Framtiden

Finlands mö var nationens främsta symbol under kampen för självständighet. I den självständiga republiken blev mön den vuxna landsmodern som bar nationens liv i sin famn. Den enda kvinnogestalten i Wäinö Aaltonens skulptursvit bär ett gossebarn i sina armar. Skulpturen kallas Framtiden.

Till skillnad från svitens mansgestalter står modern med ryggen vänd mot plenisalen. Den glada gossen är däremot väl synlig för betraktaren. Modern, delvis dold bakom håret, representerar det flyktande nuet, medan barnet är en bild för framtiden, för en ny och bättre tid. Modern och barnet står för hemmet – som vid sidan av tron och fosterlandet lyftes fram som det tredje grundläggande värdet för den unga nationen.

Gamla valaffischerna.

Skulpturens nakenhet störde vissa riksdagsledamöter. De menade att skulptursviten undergrävde riksdagens auktoritet och föreslog att den skulle avlägsnas från plenisalen. Konstnären Aaltonen försvarade sitt verk (fritt översatt):

- - - - och framtidsgruppen så vacker som något kan vara, alltså modern och barnet; modern föreställer den nutid som strax är förgången, medan barnet står för framtiden, det vi arbetar för. Det finns ingenting osedligt i den tanken.

Riksdagens kanslikommission förkastade de sjutton ledamöternas förslag att flytta skulptursviten, men frågan stöttes och blöttes länge i offentligheten.

Hur såg Finlands framtid ut när Riksdagshuset invigdes i mars 1931? Det var de värsta åren av den världsomspännande depressionen. Finland plågades av massarbetslöshet, krisrörelser och politisk oro. Den högerradikala Lapporörelsen tog till utomparlamentariska metoder i sina försök att påverka riksdagen och regeringarna. Skjutsningen av förre presidenten K.J. Ståhlberg i oktober 1930 fanns i färskt minne när Lapporörelsens favorit P.E. Svinhufvud med knapp majoritet valdes till president i februari 1931.

Den finländska demokratin naggades i kanten under 1930-talet. Utvecklingen var hotfull men den lagliga demokratin lyckades ändå övervinna Lapporörelsen och dess odemokratiska tendenser. Till skillnad från många andra europeiska länder kunde Finland undvika en auktoritär utveckling. I fråga om de internationella relationerna befann sig världen ännu i lugnet före Hitlers maktövertagande 1933. Den lille gossen i mammans armar skulle växa till sig men inte hinna bli tillräckligt gammal för att försvara fosterlandet under vinterkriget.

När riksmötet öppnades i februari 1931 såg den avgående presidenten Lauri Kristian Relander framtiden an med följande upplyftande ord:

Riksdagen sammanträder nu för första gången i sitt nya hus. Med anlitande av landets bästa tekniska och konstnärliga krafter har denna byggnad uppförts, en symbol för det finska folkets fria, demokratiska rätts- och samhällsordning. Måtte det arbete, som i denna byggnad kommer att utföras, lända land och folk till lycka och välgång. Måtte i detta arbete – såväl i framgångens dagar, som i prövningarnas svåra tider – ledstjärnorna ständigt vara uppoffrande fosterlandskärlek, obeveklig saklighet och fast, orubblig tro på en fri och lycklig framtid för Finlands folk.

Gamla frimärket med statyn framtiden i plenisalen.

Riksdagen fick ett framtidsutskott 1993. I ett globalt perspektiv är utskottet unikt. Framtidsutskottet söker gestalta morgondagens utvecklingstrender och bedöma de samhälleliga konsekvenserna av den tekniska utvecklingen. Utskottet lämnar betänkande om statsrådets framtidsredogörelser och producerar rapporter om en rad specialteman. Riksdagen är tack vare utskottet och dess insatser sannolikt världens mest framtidsorienterade parlament.

Bilderna:

Frimärket: Enkammarriksdagen 75 år (1982).

Fotografierna: Framtiden, Tiina Tuukkanen / Riksdagen.

Videon: Finlandia-katsaus 469. Suomi-Filmi Oy, 1960. KAVI.