Wäinö Aaltonen, Arbetet och framtiden
När Riksdagshuset byggdes ordnades det två konsttävlingar som båda avgjordes 1930. Den ena avsåg en väggmålning i stora utskottets sammanträdesrum, men det vinnande förslaget realiserades aldrig. Tävlingen om en skulptursvit i plenisalen utmynnade däremot i ett av Finlands mest uppmärksammade offentliga konstverk.
Skulpturerna skulle placeras i nischer på väggen bakom talmanspodiet och enligt tävlingsprogrammet skulle de vara ett blickfång i plenisalen och föreställa olika områden inom samhällslivet. Vinnaren skulle få genomföra skulpturprojektet. För andra och tredje plats utlovades ett penningbelopp. De framstående skulptörer som inbjöds att delta i tävlingen, bland andra Wäinö Aaltonen, Yrjö Liipola och Emil Wikström, utlovades också ett arvode för antagna utkast.
När tävlingstiden gick ut den 16 maj 1930 hade 23 bidrag lämnats in. Prisnämnden bestod av arkitekten J.S. Sirén, professor Kyösti Järvinen, professor Onni Tarjanne, skulptören Jussi Mäntynen och skulptören Gunnar Finne. Deras val av vinnande bidrag kom inte som någon överraskning. Redan på 1920-talet hade Wäinö Aaltonen nämligen intagit en ledande position inom skulpturen. Åren före tävlingen hade man rentav förhandlat med honom om skulptursviten i plenisalen. Den planerade direktbeställningen väckte dock uppståndelse, så det utlystes en öppen tävling. Juryns val blev en besvikelse för den gamle mästaren Emil Wikström. Han kom först på tredje plats efter Aaltonen och Yrjö Liipola.
När det blev dags att realisera planerna valde Wäinö Aaltonen bort de attribut som de manliga figurerna hade haft i tävlingsutkastet. I stället anlade han ett diskret uttryck som närmade sig den moderna klassicismen. Därmed inrättade Aaltonen sig i en lång tradition inom europeisk konst. I riksdagens plenisal, ett av den unga republikens viktigaste rum, är Aaltonens skulptursvit
Arbetet och framtiden sinnebilden för de republikanska idealen, där samhället fortgående byggs genom fädernas, brödernas och sönernas insatser i förening med den kvinnliga omsorgen.
Wäinö Aaltonen hade tänkt sig att skulpturerna skulle gjutas i brons och förgyllas. Den lösningen hade han tillämpat på flera tidigare verk. På grund av det ekonomiska läget fanns det en skrivning i tävlingsprogrammet att bronsgjutningen kunde skjutas upp och genomföras senare. I oktober 1932 placerades därför
Röjaren,
Intellektuellt arbete,
Framtiden,
Tron och
Skördemannen i plenisalen gjutna i gips och förgyllda. De nakna figurerna väckte upprörda reaktioner bland konservativa riksdagsledamöter, som ansåg skulpturerna vara osedliga. Det höjdes rentav krav på att figurerna skulle avlägsnas ut plenisalen. Med tiden fick
Arbetet och framtiden en etablerad plats i den nationella bildsamlingen.
Frågan om att gjuta figurerna i brons kom upp då och då under årens lopp. Riksdagens mångårige talman K.-A. Fagerholm diskuterade 1964 saken med akademiker Aaltonen, som gav sitt tillstånd till att skulpturerna gjuts i brons och förgylls. Gipsfigurerna ersattes dock med bronsfigurer först 1969, tre år efter Wäinö Aaltonens död. Åbo stad hade föreslagit att bronsfigurerna för riksdagen skulle gjutas samtidigt som Wäinö Aaltonens museum, inrättat 1967, skulle låta göra sina avgjutningar. Museichefen och arkitekten Matti Aaltonen, son till skulptören, övervakade gjutningen vid Finska Skulptörförbundets konstgjuteri. Skulpturernas prosaiska patina i en brungrå nyans stämde inte överens med konstnärens ursprungliga idé. Resultatet kan ha varit en kostnadsfråga, men utförandet låg i linje med den estetiska synen i slutet av 1960-talet.
Nygjutningar brukar göras av verk av internationellt kända skulptörer, och ofta under uppsikt av de museer som bär konstnärernas namn. Vanligen respekteras dock konstnärens ursprungliga val, exempelvis vad gäller ytbehandlingen. Den nytolkning som gjordes på 1960-talet av
Arbetet och framtiden ligger långt från den estetiska uppfattningen kring 1930 och strider mot skulpturernas sofistikerade art déco-stil och arkitekturen i plenisalen.
Riksdagen deponerade de förgyllda gipsskulpturerna på Wäinö Aaltonens museum. Den pågående renoveringen av Riksdagshuset slutförs 2017 och enligt principerna för projektet ska byggnadens och interiörens ursprungliga utformning återställas i den utsträckning det är möjligt och relevant. Som en hyllning till arkitekten J.S. Sirén och Wäinö Aaltonen, den mest framgångsrika konstnären på sin tid, kommer den högstämda framtoningen i plenisalen att lyftas fram genom att de förgyllda gipsstatyerna konserveras och återbördas till sina platser i nischerna.
Statyerna rengörs och restaureras av konservatorerna på Åbo museicentral. I linje med principerna för renoveringen respekteras också de konstuppfattningar som rått under olika tider. Skulpturerna i brons kommer nämligen att placeras på någon lämplig plats i Riksdagshuset för att ge besökare möjlighet att studera dem.
Bilderna:
Joanna Moorhouse / Riksdagen.
Postkort/ Riksdagen.
Wäinö Aaltonen, SKS, Kirjallisuusarkisto.
Skulpturerna flyttas, Pertti Jenytin / Lehtikuva.
Konserveringsarbete, Hanne Salonen / Riksdagen.
Plenisalen: visualisering, Arkitektbyrå Pekka Helin & Co Oy.
Videon: Opus Oy, 1967. Dokumentär. KAVI.
