Behandlingen av reformerna på ståndslantdagen
Kvinnlig rösträtt diskuterades första gången på ståndslantdagen år 1897. I en anhållan som lämnades in till borgarståndet föreslogs jämlika valrättigheter för sådana kvinnor som uppfyllde krav bundna till förmögenhet. Anhållan, som anses ha påverkats av Minna Canth, motsvarade ståndpunkten hos den liberala borgerliga kvinnorörelsen. Även om anhållan fick understöd i lagutskottet, var majoriteten dock emot den. Detta gav upphov till en avvikande åsikt i betänkandet.
Ett förslag av senaten som överlämnades till lantdagen 1904–1905 gällde utvidgandet av rösträtten för män inom bonde- och borgarstånden. Fyra anhållanden som utgick från en jämlik rösträttsbehandling för kvinnor hade också lämnats in till ständerna. Godkännandet av valbarhet delade åsikterna, och inte ett ord nämndes om systemet med en kammare.
Genomförandet av senatens förslag och anhållandena skulle ha fört Finland i den riktning som västländerna redan antagit, men behandlingen av ärendena framskred inte i lantdagen. När adeln och borgarna bojkottade behandlingen genom att åberopa återställandet av lagligheten, övergick behandlingen till påföljande lantdag. Reformens förfall radikaliserade folkgrupper att sluta sig bakom kravet på en allmän och lika rösträtt.
Storstrejken tvingar fram reformer
Den fredliga rösträttsreform som skulle genomföras stegvis, vilken understöddes av ständerna, förlorade sin attraktionskraft i storstrejkens radikala atmosfär. Arbetarrörelsens påtryckningar och rädslan för våldsamma oroligheter gjorde att även de sista tvekande grupperna började understöda en allmän och lika rösträtt. För att lugna ner den revolutionära situationen fanns inte längre några andra metoder än att godkänna rösträttsreformen. Kvinnornas rättigheter var inte längre ett särskilt diskussionsämne, eftersom de ingick i huvudkravet.
En kommitté tillsattes för att förbereda lantdagsreformen. Kommittén utgick från den allmänna och lika rösträtt som kejsaren lovat. Kommittén diskuterade kvinnors rösträtt och valbarhet på ett principiellt plan, men de ståndpunkter som motsatte sig dessa var svaga. Kommitténs förslag till en ny lantdagsordnig överlämnades till kejsaren i februari och till behandling av ständerna i maj 1906.
Ständerna godkände
lantdagsordningen och vallagen den 1 juni, och kejsaren stadfäste dessa i juli. Den grundläggande, radikala reformen genomfördes med en anmärkningsvärt snabb tidsplan.
De högre ständerna motsatte sig övergången till ett enkammarsystem och att kriterierna för rösträtten avlägsnades mer än utvidgandet av de politiska rättigheterna så att de omfattade kvinnor. De gick med på reformerna på grund av å ena sidan folkets påtryckningar men å andra sidan även på grund av situationen i Ryssland.
Om reformen inte kunde ha genomförts genast, skulle det gynnsamma historiska ögonblicket ha kunnat glida förbi. Medgivandet till den reform som skrotade ständernas privilegier gavs i korsdraget mellan gatuparlament och rädslan för ett starkare Ryssland.
Vilka beviljades inte rösträtt?
Inom arbetarrörelsen befarade man att den radikala rösträttsreformen skulle ha blivit urvattnad i ständernas behandling. Så gick det emellertid inte, trots att de högre ständerna genomdrev vissa reservationer: Åldersgränsen för rösträtt höjdes till 24 år och stora utskottet grundades som en ersättning för den andra kammaren. De minst bemedlade, till exempel de som omfattades av fattigvården, lösdrivare, personer under förmyndarskap, de som förlorat sitt medborgerliga förtroende samt de som var i fast krigstjänst blev helt utan rösträtt.
Det egentliga hindret för införandet av representativ demokrati var dock tsarens rätt att upplösa lantdagen och låta bli att stadfästa de lagar som den stiftat.
Informationspaket om 110 år av kvinnlig rösträtt | Historisk bakgrund |
Kvinnor i val |
Kvinnor som riksdagsledamöter |
Litteratur och webbkällor