte alla krav på kunskap och kompetens som anges i bilaga III till direktivet om bostadskrediter. Bestämmelsen baserar sig på artikel 9.3 i direktivet. Här utnyttjas den möjlighet som reserverats för värdmedlemsstaten i den andra meningen i artikel 9.3 ii när det gäller att fastställa minimikrav på kunskap och kompetens i fråga om vissa krav som ingår i bilaga III till direktivet när tillhandahållandet sker inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster från en stat till en annan.
20 kap. Administrativa påföljder
1 §.Påföljdsavgift. Det föreslås att bestämmelserna om ersättning i 7 kap. 13 § 4 mom. och 7 a kap. 10 § 2 och 3 mom. i lagförslag 1 ska nämnas i 2 mom. 3 punkten. Det föreslås att bestämmelserna om yrkeskrav i 15 kap. 12 a § ska nämnas i momentets 5 punkt. Finansinspektionen ska alltså ha rätt att påföra påföljdsavgift också för överträdelse av dessa bestämmelser.
1.5
Lagen om Finansinspektionen
1 kap. Allmänna bestämmelser
5 §.Andra finansmarknadsaktörer. En ny 28 punkt fogas till paragrafen. Enligt punkten är i lagförslag 2 avsedda finländska kreditförmedlare och filialer som utländska kreditförmedlare har i Finland sådana andra finansmarknadsaktörer som avses i lagen om Finansinspektionen. I 27 punkten görs det en teknisk ändring.
5 kap. Tillsyn över kundskyddet
45 §.Tillämpningsområdet för bestämmelserna om tillsyn över kundskyddet. Paragrafens 1 mom. motsvarar i övrigt gällande 45 § 1 mom., men tillämpningsområdet för bestämmelserna om tillsyn över kundskyddet utökas med förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Även paragrafens 2 mom. motsvarar i övrigt gällande 45 § 2 mom., men vad som föreskrivs i 1 mom. ska dessutom tillämpas på utländska förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Genom paragrafen genomförs delvis första stycket i artikel 34.1 i direktivet.
1.6
Lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift
1 §.Avgiftsskyldiga. I paragrafens 1 mom. tas det in en ny 20 punkt enligt vilken skyldiga att betala tillsynsavgift till Finansinspektionen är finländska kreditförmedlare som är registrerade enligt 6 § i lagförslag 2 och utländska kreditförmedlare som har filial i Finland. I 19 punkten görs det en teknisk ändring.
6 §.Grundavgift för övriga avgiftsskyldiga. Till 1 mom., som gäller grundavgiften i euro för andra avgiftsskyldiga än de som avses i 4 §, fogas finländska kreditförmedlare som är registrerade i enlighet med 6 § i lagförslag 2 och som inte är ombud för någon kreditgivare. Grundavgiften för en sådan förmedlare är 1 200 euro. Grundavgiften för utländska kreditförmedlare med filial i Finland är 400 euro.
1.7
Lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism
2 §.Lagens tillämpningsområde. I 2 § 24 punkten görs det en teknisk ändring av den anledningen att paragrafen får en ny 25 och 26 punkt. I och med de sistnämnda punkterna tillämpas lagen också på i lagförslag 2 avsedda finländska kreditförmedlare och filialer som utländska kreditförmedlare har i Finland samt på näringsidkare som omfattas av tillämpningsområdet för lagförslag 3 när näringsidkaren förmedlar person-till-person-lån.
1.8
Lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi
6 §.Syftet med fullgöranderapporter. I 1 mom. 16 punkten görs det en teknisk ändring av den anledningen att momentet får en ny 17 punkt. Enligt den föreslagna 17 punkten utarbetas fullgöranderapporter till stöd för den uppgift som föreskrivs för regionförvaltningsverket i 10 § i lagförslag 3. Regionförvaltningsverket ska enligt nämnda paragraf utreda om en kreditgivare eller förmedlare av person-till-person-lån anses uppenbart olämplig att ta emot kundmedel. För att sköta denna uppgift kan regionförvaltningsverket be Enheten för utredning av grå ekonomi sammanställa en fullgöranderapport. Bestämmelser om omfattningen på regionförvaltningsverkets rätt till information och på fullgöranderapporten finns också i nämnda 10 §.