​Var det självständiga Finland ingen republik?

Den republikanska regeringsformen nämns i senatens självständighetsförklaring som godkändes av lantdagen den 6 december 1917. Senaten hade för avsikt att lämna en proposition med förslag till ny republikansk regeringsform, men inbördeskriget bröt ut i januari 1918. Det självständiga Finland blev en republik, men konstitutionellt sett, enligt gällande 1772 års regeringsform, var saken inte riktigt så enkel.

Utropandet till republik hade inte skett i enlighet med lantdagsordningen genom ändring av grundlagen, trots att det i november–december rådde enighet om den republikanska regeringsformen. Även då fanns det bland ledamöterna de som höll på monarki och som ansåg att det var ett mer angeläget mål att snabbt vinna självständighet.

Under inbördeskriget blev det uppenbart hur sårbar den färska republiken var. När striderna upphört ifrågasatte monarkins anhängare utropandet till republik, som ansågs ha skett under undantagsförhållanden. Den nationella tragedin hade visat att den demokratiskt valda lantdagen som motkraft behövde en kung vars position går i arv.

En stympad lantdag utnämner en riksföreståndare och avstår från den högsta makten

Krafterna bakom den monarkistiska regeringsformen grundade i maj den nationella kommittén Uuden Suomen Turvaamiskomitea för att bearbeta den allmänna opinionen. De ledande dagstidningarna publicerade den 14 maj monarkisternas manifest (på finska), som var riktat till medborgarna och där det utöver kungavälde krävdes en lantdagsreform. Republikanernas svar (på finska) kom ett par veckor senare. Bland undertecknarna fanns tre framtida presidenter.

Tanken på ett kungavälde fick starkt stöd i P.E. Svinhufvuds senat. Endast två senatorer i Agrarförbundet förespråkade republik. När Svinhufvud blev riksföreståndare, stannade dessa senatorer ”på eget ansvar” kvar ända till augusti i nästa regering, som leddes av J.K. Paasikivi.

Riksmötet inleddes med ofullständig sammansättning i mitten av maj. Vid den första sessionen var 84 ledamöter närvarande. Som mest deltog 111 ledamöter. Nio av ledamöterna var kvinnor. Den enda representanten för arbetarpartiet som accepterades i lantdagen var Matti Paasivuori, som hade motsatt sig den revolutionära verksamheten. De övriga representanterna för SDP var döda, hade flytt till Sovjet-Ryssland eller väntade i fångenskap på behandling vid domstolen för statsförbrytelse. Några som hållit sig i marginalen under revolutionen var på fri fot, men sökte de sig till lantdagen blev också de anhållna.

De borgerliga lantdagsledamöterna ansåg att nästan hela SDP:s lantdagsgrupp var skyldiga till upproret. Det var klart att de som lidit nederlag i inbördeskriget uteslöts från arbetet i lantdagen trots att det nog inte fanns hållbara grunder för att upprätthålla en underbemannad lantdag. De politiska orsakerna har att göra med kampen om regeringsformen: monarkisterna ville inte att republikanernas led skulle stärkas med representanter för arbetarna. Att hålla ett nytt lantdagsval var uteslutet av samma orsak.

Den 18 maj lämnades en skrivelse av senaten till lantdagen. Där föreslogs med hänvisning till den nuvarande ödesdigra situationen att regeringsmakten skulle koncentreras till den tillfälliga riksföreståndaren. Senaten begärde fullmakt att utse sin ordförande Svinhufvud till att utöva den högsta makten. Riksdagen godkände förslaget utan omröstning och avstod därmed från den högsta makten (PTK 1917 II 2). Monarkisternas andra frontfigur Paasikivi blev statsminister, men i övrigt fortsatte senaten med i stort sett samma sammansättning som tidigare.