​Verksamheten bygger på en konstitution

Statens verksamhet regleras av en konstitution. Med konstitution avses de juridiska regler enligt vilka staten ordnar sin verksamhet och de olika statsorganen arbetar och fattar beslut. Den viktigaste konstitutionella rättsnormen är grundlagen.

​Grundlagen

Ett typiskt drag i olika konstitutionella normer är att de är permanenta. Grundlagen kan till exempel ändras endast genom kvalificerad lagstiftningsordning. Enligt Finlands gällande grundlag kan två olika förfaranden tillämpas för att införa en ändring i grundlagen: antingen godkänns ändringen och fastställs slutligt med 2/3 majoritet i riksdagen efter val eller också förklaras ändringen brådskande med 5/6 majoritet varefter den godkänns med 2/3 majoritet.

Under sin självständighet har Finland haft sex gällande grundlagar: lantdagsordningen från 1906, riksdagsordningen från 1928, regeringsformen från 1919 samt ministeransvarighetslagen och lagen om riksrätt från 1922. År 1999 stiftades en ny enhetlig grundlag med det centrala innehållet från de tidigare grundlagarna. De procedurbestämmelser som reglerar riksdagens verksamhet överfördes däremot från riksdagsordningen till riksdagens arbetsordning.

De medborgerliga fri- och rättigheterna

Konstitutionen omfattar också bestämmelser om medborgarnas ställning. De viktigaste av dessa gäller de medborgerliga fri- och rättigheterna. År 1995 genomfördes en reform av de grundläggande fri- och rättigheterna. I samband med detta fastställdes de medborgerliga fri- och rättigheterna i regeringsformen, bl.a. rätten till personlig frihet, skyddet för privatlivet och rätten till säkerhet. Dessa grundläggande rättigheter ingår också i den nuvarande grundlagen.

I praktiken regleras tillgodoseendet av de grundläggande rättigheterna nästan alltid genom lag, och dessa författningar anses också höra till konstitutionen. Till exempel lagen om sammankomster och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet utgör en del av vårt lands konstitution.

Europeiska människorättskonventionen

År 1990 ratifierade Finland Europeiska människorättskonventionen. Detta innebar en stor förändring också i det finländska konstitutionstänkandet. Tidigare ansågs de grundläggande rättigheterna gälla endast finska medborgare.

I enlighet med människorättskonventionen har de grundläggande rättigheterna genom lagstiftningsreformer utvidgats till att gälla alla människor som omfattas av det finska rättssystemet oberoende av medborgarskap eller icke-medborgarskap. Det nästan enda undantaget gäller rörelsefriheten, som är mer omfattande för finska medborgare jämfört med utlänningar. I övrigt gäller de grundläggande rättigheterna alla människor.

Internationella överenskommelser och rättsnormer

Staternas suveränitet begränsas i högre grad än tidigare av internationella överenskommelser och rättsnormer. En finsk medborgare eller någon annan som vistas i Finland kan till exempel väcka talan vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna gentemot staten, om personen i fråga upplever att hans eller hennes mänskliga rättigheter har kränkts. Finska staten har fått flera fällande avgöranden av domstolen för de mänskliga rättigheterna. Dessa har främst gällt rättegångar som dragit ut på tiden och kränkningar av yttrandefriheten.

Myndigheternas verksamhet övervakas av justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman. Utöver den nationella rättsövervakningen kan finska medborgare och personer som vistas i Finland också anföra besvär och väcka talan om myndigheternas verksamhet förutom vid domstolen för de mänskliga rättigheterna även vid Europaparlamentets utskott för framställningar och hos Europeiska ombudsmannen.