1
Konventionens innehåll och dess förhållande till Finlands lagstiftning
Konventionen är till sin rättsliga karaktär en ramkonvention, eftersom det uttryckligen sägs att den inte innehåller några rättigheter som kan åberopas. Under denna rubrik bedöms huruvida artiklarna hör till området för lagstiftningen.
I inledningen ges en kort presentation av konventionens teman och kontext. I konventionen hänvisas till Europarådets ideal och principer, vilket anknyter kulturarvet till Europarådets allmänna mål. I det andra stycket betonas kulturarvets mänskliga värde och uppgift samt hur viktigt det är att i ett föränderligt samhälle definiera själva begreppet kulturarv.
Det tredje stycket betonar kulturarvets värde för den hållbara utvecklingen och påminner om att respekten för mångfald och för identiteten är en viktig del av den hållbara utvecklingen. I det fjärde stycket presenteras en av konventionens viktigaste principer, nämligen rätten till kulturarvet. Det kreativa elementet i konventionen bygger uttryckligen på denna rätt och dess följder.
I det femte stycket konstateras det att kulturarvet är allas gemensamt, och att det därför behövs ett så omfattande demokratiskt deltagande och kulturellt medborgarskap som möjligt. Det sjätte stycket betonar vikten av utbildning och att kulturarvet kan användas för att främja fred, dialog och förståelse mellan olika kulturer och religioner samt förebygga konflikter.
I det sjunde stycket presenteras andra instrument med nära anknytning till konventionens teman. I och med att målet i fråga om kulturarvets stora och betydande värde för de olika livsområdena uppfylls, behövs det allt fler instrument från olika områden. Konventionen ersätter inte de tidigare instrumenten, utan utvidgar deras samhälleliga tillämpningsområde. I det åttonde stycket konstaterar man att det behövs åtgärder som omfattar hela Europa för att kunna uppnå målen. Genom övervakningsmekanismerna säkerställer man att kopplingen mellan de mänskliga rättigheterna och kulturarvsvärdena i det europeiska samhället behålls när konventionens bestämmelser tillämpas i praktiken.
I inledningen behandlas de grundläggande principer som är gemensamma för Europarådets verksamhet och konventioner. Dessa är allmänt erkända även i Finland och överensstämmer med Finlands lagstiftning.
Artikel 1.Konventionens syfte. Enligt artikel 1 a ska man erkänna att rättigheter gällande kulturarv är en viktig del av den rätt att delta i det kulturella livet som definieras i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I artikel 1 b erkänner man det individuella och kollektiva ansvaret för kulturarvet. I artikel 1 c betonas att målet för bevarandet av kulturarvet och dess hållbara användning är mänsklig utveckling och förbättrad livskvalitet. Enligt artikel 1 d ska parterna i konventionen vidta nödvändiga åtgärder för att tillämpa bestämmelserna i konventionen gällande kulturarvets roll i byggandet av ett fredligt och demokratiskt samhälle och för att främja hållbar utveckling och kulturell mångfald samt för större synergi vad gäller kompetenser mellan de olika offentliga, institutionella och privata aktörer som berörs.
Grundlagen garanterar att målen i artikeln kan uppnås i Finland. Inga ändringar i den gällande lagstiftningen behöver göras.
Artikel 2.Definitioner. Med kulturarv avses i denna konvention en grupp resurser som ärvts från det förflutna och som människor ser som, oberoende av äganderätt, en återspegling och ett uttryck för deras egna, ständigt föränderliga värderingar, övertygelser, kunskap och traditioner. Detta innefattar alla delar av miljön som uppkommit som resultat av interaktionen mellan människor och platser genom tiderna. Med kulturarvssamhörighet avses personer som värderar vissa specifika aspekter av ett kulturarv, som de vill bevara och förmedla vidare till framtida generationer inom ramverket för offentliga åtgärder.
Definitionerna i artikeln finns inte i Finlands nationella lagstiftning, utan begreppen bygger på praxis. I fråga om denna konvention träder definitionerna i kraft i Finland som lag. Definitionerna kan dock inverka på tolkningen av annan lagstiftning så att definitionerna av begreppen i fråga utvidgas, om det inte finns definitioner som exkluderar dessa begrepp i annan lagstiftning. Definitionerna förutsätter dock inga ändringar i lagstiftningen och bedöms inte heller stå i strid med utvecklandet av den kommande lagstiftningen.
Artikel 3.Europas gemensamma kulturarv. Parterna har avtalat om att främja en definition av begreppet Europas gemensamma kulturarv, som består av alla former av kulturarv i Europa som tillsammans utgör en delad källa för hågkomst, förståelse, identitet, sammanhållning och kreativitet, och av de ideal, principer och värderingar, som härstammar från erfarenhet som erhållits genom samhälleliga framsteg och från tidigare konflikter, och som främjar utvecklingen av ett fredligt och stabilt samhälle, grundat på respekt för de mänskliga rättigheterna, demokrati och lagstyre.
De principer som anges i artikeln verkställs i Finlands nationella lagstiftning. Den gällande lagstiftningen behöver inte ändras, eftersom principerna endast styr den kommande beredningen.
Artikel 4.Rättigheter och skyldigheter gällande kulturarv. Enligt artikel 4 a ska parterna erkänna att alla, ensamma eller kollektivt, har rätt att dra fördel av kulturarvet och att berika det med sin egen insats. Enligt artikel 4 b är alla, ensamma eller kollektivt, förpliktade att respektera andras kulturarv i samma mån som sitt eget, och därmed Europas gemensamma kulturarv. Enligt artikel 4 c begränsas rätten till kulturarv enbart i den utsträckning som det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att värna om det allmänna intresset och om andras rättigheter och friheter.
Bestämmelserna i artikeln verkställs i Finlands nationella lagstiftning. Den gällande lagstiftningen behöver inte ändras.
Artikel 5.Lagstiftning och politiska styrmedel inom kulturarvsområdet. Artikeln behandlar den politiska verksamhet med vilken rätten till kulturarvet kan tryggas. Det första stycket nämner erkännandet av det allmänna intresset som anknyter till olika kulturarvselement. Efter erkännandet följer processerna för identifierandet och tolkningen av kulturarvet. Efter detta kopplas respekten för kulturarvet till utvecklingen, i vilken var och en kan delta.
Enligt artikel 5 a ska parterna i konventionen erkänna det allmänna intresset som anknyter till olika kulturarvselement som har stor betydelse för samhället. Enligt artikel 5 b ska parterna främja värdet av kulturarvet genom att identifiera, studera, tolka, värna om, bevara och presentera det. Enligt artikel 5 c ska parterna försäkra, inom parternas individuella sammanhang, att bestämmelser om rätten till kulturarv enligt artikel 4 existerar i lagstiftningen. Enligt artikel 5 d ska parterna gynna uppkomsten av ett ekonomiskt och socialt klimat som stöder deltagande i aktiviteter kring kulturarv. Enligt 5 e ska parterna främja skyddet av kulturarv som en central faktor i de ömsesidigt stödda målen hållbar utveckling, kulturell mångfald och samtida kreativitet. Enligt artikel 5 f ska parterna erkänna värdet av kulturarv inom parternas territoriella jurisdiktion, oberoende av dess ursprung. Enligt artikel 5 g ska parterna formulera integrerade strategier som underlättar verkställandet av bestämmelserna i denna konvention.
Den gällande lagstiftningen behöver inte ändras. Bestämmelserna i artikeln inverkar på styrningen och planeringen av frågor som gäller kulturarv.
Artikel 6.Konventionens rättsliga effekter. Enligt artikel 6 a får inga bestämmelser i denna konvention tolkas på ett sätt som begränsar eller underminerar de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter som garanteras av internationella instrument, i synnerhet den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 18 och 19/1990; sådan den lyder med ändringarna FördrS 71 och 72/1994, FördrS85 och 86/1998, FördrS 8 och 9/2005, FördrS 6 och 7/2005 samt FördrS 50 och 51/2010; nedan Europarådets människorättskonvention ). Bestämmelserna i artikeln ska tolkas med tanke på de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Förenta nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns före Europarådets människorättskonvention därför att ramkonventionen utgår särskilt från artikel 27 i deklarationen och för att det i Europarådets människorättskonvention eller Europeiska sociala stadgan (FördrS 43 och 44/1991) inte finns någon motsvarande artikel.
Enligt artikel 6 b får bestämmelserna i denna konvention inte tolkas på ett sätt som påverkar bestämmelser som är mer fördelaktiga gällande kulturarv och miljön och som finns i andra nationella eller internationella rättsliga instrument. Det viktiga vid tolkningen är förbudet mot försämring. Konventionens bestämmelser får dock inte åsidosätta andra nationella eller internationella förbindelser eller avtal eller verkningar av andra åtgärder, om dessa gällande kulturarvet är mer fördelaktiga än bestämmelserna i denna konvention. Det avgörande vid bedömningen är huruvida målen för denna konvention främjas. Således begränsar eller hindrar konventionen inte utvecklande av nya åtgärder.
Enligt artikel 6 c får bestämmelserna i denna konvention inte tolkas på ett sätt som skapar verkställbara rättigheter. Vid beredningen av konventionen ansåg man att det behövs betonas att konventionen inte skapar några verkställbara rättigheter i fråga om konventionens innehåll. Rättigheterna skapas endast genom nationella lagstiftningsåtgärder. Detta kan begränsa tolkningen av konventionen avsevärt.
Artikeln innehåller bestämmelser om hur konventionens bestämmelser, andra internationella och övernationella rättsliga instrument eller bestämmelser samt nationell lagstiftning ska tolkas sinsemellan. Bestämmelserna i artikeln minskar avsevärt eventuella motstridigheter.
Del II. Kulturarvets bidrag till samhället och människors utveckling.
Artikel 7.Kulturarvet och dialog. I artikeln granskas interaktionen och förhållandet mellan individ och samfund. I artikeln definieras fyra ansvarsområden genom vilka man kan säkerställa att kulturarvet främjar ömsesidig förståelse och solidaritet mellan de olika samfunden i Europa. Vid finländska universitet, högskolor och forskningsinstitut bedrivs kulturarvsforskning som kan bidra till förståelsen av och kännedomen om kulturarvens mångfald. Kulturarvsfostran är en del av uppgiftsområdet t.ex. i finländska museer, skolor och andra institut inom utbildning och fostran. Dessa bidrar till att skapa en grund för tillämpningen av olika begrepp gällande kulturarv.
Enligt artikel 7 a ska parterna förbinda sig, genom offentliga myndigheter och andra behöriga organ, att uppmuntra till reflektioner gällande etik och hur kulturarv presenteras, och även till respekt för en mångfald av olika tolkningar av kulturarvet. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den gällande lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Enligt artikel 7 b ska parterna förbinda sig, genom offentliga myndigheter och andra behöriga organ, att upprätta processer för förlikning för att på ett rättvist sätt handskas med situationer där olika samfund tillämpar motsägelsefulla värderingar på samma kulturarv. Denna bestämmelse förutsätter inga omedelbara ändringar i lagstiftningen, eftersom lagstiftningen innehåller bestämmelser om hörande och ändringssökande. Ett mera effektivt verkställande av parternas rättigheter kräver dock ändringar av de bestämmelser som gäller part och ändringssökande. En part som vårdar ett kulturarv är troligtvis inte part enligt den gällande lagstiftningen, vilket betyder att denna inte har rätt att söka ändring. Det allmänna utvecklingsmålet för förvaltningen, som gäller att förenkla och försnabba behandlingen av ärenden, står i strid med denna bestämmelse.
Enligt artikel 7 c ska parterna förbinda sig, genom offentliga myndigheter och andra behöriga organ, att utveckla kunskap om kulturarv som en resurs för att främja fredlig samlevnad genom att främja tillit och ömsesidig förståelse med avsikt att lösa och förhindra konflikter. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den gällande lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Enligt artikel 7 d ska parterna förbinda sig, genom offentliga myndigheter och andra behöriga organ, att integrera de grepp som nämns ovan i punkterna 7 a-c i samtliga aspekter av livslångt lärande och utbildning. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den gällande lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Artikel 8.Miljö, kulturarv och livskvalitet. I artikeln granskas miljön med tanke på kulturarvsaspekterna för att berika den regionala sammanhållningen samt livskvaliteten.
Enligt artikel 8 a ska parterna förbinda sig att använda alla kulturarvsaspekter i den kulturella miljön för att berika ekonomisk, politisk, social och kulturell utveckling och processerna för markanvändningsplanering, och tillgripa konsekvensbedömningar för kulturarvet och vid behov uppta lindrande strategier. Bestämmelsen kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom den innehåller en ändamålsenlighetsbedömning i fråga om nödvändigheten med den och eftersom den gäller styrningen och planeringen av verksamheten.
Enligt artikel 8 b ska parterna förbinda sig att använda alla kulturarvsaspekter i den kulturella miljön för att främja ett integrerat sätt att ta sig an politiken kring kulturell, biologisk, geologisk och landskapsdiversitet med avsikt att uppnå en balans mellan dessa olika element. Bestämmelsen kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom grundprincipen i den nationella lagstiftningen och i myndighetsverksamheten går ut på att väga olika intressen mot varandra inom ramen för prövningsrätten.
Enligt artikel 8 c ska parterna förbinda sig att använda alla kulturarvsaspekter i den kulturella miljön för att förstärka social sammanhållning genom att främja känslan av delat ansvar för platser där människor bor. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Enligt artikel 8 d ska parterna förbinda sig att använda alla kulturarvsaspekter i den kulturella miljön för att förbättra kvaliteten för alla moderna tillägg i miljön utan att äventyra miljöns kulturella värde. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Artikel 9.Hållbar användning av kulturarvet. I artikel 9 länkas de dimensioner som behandlas i artiklarna 1—8 samman i principen för hållbart förvaltande av kulturarvet.
Enligt artikel 9 a förbinder sig parterna i syfte att bevara kulturarvet att främja respekt för kulturarvets integritet genom att säkerställa att det i beslut om förändringar även ingår en förståelse om de kulturella värderingarna som berörs. Denna integritet ska inte förstås som något statiskt. Den inbegriper att i mån av möjlighet tolka, respektera och stärka de mångdimensionella värderingar som har bidragit till kulturarvets autenticitet och identitet, även om värderingarna är kontroversiella. Bestämmelsen kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Enligt artikel 9 b ska parterna, för att bevara kulturarvet, förbinda sig att definiera och främja principer för hållbart förvaltande av kulturarvet och att uppmuntra bevarande av kulturarvet. Stärkandet av värdet är en invecklad process där det behövs forskning, diskussion, information och utbildning. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Enligt artikel 9 c ska parterna, för att bevara kulturarvet, förbinda sig att säkerställa att alla allmänna tekniska regelverk tar hänsyn till de specifika kraven att bevara kulturarvet. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Enligt artikel 9 d ska parterna, för att bevara kulturarvet, förbinda sig att främja användningen av traditionella material, tekniker och färdigheter och att utforska deras användningspotential i moderna sammanhang. Traditioner är djupt inrotade sedvänjor som består av kunskap och färdigheter och som utrycker förståelsen av olika material, miljön och människans behov. Sambanden mellan kunskapen, olika tekniker och praktiken ska upprätthållas och utvecklas så långt som möjligt. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Enligt artikel 9 e ska parterna, för att bevara kulturarvet, förbinda sig att främja högkvalitativt arbete genom system för yrkeskvalifikation och ackreditering för individer, företag och institutioner. Parterna har goda möjligheter att skapa nya metoder och övervaka kvaliteten både genom utbildning och genom deras anskaffning av varor och tjänster. Ansvaret för system för erkännande av yrkeskvalifikationer kan i praktiken skötas t.ex. av läroanstalter eller privata aktörer. Ett officiellt skött kvalifikationssystem skulle eventuellt kräva lagstiftningsmässiga åtgärder. Om behörighetsvillkor för tjänster finns det redan separata bestämmelser som uppfyller kraven i artikeln.
Artikel 10.Kulturarvet och ekonomi. Artikeln länkar samman kulturarvets olika dimensioner med de ekonomiska aspekterna. När begreppet definieras på detta sätt är den mångdimensionell på samma sätt som definitionen av begreppet på värdet.
Enligt artikel 10 a ska parterna, för att kunna dra full nytta av kulturarvets potential som en faktor i hållbar ekonomisk utveckling, förbinda sig att öka medvetenheten om kulturarvet och utnyttja dess ekonomiska potential. Bestämmelsen gäller rätten att erhålla information. En hållbar ekonomisk verksamhet är möjlig när de instanser som utvecklar ett områdes kulturarv har en enig syn på kulturarvet. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om samarbetet.
Enligt artikel 10 b ska parterna, för att kunna dra full nytta av kulturarvets potential som en faktor i hållbar ekonomisk utveckling, förbinda sig att beakta kulturarvets specifika egenart och intressen i det ekonomisk-politiska beslutsfattandet. Utnyttjandet av kulturarvets fulla potential är viktigt för områdets dragkraft. Det ekonomiska förvaltandet får dock inte äventyra själva kulturarvet. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet är beroende av det ekonomiska läget.
Enligt artikel 10 c ska parterna, för att kunna dra full nytta av kulturarvets potential som en faktor i hållbar ekonomisk utveckling, förbinda sig att säkerställa att dessa riktlinjer respekterar kulturarvets integritet utan att äventyra dess inherenta värderingar. Enligt definitionen består kulturarvets värde även i annat än värdet utifrån ett visst syfte under en viss tidpunkt. Bevarandet av kulturarvet och erkännandet av dess värde är således viktigt, liksom även respekterandet av övriga samfunds och kommande generationers rättigheter gällande kulturarv. Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Del III. Delat ansvar för kulturarv och allmänhetens deltagande.
Artikel 11.Anordnandet av allmänhetens ansvar för kulturarvet. Enligt artikel 11 a ska parterna, vad gäller förvaltningen av kulturarvet, förbinda sig att främja ett integrerat och välinformerat sätt att ta sig an förvaltningen av kulturarvet inom de offentliga myndigheternas alla sektorer och nivåer. Integrerandet gäller de offentliga aktörerna på olika nivåer (lokal, regional, nationell) och det gränsöverskridande samarbetet mellan de olika politik- och förvaltningsområdena.
Enligt artikel 11 b ska parterna, vad gäller förvaltningen av kulturarvet, förbinda sig att utveckla de juridiska, finansiella och yrkesmässiga ramverk som möjliggör samarbete mellan offentliga myndigheter, experter, ägare, investerare, företag, icke-statliga organisationer och civilsamhället. Trots parternas goda vilja, möter samarbetet ofta på många hinder i praktiken. Hindren kan t.ex. bestå av lagar som begränsar samarbetsformerna, ofördelaktiga beskattningsregler eller avsaknaden av gemensamma yrkeskvalifikationer.
Enligt artikel 11 c ska parterna, vad gäller förvaltningen av kulturarvet, förbinda sig att utveckla innovativa metoder för myndigheter att samarbeta med andra aktörer. De offentliga myndigheterna behöver inte bära hela ansvaret för kulturarvet, men de måste förstå sin ställning i egenskap av ledare av samarbetet.
Enligt artikel 11 d ska parterna, vad gäller förvaltningen av kulturarvet, förbinda sig att respektera och uppmuntra frivilliga initiativ som kompletterar myndigheternas verksamhet. Frivilliga initiativ ska uppmuntras på så sätt att statens ansvar kvarstår hos staten.
Enligt artikel 11 e ska parterna, vad gäller förvaltningen av kulturarvet, förbinda sig att uppmuntra icke-statliga organisationer med anknytning till bevarande av kulturarvet att verka för det allmänna intressets skull. De icke-statliga organisationer som verkar för bevarande av kulturarvet kan effektivt delta i bevakandet av kulturarvets intressen även vid administrativa beredningar eller i domstolsärenden. För att detta ska vara möjligt måste de vara part i ärendet.
Lagstiftningen behöver inte ändras som en följd av punkterna 11 a—d, utan genomförandet av dessa handlar om att styra och planera verksamheten. Artikel 11 e kan medföra ändringsbehov, om de icke-statliga organisationer som verkar för bevarande av kulturarvet får en parts rättigheter enligt lag på motsvarande sätt som föreskrivs om mål i fråga om miljön med stöd av Århuskonventionen. I Århuskonventionen är begreppet part vidare än i 11§ i förvaltningslagen. En av de viktigaste rättigheterna som en part har är rätten att söka ändring, vilken innebär att man effektivt kan ingripa i myndigheternas avgöranden.
Enligt 191 § 2 mom. I markanvändnings- och bygglagen har en registrerad lokal eller regional sammanslutning, utöver vad som särskilt bestäms om ändringssökande, i ärenden som hör till dess verksamhetsområde och inom det geografiska område där sammanslutningen är verksam rätt att överklaga vissa beslut. Motsvarande rätt tillkommer också en riksomfattande sammanslutning i vissa riksomfattande mål. Enligt 193 § 1 mom. 6 punkten i den lagen tillkommer besvärsrätt i fråga om vissa beslut en sådan registrerad förening vars syfte är att främja natur- eller miljövård eller skydd av kulturvärden eller att annars påverka livsmiljöns kvalitet. Enligt 61 § 3 mom. i naturvårdslagen ska besvärsrätt även föreligga för sådana registrerade lokala och regionala samfund i vissa ärenden, om syftet är att främja naturvården eller miljövården.
Sådana här bestämmelser som utvidgar besvärsrätten skulle kunna tas in i t.ex. lagen om fornminnen vad gäller registrerade kulturarvsföreningar. Omedelbara ändringar i den gällande lagstiftningen behöver dock inte göras. Effektiviteten i frivilligorganisationernas verksamhet förverkligas då inte.
Artikel 12.Tillgång till kulturarvet och demokratiskt deltagande. Enligt artikel 12 a förbinder sig parterna att uppmuntra alla att delta i processen att identifiera, studera, tolka, värna om, bevara och presentera kulturarvet och att allmänt reflektera och debattera om de möjligheter och utmaningar som kulturarvet representerar. I bestämmelsen betonas vikten av att allmänheten ska ha möjlighet att delta i processen för bedömningen av kulturarvet och att dialogen ska vara öppen när man definierar de nationella tyngdpunktsområdena i fråga om kulturarvet och dess hållbara användning.
Bestämmelsen kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen. I grundlagens 2 § 2 mom. föreskrivs det att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. I 20 § i grundlagen föreskrivs det att var och en bär ansvar för kulturarvet, och att det allmänna ska verka för att alla har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Grundlagen har redan beaktats vid stiftandet av de andra lagarna.
Enligt artikel 12 b ska parterna förbinda sig att ta i beaktande de värden som varje kulturarvssamhörighet förknippar med det kulturarv som den identifierar sig med. Syftet med bestämmelsen är att påminna parterna om att alla synvinklar bör utredas och beaktas innan beslut fattas. Parterna behöver inte uppfylla alla önskemål, men de måste beakta dem på ett jämlikt sätt innan beslut fattas och tyngdpunkterna för verksamheten definieras.
Bestämmelsen kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen. Förvaltningslagen och bestämmelserna i de kompletterande speciallagar som gäller förfarandena för hörande är tillräckliga för att kraven i artikeln ska uppfyllas.
Enligt artikel 12 c ska parterna förbinda sig att erkänna frivilligorganisationernas roll både som partners i olika aktiviteter och som givare av konstruktiv kritik gällande kulturarvspolitiken som förs. I detta sammanhang har frivilligorganisationerna en nyckelroll, eftersom t.ex. marginaliserade grupper kan uppleva att det är lättare att kontakta dem än myndigheterna.
Denna bestämmelse kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, förutsatt att verksamheten inte är rättsligt bindande. Om bedömningen hör till en av de offentliga förvaltningsuppgifterna, bör det föreskrivas i lag om den.
Enligt artikel 12 d ska parterna förbinda sig att vidta åtgärder som underlättar tillgången till kulturarvet, särskilt bland unga och de som har det sämst i samhället, med avsikten att öka på medvetenheten om kulturarvets värde, nödvändigheten att underhålla och bevara det, samt de fördelar som kulturarvet kan ge. För att inkludera alla synpunkter, behöver man eventuellt uppmuntra vissa grupper att överväga och utveckla sina åsikter. Vissa grupper kan uppleva att kulturarvet inte gäller dem, och därför kan det krävas särskilda åtgärder för att inkludera dem i den demokratiska processen.
Bestämmelsen kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen. Genomförandet av bestämmelsen kräver tilläggsresurser.
Artikel 13.Kulturarvet och kunskap. Enligt artikel 13 a ska parterna förbinda sig att underlätta att kulturarvsdimensionen inkluderas på alla utbildningsnivåer; inte nödvändigtvis som ett skilt ämne, men som en givande källa för studier inom andra ämnen. Enligt artikel 13 b ska parterna förbinda sig att förstärka länken mellan undervisning i kulturarv och yrkesinriktad utbildning. Enligt artikel 13 c ska parterna förbinda sig att uppmuntra tvärdisciplinär forskning om kulturarv, kulturarvssamhörigheter, miljön och deras inbördes förhållanden. Enligt artikel 13 d ska parterna förbinda sig att uppmuntra ständig yrkesinriktad utbildning och utbyte av kunskap och färdigheter, både inom och utanför utbildningssystemet.
Artikeln kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen, utan genomförandet handlar om att styra och planera verksamheten.
Artikel 14.Kulturarvet och informationssamhället. Enligt artikel 14 a ska parterna förbinda sig att utveckla användningen av digital teknik för att underlätta tillgången till kulturarv och de fördelar som kan fås av det, genom att uppmuntra till initiativ som främjar högkvalitativt innehåll och som strävar efter att säkerställa språklig och kulturell mångfald i informationssamhället. Enligt artikel 14 b ska parterna förbinda sig att utveckla användningen av digital teknik för att underlätta tillgången till kulturarv och de fördelar som kan fås av det, genom att stödja internationellt kompatibla normer för studier, bevarande, förbättrande och värnandet om kulturarv, och samtidigt bekämpa olaglig handel med kulturell egendom. Enligt artikel 14 c ska parterna förbinda sig att utveckla användningen av digital teknik för att underlätta tillgången till kulturarv och de fördelar som kan fås av det, genom att försöka avlägsna hinder för tillgången till information om kulturarv, särskilt när det är fråga om undervisningsändamål, dock med beaktande av upphovsrätten. Enligt artikel 14 d ska parterna erkänna att skapandet av digitalt material om kulturarvet inte får äventyra bevarandet av det redan existerande kulturarvet.
Den gällande lagstiftningen behöver inte ändras. Myndigheterna har system som baserar sig på ny teknik, och användningen av ny teknik understöds genom offentlig finansiering. Olaglig handel med kulturegendom bekämpas bland annat genom lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (933/2016).
Del IV. Övervakning och samarbete.
Artikel 15.Parternas förbindelser. Enligt artikel 15 a ska parterna förbinda sig att genom Europarådet utveckla en övervakningsfunktion avseende lagstiftning, politik och praxis kring kulturarv i överensstämmelse med de principer som fastställts i konventionen. Enligt artikel 15 b ska parterna förbinda sig att upprätthålla, utveckla och bidra med data till ett, för allmänheten tillgängligt gemensamt informationssystem. Systemet underlättar utvärderingen av hur varje part fullföljer sina förbindelser under konventionen. Informationssystemet är färdigt utvecklat och Finland har deltagit i finansieringen av det.
Den gällande lagstiftningen behöver inte ändras. I systemet insamlas, införs eller sparas inga sådana uppgifter som är sekretessbelagda enligt personuppgiftslagen (523/1999) eller lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999).
Artikel 16.Övervakningsmekanism. Enligt artikel 16 a ska ministerkommittén i enlighet med artikel 17 i Europarådets stadgar utnämna en relevant kommitté eller ålägga en existerande kommitté att övervaka verkställandet av konventionen. Kommittén beslutar själv om reglerna för sin verksamhet. Den utnämnda kommittén har enligt artikel 16 b som uppgift att fastställa procedurregler enligt behov. Kommittén ska förvalta det gemensamma informationssystem som avses i artikel 15 och därmed upprätthålla en översikt över hur varje förbindelse i konventionen fullföljs. På begäran av en eller fler parter ger kommittén en rådgivande åsikt om alla slag av frågor kring tolkningen av konventionen, med beaktande av alla Europarådets juridiska instrument. Kommittén ska på en eller flera parters initiativ företa en utvärdering av någon aspekt av deras verkställande av konventionen. Kommittén ska främja den tvärsektoriella tillämpningen av konventionen genom att samarbeta med andra kommittéer i Europarådet och genom att delta i andra av Europarådets initiativ samt rapportera om sin verksamhet till ministerkommittén. Experter och övervakare kan delta i kommitténs verksamhet.
Den gällande lagstiftningen behöver inte ändras, eftersom övervakningsmekanismen inte är förknippad med något rättsligt påföljdssystem, utan handlar om normal organisationsverksamhet inom internationellt samarbete.
Artikel 17.Samarbete i uppföljningsverksamhet. Enligt artikel 17 a ska parterna förbinda sig att samarbeta med varandra och genom Europarådet för att uppfylla målen och principerna i konventionen, särskilt vad gäller att främja erkännandet av Europas gemensamma kulturarv, genom att skapa samarbetsstrategier för att bemöta de mål som övervakningsprocessen har gett särskild prioritet. Enligt artikel 17 b ska parterna förbinda sig att samarbeta med varandra och genom Europarådet för att uppfylla målen och principerna i konventionen, särskilt vad gäller att främja erkännandet av Europas gemensamma kulturarv, genom att främja multilaterala och gränsöverskridande aktiviteter och utveckla nätverk för regionalt samarbete för att verkställa dessa strategier. Enligt artikel 17 c ska parterna förbinda sig att samarbeta med varandra och genom Europarådet för att uppfylla målen och principerna i konventionen, särskilt vad gäller att främja erkännandet av Europas gemensamma kulturarv, genom att utveckla, definiera och säkerställa god praxis för alla. Enligt artikel 17 d ska parterna förbinda sig att samarbeta med varandra och genom Europarådet för att uppfylla målen och principerna i konventionen, särskilt vad gäller att främja erkännandet av Europas gemensamma kulturarv, genom att informera allmänheten om målen och verkställandet av konventionen.
Varje part kan, genom ömsesidigt avtal, göra upp finansiella arrangemang för att underlätta internationellt samarbete. De finansiella arrangemangen är frivilliga.
Den gällande lagstiftningen behöver inte ändras.
Del V. Slutord.
Artikel 18.Undertecknande och ikraftträdande. I artikel 18 a konstateras det att konventionen ska vara öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. I artikel 18 b konstateras det att konventionen ska ratificeras eller godkännas. Instrumenten om ratifikation eller godkännande ska deponeras hos Europarådets generalsekreterare. I artikel 18 c konstateras det att konventionen träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då tio medlemsstater i Europarådet har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av konventionen i enlighet med bestämmelserna i föregående stycke. I artikel 18 d konstateras det att i fråga om en medlemsstat som senare uttrycker sitt samtycke till att vara bunden av konventionen träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från dagen för deponeringen av instrumentet om ratifikation, godtagande eller godkännande.
Artikelns bestämmelser motsvarar de regelmässiga bestämmelserna om undertecknande och ikraftträdande.
Artikel 19.Anslutning. Enligt artikel 19 a kan, efter det att denna konvention har trätt i kraft, Europarådets ministerkommitté, genom ett beslut som fattas med den majoritet som föreskrivs i artikel 20 d i Europarådets stadga och efter ett enhälligt antagande av representanterna för de fördragsslutande staterna som har rätt att sitta i ministerkommittén, inbjuda varje stat som inte är medlem av Europarådet eller den Europeiska gemenskapen att ansluta sig. Med avseende på en anslutande stat, eller Europeiska gemenskaperna ifall den ansluts, träder konventionen enligt artikel 19 b i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då anslutningsinstrumentet deponerades hos Europarådets generalsekreterare.
Bestämmelserna i artikeln motsvarar de regelmässiga bestämmelserna om anslutning till Europarådets konventioner.
Artikel 20.Territoriell tillämpning. Enligt artikel 20 a kan en stat vid undertecknandet eller när den deponerar sitt instrument om ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning ange på vilket territorium eller vilka territorier denna konvention ska tillämpas. Enligt artikel 20 b kan en stat vid en senare tidpunkt meddela Europarådets generalsekreterare att man vidgar tillämpningen av konventionen till ett annat i meddelandet specificerat territorium. För ett sådant territorium träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog meddelandet. Ett meddelande som avgetts enligt de två föregående paragraferna kan enligt artikel 20 c med avseende på ett territorium som angetts i meddelandet återkallas genom att meddela generalsekreteraren. Återkallelsen träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog meddelandet.
Artikel 21.Uppsägning. En part kan enligt artikel 21 a vid vilken tidpunkt som helst säga upp konventionen genom notifikation till Europarådets generalsekreterare. Enligt artikel 21 b träder uppsägningen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog meddelandet. Bestämmelserna motsvarar de regelmässiga bestämmelserna om uppsägning.
Artikel 22.Ändringar. Artikeln innehåller bestämmelser om förfarandet vid ändring av konventionen. Varje ändring föregås av förslag, meddelande till de andra parterna i konventionen, granskning samt sättande i kraft av ändringen. I Finland sätts ändringarna i kraft i enlighet med de nationella förfarandena.
Artikel 23.Notifikationer. Artikelns bestämmelser om notifikationer är regelmässiga och gäller undertecknande, deponering av instrument om ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning samt dagar för ikraftträdande. Finlands nationella lagstiftning berörs inte av denna artikel.