Behandlingen i utskotten
Propositionen med förslag till regeringsform remitterades på nytt till grundlagsutskottet i den form vänstern och mittenkrafterna i lantdagen omfattade: Lantdagen skulle fortfarande välja president och kunde också ”med stor majoritet” avsätta presidenten, om justitiekanslern och statsrådet ansåg att statsöverhuvudet gjort sig skyldig till högförräderi eller landsförräderi. Tio reservationer lämnades till utskottets betänkande. (Hand 1919 1, GrUB 2)
I den fjärde reservationen togs benämningarna upp på nytt. Det finska ordet ”tasavalta” ansågs vara ett lånord (lat. res publica) som borde ersättas med ”kansanvaltio” (’folkstat’), och det svåruttalade ”presidentti” skulle ersättas med ”valtakunnan esimies” (’riksföreståndare’ eller ’rikspresident’). Undertecknaren E.N. Setälä, samlingspartist och professor i finska språket och litteraturen, var monarkist. I plenum var han dock beredd att stödja en brådskande behandling av en god republikansk regeringsform. Han förutsatte alltså att stora utskottet skulle göra ytterligare ändringar i det svaga förslaget, vilket ledde till att en del förargade lantdagsmän lämnade plenisalen. (PTK 1919 1, 24.5.)
I stora utskottet ändrades regeringens förslag (Hand 1919 1, S.U.B, N:o 12) i den riktning högern önskat, det vill säga så att valet av president ålades särskilt utvalda elektorer. Priset för kompromissen var att det första presidentvalet skulle förrättas av lantdagen. Möjligheten att avsätta hade behållits, dock nu med preciseringen att avsättning krävde 4/5 majoritet. Ändringarna syftade till att påverka de vacklande lantdagsmännen i Samlingspartiets led. Trots vänsterns protester förväntades SDP ställa sig bakom propositionen.
SDP var likväl inte tillfreds med det mer högersinnade förslaget till regeringsform. Dess vänsterflygel försökte koppla sitt stöd till vissa eftergifter i fråga om exempelvis benådning av röda fångar och Mannerheims avgång. Kraven övergavs dock, eftersom de i det rådande läget var taktiskt okloka. Motvilligt ställde sig hela lantdagsgruppen bakom förslaget att förklara regeringsformsärendet vara brådskande.
Riksföreståndare Mannerheim försökte trycka på Samlingspartiet i dess roll som vågmästare inom minoriteten. Han ansåg att förslaget till regeringsform fråntog presidenten all makt och betydelse, och att han därför inte var tillgänglig som presidentkandidat. Understödd av aktivisterna sökte riksföreståndaren hitta ett förfarande där han med hänvisning till en utrikespolitisk kris kunde underlåta att stadfästa det urvattnade förslaget. Mannerheim hade under hela våren sökt såväl inhemskt som utländskt stöd för en attack mot S:t Petersburg. Den moderata högern ställde sig dock främmande till att så gravt motsätta sig lantdagens majoritet.
Regeringen försökte inte påverka lantdagens ställningstaganden, eftersom den själv inte var enhällig. I andra behandlingen (PTK 1919 1, 2.–11.6.) av stora utskottets betänkande gjordes ett flertal ändringsförslag (t.ex. slopande av dödsstraff), av vilka endast ett fåtal och relativt obetydliga förslag godkändes. Till följd av ändringarna återremitterades propositionen till stora utskottet (Hand 1919 1, S.U.B., N:o 12 a). Regeringens proposition fick nu sin slutliga form (Hand 1919 1, Lantd. sv).