Sammantaget sett anser lagutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Propositionen och dess mål

Jordabalken (540/1995), som trädde i kraft 1997, innehåller bestämmelser om ägande och omsättning av fastigheter och om rättsförhållanden i anslutning till fastigheter. Lagen har efter ikraftträdandet ändrats bland annat i syfte att främja elektronisk kommunikation vid fastighetsköp, pantsättning och inskrivningsförfarande. 

Syftet med propositionen är att uppdatera och förtydliga regleringen utifrån praktiska erfarenheter. För att målen ska nås föreslås flera enskilda ändringar i jordabalken, exempelvis att bestämmelserna om föravtal för fastighetsköp lättas upp så att avtal om villkoren för handpenning och standardersättning i fortsättningen inte förutsätter att köpvittnet bestyrkt dem. Dessutom förtydligas bestämmelserna om i praktiken vanliga avtal om delad besittning av en fastighet samt om överlåtelse av en fastighet för en under bildning varande sammanslutnings eller stiftelses räkning. Samtidigt är avsikten är att ytterligare främja de elektroniska tjänsterna genom att i jordabalken och lagen om ett bostadsdatasystem (1328/2018) ta in särskilda bestämmelser om inskrivningsmyndighetens automatiserade beslutsfattande. 

Lagutskottet välkomnar propositionens syften, eftersom det är viktigt att bestämmelserna om fastighetsköp, användning av säkerheter och inskrivningsförfarande är tydliga och tidsenliga. Det är också viktigt att främja digitaliseringen. Det finns dock skäl att i fortsättningen följa hur reformen fungerar och vilka konsekvenser den får. Det är också motiverat att bedömningen av möjligheterna och behoven att utveckla regleringen fortsätter senare. Exempelvis kan vidareutvecklingen av elektronisk fastighetshandel bedömas när man har erfarenhet av det inskrivningsförfarande i aktielägenhetsregistret som utnyttjar privata elektroniska fastighetsöverlåtelsesystem. Också en utvidgning av inskrivningen av den i jordabalken föreslagna förbindelsen att inte pantsätta egendom (2 kap. 11 § och 17 kap. 1 a § i lagförslag 1) till andra än näringsidkare bör i princip bedömas utifrån erfarenheterna av lagändringen. 

Automatiserat beslutsfattande

Bakgrund

År 2023 fick förvaltningslagen (434/2003) allmänna bestämmelser om automatiserat avgörande av ärenden (8 b kap.). Enligt dess 53 e § 2 mom. kan en myndighet avgöra ett ärende automatiserat, när det i ärendet inte ingår omständigheter som förutsätter prövning från fall till fall eller när de i ärendet ingående omständigheter som förutsätter prövning från fall till fall har bedömts av en tjänsteman eller någon annan som handlägger ärendet. Enligt 53 f § i förvaltningslagen är en förutsättning för automatiserade avgöranden att den fysiska person som avgörandet avser till alla delar får begära omprövning av avgörandet genom en omprövningsbegäran eller ett jämförbart rättsmedel som behandlas hos den myndighet som har fattat beslutet eller hos en myndighet som hör till samma personuppgiftsansvarige som den beslutande myndigheten. Det rättsskyddsvillkoret tillämpas dock inte, om en parts yrkande, som inte rör någon annan part, godkänns genom ett automatiserat avgörande. 

I den inskrivningsmyndighets verksamhet som för lagfarts- och inteckningsregister används redan nu automatiserat beslutsfattande vid avgörandet av vissa inskrivningsärenden. Sådana är till exempel fastställande av inteckning och överföring av elektroniskt pantbrev. Dessutom har registreringen automatiserats när det gäller vissa anmärkningar, såsom utmätningar och säkringsåtgärder, som på anmälan av någon annan myndighet ska antecknas i lagfarts- och inteckningsregistret. 

I inskrivningsärenden enligt jordabalken kan varken begäran om omprövning eller andra jämförbara rättsmedel användas, så nuläget avviker från de allmänna bestämmelserna om automatiserat beslutsfattande i 53 f § i förvaltningslagen. Förvaltningslagen innehåller en övergångsbestämmelse enligt vilken automatiserat avgörande av ärenden som har varit i bruk före ikraftträdandet av lagens bestämmelser om automatiserat beslutsfattande får tillämpas fortsatt i 18 månader från ikraftträdandet trots bestämmelserna om rättsskyddsförutsättningar vid automatiserade avgöranden. Den tidsfristen går ut den 1 november 2024. 

I propositionen föreslås det att jordabalken och lagen om ett bostadsdatasystem kompletteras med specialbestämmelser som avviker från kravet på omprövning enligt förvaltningslagen (6 kap. 9 a § i lagförslag 1 och 10 § i lagförslag 3). Avsikten är att undantagsbestämmelserna ska träda i kraft senast vid utgången av den ovan nämnda tidsfristen. 

De föreslagna ändringarna

Det föreslås undantag från förutsättningen avseende omprövningsbegäran i den allmänna lagen i två situationer. Förutsättningen tillämpas för det första inte på avgöranden i inskrivningsärenden som fattas i enlighet med sökandens yrkande (6 kap. 9 a § 1 mom. 1 punkten i lagförslag 1). Den bestämmelsen tillämpas emellertid inte om någon annan som har del i saken motsätter sig att ärendet avgörs i enlighet med sökandens yrkande (6 kap. 9 a § 2 mom. i lagförslag 1). För det andra tillämpas förutsättningen avseende omprövningsbegäran eller ett jämförbart rättsmedel inte på anteckningar i lagfarts- och inteckningsregistret av i 7 kap. 1 § 2 mom. i jordabalken avsedda uppgifter efter anmälan från någon annan myndighet (6 kap. 9 a § 1 mom. 2 punkten i lagförslag1). I sak motsvarande bestämmelser föreslås i lagen om ett bostadsdatasystem (10 § i lagförslag 3). 

Den föreslagna undantagsbestämmelsen motiveras i propositionen bland annat med inskrivningsförfarandets karaktär och med att myndighetsbehandlingen av ärendena snabbas upp. I motiveringen anses vidare att en parts rätt att begära omprövning i ett ärende som avgjorts automatiskt så att omprövningen behandlas av en människa är svår att ordna i en inskrivningsprocess som produceras som dokumentförfarande av masskaraktär (se RP, s. 48). 

Grundlagsutskottet anser att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 30/2024 rd). Grundlagsutskottet konstaterar dock med hänvisning till sin tidigare utlåtandepraxis att utskottet bland annat med avseende på 21 § i grundlagen har fäst uppmärksamhet vid att automatiserat beslutsfattande inte ens i masshantering får äventyra kraven på god förvaltning eller parternas rättssäkerhet (se GrUU 30/2024 rd, s. 3, med hänvisning till GrUU 49/2017 rd, s. 5, och GrUU 35/2005 rd, s. 2). Enligt grundlagsutskottet har reglering som avviker från förvaltningslagen inte kunnat motiveras åtminstone enbart med att den bidrar till att ärenden kan behandlas snabbare (GrUU 88/2022 rd, stycke 20). Utskottet noterar ändå det som också framgår av propositionen, nämligen att det med tanke på registrens offentliga tillförlitlighet är särskilt viktigt att inskrivningsärenden sköts utan dröjsmål. 

Grundlagsutskottet noterar dock att den föreslagna regleringen i 6 kap. 9 a § 1 mom. 2 punkten i jordabalken utvidgar möjligheten att avvika från omprövningsförfarandet i anknytning till automatiserat beslutsfattande på ett sätt som kan inverka på en enskilds rättigheter och skyldigheter (GrUU 30/2024 rd, s. 3). Med tanke på detta bör lagutskottet enligt grundlagsutskottet överväga att stryka bestämmelsen ur lagförslaget, liksom också den i sak liknande regleringen i lagförslag 3. 

Grundlagsutskottet fäster också uppmärksamhet vid det krav som i den allmänna dataskyddsförordningen ställs på automatiserade enskilda beslut (GrUU 30/2024 rd, s. 3, med hänvisning till GrUU 81/2022 rd, stycke 10) samt till sin tidigare utlåtandepraxis enligt vilken det har stått klart att unionslagstiftningen enligt EU-domstolens rättspraxis har företräde framför nationell rätt i överensstämmelse med de villkor som lagts fast i denna rättspraxis (se t.ex. GrUU 14/2018 rd, s. 12—13, och GrUU 20/2017 rd, s. 6) och att man inte i vår nationella lagstiftning bör gå in för lösningar som strider mot unionsrätten (GrUU 15/2018 rd, s. 42—43, GrUU 14/2018 rd, s. 13, och, GrUU 26/2017 rd, s. 42—43). Grundlagsutskottet anser att lagutskottet bör försäkra sig om att regleringen är förenlig med EU:s dataskyddsförordning (se t.ex. GrUU 18/2024 rd, stycke 32). Grundlagsutskottet påminner om att bestämmelserna i dataskyddsförordningen är direkt tillämpliga (GrUU 14/2018 rd, s. 7, se även GrUU 26/2018 rd, s. 3). 

Lagutskottet behandlar först förhållandet till den allmänna dataskyddsförordningen och bedömer därefter de föreslagna specialbestämmelserna. 

EU:s allmänna dataskyddsförordning

Förvaltningsutskottet har i samband med den allmänna lagstiftningen om automatiserat beslutsfattande inom förvaltningen (FvUB 39/2022 rd — RP 145/2022 rd) bedömt regleringens förhållande till den allmänna dataskyddsförordningen. Förvaltningsutskottet har konstaterar att enligt artikel 22.1 i den allmänna dataskyddsförordningen ska den registrerade ha rätt att inte bli föremål för ett beslut som enbart grundas på automatiserad behandling, vilket har rättsliga följder för honom eller henne eller på liknande sätt i betydande grad påverkar honom eller henne. Enligt artikel 22.2 b ska artikel 22.1 inte tillämpas om beslutet tillåts enligt unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av och som fastställer lämpliga åtgärder till skydd för den registrerades rättigheter, friheter och berättigade intressen. Enligt förvaltningsutskottet baserar sig beredningen av den aktuella lagstiftningen på det nationella handlingsutrymme som avses i artikel 22.2 b i dataskyddsförordningen. 

Vidare har förvaltningsutskottet konstaterat att enligt artikel 22.3 i den allmänna dataskyddsförordningen ska den personuppgiftsansvarige i de fall som avses i artikel 22.2 a och c genomföra lämpliga åtgärder för att säkerställa den registrerades rättigheter, friheter och rättsliga intressen, åtminstone rätten till personlig kontakt med den personuppgiftsansvarige för att kunna uttrycka sin åsikt och bestrida beslutet. Eftersom den allmänna lagstiftningen om automatiskt beslutsfattande inom förvaltningen grundar sig på artikel 22.2 b i förordningen ansåg förvaltningsutskottet att bestämmelsen i artikel 22.3 inte är tillämplig. 

Förvaltningsutskottet betonade att det dock också i artikel 22.2 b i dataskyddsförordningen förutsätts att skyddsåtgärder vidtas. Det innebär att det i unionsrätten eller i en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av och där behandling tillåts ska fastställas lämpliga åtgärder till skydd för den registrerades rättigheter, friheter och berättigade intressen. Kravet på skyddsåtgärder är således enligt utskottets bedömning mer allmänt formulerat än i artikel 22.3. Enligt skäl 71 i förordningen bör den form av uppgiftsbehandling som avses i artikel 22 under alla omständigheter omgärdas av lämpliga skyddsåtgärder, som bör inkludera specifik information till den registrerade och rätt till mänskligt ingripande, att framföra sina synpunkter, att erhålla en förklaring till det beslut som fattas efter sådan bedömning och att överklaga beslutet. Mot bakgrund av det riskbaserade synsätt som valts i dataskyddsförordningen ger skäl 71 i fråga om artikel 22.2 b enligt förvaltningsutskottets bedömning lagstiftaren mer utrymme att i varje enskilt fall överväga lämpliga skyddsåtgärder. 

Finansutskottet har i samband med lagstiftningen om automatiserat beslutsfattande i beskattnings- och tullärenden bedömt den föreslagna regleringens förhållande till den allmänna dataskyddsförordningen på motsvarande sätt som det redogörs för ovan (FiUB 45/2022 rd — RP 224/2022 rd). Vid bedömningen av lämpliga skyddsåtgärder ska man enligt finansutskottet beakta den dataskyddsrättsliga risknivån i det ärende som ska avgöras automatiskt. Vid beslut som innefattar hög risk kan det krävas mer långtgående skyddsåtgärder än vid beslut där risknivån är låg. 

Också de aktuella förslagen till ändring av jordabalken och lagen om ett bostadsdatasystem baserar sig på det nationella handlingsutrymme som avses i artikel 2.2 b i dataskyddsförordningen, och då ska bestämmelserna i artikel 22.3 i förordningen inte tillämpas. Av propositionen framgår den ovanstående tolkningen av dataskyddsförordningen (se RP, s. 47). I propositionen behandlas dessutom de skyddsåtgärder som ska tillämpas vid automatiska avgöranden om inskrivning (s. 63, 64), eftersom man också då ska sörja för lämpliga skyddsåtgärder för att skydda den registrerades rättigheter och friheter samt berättigade intressen. 

Enligt uppgift från justitieministeriet har man vid beredningen av propositionen bedömt de hot och risker som behandlingen av uppgifterna medför. Enligt erhållen utredning behandlas känsliga uppgifter inte i samband med automatiska avgöranden om inskrivning. Profilering ingår inte heller och inte heller i övrigt görs någon bedömning av den registrerades personliga egenskaper enbart med hjälp av automatiseringsteknik. Det är således inte fråga om beslutsfattande med hög risk. 

Vid bedömningen skyddsåtgärderna och deras lämplighet är det av betydelse att de automatiska avgöranden om inskrivning som avses i propositionen annars ska uppfylla övriga krav som följer av den allmänna lagstiftningen, med undantag av rättsskyddsförutsättningen. Sådana krav gäller bland annat att avgörandet ska grundas behandlingsregler som utarbetats med stöd av tillämplig reglering (53 e § i förvaltningslagen), meddelande om automatiserat avgörande (53 g § i förvaltningslagen och artiklarna 12—14 i dataskyddsförordningen), beslut om införande av automatiserat beslutsförfarande (28 a och 28 d § i informationshanteringslagen, 906/2019) och kontinuerlig övervakning av kvaliteten på automatiserade beslutsförfaranden, av att innehållet är felfritt och av riskerna (28 c § i informationshanteringslagen). Dessutom innehåller dataskyddsförordningen och den preciserande och kompletterande dataskyddslagen (1050/2018) detaljerade bestämmelser bland annat om de allmänna principerna för behandling av personuppgifter, den personuppgiftsansvariges skyldigheter, den registrerades rättigheter, informationssäkerhet, övervakning av behandlingen av personuppgifter och påföljder av lagstridig behandling av personuppgifter. 

Skyddsåtgärderna omfattar också andra krav som följer av förvaltningslagen och av jordabalken och lagen om ett bostadsdatasystem och som tillämpas på sådant automatiserat beslutsfattande som avses i propositionen. Sådana krav gäller bland annat anhängiggörande av ansökningar och anteckningar om dem i register, inskrivningsmyndighetens undersöknings- och utredningsskyldighet, hörande av parter, beslutsfattandet och beslutsform samt tjänsteansvar. I jordabalken och lagen om ett bostadsdatasystem finns dessutom särskilda bestämmelser om rättelse av fel inom inskrivningsförfarandet. Avsikten är enligt uppgift inte att sådana här fall av rättelse av fel ska automatiseras i inskrivningsförfarandet. 

I lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen föreskrivs det dessutom om myndigheternas skyldighet att på förhand bereda sig på störningar i informationssystemet och på myndigheternas åtgärder vid störningar. Bestämmelserna tillämpas också på inskrivningsmyndighetens verksamhet enligt propositionen. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan och inkommen utredning anser lagutskottet att de krav som följer av EU-rätten har beaktats på behörigt sätt i den föreslagna regleringen. Behörigheten att bedöma om lagstiftningen harmonierar med unionsrätten hör emellertid i sista hand till EU-domstolen. 

Särskilda bestämmelser om avvikelse från förutsättningen avseende omprövningsbegäran

Enligt inhämtad utredning används redan nu automatiserat beslutsfattande i rätt betydande utsträckning i inskrivningsärenden. Det är fråga om ett inskrivningsförfarande av masskaraktär där det avgörs enkla och rutinmässiga ärenden som inte kräver enskild prövning. Enligt uppgift har det inte framkommit några fel eller andra problem i automatiserade avgöranden, och förfarandet har varit klart snabbare än det manuella förfarandet. Allmänt taget konstaterar lagutskottet att sådana inskrivningsärenden i princip kan anses vara lämpliga att behandlas automatiskt. Ett automatiserat avgörande av ärenden kan också förbättra registeruppgifternas aktualitet och en snabb behandling, vilket kan anses vara av särskild betydelse på grund av registrens offentliga tillförlitlighet. 

De föreslagna undantagsbestämmelserna om att förutsättningen avseende omprövningsbegäran inte ska tillämpas, om ett avgörande i ett automatiskt förfarande träffas i enlighet med sökandens yrkande och ingen annan som har del i saken inte motsätter sig att sökandens ärende avgörs i enlighet med sökandens yrkande (6 kap. 9 a § 1 mom. 1 punkten och 2 mom. i lagförslag 1 samt 10 § 5 mom. i lagförslag 3) motsvarar enligt lagutskottet i sak undantaget i 53 f § 2 mom. i förvaltningslagen, enligt vilket förutsättningen avseende omprövningsbegäran inte gäller en situation där en parts yrkande, som inte rör någon annan part, godkänns genom automatiserat avgörande. De föreslagna bestämmelserna är något strängare än förvaltningslagen och stärker därmed rättssäkerheten. De föreslagna bestämmelserna är således inte problematiska med tanke på garantierna för god förvaltning eller kraven på rättssäkerhet. 

Grundlagsutskottet har därför föreslagit att lagutskottet överväger att stryka den föreslagna 6 kap. 9 a § 1 mom. 2 punkten i jordabalken och den föreslagna bestämmelse i lagen om ett bostadsdatasystem som tillämpas på i sak liknande situationer (10 § 5 mom. i lagförslag 3). Enligt inkommen utredning tillämpas den föreslagna regleringen på sådana registeranteckningar efter anmälan från en annan myndighet i samband med vilka det inte kan komma fram omständigheter som är av betydelse för bedömningen av riktigheten av en anteckning i registret, utan inskrivningsmyndigheten är skyldig att föra in uppgiften i registret efter att ha försäkrat sig om att det är fråga om en anmälan enligt lag och att den har kommit från rätt myndighet. Exempelvis görs utmätningsanteckningar på anmälan av utsökningsmyndigheten så att endast standardiserade anmälningar (såsom utmätningsanteckningar) kan göras via ett gränssnitt som öppnats för myndigheten och så att gränssnittet endast används av myndigheten så att fel aktör inte kan göra anmälan. En sålunda ordnad registeranteckning i lagfarts- och inteckningsregistret och aktielägenhetsregistret leder alltid till ett materiellt riktigt avgörande med avseende på de bestämmelser som ska tillämpas på inskrivningsförfarandet. Om sökande av ändring i beslut eller åtgärder som ligger till grund för anteckning om anmälan i registret föreskrivs särskilt (se t.ex. 11 kap. i utsökningsbalken och 96 § i lagen om företagssanering). 

De anteckningar som görs i registret om en anmälan har inte samma rättsverkningar som de egentliga inskrivningarna. Till exempel i fråga om anteckningar som görs på anmälan av en utsökningsmyndighet är det fråga om verkställighet av ett beslut som fattats av någon annan än inskrivningsmyndigheten och i samband med verkställigheten handlar inskrivningsmyndigheten enbart på basis av anmälan, och myndigheten kan inte åläggas att bedöma omständigheter som inverkar på anteckningen. De uppgifter som efter anmälan ska föras in i registret har betydelse närmast via offentlighetseffekten. Anteckningen inverkar effektivt på att ett visst rättsläge blir offentligt. Det kan exempelvis gälla utmätning av fastighet och därav följande rådighetsbegränsning. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan anser lagutskottet att den föreslagna regleringen också till denna del är godtagbar, och föreslår därför inte att bestämmelserna stryks ur lagförslagen. Utskottet betonar dock att den föreslagna regleringen blir tillämplig endast i de ovannämnda fallen. Dessutom föreslår lagutskottet att bestämmelsen i lagförslag 1 preciseras på det sätt som framgår närmare av detaljmotiveringen. 

Rättelse av sakfel i inskrivningsförfarandet

Det föreslås att regleringen i jordabalken om rättelse av sakfel ändras för att sakfel ska kunna rättas lättare än tidigare. Rättelse av sakfel till nackdel för en förvärvare eller rättsinnehavare som har antecknats i lagfarts- och inteckningsregistret till följd av felet förutsätter att denne samtycker till rättelsen. Samtycke behövs dock inte om felet är uppenbart (8 kap. 1 § 2 mom. i lagförslag 1). 

Grundlagsutskottet konstaterar att den föreslagna regleringen avviker från den allmänna bestämmelsen om rättelse av sakfel i 50 § i förvaltningslagen, eftersom den inte kräver att felet skulle ha orsakats av partens eget förfarande (se GrUU 30/2024 rd, s. 3). Förslaget innebär således att myndigheten utan förvärvarens eller rättsinnehavarens samtycke också till dennes nackdel kan rätta ett sakfel som har orsakats av att myndigheten har utrett saken klart felaktigt eller bristfälligt eller tillämpat lagen uppenbart fel. En sådan effekt av förslaget verkar enligt grundlagsutskottet inte vara väl förenlig med behörigt förfarande och garantierna för god förvaltning som tryggas i 21 § i grundlagen. Grundlagsutskottet noterar dock att syftet med ändringen av bestämmelsen är att förbättra förutsättningarna för att uppgifterna i det lagfarts- och inteckningsregister som åtnjuter offentligt förtroende ska vara korrekta, vilket också är av betydelse för det praktiska tillgodoseendet av egendomsskyddet för de rättigheter som hänför sig till fastigheten. 

Grundlagsutskottet noterar också att om rättelsen av ett sakfel försvagar en i lagfarts- och inteckningsregistret inskriven förvärvares eller rättsinnehavares rätt av någon annan orsak än felet, får sakfelet rättas endast med dennes samtycke (8 kap. 1 § 3 mom. i lagförslag 1). Grunden för en sådan skillnad är enligt uppgifter till grundlagsutskottet att de utomstående som genomför rättsliga dispositionsåtgärder och litar på uppgifterna i lagfarts- och inteckningsregistret kan lita på att uppgifterna i registret är korrekta och på beständigheten av de rättigheter som upplåtits på grundval av dem. Grundlagsutskottet anser att det hade funnits skäl att i motiveringen mer utförligt redogöra för grunderna för skillnaderna i regleringen av rättelse av fel. 

Lagutskottet konstaterar att syftet med propositionen är att göra det lättare för inskrivningsmyndigheten att snabbt rätta tydliga och uppenbara sakfel (se RP, s. 61). Målet är värt att understödja, eftersom lagfarts- och inteckningsregistret är ett register som åtnjuter offentlig förtroende och vars anteckningar har särskild betydelse för rättsinnehavarnas ställning. Det är således viktigt att registret så noggrant som möjligt motsvarar det materiella rättsläget. 

I propositionen görs det en åtskillnad mellan konsekvenser för en förvärvare eller rättsinnehavare som införts i registret på grund av ett sakfel och andra innehavare av rättigheter som avser fastigheten, det vill säga utomstående. I propositionen utgår man från att när det är fråga om en i registret införd förvärvare eller rättsinnehavare, det vill säga en part, ska partens förtroende för varaktigheten av ett felaktigt inskrivningsbeslut inte skyddas i de fall där säkerställandet av registeruppgifternas riktighet och rättsskyddet för andra rättsinnehavare som avser fastigheten förutsätter att felet rättas. Lagutskottet anser att förslaget är godtagbart med beaktande av att en avvikelse från kravet på samtycke av en part förutsätter att felet är uppenbart. Det är också av betydelse att rättelse av sakfel även i ett förfarande enligt förslaget förutsätter att parterna hörs. Dessutom behandlar inskrivningsmyndigheten ärendet på nytt och fattar beslut i ärendet som den som orsakas olägenhet av rättelsen har möjlighet att anföra besvär över. Den skada som rättelsen av felet orsakar kan dessutom ersättas med stöd av skadeståndslagens bestämmelser om offentliga samfunds skadeståndsansvar. 

För rättelse av sakfel krävs dock på motsvarande sätt som i den gällande regleringen samtycke av någon annan rättsinnehavare som riktar sig mot fastigheten, det vill säga en utomstående, när det är fråga om rättelse av sakfel som försämrar dennes rätt. Utskottet anser att propositionen är motiverad, eftersom det med tanke på skyddet för berättigade förväntningar i anslutning till egendomsskyddet är viktigt att utomstående kan lita på att uppgifterna i lagfarts- och inteckningsregistret är korrekta och på att de rättigheter som grundar sig på dem är varaktiga. 

Framläggande av handling i original vid inskrivningsförfarandet

Det föreslås att jordabalken ändras så att kravet på att originalhandlingen eller en bestyrkt kopia av den i regel måste visas upp i lagfartsförfarandet slopas (12 kap. 1 § och 14 kap. 9 § 2 mom. i lagförslag 1). Handlingen ska ändå på inskrivningsmyndighetens begäran visas upp i original eller som en kopia som bestyrkts av ett köpvittne eller inskrivningsmyndigheten. 

Grundlagsutskottet fäster i sitt utlåtande (GrUU 30/2024 rd, s. 4) uppmärksamhet vid motiveringen till bestämmelsen (s. 82), där det beskrivs som en typisk situation i fråga om skyldigheten att visa upp åtkomsthandlingen i original att lagfart söks med testamente som åtkomsthandling. Om sökanden inte kan visa upp testamentet i original, gör man enligt propositionsmotiven lätt antagandet att testatorn inte har lämnat efter sig något testamente i original. Det leder i sin tur till antagandet att testatorn före sin död skulle ha upphävt testamentet. Enligt grundlagsutskottet finns det skäl att föreskriva om en sådan typisk situation i lag och inte beröra den bara i motiveringarna. 

Lagutskottet har efter att ha bedömt ärendet beslutat tillstyrka regeringens förslag till lösning. Utskottet noterar att syftet med förslaget är att göra den elektroniska hanteringen av inskrivningsärenden enklare och smidigare (se RP, s. 82). I propositionen bedöms (se RP, s. 51) att det nuvarande kravet på att leverera den ursprungliga handlingen avsevärt begränsar användningen av elektroniska tjänster. Att sända handlingar i original till myndigheten per post medför dessutom besvär och kostnader för den sökande. Manuell hantering av handlingar ökar också inskrivningsmyndighetens arbetsbörda och kostnader. Men det står också i propositionen att inskrivningsmyndigheten i enskilda fall särskilt ska kunna försäkra sig om att den åtgärd som ligger till grund för inskrivningen är laglig på basis av den ursprungliga handlingen, och därför föreslås det att handlingen på inskrivningsmyndighetens yrkande ska visas upp i original eller som en bestyrkt kopia. 

Lagutskottet betonar att inskrivningsmyndigheten trots den föreslagna ändringen i fastighetsinskrivningsförfarandet fortfarande har samma skyldighet som för närvarande att under tjänsteansvar undersöka bland annat om förvärvet har skett med iakttagande av de lagfästa kraven. Innehållet i undersökningsskyldigheten bestäms av den materiella lagstiftning som är tillämplig på det berörda förvärvet. Till exempel vid förvärv som grundar sig på testamente ska inskrivningsmyndigheten beakta vad som i 10 kap. i ärvdabalken (40/1965) föreskrivs om upprättande och återkallande av testamente. Av inskrivningsmyndighetens utredningsskyldighet och den reglering som tillämpas på förvärvet kan således följa att testamentet ska läggas fram i original för inskrivningsmyndigheten. 

Utskottet noterar också att Lantmäteriverket utöver inskrivningsärenden som gäller fastigheter också är inskrivningsmyndighet i fråga om bostadsaktier som hör till aktielägenhetsregistret. Lagen om ett bostadsdatasystem, som gäller inskrivning av aktielägenheter, innehåller inga krav på att originalhandlingar ska lämnas till inskrivningsmyndigheten. Vid ansökan om inskrivning av förvärv exempelvis på grundval av testamente är sökanden således i princip inte skyldig att visa upp originalhandlingen för inskrivningsmyndigheten. Den föreslagna ändringen av jordabalken kan med beaktande av det som sägs ovan också understödas av konsekvensskäl, eftersom den förenhetligar bestämmelserna om förfarandet vid registrering av fastigheter och aktielägenheter. Enligt uppgift har det inte förekommit några problem vid tillämpningen av bestämmelserna om bostadsdatasystemet. De har tillämpats sedan början av 2019.