Grunder för monarki och republik

...Vid presidentvalet i Finland måste kravet ställas ganska högt på att partiaspekter inte får bli avgörande med undantag för att en socialdemokrat aldrig får bli president i det här landet! (Santeri Alkio 12.7.1918)

     
I början var majoriteten av ledamöterna i den underbemannade lantdagen för republik, men i maj–juni började gammalfinnarnas åsikter kantra över till förmån för kungavälde. Debatten om statsform inleddes den 21 maj med grundlagsutskottets möte, där motsättningarna mellan monarkister och republikaner redan var omöjliga att överbrygga.

Inom högern (SFP och en del av gammalfinnarna) planerade man rentav att inskränka demokratin, det vill säga att skriva om 1906 års lantdagsordning. Men planerna på en andra kammare i lantdagen och ökad makt för statschefen stannade vid blotta tanken när kampen om regeringsform kom igång.

Senatens proposition med förslag till regeringsform (ASK 1917 II 2, III: HE 62) togs upp till första behandling i lantdagen den 12 juni. I propositionen sades att man i samband med Finlands självständighet hade nöjt sig med en republikansk regeringsform eftersom en fredlig lösgöring från Ryssland annars inte hade varit möjlig. Republik tolkades som en avvikelse från 1772 års monarkistiska statsform. Det viktigaste argumentet för monarki var att man ville garantera stabilitet och säkerhet i det osäkra inrikes- och utrikespolitiska läget i Finland. Att koncentrera makten till en kung skulle garantera statsmaktens stadga och kraft, allvar och följdriktighet.

En president som väljs genom allmänna val skulle innebära en representativ osäkerhet som skulle ha drivit den unga demokratin till avgrundens rand. Av samma orsak motsatte sig monarkisterna nyval sommaren 1918: rikets bästa krafter måste se till att utforma en regeringsform där ändringar i lantdagens sammansättning inte längre skulle hota landets utveckling.

I motiveringen hänvisar senaten också till den tyska monarkin med vars stöd det röda upproret hade blivit kväst. Att välja monarki skulle befästa det militära och ekonomiska samarbete genom vilket Finland på våren gick in för att följa Tyskland i spåren. En stärkt position i internationell politik skulle också ge möjligheter till territoriell expansion i Östra Karelen. Paasikivi, som presenterade senatens förslag till regeringsform, vädjade också till det finska folkets historiska uppgift att befria broderfolken (PTK 1917 II 2, 12.6).

Ändå republik – varför?

Republikanernas ledargestalt K.J. Ståhlberg påminde om att senaten för samma riksmöte hade lagt fram förslag om en republikansk regeringsform i samband med självständighetsförklaringen. Samhällssituationen hade under ett halvt år förändrats, men regeringsform väljs inte enligt situationen för stunden, utan på grundval av ett längre perspektiv. Folket kan inte bytas ut; arbetarbefolkningens behov måste respekteras också i framtiden. Framför allt skulle valet av regeringsform vara baserat på förtroende för det egna folket och dess inre och yttre livskraft. Ett problem med kungavälde var också att regenten skulle vara en utomstående gestalt som var främmande för folket och som inte nödvändigtvis skulle vinna finländarnas förtroende. För att lösa frågan om regeringsform föreslog Ståhlberg folkomröstning.

Viktigare än regeringsformen var enligt Santeri Alkio från Agrarförbundet att få en finländsk man till regent. När det inte fanns några självklara män eller släkter att ta till som regenter, skulle beslutanderätten ges till folket. I ett inlägg som vädjade till de nationella känslorna framställdes det katastrofala inbördeskriget som en följd av yttre påverkan (bolsjevismen, den internationella arbetarrörelsen). Draksådden måste bekämpas med folkupplysning.

Senator Kyösti Kallio påpekade att de bönder som hade kväst upproret hade kämpat för en fast republikansk regeringsform och inte för monarki. Republikanerna menade att det gällde ett val mellan förlegad monarki från en svunnen värld, och republik som modernt statsskick. Efter remissdebatten remitterades propositionen till grundlagsutskottet (PTK 1917 II 2, 13.6).

​Kung men ingen drottning

Det tillhör konungen att rätt och sanning styrka, älska och främja, men vrångvisa och orätt hindra och förbjuda. (RP 62, 6 §)

  
Grundlagsutskottet gjorde ändringar i förslaget till regeringsform men utan att ingripa i monarkiprincipen, vilket var en besvikelse för utskottets ordförande Ståhlberg. I reservationerna föreslogs exempelvis nytt lantdagsval (G.G. Rosenqvist, sv.). Förslaget understöddes varmt av Paasivuori, vilket Lauri Ingman kommenterade med att ledamot Paasivuori nog inte skulle nöja sig med mindre än ett regeringsformsförslag utarbetat av folkkommissariatet.

Enligt förslaget till regeringsform skulle Finlands regent vara kung och inte drottning. Monarkisten Tekla Hultin (ungf.) föreslog att tronföljd skulle göras möjligt för en kvinnlig arvinge. I en reservation av de ledande republikanerna (Ståhlberg, Alkio, Erkko, Kokko, Juutilainen, Pennanen, Vuorimaa) föreslogs republik i stället för monarki (ASK 1917 II 2, III: HE 62 PeVM). Efter en kort debatt remitterades propositionen till stora utskottet.

Stora utskottet godkände förslaget till monarkistisk regeringsform i enlighet med grundlagsutskottets betänkande med knapp majoritet (16–15). Den enda som reserverade sig var Ståhlberg som åter erbjöd republik som alternativ. I den fritt böljande allmänna debatten upprepades tidigare ståndpunkter. Bland de mest övertygade monarkisterna fanns friherre R.A. Wrede (sv.) som menade att livet i Finland alltid har byggt på fyra hörnstenar, den evangelisk-lutherska tron, fria bönder, riksdagen och kungamakten. Vid beslutet om det slutliga innehållet i förslaget till regeringsform föll Hultins förslag om kvinnlig tronföljd i omröstningen med rösterna 68–32. Vissa paragrafer ändrades, och ärendet återremitterades därför till stora utskottet (PTK 1917 II 2, 12.7).

Den tredje och avgörande behandlingen den 7 augusti inleddes av statsminister Paasikivi och inlägg gjordes av samtliga ledande monarkister och republikaner. Monarkisterna behövde fem sjättedelars majoritet i omröstningen för att förslaget till regeringsform skulle kunna behandlas i brådskande ordning under samma riksmöte. I annat fall skulle ärendet lämnas att vila. Debatten berörde också nyval och folkomröstning, vilket enligt Paasikivi skulle ha varit det sämsta alternativet. Att förklara ärendet brådskande stupade på motstånd från 32 ledamöter (75–32). Monarkisterna skulle ha behövt minst 90 bifallsröster av 108 (PTK 1917 II 2, 7.8). Men förluststämningen förbyttes i nya vindar genast vid plenum följande dag.​​