Allmänt

Enligt 1 § i äktenskapslagen (234/1929) krävs båda makarnas samtycke till äktenskap. 

År 2023 fick äktenskapslagen nya bestämmelser om upphävande av äktenskap när en make har tvingats till äktenskap (484/2023). Vid behandlingen av propositionen om ändringen ansåg lagutskottet det vara befogat att också straffbestämmelserna om tvingande till äktenskap granskas (LaUB 26/2022 rd — RP 172/2021 rd). Utifrån lagutskottets betänkande förutsatte riksdagen att regeringen påskyndar granskningen av straffbestämmelserna om tvingande till äktenskap och utifrån det vidtar behövliga åtgärder för att i strafflagen förtydliga straffbarheten för tvingande till äktenskap (RSv 285/2022 rd). Enligt regeringsprogrammet ska regeringen vidta nödvändiga åtgärder för att göra bestämmelserna i strafflagen tydligare när det gäller straffbarheten för tvingande till äktenskap. 

Regeringen föreslår nu att straffbarheten för tvingande till äktenskap förtydligas i strafflagen. Syftet med propositionen är att stärka skyddet för personlig frihet och integritet samt skyddet för privatlivet. 

Lagutskottet anser att det är behövligt och motiverat att förtydliga strafflagen. Genom ändringen går det att bidra till effektivare identifiering av tvångsäktenskap samt bättre ställning och rättsskydd för dem som blir föremål för tvångsäktenskap. Tvångsäktenskap är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna, som oftast drabbar flickor och kvinnor, men också pojkar och män. I Finland upptäcks tvångsäktenskap främst via organisationernas arbete och hjälpsystemet för offer för människohandel. Men i straffprocessen har fallen varit få och inga domar har meddelats, även om det redan nu anses vara straffbart att tvinga någon till äktenskap. 

Lagutskottet tillstyrker lagförslaget i propositionen, men med följande anmärkningar. 

Alternativa sätt att förtydliga strafflagen

På tvingande till äktenskap kan redan nu tillämpas exempelvis strafflagens bestämmelserna om människohandel i 25 kap. 3 §, grov människohandel i 25 kap. 3 a § eller olaga tvång enligt 25 kap. 8 §. Straffbarheten för tvingande till äktenskap framgår inte uttryckligen av straffbestämmelserna, men enligt förarbetena till lagen anses tvingande till äktenskap vara straffbart som människohandel i enlighet med det i brottsrekvisitet ingående syftet att göra en person till föremål för förhållanden som kränker människovärdet (se RP, s. 27—28, och RP 155/2014 rd, s. 53). 

Beredningen av propositionen inbegrep analys av olika alternativ för att förtydliga strafflagen (s. 39–43). Framför allt är det fråga om huruvida tvingande till äktenskap ska kriminaliseras genom en särskild straffbestämmelse eller de gällande straffbestämmelserna preciseras. I propositionen stannade regeringen för att föreslå att strafflagens 25 kap. 3 § om människohandel preciseras så att det uttryckligen framgår att en gärning som syftar till att göra en person till föremål för tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund är straffbar som människohandel. 

Lagutskottet anser utifrån inkommen utredning att det finns argument för både en separat bestämmelse och en precisering av den gällande regleringen. 

För att förtydliga straffbarheten har separat kriminalisering rekommenderats eller begärts av flera tillsynsorgan för internationella konventioner, såsom expertgruppen Grevio för genomförande av Istanbulkonventionen, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och CEDAW-kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor (se RP, s. 3 och 4). En särskild bestämmelse har bland annat bedömts göra det möjligt att betrakta fenomenet som en form av könsrelaterat våld och hedersrelaterat våld. Å andra sidan kan tvingande till äktenskap även i fortsättningen bli straffbart antingen med stöd av en särskild bestämmelse eller med stöd av strafflagens bestämmelser om människohandel eller tvång, varför det inbördes förhållandet mellan dessa bestämmelser bör bedömas noggrant. Med beaktande av att människohandel är ett allvarligt brott, skulle en särskild bestämmelse bli tillämplig i andra hand. I propositionen bedöms det därför att det alternativet kunde leda till att gärningar som i nuläget bedöms som människohandel kommer att betraktas som sådant tvingande till äktenskap för vilket lindrigare straff ska utdömas (se RP, s. 40). Dessutom skulle en särskild bestämmelse kräva att de specialbestämmelser om människohandelsbrott och offer för människohandelsbrott som ingår i andra lagar beaktas (bl.a. förundersökningslagen, tvångsmedelslagen, rättegångsbalken och lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel). 

Det som talar för den lösning som valts i propositionen är att metoderna och tillvägagångssätten i den gällande straffbestämmelsen om människohandel i stor utsträckning motsvarar metoderna och tillvägagångssätten vid tvingande till äktenskap. Sådana är särskilt att utnyttja någon annans beroende ställning eller skyddslösa läge samt att utöva påtryckning på och makt över någon annan. Det kan alltså anses att räckvidden för straffbestämmelsen om människohandel mycket väl täcker in räckvidden för straffbarheten för tvingande till äktenskap. 

Bestämmelsen om människohandel har också andra särdrag som kan anses lämpa sig för tvångsäktenskap. Sådana är bland annat särskilt skydd för personer under 18 år, att brottet fullföljs i ett tidigt skede och att bestämmelsen tillämpas både på tidpunkten för ingående av äktenskap och på förhindrandet av att en person lösgör sig från äktenskapet. Dessa frågor behandlas närmare nedan. Likaså innebär preciseringen av människohandelsbrottet på det sätt som föreslås i propositionen att de specialbestämmelser som gäller offer för människohandelsbrott eller människohandel som brott direkt tillämpas på offer för tvångsäktenskap, vilket innebär att den valda lösningen i dessa avseenden blir enklare än särskild kriminalisering. 

Sammantaget anser lagutskottet att den lösning som valts i propositionen, att precisera de gällande bestämmelserna om människohandelsbrott, är motiverad och fyller sitt syfte. Utskottet anser att det är viktigt att följa upp hur den föreslagna ändringen fungerar och vilka konsekvenser den har. 

Förhållande till upphävande av äktenskap

Lagutskottet har vid behandlingen av propositionen om upphävande av äktenskap som ingåtts genom tvång granskat förhållandet mellan ett civilrättsligt upphävande och den straffrättsliga behandlingen av tvingande till äktenskap. Utskottet har konstaterat att förfarandena är olika och att olika aspekter måste beaktas (se LaUB 26/2024 rd, s. 9 och 10). Utskottet ansåg inte att det är nödvändigt att upphävande av ett tvångsäktenskap förutsätter att tvingande till äktenskap behandlas som brottmål. Utskottet har också ansett att det inte heller är fråga om alternativa sätt att bekämpa tvångsäktenskap. 

Likaså har utskottet konstaterat att det är fråga om ett civilmål när ett äktenskap upphävs, så beviströskeln är lägre än i brottmål. Inte heller i övrigt behöver ett civilrättsligt ärende som gäller upphävande av äktenskap kopplas till den straffrättsliga bedömningen av situationen, eftersom det är motiverat att ansökan om upphävande av äktenskap är fristående från den straffrättsliga bedömningen (se LaUB 26/2022 rd, s. 6). 

Också åklagarens roll har bedömts vid beredningen av förslaget om upphävande av tvångsäktenskap (se RP 172/2021 rd, s. 20). Att åklagaren kan driva ett ärende som gäller upphävande av ett äktenskap för en makes räkning i samband med ett brottmål som gäller tvingande till äktenskap ansågs inte vara en fungerande lösning med tanke på lagstiftningen, eftersom svarande i brottmålet om tvångsäktenskapet kan vara andra personer än i ärendet om upphävande av äktenskapet. Likaså konstaterades det att upphävande av äktenskapet inte kan anses vara ett civilrättsligt yrkande i den mening som avses i 3 kap. 9 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997). Ändringen ansågs inte heller motiverad med tanke på åklagarnas uppgifter och sakkunskap. Dessutom kan det noteras att det inte är förenligt med det faktum att upphävande av äktenskap ska grunda sig på makens egen vilja att åklagaren på tjänstens vägnar för talan om att upphäva äktenskapet. 

Förebyggande av tvångsäktenskap och stöd till offer

Förebyggande av tvångsäktenskap och hjälp till offren kräver inte bara lagstiftningsåtgärder utan också andra åtgärder, påpekar lagutskottet. Det är fråga om ett övergripande tvärsektoriellt arbete, såsom omfattande information, upplysning och rådgivning samt stöd och hjälp till offren. Man bör också satsa på utbildning av myndigheter och andra aktörer för att allt bättre kunna identifiera tvångsäktenskap. 

Åtgärdsmotion AM 25/2024 rd

I åtgärdsmotionen föreslås det att regeringen vidtar åtgärder för att införa en särskild brottsrubricering för tvingande till äktenskap och för att foga brottsrekvisitet för tvingande kontroll till lagen. Enligt åtgärdsmotionen bör tvångsäktenskap och därmed jämförbara förbund i fortsättningen ingå i bestämmelsen om människohandel, men dessutom bör det till strafflagen fogas en särskild paragraf om tvångsäktenskap. Enligt motionen stärks straffbarheten för tvingande till äktenskap och förhindrande av utträde ur äktenskap i betydande grad om även tvingande kontroll kriminaliseras. 

Lagutskottet föreslår att åtgärdsmotionen förkastas, eftersom utskottet tillstyrker förslaget att straffbarheten för tvingande till äktenskap förtydligas i enlighet med propositionen. När det gäller kriminaliseringen av tvingande kontroll påpekar utskottet att det i regeringsprogrammet ingår en skrivning enligt vilken behovet av en sådan kriminalisering ska utredas. Enligt uppgift till utskottet genomförs skrivningen som ett eget ärende under regeringsperioden. Utskottet anser att det är viktigt att utreda frågan.