Tron
I skulpturen
Tron höjer mansgestalten handen som för att svära en ed. I riksdagsmiljön är edgången framför allt knuten till lag och rätt, men även till Gud, arbetet och samhället.
Att avlägga en ed innebär att man förbinder sig att följa vissa värden och uppfylla vissa skyldigheter. I många parlament runtom i världen svär ledamöterna i början av valperioden att de förbinder sig följa grundlagen. Den praxisen förekommer inte i Finland.
I många länder hör också religionsutövning till parlamentarismen. I de nordiska länderna samlas ledamöterna till gudstjänst innan riksmötet öppnas. Det brittiska parlamentet har sedan 1660 haft en egen präst. Det finns dessutom en kyrka i parlamentsbyggnaden.
När enkammarriksdagen konstituerade sig 1907 diskuterade ledamöterna huruvida plenum skulle inledas med en bön. Det blev inte så. Det fanns motstånd såväl bland socialdemokraterna som bland de präster som valts in i riksdagen. De senare befarade att bönen skulle visa sig bli en tom ritual.
De eder som tillämpas i Finland kan ha religiöst innehåll (”jag lovar och svär vid Gud den allsmäktige och allvetande”) eller utgöra en högtidlig försäkran (”jag lovar och försäkrar på heder och samvete”). Ministereden svärs med handen på Bibeln eller alternativt på lagboken.
De försäkringar som ges av presidenten och riksdagens talman är exempel på icke-religiösa eder. Sedan riksdagsordningen av 1906 har talmännen avgett en högtidlig försäkran, som i sin nuvarande form lyder så här:
Jag N.N. försäkrar att jag som talman efter all min förmåga skall försvara finska folkets och riksdagens rättigheter enligt konstitutionen.
Ursprungligen förband sig talmännen också att försvara kejsarens och storfurstens och senare den lagligt valda regeringsmaktens rättigheter.
Talmannens högtidliga försäkran kan ses som en viljeförklaring för hela riksdagen att arbeta för finska folket enligt rättsstatsprincipen. Rättsstatens kärna utgörs av legalitetsprincipen, dvs. att all offentlig verksamhet och utövning av offentlig makt ska bygga på lag.
Hur väl riksdagen anses fungera enligt legalitetsprincipen är en politisk fråga. Begränsningen av kommunisternas politiska verksamhet och fängslandet av riksdagsmän på 1920- och 1930-talen, valet av president med stöd av en undantagslag 1973 och Finlands anslutning till den europeiska ekonomiska och monetära unionen (EMU) 1998 är exempel på riksdagsbeslut som kritiserats som grundlagsstridiga.
Även om rättsstatens samtliga ideal kanske inte uppfyllts i samhälleliga kriser, har legalitetsprincipen ändå inte övergetts. År 1940 öppnade president Kyösti Kallio riksmötet mitt under vinterkriget:
Tidsskedets behov äro bestämmande för vårt arbete. Men det är av vikt, att i en rättsstat även alla undantag iklädas laga form. Sålunda, och endast sålunda kan tilliten till staten och dess sammanhållande kraft hos folket bevaras.
Bilderna:
Fotografierna: Ministered, Laura Kotila / statsrådets kansli; Tron, Tiina Tuukkanen / Riksdagen.
Valaffischerna: Borgerliga Arbetets Arkiv (1948), Keskustan ja maaseudun arkisto (agrarförbundet1948) © Kuvasto.
