Denna sida använder kakor (cookies). Läs mer om kakor
Nedan ser du närmare vilka kakor vi använder och du kan välja vilka kakor du godkänner. Tryck till slut på Spara och stäng. Vid behov kan du när som helst ändra kakinställningarna. Läs mer om vår kakpolicy.
Söktjänsternas nödvändiga kakor möjliggör användningen av söktjänster och sökresultat. Dessa kakor kan du inte blockera.
Med hjälp av icke-nödvändiga kakor samlar vi besökarstatistik av sidan och analyserar information. Vårt mål är att utveckla sidans kvalitet och innehåll utifrån användarnas perspektiv.
Hoppa till huvudnavigeringen
Direkt till innehållet
De socialdemokrater som åtnjöt medborgerligt förtroende fick ställa upp som kandidat och rösta i lantdagsvalet 1919. Valet var i hög grad en prövning av det faktiska understödet för den republikanska regeringsformen. Monarki ansågs inte längre vara något realistiskt alternativ för Finland.
SDP blev återigen med sina 80 mandat lantdagens största parti. Valets klara vinnare var Agrarförbundet, vars platser ökade till 42. Den borgerliga sidan hade fått två nya partier. De kungavänliga s.k. gammalfinnarna bildade Nationella samlingspartiet, medan de republikanskt sinnade inom ungfinnarna slöt sig till Nationella framstegspartiet. Samlingspartiet fick färre lantdagsmän (28) än sin föregångare, medan Framstegspartiet hörde till valets vinnare (26 platser). Svenska folkpartiet behöll sina mandat (22). Till monarkisterna i den nya lantdagen räknades samtliga företrädare för Samlingspartiet och SFP, med undantag av tre republikaner i SFP:s led.
Tre fjärdedelar av de nya lantdagsmännen var för en republikansk regeringsform, vilket betydde att också Ingmans halvmonarkistiska regering fick ge vika. I ett läge där de borgerliga hade majoritet i lantdagen avstod det största partiet, SDP, från regeringsansvar. Framstegspartiets Kaarlo Castrén bildade i stället en minoritetsregering med den andra valsegraren Agrarförbundet samt SFP. Till följd av språkpolitiska tvister lämnade dock SFP:s ministrar efter bara några månader in sin avskedsansökan. Riksföreståndare Mannerheim beviljade dem dock inte avsked.
Lantdagsdebatterna under våren 1919 kretsade kring tre stora teman: Regeringsformen, behandlingen av de röda fångarna och Ryssland. SDP lämnade redan i april en interpellation om behandlingen av de statliga fångarna under 1918. I juni lämnade partiet en andra interpellation, denna gång om benådning av de röda fångarna. Interpellationerna återupplivade föregående års skarpa frontlinje mellan socialdemokraterna och borgarna. Rotandet i den nationella tragedin hindrade likväl inte beredningen av regeringsformen.
Kommunalvalet i slutet av 1918 och lantdagsvalet våren 1919 visade att den finländska demokratin höll på att återhämta sig efter det katastrofala inbördeskriget. I maj, efter valet och regeringsskiftet, erkände såväl Storbritannien som Förenta staterna Finlands självständighet.